fredag, januari 30, 2015

Jag förgås långsamt.

Just nu är det inte kul att vara Fredrik Lundebring.
Det är ett helvete.

Det är däremot jättekul att vara katterna Hasse och Tage.

I rest my case. But I love them no matter what.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, januari 28, 2015

Lätt stress

Det är mycket nu, och jag har en lätt huvudvärk i bakhuvudet som förmodligen mest av allt säger åt mig att jag borde sova mer och tänka mindre.

Så, jag ska nog börja denna tidsbrist med att slå in ett paket. Sen äta lite. Och sen hasta tillbaka till jobbet och fortsätta min dag som handledare åt en ny kollega.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, januari 27, 2015

Tidningsmannen

Jag har faktiskt tappat räkningen på hur många gånger jag har varit med i olika tidningar nu, och i synnerhet lokalblaskan här i stan, men jag ska inte sticka under stol med att jag tycker att det är lite roligt. Idag slår jag till igen, på både förstasida på på ett uppslag längre in.



Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, januari 26, 2015

The earth is moving

Mitt liv är hela tiden toppar och dalar, även om topparna kanske inte är så höga. Nu är jag dock där igen.
Det mesta är bra. Ja, det är väl på jobbet som jag fortfarande inväntar vissa svar, men den stress jag tidigare kände över vissa besked, den känns mer avlägsen nu.
Fast svar vill jag fortfarande ha, såklart. Då jag är en sån som inte vill lyssna på rykten, utan få information från de jag vet faktiskt vet vad det är som pågår.

Privat känns allt mer harmoniskt. Dessutom känner jag att jag är på väg att få en ny vän. Åtminstone digitalt.
Det glädjer mig med människor som visar värme och glädje så direkt från start. Och ödmjukhet.
Det är fina egenskaper.

Idag klev jag för övrigt upp 3:10. Det funkar väl om man somnar kring 20:00, men jag gick och lade mig 22-något och somnade inte förrän långt senare. Dessutom sov jag oroligt.
Det tog ut sin rätt på eftermiddagen.

Eller eftermiddagen. Jag jobbade knappt inte på eftermiddagen, jag slutade 12:51. Jag menar efter min lunchrast. En lunchrast som låg i frukosttid för många.
Där läste jag till en början fel på min spec. Jag skulle nämligen köra 676 klockan 4:22 till Stockholm, 5:30 till Norrtälje, 676X till Danderyd 6:53 och tomköra därifrån till garaget och sen ha rast.


Så jag tog min rast på garaget och gick ut till Vårgatan, som det stod att jag skulle göra, när rasten var slut 9:46.
Jag tyckte dock att det var en underlig tid att stå där, för där står man om man ska åka med 651 som kommer från Färsna och bussarna från Färsna brukar gå på minutslaget 09 från Färsna, och det tar absolut max fem minuter därifrån till Vårgatan, hållplatsen utanför garaget. Alltså, jag tänkte inte så intensivt på detta, men tanken slog mig ändå, att det var en udda tid.
En tomkörande kollega svängde ut från garaget och plockade upp mig, så jag behövde inte tänka mer på 651. Hon skulle köra stadsbuss och var lite sen på grund av något bussfel, och frågade vad jag skulle köra. Jag tittade då på min spec, för det var ju stadsbuss för mig också.
Då såg jag att min avgångstid från stationen var 9:48.

Det var klockan då också, där jag satt och åkte ner.
På specen stod det nämligen, när jag läste mer noggrant, att jag visst skulle köra från Danderyd till garaget, men det var mer direkt därpå som jag skulle gå till Vårgatan och åka ner till stationen och där ha min rast till 9:46. Suck.
Så jag blev lite sen och fick be om ursäkt till kollegan som väntade på att bli avlöst.
Det drabbade inga passagerare, för ingen ville åka med mig förrän jag var i kapp i tid igen.

Några varv senare satt jag och tänkte på... Ja, jag har ingen aning. Något helt annat i alla fall, och såg plötsligt att någon hade tryckt på stoppknappen, och kom då ihåg när jag hade hört plinget och visste alltså vilken hållplats det gällde, och den hade jag ju kört förbi för länge sen.
Jag drog med en stackars tant alldeles för långt, och bad såklart om ursäkt. Hon var dock väldigt förstående, nästan åt fel håll, så att hon tyckte att det var hennes fel, vilket det på inget sätt var. Jag förklarade att jag hade klivit upp väldigt tidigt och att det nog var det som gjorde mig lite sinnesslö.
Hon klev på igen när jag nästan var klar med min arbetsdag och frågade med glimten i ögat om jag var vaken än.

Såna passagerare gillas!


Liksom en kille som klev på och såg med snälla bruna ögon på mig och sa att han hade glömt sitt busskort och behövde veta ganska på en gång om han fick åka med eller om han skulle behöva springa till sitt jobb, då han började jobba klockan 12 och klockan var typ 11:46 då.
Han fick åka med, och jag frågade var han jobbar, eftersom jag egentligen trodde mig veta det, då jag känner igen honom från en annan linje. Så det blev att vi småpratade hela (den ganska korta) vägen till hans jobb på Flygfältet. Ja, det är en stadsdel alltså. Han jobbar på ett hunddagis där. Jag trodde att han jobbade på ett hunddagis på ett annat ställe, nämligen. Och det hade han också gjort, men bytt.

Så vi pratade mestadels hundar.
Det var synd att han inte åkte med längre, för det var ett intressant samtal.
Men, vi stöter nog på varandra igen.

Nu är det tid för säng. Imorgon har jag dock sovmorgon jämfört med idag, jag ska kliva upp 4:39.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, januari 25, 2015

Run to the hills

Jag kanske har gått händelserna i förväg igen. Det må vara hänt, men jag tycker inte att jag överreagerar. Jag tycker att jag reagerar.
Så länge allt blir bra i slutändan så är det väl ändå en utveckling som är bra. Eller något.
Jag orkar inte fokusera på det där här nu ändå.

Istället vill jag lyfta fram att jag har varit ute och sprungit idag! Det var ett tag sen nu, på grund av kyla, väderlek och mängd snö och is på backen, men idag ansåg jag att faktorerna samstämde på ett godtagbart vis, och gav mig ut.
12,15 km på 1:02:05 som gav snittet 5:07/km. Det är inte mitt bästa tempo. Men det kan man heller inte vänta sig. Jag sprang senast den tredje januari och har inte varit alltför aktiv däremellan. Så nöjd, det är jag minsann ändå!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, januari 24, 2015

Det är över nu.

Här sitter jag och funderar:
Ska jag skriva ett inlägg eller inte?
För det finns så innerligt många tankar just nu. Så många argument, dessutom. Så mycket ilska, och en så stor känsla av svek.
Men mest av allt finns det en uppgivenhet.
Nu slutar jag kämpa.

Om det nu visar sig att jag har kastat bort de två senaste åren av mitt liv på någon som bara har låtsats och utnyttjat mig och framför allt min tillgänglighet för någonting jag överhuvudtaget inte kan begripa, nej banne mig, då är sista ordet redan sagt.
Det är ändå inte lönt att attackera med anklagelser, det kommer ändå inte leda någonvart.

Så nej. Jag skriver inte det inlägg jag ändå egentligen har så mycket material inom mig till, som skulle behöva komma ut.


Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, januari 23, 2015

Hjältar

Igår blev jag en erfarenhet rikare.

Jag körde min bästa linje 645, men den var som vanligt väldigt hal, som den så ofta är vintertid.
Jag hade utannonserat till passagerarna att jag skulle ta det lugnt och försiktigt, och inför att den första passageraren skulle gå av, så kom han fram och sa "det gick ju bra det här". Problemet var bara att hans hållplats låg i en kurva och när jag försökte smyga in och stanna i den, så ville bussen inte alls stanna. Inte svänga åt rätt håll heller, för den delen, så jag gled halvt ner på en avtagsväg som linjen inte alls går på, och halvt ner i diket.

Jag försökte såklart att backa upp igen, men vägen lutade ner i den riktning jag stod i och att backa i hal uppförsbacke ville sig inte.


Jag kontaktade trafikledningen och de skulle skicka ut en som skulle komma och hjälpa mig, men innan han kom fram så stannade ett mycket vänligt par i en bil, som förklarade för mig att om jag bara kunde ta mig loss framåt, så kunde jag fortsätta in på vägen jag hade glidit in på, och vända längre fram på den.


Sagt och gjort, vi flyttade på plogpinnen som jag fått stopp precis innan, och jag provade att köra framåt - och kom faktiskt loss!
Så jag gav mig in på den okända vägen och funderade var mannen där hade kunnat mena att jag skulle vända. Jag såg ett par platser som jag misstänkte att en bilist kanske hade bedömt som vändningsbara, men som jag i det här väglaget, mörkret och med min omkring 13 meter långa buss gjorde en annan bedömning av.
Jag pratade samtidigt med trafikledningen som tittade på kartor och sa att jag kan följa vägen runt och komma ut på ett tidigare ställe på min linje igen, men de hade ingen aning om vägen lämpade sig för busstrafik. Eller väglaget.
Jag stannade och funderade lite, men märkte att jag då blockerade vägen för en bilist, så jag tänkte att jag fick gå ut och förklara läget för dem.
Det visade sig vara paret, som hade följt efter av ren omtanke för att se till att jag skulle komma rätt.

Mannen förklarade också att han hade tänkt att jag skulle vända tidigare, men sa precis som trafikledningen, att jag bara kunde fortsätta vägen och hålla till höger, för att då komma ut på den "stora" vägen igen.
I det här sammanhanget är den vägen stor, för vägen jag då körde på var ungefär en buss bred och inte enkelriktad. Annars är den vägen inte heller speciellt stor.

Denna omtanke! Det fanns inget som sa att det här paret behövde följa efter mig, för de skulle inte åt det hållet heller. Jag blir så glad!


Det var dock väldigt halt även på denna lilla väg, och i en T-korsning där jag skulle till höger, ville bussen återigen bara rakt fram, till en början. Jag trodde att jag skulle glida av igen, men tack och lov samarbetade styrningen precis när jag hade slut på överhäng att svepa med, och jag kom rätt.

Väl framme vid korsningen till stora vägen, stod en kollega med avlösningsbil. Jag hade sen tidigare fått valet av trafikledningen att antingen köra linjen med bussen igen, köra linjen med bilen eller köra bussen till garaget.
Jag valde att köra linjen med bilen, och mina tre återstående passagerare fick klämma in sig och det blev genast lite gemytligare stämning.
Jag menar, det blir helt annat att vara fyra personer i en personbil, jämfört med i en buss.
Så vi småpratade och hade allmänt trevligt, och jag kände att det var tur att jag valde bil framför buss, för jag fick sladd ytterligare ett par gånger. Då hade dock passagerarna lämnat mig.
Ingen klev på sen, förrän vägen hade breddat sig ordentligt. Där stod då en kille som jag känner igen som lillebror till en av min systers före detta vänner. Han kände igen mig också, så vi pratade också om ditten och datten.
Det är ju passagerarkontakten jag gillar bäst med mitt jobb, och ja, nu har jag provat på taxiyrket också, kan man säga, och det känns som att jag skulle gilla det också.



Nu måste jag stressa iväg till jobb och exakt samma körningar som igår! Uppsala först, sen 645 och sist Hallstavik tur och retur.
Det är för övrigt sista gången på tid och evighet som jag jobbar kväll.

Jag kommer sakna det.
I synnerhet sovmorgnarna.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, januari 22, 2015

Eldprov, trodde jag.

Jag tycker inte om att stressa i onödan. Vem gör det egentligen?
Likväl, så utsätter jag lite för ofta för stress som jag med bättre planering hade kunnat undvika. Det handlar mer eller mindre uteslutande om att jag påbörjar matlagning för nära inpå att jag ska iväg och jobba.

Maten står och puttrar nu medan jag skriver, och jag räknar med att kunna börja äta klockan 12:45. Sen tar själva ätandet en stund, sen ska jag helst lämna köket i ett presentabelt skick (för inte är jag sugen på att städa köket när jag kommer hem ikväll vid 23-tiden. Och så ska jag ju även ta mig till jobbet, något jag får räkna med bör ta lite längre tid igen nu, i och med att det åter har snöat. Dock inget utlovat snökaos, men kanske närmare en decimeter eller så.

Jag börjar jobba 13:28.
Trodde jag.
Det visade sig att jag jag börjar 13:43, så jag har tack och lov lite extra tid att spela med.

Spela med förresten. Jag har ena foten inne i att börja investera i aktier nu. Blev sugen att köpa in mig lite i Nobina när jag läste något på hemsidan (inte vårt intranät), om att aktieägare bla bla bla, och jag tänkte att det kan ju vara jag. Bara någon liten post alltså, men så ser man bättre ovanifrån vad som händer.
Men, det verkar inte finnas aktier i Nobina att köpa. Så, jag gör nog som jag gör mestadels annat. Hittar någon billig skit.
Det tar dock ett par bankdagar att överföra kapital från min bank till mitt aktieplaceringsställe, så än är jag inte igång.
Inte kommer det bli stora pengar heller, nä, jag vill prova lite lätt och se vad det kan ge.

Ett annat eldprov är att jag lagar mat på så vis att jag har min traktörpanna i ugnen, och något i min hjärna slår ofta fel när jag gör så.
Då får jag ofta för mig att jag kan ta i handtaget som vanligt, eller lyfta på lock eller liknande, med mina bara händer. Det slutar ju förstås med första gradens brännskador.
Jag ska verkligen försöka undvika det nu. Ugnsvanten hänger demonstrativt på ugnsluckan för att påminna mig. Jag kan dock inte lova något.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, januari 21, 2015

Sånt är livet.

Idag har jag haft lunchdate. Här hemma hos mig!

Det är dock inte alls så romantiskt som det låter, även om det var med en person jag aldrig har träffat förut.
Nej, jag blev tidigare i veckan uppringd av Norrtelje Tidning som hade uppmärksammat att jag ibland äter vegetarisk mat, utan att för den sakens skull vara vegetarian. Det känns ju som att rätt många gör det, men nu ville de hur som helst intervjua mig och det i samband med matlagning och ätning, så NT:s reporter satt mittemot mig vid mitt köksbord när det åts pasta med champinjonröra, sallad och bröd.

Jag tycker kanske inte att jag är rätt ambassadör för vegetarianismen, i och med att jag äter vegetariskt max två gånger i veckan, men det var just en sån person de ville ha, tydligen. Så vi får väl se vad det blir med det där. Jag tror att själva artikeln skulle vara klar till början av nästa vecka.

I övrigt är jag ledig idag, kompledig, för att det ikväll är både styrelsemöte och extrainsatt föreningsstämma där vi ska besluta om nya stadgar för min bostadsrättsförening, och jag skulle egentligen ha jobbat kväll idag. Det hade då krånglat till det med att få en tidig tjänst, då jag i så fall även hade behövt byta gårdagens tjänst, så det var enklast såhär.

Inte mig emot, mitt huvud är ändå fullt av tankar som inte riktigt ger mig någon ro.

Så kände jag även igår, när jag satt och hade lastat på folk på Tekniska högskolan och skulle avgå hem mot Norrtälje klockan 21:20. Jag hade några minuter från att folk hade slutat kliva på, till dess att jag skulle köra, så jag fördrev tiden med att scrolla igenom facebookflödet då jag numera inte har någon ständig konversation att ägna mig åt. Normalt sett tycker jag att bilder av typen nedan är mest skit och scrollar snabbt förbi, men den här fick mig ändå att först stanna upp och sen brista ut i ett gapskratt, som jag fick dölja bäst jag kunde.

Det var riktigt härligt, för jag är minsann inte den som hur enkelt som helt brister ut i gapskratt, i synnerhet inte i situationer då jag känner mig pressad. Undantag finns bevisligen:


Så mycket falskhet bor det där.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, januari 20, 2015

For reasons unknown (reprise)

Jag återvinner nu en rubriktitel. Det har jag säkert gjort förut, men då är jag nog mer eller mindre medveten om det, till skillnad från nu då jag är väl medveten om att jag har använt allt utom parentesen förut.

Det är just så med mycket som sker i livet, det sker for reasons unknown.
Jag strävar alltid, eller åtminstone oftast efter klarhet och klarspråk, men det finns så många exempel på när jag skulle och rentav borde ha kunnat få det, men inte fått det.
Jag har ledsnat, och nu har jag i alla fall på ett område börjat forska i vad det är som händer egentligen.

Jag har nämligen än en jävla gång fått läsa det lilla meddelandet på vårt intranät på jobbet att
[Namn Namnsson] har valt att avsluta sin anställning på Nobina. Rekrytering efter ny gruppchef är påbörjad. Kontakta mig eller närmaste gruppchef om du har frågor.
/Trafikchefen.

Jag har fått byta närmsta chef, alltså gruppchef, orimligt många gånger redan och nu vill jag veta vad det är som händer på nivån ovan mig. Jag ska göra mitt bästa för att ta reda på det, vägen utan skvaller och spekulation.

Sen finns det såklart andra reasons unknown som härjar, som alltid. Det får vara som det vill med den saken. Jag är inte den labila person jag en gång var, jag vet inte om det är ett permanent eller tillfälligt tillstånd, men saker som tidigare förkrossade mig och fick in mig under en mental tjock dimma, påverkar mig nu knappt alls. Visst, jag säger inte att jag njuter en sekund av status quo, men jag accepterar situationen. Trots att allt är for reasons unknown för mig.


Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, januari 18, 2015

Empati och sympati

Att vara den som känner sympati för någon som saknar empati blir i slutändan ett antipati.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, januari 17, 2015

Livet är ibland tungt

Jag har haft väldigt kontrastfyllda dagar.

I torsdags hade jag en riktigt bra dag, då jag ju fick det fina på facebook som jag då bloggade om, på morgonen. Senare hade jag en givande diskussion med samma person, som gladde mig då den höll en helt annan nivå än vad den brukar göra.

På jobbet sen fick jag byta från en gammal häck, till betydligt fräschare buss. På min tur till Vätö klev en av mina nyfunna favoriter till passagerare ombord (han bor på Vätö). Han hade sällskap, men han blev efter stund enda passageraren ombord och ställde sig då bredvid mig och pratade hela vägen hem till honom. Mycket trevligt!

Min absoluta favoritpassagerare Alex, såg till att sluta tidigare för att kunna åka med mig en sista gång innan han flyttar till Sälen över vintersäsongen. Han skulle åka med mig 21:20 från Tekniska högskolan och skickade att han skulle hinna dit - ända till han skickade på nytt att det var förseningar och att han skulle komma till Tekniska 21:29 eller till Danderyd 21:36. Jag skulle avgå från tekniska 21:20 som sagt, och 21:30 från Danderyd. Jag försökte komma på någon bra lösning, men det kändes inte rätt mot passagerarna att försena varken med nio eller sex minuter, så det kändes lite hopplöst.
Alex, den klippan sa då att han kunde åka till Rimbo istället och då åka med mig när jag skulle tomköra därifrån, i och med att en 677 till Rimbo och en tomkörning hem var det som återstod av min tjänst efter turen från Stockholm.
Det här gör mig också så glad! Det finns ingen som har ansträngt sig så mycket för att få spendera tid med mig och offrat av sin egen fritid på det viset för att sitta och åka buss. Det här var långt ifrån första gången.


Och igår då, vände det.
Inga konstruktiva diskussioner, inga favoritpassagerare och dessutom flyttade Alex igår.

Utöver det fick jag även ett telefonsamtal som kändes väldigt jobbigt. Jag blev utskälld efter noter i min roll som sekreterare i min bostadsrättsförening, av en granne jag bor väldigt nära.
Det känns inte som att det är någon idé att gå in på detaljerna. Jag tycker dock inte att jag har gjort något fel, tvärtom att jag hela tiden gör mitt bästa för att utföra mitt uppdrag. Jag försökte förklara för henne att det inte är helt lätt ur min aspekt heller, men blev avsnäst med att jag får betalt och det är mitt jobb och därmed inte ska klaga.

Här känns det som att jag skulle vilja ha en ekonomisk genomgång, vilket jag i telefonen inte hade, utan sa något i stil med "så kan man ju också se det". Såhär är det:


  • Hela styrelsen får en gång om året ett arvode på 38 000. Hur det uppdelas inom styrelsen väljer styrelsen själva.

  • Min del av det årliga beloppet är 6080 kronor. Före skatt.

  • Utslaget per månad blir det ungefär 506 kronor. Före skatt.

  • Det jobb jag lägger ner tar flera timmar per vecka. Jag skriver ut och sammanställer saker, skriver protokoll, mailar, sköter kontakt med diverse av de som föreningen har avtal med, skriver avtal i vissa avseenden, ringer hit och dit och ja. En del tidskrävande saker.

  • På mitt riktiga jobb behöver jag jobba omkring två övertidstimmar för att komma upp i samma extra månadsinkomst som styrelsearvodet ger.

Det är inte svårt för mig att få ihop två övertidstimmar per månad, på mitt vanliga jobb. Så om det bara var pengarna som styrde, skulle jag inte se 506 kronor per månad och den tid det jobbet tar, värt mycket alls i kontrast till den tid jag behöver lägga ner för samma summa på mitt ordinarie jobb.

Det är tråkigt att många verkar tro att pengar styr precis alla beslut man tar i sitt liv. Ansvarskänsla kan också styra, tycker jag.


Som tur var fick jag mot kvällen en fin snap tillskickad från snapchat och Alex på plats i Sälen, så lite glad kände jag mig ändå sen.
Men jag kommer sakna honom. Mycket.

Ordet är fritt, nu är det ditt.


torsdag, januari 15, 2015

När det stora glädjer

Det fina med vänner är att de ibland kan dra fram ess ur rockärmen när de känner av att det är just ett sånt ess man behöver.

Sånt här blir jag så glad av!

Just ordet bög är något som när det kommer från en straight ganska många gånger betyder något nedlåtande, något man säger i syfte att såra och göra sig själv viktigare och framförallt normativ. Det tror jag åtminstone merparten av alla gaymän någon gång under livet har fått uppleva, förmodligen ganska många fler än en gång.

Det går att ladda om ord. Fast, då måste man först reda ut det mellan varandra och ha en dialog om vad som känns okej och inte okej. Jag har sen länge hävdat att Namn Namnsson får kalla mig precis vad han vill, eftersom jag vet att syftet inte är att såra mig - eftersom jag vet att Namn inte bara tolererar och accepterar min läggning, utan även tycker om mig och tycker att det gör mig till en intressant person. Jag antar åtminstone det sista, för jag vet inte hur många gånger vi har diskuterat sexualitet ur olika perspektiv. Allra oftast skämtsamt och på en inte så seriös nivå, men det har även funnits stunder av mer djup och allvarsam eftertanke.

Det förändrar inte att jag inte vill bli kallad bög spontant av vem som helst. För vem som helst känner jag inte så bra att jag vet vilken laddning som läggs i det och vad syftet egentligen är.
För varför ska man kalla någon efter dennes sexualitet? Jag heter Fredrik och jag kallar väl dig vid ditt namn, om jag vet vad du heter?

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, januari 14, 2015

The story of my life

Än en gång händer det. Det här som gör mig så tom på insidan. Ignoransen jag avskyr.
Det har hänt så många gånger i mitt liv att folk antyder saker som får mig glad och tro att de faktiskt menar något med det som antyds, för att det sen ska bli något helt annat - oftast ett ingenting där man utan förklaring slutar prata med mig.

