fredag, januari 23, 2015

Hjältar

Igår blev jag en erfarenhet rikare.

Jag körde min bästa linje 645, men den var som vanligt väldigt hal, som den så ofta är vintertid.
Jag hade utannonserat till passagerarna att jag skulle ta det lugnt och försiktigt, och inför att den första passageraren skulle gå av, så kom han fram och sa "det gick ju bra det här". Problemet var bara att hans hållplats låg i en kurva och när jag försökte smyga in och stanna i den, så ville bussen inte alls stanna. Inte svänga åt rätt håll heller, för den delen, så jag gled halvt ner på en avtagsväg som linjen inte alls går på, och halvt ner i diket.

Jag försökte såklart att backa upp igen, men vägen lutade ner i den riktning jag stod i och att backa i hal uppförsbacke ville sig inte.


Jag kontaktade trafikledningen och de skulle skicka ut en som skulle komma och hjälpa mig, men innan han kom fram så stannade ett mycket vänligt par i en bil, som förklarade för mig att om jag bara kunde ta mig loss framåt, så kunde jag fortsätta in på vägen jag hade glidit in på, och vända längre fram på den.


Sagt och gjort, vi flyttade på plogpinnen som jag fått stopp precis innan, och jag provade att köra framåt - och kom faktiskt loss!
Så jag gav mig in på den okända vägen och funderade var mannen där hade kunnat mena att jag skulle vända. Jag såg ett par platser som jag misstänkte att en bilist kanske hade bedömt som vändningsbara, men som jag i det här väglaget, mörkret och med min omkring 13 meter långa buss gjorde en annan bedömning av.
Jag pratade samtidigt med trafikledningen som tittade på kartor och sa att jag kan följa vägen runt och komma ut på ett tidigare ställe på min linje igen, men de hade ingen aning om vägen lämpade sig för busstrafik. Eller väglaget.
Jag stannade och funderade lite, men märkte att jag då blockerade vägen för en bilist, så jag tänkte att jag fick gå ut och förklara läget för dem.
Det visade sig vara paret, som hade följt efter av ren omtanke för att se till att jag skulle komma rätt.

Mannen förklarade också att han hade tänkt att jag skulle vända tidigare, men sa precis som trafikledningen, att jag bara kunde fortsätta vägen och hålla till höger, för att då komma ut på den "stora" vägen igen.
I det här sammanhanget är den vägen stor, för vägen jag då körde på var ungefär en buss bred och inte enkelriktad. Annars är den vägen inte heller speciellt stor.

Denna omtanke! Det fanns inget som sa att det här paret behövde följa efter mig, för de skulle inte åt det hållet heller. Jag blir så glad!


Det var dock väldigt halt även på denna lilla väg, och i en T-korsning där jag skulle till höger, ville bussen återigen bara rakt fram, till en början. Jag trodde att jag skulle glida av igen, men tack och lov samarbetade styrningen precis när jag hade slut på överhäng att svepa med, och jag kom rätt.

Väl framme vid korsningen till stora vägen, stod en kollega med avlösningsbil. Jag hade sen tidigare fått valet av trafikledningen att antingen köra linjen med bussen igen, köra linjen med bilen eller köra bussen till garaget.
Jag valde att köra linjen med bilen, och mina tre återstående passagerare fick klämma in sig och det blev genast lite gemytligare stämning.
Jag menar, det blir helt annat att vara fyra personer i en personbil, jämfört med i en buss.
Så vi småpratade och hade allmänt trevligt, och jag kände att det var tur att jag valde bil framför buss, för jag fick sladd ytterligare ett par gånger. Då hade dock passagerarna lämnat mig.
Ingen klev på sen, förrän vägen hade breddat sig ordentligt. Där stod då en kille som jag känner igen som lillebror till en av min systers före detta vänner. Han kände igen mig också, så vi pratade också om ditten och datten.
Det är ju passagerarkontakten jag gillar bäst med mitt jobb, och ja, nu har jag provat på taxiyrket också, kan man säga, och det känns som att jag skulle gilla det också.



Nu måste jag stressa iväg till jobb och exakt samma körningar som igår! Uppsala först, sen 645 och sist Hallstavik tur och retur.
Det är för övrigt sista gången på tid och evighet som jag jobbar kväll.

Jag kommer sakna det.
I synnerhet sovmorgnarna.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar