lördag, januari 17, 2015

Livet är ibland tungt

Jag har haft väldigt kontrastfyllda dagar.

I torsdags hade jag en riktigt bra dag, då jag ju fick det fina på facebook som jag då bloggade om, på morgonen. Senare hade jag en givande diskussion med samma person, som gladde mig då den höll en helt annan nivå än vad den brukar göra.

På jobbet sen fick jag byta från en gammal häck, till betydligt fräschare buss. På min tur till Vätö klev en av mina nyfunna favoriter till passagerare ombord (han bor på Vätö). Han hade sällskap, men han blev efter stund enda passageraren ombord och ställde sig då bredvid mig och pratade hela vägen hem till honom. Mycket trevligt!

Min absoluta favoritpassagerare Alex, såg till att sluta tidigare för att kunna åka med mig en sista gång innan han flyttar till Sälen över vintersäsongen. Han skulle åka med mig 21:20 från Tekniska högskolan och skickade att han skulle hinna dit - ända till han skickade på nytt att det var förseningar och att han skulle komma till Tekniska 21:29 eller till Danderyd 21:36. Jag skulle avgå från tekniska 21:20 som sagt, och 21:30 från Danderyd. Jag försökte komma på någon bra lösning, men det kändes inte rätt mot passagerarna att försena varken med nio eller sex minuter, så det kändes lite hopplöst.
Alex, den klippan sa då att han kunde åka till Rimbo istället och då åka med mig när jag skulle tomköra därifrån, i och med att en 677 till Rimbo och en tomkörning hem var det som återstod av min tjänst efter turen från Stockholm.
Det här gör mig också så glad! Det finns ingen som har ansträngt sig så mycket för att få spendera tid med mig och offrat av sin egen fritid på det viset för att sitta och åka buss. Det här var långt ifrån första gången.


Och igår då, vände det.
Inga konstruktiva diskussioner, inga favoritpassagerare och dessutom flyttade Alex igår.

Utöver det fick jag även ett telefonsamtal som kändes väldigt jobbigt. Jag blev utskälld efter noter i min roll som sekreterare i min bostadsrättsförening, av en granne jag bor väldigt nära.
Det känns inte som att det är någon idé att gå in på detaljerna. Jag tycker dock inte att jag har gjort något fel, tvärtom att jag hela tiden gör mitt bästa för att utföra mitt uppdrag. Jag försökte förklara för henne att det inte är helt lätt ur min aspekt heller, men blev avsnäst med att jag får betalt och det är mitt jobb och därmed inte ska klaga.

Här känns det som att jag skulle vilja ha en ekonomisk genomgång, vilket jag i telefonen inte hade, utan sa något i stil med "så kan man ju också se det". Såhär är det:


  • Hela styrelsen får en gång om året ett arvode på 38 000. Hur det uppdelas inom styrelsen väljer styrelsen själva.

  • Min del av det årliga beloppet är 6080 kronor. Före skatt.

  • Utslaget per månad blir det ungefär 506 kronor. Före skatt.

  • Det jobb jag lägger ner tar flera timmar per vecka. Jag skriver ut och sammanställer saker, skriver protokoll, mailar, sköter kontakt med diverse av de som föreningen har avtal med, skriver avtal i vissa avseenden, ringer hit och dit och ja. En del tidskrävande saker.

  • På mitt riktiga jobb behöver jag jobba omkring två övertidstimmar för att komma upp i samma extra månadsinkomst som styrelsearvodet ger.

Det är inte svårt för mig att få ihop två övertidstimmar per månad, på mitt vanliga jobb. Så om det bara var pengarna som styrde, skulle jag inte se 506 kronor per månad och den tid det jobbet tar, värt mycket alls i kontrast till den tid jag behöver lägga ner för samma summa på mitt ordinarie jobb.

Det är tråkigt att många verkar tro att pengar styr precis alla beslut man tar i sitt liv. Ansvarskänsla kan också styra, tycker jag.


Som tur var fick jag mot kvällen en fin snap tillskickad från snapchat och Alex på plats i Sälen, så lite glad kände jag mig ändå sen.
Men jag kommer sakna honom. Mycket.

Ordet är fritt, nu är det ditt.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar