Livets vardagliga trivialiteter

Lilla lur

2012-02-14T20:07:00.004+01:00

Asch, igår skulle jag ju dra en parallell här i bloggen, som jag helt glömde bort. Eller parallell och parallell. Såhär va:

Om vi skulle säga att ett dygn varade mellan klockan 12:00-11:59 istället för 0:00-23:59, så hann jag ju i förrgår/igår - den 24-timmarsperioden mellan söndag klockan tolv till måndag klockan 12, besöka Sveriges näst största stad, Sveriges största stad och även den fjärde största staden, i och med att jag lämnade Göteborg och åkte tåg till Stockholm och sen tidigt på morgonen körde buss till Uppsala. Hade jag hunnit klämma in Malmö där också, ja då vore det ju verkligen något att stoltsera med.
Sveriges femte största stad har jag inte full koll på vilken det är, men jag tror att jag har hört att det är Linköping. Sen har jag ingen som helst aning. Karlstad? Umeå? Nej, jag vet inte alls. Men här finns ju en lista över det. Jag var inte helt ute och cyklade, om man tittar mer på kommunsidan än på tätortssidan. Helsingborg borde jag ju ha tänk på, men Västerås och Örebro hade jag då inte koll på att de låg så högt upp.

Idag har jag haft den tjänst som jag betecknar som den värsta i min grupp. Den har en ramtid på 13:20 (tretton timmar och tjugo minuter från start till slut) och ett uppehåll i Stockholm i ungefär sex och en halv timme. 4:46-18:06 var jag alltså hemifrån, restid till och från garaget borträknad.
Men det blev inte så illa idag ändå. Jag fick en buss som jag aldrig har kört förut, på morgonen. 4896 heter den, och den är unik i sitt slag på så vis att den inte har en massa 'syskon' som också börjar på 48 och är likadana, som i stort sett alla andra bussar. Den är dock i grunden samma typ som de gamla stockholmsbussarna, de vi körde innan dubbeldäckarna kom - Volvo Carrus, men den här hade finesser som gamla inte hade, framför allt (eller kanske bara) gällande ljudanläggningen.

En så tydlig uppdelning mellan mina och passagerarnas högtalare har jag aldrig sett förut.

Dessutom är det ju förnämligt att det heter cockpit och cabin, men dessvärre hittade jag aldrig knappen som fällde ut vingarna.

Det här skulle alltså helt klart kunna bli en favoritbuss, då den var väldigt skön att köra också. Men för att det ska bli en favoritbuss, så måste det andra högtalarsystemet, alltså det där jag kan prata med passagerarna, också fungera. Det gjorde det inte (vilket jag felrapporterade). Och dessutom ska det vara bra radiomottagning även utanför tätorter, vilket det inte var.
Men den hade ju, som synes, cd-läsare och då drog jag till med mina lugna och harmoniska skivor, på en låg volym till alla. Jag hoppas att det uppskattades i kombination med den dämpade belysningen, den 'lagoma' (tror jag) temperaturen och de tysta hållplatsutropen - men ingen sa något, så jag vet inte. Däremot såg många ut att sova gott, då jag tittade i backspegeln. Själv skulle jag tycka att det var helt underbart att få såna förutsättningar om jag åkte buss så tidigt på morgonen.
Det som inte blev grädde på moset var ju då att jag inte kunde tacka och heja och önska alla en fortsatt trevlig dag, så som jag brukar. Min gissning är att det hade utlöst fler kommentarer om resan.

Rasten då, på den införskaffade jag mig ett par kanelbullar som jag mofsade i mig direkt, sen lade jag mig att lura lite på Karlavägen.
Äntligen somnade jag som en stock! Som jag sov! Jag lade mig klockan nio, läste en pytteliten stund och somnade sen väldigt snabbt. Jag vaknade till av lite röster och visslingar någon gång, men när jag kände att jag nog hade sovit klart och då tittade på klockan - då var den redan efter tolv! Så jag sov mer än tre timmar!
Jag vet inte om jag någonsin i vuxen ålder har sovit så länge på dagen, inte i friskt tillstånd i alla fall. Jisses, så skönt det var, och så pigg jag har känt mig sen dess.
Det var dessutom mer folk än någonsin på Karlavägen. Jag var ju ensam där när jag lade mig, men när jag kom upp så satt det tre i soffan, två vid köksbordet och en låg i det andra sovrummet och sov. Hon kom dock upp kort efter mig och henne pratade jag rätt mycket med, vilket var trevligt då jag knappt aldrig har växlat ett ord med henne.
Resten av rasten gick alltså rätt snabbt, i och med trevligt sällskap.

Undrar just om det kommer gå lätt att somna i kväll? Det återstår att se, men jag är inte jättenervös. Sömnen är min vän, oftast.

Och så är det ju alla hjärtans dag också, det går ju inte att missa då. Folk lägger ju upp bilder på alla rosor de har fått av sina älsklingar hit och dit. Men jag har minsann inte fått någon ros och inte har jag någon älskling heller, så det är ju en tämligen meningslös dag för mig.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Reality calling

2012-02-13T13:50:00.002+01:00

Då är vardagen åter här, efter den lilla minisemestern. Bland det första jag gjorde idag då jag kom till jobbet, var att se om nästa semesteransökan har blivit behandlad. Tanken är ju att jag ska följa med familjen till fjällen 14/3-18/3 och redan... ja, det var nog i början av januari. Eller slutet på december? Länge sen är det i alla fall, som jag fyllde i en ledighetsansökan för 14-16:e mars (de resterande två dagarna är lediga helgsdagar - åtminstone hoppas jag att jag har tänkt rätt i vilken vecka jag vill starta mitt nya schema på, så att det även med det blir en ledig helg, så som det hade varit med schemat jag nu har.
Men den var ännu obehandlad. Hrm, när kan jag tänkas få besked om det egentligen?

Arbetsdagen bestod i en tur till och från Uppsala på morgonen, där jag på vägen hem mot Norrtälje stod i inte mindre än nio minuter och väntade på Arlandabussen, på inrådan av CTL - men den kom aldrig. Jag skulle avgå därifrån 9:21, men avgick till slut 9:30 när måttet kändes mer än rågat. Och ändå pratade jag med trafikledningen, men fick då inte annat än det vaga beskedet att jag skulle vänta ytterligare några minuter.
Men men, jag hade då inte en själ (utöver min egen) ombord, och sen kördes nästan all tid in fram till Rimbo ändå, där det klev på lite folk igen.

Långrast hemma innebar tupplur och datoriserande och inte storhandling, så som den borde. Jag har ju inte kunnat veckohandla i helgen, så jag har egentligen inte mycket att äta hemma. Men, latmasken i mig ville inte handla, så jag har fått trolla med knäna både gällande lunch, middag och lunchmiddag imorgon.

Imorgon ja, då har jag min värsta tjänst. 1100 heter den och är allmänt... dålig.
Eller dålig och dålig, men man börjar redan 4:46 och tomkör då till Rimbo för att därifrån köra 639:an till Hallstavik och sen 639:an tillbaka, men hela vägen in till Stockholm. Och där är det rast, i ungefär sex och en halv timme, innan det blir 676:a hem och stadsbuss på det.

Eftermiddagen idag då, den bestod av Yxlan tur och retur - och även i den pauslokalen tycks vattnet ha frusit, för det gick inte att spola eller tvätta händerna. Men där fanns stora tunnor att hälla vatten i toaletten med - men jag undrar hur effektivt det är om man har gjort nummer två?
Innan körningen hade jag dock ett samtal av det lite allvarligare slag med min chef. Inte allvarsamt på grund av något jag har gjort, utan på grund av vad någon annan har gjort. Lite jobbigt, men bra att lyfta med honom.

Jag träffade förresten Gustaf idag, och det visade sig att han inte kände till att jag inte har begåvats med något mellannamn, så det är väl lika bra att jag klargör det här... Fast under alla år av bloggande har jag nog skrivit det ett par gånger, kan jag tänka.
Jag heter alltså Fredrik Lundebring och inte en stavelse däremellan, före eller efter.
Det är ju lite unikt, jag har aldrig träffat på någon (som jag har pratat mellannamn med), som inte har något mellannamn. Så jag trivs, för unik är ju aldrig fel att vara.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Bye bye, Gothenburg

2012-02-12T10:21:00.004+01:00

Nu har jag vaknat upp och ätit hotellfrukost för sista gången under denna Göteborgstripp, men vem vet - jag kanske kommer återkomma till denna stad (mycket troligt) och detta hotell (ganska troligt).
I natt sov jag gott, och jag somnade rätt tidigt också. Jag var så slut efter allt promenerande att jag höll på att somna direkt efter att jag hade ätit, och då var klockan inte mer än 19-något.

Ätandet ja, det blev ju inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag var ju sugen på att äta plankstek, vilket jag tror att jag skrev om igår. Jag hade ju sett ett ställe där de skyltade med plankstek för 129 kronor, då jag och Robin var ute och gick i fredags, men jag lade inte på minnet var det var någonstans, så jag hittade det inte igår. I och för sig orkade jag inte leta speciellt länge, för när jag kom hem efter busskörandet, ja då gick jag rätt omgående ner i relaxavdelningen och bastade mig varm - sen var jag inte jättesugen på att vara ute alltför länge igen.
Det var jättemycket folk överallt också kändes det som, kanske med anledning av att Melodifestivalen sändes härifrån igår. Det hade jag i ärlighetens namn inte alls koll på när jag kom hit och än mindre när jag bokade, jag såg flaggor och fanor om det först i fredags.

Och jag tycker inte att det är jättekul att gå in på någon restaurang där det är fullt av folk, när jag är ensam. Eller ja, jag är inte jätteförtjust i det ens när jag har någon att äta med, men ännu mindre när jag är ensam.
Så jag bestämde mig för att jag väl denna sista kväll kunde unna mig något från restaurangen på tolfte våningen här på hotellet, där priserna är hutlösa, men utsikten underbar. Jag åt aldrig där under min förra vistelse här, och igår var ju sista chansen.
Men, när hissen hade tagit mig upp ytterligare sju våningar från min femte, så möttes jag av beskedet att restaurangen var fullbokad.
Jag hade inte en tanke på att man kanske borde boka bord på sitt eget hotell, det kändes så självklart att det skulle finnas plats där, men det var förstås inte självklart.
Plan B blev då att gå till grannpizzerian och köpa med mig en pizza upp på hotellrummet.
Jag bad att få pizzan uppskuren, 'slicead', så att jag inte behövde be om bestick, utan kunde grisa lite med händerna här uppe på rummet.
Men, väl uppe på rummet, så såg jag att pizzan var uppdelad i fyra bitar. Det var väldigt snålt skuret tycker jag, då var jag ju ändå tvungen att åka ner till receptionen och be om bestick.
Men men, pizzan var god och sen inföll paltkoma och utmattning i en fin kombination, när jag låg utslagen i min säng. Det tog jag en bild på, men den ser jag att den blev av en sort som jag inte vill ska förevigas på internet, tyvärr. Föreställ dig istället en utslagen Fredrik framför tv:n på en säng uppbullad med inte mindre än sex kuddar. Jag har haft det mer obekvämt i mina dagar.
Å andra sidan är det egentligen onödigt med så stor säng och så många kuddar för min del, för jag ligger ändå bara på ena halvan och har huvudet på max en, alternativt ingen kudde. Jag tycker om att ha nacken i en rak linje.

Ja, nu är det då alltså söndagsförmiddag. Mitt tåg går 12:42, så det är lite drygt två timmar dit nu när klockan just slog 10:37.

Frukosten idag var förresten den roligaste hittills. Inte för att utbudet var mer cirkusaktigt, utan för att jag hamnade vid ett bord nära en barnfamilj, där barnen stod för underhållningen. Flickan, ca 2-3 år, sa flera gånger "Mamma, visst bajsade jag i poolen igår?", och det fick mig ju mäkta glad att jag bara hade bastat och inte även glidit ner i bubbelpoolen. Jag bubbelpoolade i torsdags, ensam. På fredagen blev det inget relaxande, då jag kom hem rätt sent efter dagen och kvällen med Robin och igår var det så mycket folk i den lilla bubbelpoolen att jag inte ville trycka mig ner där, det kändes lite väl påträngande. Tur det!
Den där lilla flickan höll låda med en docka och hennes storebror, något år äldre var också rolig att titta på då han for fram och spexade.

Men nu rundar jag av skrivandet för nu - men jag tänkte ännu inte trycka på publiceringsknappen, då det ju kan finnas något att skriva om tågresan också. Så, det blir ett par asterisker och vips, så kommer jag att vara hemma igen.

***

Ja, och nu är jag alltså hemma igen. Kom hem till lägenheten ganska precis 17:30 efter en resa som gick precis som den skulle. Det enda anmärkningsvärda är att Paulo Roberto kan ha åkt med samma tåg, han gick åtminstone alldeles framför mig kort efter att jag hade klivit av tåget, men jag såg honom aldrig ombord. Å andra sidan säger det inte mycket, i och med att jag höll mig i min vagn som var samma vagn som bistron låg i, så jag behövde aldrig lämna vagnen - fast jag köpte inget i bistron ändå så, det är ju så hutlöst dyrt.

Nu ska jag se Landet runt och senare Äkta människor. Tv-kväll, när det är som bäst!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

(Almost) back in business

2012-02-11T15:28:00.004+01:00

Ja, idag har jag alltså gjort studiebesök hos Veolia transport på Hisingen, där Sveriges längsta bussar hör hemma. 24 meter långa och med två led, alltså såhär:

Led = 'dragspel'

Inifrån ser de ut ungefär som vanliga ledvagnar.

Magnus, som var den som var vänlig nog att offra arbetstid och visa mig dessa bussar - var dessutom vänlig nog att ta mig med på en åktur.
Jag hade förväntat mig att vi kanske skulle köra något varv inne på depån i bästa fall, men nejdå, vi gav oss ut på den enda linje som dessa 21 bussar trafikerar - linje 16 mellan Eketrägatan ute på Hisingen till Fryktorget, som jag inte vet exakt var det ligger, men någonstans på fastlandet lär det vara. Vi höll oss dock på Hisingen-delen nu under provkörningen.
Linjen är väldigt anpassad till de bussarna - men bussarna är också förvånansvärt smidiga att ha att göra med, svängradien verkade väldigt lik den man har på en buss med 'bara' en led.
Vi åkte ut till ändhållplatsen Eketrägatan och tillbaka till depån, där jag fick provköra lite.

Bussen är tyvärr inte svängd så mycket att det framgår riktigt hur lång den är här.

Magnus tyckte dock gott att jag kunde få ge mig ut och köra hela vägen till Eketrägatan, trots att de har krav på utbildning på de bussarna, för att man ska få köra dem. Precis som vi har på våra dubbeldäckare. Men å andra sidan - hur utbildar man om inte genom att prova?
Det var fantastiskt roligt att få köra ute i trafiken! Lite pirrigt förstås, men jag kan ju faktiskt köra buss och det var ju just vad jag gjorde.
Bakändorna var enormt följsamma, såpass att Magnus tyckte att jag höll ut onödigt mycket i en rondell - man behövde inte hålla ut något speciellt alls.
('hålla ut' = vänta in i det längsta med att svänga, för att få med sig så mycket av fordonet så långt fram som möjligt, innan ekipaget börjar svänga)
Magnus fotade mig då jag körde med sin mobil också, den bilden väntar jag på att få, för den ska upp på facebook sen och förmodligen få en herrans massa gillanden som numera det mesta jag skriver angående busslivet, får.

Apropå det ja, så la en Täbyförare till mig som vän igår, en förare som jag tror har jobbat i Norrtälje och som bor här i krokarna (Riala, tror jag)... Haha, 'här' i krokarna, skriver jag från Göteborg! Men från Norrtälje sett.
Hur som helst, hon åkte med mig tidigare i veckan eller i förra veckan, och hon skrev helt oprovocerat såhär till mig:
"Tackar för en otroligt behaglig busstur häromdagen. Har nog inte tidigare åkt med en så skicklig chaffis."
Det tycker jag är en oerhörd komplimang, för hon har förmodligen åkt med väldigt många i och med att hon även är linjeutbildare (tror jag åtminstone).

Den här Magnus förresten, som är trafikledarchef till yrket, offrade två timmar på att stilla min nyfikenhet och vilja att prova på - helt kopiöst gentilt! Och han skjutsade mig till hotellet sen också, dock inte med dubbelledbussen, utan med en trafikledarbil.
Så nu sitter jag på mitt hotellrum och värmer upp mig lite efter att ännu en dag ha varit ute i kylan lite väl länge. Jag gav mig ut efter frukost, vid 10-tiden och var sen ute i tre timmar till dess att klockan blev 13 då jag skulle träffa Magnus ute på Hisingen.
Jag gick lite i butiker först, men jag är så shopping-osugen just nu, så jag tröttnade snabbt på det och gick över till Hisingen alldeles för tidigt, och tänkte att jag kunde promenera där istället. Men det blev att jag gick tillbaka till fastlandet och sen åter tillbaka till Hisingen, bara för att få tiden att gå. Att gå över Götaälvsbron tar ju inte så vansinnigt lång tid, men gör man det tre gånger, så går det ändå lite tid.
Men nu måste jag snart ut igen, för att få mig något att äta.
Igår gick jag och Robin förbi något ställe där de har plankstek, noterade jag i all hast. Hittar jag tillbaka dit (för jag kommer inte alls ihåg var det var), så blir det där jag äter. Annars återstår det att se.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Vinst och förlust

2012-02-10T23:17:00.002+01:00

Den här dagen har varit både dålig och bra, men den har avslutats bra, så det är den bra känslan jag har med mig nu på slutet.

Såhär va:
Jag trodde att jag hade två vänner i Göteborg, två riktiga vänner som jag har haft väldigt mycket kontakt med och verkligen sett fram emot att få träffa nu när jag är här, i och med att jag inte har träffat någon av dem tidigare. Men - det verkar inte bättre än att jag faktiskt bara har en vän här. En mycket fin sådan, Robin, men Daniel däremot... Jag tänker inte gå in så detaljerat i det hela, men kort sagt så ignorerar han mig totalt nu när jag är här, vilket aldrig har hänt förut, så det är väldigt förvånande.
Ignorans är det värsta bemötande jag vet. Jag vet att jag skrev ett inlägg om det förra året. Det är inte första gången det här händer, att folk har fått mig att tro att att de vill träffa mig och att vi har bestämt, eller snudd på bestämt att vi ska det, men så får jag stå där ensam istället.
Det måste vara något fel på mig - inte att jag vill ta på mig en offerkofta nu alltså - utan det måste ju vara något socialt jag inte förstår, något jag har misstolkat och trott var vänskap. Jag förstår bara inte hur det kan bli så - hur kan jag misstolka en sån sak som vänskap? Och mer än en gång dessutom? Nej, något står inte rätt till, det är helt klart.

Men Robin, det är verkligen en vän och det var kalastrevligt att träffa honom! Han är en av mina bästa - och sannerligen meste - mailvän. Vi har växlat mail (ofta) dagligen i över ett år, och idag träffades vi alltså för första gången.
Bio, promenad, spårvagnsåkning, kebabintag och allmänt prat blev det, och han överträffade verkligen mina förväntningar. Alltså, de var inte så att jag hade låga tankar om honom, men inför att träffa människor för första gången kan jag ändå känna en viss nervositet - men det var alltså hur trevligt som helst!
Robin räddade dagen, kort sagt.

En vän!

Imorgon ska jag ut på Hisingen och få mig en genomgång av hur deras dubbelledbussar (med två 'dragspel'), fungerar. I och för sig har jag varit på Hisingen redan idag. I och med att jag är som jag är, så var jag ju tvungen att provgå till Veolias garage nu när jag inte hade någon tid att passa, för att veta hur lång tid det har. Jag var ju förbi där förra året när jag var här, men jag kom inte alls ihåg om det rörde sig om en hel eller halv timmes promenad eller mer än så. Med facit i hand: en halvtimme.
Det ska bli roligt! Jag hoppas ju att jag ska få provköra lite också, men det är ju långt ifrån självklart. Det har aldrig varit tal om det innan, så jag kan inte vänta mig det. Men hoppet är ju det sista som överger en!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

I came back for you

2012-02-09T20:17:00.002+01:00

Jippi. Jag hade skrivit ett riktigt långt inlägg om den här dagen - och så försvann det bara. Autosparningen täckte inte mycket, så det var inte ens lönt att fortsätta med det. Istället blir det nu en väldigt kort variant, för jag blir så ofantligt less när såna här saker händer.

Göteborg är sig likt och jag hittar rätt bra, rent geografiskt.

Göteborg är sig likt på så vis att jag kom hit i tron om att jag skulle träffa fler än vad det i själva verket verkar landa på. I skrivande stund har faktiskt tvivel börjat hysas om en kanske inte ens är den jag tror att han är - men det är ännu en helt galen sak att säga om jag har helt fel i frågan, och även om det finns saker som pekar på att jag har rätt, så finns det mer som pekar på att jag har fel.
Imorgon lär det uppdagas, hoppas jag.

Bortser man från frånfallet av umgänge, så tror jag att det här kommer att bli ett bra veckoslut.

Jag har förresten även spelat betapet med Johan igen, och dag avslutade vi matchen (som jag vann) med en chatt av modellen längre och mer kvalitativ, så det känns faktiskt som att vi håller på att hitta tillbaka till en bra vänskap, och det ser jag väldigt positivt på.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Almost forgot!

2012-02-08T21:20:00.003+01:00

Ett blogginlägg ska ju till idag också, men det var inte långt ifrån att jag glömde det. Det är ju Göteborg som svävar i mina tankar nu i och med att jag såhär dags imorgon förhoppningsvis är på plats sen flera timmar, så jag har farit runt och packat och funderat på vad som ska packas - fast kanske i omvänd ordning egentligen då.

I övrigt har jag jobbat, men arbetsdagen har jag inte mycket att säga om. Inte annat än att en viss irritation som först uppstod kring en kollegas beteende sedan ändrades till personlig fördel för både mig och i viss mån mina passagerare.
Såhär va:
Jag skulle köra 676:an med avgång 17:07 från Tekniska högskolan och ankom dit kring 16:39 från Norrtälje (efter att ha haft delat där inne, men det orkar jag inte skriva om) - jag parkerade då min buss och gick på toa och satte mig sen i bussen och läste och lyssnade på radio fram till 17:00 då jag visste att turen innan man skulle avgå, och jag kör ju gärna fram så tidigt jag kan så länge jag är klar med det jag ville göra. Men, jag insåg att jag från min parkeringsplats inte hade blivit omkörd av 17:00-bussen, vilket jag borde ha blivit, och vid hållplatsen var kön av folk väldigt lång.
Jag började då anropa på radion och fråga var den bussen befann sig, för var han i närheten och sen så blir ju jag i vägen om jag kör fram. Jag fick inget svar, så jag provade igen efter en liten stund, men fick inget svar då heller. Till slut kände jag att jag måste köra fram om inte också jag skulle bli försenad, och det hade jag då ingen lust att bli.
Så jag körde fram och började lasta på och Olga hjälpte mig att släppa på folk genom bakdörren, så det gick rätt raskt att fylla bussen. Och full(satt) blev den.
När min avgångstid närmade sig kom den kollega som skulle ha kört 17:00 och påpekade att jag hade kört för fram för tidigt eftersom han var sen. Det här kan jag säga redan nu, är en kollega som jag placerar i den bortre änden av omtyckningsskalan. Eller lägre änden, så att säga. Han är vida känd för att säga till passagerarna att de inte får slänga skräp i papperskorgarna till exempel, "eftersom de kan bli fulla", vilket är ett bemötande som frångår mitt förstånd. Och inte låter han folk äta eller dricka något alls ombord, vilket jag i och för sig inte har sett själv, men det är bekräftat av en chef, så det är ett rykte med trovärdighet på så vis.
Jag sa då att jag hade anropat honom flera gånger, men det kände han inte alls till.
Och då ligger det ju lite lätt till hands att tänka att han antingen valde att inte svara eller att han inte hörde för att han helt enkelt inte var i bussen (vilket han ju borde), men det skulle förstås också kunna vara så att han hade en buss med dålig radiovolym, så det kan jag inte döma så hårt. Hur som helst så tyckte han att jag skulle köra på en gång, drygt en minut innan min avgångstid. Det gjorde jag, och fullsatt som jag var, så stannade jag inte förrän folk ville kliva av (Brottby), och på så vis tjänade jag in totalt nio minuter på slutet, så jag fick sluta tidigare och de passagerare som hade räknat med att ta 17:07-turen kom hem nio minuter snabbare än beräknat och de som hade räknat med att åka 17:00 kom hem två minuter tidigare - winwin för alla - utom de jag fick åka förbi vid Albano, Universitetet, Danderyds sjukhus och Roslags-Näsby, men å andra sidan så måste ju han ha kommit med en relativt tom buss, relativt nära inpå att jag hade susat förbi med min Fullsatt-skylt.

Imorgon då, jobb mellan 5:12-8:39, hem och duscha, åka 676:a in till Stockholm 10:18 och kliva på SJ:s "snabbtåg" - X2000 fanns inte att välja på när jag bokade, så jag antar att det skulle kunna betyda även X3000 om de är i bruk på den sträckan. Vore kul om det var så, men helst vill jag bara få något tåg som är i tid.
Ja, nu blev det ju inte bra meningsuppbyggnad, för jag laddade ju för att skriva vilken tid tåget skulle avgå, men det föll ju platt ut. 12:10 ska det avgå från Centralen.
Ankomst till Göteborg är beräknad till 15:20 och då ska jag promenera, förhoppningsvis utan problem, till hotellet. Jag menar, jag bodde ju där i sex nätter i mars förra året och hittade då som handen i handsken, men det kan ju ha fallit lite i glömska. Kartan kommer dock vara med, så större problem lär det inte bli.
Sen hoppas jag kunna umgås med Daniel, men han är i detta nu lite svår att få tag i, så jag vet inte hur det blir med den saken.
Sen får dagen flyta på, helt enkelt!

Datorn kommer vara med, så det blir nog bloggeri som vanligt, på plats.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Sex... eller åtta?

2012-02-07T20:53:00.002+01:00

Nu går jag rakt på sak; jag kan inte begripa att folk har så svårt att skilja spindeldjur och insekter - insekter har sex ben, spindlar har åtta. Därmed inte sagt att alla djur som har åtta ben är spindlar, men jag tror baske mig nästan att alla djur som har sex ben är insekter. Fast det vågar jag inte svära på.
Anledning till detta är att jag tittar ganska mycket på frågesportprogram. Jag tittar ju helst på Vem vet mest varje vardag och ibland blir det även Postkodmiljonären på helgen och gång på annan har de frågor på detta ämne, idag var rubriken på en fråga i Vem vet mest 'spindlar' (eller något snarlikt, jag minns kanske inte ordagrant) och frågan löd 'Hur många ben har Svarta änkan?' - och hon som tryckte snabbast svarade: sex.
Ack och ve! Och jag förstår inte - lär man sig inte sånt redan i lågstadiet? Redan innan lågstadiet? Nej, det frångår mitt förstånd, att så många tycks ha såna problem med det.

Den här dagen har varit rätt... jämn. Inga höga toppar och inga djupa dalar. Fast jag drog på smilbanden när det kom ett textmeddelande från CTL om att "plisen" hade gjort avspärrningar någonstans kring Edebo eller var det var. Ett O hade alltså fallit bort, vilket fick mig att läsa "pilsner" istället. Vardagshumor!

I övrigt har jag haft delat i Stockholm och då mest huserat i rastlokalen på Karlavägen. Nästan uteslutande faktiskt, jag gick dit via lite småprat med Mattias på Tekniska och gick inte därifrån förrän jag var redo att sätta mig i bussen och köra därifrån.
Till en början sov jag. Eller ja, först läste jag och då läste jag ut den fjärde boken av sex i trilogin om Liftarens guide till galaxen, så nu ska jag ge mig i kast med den femte på en gång.
Sen sov jag. Och jag sov halvbra, vilket ju är bättre än dåligt. Tyvärr är det lite mycket ljud ovanifrån där på källarplanet ibland, ofta hör jag någons skor som ekar mot golvet som där är mitt tak - och med tanke på att det är på Östermalm, så kan man ju fördomsfullt gissa att adressaterna ovanför har inomhusskor.
Hur som helst så var jag trött, även då jag vaknade till första gången, så jag låg väl i sovrummet i närmare två timmar totalt.
Sen åt jag och tittade på TV. Bland annat såg jag reprisen av Skavlan där kungens vän eller före detta vän (?) Anders Lettström var gäst, och han kändes ju ungefär lika trovärdig som när kungen svarade "neee... neee, neee-ej, det kan jag inte tänka mig" gällande om kunde vara så att han förekom på komprometterande bilder.
Och jag kan tillägga det, att jag har svårt för folk som i ett samtal, lägger in samtalspartnerns förnamn lite för ofta. "Nej men snälla Fredrik, det kan du ju tänka dig själv..." (Skavlan heter ju just Fredrik i förnamn). Jag vet inte om det var ett bra eller ens ordagrant exempel, men han sköt ofta in ett "Fredrik" i sina svar. Det lät inte bra och det såg inte bra ut.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Bror duktig

2012-02-06T13:22:00.002+01:00

Kanske att det borde vara en versal i begynnelsen av 'duktig', då han heter det? Hm, ja nu blev det inte så.

Däremot har det blivit lite mer klarhet i det här berömmet som har inkommit till mig, fast via högre ort än direkt till mig - som annars är det vanligaste förfarandet. Det var tydligen inte så att någon hade skrivit in via SL:s webb, utan personligen hade tagit sig till garaget för att framföra denna beröm... detta beröm? Den berömen...? Nej, det berömet. Detta beröm, torde vara rätt i denna språkliga fundering.
Det gällde mitt bemötande av resenärerna och den information gällande halka/försening/anslutningar som jag gick ut med i högtalarsystemet och även ett litet plus för själva körandet. Hurra för det!
Och det har än en gång fått min chef att ge mig två biobiljetter - som även de, liksom de tidigare jag har fått - slutar gälla sista mars i år. Jag har ännu inte använt dem, så jag måste dra ihop tre stycken och gå på bio inom rödaste rappet nu! I och med att det är SF-bio-presentkort, så är jag tveksam till om det går att använda här i Norrtälje som jag tror å det bestämdaste är ansluten till Svenska bio och inte SF. Fast ja, helt säker är jag inte. Och jag är absolut inte säker på om de har olika eller samma presentkortsystem.
Fast jo, en snabb googling gör mig desto mer säker på att det är just så, att de har samma presentkort. Bra det, annars hade jag en nödlösning om att hitta någon biograf i Göteborg och locka med mig folk dit, men i och med att de jag ska träffa där är såna jag antingen aldrig har träffat eller träffar extremt sällan, så tycker jag inte att bio är det optimala sättet att umgås.

Det blev en något rörig start på denna arbetsdag.
Jag skulle börja med att tomköra till Lommarskolan och köra stadsbusslinjen 657 till busstationen, för att där direkt skylta om till 621 mot Åkersberga.
Till Lommarskolan gick det jättebra, men från var det desto värre. När jag hade svängt ut från Lommarvägen på Estunavägen, där vägen sluttar svagt uppåt, ja då bromsade bussen in all fart jag hade och betedde sig ungefär som om jag inte hade någon växel i, snarare än att det spann av halka. Jag lyckades dock ta mig upp, bara för att sen fastna i den svaga backen efter svängen upp på Vätövägen, innan rödljusen. Där blev jag stående en längre stund, och då kände jag att det var minsann en buss som inte lämpade sig att lämna Norrtälje med, så jag anropade CTL och bad om att få en ny vid stationen, dit jag till slut tog mig.
I och med att jag hade två minuter enligt specen från ankomst till avgång mellan 657 och 621 så sa CTL att jag skulle få en försening på ca 7 minuter i och med den tid det tar att få ner en buss till stationen.
Jag gick då till 621:ans hållplats och talade om hur det var, och nämnde just dessa sju minuter - men det tog en kvart, alltså dubbelt så lång tid. Ack.
Jag lyckades dock köra in lite tid, såpass att jag åtminstone hann i tid till avgången tillbaka mot Norrtälje (linje 620), men jag hann inte gå på toa, vilket jag lite smått (inte akut) hade planerat för, så det hemresan blev något av en utdragen knipövning. Inte jätteplågsam, men lite.
Toalettbesöket sen var skönt, men inte det skönaste i mannaminne.
Det skönaste i mannaminne ägde nämligen rum förra veckan, då jag akut-tok-hållit mig i omkring en timme och sen presterade den största mängd kroppsligt avfall jag någonsin varit med om (vad jag minns, vill säga), och det var så vansinnigt skönt att jag flera gånger under dagen till och med tänkte tillbaka på hur skönt det hade varit. Och det är då sannerligen något jag annars inte brukar göra, jag brukar nog snudd på aldrig tänka tillbaka på toabesök och hur dessa har känts.
Ja, där var den mindre hygieniska rutan avklarad.

På det mer hygieniska planet kan jag rapportera att jag nu trots allt har storstädat på denna långrast som jag just nu är hemma på, andan föll på när jag kom hem och inte var trött - något jag istället är nu, men nu är det för sent att ta en lur - så det blev rent hus. Och lika bra var det, i och med att jag åker bort i helgen och den städningen uteblir per automatik, så det hade blivit väldigt lång tid mellan städningarna då, och man kan ju tänka att min fräscha standard nog hade sjunkit ett par pinnhål.
Jag gillar mig själv när jag tar tag i saker, särskilt när saker innefattar sånt som jag inte är så sugen på att ta tag i, som just städning och träning. Därför har det varit bra dagar nu på sistone, det måste jag säga.

Nu ska jag snart återvända till jobbet. Fast jag måste komma ihåg att ta på mig uniformen först, för just nu sitter jag bara i understället. Kände inte för att städa i uniform och tyckte att det var onödigt att ta av allt för att sätta på något annat (nakenstädning, nej tack!), så så blev det. Men ett underställ känns ju ändå som att vara klädd, till viss del, så det skulle vara just snyggt om jag begav mig mot jobbet utan att ha tagit på mer.
Fast samtidigt, även om jag tar på mig jacka och så på överkroppen, så borde jag känna kylan tydligt mot benen i och med att jag inte behöver använda några termobyxor nu när det är någonstans mellan fem och tio minusgrader.
Mycket tomkörningar väntar mig på andra halvan av arbetsdagen: tomköra till Rådmansö skola och köra linje 631 mot Norrtälje, tomköra till Tekniska högskolan och köra linje 639 mot Rimbo och sen tomköra därifrån till Norrtälje och sluta för dagen.
Jag är inte speciellt förtjust i att tomköra, det känns som ett onödigt tilltag många gånger, så jag hoppas verkligen att jag får en trivsam buss och att den har fungerande FM-radio. Och värme.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Lejonhjärta

2012-02-05T16:52:00.002+01:00

Det blev en vecka utan veckostädning, kan jag ju konstatera. Visst, klockan är ännu inte 17, så jag skulle ju kunna dra igång med det, men efter rätt intensiv träning så känner kroppen minsann inte för det. Kanske att jag hinner damma av lite imorgon på min delade rast, men det är å andra sidan i princip den enda fritid jag har innan jag piper iväg till Göteborg, så jag kanske måste ägna den åt förberedelser av olika slag? Jag vet inte, jag har ju varit där för mindre än ett år sen, men jag måste nog ändå leta rätt på kartan och fundera över om jag kan få ner det jag vill ha med i min lilla väska, eller om jag måste ta den stora.
Det vore ju onekligen fördelaktigt om jag kunde hålla mig till den lilla, det är ju lite mer medgörligt att ha en liten väska på tåget, i synnerhet om man (jag) inte tycker att det känns jättekul att lämna väskan obevakad i ett sånt där väsk-hörn.
Men om jag ska ha min dator med mig, ja då måste jag nog nästan ta den stora väskan, för annars blir det ju sannerligen snålt med plats till allt annat. Ack ack, i-landsproblem.

Jag har alltså tränat idag, och det ett rejält pass. Likaså bra det, tänkte jag, just i och med den kommande resan - nästa helg lär det inte tränas nämnvärt.
Det händer ju rätt ofta, nästan alltid, att jag känner en större eller mindre motvilja inför att träna, men idag var det nog ändå osedvanligt lättsamt och det skulle ju kunna bero på att jag redan har tränat en gång den här veckan - om än för nästan exakt en vecka sen, i och med att det var i måndags, och jag tror ju egentligen att min träningsglädje skulle bli lite större om jag tränade lite oftare. Förr gjorde jag det två gånger i veckan, men det finns inte riktigt tid till det numera. Eller ork att ta tid till det, det är kanske det närmaste sanningen. Och det skulle jag nog skylla på mina arbetstider, men de borde bli bättre från första mars. Fast jag vet ju ännu inte alls vilken tjänstegrupp jag hamnar på. Ingen aning.

Det blev förresten att jag sov kvar på Harsjövägen igår, det var -20,9 igår på kvällen och jag kände inte riktigt för att promenera hem då. Jag hade ju fått skjuts dit och därmed inte cyklat, men det är å andra sidan tveksamt om jag hade haft lust att cykla i den temperaturen heller. Inga termobyxor hade jag med mig heller, så jag tror att det var ett klokt beslut.
På Harsjövägen står tv:n allmänt på på helgsförmiddagarna, tack vare min syster, och hon gillar att titta på gamla Astrid Lindgren-filmer på SF-kanalen då, så det var den som var på.
När jag hade ätit frukost så hörde jag att en bekant sång drog igång (Jag vill vara friii som en fågel) och kände att lite 'Rasmus på luffen' kunde ju vara trevligt att se - men det visade sig att den filmen var slut. Men istället började 'Bröderna Lejonhjärta' och det är ju också en Astrid-film av rang, så den såg jag från början till slut.
Nu är jag ju bättre bekant med filmerna som är baserade på Astrids böcker, än just själva böckerna, men jag tycker ändå att det är lite skamligt att hon aldrig fick Nobelpriset. Hennes böcker har ju skänkt glädje till generation efter generation av barn och dessutom i hiskeligt många länder, så det var hon väl förtjänt av.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Dynghög

2012-02-04T16:18:00.002+01:00

Det har inte gått något vidare på bloggfronten på sistone, känner jag. Visst, det har bara yttrat sig i ett inlägg, det igår, men faktum är att jag just igår hade med mig min bärbara dator till Stockholm på min långrast (kändes lättare än att ta med den stationära), i och med att jag i torsdags jobbade så sent att jag missade lite TV som jag tänkte att jag kunde utnyttja rasttid av att ta igen. Då skrev jag även ett utkast till ett blogginlägg som jag tänkte publicera sen när jag kom hem, men jag kände att det blev så kopiöst dåligt, så det blev inget med det.

Och ärligt talat, hur ofta känner jag att det jag skriver är så kopiöst dåligt att jag inte publicerar det? Visst, jag känner att det jag skriver förmodligen är allt annat än intressant - rätt ofta - men jag brukar ändå publicera det. Så, igår var ett lågvattenmärke.

Det har ju kommit en herrans massa snö och dessutom varit (och är) väldigt kallt, och som den bussförare jag är, så har jag då inte bara tackat och hejat efter resans slut, utan även informerat om läget när merparten av resan fortfarande är framför oss; halka, förseningsrisker, anslutningsbussar och så vidare - och jag blir ju i mitt osäkra inre, osäker på om passagerarna tycker att jag pratar för mycket i högtalarna - jag vill ju inte bli en sån som drar nonsens om vilka som har namnsdag och hela baletten - eller om det är uppskattad information. När folk väl säger något, så brukar det vara just att de uppskattar informationen, så jag hoppas att det är så merparten av passagerarna resonerar. De är ju trots allt inte en enda massa med ett gemensamt tänkande, så att göra alla nöjda är nog aldrig lätt.

Gårdagens sista del av arbetsdagen bestod i stadsbusskörning, och då hade jag sällskap under hela tiden, av min syster, som sen skulle hem till mig på översovning.

Det var trevligt, både med sällskap i bussen och resten sen.

Vi åt dock middag på Knuten, pizzerian som ligger nära bussgarget. Gott.

Jag hade ju under morgonen cyklat till garaget, så efter ätandet gick Louise på hemåt mot mig, medan jag skulle hämta cykeln och cykla ikapp henne.

Det hade ju som sagt kommit stora mängder snö och det var hemskt lite plogat, och väldigt moddigt på sidan av vägen där jag cyklade, så det blev ju en väldigt vinglig cykeltur. Jag vet inte vad alla andra tycker, men jag tycker snömodd är bland det knepigare väglag att cykla på.

Då körde det förbi en bil med ungdomar som vevade ner rutan och ropade något som jag inte hörde, men som Louise sen kunde berätta löd: "Försökt cykla rakare, dynghög!"

Charmerande.

Min gissning: Han som ropade var förmodligen full och hade nog gjorde sämre ifrån sig än jag om han försökte, eller också ville han bara vara tuff inför kompisarna.

Oavsett så var det ju mindre lyckat i och med att jag inte hörde, trots att de körde förbi alldeles nära. Jag var fullt fokuserad på att parera mina ständiga sladdningar.

Nåja, kvällen förlöpte väl med chips, dip och Diddykong racning. Mycket nöje!

Idag har inte mycket av värde blivit gjort, inte annat än att jag har veckohandlat. Men det blev ju den lilla handlingen då jag inte kommer äta hemma annat än på måndag i veckan som kommer. Tisdag blir på Karlavägen och onsdag likaså. Torsdag-Söndag är jag ju i Göteborg om SJ skärper till sig (hoppas, hoppas!), så ja, det blev en väldigt blygsam veckohandling.

Jag hade dock tänkt lyxa till det genom att ta bilen när det nu var så vansinnigt kallt. Bilen, ja alltså den som min far hade lånat ut till mig och syster så att vi skulle kunna övningsköra och ta oss till Harsjövägen under dagen idag - men även bilen tyckte att det var vansinnigt kallt och ville inte starta. Hos mig finns det inga motorvärmarmöjligheter i och med att jag inte betalar för den extra excessen då jag i nio fall av tio, eller kanske nittionio av hundra, inte har bil.

Istället blev det promenad i de -17,5 grader som då rådde, med frusen syster som sällskap.

Promenaden överlevdes och brunchen tinade upp oss.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Zzz

2012-02-03T23:59:00.000+01:00

Trött, så trött.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Väx, ego, väx!

2012-02-02T20:57:00.003+01:00

Hej och hå, så matt man kan vara. Det är snudd på att det börjar växa mattfransar ur mig.
Dagen har varit lång. Arbetstiden låg på 6:43-20:10 och då var jag ute tidigt imorse i och med att jag var tvungen att bylsa på mig många lager som jag sen fick skala av ett par av i bussen, i och med att det var -16 härliga cykelgrader till jobbet. Temperaturen sjönk dock, så när jag kom till Brottby var det -19. Hugaligen.
Men där gick jag händelserna i förväg, för jag skulle ju skriva att jag klev in i bussen ganska precis 6:37 och därtill har det snöat rätt ordentligt och varit bitvis snorhalt (idag har jag känt det, äntligen!), så jag var ju inte på plats på garaget förrän 20:25 igen. Och rasten, den långa, var förlagd i Stockholm. Därmed är en viss matthet befogad.

Men dagen har varit bra, det måste jag ändå säga. De senaste dagarna har jag fått så mycket arbetsrelaterad beröm att jag knappt vet vart jag ska ta vägen.
Igår hojtade en kollega till mig att hon tyckte jag borde börja på CTL - centrala trafikledningen - för att hon tyckte att jag lät så himla trevlig och behaglig på radion när jag gjorde anrop.
Minsann, säger jag, jag tycker mina radioanrop kan bli rena flopparna ibland, i synnerhet om jag inte har tänkt igenom vad jag vill säga, innan jag börjar prata.
Imorse när jag gick upp och tog reda på vilken buss jag skulle ha, ja då hojtade de inifrån driftledningen, att jag hade fått kundberöm! Alltså i "systemet", någon har bemödat sig att via SL skriva in beröm om just mig - det är ju en ära minst sagt. Det har ju dock hänt en gång förut, men ändå, det är inget jag går och förväntar mig att få höra.
Tyvärr hade de inte skrivit ut det dokumentet, så jag vet inte ordagrant vad det stod eller ens vilken dag eller linje - men jag gissar på 676, oddsen är rätt bra för det.
Vidare har jag idag kört osedvanligt många kollegor, varpå en när han klev av sa ungefär "jävlar, vad trevlig du är!". Nu är han ju en kyrkans man, så jag är inte säker på att det var just den svordomen, men jag vill minnas att det faktiskt förekom ett kraftuttryck där i början.
På slutet nu idag så var det en man som klev av bussen och sa "Det här hör du väl inte ofta, det är väl mest klagomål, men temperaturen i bussen var perfekt!"
Ja minsann... Det är roligt att lyckas på jobbet!

Jag skulle kunna babbla på massa mer, men jag måste runda av där. Jag har en match i betapet som väntar.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Spontanpromenad

2012-02-01T13:50:00.002+01:00

Idag har det blivit ännu en trevlig hundpromenad med Anneli, något som inte var planerat då jag slog upp mina ögon imorse, men ganska raskt därpå blev planerat. Det var härligt, men tyvärr glömde hon att ta med de två bonushundar som hon annars brukar ha med sig, så det blev en hund istället för tre. Mindre drag i mina armar förvisso, men jag tycker att det är snäppet roligare med fler hundar.
Därmed alltså inte sagt att det inte var en trevlig promenad, för två negationer tillsammans blir ju något positivt = det var en trevlig promenad.
Vi var ute och gick i drygt två timmar och därmed skulle jag ju faktiskt kunna dra igång en sån här "röra på mig varje dag"-vecka, som jag hade tidigare i höstas, tänkt att motverka eventuella höstdepressioner. Jag simmade ju i måndags, tränade igår, gick långpromenad idag, så hittar jag bara på något som tar minst en halvtimme resten av veckan (och jag har delat i Stockholm både imorgon och på fredag, så alla möjligheter till promenader finns), ja då är ju saken biff.

När vi gick så ringde de från jobbet och ville ha in mig att jobba tidigare också, och han som ringde formulerade sig minst sagt luddigt, så jag fick uppfattningen att jag skulle jobba samma arbetstid som annars, men tidigare istället. I själva verket ska jag börja tidigare och dessutom sluta en kvart senare, så det var inte riktigt vad jag tänkte mig. Men men, det blir ju övertid på det och den timpenningen är rätt hög. Dessutom får jag ge mig ut på Vätö istället för att bara åka till och från Stockholm, och det är ju trevligt.

Matlagningen hamnar dock i kläm, för jag ville ju duscha och fräscha upp mig efter promenaden - jag hade klätt mig väldigt varmt då det var -12 när jag slog upp ögonen, men under själva promenaden var det snarare -4, så jag frös sannerligen inte - och därmed blev det lite för snålt med tid för att laga maten som jag hade tänkt mig, så istället har jag nu tagit en bit av kakan jag bakade igår (inte så nyttigt, jag vet, men jag var ju överhuvudtaget inte hungrig), och så har jag laddat väskan med en banan och så måste jag ju ta tjuren vid hornen och laga mat ikväll istället, trots att energin till matlagning brukar vara rätt långt borta då.

När jag nu tar mig till jobbet så måste jag ju komma ihåg att kolla efter Lenis telefon också, men är den inte påslagen så kommer jag ha svårt att känna igen den. Är den på kan jag ju ringa till den, såvida hon inte har spärrat kortet då, vilket hon pratade om att göra. Men till utseendet känner jag ju inte igen den, annat än att det ska vara en SonyEricsson. Men jag ska göra vad jag kan.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Nytta och onytta

2012-01-31T17:08:00.002+01:00

Idag är jag ledig. Och ledighet uppskattas verkligen, trots att jag har ett trivsamt jobb. Men det krävs ju å andra sidan ett jobb för att uppskatta ledighet, för utan jobb tror jag då inte att det hade gett samma uppskattning.
Därmed har jag redan klarat av både den filosofiska och arbetsmarknadspolitiska hörnan för idag.

Jag låg och drog mig länge i sängen så som man bara kan unna sig på lediga dagar - eller när man har groteska sovmorgnar (som imorgon då jag börjar 15:59) men beslutade mig vid 8:30-tiden att det började bli dags att vakna till. Alltså, det kan ju tyckas tidigt, men i och med att jag klev upp 4:20 igår och inte sov vidare mycket på dagen, så slockade jag rätt snabbt igår och hade fått min beskärda del sömn. Jag satte då igång radion, men måste ha somnat om trots att volymen inte var särskilt låg, för mitt i allt morgonpass, så hörde jag aldrig att det var nyheter klockan 9:00, vilket det ju måste ha varit.

När jag väl hade kommit upp och ätit frukost, drog jag igång med lite bakning. Jag blev igår så sugen på att baka, så jag planerade ju in det i veckohandlingen som jag sent omsider företog mig trots bristande energi, så ingredienserna fanns.
Apropå gårdagens handling förresten, trots den låga energinivån så beslutade jag mig för att samtidigt cykla med lite återvinningssopor, och det blev alldeles för mycket för att ta på cykeln så som den är 'naturell', så jag fick koppla på kärran också - vilket för uppförsbacken förbi bussgaraget oändligt mycket tyngre. Lite osmart drag när jag redan från början inte kände för att cykla, men ja, de där soporna måste det ju cyklas med någon gång, och då är det bra att kombinera det med handling.

Baket resulterade så småningom i en specialvariant av kladdkaka. Alltså, en kladdkaka enligt grundrecept, fast med ett extra ägg och grovhackade hasselnötter i smeten. Sen, när den hade gräddats fick den ett lager tryffel, som jag tryckte in valnötter i innan allt fick stelna i kylen, och resultatet blev detta:

Någon som vill komma på en gofika?

Sen beslutade jag mig för att vara lite nyttig, och cyklade således till Harsjövägen där jag genomgick mitt träningsprogram, efter att ha gullat lite med Herbert. Först tänkte jag korta ner programmet lite på konditionsbiten, då jag kände en lägre motivationsnivå än vanligt inför att träna, men sen när jag väl var igång så blev det ändå i runda slängar samma program som jag brukar företa mig såhär års då jag väljer att sköta konditionsbiten inomhus. Annars vill jag ju helst springa i elljusspåret, men det gör sig rätt ogjort såhär års.

När jag sen skulle bege mig hemåt, så kom jag på att jag igår glömde att köpa purjolök, vilket jag behövde till dagens middag. Först stånkade jag och stönade kring att behöva stanna på vägen och handla, och med att jag ju hade min träningspåse med mig som jag då skulle behöva låsa in till priset av en onödig krona, för att slippa eventuell pinsam situation vid ännu mer eventuell avstämning.
Men sen stånkade och stönade jag ännu mer när jag kom på att jag inte hade plånboken med mig, så jag skulle ju oavsett behöva cykla hem först.
Och så blev det, cykla hem och passa på att starta tvättmaskinen och sen cykla iväg igen.
På väg till Coop mötte jag en gammal gymnasieklasskompis, Leni, som faktiskt var på väg till min arbetsplats då hon olyckligtvis hade tappat sin telefon på en buss tidigare idag.
I och med att klockan då var kring 15, när vi möttes, så sa jag att chansen att den har hunnit komma in än (i och med att det var på en 676:a), inte var speciellt stor, men att hon förstås ändå kunde höra sig för. Sen lovade jag att kolla lite själv imorgon när jag åter jobbar, för då är ju sannolikheten betydligt högre att den har kommit in, om den har hittats av någon ärlig person.
Men generellt sett är folk ärliga tycker jag, jag tror att det har hänt mig tre gånger, att en passagerare har kommit fram och gett mig en telefon som han/hon har hittat kring platsen de själva har satt sig på. Men det är klart - jag har ju inte en aning om hur många gånger det inte händer, att passagerarna själva snyter åt sig de upphittade telefonerna. Nu var detta en s.k dumphone, precis som min egen, så den är nog inte så särskilt stöldbegärlig.

När jag hade köpt min purjolök - det tog ju inte så lång tid med självscanning och allt - så mötte jag henne en gång till, fast då var vi på olika sidor av vägen, så jag ropade i farten och fick ett besviket nej med tillhörande kroppsspråk till svar, hon hade inte hittat telefonen. Så jag ska alltså kolla lite imorgon.

Hemma sen satte jag igång med dagens matlagning, som nog inte kan kallas matlagning egentligen, utan mer... förberedelser som leder till ett direkt resultat. Alltså, idag blir det en liten smörgåsbakelse:

Mums, hoppas jag!

Jag har ännu inte ätit den, den står och gottar sig i kylen, men visst ser den väl rätt aptitlig ut? Jag hoppas så, och ja, jag har ju en given efterrätt också, om magen orkar. Tur att jag har låtit kroppen både träna och cykla som en skottspole hit och dit, då kan jag med gott samvete trycka i mig både det ena och det andra!

Jahapp, nej om jag skulle ta och äta nu då?

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Mild irritation

2012-01-30T14:07:00.006+01:00

Jag skriver ofta om irritation numera, upplever åtminstone jag själv det som. Därigenom, föreställer jag mig, kanske det är lätt att få intrycket att jag går runt och är irriterad hela tiden? Så är det ju förstås inte, och även om jag nu även idag kommer avhandla irritation, så är jag i detta nu inte alls irriterad.

Såhär va:
Jag har jobbat kort och tidigt och då haft Singö/Ellan tur och retur på agendan, arbetstid 5:12-8:39 och det är ju vad jag brukar kalla för min favorittjänst.
Nu börjar jag kanske revidera den tanken något, för på senaste tiden har det inte varit någon vidare höjdpunkt, annat än att jag slutar tidigt som aldrig annars.
Sist jag körde var ju den gången då en kollega vid Älmsta station ropade och ville att jag skulle vänta på honom när jag precis hade lämnat stationen, med motivering att hans passagerare kanske ville komma in lite snabbare till Norrtälje (än att behöva vänta ungefär en minut på nästa 637:a som var på gång - jag var två minuter sen).
I och med att den radiokommunikationen skedde på den öppna kanalen, så har jag fått en del kommentarer av kollegor kring det där, och alla som har sagt något tyckte att det var ett märkligt beteende av han som bad mig vänta och dessutom antydde att det var fult att åka ifrån honom. Skönt det.
Men idag då, så fick jag en buss som jag sent omsider upptäckte att varken... åh, jag kommer aldrig på något bra ord för det här, varken när jag ska felrapportera eller skriva här, men högtalarsystemet i vilket min röst kan höras - varken det fungerade och heller inte komradion på så vis att det inte fanns något ljud alls i den - men CTL kunde däremot höra mig då jag provade att anropa dem för att rapportera in just högtalarsystemfelet (samt att höger backspegel inte gick att rikta in annat än genom att göra det utifrån).
Således sköttes så småningom kommunikationen med CTL med textmeddelanden på skärmen, där de kan skriva vad de vill och jag har en lista med färdiga svar att välja bland.
Åter i Älmsta, på tillbakavägen alltså, kom debaklet. Jag fick ett textmeddelande som sa att jag skulle vänta på 643:an, alltså den buss som sist bråkade med mig.
Jag var i god tid i Älmsta, kom långt före den 636X som sen blir 637:an med avgångstid tre minuter efter mig, så först tänkte jag att det nog betydde att 643:an skulle komma mycket snart, men å nej. Och den där 636X/637 var då väldigt snabb att lämna stationen - för i och med att min radio inte fungerade så kunde jag ju aldrig anropa den bussen och be den vänta istället - vilket jag tycker är brukligt. Jag vet inte om det bara är jag som är av den uppfattningen (CTL verkar ju inte dela den i alla fall), att oavsett om jag kör den ordinarie turen eller inte, så kan väl den buss med senast avgångstid vara den som inväntar en sen anslutning?
Jag hann så långt som att öppna min framdörr och kliva ut, så åkte bussen bakom mig och jag hade inget annat val än att vänta in den där förbenade 643:an. Jag var ju annars på väg att prata öga mot öga med kollegan där, men det hann jag ju alltså inte.
Så, när jag för en gångs skull hade kunnat avgå precis enligt tidtabell från Älmsta station, ja då fick jag istället avgå nio minuter sent.
Faktumet att mitt högtalarsystem inte heller fungerade, gjorde ju inte saken bättre, för vid såna där situationer vill jag gärna meddela passagerarna om vad som händer och varför.

Lite tråkigt rent underhållningsmässigt, att jag inte kunde höra något på radion heller, för jag såg ju av och till att det var en jäkla trafik på anropen både från CTL och från kollegor, och det visade sig ju allt eftersom att det dels stod en buss med varningsblinkers på i Svanberga och dels att en höll på att bärgas på stationen (båda såg ut att vara 641:or, så det var nog kämpigt för många som skulle till/från Hallstavik på morgonkvisten).
När jag sen hade parkerat på garaget och skulle rampkoppla bussen, ja då gick den förbaskade luckan inte att få upp heller, trots att jag tog i allt vad jag kunde.
Jag gav upp och tänkte att då får väl bussen frysa ihjäl, men jag gick ändå in och sa just det, att jag inte hade lyckats koppla den.
Sen fick de väl göra vad de ville av den informationen. Det tycks ju vara årets kallaste dag idag, så okopplade bussar är då inget man vill ha då.

Kallt ja, -12 hade jag då jag klev upp och det höll ju länge i sig. Bet på bra i kinderna när jag cyklade både till och från garaget.
Just därför var jag inte helt sugen på att ge mig ut något mer idag, men jag hade ju halvt om halvt bestämt mig för att simma idag, då måndagar är den enda dag i veckan då motionssimningstiden (då hela bassängen är reserverad för motionssimmare och inte bara en tredjedel/fjärdedel som när det är familjebad), inte är antingen jättetidigt på morgonen eller sent på kvällen. Men jag har inte dessa tidiga tjänster på måndagar annat än en gång i månaden och det blir därmed också ungefär så ofta jag går och simmar i och med att jag inte alls tycker om att simma på familjebadtiden.
Förutom simningen så älskar jag ju bastutiden, och jag kom fram till att vad kan vara skönare än en härlig simtur följt av en het bastu, på årets hittills kallaste dag?
Så jag tog mig samman och trotsade tröttheten som åter infunnit sig efter att jag hade smålurat lite och sen städat lägenheten, och trampade iväg till badhuset.
Det var jag inte ensam om att ha gjort. Eller ja, hur många som faktiskt hade cyklat vet jag ju inte, men jag har aldrig sett så många motionssimmare förut! En klar majoritet var dessutom pensionärer och inte var det så att bassängens tudelning inte medförde att långsamsimmarna höll sig på en sida och snabbsimmarna på en annan, alla typer fanns i båda banor, vilket då per automatik bromsade upp tempot rätt rejält i båda halvorna. Jag provade förstås båda i och med att jag inte kunde hålla önskat tempo i den första, men det kunde jag heller inte i den andra, så det var hugget som stucket. I nästan en halvtimme stod jag ut, sen tröttnade jag.
Och alltså tröttna betyder ju i det här fallet inte att jag var slutkörd och fysiskt inte orkade mer. Det blir mer på det psykiska planet som orken tar slut.
En irritationsfaktor, kort sagt. Även om det kolliderar med mina tankar om att det är bra att gamla rör på sig, så blir jag lite irrationellt irriterad.

Hemma igen sen blev det åter ett parti betapet med Johan (egentligen så fjantigt att referera till honom som 'exet', det är egentligen en beteckning jag inte är vidare förtjust i), och även idag vann jag. Jag vann rentav större idag, så det var ju trevligt. Mindre trevligt om det får honom att tappa spelglädjen, men jag ger ju inga läggmatcher.

Nu borde jag matplanera och veckohandla i och med att det inte har hunnits med denna arbetande helg.
Jag är dock väldigt skeptisk till huruvida orken räcker till att än en gång ge mig ut och cykla, även om det nu inte är kallare än -3. Å andra sidan så är jag rätt sugen på att baka något, och ingredienser till annat än någon mjöl-sockerblandning finns inte. Dessutom har jag ju knappt något att laga på till den oplanerade middagen. Gah, denna tvehågsenhet!

***

Läste du min blogg innan 17:10 så missade du det även jag missade, ytterligare två irritationspunkter som jag hade tänkt ha med.

Jag har satt upp en mycket tydlig dekal på min brevlåda, som deklarerar just det man kan gissa sig till, att jag vänligt men bestämt undanber mig reklam. Ändå händer det alltför ofta att ett sånt där oadresserat svep ligger där, så även idag.
Det får mig ju att undra om brevbärarna är så extremt slarviga eller jävliga?
Jaha... Och så har jag än en gång lyckats glömma den andra saken. Jisses vad minnet är bra men kort.

***

Jahapp, läste du bloggen någon gång mellan 17:10 och 17:17 så missade du även att jag kom på det jag nyss inte kom på:

Min skurhink. Den har på senaste tiden retat mig till den punkt att det vid dagens städning kokade över. Etiketten på, som säger att det är en Mucho-mocho-något från Vileda har på senaste tiden börjat släppa ifrån sig delar - delar som alltså tydligen har tillräckligt dåligt klister för att sitta kvar på hinken, men som sen har väldigt bra klister när det gäller att fastna på allt annat som golv, strumpor, händer och ja - allt!
Så idag gjorde jag det enda rätta och skrubbade och skrapade och gnuggade och sprutade bort all etikett från hinken, så nu kan den inte brytas ner mer. Men det var ett sisyfosarbete som hette duga!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

When in doubt, mumble

2012-01-29T20:09:00.003+01:00

Den här helgen har gått fort, men lika bra är ju det, i och med att jag har jobbat.

Igår var arbetsdagen inte vidare märkvärdig. Dagens roliga linje var 638 runt Vätö, innan det blev samma vanliga harvande på 676:an som vanligt. Men visst, det kan ha sin charm, det också.
Igår innebar dock den sista körningen (som landade på busstationen i Norrtälje vid 16:20-tiden), att jag fick med mig en sovande passagerare hela vägen till garaget.
Såhär va:
Jag brukar alltid, vid årstider då det är halvmörkt kring 16:20-tiden, tända upp lamporna i bussen utöver mitt vanliga "ja, då återstår det inte så mycket av den här resan, så jag vill nu passa på att önska er en fortsatt trevlig helg och tacka för mig" som ekar ut i högtalarsystemet - och det tycker jag får räcka som uppväckningsmetoder. Jag har ingen lust att på stationen behöva gå upp på övervåningen och kolla igenom bussen - något jag ju ändå gör på garaget sen - för det är ju just dit jag vill då min sluttid är nära.
I och för sig, jag hör ju själv nu att det skulle kunna vara en vinst, att göra genomgången redan på stationen, men ja... Om inte annat kanske man står i vägen för andra kollegor som vill in på avstigningshållplatsen. Nej hua, det var en klen ursäkt, men jag tycker att folk borde vakna utan att jag ska gå och peta och ruska på dem.
När jag tomkörde till garaget så drog Robbie Williams Let Me Entertain You igång på radion, och jag, som tycker att det är en låt av rang, höjde volymen och sjöng med för full hals - i tron att jag var ensam i bussen. Men heller inte det väckte den (berusade) tjej som hade sjunkit ihop på sätet där uppe, och på så vis osynliggjort sig på min bildskärm.
Och inte vaknade hon av att vi bytte färdriktning eller att motorn stängdes av heller, för jag var nämligen tvungen att backa ut från min påbörjade parkering, då jag insåg att snön på backen gjorde att jag inte alls stod i någon ruta, utan mitt emellan två. Det är svårt det där, om man ska parkera på en plats som inte har några grannbussar hemma och där det inte finns några hjulspår att gå efter.
Jag såg henne inte omedelbart heller då jag gick igenom bussen där uppe. Jag tror rentav att jag såg hennes väska innan jag såg hennes person, i och med att mina ögon var inställda på kvarglömda föremål.
Och inte vaknade hon av mina först väldigt försiktiga väckningsförsök heller, det var när jag tog till de mer svepande rörelserna och den något volymmässigt högre rösten som det blev liv i skällan. Hon fattade inledningsvis inte var hon var och började sen halvsluddrigt beklaga sig.
Jag frågade var hon hade tänkt kliva av, i och med att det är ju ganska stor skillnad om hon egentligen skulle till Gillingebanan eller Brottby istället för hela vägen till Norrtälje busstation. Men det var till stationen hon skulle. Jag slutade ju dock för dagen och skulle ila iväg på annat, så jag hade ingen lust att starta upp något och skjutsa ner henne, men jag sa att jag skulle se om det fanns någon inne i garagehuset som skulle ner till stationen snart.
Så var fallet, så hon fick skjuts ner, klädd i den icke-vintrigaste onepiece som hon var.

Just nu står det helt stilla i huvudet kring vad jag har kört idag, men när jag kom till mitten av ordet 'huvudet', så kom det till mig. Först tomkörde jag till Grisslehamn och körde en 637 till Norrtälje, sen körde jag Solbackabussen en vända och fick då syn på min mor och syster som tog en promenad i solen, så jag tutade glatt till dem. Jag hade dock lite mankemang med att hitta tutknappen först, i och med att jag just då svängde, så den snurrade helt enkelt runt på ratten.
Rast var det där efter, en kort sådan à 36 minuter som jag inte förstår riktigt hur den kan vara EU-godkänd i och med att jag sen skulle tomköra till Stockholm och köra en 676:a därifrån, och när den 676:an var avklarad hade det ju gått mer än 4,5 timmar sen jag började köra.
Den korta rasten var hur som helst väldigt trevlig, för den tillbringade jag med en pizza och Mattias, Trevor och Kjell. De hade dock inte sällskap, annat än ögonledes, av någon pizza.

Något annat om arbetsdagen har jag inte att säga, även om jag också har kört 630 till och från Spillersboda.

Något som jag tycker är rätt tråkigt är att en statusuppdatering jag gjorde på facebook igår, blev föremål för väldigt hårda ord från en kollega till en före detta (slags) chef. Det tyckte jag kändes väldigt onödigt, ska man be varandra dra åt helvete, som nu var fallet, så kan man allt göra det utan att gå omvägen via mig.

Något som däremot var roligt, vad facebook beträffar, var att mitt ex skrev och frågade om jag inte hade lust att spela lite betapet (detta nästintill bortglömda spel i dessa wordfeudtider, eller?) - och det hade jag ju, för jag spelar inte wordfeud i och med min avsaknad av smartphone och spelar inte betapet mot någon annan än honom heller (varför det nu har blivit så, det vet jag däremot inte), men vi har inte spelat på år och dagar och faktiskt inte ens hörts av på ungefär lika lång tid.
Efter spelet - jag vann, vilket jag nog vill drista mig till att säga att jag oftast gör, trots att han är mer välutbildad (dessutom språkligt) än jag - så framkom det att han nu har flyttat till en ort som ligger vansinnigt mycket mer nära mig än då vårt förhållande rådde - då var det 42 mil bort, nere i Småland. Men inte nu, så det kanske faktiskt blir så att vi kommer hälsa på varandra någon gång. Det lät åtminstone så, och det var välment av mig, men jag vet ju ärligt talat in om medhållet var av samma kaliber, eller om det mer var en artighetsfras istället för att säga nej. Fast jag tror ju på vad folk säger och skriver till mig, så jag tror att det sågs som en god idé för honom också.
I mars är det fyra år sen det tog slut mellan oss och i maj är det fyra år sen vi sågs sist, och jag har nog mentalt sett det tillfället som sista gången någonsin, men det finns ju ingen anledning till att ha det så. Kärleken är död.

Nu ska jag snart se Äkta människor. Det borde du också göra!

Till allra sist: Grattis till Gustaf som blev tredjegångspappa i natt/imorse!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Say no more

2012-01-28T22:15:00.003+01:00

Idag är det en typiskt dåligt med tid att skriva-dag, så jag tänkte istället bara bjuda på en youtubeparodi som jag blev varse på facebook för någon vecka sen. Klockren... Nästan!

Jag skrattade i alla fall första gången jag såg den...

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Dum i huvudet

2012-01-27T20:00:00.000+01:00

Jag hoppas jag kan knåpa ihop till ett någorlunda vettigt inlägg idag och att bloggen är mig behjälpsam när jag vill uppdatera. Men sånt där kan man tydligen aldrig lita på.

Jag har haft en kalastrevlig första halva av min arbetsdag, i synnerhet min första tur till Stockholm, för på den åkte dels min favoritpassagerare Simon med - och han åker sällan buss här i Norrtälje, så det är väldigt bra inprickat av honom, att åka med just mig när han väl gör det. Även en före detta förskolekollega, allt-i-allon Jocke åkte med och så framför allt kundvärden Sofie. Hon satt i fram i trappan och pratade med mig hela vägen, så det fick resan att gå väldigt snabbt. Sällskap förhöjer onekligen kvalitén på körningen.

Delat i Stockholm har jag haft och det är väl på det hela sällan roligt, men idag var det väl ändå en av de bättre dagarna. Dels lyckades jag somna och sov gott. Inte jättedjupt, men ändå så att jag verkligen fattade att jag hade sovit då jag vaknade, något som annars kan kännas väldigt tveksamt om jag länge ligger och blundar och inte märker skillnaden.
När jag hade sovit klart, vältajmat, så ringde urmakaren och sa att min klocka nu är klar. Äntligen! Det är ju nu ett par veckor sen jag fastnade med armen i ett dörrhandtag på jobbet och sen dess har armbandsuret varit både trasigt och inlämnat på lagning. Men i och med att jag har jobbarhelg så är det tveksamt om jag kan hämta den innan måndag. Kanske om jag har rast på stationen och inte på garaget imorgon, att jag hinner. Men det är ju å andra sidan ingen panik.
Sen bestod rasten i att jag pratade med en kollega som sällsynt dök upp där på Karlavägen. Ofta är jag ju ensam där, men det var kanske mer förr än senare i och för sig, för på sistone har det nog rätt ofta varit i alla fall någon annan där. Han går en kurs i kinesiska, så han passade på att plugga lite och försökte lära mig. Bland annat fick jag prova att skriva de olika grundtecknen som man i olika varianter bygger alla kinesiska tecken av, och jag fick även prova lite uttal. Småkul, men ändå inget jag ville ägna flera timmar åt.
Istället satte jag mig och åt min vegetariska quornlunch (som faktiskt var godare idag än vad den var till middag igår) och bytte kanal på tv:n som var satt på något krabbfiskeprogram på Discovery, som jag där har tittat på förr, men inte alls fastnat för. Istället blev det UR på tvåan, ett program om de olika faktorer som talar för att mänskligheten kommer att utrota sig själv inom detta århundrade.
Alltså, det är ju skrämmande egentligen, att människan som art samtidigt är så intelligent, h samtidigt så totalt jävla dum i huvudet. Jag tror allvarligt inte att det finns något djur som är mer förståndshandikappat än vad vi är. Vi tillverkar vapen som är så oändligt mycket mer skadliga och farliga än atombomber, vi petar i det genetiska och skapar livsfarliga virus, vi ignorerar signalerna från naturen om att vi rast borde täppa till våra koldioxidutsläpp, vi vill skapa svarta hål som potentiellt skulle kunna få hela jorden att kollapsa, vi bygger robotar som är mer intelligenta än oss själva och rätt som det är skulle kunna kontrollera oss istället för tvärtom... Och så vidare!
Precis allt av det här är väl forskarna inte helt överens om, i synnerhet inte det med de svarta hålen man försöker få fram vid CERN i Schweiz, men det finns en väldigt övertygad forskare som menar att de där svarta hålen mycket väl skulle kunna sjunka in i jordens inre och äta jorden inifrån. Även om det kanske är osannolikt, så känns det ju ändå rätt själviskt att ägna sig åt sådan forskning som rent generellt kan ta död på precis allt.
Ja, jag vet inte var jag landar i det här riktigt, men jag tycker i stort att människan är dum i huvudet.

Mitt eftermiddagspass sen var kanske inte fullt så kul. Den bestod i en 639:a till Hallstavik, och dit är det ju som sagt långt. Fast mitt missnöje ligger egentligen inte i att det är långt att köra dit - i alla fall inte när jag har en buss med både radiomottagning och cd-spelare, utan att körandet inte är klart när jag väl kommer dit, nej, då ska det ju tomköras till Norrtälje för att sluta. Och det ska ju förtydligas att jag absolut inte vill sluta i Hallstavik, men det är en seg tomkörning att ha ovanpå en såpass lång linje.
Däremot fick jag beröm av en kvinna med finsk accent, att hon tyckte det var guld värt att jag hade såpass dämpad belysning i bussen och att det var så låg volym på hållplatsutropen - och det vet jag ju är ett uppskattat tilltag av de flesta, för sånt får jag lite nu och då beröm för.
Men tyvärr hänger det ju mer på bussen i fråga än på mig, för en del bussar har överhuvudtaget ingen mysbelysning, och heller inga läslampor och då måste ju faktiskt taklamporna vara tända. Och i vissa bussar går hållplatsutropsvolymen inte att göra så mycket åt, den är hög i alla lägen.

Nu är det kväll och På Spåret. Imorgon; jobb.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Nähä?!

2012-01-26T20:47:00.002+01:00

Nu händer något jätteskumt med bloggen! Jag hade skrivit ett halvlångt inlägg och skulle publicera, men när jag tryckte på publiceringknappen, ja då loggade jag ut och inget fanns autosparat så som det brukar!

Nej, då skiter jag banne mig i att skriva något vettigt idag. Sånt här kan få mitt blod att koka!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Versus

2012-01-25T11:28:00.002+01:00

Gårdagens tragiska händelse här i Norrtälje rör upp känslor hos många, vilket inte är helt märkligt eftersom vi är väldigt många som har sett dessa "volvoraggares" mer eller mindre hänsynslösa framfart på stadens gator, och det är något som åtminstone jag störs av. Min gissning är att jag inte är ensam om det, men samtidigt är det ju förmätet att skriva att alla störs av det, för det vet jag ju inte.

NT:s rapportering

I och med att Norrtälje är en liten stad, så märker åtminstone jag av reaktioner åt båda håll och jag måste säga att jag tycker att det har gått för långt åt båda håll i vissa avseenden.
Generellt verkar sympatierna vara uppdelade i två läger, den stora massan som inte hyser någon större sympati för ynglingen som körde, och de som på ett eller annat sätt känner ynglingen och förutom för kvinnan som dog, även känner stor sympati för honom.
Och det är väl som det ska vara - graden av anhörighet ska styra våra känslor.
Det jag reagerar på är att jag har sett vansinniga inlägg på både facebook och i andra kommentarsfält, från de olika hållen. En kollega till mig hängde ut killen som körde med för- och efternamn och skrev "[förnamn] [efternamn] heter mördaren! "
I och med att jag är av den nyfikna sorten, så gick jag in på den profilen som kollegan avsåg och där var det fullt av inlägg åt andra hållet som "Skit de som hände men det är inge att göra åt :(" och "Sånt händer och det är tråkigt! Nu får du en lärdom. Krya på dig kompis! :)"
Någonstans såg jag även att någon hade skrivit något i stil med att kvinnan ju var gammal, så att det kanske inte var påkörningen som dödade henne.

Jag känner inte killen och vet heller inte vem det är, så på så vis är mina sympatier för honom inte jättestora. Tanten vet jag ännu inte vem det var, och får jag aldrig reda på det så kände jag ju inte henne heller.
Men hur som helst, så tycker jag ändå att det är att gå alldeles för långt att kalla honom för mördare och att lägga ut fullständigt namn på det viset, den typen av häxjakt vill jag ha lika lite som jag vill ha buskörandet! De straff som den här killen redan kommer få i form av dels det staten utdelar, men framför allt upplevelsen i sig - vetskapen om att ha orsakat en annan människas död, det är straff nog. Han ska inte behöva bespottas mer, så länge han ändrar sitt beteende i trafiken. Det tror jag helt säkert att han kommer göra.
Men det är heller inte rätt sorts stöd han får av de som tycker att han ska skita i det som hände eller att det är just "sånt som händer".
Att säga att något är sånt som händer ibland, det är ju en sorts rättfärdigande av misstag som vi drar till med för att förmildra omständigheter - det är så milslångt ifrån okej när man, även utan uppsåt, har tagit livet av en annan människa. Det är inte "sånt som händer" och det kan man inte rycka på axlarna åt.
Och att mena att kvinnan, oavsett ålder, dog av något annat än de skador hon fick vid den, vad jag förstår, rätt kraftiga kollisionen, det känns ju som rena skitsnacket.

Min ståndpunkt således: Han är ingen mördare. Mord kräver uppsåt eller en formulerad tanke om att ett liv ska tas, och det är jag säker på att han inte hade.
Det är bra att han får stöd från sina nära, självklart, men han bör kanske sluta umgås med de som tycker att det hela var en shit happens-situation.
Min förhoppning är ju att det blir en lärdom för alla som ägnar sig åt buskörning på Norrtäljes gator och vägar, en rejäl tankeställare. Det vore ju det allra bästa sättet att hedra den dödade kvinnans minne.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Black Tuesday

2012-01-24T17:31:00.003+01:00

Nu sitter jag här och skriver (men framför allt jäser) då jag egentligen borde röja upp i köket efter mig. Men såhär va: Vissa dagar, kanske de flesta, kan jag befogat ha dåligt samvete för att jag latar mig för mycket, men inte idag.

Nej, såhär va:
(den som stör sig på att jag skriver 'såhär va:' inför vissa utläggningar kan ju klicka vidare, det är en del av min personlighet och något jag även säger, så det vore inte jag om jag inte skrev det)

Jag har haft en tidig och kort arbetsdag idag. Det brukar ju betyda 637 (Singö/Ellan) tur och retur, men inte idag. Istället var det 677 (Uppsala) tur och retur. Just den här tjänsten, då det är den som är min korta, tidiga, har jag nog bara en gång var åttonde vecka. Och en gång var åttonde vecka har jag 643 (Hallstavik-Älmsta) som den korta tidiga, men övriga gånger är det 637.
Hur som helst, det var ju snöigt och så mer eller mindre hela vägen både till och från Uppsala, men jag kände då inte av någon halka annat än vid vissa hållplatser, där bussen gled lite längre fram än vad jag planerade för, då jag skulle stanna för att släppa ombord folk. Men det var jag ju ändå beredd på, så det var ju aldrig något problem.
Dessvärre fick jag höra att en annan buss, bara någon timme senare, på samma linje, frontalkrockade med en lastbil!
Det får mig ju återigen att fundera - är det mitt körsätt som är såpass säkert, att jag inte känner av halkan, eller är det bara ren bondtur? Jag hoppas förstås på det första, men befarar det andra alternativet. I och med att det var lastbilen som kom över på fel sida av vägen, hade det ju oavsett körstil precis lika gärna kunnat vara jag! Bra otäck tanke.
Nu ska det dock ha gått bra för samtliga inblandade i krocken, vad jag har förstått - så hastigheten kan ju inte ha varit särskilt hög. I Finsta, där det hände, är det ju i och för sig 50-väg, och skulle båda fordonen hålla femtio och frontalkrocka, så är det ju ungefär samma kraft som om man i eget fordon körde i hundra km/h rakt in i en vägg. Så det var kanske på den lilla 30-sträcka som finns?
Sak samma, det gick ju bra.

... Men bra gick det inte för en dam i Norrtälje. Inte bra alls.
För nu har det hänt, det som många har befarat förr eller senare skulle ske här i stan. Vi är här nämligen 'välsignade' med ett gäng unga killar med färska körkort och gamla Volvo-bilar - "Volvoraggare" som på sommarhalvåret 'burnar' hejvilt genom staden (gärna i rondellen som jag dessvärre bodde granne med i flera år) och på vinterhalvåret är det ju istället att sladda gärnet som gäller. Och detta mitt i stan, och nu också mitt på dagen och mitt bland folk. Och vad hände?
Jo, en dam blev påkörd och fick såna skador att hon lite senare avled. Skandal och tragedi om vartannat!
Jag skulle naturligtvis kunna skriva en mycket längre om precis hur tragiskt det är, för jag vill verkligen inte förminska den där damens öde på något vis - men jag tänkte ändå knyta ihop den säcken med att det här kanske förhoppningsvis blir någon sorts väckarklocka för alla de där Volvoraggarna, inte bara han som körde, att man måste visa hänsyn i trafiken och att alla kan förlora kontrollen i en sladd, oavsett hur många gånger man har sladdat och ändå haft kontroll.

Det blev ju dock en liten avvikelse från det som gör att jag med rätta kan sitta och jäsa här.
Jag har nämligen, efter min arbetsdag, varit iväg och tränat. Idag lade jag upp träningen på ett vis jag aldrig förr har gjort, där styrketräningen hamnade mer i mitten, snarare än i början eller i slutet av passet.
Först knätränade jag (en del av träningen jag ofta glömmer nämna, tror jag) - gummibandsträning som ska motverka knäproblem som jag har haft rätt gott om, sen stod jag på crosstrainern i 20 minuter - först därefter styrketränade jag. Och styrketräning består bland annat i 30x3 armhävningar, 50x2 situps, 30x2 pushups (tror jag de heter?) och 50x2 'rygglyft'. Plus lite mer alltså, men jag vet ju inte riktigt vad de momenten heter, så jag ger mig inte i kast med att försöka namnge dem heller. Därefter cyklade jag på motionscykeln i 30 minuter och så avslutade jag med att ge järnet, i en minut på crosstrainern. Det betyder alltså att jag ökar farten från ca 20 km/h som jag håller de första tjugo minuterna till 40-50 km/h, så det är alltså en kraftig ökning och också en fart som det är omänskligt att hålla någon längre tid, därav att jag ger mig efter en minut.
Så förutom styrketräningen avverkade jag drygt sju kilometer på crosstrainern och drygt elva på motionscykeln. Därtill hade jag ju då cyklat till jobbet och från jobbet till Harsjövägen och skulle cykla hem.

Hemma kom jag på att jag hade glömt att handla bearnaisesås till kvällens middag (jag lyxade till det med plankstek idag i och med att det är min fredag idag, då jag jobbar i helgen men är ledig imorgon), och då var jag rätt trött på att cykla, så jag gick till Coop, köpte en burk och gick tillbaka.
Sen satte jag igång med förberedelserna av duchessen, men när jag skulle hälla av den kokade potatisen, så hade den dels blivit överkokt i de småbitar den var uppskuren i och dels tappade jag locket då jag hällde av, så merparten av potatisslasket åkte just i slasken.
Då blev jag mindre glad, kan man säga. Jag försökte fiska upp det mesta ur slasken, för trots att det inte kändes vidare hygieniskt, så hade jag ju vetskapen om att potatisen senare skulle in i ugnen också, så eventuella bakterier borde ju ändå dö då.
Men det blev ändå alldeles för lite. Jag hade redan i utgångsläget satsat på få potatisar, i och med att det ofta blir alldeles för mycket. Och några mer hade jag inte, så jag såg ingen annan råd än att cykla till Coop igen.
Sen har jag lagat och ätit mat nonstop och även om jag satt och åt, så känns det som att jag har varit igång och tränat och transporterat mig hit och dit och flängt i köket, så lite lugn och ro är befogat.
Två stora köttbitar (icke-vegetariskt nog, men jag borde inte behöva försvara mitt köttätande de dagar jag ägnar mig åt det) blev det på denna plankstek också, i och med att det var det minsta jag hittade i butiken, och färskt kött vill man ju gärna äta färskt också, så det var just vad jag gjorde. En herrans massa mat vräkte jag i mig:

På bilden har vi pommes duchesse, två stora bitar oxkött av något slag,
en ugnsbakad tomathalva, sparris, gurka, bearnaisesås och dolt under köttet - soltorkade tomater

Mätt!

Men, det ska ju ärligt sägas, att det här bloggfönstret har varit öppnat länge. Du ser ju själv vilken tid det öppnades, det är den tid det står att det publicerades, men nu är klockan redan 20:01, så det var ju ett tag sen, och därmed har jag hunnit diska av redan.

Hm, hm... Sims kanske?

Ordet är fritt, nu är det ditt.

mÄkta imponerad

2012-01-23T18:37:00.002+01:00

Hm, jag ville ju gärna svänga till rubriken så att jag fick in ordet 'människor' också, i kombination med det mäkta imponerande. För jag är mäkta imponerad av svt:s nya serie Äkta människor, som hade premiär igår. I och för sig var mina förväntningar rätt lågt ställda så som de rätt ofta är gällande svenska produktioner, men ibland överraskar de positivt. Senast med Anno 1790 och nu med Äkta människor alltså. Kul när licenspengarna används vettigt!
Fast jag ska inte klaga egentligen, jag tycker att många svt-program är bra. Vem vet mest ser jag ju dagligen och På Spåret gillar jag ju också. Egentligen Skavlan också, men det blir det sällan att jag ser.
Det blev en väldig svt-bonanza nu, men ja, jag betalar ju den dyra tv-licensen, som sagt, så jag har ju min del i det hela - eller något sånt!

Hur som helst, om du inte såg Äkta människor igår, så rekommenderar jag att du tittar ikapp på svtplay.

Dumt att missa!

I och med att det var dubbelavsnitt igår (slutade 23:00) och jag imorse klev upp 5:10, så hade jag hoppats - men med låga förhoppningar - att jag skulle somna på min hemma delning idag. Men ack nej, ack nej. Således var jag rätt trött efter en stunds tillbakavaro på jobbet. Först körde jag stadsbuss och avlöste självaste Gustaf (fast han fattade inte riktigt att det var en avlösning först, men han har väl lite annat som snurrar i huvudet nu i dessa väntans tider han går i). Det var trevligt hur som helst, och jag visade honom hur man trixar till det med busskyltningen så att man får ett linjenummer men en annan destination att visas. Kul när jag som relativ färsking kan lära ut något till han som är relativt gammal i gården!
Stadsbuss var det alltså, och jag slapp faktiskt Mr. Stadsbussåkare no.1 - Lennart. Lite skönt, även om det kan vara trevligt att ha honom med också.
Sen for jag till Stockholm, och då satte tröttheten i. Inte så att ögonlocken höll på att slå igen, utan mer på så vis att jag var glad att vi nu har en liten ljudsignal som signalerar om någon vill kliva av i dubbeldäckarna, istället för att bara en diodlampa tänds, som tidigare. För då hade jag förmodligen nog missat när folk ville av längs vägen.

På vägen tillbaka sen, ja då när jag redan hade tjoat till i högtalarna och tackat för mig, då klev Lennart på vid Gustavslund, så jag slapp honom inte, men den korta biten gör ju inget, för det är ju inte ens buss han kan sitta kvar på varv efter varv - jag skulle ju dessutom inte köra några fler varv, utan upp till garaget och sluta för dagen.

Idag skulle det nya tjänstepaketet släppas också, alltså de förändringar (förbättringar) som görs i våra tjänster, men som praxis tycks vara med Nobina, så kan man inte hålla utlovad deadline för en sån sak. Jag vill minnas att det var samma sak när tjänsterna så som de ser ut idag skulle släppas och dessutom var det först prat om att de här skulle släppas den 16:e. Sån tidsoptimism har jag lite svårt för - säger man en tid så ska man ju hålla den.
Jag är ju galet nyfiken i och med att jag räknar med stora förbättringar på min delat i Stockholms-front.

Lite sims på det?

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Untrain my heart

2012-01-22T17:16:00.002+01:00

Hm... Min plan idag var att träna, men träningen uteblev av lättja - men istället har jag cyklat ett par vändor hit och dit i detta snöoväder vilket ger ganska mycket tyngre trampmotstånd och sen har jag också skottat en del, två gånger under dagen. Så, jag har nog ändå fått viss motion i alla fall.
Men träningen, den riktiga, den ska jag ta tag i nu i början av veckan istället. Jag jobbar ju i helgen som kommer, så jag har en kort tidig dag på tisdag, är ledig onsdag och har en kort eftermiddagstjänst på torsdag - så det finns tid.

Skotta och snö ja... Alltså, jag tycker ju ändå att det är lite härligt att det nu faktiskt kommer snö på riktigt. Visst, jag skulle inte gråta floder om det blev en vinter utan snö, med de senaste två vintrarna i färskt åminne. Det gör ju dock vintervärlden enormt mycket vackrare och dessutom så är det härligt att se barn åka pulka och skratta och ha sig, så om inte annat så för deras skull, önskar jag mig att denna snö får ligga kvar ett tag.
Men att det är isigt under snön är ingen hit. Jag skulle nog behöva investera i lite tösalt till trappan här (såvida ingen annan gör det, det är ju tre lägenheter som använder samma trapp), för den blir extremt hal av och till. Och det vore ju minst sagt trist om man for som ett skott ner för den.

Eh, ja och det var nog faktiskt allt jag har att komma med idag. Nu ska jag prova om Sims vill samarbeta eller inte.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Cleaning out my closet

2012-01-21T23:49:00.002+01:00

Klockan är massor och det finns inte riktigt något vettigt att säga idag.
Jag har storstädat, övningskört med min syster och Julholt har avgått. Och mitt hjärteband The Sound of Arrows vann inte sin kategori på P3-guldgalan, årets pop. Det gjorde Syket. Men jag hade redan räknat ut att TSOA inte skulle vinna, de har inte spelats så vansinnigt mycket och alla kan förmodligen inte älska dem såsom jag gör.
Men det viktiga är ju inte att vinna, utan att delta - och det tycker jag är ack så sant i det här fallet. Att vara nominerad är ju en stor vinst, bara det.
Halva bandet är jag ju vän med på facebook också, och det är en mycket trevlig kille som alltid svarar när man skriver till honom och dessutom refererar till mig som "polarn", vilket förstås glädjer något vansinnigt!

Gällande Juholt så var det ju extremt förhandstippat - men alldeles för sent egentligen. Jag håller ju på den röda sidan så mycket mer än på den blå, men socialdemokratin kan jag inte vara annat än besviken på. De kan inte säga något rätt ut; ingen vill säga att de vill bli partiledare, utan ska istället "ställa sig till förfogande" och inte kan de säga rätt ut att de har kommit överens om partiledarens avgång, vilket de bevisligen måste ha gjort senast igår, då heter det istället att han har partistyrelsens fulla förtroende (eller om det var verkställande utskottets fulla förtroende) - och där till alla grodor hit och dit som far ur munnarna på dem (allra främst Juholt själv då). Sett i backspegeln kan man ju undra om Mona Sahlin verkligen var så illa?
Men nu hoppas jag att de hittar något nytt, friskt och fräscht. Inte någon gammal knarr som Nuder eller Jämtin.
Men vem är jag att orda om det? Socialdemokraterna är ju onekligen ett väldigt konservativt parti, numera.

Övningskörningen med lillasyster gick väldigt bra, hon utvecklas hela tiden. Men jag ger henne nya utmaningar också! Idag hittade vi en rätt brant uppförsbacke att öva på stopplikt i, nya smala vägar att köra på och så provade vi något mer trafikerad väg också.

En Sims-rapport förresten: Igår hade jag fått svar av EA (ett värdelöst svar), och nu har samma problem med sparandet återkommit. Blä och åter blä. Men jag kan ha en idé om hur jag kan komma runt det. Kanske.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Not my day

2012-01-20T18:26:00.004+01:00

... inte idag heller.

Det har varit både en del irritation och surhet idag. Kanske inte övervägande, men ändå mer än vanligt.

Jag blev lite irriterad imorse, vilket kanske mina kollegor hörde, då jag körde 637:an mot Norrtälje. Jag hade ju nämligen min favorittjänst, vilket alltså innebär avgång på 637 från Norrtälje 5:25 och avgång från Ellans vändplan 6:55 mot Norrtälje igen. (Sen en 651E till garaget och slut för dagen 8:39.)
I alla fall, för ovanlighetens skull kom jag fram till Älmsta före linje 636X som där skyltar om och blir ännu en 637:a mot Norrtälje, precis som jag. Den har avgång från Älmsta klockan 7:50, medan min avgång därifrån är förlagd till 7:47. Utöver det går det även en 636:a mot Norrtälje strax innan 7:47 också, som en parentes, så älmstafolket har ett visst spann med bussar där.
Hur som helst, så blev det ändå att jag avgick från Älmsta 7:49 då jag hade laddat bussen med de passagerare som väntade där - och när jag redan hade kört iväg så ropade en 643:a som precis kom in till stationen från Hallstavik och ville att jag skulle vänta på hans passagerare och antydde något om, som jag tolkade det, att det var lite fult att åka precis när han kom in.
Men alltså, jag hade ju redan sett den där 636X, så jag visste att det rörde sig om kanske en minut innan de skulle få gå på sin 637:a och ser man till 676:an där bussarna som tätast går någonstans var 6-7:e minut, ja där är det ingen förare som tycker att det är märkligt att man stänger dörren och åker även om man ser att det kommer folk bortifrån tunnelbanan - men på en linje som har 3-minuterstrafik, då förväntas man vänta mer än två minuter efter avgång?
Nej, så jag sa ifrån, hänvisade till nästa buss och körde och funderade sen om alla andra på radion tyckte att jag var dum i huvudet, men jag tycker verkligen inte att det är min sak att bli sen av en så onödig anledning. Även om det är skönare för hans passagerare att snabbast möjligt få komma in i en buss, så får man väl också ta hänsyn till mina, redan befintliga passagerare som inte vill stå där och vänta i onödan? Och heller inte jag, vilket jag alltså tydligt klargör nu, om någon har missat det.

Innan denna första irritation hade jag dock roligt på min paus vid Ellans vändplan:

En extratur till Lill-Ahl kanske?

Eller till Godsterminalen?

Eller ska vi tälja till det österut?

... men det var såhär jag till slut körde iväg, jag vågade inget annat.

Dagens irritation nummer två inträffade sig nästan direkt efter arbetsdagens slut, då jag skulle sova. Alltså, jag klev ju upp 4:20 imorse, så jag såg det som en självklarhet att få sova när jag kom hem - men nej, inte somnade jag, inte! Eller jag kanske dunade in i fem-tio minuter eller så, men det var absolut inte den typ av sömn jag hade ställt in mig på.
Det tycks som att något felar i mitt liv just nu på sömnfronten, det var länge sen jag sov ordentligt mitt på dagen, så jag har haft rätt många dygn som har bestått av 5-6 timmars sömn istället för de åtta jag helst vill ha. Suck. Det bidrar kanske förresten till irritationen? Göder den, helt enkelt.

När jag hade klivit upp och faktiskt satt och byggde med lego, det lilla jag har, då plingade det på dörren! Klockan tio på förmiddagen, en vardag och något avtalat - ingen kunde väl veta att jag skulle vara hemma?
Men där stod en man som förväntade sig att jag skulle ha någon form av radonrapport till honom - något jag inte förstod ett jota av. Jag sa att jag inte visste någonting om det, och då höjde han på ögonbrynen och sa att det var märkligt, att min granne hade sagt samma sak, men ändå var han helt säker på att han hade lagt både information och utrustning i allas brevlådor tidigare. Så, vad ska man tro? Har vi brevlådetjuvar här på gatan? Bistert i så fall.

Sen, när badhuset hade öppnat, cyklade jag dit i hopp om en skön simtur. Men ack nej. Det var fullt av folk i den smalare motionsslingan och i den bredare lek- och plasksidan, så de 40 minuter jag hade planerat att simma, de reducerades till knappt tio i och med att jag med nöd och näppe hade styrfart. Så vansinnigt långsamt tempo och mycket små möjligheter att "köra om".
I bastun fick jag i alla fall en liten avkopplande stund - tills babbelgubbligan kom in.
Och såklart, man får prata i bastun, jag säger inget annat, men det där eviga tjattret stör onekligen det närmast meditativa tillstånd jag helst vill försätta mig i.
Jag bestämde mig då för att gå, inte cykla, hem, så att jag kände att jag åtminstone hade varit ute och rört på mig ett tag. Det går ju allt för fort när det cyklas.
Och när jag gick där och var lite sur (men kanske ändå hade ännu surare badkläder i min påse), ja då fick jag syn på en vinkande hand i en bil. Den där vinkande handen satt i förlängning ihop med ett glatt leende som bepryddes av kollegan Mattias. Då blev jag gladare! Han är ju en omtyckt kollega.
Och bara en liten stund senare åkte även kollegan Simon förbi, också han vinkandes. Också han är en omtyckt kollega, så ja, då kände jag mig mer uppåt igen.
Så även om mitt humör må vara lite av en berg-och-dalbana, så rör jag mig inte direkt i ytterligheterna. Jag gick från lite småsur med små medel till småglad.

Till middag idag gjorde jag pasta och köttfärssås, fast med sojafärs. Men alltså, den där sojafärsen, den är inte min kopp te, för den smakar för mycket - just soja. Och det var egentligen aldrig mitt mål att köpa sojafärs heller, jag var ute efter quornfärs, men det fanns inte den gången. Därtill blev pastan dessutom lite överkokt, något jag annars aldrig brukar lyckas med i och med att jag rent militant alltid annars låter den koka i åtta minuter, vilket brukar bli perfekt - men idag fastnade jag i chatten på facebook och glömde tiden.
Inte bra att facebooka och laga mat samtidigt, det är lärdomen.
Fast det var trevligt på facebook, det var en ny facebok-vän för dagen, en kollega som heter Sofie som hade mycket på hjärtat. Trevlig tjej!

Nu ska jag fredagsmysa till På spåret. Trots att det enligt hörsägen ska vara en Norrtälje-kille som jag faktiskt tror att jag har gått på samma skola i låg- och/eller mellanstadiet som, med i The Voice på fyran. Men nu har jag bestämt mig för att inte följa det, och då gör jag heller inte det.
Den där killen i alla fall, det behöver inte vara så att vi har gått på samma skola, men något någon gång måste vi ha haft gemensamt, för jag känner så väl igen honom.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Ingen taktkänsla och dålig tajming

2012-01-19T21:03:00.000+01:00

Ja, jag är då inte smidigheten själv alla gånger. Men jag menar ju sällan illa, det får man väl trösta sig med.
Såhär va:
På en 676:a jag körde in till Stockholm idag hade jag med mig en gammal bekant, en vän till familjen som jag även har jobbat med. Hon utbrast rentav "Åh, äntligen får jag åka med dig!", då hon klev på. Fint.
Lite senare kom hon fram och frågade om jag känner [namn på en kille som har varit dagbarn hos min mamma när hon var dagmamma], och jag sa ja - bara det var ju ett snedsteg för jag känner honom inte alls, vi är inte ens bekanta och jag skulle förmodligen inte känna igen honom om jag såg honom heller - men till namnet vet jag vem det är.
Sen undrade hon om jag visste vad som hade hänt med honom - och det vet jag ju i och med att jag nyligen fick veta det själv. Han har tagit livet av sig, och det sa jag också - utan en tanke på att linda in det på något vis alls som man kanske bör inför någon som inte vet något sånt, eller ens ta ner röstläget lite från mitt vanliga relativt glada.
Hua, det kändes så fel, insåg jag efter bara en liten stund då hon hade satt sig igen. Så vansinnigt känslokallt av mig!

Hm, nu hade jag ju tänkt övergå från den bristfälliga taktkänslan till den dåliga tajmingen, men det skulle ju vara något av en humoristisk vinkel, och det känns inte riktigt som att jag har bäddat för det nu. Men äsch, jag kan ju inte gräva ner mig i något som jag aldrig menade.

Så alltså, jag hade delat inne i Stockholm idag och körde alltså 676 in, hem och in, innan det var dags för själva rasten.
Vid första ankomsten till Stockholm vid 7:37 hade jag bara tio minuters tid där innan jag skulle avgå tillbaka, så jag slängde in min laxmatlåda i kylen där och gick på toa, istället för att knata bort till Karlavägen, där jag äter min lunch och således helst vill ha matlådan.
När jag sen hade kört till Norrtälje och tillbaka igen, så bestämde jag mig av någon underlig anledning för att ta mig till Karlavägen ovan jord - alltså att gå över Valhallvägen istället för att gå under den, som jag normalt brukar då jag upplever att även om det blir en omväg, så sparar jag tid på det i och med att det kan ta groteskt lång tid att få grön gubbe vid övergångsstället. Men till mitt bångstyriga beslut hör att jag såg att det var just grön gubbe då jag klev ur bussen och i min enfald trodde jag att jag skulle hinna både till och över övergångsstället under dess gröntid, men ack nej.
Istället blev jag stående där i en halv evighet innan det blev grönt på nytt - och precis när jag hade kommit över, alltså, jag hann bara sätta en fot på trottoarkanten - ja då kom jag på att matlådan låg kvar inne i rastlokalen där på Tekniska!
Men då väntade jag sannerligen inte på några fler gröna gubbar, jag gick under jord resten av gångerna jag gick mellan Tekniska och Karlavägen.

Jag var åter ute och gick lite på rasten, något jag inte har gjort på ett par raster där inne nu. Men jag tog mig via en tunnel till Hötorget och sen Sergels torg - överraskad att jag hittade tunnelns mynning, för jag har egentligen inte riktigt koll på var den börjar, det var mer än känsla jag fick då jag gick i närheten.
Det fick mig hur som helst att känna att jag ju faktiskt börjar få bra koll på Stockholm - men mitt mål var Åhléns där vid Sergels torg och ja... eller nej, jag börjar i den här änden:
Jag läste idag ut den tredje boken i trilogin (om sex delar totalt... men det är ändå en trilogi), om Liftarens guide till galaxen, så jag tänkte att de övriga borde jag ju hitta på Åhléns, för jag tror att min syster köpte de två följande efter den första som jag själv införskaffade - just där.
Men när jag kom till Sergels torg kunde jag inte se Åhléns någonstans! Jag tyckte verkligen jag tittade överallt, och sen började jag gå omkring lite och gick nästan bort mig i en galleria som just hette Gallerian, som jag inte hade en aning om att den låg där.
Istället hittade jag en akademibokhandel, och när jag såg den såg jag också Åhléns, som jag nästan börjat tro att jag bara hade inbillat mig skulle finna där, men det låg då längre bort i synfältet än Akademibokhandeln, så jag gick dit. Och där fanns böckerna, så jag köpte alla tre.

Nu är jag jättehungrig, och det borde jag verkligen ge efter för. Ibland när jag är hungrig på kvällarna så struntar jag i det, det brukar ändå gå över under natten - men nu är det någon grad värre. Men att hålla det vegetariskt då gör att jag i så fall måste göra rostat bröd med marmelad... Kanske enklare att steka en hamburgare eller två?
Det är ju visserligen att svika min egen ambition, igen, men å bortförklaringssidan så är väl huvudsaken att jag faktiskt äter mindre kött - vilket jag utan tvekan gör.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Så snurrar min jord igen

2012-01-18T19:56:00.003+01:00

Den här dagen började bra.
På rampen för ledbussar stod nämligen blott fyra stycken röda imorse, och på den tjänsten jag dagen till ära hade, brukar man alltid få just en röd ledbuss på första passet. En av de fyra var min favorit; 6463, så med lite enkel matematik räknade jag ut att jag hade 25 % chans att få den tilldelad mig - och mycket riktigt var det den jag skulle ha.

En annan dag stod hon tämligen ensam på rampen

Men å andra sidan så vet jag inte om det är så mycket till favorit nu. Eller jo, den håller bra radiomottagning nästan överallt, är bekväm och går bra, så jo, det är den nog - men nu fungerar plötsligt inte radioanläggningen i hela systemet, så som det gjorde förut. Hur jag än tryckte på knapparna blev det inget ljud i övriga bussen, så det var ju lite tråkigt tycker jag, men kanske skönt för passagerarna.
Körandet i sig gick bra, jag tomkörde till Söderhall, körde 639:an till Rimbo där jag spetsvände och körde 639:an till Tekniska där jag spetsvände och tomkörde till Danderyd - där jag hade paus. En välbehövd paus, rent toamässigt. Sen bar det av mot Norrtälje via Åkersberga på 621:an.
Inte mindre än två av varandra oberoende passagerare fick jag hänvisa till 676:an (eller 639:an, men de har samma hållplats), som båda ville åka till Gillingebanan. Så skönt när folk frågar bussrelaterade saker som jag faktiskt kan besvara.
Igår var det värre med den saken. Då var jag i Uppsala både på morgonen och på eftermiddagen, och på morgonen frågade en kvinna mig varifrån buss nummer 13 (om jag minns rätt) mot migrationsverket, avgick. Jag hade inte en susning - för jag har inte en susning om något som rör Uppsala, annat än just vår 677:a som går dit. Och jag har då inte koll på allt med den heller, inte rörande biljetter och så. Jag kör ju inget annat där och har aldrig paus där såpass länge att jag ens hinner bekanta mig med stationen, så jag kunde inte hjälpa henne. Inte heller kunde jag hjälpa en dam som på eftermiddagen frågade, på engelska, efter någon buss som jag nu inte alls minns.
Undrar varför man siktar på den enda blå bussen när det annars vimlar av gröna och gula där? Syns det inte att jag är utbölingen? Eller så är det just det man dras till? Kan så vara.

På min långrast lyckades jag heller inte idag somna. Ack. Men rasten blev på hemmaplan inte ens tre timmar, för jag promenerade först till Intersport för att köpa ett nytt cykellås, då det gamla igår plötsligt inte gick att låsa. Tur som en tok att det inte var tvärtom; att det inte gick att låsa upp. Då hade jag varit desto mer purken.
När jag så hade promenerat tillbaka till garaget - jag gick till Intersport just för att jag inte ville lämna cykeln olåst medan jag köpte lås - och därifrån tagit cykeln - för där törs jag ha den olåst - och cyklade hem, ja då mötte jag en annan cyklist på cykelbanan. Jag såg henne redan på långt håll och reagerade över att hon cyklade med lyset på, mitt på ljusan dag. Jag funderade en kort stund på om jag skulle säga det i förbifarten eller inte. Gör man så till främlingar, tänkte jag. Men det behövde jag inte fundera på, för snart gick det upp för mig att det inte var någon främling. Det var min egen kära mor! Förskoleinspektör som hon är, hade hon varit och inspekterat förskolan här invid.
Istället för att sova blev det att jag spelade Sims och sen stekte korv. Ja, hu, brott mot vardagsvegetarianismen, men tiden var för knapp för att göra kvällens middag på och bananen jag har, den måste jag spara till imorgon. Således fick det bli korv utan bröd (för något korvbröd har jag i likhet med mycket annat, inte).
Min spis är ju tämligen ny och friktionsfri, och det yttrar sig på följande vis:

Tar jag i ordentligt, då slutar det aldrig.

På eftermiddagen körde jag först lite stadsbuss och då, i ena änden av linje 658, kom jag på hur man skyltar bussen med en specifik linje och en annan specifik destination! Jag har annars när jag leker med skyltningen bara roat mig med specialdestinationerna, de som gör att linjenumret helt försvinner och istället ersätts av... ja, vanligast är ju "Ej i trafik", men där finns också mer udda som "Kör för polisen", "Verkstadsvagn" och "Badbuss". Men nu så, fick jag till det så att min buss blev skyltad något i stil med "658 Tomteboda postterminal" - och den utvändiga utropsrösten ropade även just så. Jag brast snudd på i skratt och provade olika varianter, men körde förstås skyltad som jag skulle sen.
Sen hägrade 676 fram och tillbaka. Resan till Stockholm var väldigt anspråkslös, men hem bestämde jag mig för att skylta "676 Norrtälje busstation", istället för "676 Norrtälje", som det normalt annars står. En förändring som inte innebär någon förändring egentligen, så jag ville ju se om någon skulle reagera på det. Ingen passagerare gjorde det (uttryckligen vill säga, vad de tänkte vet jag i vanlig ordning mycket lite om), men kundsvärds-Olga kommenterade direkt! Ett tränat bussöga där!
På den turen åkte både en förskolepappa med, och även Siris sambo och tillika Wilmas pappa - Mikael. Jag tror dock att han kallas Micke, men jag har alltid lite svårt för att börja kalla folk för smeknamn om jag inte har hört dem själv omnämna sig så ett par gånger. Hur som helst, jag tycker även idag att det är trevligt med bekanta som växlar fler ord än en simpel hälsningsfras, även om det inte är många fler. Sånt gillar jag! Förresten är jag tämligen säker på att förskolepappan också heter Mikael/Micke, kom jag på nu.

Hemma sen blev det lax. Inte så vegetariskt tycker nog vissa, men inte heller så köttigt, tycker jag.

I halv åtta hos mig idag!

Fast idag åt jag tidigare än halv åtta. Och inte tyckte jag att resultatet var gott nog att lägga upp på facebook som jag annars ibland gör med mina matbilder. Men lax alltså... Jag börjar nästan sälla mig till min systers smak i den frågan. Hon gillar nämligen inte lax, och jag kände nu när jag åt att jag är tämligen trött på det. Men jag tänkte vid min matplanering, att bara för att jag har upptäckt torsken som delikat matfisk, så kan jag ju inte föräta mig på den på en gång. Och fisk bör man ju äta.

Nej men... inget på TV ikväll, så varför inte lite Sims?

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Vaerehär?

2012-01-17T12:59:00.002+01:00

Hm, ett klassiskt fenomen har drabbat mig idag. Nu, nyss!
När jag har tjänster som bara börjar halvtidigt och inte jättetidigt (kring 6, vilket ger uppstigning kring 5) - ja då kan jag ju ändå vara jättetrött när jag kliver upp eller känna mig allmänt seg och längta efter sängen då jag kör. Men, när jag så kommer hem på min delade rast - ja då är jag inte alls lika trött längre och idag somnade jag överhuvudtaget inte. Lite frustrerande!
Men det kan bero på - kanske - att jag ofta hemma börjar rasten med att ta en banan och därmed får blodsockret att gå upp en aning. Sen kanske jag också känner mig lite mer stressad på de här hemmarasterna i och med att de ofta är så mycket kortare än stockholmsrasterna. Idag har jag tre timmar mellan mina Uppsalaturer. Och jag är glad att det är Uppsala som hägrar idag - dels för att det är skönt med variation till 676:an och dels för att det på morgonen idag var en olycka vid Lahäll som ska ha proppat upp trafiken ordentligt, plus att det enligt obekräftade uppgifter var poliskontroll av våra färdskrivarkort på tekniska idag. Jag kör, så vitt jag vet, alltid lagligt enligt EU:s kör- och vilotider, men tyvärr glömmer jag att registrera det rätt emellanåt. I fredags glömde jag till exempel mitt kort i en röd buss inför långrasten på tekniska, och upptäckte det inte förrän jag skulle köra hem en blå. Den röda bussen fanns dock kvar, så det var inga problem på så sätt - men i de röda bussarna ställer korten inte om sig till rastläge automatiskt så som de gör i de blå. Eller blå och blå. I dubbeldäckarna. De blå ledbussarna fungerar som de röda bussarna.
Alltså såg det ut på kortet som att jag hade jobbat, om än inte kört, i alla de timmar jag hade rast - och således fick jag ju rastvarning nästan direkt då jag började köra.
Hur man ser på sånt vid en kontroll, det vet jag inget om. Men huvudsaken, tycker jag, är ju att jag faktiskt kör enligt kör- och vilotiderna, snarare än att det faktiskt registreras till hundra procent. Men jag gör naturligtvis mitt bästa!

Jaha, nu gäspar jag friskt helt plötsligt. Nu när jag har gett upp sovandet för att istället blogga och äta något ytterligare innan jag ska dra på mig uniformen och trampa till garaget igen. Just snyggt.
För övrigt ja, jag har inte bytt om från uniformen, bara tagit av den och sitter nu i det underställ som jag allt som oftast har under uniformen denna säsong. Långkalsonger och långärmad... tunntröja, eller vad sjutton såna tröjor heter. Underställströjor bara, kanske? Fast det blev det röda vågor under, och det blev det inte under tunntröjor. Hrm.

Igår förresten, satt jag på Karlavägen och pratade länge med Emma som också var på plats. Ofta är jag ju ensam där, men inte igår. Rätt som det var skulle jag berätta något som hade hänt mig nyligen och skulle tidsbestämma det lite lätt och började med "igår..." Men blev jag helt förvirrad - var det måndag eller tisdag? Och Emma kom inte på heller först, vi satt och dividerade en ganska lång stund innan vi kom på att det faktiskt var måndag - och det är ju lite anmärkningsvärt när vi båda hade en ledig helg att referera till alldeles innan denna måndag som det ju faktiskt var. Kan man tolka det som att de där delade passen gör en lite galen? Jag tror det.

När jag körde idag lyssnade jag förresten på en cd-skiva (den blå ledvagnen gjorde mig både besviken och faktiskt förvånad med den dåliga radiomottagning den bjöd på - alla blåa brukar ha så mycket bättre mottagning än de röda bussarna).
Hur som helst, på den skivan fanns den här låten med, och alltså... Finns det något mer sagolikt soundtrack?

Mio min mio... som tyvärr slutar lite för tidigt här.

Magen kurrar, bina surrar - dags för något sött!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Tidskrasch

2012-01-16T21:06:00.002+01:00

Det här är en typisk dag då jag inte har tid att skriva. Jäkla Stockholmsdelningar och jäkla sluta sent-tjänster. Fast - det har varit en trevlig dag ändå, så jag menar inte så. Jag menar bara att min fritid är högst limiterad, från det att jag kom hem har jag sådär en och en halv timme innan jag ska gå och lägga mig. Sånt blir jag inte riktigt glad av.

Men dagen har som sagt varit bra. En passagerare som från början just var bara en passagerare, men som sen blev en facebookvän och nu är en bekant som mer och mer börjar kännas som en kompis - han åkte med mig idag. Kul kul! Jag mår alltid gott när jag får mer mig bekanta som är bekanta nog att de säger lite mer än bara hej då de kliver på - och dessutom dröjer sig kvar för att gå av sist och därmed hinna växla några ord även då. Heja dem!

Men nu måste jag äta något. Och se på något, typ Vem vet mest, i efterhand.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

El effectivo

2012-01-15T20:59:00.004+01:00

Igår låg jag helt på latsidan och gjorde inte ett jotas nytta.

Idag däremot, har jag gjort precis allt jag förväntade mig att hinna med under helgen!
Jag har matplanerat, slängt plast- och kartongsopor, pantat, veckohandlat, städat, tvättat (två maskiner!), tränat (längre inomhusträning än jag brukar), samt umgåtts lite med familj och katt.
Inget dåligt samvete idag, med andra ord.
Det jag då däremot inte har hunnit med, det är att spela Sims. Men det känns ju ändå som något som måste bortprioriteras ibland, så är det ju.
Gällande de två tvättade maskinerna så är det i nuläget bara en halvsanning, då en maskin just nu håller på att jobba som bäst. Jag var tvungen... eller var tvungen och var tvungen, men det kändes bäst att vänta med att starta den till att jag kom hem och kunde slänga i även träningskläderna, vilket jag inte gjorde förrän sisådär 20:15. Och jag måste stanna upp till den har tvättat klart, för där i ligger större delen av uniformen som ska hängas och vara torr till imorgon.
Som tur är har jag en av mina senare tjänster imorgon (min senaste, sett till sluttid, rentav), så jag känner ingen jättepanik om det skulle bli så att jag inte kommer i säng prick då jag egentligen hade tänkt mig. Och det jag har tänkt mig inför arbetsdagar är allt som oftast någon gång strax efter 22:00.
Men jag har ju delat inne i Stockholm imorgon också, så jag kommer ju absolut att lägga mig och sova en stund också - och då är det ju nästan bara bra om jag är riktigt trött, för då somnar jag som bäst och sover som godast.
Därmed sagt är det ju inte fullt lika bra om jag är hur trött som helst innan rasten börjar, för jag ska ju hålla mig vaken och alert under si sådär 21 mils körning först.

Som ett brev på posten, har jag fått ett brev på posten! Eller åtminstone en lapp i min brevlåda.
Såhär va:
För en tid sen noterade jag att en röd lampa vid en alarmklockssymbol på 'displayen' till min rätt moderna fläktanordning i köket, började blinka. Det slog jag upp i någon 'såhär fungerar ditt hem'-bok, vad det kunde betyda, och ja, då är det tydligen något filter som den vill få bytt.
Det känns ju lite tidigt tycker jag, jag har ju inte ens bott här i ett halvår än. Men ja, det där har gnagt mig lite, för trots instruktioner i boken om hur man byter, så förstår jag verkligen inte ens hur man öppnar och kommer in i själva fläkten. Och jag har väl tänkt att jag skulle be min far om hjälp med det där, men det har aldrig blivit att jag har kommit ihåg att ens föra det på tal, då jag har träffat honom.
Men nu, när jag ikväll kollade min brevlåda mest utifall att jag skulle ha glömt att kolla den i fredags - på helgen kommer ju ingen post - och där låg en liten lapp från bostadsrättsföreningens styrelse som för mig ännu är väldigt anonym, som meddelade att vi den 24/1 och 25/1 kommer få tillfälle att se hur man byter dessa filter ovanför spisarna.
Det var eftermiddagstider båda dagarna, men tur som en tok så slutar jag redan på morgonen den 24:e och är ledig den 25:e, så jag kommer ju kunna båda dagarna. Inte för att jag skulle vilja gå vid två tillfällen ändå, men det kan ju vara knepigt med mina arbetstider, att få till sånt där i vardagen.
Slutsatsen att dra av detta är väl att förmodligen fler har stött på denna röda, blinkande lampa.

Apropå grannskapet förresten! I samma hus som jag bor i, bor det en barnfamilj. Lite oklart om de har ett eller två barn, för jag har faktiskt inte sett till mina grannar från samma hus speciellt mycket på sista tiden. Såhär års är man ju inte vidare mycket utomhus.
Men idag när jag skulle lasta på återvinningssoporna och pantkassen på min cykel, då var mamman och det barn jag tidigare har sett, ute och tog en paus från förmodad lek i snön.
Den lille pojken, gissningsvis är han i tvåårsåldern, blev väldigt glad när han fick syn på mig och ropade flera gånger "En granne! Mamma, en granne!", fast med sitt speciella och gulliga uttal, och så skulle han visa mig att han hade juice i en nappflaska och sin fina svarta pulka och så sa han något jag inte riktigt helt förstod, om att hoppa från taken ner i snöhögar. Det är lite för lite snö för det nu, och oavsett hur mycket snö det än skulle bli, så är han i sig för liten för det ändå. Men ja, det var väldigt kul att prata med honom i alla fall. Jag är ju så barnsligt förtjust i barn!
Jag hoppas vi kommer träffa på varandra lite oftare, innan han växer upp alldeles och tappar intresset för att berätta om juice och svarta pulkor.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

In the shadows

2012-01-14T21:41:00.003+01:00

Jag har ju glömt att delge resultatet från senast då medias lampa lyste på mig:

I fredagens NT

Nu kan man ju dock verkligen tycka att det räcker med tidningsexponering - men jag har ju svårt att säga nej utan att kunna motivera det bra, så hoppar någon på mig igen så lär det ju bli att de får ta del av mina briljanta uttalanden igen.

Jag kan lika bra fortsätta med bilder också.
Jag har ju lite svårt för det här med att vara naturligt rakryggad, det blir ju en hel del svankande då jag tycker att jag sträcker på mig och är rak, och det där råkade jag få syn på i en skuggbild då jag skulle gå och lägga mig igår. I och med att jag enbart hade kalsonger på mig, så såg jag kroppshållningen i profil såpass väl:

Då jag tycker att jag sträcker på mig blir den en inåtbuktning i ryggen.

För att få ryggen mer parallellt med dörrkarmen, ja då åkte ju magen in istället och det kändes än mer onaturligt.

Sen kan ju min rumpform diskuteras förstås - den har jag aldrig reflekterat över hur den ser ut. Men den tycks ju vara rätt fast och liten, men synnerligen befintlig ändå.
Hur som helst så tycker jag ju inte att jag med min relativt ickevarande mage, ska behöva hålla in den.
Men det vore ju förstås trevligt att veta hur jag egentligen ska bära mig åt för att det ska bli så rakryggat som möjligt.

Idag har inte ett jota vettigt gjorts, så allt hänger på morgondagen. Matplanering, veckohandling, städning, träning och tvätt. Men, så får det bli. Idag har jag istället spelat massa Sims, och det är just vad jag ämnar göra även nu.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Dravel

2012-01-13T21:25:00.003+01:00

Helgerna är alltid lika efterlängtade (när de är lediga, men det är denna), även fast jag gillar mitt jobb. Men det är skönt att vara ledig, så är det bara.

Idag har jag haft en mycket bättre dag på alla plan. Ja... inte på köttplanet då, för i och med att jag inte lagade någon mat igår - annat än hamburgare alltså - så hade jag ingen matlåda till Stockholm idag och då blev det att jag åt på grillen vid Tekniska, och där hade de inte ens vegetariska alternativ, inte vad jag kunde se i alla fall. Kebab fick det bli.

Jag har inte missat att släppa av någon åtminstone, det är kontentan. Istället tycker jag själv att allt har flutit på bra, rent körmässigt - trots snö och blåst.
En incident har det i och för sig varit - jag var en hårsmån från att bli påkörd när jag svängde ut från Campus Roslagen. Men till saken hör att jag hade väldigt grönt och bilen som nästan körde in i sidan på mig hade väldigt rött - och så hade han mage att lägga sig på sin fjuttbiltuta. Då lade jag mig på min basbusstuta, som svar. Och så skrev jag upp registreringsnumret också. Någon jäkla måtta får det vara!
Jag kan säga att det är inte första gången som det har skrikit i bildäck då jag har svängt ut där - folk verkar inte se att de har rött där, när de ljusen väl fungerar. Det har varit och är kanske fortfarande, väldigt mycket problem med dem, så det har kanske inte riktigt satt sig att det är trafikljus där. Men att tuta när man själv är på vippen att köra mot rött. Jag begriper det inte.

Sen är jag lite konfunderad kring eftermiddagskörandet också. Det blåste ju som sagt och det får ju dubbeldäckarna att svaja lite, vilket jag mest kände på min första sväng efter delningen från tekniska, den avgick 14:42. Då fick jag sänka farten för att känna att jag hade bättre kontroll. Men sen körde jag tillbaka till Stockholm och då kändes det inte alls på samma sätt, så då höll jag högre fart. Och så på sista turen hem till Norrtälje (17:22), då kändes det också bättre än vid 14:42, trots att jag körde åt samma håll. Så jag höll högre fart igen i och med att jag kände mig både trygg och säker.
Men det resulterade i att jag vid Rösa kom ikapp 676:an som avgick 17:15 - sju minuter för mig alltså. Och den noterade jag körde i 70 km/h på motorvägen, i och med att jag hamnade bakom. Då blev jag lite i valet och kvalet - det känns lite fult att köra om kollegor, liksom lite retsamt på något vis, både för passagerarna på den bussen och för kollegan - men samtidigt hade vi ju uppenbarligen gjort helt olika bedömningar gällande vilken hastighet som var lämplig att hålla och jag tycker inte att jag måste rätta mig efter honom, när jag själv kände att det var fullt hanterbart att köra fortare. Så jag körde om efter en stund och tänkte att kanske det blir någon sur kommentar via radion nu, men det blev det inte.
Men jag vet ju inte - är det att jag är relativt ung och kille som gör att jag har den där "jag fixar det!"-känslan? Jag tycker ju att jag är mer medveten än så i trafiken, det finns ju verkligen andra situationer då jag gjort helt annorlunda. Förra vintern körde jag i 40-50 km/h hela vägen från Åkersberga till Norrtälje en dag då det var extremhalt och låg både bilar och bussar här och var i dikena längs vägen. En av dem skulle jag inte bli - och det blev jag inte!
Jag hoppas verkligen att jag inte överskattar min förmåga och det känns det heller inte som att jag gör.
Vis av erfarenheten från den första blåsiga färden så informerade jag passagerarna på de återstående turerna, i förebyggande syfte, om att det var rätt blåsigt vilket skulle kunna få bussen att rycka till lite och så påminde jag lite extra om bälteslagkravet och bad dem att inte gå i trappan förrän bussen helt stod still. Det är sånt jag inte gör varje gång, till skillnad från "tack och hej":et.
För såhär va:
Jag tycker ju egentligen (givetvis) att folk alltid ska ha bälten och att de aldrig ska gå i trappan under körning. Trappgång när bussen rycker till av vinden eller om jag måste tvärnita för ett rådjur eller något - det skulle kunna hända - det skulle med all säkerhet sluta olyckligt på ett eller annat sätt. Och det borde folk kunna räkna ut själva, i lika hög grad som det borde kunna räkna ut att de ska ha bältena. Men där finns det ju även en blinkande skylt (som ibland låter också), och dekaler. Men i vissa väderlägen tycker jag att det är läge att pusha lite extra för bälten och trappgång, som nu.

Dagens roligaste är dock inte körrelaterat, men likväl jobbrelaterat.
Tidigare i veckan då jag efter mitt sista arbetspass slut, gick upp till Driften för att fråga något, så stod det folk från CTL - centrala trafikledningen - där och tog i hand och presenterade sig. Bland annat Per-Åke som jag har pratat så många gånger med på radion, så det var kul att få ett ansikte på honom. Han sa också att jag gärna fick hälsa på dem på CTL någon dag om jag hade "ett längre upphåll" (finare ord för vad många kallar "skittjänst"). Det tyckte jag lät roligt, och det sa jag också.
Så funderade jag på om jag skulle ta och göra det kanske idag - och så visade det sig när jag kom till Tekniska på långrastens början, att några ur staben (kundvärdar, plockstädare och bussmekaniker) skulle dit, och dessutom bli körda och guidade av en trafikledare därifrån. Det fanns en plats kvar i bilen, och den knep jag!
Så dagens höjdare har varit att se hur arbetet förflyter på CTL och även att se lokalerna i sig. Så jäkla fräscha i jämförelse med allt vi bussförare är förskansade till. Även om det fräschas upp lite här och var, så går det ändå inte att jämföra. Så arbetsmiljömässigt - sett till att arbetsmiljön är just själva omgivningen och inte klimatet - så är det verkligen ett ställe jag skulle kunna tänka mig att jobba på.
Rollen som trafikledare är jag dock mindre säker på, och minst säker är jag på att släppa körandet och att dessutom pendla till Solna - så jag kommer nog inte söka mig dit ändå.
Men jag är väldigt glad att jag utnyttjade en långrast på det viset.
Vi fick även trippa upp på huvudkontoret och se oss lite försynt om. Huvudkontoret är ju alltså hela Nobina i Sveriges huvudkontor, medan trafikledningen är den regionala. Där noterade jag att folk inte hade uniform - höjdarna har ju sällan det, men väl kavajer och slipsar ändå. Men på CTL var det uniformer, så de såg ut att kunna hoppa in och köra buss om det behövdes.
Intressant!

Det blev alltså en kebabtallrik efter det och då jag hade ätit upp den hade jag ungefär en timme och 45 minuter kvar av rasten och tänkte först att jag skulle fördriva tiden med att lösa sudoku på lokalen vid tekniska där jag satt - men i och med att jag inte hade börjat rasten med att sova, så slog ju paltkoman till rejält. Och eftersom jag hade såpass mycket rast kvar, så gick jag till Karlavägen och dunade in. Såpass att jag hade dregel i mungipan när jag bestämde mig för att jag hade dunat klart, så jag var nog ganska mer djupsovande än vad jag själv märkte. Skönt.

Nu på kvällen har jag tittat på Vem vet mest och På Spåret. I båda programmen kunde jag en hel del frågor! Det gör frågeprogram kul, när man kan eller kan lista ut vad det frågas efter.
Min vän Siri annonserade på facebook idag, att hon ska vara med i Vem vet mest, förresten. Kul kul! Det var ju vår gemensamma vän Tove för inte så hysteriskt länge sen också, men hon annonserade det inte i förväg - så jag satte (eller bara satt? Vad är dialekt och vad är rätt?) nästan luften i vrångstrupen när jag såg henne i programmet.

Annat facebookrelaterat kul är att Linni från Idol i sina kommentarer har vänt sig direkt till mig och fått det i min tolkning att låta som att hon skulle vilja träffa mig - vilket ju är mycket smickrande! En ihopklippt version ser ut såhär, där jag har sållat bort alla andra kommentarer:

Om jag hade sagt ja - känns det inte troligt att hon hade sagt något om att vi borde ses där då?

Ordet är fritt, nu är det ditt.

One of those days

2012-01-12T20:17:00.003+01:00

Idag känner jag mig dålig, dålig på två plan:

Som bussförare:
Jag satt och lät radions Cirkus Kiev underhålla mig då jag körde 676:an till Stockholm och märkte aldrig att det kom en stoppsignal inför Söderhall, där ingen stod och ville kliva på - så jag stannade inte körde bara förbi.
Ganska så snart efter hållplatsen så såg jag att stopplampan/dioden lyste, och fick en klump i magen, men tänkte att det kanske var någon som var extremtidig på att trycka inför Brottby, eftersom ingen hade ropat eller något.
Men sent omsider kom det fram en tanig kille i 14-16-årsåldern och frågade varför jag inte hade stannat. Stackarn! Bergis satt han högst upp och längst bak, som ungdomar i den åldern gärna gör - och kanske var han för blyg för att vråla med den röstresurs som hade behövts för att jag skulle höra honom från den änden av bussen. Det kan jag gott tänka mig, tror knappast jag själv hade varit så sugen på att skrika på det viset när jag var i hans ålder.
Så jäkla typiskt att det var på 676:an bara! Det är ju en av väldigt få linjer där man faktiskt måste köra vidare till nästa hållplats för att släppa av, och mellan Söderhall och Brottby är det nästan precis en mil. Så det enda värre hade väl varit om han skulle av i Ledinge, men fick åka till Söderhall istället, där mellan är det 12-13 kilometer.

Som vardagsvegetarian:
Jag orkade inte laga den middagen jag hade planerat, i och med att jag oplanerat fastnade framför Vem vet mest, som jag inte visste hade börjat efter juluppehållet - då jag egentligen hade tänkt börja laga mat. Istället fick det bli snabblagade hamburgare.

Jag är dock inte hälften så knäckt som jag kanske låter - men ingetdera är jag vidare stolt över.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Livet i stort. Eller smått.

2012-01-11T20:06:00.004+01:00

Denna dagen, ett liv.
... som farbror Melker sa. Fast jag vet inte om jag har levt särskilt mycket idag, det är mer bara att konstatera att ännu en dag har förflutit - en dag i ett liv med ett ännu okänt, men begränsat antal dagar. Och som Fritidsresor tvingar Mads Mikkelsen att säga - Livet är inte dagarna som passerar, det är dagarna du minns - det ligger ju faktiskt någon sorts sanning i det. Så jag ställer mig frågan - är det här en dag jag kommer att minnas?
Kanske, det beror ju på hur utförligt jag skriver det här inlägget och hur länge bloggen kommer leva kvar. Kommer den finnas där när jag är åttio? Om jag blir åttio? Det vet ju ingen.

Filosofi-fi-fi.

Jag har hur som helst haft en delad dag i Stockholm. När jag skriver så, så förutsätter jag ju numera att alla eventuella läsare förstår vad jag menar - det betyder ju inte som det låter, att dagen har en brytpunkt i Stockholm, utan att jag har en kopiöst lång rast på bortaplan. Fast det är i och för sig kanske samma sak som att ha en brytpunkt i Stockholm?
Nåväl. Det slog mig idag först, att de nya tjänsterna som ska presensteras nu någon gång i januari, förmodligen kommer betyda förbättringar på den fronten för mig. För enligt vad jag har hört så ska antalet delade tjänster i Stockholm bantas ner från nuvarande åtta om dagen, till... ja, fem-sex kanske? Men det är ju i och för sig bara vad ryktet säger, och på en arbetsplats med flera hundra anställda, så sprids rykten med vinden. Men i och med att jag som en individ av detta hundratalet förare, ensam står för ungefär fem procent av alla delningar - det borde ju med enkel matematik betyda (om jag har räknat rätt, vilket man sällan kan vara säker på), att jag har var tjugonde delning om man skulle rada upp alla. Det hade således varit en rättvis fördelning om jag bara hade haft 19 kollegor. Nu har jag ju istället minst tiofalt så många kollegor. Och säger vi för enkelheten så, att jag har 190 kollegor - ja då skulle ju en rättvis fördelning innebära att jag bara hade var tvåhundrade Stockholmsdelning. Fast där sprack räkningen... kanske? 190 kollegor och 200 delningar? Fast delningarna har jag ju räknat över en åttaveckorsperiod, eftersom det är så mitt schema ser ut. Äh, jag tappade bort matematiken och logiken nu, men kontentan är att en bättre (rättvisare) uppdelning av Stockholmsdelningarna, det är något jag verkligen ser fram emot - och jag fick vatten på den kvarnen av Agata på Driften idag, för på henne lät det precis så, som att det skulle bli en bättre fördelning av de tjänsterna.

Hur som haver, delningen idag var på nästan sex timmar och den bestod i att äta en banan, läsa, sova, försöka sova mer, räkna ut hur många gånger under mina åtta veckor jag kör de olika linjerna jag kör (och därmed få fram vilka linjer jag inte kör - se bild nedan), prata länge med en kollega, äta påvärmd räksoppa och oroa mig för att räkorna skulle vara dåliga, växlat några ord med fler kollegor samt visa upp min nästan läkta brännskada, sitta i bussen och lyssna på radio och sen tuta och köra.
Det blev alltså inget kompisumgänge i Hässelby, jag fick aldrig något bekräftat där, och jag orkar varken tjata via sms eller åka ut dit på pin kiv. Men det gör inte så mycket, för det går ju fler tåg till Hässelby.

639 var den linje jag körde ifrån Tekniska högskolan med, en linje som i sin kortaste variant går mellan Söderhall och Rimbo och som i sin längsta går mellan Tekniska högskolan och Öregrund, men det är bara någon enstaka tur i sommartidtabellen, så turen mellan Tekniska och Hallstavik som jag idag körde är den nuvarande längsta. Och den är lång, det tar nästan två timmar - förutsatt att inget oförutsett inträffar.
Men det gjorde det.
När jag närmade mig Söderhall, där man alltså viker av från E18 för att ta sig först till Rimbo och sen så småningom Hallstavik (fortsätter man istället E18 fram så kommer man ju till Norrtälje så som 676:orna kör, eller till Kapellskär om man forsätter E18 hela vägen till vägs svenska ände) - då anropade CTL mig och sa att det hade hänt någon olycka på vägen där och bad mig stanna vid Söderhall och invänta att de visste mer om olyckan och eventuell omlagd körväg.
Den där informationen kom sen snabbare än jag hann stanna - det var totalt stopp och jag skulle fortsätta E18 fram, svänga av vid Ledinge och köra "bakvägen" till Rimbo därifrån sett.
När jag informerade passagerarna om detta var det först mest rop om att det inte hördes vad jag sa - trots ett fungerande högtalarsystem. Ack så jobbigt det hade varit, om jag hade haft en av alla dessa bussar där högtalarna inte fungerar! När det sen gick fram vad jag sa, så blev det en del suck och stön, men inga egentliga klagorop. Jag informerade i alla fall på så gott jag kunde och sa till slut sen att alla som undrar något gärna fick komma fram och fråga i och med att det är svårt för mig att tänka ut precis all information som alla kan tänkas vilja veta - och än mindre att ha allt i huvudet, men att jag åtminstone kunde försöka ta reda på allt.
Det resulterade även i att en handfull människor kom fram och undrade just över vilken väg jag skulle ta, var olyckan hade inträffat, om de fick gå av längs vägen som inte tillhörde den egentliga linjen, om linje 646 kunde tänka sig att vänta i Rimbo, hur sena vi skulle bli till Hallstavik och ja... allt möjligt. Jag svarade så gott jag kunde och gjorde folk så nöjda jag kunde - upplevde jag det själv. Samtidigt kände jag mig lite lätt stressad över att både då och då få anrop från CTL samtidigt som jag skulle prata med passagerarna, och dessutom höra andra kollegor som ropade på den öppna kanalen om den här omlagda körvägen.
Det var någon som frågade just om någon 639:a som körde via Ledinge hörde honom - varpå han fick ett nästintill snäsigt svar av någon att inga 639:or går via Ledinge. Då kunde jag inte hålla mig och svarade att det visste gjorde det, att jag var pionjären (så uttryckte jag mig dock inte) och sa att det gick bra att ta sig fram den vägen via Finsta som jag körde - vilket var just det han undrade.
Men det ska sägas att det var hemskt halt mest överallt - därav olyckan, kan man tänka - så även om vi kom fram till Rimbo en dryg kvart senare än vad tidtabellen angav, så var det ju ingen garanti för att den förseningen inte skulle öka på sig, i och med att det återstår ett antal mil till Hallstavik efter Rimbo.
Men, sent omsider landade vi på -16 i Hallstavik, efter att ha varit nere på -20 som mest. Alltså, 16 minuter sena kontra 20 minuter sena.
Därtill hade ju jag en tomkörning till Norrtälje också, så på sammantaget satt jag (och körde) i ganska precis tre timmar i sträck, för jag avgick 16:00 från Tekniska, och ankom garaget nästan exakt 19:00. Då var det skönt att sträcka på kroppen!
Visserligen är det inräknat en paus i Hallstavik, men i och med att den inte behövs för kör och vilotiderna, utan bara för "vår" skull, så tar jag sällan den i och med att jag bara vill hem. Så även idag.

En kvinna som klev av berömde mig för att jag var så informativ, och det var ju tacksamt. Kontentan jag drar (eller faktiskt redan för länge sen har dragit), är att två viktiga faktorer för att få nöjda passagerare är att:

Vara trevlig
Vara informativ

Därigenom kommer man undan med mycket, tror jag. Även lite sämre körning - även om jag aldrig medvetet ägnar mig åt det. Tyvärr är ju vissa bussar ryckigare och mer besvärliga än andra, så då kan det vara svårt att köra komfortabelt.

Nu tänkte jag börja avrunda här, men så kom jag på att jag ju skrev att det skulle bli en bild på min "linjeräkning". Den kommer här:

Det är det under strecket som ska beskådas.
(Av någon främmande anledning vill bilden absolut inte centrera sig)

Linje 676 kör jag alltså 78 gånger under min åttaveckorsperiod, medan 631X och 620X bara körs en gång. De linjer jag överhuvudtaget inte kör är således 625, 634, 636, 636X och 642, där jag kan sakna alla utom den sistnämnda.

Förresten ja! När jag gick upp till Driften och pratade med Agata, så stod där en man som jag inte alls kände igen, men ändå sa hej till. Det är ju brukligt i denna koncern, att man inte känner igen alla. Han tog dock i hand och presenterade sig - som Per-Åke från CTL! Honom har jag ju pratat med via radio (och telefon) ett otal gånger, så det var ju kul att få ett ansikte på karln. Han tyckte likadant, för övrigt.

Nu har jag bloggat bort all fritid och måste i det närmaste gå och lägga mig.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Medias lampa

2012-01-10T18:08:00.004+01:00

Idag kommer det att bli ett inlägg späckat med bilder, så gör dig beredd på att baxna!!

Okej, och så sansar vi oss åter ett par pinnhål. Jag tänker mig i alla fall två bilder, men kanske att jag kommer på mer? Jag vet inte.
Det jag däremot vet är att hunden vars namn jag inte kom på häromdagen (men egentligen hela tiden visste om), är Tess. Således var jag ute och gick med hundarna Gangster, Ella och Tess och människan Anneli. Det förevigade hon också, en bild som jag fick tillskickad mig i samma stund som jag höll i telefonen och höll på att lägga in en annan bild på datorn:

Eh, nu blir det ju fel att kolonisera sådär som jag gjorde, för det är ju inte bilden jag höll på att föra över som kommer nu, utan den jag fick tillskickad mig:

Jag, Tess, Ella och Gangster - om jag nu inte har blandat ihop vem som är vem av Tess och Ella...

Jag har haft delat på hemmaplan även idag, men med den fjuttigaste delningen jag har i min åttaveckorssnurr - rasten är "bara" tre timmar - något som retar mig lite då jag emellanåt har dubbelt så lång rast i Stockholm. Hade hellre sett att det var tvärtom.
Men kortare delningsrast innebär också en av mina tidigaste sluttider; 17:42. Jag ska med andra ord inte klaga. Inte så mycket, i alla fall.
Det har varit en bra arbetsdag också. Morgonen var inte så anmärkningsvärd, den bestod i en 639:a från Söderhall till Rimbo, en 639:a från Rimbo till Tekniska och en 621 från Danderyd via Åkersberga till Norrtälje.
Att köra 621 hela linjesträckningen tycker jag är bra mycket roligare än den vanliga biten mellan Norrtälje och Åkersberga, men tyvärr är biten mellan Åkersberga och Danderyd avklarad på omkring en halvtimme, så merparten är ändå den vanliga vägen.

På den korta rasten hann jag ta en powernap på sisådär 5-10 minuter, äta en banan och spela Sims. Sen var det åter i tjänst och då körde jag först 658, stadsbussen som går runt Solbacka - och fick givetvis sällskap av Lennart. Honom undgår jag nästan aldrig när jag kör stadsbuss, undantaget då jag gör det tidigt på morgonen. Ofta suckar jag lite inombords när jag ser att han står vid hållplatsen och väntar, men sen blir det ofta rätt roligt att ha honom med ändå, han är skön på ett halvjobbigt, men ändå skönt sätt. Idag fick jag veta vad han heter i efternamn också, men det känns ju onödigt att blogga ut i världsrymden på det här viset.

Sen en tur till och en från Stockholm, och det var på turen till Stockholm som jag kom på dagens bloggtitel. Den kläcktes med ett förnöjt flin då jag satt där och rattade, för ingen hade ju klappat mig på armbågen idag - så jag var ju tvungen att hitta någon annan anledning att le.
Såhär va:
Medias lampa har nämligen åter lyst på mig, för då jag stod och väntade på bussen jag skulle köra till Stockholm, så hoppade det än en gång fram en reporter från Norrtelje Tidning och frågade om han fick ställa en enkätfråga till mig.
Alltså... Under 2011 var jag med i tidningen inte mindre än tre gånger och nu, tio dagar in på 2012 så är det dags igen. Och återigen gällde det en fråga som jag inte i förväg visste något om - att det finns olika elpris i olika kommuner i samma län - och vad tycker du om det?
"Ja, öh... Samma vara bör väl kosta lika mycket, kan man tycka..." var väl ungefär vad jag sa.
Sen tog han en extrem närbild och frågade om yrke och konstaterade sen innan jag hann svara att jag nog är bussförare, och så tackade han för sig och gick.
Jag känner på mig att jag kommer vara missnöjd med både bild och text imorgon, men när medias lampa lyser är det ju svårt att inte vara en mediaslampa.

När jag sen hade kört turen tillbaka från Stockholm också, och i det närmaste avslutat min dag, ja då kom guldkanten!
En kvinna som klev av i fram sa nämligen "Tack för skjutsen, alltid roligt att åka med dig. Du är så trevlig!" Henne känner jag dessutom igen som en som jag har sett åka förr, så troligen åker hon ofta buss och har några förare att jämföra med. Det värmde gott!
Och det var förmodligen resultatet av en lyckad "tack och hej"-trudilutt i högtalarna, jag hörde själv att det lät bättre än de gånger då jag inte är nöjd själv.

Hemma nu så har jag bara hunnit med att duscha och laga middag (samt äta och diska undan), innan det blev bloggdags. Idag blev det en väldigt spontan meny! Jag hade tänkt mig en kokt (sjuden) torskfilé med kokt potatis och skirat smör - men det kändes lite väl trist, så jag började leka med tanken och lite av vad jag hade hemma och trollade ihop en sås istället för smör, ugnsbakade torsken istället och pressade potatisen och lade den ovanpå steka champinjoner, under kokta morötter. Det blev vansinnigt gott - i synnerhet såsen som alltså var ren improvisation!

Mums!

Nej, nu ska jag förlora mig i Simsvärlden ytterligare en stund till innan läggdags. Imorgon väntar en långrast i Stockholm, men kanske att jag ska hälsa på en kompis då. Just nu lutar det dock inte åt det hållet, då han inte har bekräftat något.
Det gör mig dock inte jättemycket, för jag sover ju bra gärna bort så mycket jag kan av de där rasterna.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Räkskal

2012-01-09T13:47:00.004+01:00

Då är en ny vecka grydd... gnynen... har grytt alltså. Och är det så att den här veckan heter två, tro? Känns som att det borde vara så, men jag ska kolla upp det, så att jag inte far med osanningar mer än brukligt.

Jag har jobbat ett pass och har delat på hemmaplan - vilket ju faktiskt är skönt. Jag är ju så indoktrinerad i det här med att ha delat nu, att jag tycker att det känns jättebra att kliva upp i ottan (4:40 idag) och sluta arbetsdagen betydligt många mer än åtta timmar senare - 18:32 idag.
Det tror jag folk i de flesta andra branscher inte skulle tycka var jättebra arbetstider, om än att man ju alltså får ett rejält tilltaget hål mitt i dagen - men jag har ju dessa dagar och de då jag sitter på Karlavägen att välja på, bland heldagarna. Vissa halvdagstjänster får jag ju också, som kompensation för att jag ofta jobbar mer än åtta timmar oavsett hålets längd.

Ja, jag var hur som helst tvungen att logga in på vårt intranät FIA nu för att kolla när jag slutar idag, så att jag inte for med osanning där heller. Då möttes jag av detta meddelande på startsidan:

Jag är helt säker på att det är jag och min brännskada som har föranlett detta.

Men att man ska kontakta CTL fodrar ju att radion är inställd så att det faktiskt är möjligt, vilket det inte är när man kör linje 620 som jag körde. Det har jag påpekat både till min chef och denne Mattias nu, så jag hoppas att det blir ordning på den saken snarast - för man kan ju behöva kontakta dem i mer trängande situationer än att bussen nästan kokar.

Min rast inledde jag med att cykla ner på stan, till urmakaren där min klocka är inlämnad. Nej, det var inte tid att hämta den, för det skulle ju ta "två-tre veckor" - men igår svängde jag förbi garaget i hopp om att golven inte städas under helgen, för att se om jag kunde hitta den plutt som är borta. Jag visste ju för ovanlighetens skull exakt var jag hade varit när jag hade stött i klockan. Och ja, det första jag såg när jag tittade på golvet utanför omklädningsrummet, det var ju just den plutten!
Således cyklade jag idag dit för att fråga om det kanske kunde gå lite fortare att få klockan klar om de också fick den. Men där gick jag bet, för den var tydligen för illa tilltygad för att kunna användas.
Då cyklade jag (jag cyklade nästan omkull på ett ställe) vidare till Flygfyren, där jag spontanveckohandlade. Alltså, jag har inte matplanerat den här veckan - det har inte riktigt funnits tid och jag kände mig inte sugen på att först cykla hem och göra det, för att sen cykla till affär's igen. Då hade jag väl i och för sig valt Coop som jag allt som oftast handlar på nu i och med att det är mycket närmare än Flygfyren. Men i och med minusgraderna, så tänkte jag att inga matvaror lär ta skada av att transporteras längre tid i det fria, plus att jag generellt tycker att Flygfyren är en trevligare affär. Ganska mycket trevligare faktiskt, kände jag när jag strosade runt där. Det är på något vis härligare färger eller ljus eller vad det nu kan vara, något som gör att det känns varmare än på Coop - plus att det inte flyger omkring flugor bland "lösviktsfrallorna", vilket det allt som oftast gör på Coop och har en i det närmaste in - och - utvändande effekt på min mage. Så det är faktiskt något jag saknar, att handla där.

Jag köpte bland annat två kilo räkor med skal, varav jag nyligen har stått och skalat ett kilo. Det tog sin tid, så jag känner lite att det kanske blir bråttom med själva ätandet sen när maten väl är klar, men ja... det vore inte första gången.
Jag kokar fond på skalen nu och ska sen reda till en välsmakande (hoppas jag) soppa av det hela så småningom.
Det dumma med att skala räkor i mängder för min del är att mina händer inte tycker om det. Det blir en sorts kliande irritation som jag nästan skulle vilja likna vid en mindre allergireaktion - men bara i händerna. Jag tål att äta skaldjur och tycker dessutom att det är vansinnigt gott.
Och fisk och skaldjur är ju borträknat från min vardagsvegetarianism, för övrigt.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Energifattig

2012-01-08T14:51:00.002+01:00

Eh okej, det här inlägget råkade jag publicera innan jag hade skrivit något överhuvudtaget. Lite förvånande att det ens gick att publicera då, men jo, tydligen.
Så just nu finns det alltså ett tomt inlägg att beskåda - ja inte just nu när du läser detta, utan just nu när jag skriver detta.

Jag är allmänt slutkörd i min kropp idag. Dels tränade jag ju igår, men det har inte gett någon trötthet idag (vad jag vet), men jag har först varit ute och promenerat med en kompis och tre hundar och det var trevligt och klockan gick, och innan vi visste ordet av hade vi varit ute och gått i tre timmar!
Därtill har jag storstädat lägenheten. Igårkväll åkte det juliga ut och idag blev det rent hus. Härligt, men energikrävande, då kroppen redan var matt efter promenaden. Men nu ska jag inte anstränga mig så mycket mer, utöver en cykeltur eller två.

Promenaden ja, Anneli och jag hade bestämt att vi skulle ses klockan 10:00, så jag hade ställt klockan på nio, men vaknade först kanske halv nio och tänkte att jag ju då kunde passa på att ta fram den del av en baguette som jag tänkte ha till frukost, från frysen.
Sagt och gjort, jag släpade mig yrvaken upp och tog fram den och lade mig och sov en halvtimme till.
När jag sen klev upp på riktigt och skulle äta frukost, så såg jag att jag inte alls hade tagit fram påsen med baugetten, utan påsen med all formfranska. Suck. Men den hoppas jag ville frysa om sig.
Baugetten fick istället tinas i mikron.
Och det är för övrigt nästan det enda jag använder min mikro till - att tina bröd som inte hinner tina på naturlig väg i förhållande till när jag ska äta det.

Sen skickade Anneli sms och ursäktade sig, att hon skulle bli lite sen. Det gjorde mig inget, för då hann jag ju börja med städningen. Vidare sen blev hon dock i slutändan inte, så jag hann inte så mycket förrän hon var på plats.
Det är hemskt trevliga hundar hon har, den egna Gangster och så grannhundarna Ella och... Ja men vad fasen... Jag vet ju vad hunden heter och hade namnet i huvudet alldeles nyss! Men nu är det borta. Jaja, jag höll även i denna gång kopplet till Ella och just denna tik som jag inte minns namnet på nu. Det gick bra, men de drog lite mer den här gången jämfört med sist. Kanske för att det var löptider?

Jag är grymt sugen på att spela Sims! Men det hinner jag inte riktigt med nu. Inte hinner jag handla heller - det får jag göra på min delning imorgon istället.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Skärmfritt

2012-01-07T19:45:00.002+01:00

Om någon ivrigt satt och klickade på någon form av uppdateringsknapp igår, för att se när dagens inlägg behagade dyka upp, så var det ju alldeles förgäves.
Jag försöker ju att blogga 365 dagar om året - vilket inte har lyckats speciellt många år, men i närheten är jag ändå oftast.
Igår blev dock en dag då bloggen bortprioriterades. Datorn överhuvudtaget faktiskt. Ja, skärmar helt och hållet då jag inte ens såg på TV. Fast klart, jag skrev två sms, så mobilskärmen tittade jag ju på under korta sekvenser, men det räknas knappt.

Anledningen till detta var att jag igår jobbade mellan 9:02-18:40 och sen jäkade över i raskt tempo till Harsjövägen och födelsedagsmiddag för min mor som igår fyllde 49 år - där blev jag sen kvar över natten. Kvällen ägnades åt middag, kortspel och allmänt flams med systern min. Vi försökte överlista slumpen.
Såhär va:
En av oss tog ett kort ur kortleken som den inte visade för den andre. Den andre skulle sen med hjälp av olika trick lista ut vilket kort det var. En kapsyl som kastades i luften och antingen landade med 'taggarna' upp eller ner talade om det var ett rött eller svart kort. En ny kapsylkastning talade om valören var hög eller låg. Två bortvända (oigenomskinliga) salt&pepparkar talade om det var hjärter/ruter eller spader/klöver och sen fick man med fingrarnas hjälp räkna bort kort till rätt återstod.
Låter det komplicerat?
Det var det också - men det funkade åtminstone ibland. Desto bättre: Det utlöste många skratt.

Jag sov alltså kvar, då jag kände att det kändes för flängigt att hetsa dit sådär på kvällen och sen hasta hem igen.
Herbert delade min bädd, men han valde att ligga lite otillgängligt, så jag hade egentligen inte mycket glädje av det. Fast glädje av honom har jag ju alltid, så det ska ju inte misstolkas. Den katten är mig så oerhört kär!

Idag har jag först varit på stan en sväng med mor och syster. Jag behövde gå till en urmakare, för igår då jag skyndade mig från garaget, så fastnade jag tydligen med klockan i ett dörrhandtag. Alltså, jag märkte då att det blev ett motstånd, men jag trodde att det var ett armband som delar vänsterarm med klockan, och gladdes i hasten bara åt att det höll. Men efter min expressdusch på Harsjö, innan middagen, då jag skulle ta på mig klockan igen, så såg jag att den stod på ungefär 18:41 - och jag hade ju sluttid 18:40, så jag förstod ju att den hade stannat.
En närmare undersökning visade att den lilla muttern/hatten som man vrider fram (eller tillbaka) visarna med, den fanns inte där. Så förmodligen ligger eller låg den på golvet kring omklädningsrumsdörren på garaget, men den lär jag ju inte återse.
Således; urmakaren.
Jag trodde att det skulle bli en rätt billig historia, för jag har tidigare bytt en sprint i mitt förra armbandsur - då väntade jag mig att det skulle bli kostsamt, men notan då blev väl kanske max 70 kronor.
Nu däremot, sa han som tog emot klockan dels att kostnaden 'nog' ligger i storleksordningen 300-400 kronor och att det förmodligen kommer ta uppemot tre veckor innan den blir klar.
Jippi!

Sen har jag tränat. Det snöiga och kyliga vädret gjorde att jag valde inomhusträning. Det vanliga styrkeprogramet följt av 15 minuter på crosstrainer, 30 minuter på motionscykeln och så en mycket intensiv slutminut på crosstrainern. Stretch på det förstås.

Hemma hos mig, där jag alltså åter är nu, har julen städats ut här på kvällskvisten. Det är ju faktiskt alltid lika skönt att göra. Visst, det är himla mysigt att plocka fram allt, men det är också skönt att få undan det.
Därmed är det inte sagt att jag har städat mer än så. Det är storstädningsvecka, och jag känner mig inte hågad att dra igång med en sån såhär på kvällen. Det får bli imorgon istället.

Imorgon ska jag även gå hundpromenad med Anneli och trenne hundar. Och matplanera och handla, det måste också hinnas. Men... Allt ska nog gå att få till. Promenaden ser jag fram emot!

Och just det ja! Jag har ändrat telefonsvararmeddelande igen! Satt häromkvällen och spelade in ytterligare varianter, och nu är det denna som gäller:

Jag är dock osäker på om folk kommer tala in något.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Mr. Charming

2012-01-05T19:08:00.002+01:00

Pang på rödbetan med det som i första hand ligger i hjärnbarken och skvalpar, i vanlig ordning:
Jag fick idag ett fint påpekande om att det har förekommit mer eller mindre frekventa stavfel är i bloggen den senaste tiden, och det kan jag i och för sig mycket väl tänka mig i och med att jag ibland skriver snabbare än tåget och dessutom faktiskt inte alltid vet hur allt stavas längre - förr om åren visste jag hur precis allt stavades känns det som, men antingen har självsäkerheten eller stavningskunskaperna sjunkit sen dess, för nu måste jag allt oftare googla eller skriva in i ett skrivprogram och se vad som får röda vågor under sig.
Men till saken hör att jag nu har skumläst de senaste dagarnas inlägg - och jag hittar inget! Så antingen är det ord jag verkligen tror att jag har stavat rätt, eller så läser jag lika slarvigt som jag skriver. Vilket det lutar mest åt, det har jag ingen aning om.

Dagen har innehållit två yrkesmässiga höjdpunkter... Ja precis så tänkte jag orden i huvudet nu, men så kom jag på att det är ju en höjdpunkt och en mer prekär... eller i alla fall spektakulär iakttagelse.
Det spektakulära var då att jag idag körde 639 från Rimbo avgång 8:05, en avgång som jag kör lite nu och då i och med att den är med på min grupp och förekommer oftare än en gång var åttonde vecka. Det brukar vara rätt gott om folk på den turen - ibland nästan fullt.
Idag då, klev inte en människa på vid Rimbo station! Jag tänkte då att det blir ju skönt för de som kliver på längs vägen; men det klev inte på några längs vägen heller - inte förrän jag kom till den allra sista påstigningshållplatsen (Roslags-Näsby), där klev två kvinnor på, varav en klev av i Danderyd. Då frågade jag den kvarvarande var hon tänkte kliva av, så att jag inte i onödan behövde hålla mig i filerna som ger åtkomst till hållplatser som jag då inte behövde ha åtkomst till.
Hon sa att hon egentligen skulle till Roslagstull, men väl fick åka med hela vägen till Tekniska i och med att 639 och 676 inte har någon hållplats där - men trafiksituationen var som sådan att jag bedömde att jag kunde stanna på den hållplatsen som finns där för att släppa av henne. Då fick jag höra att jag är en ängel!

Dagens höjdpunkt var då när jag efter min delade rast inne på tekniska både hade kört hem till Norrtälje och sen skulle vända tillbaka en sväng till Stockholm. Då klev en familj med många barn (mycket troligt att de inte var en enda familj utan kompisar och dylikt), på vid busstationen och åkte den inte vidare långa vägen till Campus roslagen - min gissning var att de skulle gå på McDonald's. I stort sett samtliga barn i åldrarna... ja, ungefär 3-8 skulle jag tro, sa hejdå till mig och en av de allra yngsta klappade mig dessutom på armbågen och tackade för skjutsen! Det var då den raraste gest någon passagerare har gjort på mycket länge. Visst, jag blev bjuden på godis för inte så länge sen, men det här värmde ändå på en helt annan nivå. Helst hade jag ju kramat om den lille killen och tackat för hans vänlighet och väluppfostran, men så blev det ju inte riktigt.
Och om du funderar över varför det var just armbågen som blev klappad, så var det nog för att det var den del av mig han nådde och kom åt. Axeln satt lite väl högt upp.

Nu blir det en dusch, sen ska jag vältra i mig lite nötter och spela Sims!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Erase/Rewind

2012-01-04T13:27:00.003+01:00

Nu går jag pang på rödbetan och betar av dagens grubbleri angående Sims 3. Alltså, jag skrev ju igår att jag hade skrivit till EA för att få hjälp. De har ännu inte svarat, men jag startade ändå spelet för att hanka mig fram så som jag brukar nu när jag har den rejäla sovmorgonen fram till 14:41 - och då när jag skulle dra igång att spela världen med den familj som jag konstant har spelat sen problemen började - ja då var hela den sparfilen bara borta! Den finns i spelets mapp under 'saves' eller vad mappnamnet nu kan vara, men i spelet finns den inte! Det var faktiskt så att jag tappade andan då jag först såg det - har familjen gått förlorad så innebär det ju att allt jag har byggt upp med dem också är förlorat och måste börjas om från början gällande färdigheter, karriär, barnuppfostran och gud vet allt. Herregud.
Sen såg jag det lite som en nystart. Jag valde en annan värld än den jag sist spelade i, nu lite mer lantligt och idylliskt istället för storstaden som tidigare, och jag skapade också en ny familj (där pappan i familjen är bedrägligt lik han som sedermera var far i familjen som nu inte finns) och har påbörjat deras husbygge - och än så länge har allt sparande fungerat som det ska!
Visserligen har jag inte fuskat annat än för att få fram lite kapital att bygga med, och knappt heller inte spelat i spelläget, utan bara i bygg- och köpläget då. Men det här betyder ändå kanske att mina sparproblem är försvunna? Som jag hoppas på det! I så fall var det ett offer värt att göra, men om det visar sig att problemen kommer kvarstå, ja då sörjer jag.
Fast EA ska ju förhoppningsvis kunna hjälpa mig i vilket fall som helst.

Och spela Sims, det är ungefär det enda jag har gjort hittills idag. Nyss (vid 13:00) stängde jag av för att äta brunch, borsta tänder, klä om till uniform och nu då blogga, men i och med att jag inte börjar än på över en timme, kanske jag faktiskt startar upp spelet igen. Det lutar åt det!
Samtidigt måste jag ta med i beräkningen att jag tänker gå idag, då det är gå med paraply-väder idag snarare än cykla utan-väder. Därtill ska jag stanna till bussen vid en gul brevlåda och posta en klädbeställning också. H&M-katalogen har fått mig på fall, igen. Ett stycke byxa och ett stycke tröja (cardigan) ska införskaffas.
Katalogklädköp tycker jag för övrigt är rätt bra, det är bekvämt och ofta finns det bättre storlekar där att välja bland - om än att byxorna är tagna ur ungdomsavdelningen, för mitt midjemått kan man ju som vuxen man inte ha enligt H&M. Och även om det bär lite emot, så måste jag väl ändå nu vid mina 25 år klassa mig just som man snarare än pojke/kille. Fast kille... det låter fortfarande rätt bra och passande.

Nej men dåså, då övergår jag till en dryg halvtimmes spelande igen då!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Blamage

2012-01-03T19:59:00.000+01:00

Ibland blir jag bra less på tekniken. Ganska ofta, rentav.
Inte nog med att jag har mitt dagliga debakel med Sims 3-sparandet - vilket jag idag har mailat EA games om - jag skulle vilja att det fanns en funktion här på bloggen för att publicera ljud. Jag tror att jag har skrivit det förut, alltså typ ett streck med en kula som rör sig framåt i takt med att ljudklippet spelas upp. Så bra och smidigt det vore!
Jag har nämligen spelat in ett nytt telefonsvararmeddelande lite baserat på irritation över att Försäljningsfjant har ringt mig tre gånger idag. Ja, det är alltså ett nummer som jag har sparat i det namnet bara för att jag inte ska frestas att svara då det ringer. Jag hade ett missat samtal från dem och googlade mig till massa missnöje kring dem, så jag vill då inte ha med dem att göra.
Numret är för övrigt 0337241759, om någon annan skulle vilja följa mitt exempel.
Men jag spelade alltså in ett nytt telefonsvararmeddelande, via min ljudbank på datorn. Det är inget avancerat, bara ett explosionsljud följt av jag som säger [Aa're] Fredrik... ... ... ... s telefonsvarare. Lämna gärna ett meddelande tack! Adjöken!, följt av en upptagetton. Den filen hade jag velat publicera här.
I och med att man kan publicera filmklipp, så har jag givetvis försökt gå omvägen via att göra den just till ett filmklipp, men det ville sig inte. Det ska vara om jag filmar datorn med telefonkameran då, och sen lägger in filmen. Men vilken omväg! Skapa något i datorn för telefonen, filma datorn med telefonen för att lägga in telefonens film i datorn och publicera. Ack. Men jag ska prova.

... och det gick, ser det åtminstone ut som.

Himla tramsigt, jag vet... men ibland är min humor ack så tramsig.

I övrigt denna lediga tisdag, har jag tränat. Styrketräningsprogrammet först och sen hela 11,8 kilometersslingan. Det var ett tag sen jag sprang hela, så jag sprang knappast på någon rekordtid idag - men jag mäter ju inte i tid utan i att jag faktiskt tar mig runt, springandes. Men av och till var det ju mer jogg, det måste jag säga. Mest hela tiden rentav. Men på slutet, då sprang jag för glatta livet!
Det är nog för övrigt första gången jag springer i januari utan att att ha långkalsonger på mig och snö och is under mig, att brottas med. Skönt ur det perspektivet.

Och så har jag ju spelat Sims också ja, första gången kraschade det och andra gången slutade det med att det inte gick att spara, som vanligt. Men som sagt, jag hoppas att jag får hjälp med det där snart.

Dagens middag blev inte vegetarisk, vilket jag ju hintade om igår. Kyckling skulle ätas upp. Till det gjorde jag gjorde jag ett försök till denna sötpotatisbädd, men det var ett väldigt knapphändigt recept må jag säga. Jag fattade inte om det övriga utöver sötpotatisen också skulle stekas eller inte, men jag valde att göra det. Sen hittade jag inga pistagenötter (pistaschnötter, hur man nu vill stava det), så jag tog valnötter istället i och med att det är en vansinnigt god nöt.
Bädden i sig blev inte vansinnigt god, men slank ner ändå.

Nu ska jag låta fläsket rinna över från datorstol till tv-soffa för att se Filip & Fredriks årskrönika på femman.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Fadäs på fadäs

2012-01-02T18:55:00.004+01:00

Jag har haft en rätt kort och Hallstavikbaserad arbetsdag idag.

Jag började nämligen 5:11 med att tomköra till just Hallstavik. Det med vagn 0077, en buss som jag inte har någon särskild relation till. (Ursäkta om jag blandar orden buss och vagn då och då - men det är samma sak.)
Det var dock en buss som så många andra av de röda - en som tappade radiomottagningen utanför Norrtäljes stadskärna. Visserligen höll den ut lite bättre än många andra, men långt ifrån tillfredställande.
Således kom mina cd-skivor till pass, i och med att det är en såpass modern buss, att den har cd-spelare.
På 643 som jag först körde till Älmsta, hade jag på CD1 av en sån här absolute relaxed - det var ju mörkt och tidigt och jag tyckte att det behövdes lite sån musik.
Den körningen gick för övrigt bra och jag hade blott två passagerare totalt.
Sen skulle jag köra 643 tillbaka från Älmsta till Hallstavik, men då via Gässvik - vilket innebär att man istället för att köra samma väg över Bergby, kör i en loop så att man passerar Gässvik två gånger istället för ingen som i den ordinarie turen. Såhär va:

Heldragen väg = körs alltid, streckad väg = om man ska köra via Gässvik (rakaste vägen egentligen)

Så istället för att svänga vid Trästa tavla, så fortsatte jag rakt fram mot Gässvik. Mörkt var det ju, och jag väntade på att det skulle stå Lindris vägskäl på min PC - då visste jag ju att det var dags att svänga och då ta varvet runt Bergby som om jag kom från Hallstavik, fast jag ju faktiskt kom från Älmsta.
När det stod Lindesberg så anade jag att jag var nära - men rätt som det var så kom korsningen utan att det hade stått Lindris vägskäl och jag hade kört förbi och för långt. Med ledbuss, förstås.

Min enda passagerare jag hade då tipsade om att det fanns en parkering vid Häverö kyrka, som jag nog skulle kunna vända på.
Jag körde dit, svängde in - och konstaterade att det var en extremt liten parkering. Med nöd och näppe lyckades jag svänga runt bussen där inne, men det kräves ett par backningar - för att sen inse att jag inte kunde svänga ut tillbaka ändå - stolpar och häckar var i vägen.
Precis det här har jag varit med om på min allra första felkörning med passagerare, då krånglade jag mig in och vände på ett trångt ställe, bara för att inse att jag inte skulle kunna svänga ut åt det hållet jag ville.
Jag tvingades alltså köra ut åt fel håll, och fick nu liksom den första gången, vända i en korsning istället. Det var bra mycket enklare - om än att det ju var mörkt, så att jag inte riktigt såg var jag hade alla delar av bussen och därmed fick höfta lite.
Men det gick bra, och sen var vi på banan igen. Där och då 9½ minut sen, men det bantades ner till nära ingen försening alls väl framme i Hallstavik.
Som synd var så var det ingen mer som ville kliva på bussen, så defacto hade vi ju kunnat fortsätta raka vägen mot Hallstavik - men det kan man ju inte veta i förväg.

Sen hade jag rast i två timmar i den metropolen, tack vare att det är skollov och den direktbuss till Norrtälje som jag annars hade kört, inte körs annat än under skoldagar.
Först låg jag och läste ömsom pratade lite med en mekaniker av något slag som huserade där, sen blundade jag en stund, men somnade nog aldrig riktigt. Där efter läste jag tidningen och pratade med en annan kollega som kom in en stund och till slut gick jag till Konsum och köpte en bulle, som jag åt i min buss innan jag körde fram och lastade på folket som skulle med till Norrtälje.

På den turen matade jag in Nationalteatern, någon samlingsskiva som jag har med dem. Låten som länkades är en av de vackrare - men därmed sagt inte den bästa eller mest representativa för de på skivan, men jag tog den för att den visar själva skivan som jag har.
Annars är det mycket sprit, knark och vänstervindar i texterna - och det tänkte jag att mina passagerare kanske inte var så jätteintresserade av att lyssna på, så jag hade rätt låg volym på. Klart, gubben som satt på rallysätet hörde väl, tänkte jag - men sitter man så långt fram så får kan man ju inte räkna med att inte höra den radio/musik som är på.
Det var en rätt trevlig tur för mig, jag gillar Nationalteaterns musik och tycker deras vänstervridning är precis lagom för mysfaktorn - det är nämligen inte 'kamrat Stalin'-hyllningar, för sånt är för mycket för mig.

När jag hade tackat och hejat inför Norrtälje busstation kom en man fram till mig och sa något om att det är trevligt att bjuda på lite extra och gav mig Jehovas vittnens senaste alster som tack. Det är i och för sig ett tack som känns lite som en spottloska i ansiktet, men ja, det sa jag inget om.
Innan jag var framme vid garaget tog jag ut skivan och övergick till att lyssna på radio, i och med att jag åter var i Norrtälje och det finns mottagning där.
Väl vid garaget så gick jag igenom bussen som jag brukar, och när jag närmade mig mitten av bussen och fortfarande hörde radion lika bra, ja, då anade jag oråd - och sen när jag kom fram till slutet av bussen och fortfarande hörde den precis lika bra - då insåg jag; Det här är en buss där musikanläggningen är kopplad till alla högtalare, och dessa var aktiverade = mina passagerare hade fått uppleva Nationalteatern bra mycket mer än jag hade räknat med.
Tanken åsamkade ett jätteflin, men samtidigt inser jag att det här är ju en sån sak jag skulle kunna få klagomål om. Hade jag vetat att det systemet var på (och jag vet dessutom hur man stänger av det - men eftersom det inte funkar på de allra flesta bussar, så tänkte jag aldrig på den knappen), så hade jag valt en annan skiva om jag ville ha högspelning.

Sen var det hemgång.
Hemma matplanerade jag och veckohandlade på det, och då köpte jag bland annat en sån här:

Butternutpumpa!

Sen städade jag min lillstädning innan jag så drog igång med matlagningen, som innehöll just denna butternutpumpa, som jag aldrig hade kommit på tanken att köpa, om det inte vore för Halv åtta hos mig. Jag gjorde min egen variant på denna rätt och avslutade med en ganska exakt variant av denna dessert.
Att det blev en variant på den första, var för att jag redan från början förstod att det inte skulle bli någon hälleflundra av, det känns som en alldeles för dyr fisk att experimentera med. Istället blev det, efter moget och rådvilligt övervägande; torsk. Jag är väldigt novis i vitfisksavdelningen - det blir ju mest lax när jag fiskar till det.
Sen glömde jag i ren vegetarisk anda att köpa bacon/fläsk, vilket jag faktiskt hade tänkt, men ja, helt enkelt förträngde.
Jag kommer dock ändå lätta på vegetariantrycket (och dit räknar jag ju inte fisk och skaldjur, vilket kanske redan har framgått), för jag har kyckling i frysen som måste ätas upp - och det ska jag göra imorgon.
För att göra en lång middagshistoria kort, kan jag ju säga att det var just så att tillagningen tog väldigt lång tid och upptäningen väldigt kort. Men jag är imponerad över fisken - jag räknade iskallt med att jag skulle misslyckas med den (och det kanske jag faktiskt gjorde, om någon kock hade fått säga sitt), men jag tycker att den blev väldigt bra! Jag kokade den alltså - eller sjöd, snarare.
Butternutkrämen var intressant... rätt så god. Kantareller är aldrig fel och lingonsylt istället för lingon, men ja, det blev bra.

Imorgon är jag ledig och det är ju finemangs. Då ska jag träna på ett eller annat vis, det är min absoluta målsättning.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Män med höjda blickar paraderar

2012-01-01T17:41:00.003+01:00

Första inlägget på första året... höll jag på att skriva - och det gjorde jag visst också. Men... när första året egentligen var, därom tvista de lärde. Men nytt år är det ju i alla fall, och nytt år betyder ju nya möjligheter sägs det.
Å andra sidan behöver man ju inte alltid se startskottet till de nya möjligheterna knutet till just årsskiftet - nya möjligheter kan man ju finna månadsvis, varje vecka, dag, timme, minut eller till och med sekund.
Jag har inget nyårslöfte i år, om än att jag ser det som en fördel om jag drog ner lite på läskdrickandet. Det är i och för sig inte kopiöst stort, jag dricker inte varje dag och jag får inte huvudvärk och sånt tjafs om jag inte dricker (därmed hoppas jag att jag inte är beroende), men jag dricker ändå mer än jag borde. I synnerhet nu i juletiden som varit, då har det nog gått minst en 33 centiliters julmust om dagen. Nu är de slut och jag är sugen, men jag hålla på nyinförskaffandet där lite.

Hur var då aftonen på mitt nyår? Jag gick ju och lade mig vid 22:30 och hörde redan då avlägsna smällar och tänkte att om det inte kommer låta mer än så, ja då kommer jag ju få sova gott.
Men kort därpå small det desto närmare. Då var grannarna ute och sköt med sina barn. Sen dunade jag bort lite, men blev klarvaken när det i det närmaste exploderade alldeles vid huvudet, som det kändes. Då såg jag att klockan var 23:59, men då brydde jag mig inte om att kika ut. Men alltså, det måste ha stått folk precis utanför sovrumsfönstret, för jag hörde både jubel och "gott nytt ååååååååår!" och även själva startfräsen på raketerna, inte bara smällen.
Jag såg när klockan slog över till 0:00 också och det slog mig att det nog är första gången i mitt vuxna liv som jag ligger och försöker sova på tolvslaget till nyår, och man måste nog talla på rätt många barndomsår också, innan man hittar ett år då jag inte var uppe då. Kanske när jag var 5-6 år eller något? Jag har ingen aning, men länge sen är det.

Sen small det ju hur som helst på ett tag, så jag har ingen aning när jag somnade. Men det sket ju min förinställda alarmsignal i, och gav skall 5:20 ändå.
Således har jag inte varit helt pigg på jobbet idag.
Och tro på fasen också, om jag inte fick köra min första tur helt utan passagerare! Inte en själv åkte med 6:30 till Rimbo. Det känns ju för övrigt som en överflödig avgång, i och med att det på helger avgår en 677:a till Rimbo 5:31, så alla som inte har kommit hem tidigare i sitt kvällssudderi, tar väl den bussen. Och folk som däremot faktiskt har gått och lagt sig och klivit upp igen - varför skulle de vilja åka till Rimbo så tidigt på helgen?
Helt och hållet i onödan blev resan ändå inte, för på återturen till Norrtälje så fick jag åtminstone en person med mig. Inte mer dock.
Han somnade för övrigt så djupt att lamptändning och dörröppning vid Norrtälje busstation inte räckte, så jag fick gå bak och peta lite på honom. Tur för honom att jag var medveten om hans närvaro, för han hade sjunkit ihop såpass att jag inte hade sett honom om jag inte gått bak i bussen och kollat.
Således hade han kanske fått åka med på 658:an till Solbacka också, i rena farten. Fast jag hade ju paus först och jag tror nog att jag hade kollat igenom bussen då om jag hade haft fler passagerare, så den risken var nog inte så överhängande.
Till och från Solbacka: 0 resenärer.
651 till Vårgatan (och sen garaget): 0 resenärer.
Så om denne ende kille hade rest på annat sätt än med buss, ja då hade ju mitt första omlopp känts totalt bortkastat och jag hade istället kunnat haft sovmorgon till 8:34 - vilket hade varit så välkommet. Men så fungerar det ju inte i linjetrafiken.

Inte fick jag behålla bussen jag körde första omloppet på heller - min favoritbuss på röda sidan. 6463, nej den skulle vidare till Ellan och jag skulle istället starta upp en ny, iskall buss.
Iskall var den sannerligen - 0 grader vid förarplatsen och -4 hos passagerarna. Yay.
Jag begärde vagnsbyte dels på grund av det, men också för att det inte gick att öppna luckan till färdskrivarbladet (trots att nyckel fanns).
Jag fick då en ny buss av samma typ och där var 'värmen' på exakt samma nivå som i den tidigare. Då hade jag omkring två minuter till avgångstid (vilken jag ändå blev sen till), så jag resignerade och gladdes åt att jag hade klätt mig med fyra lager på torson, tre på armarna och två på ben och fötter. Att det blev fyra på torson och tre på armarna kommer sig av att jag hade underställströja, skjorta, väst och 'natotröja' - och västen har ju inga ärmar.
631 långsvängen stod på tur, och ingen stod vid dess busskur då jag kom ner till stationen, fyra minuter för sent. När jag så hade rundat ön inne på stationen och var i höjd med pressbyrån, så kom en kille springade och knackade på dörren. Jag stannade och öppnade och han sa att han inte hade hunnit köpa biljett och undrade om jag kunde vänta.
Men så fasen heller - fast det sa jag ju inte - jag var ju redan sen, så jag tänkte inte vänta något.
Men det betydde ju inte att han inte fick åka med.

Sist, efter matrast på garaget, körde jag till och från Åkersberga. Dit, långa vägen. Tillbaka, snabba(re) vägen. Och det var ju precis den här tjänsten jag hade på annandagen, då kylarvattnet kokade och malplacerade sig på undersidan av min handled. Såna fadäser slapp jag idag, tack och lov. Jag fick även en både varm och i övrigt trevlig buss, så det var bra. 5245 är således också något av en röd favorit, men 6463 är bättre.

Och så bra det gick, det här med att inte babbla på så mycket om jobbet i bloggen, vilket jag skrev om förut att jag var rätt less på. Men ja, det blir väl helt enkelt så ibland.
För att spinna vidare på brännskadan, så ömmar den ännu.
Jag sov rätt länge nu efter jobbet - jag lade mig strax innan 15 och vaknade strax efter 17. Nu somnade jag visserligen inte omgående, men ja, en bra bit över en timme sov jag.
Där efter tog jag en dusch, och efter dusch brukar jag smörja in brännskadan med helosan, något som fram till igår bara har varit skönt, men nu är det som att det istället triggar igång smärtan istället. Men jag tror ändå att det är en bra grej att göra, så det tänker jag fortsätta med. Där huden har flagat bort, är det inte vätskande icke-hud längre, utan en tunn hinna... hud, så ja, det går väl åt rätt håll åtminstone.

Nu ska jag starta upp Sims 3 och se hur länge det låter mig spela innan frustrationen tar över. Fast vid 19 måste jag nog pausa för att titta på ett program på tvåan som verkade intressant. Naturfilmer från Arktis och Antarktis.

Förresten! I och med att jag fick ett fodral för många cd-skivor i julklapp, så har det blivit att jag har lyssnat lite på cd-skivor i bussarna på sistone. Idag betade jag av Doktor Kosmos, och jag vet att jag har nämnt den här låten förr och också gjort det jag tänker göra nu, men den är så jäkla bra och så jäkla fin - liksom flera andra av deras låtar:

Om jag får en pojke någon gång, kommer jag känna precis så, när han går på stan.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Den goda gärningen

2011-12-31T22:33:00.001+01:00

Ja, då är det inte många timmar kvar av året. Och trots att det är få timmar, så kan det ändå bli att man räknar fel gällande hur många timmar det är kvar.

Såhär va:

På nästan alla av mina turer idag har jag räknat ut hur många timmar och minuter det är kvar av året och i mitt "tack&hej"-utrop, också sagt något i stil med "Ja, nu är resan strax slut och det är ju faktiskt året också, det återstår nu åtta timmar och sju minuter - så jag önskar er alla ett gott nytt år och tackar därmed för mig". Det gick bra varje gång - utom just den gången då jag sa att det var åtta timmar kvar. Jag hade ju hela vägen till Norrtälje (från Stockholm) gått igenom i huvudet, hur många timmar det skulle vara kvar och tänkte att minuterna får jag ju se då. Men gång på gång gick jag igenom att jag skulle säga nio timmar och ett visst antal minuter - men så sa jag ändå åtta. Och det fick ju reaktioner.

Visserligen applåderade folk, men det var också en som påpekade detta, just att det ju var nio timmar kvar. Så, jag fick ju korrigera mig.

Men det har inte varit dagens värsta... Det var istället en fylletratt som klev på i Norrtälje och som sluddrade så obegripligt och inte kunde visa biljett på något vis, att mitt inre egentligen bara ville kasta av honom - men nu är jag inte riktigt kroppsligt byggd för det, och heller har jag väl inte riktigt den självsäkerheten heller.

Jag påpekade dock att hans ölburk inte var välkommen ombord, men det sket han förstås i. Han stod alla fall och försökte skapa en smsbiljett när jag efter viss upprepning sa just det att han måste visa mig någon sorts biljett, men det tog sån vansinnig tid och avgångstiden närmade sig samtidigt som folk stod och stampade otåligt bakom och ville gå på, så jag viftade bak honom till slut. Han skulle till Ledinge fick jag klart för mig, så det var ju tack och lov ingen lång resa. Och skönt var väl det, för han var inte speciellt tyst av sig.

Dagens bästa däremot, det var glädjen som brast ut hos en passagerare som aldrig egentligen var min passagerare, men hon kom fram till mig på stationen och sa att hon hade glömt sin dator på en buss. Först trodde vi att det var en av dubbeldäckarna som stod parkerad på stationen, liksom min, men det visade sig att det inte var. När hon sen beskrev föraren så erinrade jag mig att jag faktiskt hade vinkat till just den kvinna som beskrivningen stämde in på, och hon hade sett ut att vara på väg till garaget - så jag ringde dit men fick inget svar. Då gick vi till min buss igen och jag tog det via trafikledningen (CTL som sitter i Solna) och han kunde då komma fram till att både bussen och föraren var klara för dagen, så att den borde finnas på garaget i så fall.
Då började jag först förklara för den här kvinnan hur hon skulle ta sig till garaget - men så tittade jag på min pc, hur långt jag hade kvar av rasten. 17½ stod den på, alltså så lång tid till att jag skulle avgå igen. Så jag bestämde att jag kunde köra upp henne, så att vi kunde se efter på en gång, om den fanns där eller inte. Risken var ju att någon annan hade tagit den eller att den inte hade hittats.
Och som hon blev glad! I synnerhet när det visade sig att datorn fanns där!
Hon lovordade mig och frågade flera gånger vad jag hette, så att hon kunde skriva in något som också mina överordnade kunde få ta del av, så ja - det kändes ju riktigt kul.
En god nyårsgärning.

Efter jobbet har jag varit en sväng till Harsjövägen där det serverades oxfilé med en viss gren av släkten. Min släkt är ju rätt stor då jag har två farbröder och en faster och tre och en halv morbror och en halvmoster (död dock), där alla har minst ett barn, så det blir ju en uppsjö kusiner. Därmed sagt vill jag säga att inte alla var där, blott en morbror, hans son (min kusin) och sambo. Denne sambo är förövrigt systerdotter till Lars-Åke "Babsan" Wilhelmsson och nu när jag länkade deras facebookar såg jag att de minsann firade jul med honom. Det hörde jag inget om nu på nyårsmiddagen. Fast klart, är man släkt så kändisskvallrar man väl inte på det viset.
Jag åt för kung och fosterland, det är ju just för oxfilén som jag inte kan tänka mig att bli vegetarian på heltid. Och det är ju helg, så det gällde att passa på. När folk inte orkade mer, ja då åt jag det som var kvar. Alltså inte från deras tallrikar då (alla åt upp), men väl det som fanns kvar på serveringsfaten, och det var nog en fyra köttbitar.
Mor min säger att hon inte vet någon som äter så mycket som jag - och det kanske kan stämma ibland. För det är ju bara ibland jag vräker i mig på det där viset.

Men nu måste jag sova, redan 22:30! Kan ju hända att jag vaknar av någon nyårsraket, men annars missar jag tolvslaget. Jag ska ju upp redan 5:20 imorgon. Det är bäst för Rimboborna att det är några som har firat nyår här i Norrtälje och vill åka hem med 6:30-bussen imorgon, annars kommer det kännas kapitalt onödigt att köra buss så tidigt på nyårsdagen.

Gott nytt år!

Ordet är fritt, nu är det ditt (resten av året!)

2011 - i backspegeln

2011-12-30T21:00:00.002+01:00

Nu är det dags igen, dags för en sammanfattning av året som har gått.

Liksom förra året, så tänker jag inte ge mig i kast med megamastodontprojektet att läsa igenom årets alla inlägg jag har skrivit och utifrån det sammanfatta - jag vet inte vem som orkar läsa resultaten av såna inlägg och jag orkar heller inte riktigt skriva dem. Lose-lose-situation, det är dumt att ägna sig åt. Således kommer jag göra så som jag gjorde förra året, det som jag nog nu kan kalla för den nya modellen för årssammanfattningen, fritt rabbla ur minnet... med förra årets sammanfattning som stöd.

Det jag kommer att tänka på som det stora som har hänt under 2011, det är att jag fick tillbaka håret på huvudet. Det började väl komma tillbaka redan tidigare, men det var... på våren, tror jag, som jag åter tog ett beslut om att sluta raka huvudet för att se vad det skulle bli av det. Det har jag även gjort en eller två gånger tidigare, men det har slutat med att jag ändå har rakat bort håret - men inte den här gången! Visserligen är håret inte heltäckande, det ser faktiskt inte vidare bra ut bakifrån.
Men vad fasen! Jag måste ju få njuta av det jag har, åtminstone ett tag. Risken är ju överhängande att håret ryker sen förr eller senare ändå - om inte annat, så kanske av åldersmässiga skäl.

Ålder ja. Jag fyllde 25 under året och för första gången har jag känt att jag inte är vidare ung längre. Alltså, klart att jag är ung fortfarande, det förstår jag ju - men det är under det här året som jag verkligen har tänkt på att det är skillnad på mig och 18-åringarna, jag är inte en av dem. Dåligt uttryckt kanske, men det är lite som att det är två olika generationer helt plötsligt. En liten mild ålderskris, kanske vi kan kalla det.

Något annat stort som har hänt under året, är att jag har flyttat. Visserligen inte bytt stad, så något gigantiskt steg är det inte, men det är ändå något som har upptagit mycket tid och framför allt tankeverksamhet, under året som har gått. Det blev ju dessutom som så, att jag fick bra mycket mer betalt för lägenheten jag sålde, mot för vad jag hade begärt och det resulterade i att jag bytte upp mig från den tvåa jag hade bokat, till en trea. Det är ett beslut jag aldrig har ångrat, även om det innebär att jag nu har ett totalt bolån på nära en miljon, mot för det gamla jag hade som på slutet låg på någonstans kring 170 000 eller något liknande. Men smakar det, så kostar det. Än får jag ekonomin att gå ihop.

Flytten upptog större delen av min semester, som var sent lagd. Eller, det vill säga sommarsemestern. För 2011 var ju faktiskt det år då jag hade mer betald semester än någonsin! I och med att jag var tvungen att jobba hela förra sommaren som "tack" för att jag fick bussförarutbildningen betald, så hade jag ju sen massa innestående semesterdagar som behövdes tas ut innan första april, såvida jag inte skulle omvandla det till semesterersättning då. Men jag ville vara ledig och pusslade ut mina 19 semesterdagar mellan de i annat fall ändå lediga dagarna och fick så ut nästan en hel månads ledigt på det viset. Jag har för mig att jag jobbade första, andra och sen sist mars, men var ledig däremellan.
Fast nåja, jag var inte helt ledig under den månaden. En vecka passade jag faktiskt på att jobba på mitt gamla jobb, på förskolan. Det var riktigt härligt att umgås med barnen igen - de fattas mig verkligen. När man jobbar med barn (om man är rätt människa att jobba med barn, vill säga - men det inbillar jag mig att jag är), så får de alla en plats i hjärtat hos en, i och med att man är dem så nära en stor del av dagen och under lång tid. Annat vore ju i det närmaste omänskligt. Klart, kanske proffsigt om man kan distansera sig så från sitt jobb, men ändå rätt omänskligt.
Således saknar jag fortfarande barnen, vissa av dem tänker jag ofta på - hur de bara har låtit sig tröstas av mig då de var nyinskolade och ledsna en stor del av tiden och ja, hur de har fått mig att känna mig speciell. För även om förskoleverksamheten handlar om att få barnen att känna sig speciella - så får man tillbaka precis lika mycket (om inte mer) av dem.

En annan vecka under denna marssemester var jag ju i Göteborg också. Jag tog tåget ner, checkade in på fyrstjärnigt hotell och bodde där i sex nätter. Det var trevligt, med det blev lite väl ensamt i och med att jag reste just ensam och sen inte fick träffa alla de som jag från början hade räknat med att träffa.
Det var kanske naivt av mig att tänka att alla skulle ha tid, utan att göra upp specifika planer annat än att säga när jag skulle vara på plats - men nu har jag ju gjort om exakt samma sak; bokat resa till Göteborg och förväntar mig att träffa massa folk, utan att ha bestämt exakt dag med någon. Får väl se vad det blir av det, men jag är ändå hoppfull.
När jag var i Göteborg så blev det att jag skrev en statusuppdatering på facebook, om min läggning, vilket flertalet facebookvänner inte kände till, men det blev ju bara positiv respons.

Jag företog mig faktiskt ganska mycket under denna marssemester. Förutom en veckas jobb och en veckas Göteborg, var jag även en helg i Romme och åkte skidor och äventyrsbadade med familj och syster-vän - och jag var även in och åt middag och spelade spel med Tove och hennes dåvarande karl. Sånt som jag tyvärr gör på tok för sällan annars. Jag hälsade även på min mångårige mailvän Sarah för första gången - ett mycket trevligt tilltag som innehöll görandet och ätandet av egen pasta. Och dominospel i olika varianter. Trevligt så det förslog!
Och jag umgicks lite med dåvarande kollegan Daniel, vi sprang och spelade Worms.
Kort sagt, jag hade en rätt social semester. Det är väl ett tydligen tecken på att det går och att jag kan - bara jag ser till att ta mig tid och ta mig samman. Folk verkar ju faktiskt vilja umgås med mig, om än att jag i dåliga tankas dagar tänker tvärtom ibland.

Under året har jag varit med i lokalblaskan fler gånger än någonsin tidigare. Två gånger, med bara någon veckas mellanrum, fick jag vara med i någon sån där "hallå där"-panel, där jag ena gången fick svara på vad det pratas om just nu och andra gången om jag kände till att varje lägenhet måste ha ett specifikt lägenhetsnummer. I båda fallen förvrängdes mina ord lite - i frågan om lägenhetsnumren lite mer, då det såg ut som att jag var rebellisk och sket i vilket, trots att det inte alls var så jag formulerade mig.
Men det är ingen stor tidning och samma tjej som skrev texten de båda gångerna, var också den som intervjuade mig sen inför min 25-årsdag, då jag fick ett stort porträtt i tidningen, vilket renderade osedvanligt många gratulationer av såväl kollegor som passagerare.

Men om vi förflyttar oss tillbaka till sommaren, så var jag i och för sig iväg till Kroatien under en vecka i juni - vilket var mycket trevligt - men sen jobbade jag hela sommaren fram till någon gång i mitten/slutet av augusti. Och då handlade allt som sagt om flytten. Innan semesterns början var gamla lägenheten tvungen att tömmas och flyttstädas - och det innan jag fick tillträde till nya. Så jag fick trycka in hela mitt bohag hos föräldrarna, där vi alla fick bo i ett kaos i en vecka. Tur att jag har dem, världens bästa familj!

Innan semestern började, så hade ju jag fått det ärofyllda uppdraget att köra SL:s (och Nobinas) bidrag till Prideparaden; regnbågsbussen. Det var jag bra nervös för långt i förväg, men det gick på det stora hela bra. Det som inte gick bra, var cykelturen till garaget den dagen. Eller svängen in på garageområdet, mer precist. Där hade en buss läckt ut diesel, så jag for omkull i hög fart och slog mig halvt fördärvad. Ytliga sår då visserligen, men många och några djupare än andra. Men benbrott, tandlossning och hjärnskakning slapp jag, och det är jag tacksam för. Det var dock först tveksamt huruvida jag hade sluppit hjärnskakning eller inte, för av förståeliga skäl hade jag rätt ont i huvudet.
Skadorna hindrade mig dock inte från att köra, även om jag kände mig bra mörbultad.

Och apropå buss, så bytte jag ju arbetsgivare (men inte arbetsplats) under året som gick. 24:e juni tog Nobina över efter Keolis/Busslink, och det med buller och bång.
Jag är nu rätt positivt inställd till Nobina, men jag tycker på det stora hela att det är ett helsike med dessa upphandlingar där det på något vis gäller att bräcka varandra i billighet - vilket förstås får konsekvenser.
I och med övertagandet, så gjordes så småningom även vissa linjer om och då blev det lönlöst att fortsätta att statistikföra hur många gånger jag hade kört de respektive linjerna (om det nu inte var lönlöst redan från början - det kan ju diskuteras), så det slutade jag med.

Backar vi tillbaka till cykelolyckan så kom den att bli den första av årets två arbetsplatsolyckor, för nu på annandagen lyckades jag ju även att få mycket hett kylarvatten på min underarm.
Inte nog med att det är smärtsamt med dessa olyckor, det ska fyllas i en herrans massa papper vid varje tillfälle också, så jag tänker allt försöka mitt bästa för att inte råka ut för fler arbetsplatsolyckor nu. Det finns ingen vinst i det.

Oredigerad bild från idag, förhoppningsvis nytt årligt tema till denna sammanfattning

På träningsfronten har jag noterat en tydligare svacka i motivationen, vilket jag tror kommer sig av just att jag allmänt sen flytten får mindre vardagsmotion. När jag bodde på flygfältet så cyklade jag ju en halvmil om dagen de dagar jag inte hade delade pass och en mil om dagen de dagar då jag hade delat - för då hade jag alltid delat i Norrtälje. Numera cyklar jag... eh, kanske en kilometer om dagen, på sin höjd? Jag har i olika etapper försökt införa mer vardagsmotion, men det har inte gått så bra alla gånger.
Men konditionen är med mig då jag väl kommer ut och springer min 11,8 kilometer långa bana - det är inte det - det är just det att det känns som ett så mycket tyngre projekt att ge sig på numera, trots att jag i själva verket inte upplever det så när jag väl är ute
Det är en utveckling jag inte ser ljust på - men jag hoppas att jag kan vända den, bara jag sparkar mig själv i arslet tillräckligt ofta.

Just det ja! Alltså, jag måste ju ändå titta lite i bloggen från året som gått, annars skulle alltför mycket glömmas.
Men det här var ju också året då jag fick min första riktigt aggressive passagerare, en man som varken talade svenska eller engelska som blev helt vansinnig när han förstod att han satt på fel buss och att nästa buss av rätt sort, inte skulle gå förrän dagen därpå.
Eller ja, han var ändå behärskat vansinnig - han skrek och slog på inredningen, men jag tror aldrig att han hade en tanke på att slå på mig, så kändes det inte när jag i efterhand lade ihop mina känslor, men där och då visste jag ju inte det. Och inte kändes det vidare betryggande att jag inte kunde få någon hjälp av polis eller väktare förrän jag återkom till Norrtälje, omkring en och en halv timme efter det värsta utbrottet. Där har cityförarna en klar fördel, må jag säga.
Nu blev det inte så att det behövdes någon polis, han lugnade sig och klev av innan Norrtälje.

En annan milstolpe i mitt körande liv, är att jag har gått utbildning och blivit behörig att övningsköra med min lillasyster, som under året fyllde 16 och således fick lov till att börja övningsköra. Det är roligt, och hon är duktig och utvecklas snabbt.

Nu mot slutet av året, har jag ju gett mig i kast med ett annat projekt också - att äta vegetariskt på vardagarna. Detta för att jag rent moraliskt egentligen skulle vilja vara vegetarian helt och hållet, men för att jag smakmässigt inte klarar av att avstå kött helt och hållet. Det går... ganska bra. De första veckorna var jag väldigt motiverad, men sen kom julhelgen med rätt mycket köttätande och därefter tyckte jag att det blev ganska svårt att hitta på recept, även med hjälp av internet och kokböcker.
Jag hoppas det ju inte, men det finns ju en risk att jag drar ner på det vegetariska målet och istället håller mig till någon eller några dagar i veckan. Även det är ju bättre än att äta kött varje dag, som jag annars gör/gjorde.
Men det visar sig.

Nu känner jag väl att jag inte kan erinra mig så mycket mer, så jag ska väl försöka avrunda denna årskrönika. Och nu läser du förmodligen denna rad och ser att det fortfarande återstår åtskilliga rader - ja, jag bara gissar, jag har ju inte skrivit dem än, så för mig är ju just den här raden just nu den sista, men jag vet ju i och för sig att jag min vana trogen ska kommentera lite kring mina spekulationer inför det kommande året, som jag hade i förra årets sammanfattning - och sen också spekulera lite inför 2012. Så tag dig samman.
Såhär avslutades förra årets sammanfattning:
Gällande 2011 så tror jag följande:

Jobbet kommer ta fortsatt mycket tid och övergången från Keolis till Nobina blir nog inte helt kul, men det är ändå en övergång jag har anmält intresse för att delta i, då jag vill fortsätta jobba i Norrtälje. Jag tror däremot att flertalet kollegor kommer kasta in handduken, märker att många är långt mer missnöjda med mycket än vad jag är.

Socialt tror jag på ett uppsving, och framför allt måste jag komma igång med lite mer dejtande. Jag vill ju inte förbli singel livet ut, och jag har ju faktiskt haft en seriös relation i ett och ett halvt år, så jag förstår inte att det ska vara så svårt att återupprepa. Men jag vågar ändå inte tro på ett förhållande, men dejtande däremot, det tror jag på! Och fasen vad sorgligt om jag skulle ha fel kring det - då TVÅ år utan dejtande. Då kan jag ju lika bra gräva ner mig direkt.
I mars kommer jag förhoppningsvis få all den semester jag har sökt och då hoppas jag bland annat på att jag tar mig ner till Göteborg för att träffa horder av intressant folk.

Mer resande överhuvudtaget tror jag på. Redan är en liten fjälltur och en resa till Kroatien inbokad. Men jag tror att det kan komma att bli mer än så! Att Tove och jag tar oss till USA känns dock i nuläget lite avlägset, det är inget vi har pratat om på länge nu, så det kanske rentav är en sandutrinnare. Fast det hoppas jag naturligtvis inte!

Jag kommer ju även att flytta, något jag inte tog upp i sammanfattningen ovan. Men så är det. Jag lämnar min etta på Flygfältet efter då drygt fyra års boende i den, till sommaren, för en tvåa I Färsna på rakt motsatt sida av stan. Det tror jag blir bra, även om jag ser vissa inredningsproblem torna upp sig, men i grund och botten tror jag att det kommer bli bra.

Rent generellt tror jag att 2011 kommer bli ett bra år. Ett bättre än än 2010 rentav, och då var ju 2010 inte dåligt ändå. Men sist jag hade ett år som jag bara kände var jättebra, det var 2007 och det är ett sånt år jag vill uppleva igen!

Och ja, övergången till Nobina var inte helt kul, och mycket riktigt kastade många kollegor in handduken. Dock långt många fler än vad jag hade kunnat gissa, så det har ju av och till rått större eller mindre personalbrist - mest hela tiden.

Om jag har haft ett socialt uppsving däremot, det vet jag inte. Visserligen, mars var ju bevisligen en bra månad, men i övrigt har det varit svårt tycker jag.
Dejter har jag ju inte nämnt något i sammanfattningen hittills, och jag vet inte om man kan kalla de för dejter, men jag har ju åtminstone träffat ett par killar som jag inte kände sen innan, men den ene blev det förvisso ytterligare ett par träffar med, men 'det' intresset uppstod väl aldrig riktigt, och nu hör han inte av sig. Den andre var mer nyligt, så det är för tidigt att utvärdera - men ärligt talat, så är jag inte alltför hoppfull.

"Träffa horder av intressant folk" - gällande Göteborg. Mja. Men två bekanta och så Glenn Hysén, det var ju alltid något.

Lite resande blev det ju allt, men inte så mycket mer än det jag där och då visste om. Fjällsväng, Göteborg och Kroatien.
USA-planerna har nog dessvärre runnit ut i sanden. Fast det kanske kan återupptas?

Jag såg vissa inredningsproblem torna upp sig med tvåan i Färsna - dessa slapp jag helt i och med att det ju blev en trea i Färsna. Så det som jag målade upp som ett tight kök&vardagsrum, blev ju ett luftigt kök med intilliggande mysigt vardagsrum. Perfekt!

2011 var väl ett bra år, men ändå... rätt vanligt, på något vis. Jag fann ju inte kärleken, och det är ju faktiskt det som är mitt stora mål. Mitt jättestora mål är att bli pappa, men det... ja det kan ju vara att ta sig (mig) vatten över huvudet. Men att hitta kärleken borde ju inte vara det!

***

Så vad har jag då att säga om 2012?

Jag får ju hoppas att domedagsprofetiorna baserade på mayakalendern inte går i uppfyllelse, då lär det aldrig bli någon avstämning av det jag nu skriver.
Men jag är inte så skrockfull, så just det är jag inte så orolig för.
Jag är dock orolig för klimatet i allmänhet, men det hör ju inte riktigt hit. Eller ja, jag förutspår ju liksom meteorologerna, ett mer extremt klimat - och det tror jag kommer visa sig 2012. Bergis blir det någon större jordbävning eller flodvåg eller annan humanitär katastrof, någonstans i världen.

Gud så muntert jag började!
Men å andra sidan fortsätter jag nog inte vidare muntert. Jag tror nämligen inte att jag lyckas hitta kärleken under 2012 heller. Jag hoppas ju, men hoppet är ju det sista som lämnar Pandoras ask... men tron tryter snabbare.
Däremot så vill jag att jag försöker, att jag tar mig tid, kraft och samman att träffa nya människor så att det åtminstone finns en chans till romans - men jag tror att själva romansen uteblir.

Arbetsmässigt så ser jag inte att jag skulle flytta mig från bussbranschen. Jag trivs i den, även om jag saknar förskolevärlden. Status quo även där, alltså.

Kanske att någon dör... Ja det är ju ytterst pessimistiskt, och sannerligen inget jag hoppas, men det skulle mycket väl kunna vara så. Sist någon som stod mig såpass nära att jag sörjde personen i fråga, när denne dog, det var 2005 och då ingen släkting - men väl ett barn som jag nästan hade lite broderlig relation till.
Men hua, jag vet inte varför jag skriver så. Nu känns det ju nästan som att det blir någon sorts ond cirkel, att jag inte borde skriva sånt som jag absolut inte vill ska hända - när jag dessutom inte har några som helst belägg för det. Blä, fy på mig. Jag har fel.

Så raskt över till roligare saker! Resor! Precis som förra året, vet jag redan nu om att jag ska till Göteborg, att jag med all sannolikhet ska till Lofsdalen för skidåkning och att jag i sommar ska till Malta. Jag hoppas jag utöver det kan hitta på ytterligare något!

Summan av kardemumman är att jag inte har några större förhoppningar på 2012. Det blir ett år som kommer och går och lämnar mig förmodligen inte mycket klokare eller rikare, bara ett år äldre.

***

Men nu är snart detta året slut, och jag hoppas att ditt 2011 har varit bra och att ditt 2012 blir ännu bättre!

Gott nytt år, vänner, bekanta, bekantas bekanta och alla övriga!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Hurra!

2011-12-29T21:09:00.003+01:00

Ah, sicken trevlig gårdagskväll det var!
Jag mötte upp Stella och pojkvännen Fredrik (nej jag har inte taggat fel - som jag alltså varken träffat eller ens sett tidigare (alltså inte på bild heller), vid Coop där vi tillsammans handlade kvällens middagsingredienser, samt ostarna till ostfrossan som följde på middagen. Tove kom precis då vi var klara.
Denne Fredrik visade sig ju vara en riktigt härlig och trevlig människa - fast vad annat hade jag väntat mig egentligen? Stella är nog den smartaste person jag känner, så det är klart att hon har gjort ett smart relationsval också. Kul att vi var fyra för en gångs skull också, för då blev det ju lite mer lockande att ägna sig åt spel och dobbel. Eller ja, bara spel om jag ska vara ärlig, men det låter ju så bra att lägga till 'och dobbel'. Jag är inte ens helt hundra på vad dobbel betyder, men jag antar att det är när man spelar om pengar på något vis. Hur som helst så förekom inte det - vilket kanske var synd för min del, då jag vann både Vuxenpoäng och Mix-Max. Vuxenpoäng var ett spel som Stella hade tagit med, som gick ut på att man skulle besvara olika frågor och påståenden och utifrån det tilldelas eller fråntas vuxenpoäng och den med flest i slutet vann, och det var alltså jag. Det hade Tove dock redan förutspått i och med att jag är den ende som bor i bostadsrätt och... ja, allt som är jag är ganska mycket vuxenpoäng. Jag har fast och i sammanhanget hög inkomst, ett ordentligt och eget hem och ja... koll på ekonomin och har även rutiner för rätt mycket. Men även om jag nu vann, så tror jag knappast att det är den som har mest eller är mest välorganiserad, som vinner när man dör. Snarare den som är lyckligast, och jag är ganska så säker på att samtliga gäster jag hade, i högre grad är lyckliga än vad jag är.
Men se, det var ju ett sidospår.
Jag önskar hur som helst att vi kunde ha såna här kvällar oftare. Det är i princip det enda sociala umgänge jag har på fritiden, så det är värt mycket för mig.

Vidare så blev det inte speciellt sent, i och med att sista bussen till Grisslehamn, där Stella just nu bor, gick 22:20 från stationen. I och med att jag bor nära bussgaraget men längre ifrån stationen, så ordnade jag telefonledes så att de kunde åka med från garaget istället. Jag gick även dit med dem så att de kom på rätt buss, för det är ju sannerligen inte lätt att veta när alla är skyltade "ej i trafik" där. Eller ja, några var ju vid den tiden förstås skyltade "Klar för trafik" också, och det hade tydligen Fredrik funderat över, han hade sett någon sån åka omkring vid Danderyd tydligen. Men jag är rätt säker på att det inte är meningen att bussarna ska åka omkring och vara skyltade på det viset, utan att det mer är ett sätt för servicehallen att ha koll på vilka bussar som är städade, tvättade och tankade.

Mycket skönt att ha sovmorgon imorse, jag klev upp vid halv tio eller något sånt - och faktiskt tog jag mig samman och tog mig igenom mitt träningsprogram efter att ha ätit en banan. Först styrketräning och sen gav jag mig ut och sprang. Men det blev inte de 11,8 kilometerna, snarare 7-8 kilometer i och med att jag kände att blodsockret sjönk lite för snabbt.
Och det är bara att konstatera att morgonlöpning egentligen inte är något för mig. Mina krafter räcker inte till fullt ut, innan jag får frukost. Men samtidigt, efter frukost måste jag ju vänta ett par timmar så att jag inte får håll, och då funkar det inte riktigt innan jobbet . Således är det ingen jättehit, men det var ändå skönt att få gjort. Jag känner mig så ren på insidan av kroppen, även om det nu denna gång innebar att jag nästan var kräkfärdig när jag kom hem och fick lägga mig svettig och dan i soffan och samla kraft innan jag ens förmådde mig att stretcha.
Det är trist med simningen dock - varken förra eller den här veckan får jag in någon bra simtid, vilket jag helst skulle ha velat, men det är tydligen svårt att få bra rutin på det. Mitt schema i kombination med badhusets öppettider fungerar bara ibland.

Jag ger mig inte med Sims heller, jag hann spela en dryg halvtimme efter dusch och brunch, innan jobbet och nu gick det minsann att spara. Jag fuskade inte... så ja, misstanken där kvarstår - även om det som sagt var egentligen var ett annat fusk som orsakade allt från början. Jag hoppas att det här rättar till sig när jag köper kommande expansion, eller när nästa patch kommer.

På jobbet har jag kört 638 runt Vätö och 676 till och från Stockholm, och alltså, det var ju faktiskt över en vecka sen jag körde 676:an sist. Jag har inte riktigt märkt av det tidigare, att jag har det så på mitt schema, men jo, under en av mina åtta veckor, kör jag just bara en enda 676:a och det från Stockholm - dit är det 639:a.
Men jag hade varken glömt hur dubbeldäckarna fungerar eller hur man hittar till Tekniska från Norrtälje, så det gick lugnt och städat till.
I stort sett alla som klev av genom framdörren på turen till Norrtälje, sa hejdå till mig. Det tolkar jag som att min hallåa var lyckad.
Jag brukar ju alltid på 676:orna (och vissa andra linjer, beroende på om de röda bussarnas mikrofoner fungerar, vilket alla inte gör) önska folk en (fortsatt) trevlig dag/kväll och tacka för mig och hur jag säger det där varierar nästan alltid lite grann. Ibland faller det helt platt, hör jag själv, det låter liksom mekaniskt och fel - men idag lät det bra, och effekten blev alltså givande.

Givande var det inte att ta in posten däremot. Nu har ju julhelgen och också ett par vardagar passerat, men inget julkort fick jag. Jag fick dock ett vykort från Etiopien och Tove som avslutades med en önskan om god jul - så det är ju i alla fall något. Men lite trist är det ändå att skicka ut tio stycken och bara få tio procent tillbaka.
Meeen, i och med att jag skickar till flertalet som inte väntar sig att få av mig, så får jag ju räkna med det ändå. Glädjen ligger ju i att glädja.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Latoxen

2011-12-28T16:09:00.002+01:00

Så slö, så slö... Ingen träning idag på lediga dagen och dagen bortförklaring är förstås min brännskadade handled. Men egentligen hade det nog inte varit någon fara att ta en springtur, men det har jag baske mig inte gjort. Fast istället har jag gått en promenad, i nästan en timme. Alltid något.

Gällande armen då så spricker brännblåsorna på löpande band nu, och de som inte gör det börjar gå tillbaka. Armen är dock fortfarande röd, men ja, det går väl åt rätt håll åtminstone. I och för sig kan jag inte se hur det skulle gå åt fel håll, annat än om jag fortsatte låta het kylarvätska skölja över armen då - men det har jag inga planer på.

Men planer i övrigt, det har jag faktiskt för denna kväll! Tove, Stella och Stellas pojkvän Fredrik (snyggt namn!) kommer hit om inte alltför länge nu. Äta, spela och dricka ska vi göra. Det ser jag fram emot!
Jag tänkte med tanke på den annalkande kvällen, att det var likaså bäst att blogga redan nu, för jag vet inte riktigt hur det är med tid och ork sen.
Imorgon ska jag ju jobba, men jag börjar först efter 14 någon gång, så ett par glas vin kan jag allt unna mig, samt sen sänggång.

Sims 3, detta gäckande spel. Igår spelade jag ju lite och hade inga problem med sparningen - men idag... Så vansinnigt frustrerande! Visserligen hade jag det där fusket på en stund... men jag har ännu inte sett det slutgiltiga sambandet för att det är den utlösande faktorn, då det faktiskt har gått att spara även med det på. Men less blir jag, det dödar verkligen spelglädjen när jag rätt som det är får felmeddelandet och vet att jag måste göra om allt sen senaste sparningen, för det är inte lönt att fortsätta och hoppas att det kommer ordna sig - har det där felmeddelandet en gång väl kommit, ja då kommer det varje gång det ska sparas sen.
Mitt stora i-landsproblem.

Imorgon hoppas jag verkligen att jag tar tag i någon sorts träning - företrädesvis att jag styrketränar och springer min långrunda, då det är det som dämpar min ångest bäst. Men,... jag vet ju inte riktigt hur energin och tiden räcker imorgon. Jag ska ju både ta sovmorgon och laga mat också, och den där träningen tar ju ett par timmar i anspråk, den också.

Nu måste jag snart bege mig mot Knutby torg, där jag ska möta upp herrskapet!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Min bubbla sprack

2011-12-27T18:12:00.005+01:00

Här sitter jag med min brännskadade arm och tycker inte att det är jätteskönt att vila handleden mot laptopens nedre del - men jag kämpar på.
Imorse uttryckte en kollega som hängt med i brännskadan via facebook just gårdagens bloggrubrik "bränt barn luktar illa", då han såg mig. Det fick mig ju att fundera om han är en bloggläsare, eller om det bara var slumpen. Jag vet ju annars bara Gustaf från garaget, som mäktar med att läsa mina hyllmeter av dravel.
Men det är väl inte en helt gängse kommentar att slänga sig med? Eller? Bränt barn skyr elden är väl annars vad man brukar säga - fast en googling visade ju att jag inte direkt är ensam om det postludiet. Nåja, framtiden får väl utvisa om han kommer hälsa med fler bloggrubriker eller inte. En gång är ju ingen gång, sägs det.

Jag har haft min favorittjänst idag - 5:12-8:39 Ellan tur och retur, men i och med att det är skollov så var den ju inte vansinnigt kul att köra. Klämdagarna gjorde dessutom att de trogna morgonpendlarna som åker med från Norrtälje (avgång 5:25) hade reducerats från 4-5 stycken till en enda. Jag hade i och för sig en kollega med också, som skulle till Älmsta och slå upp portarna där, så totalt två passagerare i bussen då.
Och vägen tillbaka till Norrtälje, då det mer eller mindre brukar krylla av folk, ja innan Älmsta hade jag fått ihop fem passagerare och i Älmsta klev en av och ytterligare... kanske två på. Sen kan det ha varit ytterligare någon längs vägen, det minns jag inte riktigt. Jag och 636:an körde i princip samtidigt och jag tyckte att det var han som stannade och tog upp folk hela tiden, men jag kan ha gjort det i något läge då jag låg först också. Jag brukar stanna om jag ligger först i alla fall, i synnerhet när jag har avgångstid efter bakomvarande buss, som det är med denna 636:a kontra min 637:a. Visserligen bad jag honom köra ifrån Älmsta station tidigare än han skulle då jag stod bakom, för jag tyckte bara att det kändes fånigt att vi båda skulle stå där och vänta, då han skulle avgå 7:46 och jag 7:47. Jag avgick 7:47, men jag kom ändå ikapp honom.
Annars, när skolorna är igång, brukar jag aldrig hinna ställa mig på stationen innan 636:an har avgått. I och med att jag ska ner till Älmsta skola först, så brukar jag inte avgå från busstationen förrän ca 7:49 eller så. Ibland hinner till och med den andre 637:an som avgår 7:50 avgå före mig. Men den var nu inte aktull, och det var väl tur det.

Hemma satte jag mig först och gick igenom ekonomin och betalade räkningar och sånt, och konstaterade bittert att jag denna lön fick ytterligare något lägre lön än sist. Det här är tredje månaden i rad som bruttoresultatet blir lägre än föregående månad - och ändå har jag inte haft en enda frånvarodag utan jobbat på, på heltid, på det åttaveckorsschema jag har, som vanligt. Märkligt det där, men jag hoppas att det kommer en uppgång snart. Vissa saker - omloppsersättningar och sånt - klumpas väl ihop... Eller hur det nu är.
Underbart hur insatt jag är i min egen lön.

Därefter sov jag lite grann, och medan jag sov då, så måste den största brännblåsan jag hade, ha spruckit. Om du tittar på gårdagens bild, så såg man ju att en blåsa var markant större än de andra och det har ju varit väldigt frestande att klämma den. Jag blir alltid frestad att klämma sönder sånt som jag ser kommer ge efter - gällande kroppen då. Kanske i andra fall också? Det har jag inte tänkt på nu.
Hur som helst så vet jag ju att man inte ska klämma sönder såna här brännblåsor, så jag hade ju inga planer på att göra det - men jag kunde ju åtminstone få se när den brast, om den nu tänkte göra det av sig själv. Men jag har ju ett tiotal blåsor kvar, så jag får kanske se när någon brister. Om jag har tur.

Efter sovandet, klädde jag mig och gick ut på promenad i vårvädret. Ja, jag säger vårväder, för vad annat ska man kalla det när solen strålar och det är någonstans 10-11 grader varmt, oavsett månad? Det är ju läskigt egentligen, men det går inte att låta bli att njuta.
Om det inte var skadligt för naturen, vilket jag inte riktigt vet om det är eller inte, så skulle jag tycka att det var riktigt skönt om vi hoppade över vintern i år och istället fick en sjuhelsikes lång vår istället. Våren är ju den mest förgängliga årstid, den hinner knappt börja förrän den har slagt i över i sommar - och ändå ligger den helt klart på pallplats om man ser till mina favoritårstider - så jag skulle gärna se att det för en gångs skulle blev en riktigt lång vår.
Så lär det dock inte bli.
Promenaden var inte så mycket promenad av ömsom strosande och ömsom spatserande karaktär, det var en målmedveten rutt jag gick, med stopp på ett par klädbutiker (en tröja inhandlades), systembolaget (vin och martini inhandlades), apotek x2 (jag letade efter en kräm som jag inte hittade, så på apotek nr2 köpte jag istället en annan), Elgiganten (ögonshoppade en stereo) och sen var jag hem och lastade av mig grejerna och tog cykeln till Coop och handlade mat också. Där såg jag att de hade krämen jag letade efter på apoteken, så det var ju just typiskt. När nu monopolet är avskaffat, så kanske man måste vidga vyerna lite. Samtidigt var det ju just det jag gjorde, som gick till ett Doc Morris, som nummer två. Det tyckte jag dock inte var något vidare apotek. Då gillar jag både det gamla och det andra nya... Kan det vara ett Medstop? Jag vet inte, men jag gillar dem båda bättre.

Sen har jag spelat Sims 3, och hittills har det velat spara varje gång (jag provar ofta)! Hurra för det!
Men priset jag får betala?
- jag fuskar inte.
Jag tänkte att jag kanske skulle prova att inte använda testingCheatsEnabled true för en gångs skull, trots att jag egentligen tror att det är ett annat fusk som har utlöst sparningssvårigheterna, men de har kvarstått även när jag "bara" har använt det nyss utskrivna fusket.

Till middag idag har det åter blivit vegetariskt, men nu är jag allt i en vegetarisk svacka efter julens köttande. Jag hade väldigt svårt att hitta på vegetariska rätter när jag matplanerade och dagens middag var vad man kan kalla en broccoligratäng, men som gick under epitetet "Moussaka med broccoli" i receptet. Det var i och för sig gott, men det blev alltför mycket ost. Egentligen tycker jag ju att ost är hur gott som helst, men när det är alltför stora mängder smält ost i maten, ja då orkar magen inte med så mycket som jag skulle vilja.
Och det här är ju det andra receptet nu, där osten har gjort att jag i efterhand känner en viss motvilja till att äta rätten igen.
Men det måste väl vara en slump, har svårt att tänka mig att ost skulle vara mer överanvänt i vegetariska recept jämför med de köttiga.

Apropå ost, så hålls ostkväll här hos mig imorgon. Tove och Stella, mina vanliga ostkvällskavaljéer kommer förstås - men den här gången blir det ytterligare en i form av Stellas pojkvän. Det är en karl som går under samma namn som jag och som jag aldrig har träffat eller ens sett på bild, så det blir ju spännande. Med Stella är en av de allra förnuftigaste människor jag känner, så jag har på känn att hon har en bra karl.
Vi ska även försöka hinna med att spela lite sällskapsspel, och det kan ju faktiskt bli hur kul som helst! Hoppas på det, trots att jag kan känna mig lite reserverad i främmande människors sällskap. Men nu är vi ju i mitt hem, och vin finns, så det borde göra susen.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Bränt barn luktar illa

2011-12-26T17:25:00.002+01:00

Det här har ju kanske inte varit den ypperligaste av arbetsdagar.
Såhär va:
Jag har ju nu äntligen fått mitt önskade cd-fodral , så igår fyllde jag upp det med skivor att ha i beredskap då radiomottagningen i bussarna sviker - vilket den gör helt galet ofta (vilket jag har berört både en och annan gång i denna blogg).
Idag då, så började jag att köra buss nummer ett till Rimbo tur och retur och sen Solbacka tur och retur. I den fungerade radion överhuvudtaget inte - och den hade bara kassettspelare. Yay!
Buss nummer två körde jag Rådmansö runt med, långa varianten där Spillersboda besöks två gånger. Ingen radio och ingen cd-spelare i den heller!
Sen blev jag glad. I alla fall lite glad. Buss nummer tre, som skulle ta mig till Åkersberga långa vägen och från Åkersberga korta vägen, där fungerade visserligen inte radion alls - men den lät mig spela cd-skivor!
Men säg den lycka som varar? Mitt i linjen började bussen larma om att den hade dåligt med kylarvatten. Det var åtminstone så jag tolkade larmet, för något tjall med kylarvätskan var det i alla fall, så mycket förstod jag. Och när en buss larmar, ja då gör den sällan det genom att låta en lampa blinka, vilket ju vore tacksamt och tillräckligt - nej då ska det konstant tjutas och tuta också!
Lägg där till att linje 620 är en linje där man radiomässigt (komradio) faller mellan stolarna också. Linjen tillhör Keolis, så man är inloggad på deras norrortsradio, så vår trafikledning får inte meddelandena om man sänder iväg såna (vilket jag gjorde, på alla möjliga vis). Oklart om Keolis får dem - de svarade i vilket fall som helst inte. Därtill fick jag inget svar när jag ringde på telefonen heller, varken från CTL eller från garaget. Jösses vad munter jag var då. Men än hade det värsta inte hänt...

Jag kom fram till Åkersberga och hade där generösa tre minuter från ankomst till avgång och var väl en smula stressad dels i och med det och sen tror jag även att det konstanta tutandet i mina öron även gjorde sitt till, att förnuftet försvann.
Jag fick tag i CTL telefonledes och de bad att få återkomma, men jag tänkte att jag ju kunde se om jag själv kunde göra något åt saken, och letade då efter hålet i vilket man fyller kylarvätska.
Jag gick varv på varv runt bussen och hittade inget uppmärkt, trots att jag öppnade både motorhuv (heter det huv om den sitter i bak och är mer av en vägg man hissar upp?) och diverse andra luckor. Till slut kom jag via uteslutningsmetoden fram till vilket lock jag borde skruva på - och gjorde just det.
Felet var att jag ju inte borde skruva på locket som var det rätta.
Som en mindre gejser avfyrade bussen en kaskad av kylarvätska - nästan kokande sådant - vilket sköljde över både hand och arm på mig och först gjorde för satans ont, men sen i och med att jag var utomhus och skjortan blev blöt, så blev det ju lite svalare snabbt och kändes då inte så mycket. Jag tänkte dock ändå gå in och spola kallt vatten på armen i förebyggande syfte - men tro på tusen jävlar om dörren inte var låst, låst och varken kunde öppnas med min nyckel eller min plutt! Skam på torra land! Hade jag varit ute i skogen med min dumhet, så hade det väl varit en sak, men där, vid en stor och fin rastlokal - där får jag inte komma in och ta hand om min skadade arm. Jag har skrivit ett mindre glatt och mer konstruktivt mail till min chef om utsattheten i att köra 620 om det händer något, så jag hoppas både radio och rastlokalsåtkomst förändras raskt.

CTL jagade hur som helst någon som kunde hjälpa mig med det där, men fick i och med denna annandag inte tag i någon och bad mig rulla så sakterliga tillbaka mot Norrtälje (redan då låg jag sådär 12 minuter sen).
Två passagerare fick jag på och jag bad om ursäkt och sa som det var - fast jag nämnde då inte brännskadan. Den gjorde för övrigt väldigt ont igen, så den lindade jag papper runt, då det var vad jag hade att tillgå i bussen.
Hela vägen till Singö gård, lite drygt fem minuter från Åkersberga, hann jag komma, innan det ångade på bakifrån motorn igen. Då larmade visserligen inget ljudmässigt, men lampblinket från förra vändan var även den igång. Så där blev jag stående och fick stå ända till nästa 620 mot Norrtälje kom. Jag skulle ju köra 621, raka vägen, men fick alltså åka med 620 långa vägen tillbaka, likaså mina två passagerare. De var dock snälla och förstående. Värre var det kanske för folk som stod längs 621:ans väg, om det inte kom ut någon störningsinformation till SL som de tog del av då. Men vad jag kan se, så har någon sådan information aldrig kommit ut. Det ligger dock inte på mitt bord att se till att SL håller sig uppdaterad, jag rapporterar bara till CTL, och de visste ju om att jag blev stående där.
Hasse som kom med 620:an avgick en timme efter det att jag skulle ha avgått och därtill tar det längre tid att köra 620 än 621, så både jag och mina passagerare kom till Norrtälje sådär en och en halv timme senare än planerat. Inte helt optimalt, i och med att jag slutade efter min 621:a.
Övertid...

Hemma har jag tagit hand om min arm efter bästa förmåga och också läst mig till att det är andra gradens brännskada jag har fått, men eftersom skadan inte är större än min handflata (men dock mer eller mindre precis lika stor), så behöver jag inte åka in till akuten. Det är jag heller inte sugen på, så det skippar jag. Ska jag ta mig dit för egen maskin måste jag ju cykla, och mja, jag håller mig hellre hemma och egenvårdar mig. Ett tjockt lager helosan dämpade smärtan, så där är jag nog något på spåren.

Så här ser den otrevligaste vinkeln av skadorna ut:

(samma bild, men om du inte orkar klicka på den första, så är resultatet av klickningen i de andra)

Därtill blev det ju för övrigt så att gårdens självsäkra "imorgon ska jag banne mig träna!" (vilket jag nu ser att jag inte alls skrev här i bloggen, så det var väl i dagboken då), ja det går ju om intet både på grund av att jag kom hem så mycket senare än beräknat och att jag inte gärna ger mig i kast att styrketräna och springa långt med den armen, även om jag nu vanligtvis springer med benen.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

What a mess

2011-12-25T15:46:00.003+01:00

Ännu en julafton är förbi. Min tjugofemte... eller ja, tjugosjätte måste det ju faktiskt vara, i och med att jag var en dryg månad gammal julafton 1986. Det var för övrigt en julafton som jag fick ligga på sjukhus och blir magopererad i och med att jag kräktes upp precis allt jag fick i mig. Inte den roligaste (snarare oroligaste) julen för mina föräldrar, kan jag tänka mig.

Men den här julen har jag inte behövt opereras, om än att jag har ätit så mycket att det kanske hade varit skönt. Men nej.

Igår kväll/natt så var hela familjen på midnattsmässan i kyrkan där min far är kyrkvaktmästare och där min mor sjunger i en av körerna. Därtill hade syster och jag ansvar för alla levande ljus - vilka vi räknade ihop till drygt 160 stycken, totalt - så vi var alla sysselsatta.

Fast det var mest före och efter själva ceremonin som min och Louises roll kändes mest aktuella. Att tända och släcka ljusen var ju momentet där vi faktiskt gjorde något, annars satt vi bara och höll span så att inget började brinna, och det gjorde det ju inte. Det ska ju rätt mycket till, faktiskt.

Själva gudstjänsten var som alla gudstjänster - för lång och inte vidare givande. Jag är inte kyrkomässigt lagd av mig alls, inte annat än när kyrkan betalar för mina tjänster vill säga. Eller om jag är bjuden på dop, bröllop eller konfirmation... eller nödgas gå på en begravning.

Jag har dock inga planer på att gå ur Svenska kyrkan.

Idag har inte mycket blivit gjort. Jag hade planer om att träna, men det blev istället att jag följde med till Elgiganten för att inhandla en grej till Louises Wii-spel, som behövdes för att kunna spela ett spel hon fick i julklapp. I samma veva dumpade vi av mina grejer hemma hos mig (så även träningskläderna). Sen har jag övningskört med Louise också. Det gick bra, hon är duktig. Jag ser dock fram emot då hon känner sig mer redo att vara ute i trafiken. Alltså, nu håller vi ju till på Nordrona där det förvisso kan förekomma trafik, men knappt inte gör det, och ibland tar något varv ut i rondellen vid södra infarten, men ja, det skulle vara roligt att ha större yta att rör sig på.

Men den tiden kommer ju också, allt har sin tid.

Senare i eftermiddag ska hela familjen (ja, inte Herbert) iväg på bio. Vanligen brukar vi pricka in att gå på någon premiär på juldagen, men i och med att årets premiär här i Norrtälje var en Stig-Helmer-film, så kändes det inte vidare lockande. Nej, istället ska vi se The girl with te dragon tatto. Den ser jag fram emot, trots att jag både har sett den svenska filmen och läst boken. Men båda gillades!

Därefter kommer jag så småningom återvända hem till mig och mitt julstädade Färsna som jag knappt har fått njuta av. Imorgon är det åter arbetsdag och det med start 6:17.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

So this is Christmas!

2011-12-24T18:23:00.003+01:00

Nu halvligger jag i soffan och är heldäst. Julen är så god, men ack så mättande. Det känns som att jag skulle kunna rulla fram i ett par veckor nu... Fast jag vet ju att jag redan imorgon kommer vara småsugen på resterna.

Det har varit en förträffligt bra julafton må jag säga. Enda minuset är väl kanske att all snö töade bort lagom till idag, men ja... man kan inte få allt.

Få julklappar däremot, det kan man. Och det har jag fått! Fler än jag kunde tro, faktiskt. Tror alla i familjen nog var överraskade över antal klappar till var och en - även om det nu inte är antalet som räknas. Det knappt inte presenterna i sig heller som räknas, det är ju faktiskt omtanken, hur klyschigt det än må låta.

Jag fick tre böcker (två fortsättningar på Liftarens guide till galaxen samt en med citat från Jonas Gardell), en mycket fin skål från Nybro, badrumshanddukar (till händerna), salt&pepparkvarn, en unicef-t-shirt, ett cd-fodral (av typen med dragkedja och plats för flera skivor, vilket jag har önskat mig) och kanske mest otippat; en verktygslåda! Min käre far tyckte att jag inte ska ha alla skruvar och verktyg (inte för att jag har många) i en plastpåse så som jag har idag. Och det har han ju rätt i. Sen fick jag även en gemensam julklapp som delas med pappa, och det var en hårtrimmer. Modern är ju vår gemensamme frisör, så det faller sig ju bra att dela på en sån apparat. Och en fyrdelad present till hela familjen fick jag också del i - biljett till Jesus Christ Superstar. Det blir nog kalas!

Sen har jag kanske i vanlig ordning glömt något, men ja, på det stora hela har jag fått med allt.

I allt mer vanlig anda har jag dessutom blundat lite till Kalle Anka. Jag har ju sett det ett antal gånger, så det är lätt att bli lite trött i ögat då.

Men jag tyckte om klippet från Nalle Puh-filmen, även om jag saknar originalrösterna. Men så är det ju med film som får uppföljare si sådär tjugo år senare.

I övrigt har julaftonen handlat om ett evinnerligt ätande och ett halvdant försök till att motionera ner maten längre i systemet (för att få plats med mer), genom en liten fjösig promenad.

Det som återstoden av aftonen nu handlar om är att familjen nu först ska slappa på diverse, valfritt sätt (jag har ju redan börjat, i och med att jag ligger med bärbar dator i soffan och jäser... men det gör mor och syster också, fast utan dator då) - sen ska vi alla iväg och tjänstgöra på midnattsmässa i Roslagsbro kyrka. Pappa är kyrkvaktmästare och jobbar, mamma sjunger i kör och ska sjunga och jag och Louise är inhyrda som ljusvakter. Det var vi förra året också, och det var tämligen lättförtjänta pengar. Dessutom är det ju faktiskt lite stämningsfullt i kyrkan på julaftonsnatten, det måste man ju säga.

Nu ska jag lämna vidare datorn, så:

God jul alla, kära vänner!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Självbedrägeri

2011-12-23T13:15:00.002+01:00

Alltså, det här med att jag skriver blogginläggen på min rast mitt på dagen då de tillfällena ges, det gör ju onekligen att jag kan missa att skriva saker som händer senare under dagen.
Som igår:

Jag har ju tidigare skrivit om att det, sen den dag jag skrev just det inlägget, har en "kollega" jag ogillar ungefär lika mycket som pesten självt, just för att han så omotiverat hoppade på mig och både ljög om sensorer och förolämpade mig rent allmänt - och jag har svurit för mig själv att jag aldrig mer ska tilltala, hälsa på eller ens titta på honom om det inte blir absolut nödvändigt (om än att redan det kanske är barnsligt, så får det ju inte gå till överdrift... måste jag så måste jag).
Igår då, när jag skulle parkera bussen jag hade kört, så såg jag att två verkstadsgubbar... eller egentligen har jag ingen aning om de är verkstadsgubbar, för mig blir alla som har de gula reflexjackorna automatiskt verkstadsgubbar, men så är det nog inte. Hur som helst, två guljackor höll på att sätta upp en ny Nobina-skylt på baksidan av garagehuset, mitt emot B-rampen som jag skulle parkera på. Frågan är väl i och för sig varför det ska sitta en skylt på baksidan? Måste väl vara för att de som kör på Estunavägen och blickar över dungar och ängar och allt vad som nu är i vägen, ska förstå vilket bussgarage de ser.
Hur som helst (igen), när jag passerade där, så såg jag att den ene av guljackorna var just han - vi fick ögonkontakt och vad ser jag mig själv göra?! Jag lyfte handen i en hälsning, en hälsning som givetvis förblev obesvarad.
Alltså vad fasen? Har jag ingen kontroll på mina händer? Sitter det så djupt i ryggmärgen att jag ska vinka till alla kollegor jag ser på garageplan, att jag inte ens kan hejda mig då jag faktiskt inte vill heja?
Suck. Men, ja... Detta ger ju åtminstone ett sken av att jag är bättre än honom och inte det minsta långsint.

Den här veckan är den av mina åtta där jag har de tidigaste morgnarna, och idag var det min allra tidigaste starttid; klockan 4:28 var det inställelsetid och således klev jag upp 3:35.
Jag brukar ju säga att jag alltid är grötig i huvudet om jag kliver upp innan 4:00, men idag var det helt lugnt. Trots att jag bara hade sovit lite drygt fyra timmar, så kände jag mig väldigt pigg och klar i sinnet. Det höll i sig en stund, men jag körde stadsbuss först och på den har man lite väl många minuters regleringstid i de olika ändarna, så när jag fick stå i närmare tio minuter först i ena änden och sen i andra (plus kanske fem i mitten, på stationen), ja då blev det till att piggheten avtog. För inte hade jag någon radio att lyssna på heller, återigen fick jag bussen där någon har våldfört sig på radion, så att den löstagbara panelen (stöldsäkerheten.. eller vad det nu kan heta) inte går att sätta tillbaka. Och efter någon timme med den bussen skulle jag byta, och ja, då fick jag istället en där radion överhuvudtaget inte gick att sätta igång.
Det är ju ett i-landsproblem om något, och lågprioriterat ur verkstadssynpunkt, men jag blir så jäkla less på att det i en majoritet av våra röda bussar just antingen finns en trasig radio eller också en som inte har någon mottagning så fort man lämnar Norrtälje. Därtill så finns det dessutom fungerande radio...ar? radio..s? Plural hur som helst, som har trasiga displayer. Men det skrev jag ju om igår.
Jag felrapporterar och felrapporterar, men förbättringen går inte snabbt framåt.

Arbetsdagen slutade 8:43. Tyvärr fick jag inte köra bussen med den trasiga radion från stationen till garaget då jag skulle sluta, utan jag skulle avlösa en kollega och ta hans buss till garaget. När han kom in på stationen så kom en man i 60-årsåldern springande och ställde sig i dörrhålet då de avstigande hade just avstigit och blev stående där en lång stund och bråkade om hur föraren hade kört för tidigt från Södersvik och vidhöll benhårt att han minsann hade koll på sin klocka och att bussens måste gå fel. I säkert fem minuter dividerade de båda om detta, för min kollega stod ju på sig att han inte hade kört för tidigt och att bussens klocka går rätt. Det gör det ju allt som oftast. Jag skulle vilja säga alltid, men jag fick ju för inte så länge sen erfara hur en buss körde för tidigt från tre av sina avgångar - vilket berodde just på att klockan gick omkring en minut fel.
Hur som helst så är jag helt på min kollegas sida i detta fall, när jag själv kollade klockan så såg jag att både buss-pc:n, den andra klockan i bussen, min mobil och mitt armbandsur alla stod på 8:44 samtidigt (så ja, det blev ju egentligen några minuters övertid då, men det glömde jag skriva upp).
Trots att jag inte klev på bussen förrän gubben hade gått av, så hörde jag ju mycket av vad han sa, och hela hans tonläge var så vansinnigt falskt. Han var ju upprörd och framförde det i ord också, men han hade ändå konstlat trevlig röst och log till och med när han klev av och pekade på min kollega och sa något om "ja men då anmäler jag det här då."
Nej, ska man klaga på bussar som går för tidigt, ska man nog jämföra åtminstone två klockor istället för att hävda att den man har på armen är den som går rätt.
De skulle ha ringt Fröken Ur och jämfört, det hade väl fått tyst på honom.
Att man ens bemödar sig med att åka ikapp en buss för att skälla på det sättet - dagen innan julafton - ja det får mig ju att tro att man kanske inte har så mycket glädje i livet. Om han nu hade tänkt åka med bussen, så kom han ju ändå bevisligen in till stationen ungefär samtidigt ändå, så någon enorm skada var ju ändå inte skedd.

När jag kom hem lade jag mig förstås och sov, sen åt jag den frukost jag aldrig åt imorse och därefter har jag storstädat lägenheten, så nu är här julrent! Fast jag ska ju inte vara hemma de kommande dagarna i och för sig, men det hör ändå till att ha en storstädning nära inpå julafton.
Alldeles strax, i och med detta inläggs avslut, ska jag hänga tvätt och därefter bege mig ner på stan och se om jag kan hitta någon röd slips. Jag är nämligen sugen på att ha just röd slips imorgon, och någon sådan äger jag inte. Jag har... fem slipsar, tror jag, men den mest röda är en som är tämligen svart, med röda ränder.
Lite dumt kanske att ge sig ner på stan just idag, men... så får det bli.

Sen ska jag packa ihop allt inför julafton och låta mig skjutsas till Harsjövägen där jag tänker bosätta mig fram till söndag.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

I paltkomans förlovade land

2011-12-22T14:57:00.002+01:00

Precis just dit har jag begett mig nu, trots att jag är hemma som vanligt. Eller tack vare?
Inte har jag mycket tid att spela på heller, ser jag. Klockan är nu 15:02 och 15:41 ska jag vara på plats på jobbet, så förmodligen kommer bara något litet stycke vara förpassat till paltkomans land och att resten sen är mitt vanliga halvhungriga jag.

Jag har nyss gett mig på något som var rätt avancerat att laga och som sen inte var jättemärkvärdigt att äta - "fyllda pannkakor" som det enligt receptet hette, men som jag nog mer skulle vilja kalla för crêpes - för det låter ju mer avancerat och mindre barnmat. Läser du receptet i länken så ser du ju, det vara inte bara att ha en bunke och blanda alla ingredienser i som i vanlig pannkaka (och en stekpanna att grädda dem i), här fick kökets samlade resursarsenal sättas in och mycket att diska sen blev det också.
Sen fick jag höfta lite hit och dit också. Jag hade bara två och inte tre ägg och inget dinkelmjöl eller vitt vin finns i detta hushåll heller. Och fyllningsmåtten blev också höftade.
Resultatet blev som sagt medelgott, men det lade sig som en bomb i magen. Förmodligen för att det blev lite väl mycket ost uppepå.

Nu har skolorna lov och det märks ju i busstrafiken, i alla fall om man kör specifika skolturer, så som jag gjorde imorse. Eller ja, en "ren" skoltur var det ju inte, utan en vanlig linje, men med en skolsväng. 620 från Åkersberga via Dyvik, Östanå färjeläge, Riala och Länna skola.
Det är lite trist när bussarna är så ofyllda - skoleleverna står ju för en stor del av resandet.
Ingen radio fick jag lyssna på, på hela förmiddagspasset heller. Det var trist, men inte humörsänkande i något högre grad ändå (vilket det skulle ha kunnat vara) - satte jag igång radion så sökte den bara kanaler hela tiden och det med en återkommande hög ton som jag inte orkade lyssna på.
En radiorelaterad sak som däremot är humörsänkande i bussarna är att, förutom att det i en överrepresentativ andel bussar finns extremt dålig eller ingen radiomottagning alls när man rullar ut från Norrtälje - så är överrepresentativt många displayer trasiga, så även om det finns mottagning och radion fungerar, så är det jättesvårt att ställa in kanaler.
Radio är viktigt för mig.

Cykeln har använts idag igen, efter ett par dagars frånvaro i och med snö och is. Visserligen finns det fortfarande snö och is, men nu känns det som att mängderna ändå är reducerade såpass att jag törs ge mig ut på tvåhjuling. Men, jag är försiktigt. Det går då inte fort när jag ser att isen är... isig. Suck. När vägen är isig, menar jag, och jag samtidigt ska svänga. Vis av erfarenhet vet jag ju vad som kan hända om man cyklar och svänger på is i lite för hög fart.
Men när jag körde ut från Åkersberga så såg jag en ung kille som kom cyklandes i rätt hög fart och svängde ut på en väg som åtminstone jag uppfattade som isig från min belägenhet - men han höll sig kvar på cykeln minsann. Dagens ungdom, är de begåvade med tur eller skicklighet?

Åh, jag är lite avundsjuk på alla jullediga förresten. Visserligen har jag det bättre än många på just mitt jobb, och är ledig just på julafton och juldagen - men hur skönt vore det inte med lite längre sammanhängande ledighet? Mycket, skulle jag vilja påstå.
Fast jag har ju några dagar i februari att se fram emot, och sen ytterligare några i mars om det blir beviljat - och så ytterligare i juni. Och därtill ska övrig sommarsemester pytsas ut, så ja, det är väl inte synd om mig egentligen. Särskilt inte som att jag har haft både sommarsemester och dessutom varit ledig nästan hela mars i år. Nej hua... Jag får vifta bort min missunnsamhet, om det nu var sån jag hyste - eller om det bara var avundsjuka? Jag hoppas på det sistnämnda.

Nej men tro på fasen, 15:21 har klockan hunnit bli och jag känner mig färdigskriven, så jag behövde inte dela upp inlägget. Hurra för det!
Nu ska jag alltså rulla tillbaka till jobbet. I dubbel, nästan trippel, bemärkelse.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Passion for fashion (sleep and food)

2011-12-21T13:08:00.003+01:00

Nu har jag precis vaknat efter en liten eftermiddagslur på hemmaplan. Om än att jag igår somnade djupt på Karlavägen till slut, så föredrar jag absolut att sova middag hemma i min säng. Och en middagslur blir det så gott som varje dag som jag kliver upp i ottan - och det gör jag ju nära nog varje arbetsdag.
Det var ett sms från Tove som väckte mig, men dels hade jag skickat till henne först och dels så prickade hon in att svara omkring fem minuter innan mobilen ändå skulle börja larma och leva om, så det var ju bara bra det.

Tyvärr blev det nu så att jag på grund av att lite annat datorfix har tagit lite mer tid än jag tänkte, samt att min bok nu är så spännande att jag inte kunde låta bli att läsa ett par kapitel, blev tvungen att välja mellan antingen att laga mat eller sova. Det valet vinner ofta sömnen då jag ställs mot de båda, så jag hoppas verkligen att den här sömnen nu uppbådar krafter att orka laga mat ikväll istället. Nu har jag lassat in lite hasselnötter och hoppas tiden räcker till, till att ta en smörgås också.
Fattar dock inte riktigt varför jag (innan munnen nötter) var så vrålhungrig. Jag åt senare frukost idag än igår och dessutom har jag ätit en banan mitt under första arbetspasset. Alltså inte under körningen, utan i mitten av passet då jag väntade på att vända tillbaka från Uppsala. Igårkväll köttade jag ju på med hamburgare, så det borde finnas lite reserver... men uppenbarligen icke.

Jag har fått ett underställ från jobbet förresten, att ha under uniformen kalla dagar och det invigde jag idag. Rackarns så skönt det är! Bättre än mina vanliga långkalsonger måste jag säga, och i och med att det i detta ställ även medföljer en tröja, så kunde jag på så vis nu skippa tjocktröjan jag annars har över skjorta och väst - och det är ju onekligen prydligast att ha västen ytterst.
Det enda som stör mig lite med detta underställ är att det är svart och högtgående i hals, så det sticker fram en svart kant som kontrast mot den vita skjortkragen. Visst, den skulle nog inte synas om jag faktiskt knäppte översta knappen i skjortan - men herregud, den dag jag blir kontorsnisse på riktigt kanske jag kan tänka mig att ha skjortan knäppt ända upp. Men nej, jag står inte ut med det nu och jag är grymt tacksam att det ändå ser någorlunda propert ut med slips, trots att översta knappen inte är knäppt. Det ger halsen oh så mycket mer frihet!

Snart är det jul förresten - och i sms:et från Tove bestämdes det att vi skippar julklappsbytandet i år, så därmed är jag sen länge klar med mina inköp.
Det känns bara bra att inte byta måste jag säga, för tyvärr så ses vi så sällan att det nästan varje gång ska till antingen en födelsedagspresent eller julklapp (ofta mycket försenad) och därtill umgås vi ofta med Stella samtidigt och i och med att hon och jag inte har någon presentbytartradition, så har det känts lite knäppt att hon inte får något då Tove får.
En vinst vore förstås om vi kunde kosta på oss mer umgänge istället, det skulle jag uppskatta allra mest. Men det kan nog bli svårt.
Hur som helst så ska vi träffas och ha ostkväll på... vad blir det? Onsdagen i mellandagarna? Ja det tror jag vi bestämde. I och med att jag jobbar nyårshelgen, så har jag lediga dagar där mitt i veckan och då slog vi till på att boka in en ostkväll.
Ost är ju vansinnigt gott!

Nu kurrar magen ännu mer, så jag får väl ta mig den där smörgåsen innan jag ska kränga på mig uniformen igen.
620X kör jag först på andra passet och sist jag körde den så körde jag fel inne på skolsvängen i Bergshamra - men det kommer jag inte göra nu, det är ett som är säkert!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

En liten försovning

2011-12-20T22:08:00.002+01:00

Men vad bra att jag börjar skriva inlägget klockan 22:08, när jag egentligen redan borde ligga i sängen. Jag klev ju upp 3:50 imorse och har förvisso sovmorgon jämfört med det, men ska ändå upp 5:20 imorgon, så sovmorgon i större utsträckning är det ju inte tal om.

Igår när jag skulle tomköra till garaget från sista linjens slut, tog vägen via Norrköp (som faktiskt inte alls när någon omväg från Grind sett) för att hämta ut ett paket som jag lägligt nog fick sms-avisering om tidigare under eftermiddagen. Så smidigt det där med sms-avisering ibland, annars hade jag ju inte vetat att paketet fanns att hämta, förrän jag kom hem. Och då skulle jag behöva gå eller cykla till Norrköp, vilket jag med all sannolikhet inte hade varit sugen på, så ja, kombinationen läglig tomkörningsväg och sms-aviseringar saluterar jag!
Jag träffade även kollegakompisen Gustaf som skrattade lite åt att det stod en buss på parkeringen. Trevligt!

Idag har jag haft den tjänst i min tjänstegrupp som är absolut värst, måste jag nog säga. Den innebar inte bara att jag var tvungen att kliva upp 3:50, utan även att jag har det absolut längsta uppehållet i Stockholm; jag anländer dit 8:31 och kör därifrån 15:14. Det är alltså 6 timmar och 45 minuter. Så lång rast har jag aldrig här hemma.

Rörigt blev det på rasten också, rörigt som sjutton ett tag.
Jag lade mig ganska omgående och sov då jag kom till Karlavägen, för hjärnan är ju som sagt lite groggy när jag kliver upp innan 4:00. Till en början somnade jag inte vidare djupt, då var det mer en dvala och jag hörde hur både byggjobbare och kollegor kom och gick utanför min stängda dörr. Sen small det till och jag somnade som en stock och vaknade sen med ett ryck, sådär tung i huvudet som jag på ett sätt vill vara, i och med att det tyder på att jag har sovit djupt, men jag tycker också att det är jobbigt i och med att det varar rätt länge.
Jag tittade på armbandsuret och såg att den bara var tjugo i tio, så alltså hade jag inte legat där länge alls. Men det fick jag inte att gå ihop, för jag visste ju att jag under min dvalperiod hade avverkat omkring en timme, så jag dubbelkollade på mobilen.
Först trodde jag inte mina ögon, för den visade 20:40! Alltså... det kunde väl bara inte vara möjligt? Hade jag sovit mig igenom hela dagen? Och missat mina körningar? Ja, ingen kunde ju ringa mig, för jag hade satt telefonen på både nattprofil (blockerar de flesta samtal, lägsta ringvolym och ingen vibrator) OCH på ljudlös.
Pulsen steg i taket och tankarna for... Även om jag inte gick att nås på telefonen så borde jag ju ha blivit saknad och exempelvis kundvärdarna eller mekaniker-Per, som vet att jag brukar lägga mig och sova där, hade väl kunnat titta in, eller ja åtminstone bultat på den låsta dörren? Men man kan å andra sidan inte förlita sig på andra.
När jag kom ut ur sovrummet var där fullt av folk - en hel städpatrull varav en man som sopade golvet - det som jag gått och funderat på om det verkligen fanns personal som gjorde, i och med att jag själv nu har sopat golvet i den lånade delen av rastlokalen två gånger, senast då innan jag gick och lade mig. Det störde mig dock att han sopade ner smutsen i en golvbrunn, för det är ju inte riktigt det brunnarna är till för.
De övriga ur städpatrullen städade inte, utan ställde fram kakor och bakverk av allehanda slag, tydligen för att fira invigningen av den renoverade gamla delen av rastlokalen, som var klar. Jag kunde inte låta bli att ta en kaka med krämigt chokladöverdrag med tydlig smak av kaffe. God var den, för även fast jag inte dricker kaffe och inte tycker att det som drycker är gott, så tycker jag mycket om kaffesmak både i bakverk och blandat med bailys i drinkformat.
Det visade sig att även mina vänner Tove och Stella var på plats för invigningen och plötsligt kände jag mig inte så stressad längre, för det tycktes ju som att jag ändå var på rätt plats, trots den sena timmen.
Hela lokalen hade flyttats upp en trappa i ombyggnationen och jag var tvungen att gå ner för en brant sluttande stålramp (en sån som består av mer hål än stål) - och på väg ner mötte jag en buss som var på väg att köra upp. Men det såg jag ju att det aldrig skulle gå, så brant som rampen sluttade. Och mycket riktigt, bussen fastnade med överhänget.
Sen vaknade jag på riktigt, med ett ryck.
Och även om jag nu inte kanske lyckades förmedla drömmen så bra, så var den så extremt verklig, om än osannolik på sina ställen. Oerhört detaljrik, så jag hade ju inte en aning om att jag bara hade drömt att jag vaknade första gången. Skumt det där också, jag menar... så brukar det ju vara i film titt som tätt, att folk drömmer att de vaknar och fortsätter med det som de normalt borde göra (fast med onormala inslag) efter uppvaknandet, för att det sen ska visa sig att de inte alls vaknade - men jag är sällan och aldrig med om det. Mina drömmar brukar inte börja med att jag tror att jag vaknar, men ja, så var det nu.
Det var hur som helst väldigt skönt att se att klockan bara var 11, så jag hade alltså inte tillbringat mer än två timmar i sovrummet (vilket i och för sig är lång tid ändå). En timme dvala och en timmes djupare sömn.

En promenad på det gjorde att jag piggnade till på allvar. Jag hittade en promenadtunnel ovan jord jag aldrig tidigare gått i, så den provade jag naturligtvis att gå i för att se var jag hamnade.
Den var rätt lång, så det blev lite tunnelbaneeffekt över det hela, fast värre. I tunnelbanan vet jag ju i regel var jag hamnar då jag kliver av, men inte vägen jag passerar för att ta mig dit. Nu visste jag varken det ena eller andra.
Men, jag hamnade i princip på Hötorget.

Det var dock kallt att gå, så det gjorde jag inte i mer än en knapp timme.
Sen återvände jag till Karlavägen där jag åt och läste större delen av återstoden av rasten, innan jag omkring 45 minuter innan avgångstiden hemåt, gick till Tekniska och började göra mig i ordning. Jag blir ofta rastlös mot slutet av de där rasterna, bra bok till trots, så det brukar bli att jag gör på det viset.
Jag mötte upp Siri och lilla Wilma som sov så sött i sin vagn också, hon hade bokat in att hon skulle åka hem till Norrtälje med min avgång... Ja, inte Wilma alltså, utan Siri. Wilma fick ju liksom haka på. Och bokar man resa med mig på det viset, ja då är det ju givet att man får kliva på före alla andra också, så det kan ju vara värt att tänka på! Är man en VIP så ska man behandlas därefter, helt enkelt.

Efter lite stadsbuss fick jag till slut komma hem, och väl hemma kunde jag inte låta bli att steka mig ett par hamburgare, vardagsvegetarianismen till trots. Jag var så hungrig och så sugen, så det fick bli så. Jag åt inte min lunch tillräckligt sent, helt enkelt. Men det är ju som jag tidigare har skrivit, svårt att äta lunch alltför sent om man äter frukost så extremt tidigt.

Sen har jag monterat ihop och klätt granen - ett bestyr som jag först såg fram emot, men som via både trassel med sladdar och problem med kul-snören som hade knutit upp sig och var svåra att knyta om, så kände jag mig allmänt purken ett tag, men sen när det var klart så var jag ändå rätt nöjd.
Fast jag tycker ändå egentligen inte så jättemycket om min gran. Jag skippade den helt förra julen och ja, på ett sätt gjorde jag nog rätt i det, för jag har som ingen relation till kulorna - det är bara billigt tjafs. Annat är det med granen på Harsjövägen. Den har stort affektionsvärde!

Nu får jag kasta mig i säng och hoppas att sömnen kommer på stubinen!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Lite för ivrig

2011-12-19T13:44:00.002+01:00

Allt som oftast numera, har jag rubriker på dessa blogginlägg som helt eller delvis saknar relevans till det jag skriver om - för jag tycker att det är svårt att rubriksätta och då blir det ofta någon musiktextrad som fladdrar förbi, eller någon annan typ av snärtig text. För inte så länge sen hade jag "En idiot på resa" och det var bara för att det utomordentligt dåliga tv-programmet med samma titel drog igång precis när jag började skriva.
Men idag finns det relevans... vilket förmodligen gemene man kan gissa sig till.

Jag har, som nästan alltid, delad tjänst idag och har rasten tacknämligt nog på hemmaplan. Imorse körde jag Uppsala tur och retur i snöyran. Det gick kalasbra, enda som möjligen är värt att nämna var att vissa hållplatser var lite småhala och svåra att köra ut från. Och ja, jag blev lite sen på tillbakavägen då jag dels först fick på en kvinna vid Knivsta-Ar som stod jättelänge i dörren och letade efter sin biljett. Jag sa att jag gärna körde så att hon kunde leta i godan ro i farten, men hon ville inte åka med om hon inte hittade den, för då skulle hon inte kunna komma hem (sms-biljetter kan man inte lita på, hette det). Så efter sådär tre minuter bestämde hon sig för att kliva av. Jag låg då 6 minuter efter tidtabellen och ångade på mot Åby vägskäl där man har samtrafik med bussen från Arlanda. Där stod dock bara 677:an på väg mot Uppsala då jag kom, så jag frågade föraren där om Arlanda-bussen hade kommit eller ej, men det hade den inte och han väntade på svar från CTL om han skulle vänta eller inte. Jag väntade ju helst inte i och med att jag också hade samtrafik med linjer vid Rimbo station, men jag inväntade hans svar från CTL (vi behövde inte vänta) och åkte sen.
Tacknämligt nog körde jag precis så mycket tid som behövdes för att komma in i tid till Rimbo station. Eller ja, nästan i tid. I tid till anslutningarna, men någon minut sen till min egen avgång.

Sen var det så att min buss skulle parkeras på stationen, vid ankomst till Norrtälje och jag skulle köra bil till garaget. Så gjorde jag, och där parkerade jag min ryggsäck och tittade in på personalplaneringen för att se om jag möjligen kunde få min semesteransökan för februari beviljad (eller icke-beviljad, men besked ville jag ha). Jag har för övrigt en ansökan inne för ett par dagar i mars också... och för en dryg vecka i juni. Men februari är det som ligger närmast och där ville jag alltså ha besked. Och besked fick jag. Gulliga Tina godkände den på studs och när jag kom hem senare, så bokade jag omgående tåg till och från och hotell i Göteborg! Ah, den staden ser jag fram emot att återse, om än att jag nu har valt en potentiellt ännu ruskigare månad än förra året, då jag var där ganska precis en månad senare, i mars.

Men innan jag kom hem tiggde jag till mig skjuts ner till stationen igen, då jag hade födelsedagspresentsbestyr i sikte. Det är ju (tyvärr, säger plånboken vissa år) inte bara jul såhär års, somliga fyller ju år också.
Jag styrde mina steg i rask takt mot en affär som jag visste att jag förmodligen skulle hitta det jag sökte i, men... Jag hade inte alls tänkt på vad klockan var! Jag tyckte ju att det skulle vara så smart att direkt ta mig ner på stan och klara av det där i början av långrasten, men klockan var ju då omkring 9:40, så inget hade ju öppnat än. Bah.
Det fick bli en 20-minuters promenad hit och dit på stan i väntan på öppning då.
Men sen så, blev den tänkta födelsedagspresenten köpt.

Nyhetsflödet idag då, har varit osedvanligt bredvattnat;
Kim Jong Il död och SAAB likaså. Ingetdera var väl speciellt oväntat egentligen - i synnerhet inte SAAB, det har ju känts som ett sjunkande skepp en längre tid nu.
Trist för de anställda där, men samtidigt måste det ju vara skönt att äntligen få lön genom den här statliga lönegaratin och faktiskt veta att man måste söka annat jobb, istället för att kanske leva på hoppet (som ju blir en osäkerhet) om att det ska lösa sig.

Nu måste jag pulsa - jo, det har snöat - tillbaka till jobbet för att köra ut till Yxlan. Där är jag sannerligen inte ofta, så jag hoppas inga oväntat hala kurvor har tillkommit.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Lay awake 'til break of dawn

2011-12-18T21:41:00.001+01:00

Sista helgen innan julhelgerna drar igång, den är avklarad.

Gårdagens övningskörning med lillasyster gick alldeles utmärkt, jag är imponerad av hennes utvecklingskurva måste jag säga. Inga motorstopp, istället mjuka fina starter och ihågkomst av att växla upp. Det går framåt!
Sen fick hon premiärköra i rondellen vid motorvägens begynnelse också, och det gick helt lysande bra. Hennes första rondellkörning! Eller ja, cirkulationsplatskörning, om man ska vara petig.

Jag höll dock nästan på att glömma bort tiden, så efter avlämning av systern hemma hos sig, så hade jag bara 45 minuter på mig att åka hem, duscha och fixa mig i ordning och gå till garaget, innan bussen till Kapellskär skulle avgå.

Det var ju nämligen julbordskryssning med jobbet igår. Ja, inte bara igår, det har nog varit även idag och i fredags och eventuellt förra helgen också, men det var igår som absolut flest hade anmält sitt deltagande. Om nu alla anmälda kom låter jag vara osagt, men rätt många var det.
Jag har inte varit på kryssning på hur länge som helst, och jag påmindes rätt snabbt om varför, för det var inte så små vågor på Ålands hav igår. När vi satt buffén som kom det rätt var krängningar som fick det att kännas som att man satt i "Fritt fall" - porslin skallrade, folk som var uppe och gick tappade balansen och emellanåt något glas eller tallrik också och det kittlade ordentligt i magen.
När det där pågått en stund tappade jag helt aptit och dryckeslust och gick istället ut på däck för att lufta mig i den rejäla blåsten, ackompanjerad av en kollega som också han kände att båtens krängingar var lite för mycket för magen. Det var en kollega jag aldrig träffar förut, för övrigt. Men det var en trevlig sådan, Per heter han.
Flertalet kollegor fyllnade till rätt ordentligt och det var väl kanske också det många prioriterade - jag var ju främst där för att jag ville njuta av maten. Men det blev inte så jättemycket med det som sagt, så jag är lite besviken på så vis.
Sen har jag ju även konstaterat att barlivet inte är något för mig, inte när det är hög musik i bakgrunden (eller i förgrunden i det här fallet) - jag tappar bara rösten när jag ska försöka göra mig hörd. Det slår aldrig fel.
Men stämningen var hög, framför allt i bussen hem sen - många kärleksförklaringar utbyttes och jag fick också två.

Idag har flitens lampa lyst och jag har inte bara matplanerat ännu en vegetarisk vecka och handlat det som behövs inför den, jag har också styrketränat och gett mig ut på 11,8 kilometers löprunda - i regnet! Jag gillar ju egentligen inte att springa i regn och brukar dra mig för att ge mig ut om det regnar redan vid start. Börjar det däremot regna när jag redan är ute och springer, då har jag ju inte så mycket val annat än att springa på och hem.
Men nu regnade det från start, igenom hela turen och elljusspåret hade breda, djupa vattenpölar där och där, så jag var rätt dyngsur innan jag kom hem. Men glad att jag gjorde det, förstås.

Många avslut har det varit idag också. Alldeles nyss sista delen av både Starke man och Allt för Sverige, som jag har tittat på de senaste söndagskvällarna, och tidigare idag tog också Musikhjälpen slut - och hade fått in över 18 miljoner! Helt otroligt! Av det har jag bidragit med en låtönskning och ett antal röster till P3 Guld på The Sound of Arrows - men låten har mig veterligen inte spelats. Ung och stolt med Eva Dahlgren drämde jag till med.
Men avslut är bra, det dukar för något nytt.

Imorgon väntar Uppsala, Yxlan, Solbacka och Grind, rent jobbmässigt.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Nattgäster

2011-12-17T10:17:00.004+01:00

Idag får det bli lite förmiddagsbloggning, för jag vet inte riktigt när annars jag ska hinna med det.

Jag har min syster sovande i vardagsrummet och faktiskt även min katt (ja, familjens katt) sovande i min säng - under täcket har han borrat in sig vid detta första besök i Färsna.

Jag lyfter på täcket lite då och då, då jag oroas att syret tar slut för honom.

Det var dock en kamp att få hit honom, för han ville då rakt inte gå in i 'transportören', så jag och Louise fick prova alla möjliga varianter, innan det lyckades.
Då högg det rätt ordentligt i hjärtat, jag älskar ju den där katten och jag tycker inte om att tvinga honom till saker och ting, men jag tyckte ändå att han skulle slippa vara ensam hemma och istället vara med oss här - och det blev rätt bra.
Tidigare när han har varit med mig i min förra lägenhet, har han mest sprungit och gömt sig hela tiden, men igår utforskade han rummen nyfiket och låg sen med i soffan och tittade på film. Eller tittade och tittade - vi tittade på film och han låg där mellan oss.
Det är väl först nu som gömstadiet har kommit, i och med att han ligger under täcket, för det brukar han annars inte föredra. Men han ska ju inte behöva vara här så länge till. Louise ska vakna, vi ska äta frukost och så småningom övningsköra och innan 14:00 måste de vara hemma igen, för då måste jag vara på plats på garaget för att åka buss till Kapellskär.

Det vankas nämligen julbordskryssning med jobbet! Jag hoppas att det blir gott och trevligt och inte så galet mycket fylla... Men framför allt hoppas jag att det är gott! Maten är nog faktiskt det som lockar mest. Men ja, det blir ju trevligt att umgås med kollegorna utanför jobbet för en gångs skull också, jag har ju ett jobb där man aldrig jobbar med sina kollegor utan bara springer på dem korta stunder här och där.
Vidare hoppas jag att det inte blåser så mycket, då jag har rätt lätt för att bli sjösjuk.

Och om en vecka är det julafton! December rusar fram... i likhet med alla andra månader.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Bästa skitskolan

2011-12-16T10:40:00.002+01:00

Alltså, UR-programmet Världens bästa skitskola tycker jag är riktigt bra och tankeväckande. Det borde de flesta andra också tycka, i alla fall om man är det minsta intresserad av skolan och framtiden.
Igår handlade det mycket om hur matematikkunskaperna har rasat genom åren, i den svenska skolan och programledaren gjorde jämförelser med den kinesiska skolan, där barnen har de bästa resultaten i världen - och åkte också dit så att man fick se hur undervisningen där gick till. Mycket intressant!
Även skrämmande att så många i Sverige hade problem att utan miniräknare svara på frågan 800/100=?, en fråga som var tagen från det nationella provet man får i femte klass. Fjärdeklassare i Kina gapskrattade när de fick frågan med instruktionen om att det skulle vara en ganska svår fråga - alla hade rätt.
Men när programledaren frågade folk på stan i Sverige (i olika åldrar), så var det befängt många som inte kunde svaret. Folk var inne på 10 och 100 och 1 och jag vet inte allt. Men ett barn kunde direkt, så det gladde mig från misären hos de äldre.
Vidare drog programledaren parallellen till att Kina har bäst resultat, men den fria viljan existerar inte i någon högre utsträckning, medan det i Sverige är mycket sämre resultat, men desto mer valfrihet - här låter vi ungdomar utbilda sig till nageltekniker och cirkusartister på löpande band, trots att det i de allra flesta fall innebär att de utbildar sig till arbetslöshet.
Det är bra intressant att se det ur den vinkeln!
Apropå valfriheten också, så ställde sig programledaren på en skolgård med en godisskål och en skål med gröt och ropade till sig barnen och att de fick välja fritt ur vilken skål de ville äta, och såklart ville alla ha godis - nästan alla! Det var en pojke där som jag hade kunnat adoptera på fläcken, som sa att han ville ha gröt eftersom han har godisförbud och dessutom faktiskt tycker om gröt. Vansinnigt charmigt!

Jag har delat på hemmaplan idag och jag skulle egentligen lägga mig och sova direkt jag kom hem på rasen nu, men så blev det inte. Men nu snart så!
Dagen... ja den har inte riktigt haft någon höjdpunkt vad jag kan erinra mig. Däremot har det varit påfallande dålig svarsfrekvens på mina godmorgon-hälsningar till det påstigande folket på linje 641 från Hallstavik. Visst, det var säkert ändå en majoritet som svarade, men jag vågar nog påstå att det var nära hälften som inte gjorde det.
Det är allt lite trist att bli sedd som en (talande) inredningsdetalj.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Mitt glimmer dröjer

2011-12-15T12:16:00.002+01:00

Idag har jag haft min förträffligaste tjänst och bara jobbat ett par timmar på morgonen.
Dagens arbetsmässiga höjdpunkter är två till antalet:

Imorse (strax innan 5:00) då jag anlände till jobbet och skulle 'signa in' för att se vilken buss jag skulle ha, så hojtade de inifrån driftburen och sa att jag inte hade blivit tilldelad någon buss än. Då grep jag tillfället i akt och sa att jag hade ett förslag; 6463 ville jag ha. Först var det lite knorr om att den skulle gå ut senare, men jag stod på mig att den kunde ju bytas, för jag behövde en röd ledvagn och ville ha just den. Och... jag fick den!
Min vän Stella åkte med mig idag! Hon klev på i Grisslehamn och var på vippen att inte känna igen mig i och med att hon först inte tittade upp på mig då hon klev på, men sen så såg hon och då satte hon sig på rallysätet och pratade med mig hela vägen till Svanberga, där hon skulle av för att jobba på skolan - där jag har gått i högstadiet för övrigt.

Arbetsdagen har också haft ett lågvattenmärke:

(Ja, fjantigt att göra punktlistan i sifferform då... men samtidigt lite charmigt!)
6463 som jag hade begärt, ville nästan inte starta igen då jag efter att ha stängt av motorn inför pausen i/på Ellan (jag fattar aldrig om man ska säga att man är i Ellan eller på Ellan). Det är en dryg kvarts paus där och så länge vill jag inte ha motorn på tomgång - i synnerhet inte när det är kring noll grader. Hade det varit tjugo minusgrader hade jag kanske övervägt det, men inte nu. Jag hade inte vidare mycket belysning på i bussen då jag försökte starta, men jag släckte den och provade igen, men startmotorn övergick inte i... det där startbrummet som innebär att att motorn är just startad (jag och tekniska termer!). Då stängde jag av radion och provade igen, men till samma resultat. Då blev jag rätt nervös, för ju fler gånger man försöker starta motorn utan att lyckas, desto mer laddas ju batteriet ur och chansen att faktiskt lyckas minskar. Då, då tänkte jag att jag måste ju stänga av allt som bara går och släckte även strålkastarna - och då gick det!

Här hemma har jag förmiddagssovit nedkrupen i min säng och det var precis så skönt som det låter. Två morgnar i rad har jag klivit upp 4:20 och det kräver sin middagslur för att funka.
Under förmiddagsluren drömde jag att jag körde 645:an, linjen förbi förskolan där jag jobbat som ligger i byn jag är uppvuxen i, men jag körde den in mot Norrtälje nu i drömmen. Strax före Drottningdal klev det på en man med en stor gul väska av dramaten-typ, och han ställde sin väska mitt i mittgången långt fram hos mig och satte sig själv längre bak.
Jag vet inte riktigt hur jag fick följande logik att gå ihop, men i drömmen kändes det som ett logiskt handlande och inget som borde uppröra någon.
Vid Drottningdal ställde jag nämligen ut den här väskan, utan att säga något till mannen i fråga, och körde iväg. I högtalarna sa jag ungefär "Då måste jag upplysa om att mittgången måste hållas fri, så du som hade en väska där måste komma ihåg att hämta den i Drottningdal på tillbakavägen."
Omedelbart plingade det till i stoppsignalsystemet och mannen ville gå av för att hämta sin väska eftersom han var både sjuk och skulle ut till någon ö som förmodligen hade ett namn som inte existerar på någon ö (jag minns det dock inte, men jag hade aldrig hört det förut). Då först förstod jag att jag inte hade gjort riktigt rätt och bestämde mig för att vända vid den gamla brandstationen, men jag sänkte inte farten alls då jag svängde in där, så det gick på på tok för fort och det vaknade jag av.
Lite intressant att jag först kände att det var helt naturligt att ställa av väskan men i och med hans reaktion sen förstod att det inte alls var okej - för vem han nu än var, så var han ju en del av något min hjärna skapade. Lite som i tecknad film, då en ängel och en djävul sitter på vardera axeln på någon som behöver goda råd... och oftast väljer att lyssna på djävulen, av någon konstig anledning. Eller ja, det blir väl bättre film då.

I natt drömde jag förresten också lite förskolerelaterat, fast då var jag i Grind här i Norrtälje och träffade en pojke som jag har jobbat med. I och med att jag vet att jag inte kommer minnas vem jag menar om jag inte ger mig någon ledtråd inför framtida läsande, så är det gullpojken som börjar på J.
Han kramade mig hårt och sa att han hade saknat mig, och jag kramade honom lika hårt och sa att jag hade saknat honom också.
Sen var han plötsligt borta och istället var en flicka där, en härlig L, som gick och drog på den vagn som jag ofta hämtade matlådorna i skolköket på. Hon sprang med den framför sig och tryckte in den under små hinder... eller hur det nu kan beskrivas. Just nu ser jag ju bilden framför mig, men även jag kommer nog undra vad det var för hinder sen.
Slutsatsen jag drar av den drömmen är att jag saknar de där barnen - och det gör jag ju. De där barnen hade och har ju verkligen en speciell plats i hjärtat. Och då menar jag inte bara just dessa två, utan mer eller mindre alla som jag har jobbat med. Och det lär ju vara något hundratal genom åren! Och visst, alla klickade jag ju inte lika bra med, men barn är ju också individer och alla individer är ju olika - det är nog ömsesidigt att banden inte var lika starka från båda håll, så att säga.

Jag tänkte ge mig iväg och simma nu om en stund. Alltså, jag måste ju försöka skärpa mig när det gäller motionsbiten. Det känns som att jag ryggar mer och mer för att träna hela tiden och det är ju sannerligen inte okej, inte när jag är frisk och är såpass stillasittande i min vardag, som jag ju är.
Men på något vis är det ju som att ju mer man sitter stilla, desto mer vill man fortsätta sitta stilla. Jag skulle ju helst sätta mig och spela Sims nu, men nej. Swim it is! Sen kan jag spela.

Vardagsvegetarianismen har beklagligt nog åkt på en törn både igår och idag, förresten. Min ambition var ju verkligen att hela denna vardagsvecka skulle te sig vegetarisk i varenda måltid, men så har det inte blivit. Igår åt jag ju lunch ute och i och med att jag hade sällskap så ville jag beslutade mig rätt snabbt om vad jag skulle beställa och tog då en pasta carbonara, för enkelhetens skull. Men det grämde mig, särskilt då den inte var höjdargod. Alltså, den var god, men inte restauranggod.
Och nu idag då... Ja, jag åt ju frukost vid halv fem imorse, och då håller ju inte riktigt planen jag har om att äta ihopslagen lunch och middag. Middagen blir väldigt tidig eller så går blodsockret helt i botten om jag ska låta det gå sådär 10-12 timmar mellan måltiderna. Det funkar ju inte.
I och med att jag har frysen full med varmkorv och jag ändå inte äter korv på helgerna, så har jag ju kommit till insikt om att jag måste äta den där korven någon gång... således någon vardag. Det har dock blivit lite ångestladdat, men ja, det var gott i alla fall.

Nej, iväg till badhuset med mig!

Ordet är fritt, nu är det dit.

Cometh I

2011-12-14T20:53:00.002+01:00

Jag känner att jag måste bli bättre i mitt bloggande; jag tycker själv inte om när jag dravlar allt för ingående om bussar och sånt som blir allt för likt från dag till dag, och jag antar att det heller inte glädjer någon annan - ändå gör jag det. Så jag hoppas jag kan korta ner bussvardagen lite, för för det mesta är dagarna rätt lika, så det räcker ju att beröra höjdpunkter.

Dagens höjdpunkt på jobbet var en dam som när hon klev av vid Danderyds sjukhus, då jag körde 639 från Rimbo, kom fram och frågade om hon fick bjuda på en karamell. Gulligt!
Jag råkade dock ta två. Det var werthers original, så plasten liksom knipsade ihop sig. Jag menade verkligen inte att ta två och sa att jag kunde lägga tillbaka en, men det kom inte på fråga.
Såna passagerare gillar jag!
Likaså gillar jag alla som bemödar sig med att titta på mig och säga hejdå när de kliver av genom framdörren, och såna har jag haft en hel hop spridda över hela dagen.

Dagens fritidshöjdpunkt var långrasten i Stockholm - för en gångs skull. Den gick så snabbt! Jag sov och åt och sen var den över innan jag visste ordet av!
Tiden går ju visserligen snabbt när man sover, det är inget nytt med det. Ändå somnade jag inte alls lika djupt idag som igår. Skönt på ett sätt, men oskönt på ett annat.
Jag vill ju somna djupt om jag ändå bemöda mig med att försöka sova, det känns ju som att det blir mest lön för mödan om sömnen blir djup.
Samtidigt kan det ju vara jobbigt att vakna och ansiktet kan te sig tämligen nyvaket tämligen länge. Jag fick höra från Olga, en av kundvärdarna som suttit på plats på Karlavägen då jag vaknade igår, att jag såg just helt yrvaken ut då jag kom ut, och ja, det var jag ju.

Och ätandet då, det gick ju fort för att jag inte var ensam och hade rätt så trevligt. Så mycket mer än så kommer jag nog inte säga om det, allt kan ju inte fläkas ut här. Då är det tur att jag har min dagbok, ibland kommer den verkligen till användning!

Ja... och ska jag inte sylta in alltför mycket mer i detaljer om dagen och bussar och allt, så har jag ju inte så mycket mer att komma med nu - för det har varit en lång arbetsdag och rasten är ju avhandlad.

Fast! Just det! Helt slumpmässigt tänkte jag lägga in ett "funny facts" om mig själv. Eller jag tror åtminstone att det kan klassas som det.
Det händer nämligen påfallande ofta att jag gör saker och ting med byxorna nere, här hemma alltså (nog så viktigt att påpeka). Det är precis som att snilleblixtar ofta kommer till mig just i situationer då byxorna inte är uppe, och så måste jag förverkliga vad det än må vara - lägga fram något eller allmänt fixa något - på en gång, utan att ta på byxorna ordentligt igen.
Det här har nog pågått länge tror jag, men det är rätt nyligen jag själv blev medveten om det. Exakt hur det gick till minns jag inte, men det är ju en typisk sån grej som folk inte kan veta om mig om jag inte talar om det, eftersom jag bara gör det när jag är ensam hemma - vilket jag ofta(st) är.

Ingen respons på julkorten än heller, så jag får anta att de inte har kommit fram. Det borde komma positivt överraskade tillrop från både här och där så småningom... och det väntar jag spänt på!

Förresten måste jag ju tillägga en bussgrej ändå. Jag blev välsignad med min favoritdubbeldäckare på eftermiddagspasset idag. Och det är inte den som var regnbågsbuss, som man kanske kan tro i och med att det nog är lätt att tänka att alla bussar av samma modell skulle vara likadana. Så är det icket!
7412 till exempel, den gillar jag inte. Den krånglar allt som oftast med framdörren.
men 7414, som jag hade idag - den låter så roligt när man stänger framdörren! Det är liksom ett wobblande ljud, eller det är så jag tänker mig ljudet i alla fall. Jag vet inte riktigt hur wobblande ljud är tänkta att låta i andra fall, så om det var en helt träffsäker och målande beskrivning vetifåglarna. Men hur som helst, det är favoriten och den fick jag.

Summa summarum: Bra dag idag.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Kortis tvåa

2011-12-13T22:17:00.002+01:00

... För övrigt blir jag så sur på Kanada!
De hoppar av Kyotoprotokollet för att de största utsläppsländerna USA och Kina inte har skrivit på.
Det känns lite som privatpersoner som motiverar att de själva inte källsorterar eller att de slänger skräp på gatan, med att det gör ju ingen skillnad om just de gör så.

Hela klimatdebatten gör mig både arg och mörkrädd - när ska världens ledare förstå att klimatet måste gå före välståndet? Till slut har vi ingen planet att ha ett välstånd på - så enkelt är det faktiskt.

Ordet är fritt och ditt, igen.

Sopa!

2011-12-13T20:12:00.002+01:00

Det här är en sån där dag som knappt inte har varit något annat än en arbetsdag. Jag började 6:00 (sällan jag börjar så jämnt) och slutade nästan precis 19:00... kanske 18:56 eller något sånt.

Och dagen har varit precis så som man kan önska sig, utvecklingsmässigt. Den började alltså inte på topp, men gick sen långsamt åt det hållet.

Innan den långa rasten i Stockholm som avdelade arbetsdagen, så satt jag och körde 676 in till Stockholm, tillbaka till Norrtälje och åter in - och på samtliga tre avgångar hade jag avgång efter en kollega som körde buss 7423. Själv körde jag 7408 (och dubbeldäckarna, som detta rör, finns från 7400 till 7424 om du ville ha den nördkunskapen).
Jag har den mentaliteten att jag, om jag känner mig klar med allt som hör små pauser till - typ toalettbesök - så kör jag fram till hållplatsen för att lasta på folk mer eller mindre så fort avgången innan har pyst iväg. Tycker gott att folk kan få vänta inne i värmen om jag ändå finns på plats, och det uppskattas många gånger också.
Men idag började första turen med att en mycket arg kvinna klev på och mer eller mindre skällde ut mig för att kollegan i 7423 inte bara hade smällt igen dörren framför näsan på henne, utan också avgått för tidigt, och sen fortsatte hon med allt annat som är dåligt med bussarna också, när hon ändå var igång.
Men till saken hör att hon hade helt rätt - jag såg på min buss-pc-klocka, som är den vi går efter, att han/hon (då visste jag inte) hade kört iväg nästan en hel minut för tidigt, så för en gångs skull blev inte mitt medhåll i kritiken helt slentrianmässigt, för jag tyckte verkligen att hon hade rätt. Annars när folk klagar, till exempel på att det är vansinnigt att köra 676:an med dubbeldäckare, så håller jag mest med, med åtanke att "kunden alltid har rätt", även om jag nog tycker att det fungerar rätt bra med dubbeldäckarna.
Hur som helst så gjorde jag vad jag kunde för att få kvinnan på bättre humör; jag hörde av mig till CTL och rapporterade in att kollegan hade kört för tidigt och ja, lite så.
Sen föll det sig så väl att resan in till Stockholm gick väldigt smidigt, så jag låg på plus då kvinnan skulle av - och hon gick faktiskt av i fram och sa att hon trots allt skulle hinna till det hon trodde att hon skulle missa, och tackade så mycket för allt.
Sån utvecklingskurva vill jag ha varje gång!

Men sen återstod ju två avgångar efter denne 7423, och tro på tusan om den inte körde en minut för tidigt från tekniska också! Då ruttnade jag lite och anropade CTL igen och bad dem kolla med föraren vad han/hon håller på med eller om det kunde vara så att klockan i bussen gick fel.
När jag körde fram så frågade en av de första som klev på om det inte var meningen att vi skulle köra efter klockan nere i tunnelbanan (och jo, det är meningen). Jag kände då att jag inte riktigt mentalt orkade med mer skäll, men när jag sa att hon hade helt rätt och att jag redan hade rapporterat in att han/hon körde för tidigt, så nöjde hon sig så.

På plats i Norrtälje så tänkte jag egentligen på gå toa på pausen, då det inte hade gjorts vid tekniska, men så kände jag efter om det verkligen behövdes eller om jag skulle hålla mig kvar och se om 7423 en tredje gång tänkte avgå för tidigt. Och tro på tusan, en minut för tidigt igen!
Då anropade jag bussen direkt och frågade vad klockan där stod på, och det visade sig mycket riktigt att klockan där gick fel, han trodde alltså att han avgick när han skulle. Det var rätt skönt att få veta det, att det inte var ren nonchalans.

På min långrast lade jag mig och sov först. Och äntligen somnade jag sådär djupt som jag vill somna på de där rasterna! Det var länge sen, men äntligen hände det! Jag drömde om att idoldeltagarna spelade på garaget och att det kom en ny dubbeldäckare som hette 7444 - helt ologiskt då nästa borde få heta 7425, om det skulle bli någon mer. Samtidigt åt jag också världens största och mest saftiga bulle, och dreglade tydligen lite till följd av det.
Jag vaknade till ett par gånger, men kände mig då sådär härligt trött att det inte fanns något alternativ till att somna om, och det gjorde jag.
När jag väl klev upp hade jag verkligen kudden i ansiktet och blev helt häpen av allt folk som fanns där utanför - jag hade inte hört något alls, och där satt hela kundvärds-, plockstäd- och mekanikerstaben.
Jag värmde på min vegetariska lunch - rester från igår - och lade upp den sallad jag hade rafsat ihop, på tallriken. Det visade dig vara groteska mängder. Salladen täckte hela tallriken! Men ja, man ska ju äta halva tallriken grönsaker, och mängdmässigt blev det nog att halva, om inte mer, av måltiden var just den där salladen. Och allt åts upp!
De andra gick sen, de hade ju varit där ett tag och har ju inte samma rastlängd som jag.
När de hade gått tänkte jag att jag skulle leta i vrårna i den gamla delen av rastlokalen (där jag sov) efter en sopborste. Jag har tidigare letat i den nya, tillfälliga delen (som vi huserar i medan större delen av den gamla delen renoveras), men inte hittat någon. Det är nämligen skoförbud i denna nya del och golvet är helt täckt av papp - men detta har inte respekterats av alla, faktiskt heller inte av mig i början. Jag trodde i min enfald att den där handskrivna lappen där det står "ta av dig skorna" gällde oss, det var ju papper på golvet, så varför inte? Men pappret är väl där för att skydda golvet och det verkar dessutom som att det aldrig städas, för vissa smutshögar har jag börjat känna igen nu.
Således så sopade jag hela den nya delen av rastlokalen, och även toaletterna i den gamla. Det känns så ofräscht att gå omkring strumpfota där andra går skofota. Men jag hoppas nu att folk verkligen tar av sig skorna, för nu är pappen så fin som den kan bli! Det intorkade gick ju inte att sopa bort, men det går knappast att skura heller. Vatten och papp ihop brukar ju inte vara den mest lysande kombination.

Jag gick en kortare sväng och satte mig sen i bussen jag skulle ha efter rastens slut, och lyssnade på radio. Det är ju Musikhjälpen i P3 nu, en maratonsändning på 144 timmar som det är så lätt att fastna vid. I och med att det pågår dygnet runt finns det ju inget slut förrän de 144 timmarna har gått, så ja, det är lätt att fastna. Bra musik blir det också, när det bara är önskelåtar.
Bussen jag hade visade sig vara en (av få?) där radion även fungerade i högtalarsystemet till passagerarna, och det utnyttjade jag förstås! Detta i kombination med den mest dämpade belysningen, den lägsta volymen på hållplatsutropen, allmänt bra körning (jag är nöjd med mjukheten själv), samt att jag vid ankomsten till Rimbo station - ändhållplats - önskade alla en trevlig luciakväll, så fick jag faktiskt applåder! Inte unisont från alla, men det kan man väl inte begära. Men en eller två i alla fall, och det var ju trevligt.
Jag upplevde det som att folk tyckte att det var en mysig resa, så jag fortsatte så på mina övriga turer och då när jag ankom Spillersboda så ropade en av de två passagerare jag hade i ledbussen och tackade när jag önskade dem en trevlig luciakväll, och likadant när jag sen anlände Rimbo igen (men då från Norrtälje och inte från Stockholm), då kom en tant fram och klappade mig på axeln och sa att det alltid är lika trevligt att åka med mig.

Munter stämning rådde uppe på driften också då jag slutade för dagen, så ja, det här har allt varit en bra arbetsdag på det stora hela. Även delat i Stockholm kan klassificeras som bra arbetsdagar!

Imorgon har jag ju också delat där inne, och då är det tänkt att jag ska äta lunch med en karl jag aldrig har träffat förut. Det kan ju förhoppningsvis betyda att även morgondagen kommer kännas som en bra dag.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Jag är gud

2011-12-12T20:41:00.003+01:00

Ja, det måste helt tydligt bli ett till inlägg idag känner jag.
Jag har nämligen suttit och läst gamla inlägg här i bloggen och blivit så berörd av mig själv att jag kände att jag måste skriva något om det. Vad vet jag inte riktigt, men essensen är väl att den här bloggen är väldigt värdefull för mig. Den är öppen för alla, men den skrivs för mig och för att jag ska minnas tankar, känslor och händelser från förr. Även det här inlägget kommer ju tillhöra det förgångna snart. Mycket snart.

Det jag har läst om rör tiden då mitt förhållande knakade i fogarna och slutligen upplöstes. Februari och mars 2008, med andra ord. Det är nästan så att jag sitter och håller andan när jag läser, för jag påminns så starkt om hur dåligt jag mådde och hur jag kämpade med att på ytan dölja det.
Jag såg till att hålla mig sysselsatt så mycket jag bara kunde, för att få så lite tid som möjligt för de jobbiga tankarna - men det såg jag nog inte riktigt då, så som jag ser det nu, med det hela i perspektiv.
Så länge jag bloggar, kommer jag ju få möjlighet att senare se allt i detta perspektiv, och det känns på något vis väldigt viktigt. Jag vet inte varför - andra klarar sig ju utan att "älta" och bearbeta på så vis. Jag tycker dock, som sagt, att det är väldigt värdefullt.

Det ska ju sägas också att jag verkligen har kommit över det brustna förhållandet, jag går absolut inte och hoppas på någon återförening. Det vore ju bara bisarrt efter såhär lång tid - men jag förstår om det kanske verkar så i och med att jag då och då återkommer till det förhållandet.
Men det är ju det enda förhållande jag har haft och det tror jag alla som har haft något förhållande kan känna, att det är ett kapitalt misslyckande att inte lyckas hålla ihop det som då är det allra viktigaste och finaste man har. Det ger små hål i själen, helt enkelt.
Så sent som igår såg jag att min profil på qx hade blivit besökt av någon som jag inte kände igen (som den absoluta merparten av besökarna) - men en närmare klickning visade att det var han. Det skvallrar ju lite om att hjärtat har gått åt ett helt annat håll, om jag vid en första anblick inte ens känner igen honom.
Ändå är vi vänner på facebook, men det säger ju egentligen så lite.

Det vore fint om jag fick uppleva lite kärlek igen, inte enbart av de självklara anledningarna - vad som nu är självklart med kärlek? - utan också för att jag då kanske åter skulle få en helt annan nyans på bloggandet, vilket kanske också kan skapa andlösa lässtunder ännu längre in i framtiden.

Nåja, jag har något dejtliknande på onsdag i alla fall. Så hoppet är inte dött.

Och något helt annat nu:
Jag postade årets julkort idag. Jag har köpt 20 julkort men bara en karta med 10 frimärken, så det blev just tio julkort jag skickade iväg. Egentligen skulle jag ha velat skicka elva, men då jag varken kunde hitta adressen hur jag än eftersökte eller har något frimärke kvar, så får det utebli. Den personen blir ändå inte besviken, för det är någon jag aldrig har skickat till förr eller själv fått av.
Jag tycker om att skicka julkort till folk jag aldrig har skickat till förr, jag inbillar mig att de blir väldigt oväntade och förhoppningsvis väldigt glada också.
I år har jag skickat julkort till tre som jag aldrig har skickat till förut. En har jag inte adressen till där heller, men nästan. Jag vill inte fråga så rakt ut, för då blir det så uppenbart och då försvinner ju överraskningsmomentet, som jag tycker är så viktigt. Men det sägs ju att brevbärare inte ger upp bara för att adressen inte är helt fullständigt, så jag hoppas verkligen att de anstränger sig för att få fram detta.

Ordet är fortfarande fritt och ditt.

I tomhetens botten står vi på toppen

2011-12-12T12:31:00.004+01:00

Då har en ny vecka dragit igång, nummer 50 i ordningen. Således är det inte så många veckor kvar av detta 2011. Åren går så jäkla fort, jag minns förra jul och nyår som om det bara var någon månad sen! Ja herregud.

Inte har jag börjat på någon sammanfattning av året heller, bloggmässigt. Jag brukar ju kring nyår ofta ha ett inlägg av modellen längre som stolpar upp lite av vad som har hänt under året som har gått, och i och med att det ofta kräver att jag sitter och läser igenom hela årets bloggande, så är det alltid en fördel om jag påbörjar det inlägget i god tid innan. Men nej, än har det inte blivit av. Så kanske att jag tänker ut något annat eller att det blir till att mastodontskriva senare. Jag har ju så dåligt med tid, känner jag.
Alltså, jag har de här delade passen mest hela tiden, men ändå räcker tiden inte till. Har jag rast hemma så är det precis att jag hinner både äta och sova och har jag rast i Stockholm så har jag inte datorn med mig. Alltså, jag har ju funderat på att ta med den någon gång, men det blir ju så jäkla mycket att släpa på då - i synnerhet om kylväskan också ska med den dagen. Dessutom har jag ju inget nät på den bärbara om det inte finns trådlösa i luften, så det skulle vara för att skriva i Works då (Words har jag inte. Ack).

Idag har jag hittills kört från Lommarskolan till busstationen, sen 621 till Åkersberga, 620 tillbaka till Norrtälje (längsta varianten av 620 då man både ska ner till Östanå färjeläge och göra kroken via Länna skola), samt en 638 runt Vätö. Trevliga linjer och allmänt trevligt folk också, så jag ska inte klaga. En och samma buss hade jag också, och med den fick jag motorstopp mitt under körning då jag skulle vända vid Marsbacken på Vätö. Automatväxlat får man ju inte motorstopp med så rackarns lätt, men omöjligt är det tydligen inte. Skumt nog så hände det i samband med att jag tryckte på boggiknappen för att enklare kunna snurra runt på en liten vändplan, så jag felrapporterade och vågade inte använda den knappen mer sen. Således fick jag backa för att komma runt vid Norrviken och självklart även vid Håknäs. Vid Norrviken går det ibland att vända utan att backa - men sällan om man har en boggivagn. Vid Håknäs måste man backvända, alternativ finns inte.

Nu är jag i matlagningstagen igen och alltså, den här vegetariska vardagen är sannerligen inte fel. Hittills känns det så gott, hälsosamt och miljövänligt att det bara blir en ren fröjd att äta! Jag är stolt över mig själv, även om nu riktiga vegetarianer kanske tycker att det är ett mjäkigt tilltag - antingen är man vegetarian eller inte. Men så behöver det ju inte vara; det är väl jättebra om en köttätare bara äter kött två dagar i veckan?

Nom nom!

Nu är det visserligen samma rätt som jag åt i måndags, men ja... filéerna ska ju ätas upp och jag tycker att klyftpotatis gjord på sötpotatis är himla gott att ha till då. Och mycket grönt ska det ju vara också, plus att yoghurtsås känns både gott och rätt nyttigt.
Det som är så bra med i alla fall quorn (alla vegetariska alternativ har jag inte betat av än), är att jag inte blir så proppmätt av det.
Alltså, i och med att jag emot alla kostråd äter rätt sällan, så blir det ju ofta att jag proppar i mig desto mer när jag väl äter, och det kan ju ge en paltkoma utan dess like om det vill sig illa. Det tycks man undvika med quorn, och det är ju skönt! Jag gillar inte riktigt den extrema proppmätthetskänslan. Bättre att vara lagom mätt, nöjd så att säga.

Nu måste jag snart återvända till jobbet, tidigare än beräknat då de ringde och sa att jag måste skriva en skaderapport för incidenten i fredags, då jag blev påkörd av 6327 från Keolis.
Det känns ju lite lätt överflödigt då jag har rapporterat precis allt jag vet till CTL redan - jag såg ju inte hur det gick till i och med att jag inte satt i förarstolen då det hände, men jag noterade vilken buss det var, samt att inga skador uppkom på min buss.
Att skriva samma sak på papper känns både onödigt och omiljövänligt - varför ska ett träd huggas ner för att bli ett papper som kommer innehålla väldigt lite information och där allt redan är inrapporterat en gång?
Ja herregud, byråkratilogik...

Ordet är fritt, nu är det ditt.

En idiot på resa

2011-12-11T21:30:00.000+01:00

Igår glömde jag visserligen inte att skriva om anledningen till att jag då satt utan byxor, men likväl glömde jag ju att skriva det som blev bestämt på kvällskvisten;

Jag ska åka till Malta i sommar!
Det föll sig nämligen så, att när jag kom hem till mina föräldrar så sa de att de skulle prata allvar med mig - och jag trodde då att det handlade om en fjällresa ('prata allvar' betyder nog ofta resa bort i vår familj, eftersom jag associerade det så), men det visade sig alltså att de hade hittat väldigt billiga resor till Malta, som min syster gärna vill visa för familjen i och med att hon var på språkresa... eller språkresa? Nu blir jag osäker... Det heter kanske något annat, det jag far efter? Hon var ju inte där med någon språkklass från skolan, utan med STS. Men sak samma, hon var där i tre veckor sommaren 2010 och vill visa oss nu - och jag säger ju såklart inte nej till det.
Vuxen som jag är, så brukar jag ju få betala för mig när jag reser med familjen, för mer bortskämd än så är jag inte - och jag tycker att det är helt okej också, jag tjänar ju inte så dåligt och kan gott betala för mig själv. Nu propsade dock min mor på att hon skulle bjuda på resan, men att jag istället skulle stå för desto mer mat (vilket jag kan drista mig till att jag annars brukar bli bjuden på när jag har betalat min del av resan). Det känns ju helt okej!
Det vill bara till att jag får semester då, men i och med att det är avresa 9 juni så har ju inte direkt industrisemestern eller ens sommartidtabellen börjat då, så det borde ju inte vara några problem.
Skönt ska det bli i alla fall, det är ju alltid väldigt härligt att se något annat än Sverige, i synnerhet om det inkluderar värme.

Idag har jag, som jag brukar på mina lediga söndagar, matplanerat och veckohandlat. Kommande vecka blir så gott som helvegetarisk, med reservation för en dag då jag måste köpa något i Stockholm, i och med att jag har delat där inne både tisdag och onsdag och bara har rester från måndagen till tisdagen - men det kan ju bli vegetariskt då också.
Den typen av vardagsvegetarianism som jag utövar inkluderar ju fisk (fisken exkluderas alltså inte), för i och med att jag nog äter för lite fisk redan som det är, så känns det inte som en bra grej att utesluta. Jag tror på fiskens nyttighet, men jag har svårt att hitta recept som känns lockande både smakmässigt och tillagningsmässigt. Därför blir det vegetariskt och fisk i veckorna, så länge jag nu står ut med detta - men än så länge går det strålande. Jag känner mig mycket motiverad till min vardagsvegetarianism!

Dessutom har jag tränat också. Känns bra i och med att jag hoppade över det förra veckan då jag ju jobbade på helgen och sen när jag var ledig kände mig som om jag var på väg att bli förkyld. Det blev jag ju dock inte, trots att jag tyckte att det var obestridbara tecken på förkylning. Likaså satsade jag hundra fiktiva miljarder på att Robin skulle vinna Idol, trots att jag höll på Amanda av de båda.
... Det känns som att jag börjar tappa greppet.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Dissolvit ut glaciem

2011-12-10T22:23:00.006+01:00

Igår var jag minst sagt lite sur, och då kan jag medvilligt... Finns det inte ett ord som heter medvilligt? Det blir vågor under det nu! Motsatsen till motvillig är väl medvillig, eller hittar jag på nu?

Hur som haver, jag kan medvilligt erkänna att mina blogginlägg blir av sämre kvalitet då, det är åtminstone min egen åsikt.
Min surhet fortsatte igår, då jag gjorde det där IQ-testet på facebook och faktiskt skramlade ihop 131... poäng. Eller vad mäter man IQ i? Små grå? Ja, 131 små grå fick jag, och det är ju ett synnerligen bra resultat (om än att man inte kan ta facebooktest på allvar) - men det visade sig ju sen att det där testet är någon täckmantel för något som ger en virus, så... bah.

Nu trillade åter en plingning om att min kommentar angående idol-Linnis tatuering åter fått ett gillande på facebook, så jag får väl bjuda på en printscreen så ni får se:

Joråsatt, eh...

... och där tog jag av mig byxorna, så det bådar ju för ett bättre inlägg, bara det. Anledningen kommer jag till senare, om jag inte glömmer bort det. Tyvärr händer det allt för ofta att jag glömmer att skriva sånt som jag tänker att jag ska skriva, det blir ju mer ett spontant flöde då jag väl sitter här.

Jag är i vilket fall som helst inte sur idag. Inte det minsta! Idag har jag fått gulla med en bebis och då kan jag omöjligt vara sur!
Jag var nämligen hem till Siri (och Micke, men han var inte hemma) och lilla Wilma, snart fem månader. De har helt nyligen flyttat till mina gamla kvarter på Flygfältet, så bara att cykla dit kändes ju lite som att cykla hem.
Fast, jag saknar inte lägenheten. Faktiskt. Trots att den var så fin och ett ypperligt hem i drygt fyra år.
Jag trodde i och med flytten att jag nog skulle komma att sakna lägenheten och alla dess finesser (främst de elektriska), men nej. Jag har det alltför bra här i Färsna för att sakna något!
Jag passade dock på att gå långsamt förbi mina gamla köksfönster, och kunde konstatera att här hängde en ful kökslampa och att det stod en oprålig adventsstake i fönstret.
På hemvägen sen, genade jag över innergården och såg då in i vardags/sovrummet och javisst, även där skådade jag en ful taklampa. Ack ack, bara för att man är gubbe måste man väl inte inreda gubbigt om man kommer över en sån frän lägenhet?

Men innan jag gav mig av hemåt var jag naturligtvis en stund hos Siri och Wilma, och det är ju något vansinnigt så söt hon är, Wilma.
Det finns ju faktiskt få stunder i livet jag känner mig lyckligare än när jag får ha en leende bebis i min famn, herregud så mysigt det är! Inte ens Herbert kan slå det, hur älskad han än må vara. Så jag är minst sagt glad över de bebismammor som anförtror mig de som de håller mest kärt av allt i livet! Det är ju inte så vansinnigt länge sen jag fick ha Petras skatt Juni i famnen.
Ja, det är minsann tur att jag har vänner som får barn, för hur gärna jag än vill ha det själv, så ser det ju minst sagt mörkt ut på den fronten. Kanske inte kolsvart, men nära nog.
Därför hoppas jag ju att någon någon gång ska komma att tänka på mig som gudfar, så att jag åtminstone får något litet extraband till något barn, någon gång.
Fast då måste jag nog bli ännu bättre vän med folk, för generellt sett har nog alla bättre vänner än jag, ämnad för såna roller. Inte minst syskon, gissar jag. Och jag är alltså inte bitter, om jag nu fick det att låta så. Ibland tror jag inte att den tonen jag tänker i, hörs ut mellan raderna.
Jag är snarare insiktsfull.

Nu till byxorna då.
Jag kom nyss... ja, nu har ju klockan sprungit på, så det är väl ett par timmar sen nu, hem från mina föräldar. Cyklandes.
När jag cyklar hem från mina föräldrar så genar jag alltid över elljusspåret.
Jag cyklar dock aldrig dit (jo en gång, men det var en gång för mycket), då är det på tok för många uppförsbackar, men på hemvägen är det desto mer nedför.
Hur som helst så snöade det en del. Nu har det dock slutat, men det har lämnat en tunt vit värld efter sig, och det är ju trots allt fint.
Där hur som helst:ade jag utan att komma till saken. Typiskt mig.
Det var även en stor isfläck på ett ställe, som det knakade så härligt om då jag cyklade igenom. Barnasinne som jag har, så tänkte jag att jag skulle vända och cykla över fläcken igen.
Men... ska man cykla på is så ska man ju helst bara rulla över. Helst inte trampa och absolut inte svänga och/eller ha för hög hastighet.
Allt detta gjorde jag - ovis av lärdom från min något större cykelolycka i somras - och vips så hade jag drattat på ändan rakt på isen som hade vatten under sig (logiskt nog), och blöt blev jag. Lite öm också, i både bak och hand.
Fast, ska man nu dratta omkull så är det väl just ändan man ska försöka landa på, den är det ju mest stuns i. Min är kanske inte jättestunsig, men det är ändå det stunsigaste jag har, så det var en välprioriterad landning.
Men hade jag nöjt mig med att cykla över den bara en gång, ja då hade jag haft byxorna på mig nu.

Förresten, okej då. Jag hade manipulerat printscreenbilden. Detta är sanningen:

Nog så många pling!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Sur och galen!

2011-12-09T20:35:00.003+01:00

Jag är så brutalt less på att ha de där delade tjänsterna i Stockholm, för dagar som dessa, då det snöblaskplaskregnar, då är det banne mig inte kul. Jag kan ju inte gärna sova och äta i fem timmar, och faktiskt heller inte ens läsa, för det blir jag också trött av.
Solen sken i och för sig då jag gick till Karlavägen efter att ha kört i ett fasligt snöblaskeplaskväder, men sen när jag hade ätit och sovit där i källaren och inte registrerat väderleken, och skulle ge mig ut på en promenad, ja då var det just det där ruskvädret igen. Så promenaden blev inte längre än till Tekniska, där jag alltså satte mig och läste trots att det tröttar ut i längden. Sen fattar jag inte varför jag gick dit, jag tycker inte om den lokalen det minsta, då är det mycket mysigare på Karlavägen. Fast samtidigt mer ensamt och isolerat. Lokalen på tekniska känns som ett naket akvarium, men på Karlavägen där det i och för sig är mer ombonat, där ser man istället ingenting av omvärlden.
Hu vad jag gnäller.
Det blev att jag åkte mycket tidigare än jag skulle, till Danderyd och hämtade bussen jag skulle ha. Fast ja, jag kunde inte gärna köra den till Tekniska direkt, för den står ju parkerad i Danderyd av den anledning att parkeringsplatserna på Tekniska inte räcker till, så jag satt där och lyssnade på radio en stund först, innan jag åkte och parkerade på Tekniska.
Väl på Tekniska parkerade jag i allén, och inväntade att avgångarna före på 676:an skulle avgå, så att jag kunde köra fram. Samtidigt gick jag runt och donade lite, fällde ner armstöd, kollade vindrutetorkarna på övervåningen och lite sånt - och då, när jag gick runt där i bussen, så var det som att en mindre jordbävning ägde rum. Hela bussen skakade till och jag med den. Jag fattade först inte vad det var som hände - men när jag kom fram till förarplatsen, såg jag i backspegeln att en annan buss stod extremt nära bakom min buss och alltså måste ha kört in i min buss på något snudd på obegripligt vis - för jag stod väldigt bra där jag stod.
Jag skyndade ut då för att jag tänkte fråga han som körde vad som hände och hur det gick - men tro på fasen om han inte bara körde förbi!
Fast jag hann ju notera bussens inventarienummer (6327) och därigenom förstod jag att det var en förare från Keolis som körde - det är Keolis som har vagnar som börjar på 63, det vet jag ju från tiden då jag själv jobbade där.
Så eftersom det nästan kändes som en smitning, så rapporterade jag in det hela till CTL, med vagnnummer och allt. De skulle i sin tur kontakta RTL (Hos Nobina heter det Centrala Trafikledningen, CTL och på Keolis Radiotrafikledningen, RTL), som jag sen gissar ropade upp vagnen eller åtminstone gjorde någon notering om det.

När jag sen kom till Norrtälje, så såg jag att just denne 6327 stod där! Den hade kört 637:an, fredagsturen som går från Tekniska till Grisslehamn, och var just på väg vidare mot Grisslehamn. Jag funderade då på om jag skulle säga något till honom, men jag visste inte vad, så jag avstod.

Just nu är det final i Idol, och jag måste säga att jag tycker att det är skönt. Jag vill se På spåret egentligen, men kan ju inte riktigt slita mig från detta nu. Men det känns bra att det är slut nu, sannerligen.
Jag hoppas ju verkligen att Amanda Fondell vinner, men jag tror att det blir Robin. Mitt inre hör att det är hans version av vinnarlåten (dålig i år!), som kommer gå varm i radio inom kort.
Jag kan ha fel, men jag skulle sätta hundra miljarder på att det är Robin som vinner, om jag kände mig kapabel till att satsa så mycket.
Jag brukar nämligen slå vad med mig själv, tyst i huvudet, rätt ofta om saker och ting, och då är det just den summan jag nämner med min tysta tankeröst. Jag slår vad om hundra miljarder att... osv. Jag tror tyvärr att jag på det stora hela har gått några hundra miljarder eller kanske några biljoner i back. Men ja, det drabbar ju ingen fattig.
Jag pratar för mig själv rätt ofta också, kan läggas till denna galensida jag redan börjat bygga upp. Förmodligen är det väl för att jag inte pratar tillräckligt mycket med andra, så rösten tycker att den behöver luftas lite. Men då för jag ingen konversation med mig själv, jag säger bara massa tramssaker i fåniga röstlägen. Skulle någon bugga mig, skulle de nog snabbt ställa diagnosen att jag är helt sjuk i huvudet. Det är vad jag tror.
Idag, på slutet av arbetsdagen då jag körde stadsbuss och då bara linje 656, den där man ständigt måste vänta på att 657:an kör fram till sin stolpe först för att inte ställa sig i vägen för den - då satt jag och kallade mina kollegor för "dinkelbenta knorrhanar" när de stod inne på stationen men inte körde fram. Detta högt ut i luften, på fjantskånska, utan att någon hörde.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Another day in paradise

2011-12-08T21:14:00.003+01:00

Det här måste ha varit en riktigt oinspirerande dag, för jag kommer inte på något alls jag vill få sagt, varken något som har hänt eller något jag har tänkt.
Kanske har jag inte tänkt? Fast jo... Än är det nog lite liv i de små grå, där uppe.

Jag får väl försöka gå igenom dagen bit för bit och se om jag kommer fram till något.

6:43 började jag jobba, då med att köra ner linje 651 från garaget till stationen - en tur som tar ungefär två minuter. Det var dagens enda avvikelse från... hur jag nu ska formulera detta? I övrigt har jag bara kört 676, så 651:an var enda avvikelsen från det.
Delat i Stockholm också och det är ju sällan en höjdare. Fast innan dess fick jag köra tillbaka till Norrtälje och in igen - men jag hann faktiskt gå till Karlavägen redan efter första turen in och lämna min matlåda. Det känns ju inte så jäkla fräscht att släpa på den in till Stockholm, tillbaka till Norrtälje och in till Stockholm igen, innan den antingen får kylas eller värmas, men så är det ju mestadels annars.
Vi har visserligen fått kylväskor, men de är dels väldigt stora och klumpiga (och går således inte ner i min ryggsäck = två väskor att släpa på om den ska med), sen har jag ändå ingen kylklamp för tillfället, så kylväskan är ändå inte kall från start. Vete fasen var man köper kylklampar? Tittade lite på Coop sist, men jag såg då inga.

Rasten som varade mellan... ja, ungefär 11:10-15:40 för att snygga till siffrorna lite, den tillbringade jag precis som jag brukar, om än att jag gjorde något så revolutionerande som att jag åt först och sov sen, istället för tvärtom som annars är kutym. Men jag tänkte att det kunde vara skönt att sova med paltkoma istället för skrikande mage, och ja... det hade jag rätt i.
Pizza var det för övrigt i min matlåda idag, rester från den vegetariska pizza som jag slängde ihop i förrgår.
Således har jag haft tre vegetariska dagar den här veckan! Eller ja, två och en halv. Första dagen åt jag ju skinka på frukostmackan och salami på Subway-mackan. Men tisdag och torsdag (idag), har varit helvegetariska!
Jag hoppas bara att jag får i mig tillräckligt med protein. Alltså än behöver jag nog inte oroa mig för det, men i det långa loppet kanske. Bönor är ju inte riktigt min grej, så jag får hoppas att det finns i lite annat vegetariskt. i Quorn finns det ju, läste jag mig till, men ja, i övrigt vet jag inte riktigt. Borde nog forska lite mer i det.

När jag sen hade sovit så samtalade jag först en stund med Emma, som också hade delat där inne, och sen löste vi av varandra - hon hade varit ute och gått och skulle sova, jag hade sovit och skulle ut och gå.
Tyvärr drog jag nog nitlotten där, för det solsken hon hade under sin promenad (gissar jag), hade försvunnit ner bakom huskropparna när jag gick. Och då började jag gå vid 14-tiden - tack och lov att det vänder och ljusnar snart!
Lärdomen är alltså att jag egentligen borde gå först, sen äta och sist sova. Men det är ju äta och framför allt sova som lockar mest.

Läst har jag också gjort ja. Började på "Lars Keplers" (så fånigt med pseudonym i det fallet) Eldvittnet idag, en bok som tycks ha irriterande korta kapitel, men i övrigt är den bra hoppas jag. Har bara läst fyra kapitel, vilket motsvarar 16 sidor, och då startade väl inte själva handlingen direkt på sidan ett heller.

Inte fick jag till ett av mina tack&hej-utrop idag heller, kommer inte ihåg om det var sista gången jag rullade in till Norrtälje eller om det var näst sista. Det blev inte bra i alla fall, jag sa saker i fel ordning från hur jag hade tänkt och fick då ingen naturlig slutkläm utan lade till ett tafatt "hejdå" för att runda av, vilket inte kändes helt lyckat. Men vad fasen, man kan inte lyckas jämt!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Voffsigt

2011-12-07T15:10:00.004+01:00

Idag har jag varit social minsann!
Min forne kollega och linjeutbildare Anneli kom hit klockan 11 med inte bara sin, utan även två andra - totalt tre hundar, som vi har varit ute och gått med i nästan tre timmar. Vi gick ganska precis samma sträckning jag annars brukar springa då jag springer 11,8 kilometersturen, så det blev en bra bit. Men det kändes inte alls att så mycket tid förflöt, för det var jättetrevligt!
Jag tycker ju verkligen om hundar också, så det kändes ju verkligen som lilla julafton, att få umgås med hela tre stycken - varav jag fick hålla i två koppel. Mycket trevligt, det gör jag gärna om!

Nu har jag nyss ätit och idag blev det inte vegetariskt, i och med att jag hade planerat för pasta carbonara. Jag tänkte ju så vid matplaneringen, att jag inte ska gå för hårt ut med det vegetariska i början då jag kanske tröttnar då. Det kan ju i och för sig fortfarande vara sant, men jag kände mig sannerligen inte sugen på baconpaketet när jag tog fram det. Och då har jag bara varit köttfri i drygt ett dygn, så det lär ju bara vara en mental grej snarare än att kroppen har vant sig av med köttet. Skulle det gå så fort så faller ju min idé med vardagsvegetarianism om det får gå hela fem dagar med vegetarisk kost innan en köttätardag infaller, för då skulle väl magen vända sig ut och in när det väl blev kött.
Det har jag mycket svårt att tro.
Dessutom var det faktiskt gott med en carbonara, men jag åt i och för sig mindre kött än jag brukar i och med att jag nu gjorde dubbelt så mycket pasta för att få till en matlåda, men fortfarande bara använde ett paket bacon, som jag normalt annars själv äter till en måltid. Ändå känner jag mig mätt.

Nu ska jag snart dra iväg till jobbet för en kort eftermiddagstjänst. 676 fram och tillbaka är allt som står på agendan. Resten av veckan sen har jag desto längre tjänster, desto mer 676:or och delat i Stockholm båda dagarna. Ack för stockholmsdelning.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Stämplar ut. Och in. Och ut igen.

2011-12-06T15:26:00.003+01:00

Igår hade jag något av ett stämpeldilemma.
I SL-trafiken har man ju en "tillfällig" lösning för en del av biljetthanteringen, nämligen förköpsbiljetter som ska stämplas av oss förare. Det har varit en tillfällig lösning i sådär 30 år nu bara, så det får man väl se som en präktig dagslända.
Hur som helst, när jag började på Busslink (hette det ju faktiskt då, sen Keolis och nu Nobina), så fick jag en alldeles sprillans ny stämpel som jag har hållit kär sen dess. Jag menar, så snygg stämpel är det inte alla som har haft. Långt ifrån alla faktiskt, tydligen har många nya före (och efter) mig fått gamla begagnade.
Men min stämpel har efter att x antal gånger ha dunsat i golvet gått sönder allt mer, och igår bestämde jag mig för att det var ohållbart.
Först åkte den onödiga, men rätt dekorativa, svarta luckan ideligen upp (och fick med jämna mellanrum limmas igen när tid fanns), men sen har även en del som markerar själva stämpelnumret (onödigt för stämpelbilden när man är passagerare, men nödvändigt för mig för att urskilja min specifika stämpel om jag glömmer den någonstans), den har då och då hoppat ur, men gått att trycka på plats igen.
Sen har siffrorna som markerar datumet blivit mer flytande istället för att ha ett låst läge vid varje siffra - den har snurrat lite som den vill alltså. Så blev det även med tiden igår, så folk fick väldigt fult och dumt stämplade biljetter.
Således lämnade jag in min stämpel för att få en "ny".
Glädjande nog fick jag en som faktiskt var lika ny som den jag lämnade in, den såg precis likadan ut och hade limmad plastlucka också, noterade jag då jag stoppade ner den i väskan och cyklade hem.
Hemma sen tänkte jag titta lite närmare på stämpeln och ställa in den så att den är klar för användning imorgon då jag går på igen.
Det första jag noterade då var att inte heller den här stämpeln hade det där identifikationsnumret. Sen märkte jag att siffrorna var flytande på exakt samma sätt som min stämpel... och då insåg jag; det var min stämpel!
På något vis hade vi inte alls bytt, utan jag hade tagit min gamla och Therese hade lagt den jag skulle få, bland de trasiga.
Således blev det ytterligare en tur till garaget för att byta stämpel igen.
Sagt och gjort.
Hemma då, när jag lite senare skulle ställa in datum och så som jag nyss beskrev - ja då upptäckte jag (inte att jag återigen fått samma stämpel, utan) att den här också var trasig! Det gick inte att ändra datum utan att båda datumsiffrorna följde med. Alltså, om jag ville ändra från 05 till 06 så blev gick den istället från 05 till 16 och sen 27 osv. Inte helt optimalt alltså.
Idag har jag så åter fått en ny stämpel. Nu en riktigt gammal och ful en, men den testade jag alla funktioner på innan jag cyklade hem, och den tycks fungera. Så den får duga.

Igår drog jag ju igår med mitt vegetariska vardagsprojekt. Quornfilé med klyftpotatis (både vanlig och sötpotatis), hyvlad gurka och cocktailtomater med en yoghurtsås smaksatt med honung, citron och persilja blev det:

Et voilà!

Det var faktiskt riktigt gott! Alltså, quorn i sig var väl ingen jättesmaksensation, men kryddat och med rätt tillbehör, så var det helt klart gott.
Det som slog mig också var att det inte alls lade sig som den klump i magen som motsvarande mängd kycklingfilé skulle ha gjort. Jag kände mig väldigt behagligt mätt efteråt.
Idag står vegetarisk hemgjord pizza på menyn, och idag har jag överhuvudtaget inte ätit något kött. Igår hade jag skinka på frukostmackan och salami (eller liknande) på subwaymackan.
Hoppas jag kan hålla i det här vegetariska tänket! Det är just igår och idag som jag har planerat vegetariskt den här veckan (plus torsdag, då pizzaresterna ska ätas på Karlavägen), så jag har ju inte gått ut stenhårt ändå. Det kan gå.

Vidare igår, så drog jag igång med lite julbak:

Chokladbollar?

Nej, det är inte chokladbollar. I alla fall inte i den traditionella meningen, även om det ser ut som såna. Det där är tryffelbollar innehållandes hela hasselnötter, rullade i riven vit choklad. Ett jäkla projekt att få ihop, men det blev rätt bra och framför allt gott, vilket ju är huvudsaken.

Idag fanns det ju en tanke om att jag skulle träffa Tony, Uppsalavännen som hade ledig dag idag, även han. Men... Han har varit sig ganska lik de senaste gångerna jag har försökt få till att träffa honom. Alltså, först är han jättepositiv till det och sen upphör han helt att svara då jag försöker få till den sista bekräftelsen på att "men okej, då ses vi på tisdag då?". Jag förstår det inte riktigt, för jag tror inte att det handlar om att han egentligen inte vill träffas, så som det ligger nära till hands att tro, utan snarare... något annat. Jag vet inte. Vi hade i alla fall väldigt trevligt då vi träffades förut och det tror jag ju inte att jag var ensam om att tycka.

Det har dock inte gått någon större nöd på mig, jag har fått dagen att gå ändå - och det i ett makligt och härligt tempo.
Jag har smådonat här hemma med tvätt och lite sånt, jag har promenerat med mål att köpa frimärken (och byta stämpeln) och jag har läst ut min lånade bok - Anders Jallais Landsförrädaren. Den har jag lånat av Anneli, lite pinsamt länge, men i och med att hon och jag ska gå en hundpromenad imorgon (hon har hund, inte jag... tyvärr), så ska hon få tillbaka den och dess föregångare Spionen på FRA. Det var alltså lite av ett mål att läsa ut boken idag, och det gjorde jag ju också.
Den var bra, skapade en del tankar kring mordet på Olof Palme i och med att den handlade mycket om just det. Samtidigt irriterade det mig att många personer hade fingerade namn - snarlika med de som de avsåg. Palme hette Paul Olofsson, Ebbe Carlsson hette Ebbe Carlberg osv - samtidigt som andra riktiga personer förekom med sina riktiga namn, som till exempel Anna-Greta Leijon.
Min recension lyder: Var konsekvent. Och varför fjantnamn på vissa, när det ändå stod klart vilka de avsåg? Det förvirrade bara i och med att jag inte har full koll på alla namn i den utredningen, så vissa namn som var bekanta, kunde jag inte avgöra hur de skulle stuvas om, om de skulle stuvas om.
Men i övrigt var boken bra och välskriven, inte alls tafflig som jag annars ofta tycker att många böcker är i sitt språk. Liza Marklund skriver ofta taffligt, till exempel. Tycker jag.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Veggie

2011-12-05T17:06:00.002+01:00

Känslan jag har i kroppen just nu går nog tyvärr inte att misstolka. Jag önskar att det handlar om kärlekspirr eller något åt det hållet, men tyvärr tror jag att det är en kommande förkylning som gör att hela jag känns svajig.
Tecken som stödjer den teorin:

Vag, vag irritation i halsen
Plötsliga och blöta nysanfall som får mig att stöna ett "Uuääh" efteråt
Snor av samma densitet som vatten

Det ligger ju nära till hands att säga att jag inte vill bli förkyld nu, för så både säger och känner man ju alltid. Men om jag tänker efter lite, så är det nog bättre nu, så är jag förhoppningsvis återställd helt och hållet till jul.
Fast det behöver ju inte bryta ut någon jätteförkylning heller, jag försöker kurera mig bäst jag kan nu. Nyss drack jag en pressad citron, till exempel.

Jag har jobbat idag, min kortaste och bästa tjänst; 5:12-8:39 (vilket i praktiken aldrig blir ens så 'sent', sluttiden landar snarare på 8:30) Garaget - Norrtälje busstation - Ellan - Norrtälje busstation - Vårgatan - Garaget.
Kul var det också att den glade pojken som alltid hälsar så trevligt, åter åkte med. Det var nog ett par gånger sen sist!
Jag funderar för övrigt att söka ledigt nästa gång jag har den här tjänsten inför en ledig helg, för om jag får använda arbetstidsförkortningstimmar (dagens längsta ord) till det, ja då behöver jag inte använda mer än tre timmar och tjugosju minuter - och det borde jag få, förutsatt att jag får ledigt överhuvudtaget. Det är lite si och så med det på jobbet nu. Fast det rör ju mest julhelgerna, och när jag har den här tjänsten inför ledig helg, ja då är vi i slutet av januari.
Fast egentligen! Jag borde ju söka ledigt en fredag inför ledig helg, när jag har den tjänsten på torsdagen! Det skulle i och för sig kosta mer arbetstidsförkortningstimmar, men det kan det ju vara värt! Då hamnar vi i och för sig antingen nu innan jul (stört omöjligt att få ledigt) eller kring den 10:e februari. Det sistnämnda får det ju bli då.
Jag har i och för sig ingen jätteklar bild om vad jag vill hitta på då, men det vore ju bra kul att åka till Göteborg igen! Fast det borde jag egentligen göra i en annan månad än februari eller mars (mars var det sist - som ju var första gången där), men jag kanske inte orkar vänta på vårmånaderna.

Herregud, nyss kommenterade jag ett foto som Linni från årets idol, lade upp på facebook - och nu haglar notifikationerna om att folk gillar den kommentaren. På tre minuter har jag fått 17 tummar upp! Förlåt, 19 hann det bli när jag formulerade det här stycket. 21 nu.
Eh, ja det ökar hela tiden, så jag får nog släppa det nu, om jag ska komma vidare i skrivandet här.

Undrar jag, hur bra den där citronen kan ha tagit förresten, för nu känner jag mig plötsligt inte svajig alls! Däremot är jag stel och öm i nacke och ena skuldran. Men det tar jag ju hellre än en förkylning, om jag nu får välja. Fast det får jag ju inte.

Jag har ju inte berättat om den stora, livsomvälvande plan jag har förresten - den som jag idag börjar ta små babysteg mot.
Det är nämligen så att jag i den mest idealiska värld skulle vilja vara vegetarian, men det tror jag nog aldrig att jag kommer kunna bli, för jag tycker att kött är så vansinnigt gott och vill inte helt välja bort det. Däremot vill jag välja bort djurens lidande och den åverkan köttindustrin har på klimatet - och då har jag kommit på, briljant som jag är, att jag ju kan bli vardagsvegetarian! Alltså, vegetariskt i veckorna och kött på helgerna - det är ju ändå att dra ner en herrans massa på köttkonsumtionen och måste ju räknas som bra ur väldigt många synvinklar.
Men, jag förstår ju att jag inte kan gå pang på rödbetan och börja det livet direkt, jag måste nog snarare smyga mig fram.
Den här veckan blir det vegetariskt två dagar, och idag ska jag prova quorn för första gången. Jag hade inte ens en aning om var i affären man kunde tänkas hitta det, så jag var tvungen att rådfråga Daniel (facebooklös, så ingen länk där inte) - min vegetariske låtsaslillebror.
Jag är dock väl medveten om att det här är en plan som har rätt goda chanser att gå i stöpet, att jag av diverse anledningar kommer att ge upp. Dummare än så är jag inte. Men det är värt ett försök! Hälsan kanske också blir bättre? I och för sig är den ju redan bra, så jag skulle kanske inte märka någon skillnad.

Nu måste jag hur som helst starta med maten! Hoppas det ska smaka med quornfilé!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Snart har helgen vecka 48 tagit slut

2011-12-04T17:01:00.004+01:00

Datorn jag nu skriver på, vill jag minnas kan trilskas och få all text raderad om man markerar all text genom att hålla in shift och trycka på vänsterpilen, i fall man inte släpper pilen och shift innan markören är framme vid slutet (alltså början) av texten, så det ska jag försöka undvika nu. Men i och med att jag marginaljusterar texten efter att jag har skrivit klart, så blir det ju till att markera allting ändå.

Fast nähä, nu gjorde jag ett test och det verkade inte vara så, så jag kan nog markera på i lugn och ro. Fast nu, i och med testet, så satte jag igång marginaljusteringen där och då, så ja, såvida jag inte ska in med någon bild eller något klipp, så behöver jag inte trixa mer med det.

Härligt med bakgrundinformation som startutfyllnad va?

Redan andra advent också, men inte riktigt halvvägs till julafton (sett från första advent), för det. I och med att julafton ligger en lördag och fjärde advent måste vara söndagen antingen på eller före julafton, så är det ju nu maximal längd mellan fjärde advent och julafton.

På julklappsfronten är läget följande: En eller kanske två klappar återstår. Jag hade tidigare inte bestämt mig om jag skulle köpa en av de båda - det har jag nu bestämt mig för - och sen har jag fortfarande inte pratat med Tove och fått klarhet i om vi ska byta klappar eller inte.

Tove förresten, hon är i Addis Abeba (Etiopien) nu av alla ställen! Jag imponeras av hennes drivenhet att resa runt med/för olika... ska man kalla det "intresseorganisationer"...? Kanske att det alltid är RFSL som är den organisationen som gör att hon reser i och för sig, för hon är ju ofta i Bryssel också. Hur det än är, så är jag både imponerad och nästan lite avundsjuk. Jag skulle också vilja resa såpass ofta!

Fast det kräver väl som sagt ett engagemang utöver det vanliga, och det har jag inte riktigt. Sen skulle det inte riktigt passa med jobbet heller, befarar jag.

Och jobbet ja, det har bara innehållit en ögonbrynshöjare, och det är att Linus (som jag nämnde igår), återigen har prickat in att åka med mig! Alltså, han åkte med mig på min allra första tur med passagerare, sen gick det över ett år innan det skedde igen och nu har han gjort det tre gånger bara samma vecka! Fyra gånger senaste månaden (om man räknar en månad bakåt från nu och inte bara de enstaka dagar av december som har passerat) och innan dess är just den där första turen - om jag har räknat och uppskattat rätt. Märkligt, hur det slumpar sig!

Nu kurrar magen, så det vill väl till att fylla den strax.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

The lottery

2011-12-03T22:10:00.002+01:00

Jag undrar om jag inte har ett katthår i ögat. Känslan jag har är i alla fall precis sådan - stickande och irriterande. Ett ögonblick medan jag går till badrumsspegeln!

***

Nej, det var nog inget katthår. Men det hade annars inte förvånat mig, för jag är ju inte den som drar mig för att borra ner ansiktet i Herberts päls då jag träffar honom - och det har jag gjort nu på kvällen.

I övrigt har jag jobbat, arbetshelg som det är.

Jag blev allt lite snopen när jag på dagens första tur, som gick till Vätö, fick ombord en man som åkte med mig både igår och i förrgår (jo jag ser att jag borde vara konsekvent med mellanslagen och låta det i går vara särskrivet också - även om jag vet att det ska särskrivas så sitter det i ryggmärgen för mig att just igår och imorgon är ett och inte två ord)...
Eh, var var jag? Jo alltså jag fick ombord samma passagerare igen! Och han utbrast själv: "Nämen, nu känns det som att jag förföljer dig!"
Men tredje gången gillt som det var, så kom vi att prata hela hans resa igenom. Jag är osäker på vad han sa att han hette... Kanske Johan, men jag tycker att jag borde vara mer säker på det namnet i och med att det är ett namn som en gång har varit väldigt speciellt för mig. Så det kan ha varit något annat.
Hur som helst är han arkitekt till yrket, och det tror jag är ett fasligt roligt jobb! Min enda erfarenhet är väl i och för sig bara att bygga hus i Sims, och det är förmodligen en väldig förenkling av arkitektyrket, men det ger ändå en liten fingervisning kanske. Hur som helst så har man ju fria händer - och det har man i och för sig kanske inte alltid som arkitekt, men jag antar att det åtminstone är det man strävar efter.
Kul att prata med folk och så lite andra perspektiv till livs!

Det har för övrigt varit fler bekanta som har åkt med mig idag. Min forne, saknade kollega Daniels flickvän med hund till exempel, liksom Linus som åkte med på min allra första tur och som det sen gick evinnerliga tider innan han åkte med mig igen, trots att han pendlar varje dag - men nu har det slumpat sig att han tre gånger på kort tid har åkt med mig.
Det är då verkligen ett lotteri det där, vilka passagerare man ska få.
Ibland kan det hända när jag har paus på tekniska och någon eller några avgångar på 676:an ska gå före mig (om man nu kan uttrycka sig så, men när jag inte står på tur direkt i alla fall), då när jag går förbi 676:ans kur och ser folket där, att jag tänker: "Vad synd att ni inte kommer åka med mig."
Och det handlar väl inte riktigt om mallighet på så vis att det är en förlust för dem, utan snarare kanske en förlust för mig. Fast samtidigt vet jag ju inte då vad jag själv får, och allt som oftast får ju jag trevligt folk ändå. Lotteri, som sagt.

Apropå lotteri, så hade jag paus på garaget just när trisslotterna skrapades i nyhetsmorgon (något jag annars aldrig tittar på), och kvinnan som skrapade fick väl det som ändå i sammanhanget nog räknas som bottenskrapet; 10 000 kronor i månaden i 10 år. När det stod klart utbrast hon: "Det är inte bra!" - tyckte vi alla fyra som var vid tv:n just då, men ändå trillade polletten ner att hon faktiskt sa "Det är jättebra!". Lite kul med kollektiv felhörning, dock.

Nu suger det i Sims-tarmen, men klockan är 22:45 och jag har en arbetsdag även imorgon, så det blir det inte tu tal om!

Ordet är fritt, nu är det ditt.