Nu hade jag inte hunnit bygga upp de största av förväntningar, men i och med att det inte är första gången, så blir jag tämligen trött när det från ingenstans kommer en fråga från någon som vill gå på dejt med mig, och vi konverserar lite fram och tillbaka den aktuella och kommande dag. Jag talar om att jag jobbar i helgen som kommer, men kan dejta både måndag, tisdag och onsdag veckan som kommer och får till svar att vi får hålla kontakten och bestämma i helgen.
Jag höll kontakten och svarade, men svaren tillbaka slutade komma och nu står vi där. Onsdag. Och jag har varken fått svar eller ännu mindre någon dejt.

För att citera en mycket god vän:
Åt helvete med dig!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, januari 13, 2015

Starr

Jag vet inte vad som händer, det är som att jag helt glömmer bort att blogga varannan dag. Inte för att det händer så mycket just nu ändå.
Igår jobbade jag kort och tidig dag, idag är jag ledig. Så.
Där har ni det.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, januari 11, 2015

Mänsklighetens förfall

Jag tycker jag ser spår av den varje dag.
Är det inte i hatiska inlägg och kommentarer på internet, så är det i tomheten i folks huvuden, när de kliver rakt ut över vägen utan att se sig för, när jag kommer körande med min buss. I halt väglag.

Tänk om alla kunde tänka till lite, tänka utanför sin egen bubbla?

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, januari 09, 2015

Teknik

Man kan tro att jag hatar teknik, i alla fall om man är en nära vän till mig som kan mer om teknik än vad jag kan.
Det är bara det att jag är tämligen oteknisk och framför allt så har jag dåligt tålamod och blir snabbt skogstokig när jag inte får det att fungera.

Jag har allt mer och fler problem med min stationära dator just nu. Dels låser sig skrivprogrammet så fort jag försöker skriva något - inte optimalt för en sekreterare, och dels så låser sig hela datorn och startar om sig titt som tätt utan att jag förstår varför.
Därför bestämde jag mig igår för att jag måste lyckas med det jag tidigare har misslyckats med; att installera min skrivare så den funkar via wifi:t till min laptop.
Eh, ja. Nu är varken skrivaren eller laptopen mina egentligen, det är styrelsens, men jag förvaltar dem så länge som jag är sekreterare.
Det tog orimligt lång tid, skulle jag vilja säga, och jag var inte säker på att jag hade lyckats förrän jag faktiskt lyckades skriva ut det jag behövde skriva ut igårkväll - men jag lyckades!

Idag då, så hände något osannolikt när jag precis hade kommit fram till Uppsala på morgonen. Ja, jag körde buss dit alltså. Jag hade faktiskt precis gått ut ur bussen och stängt dörren, på väg mot en toalett, då jag hörde att jag fick ett radioanrop från trafikledningen där inifrån.
Det visade sig vara en trafikledare som tänkte att jag som är lite insatt i olika busstyper, kanske kunde hjälpa honom då han själv inte visste hur han skulle råda en kollega som hade problem med en annan buss.
Jag förstod snabbt av problembeskrivningen att det gällde vagn (ja, vi säger vagnar om våra bussar) 6400, då problemet gällde att mittdörren inte gick att stänga utan att bryta huvudströmmen, efter att passagerarna tryckt på barnvagnsknappen istället för den vanliga stoppknappen.
Just det här visste jag hur man tar sig förbi, man måste nämligen släcka stannarsignalen manuellt innan man öppnar dörrarna, för att undvika det felet. Varför bussen gör som den gör däremot, det sträcker sig inte min tekniska kompetens till att förklara.
Hur som helst så fick jag rapport senare på att det hade fungerat.

Så. Varför kan jag då inte få ordning på min dator också? Jag tycks ju ha ett winning streak här. Eller?

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, januari 08, 2015

Veckans enda

Den här veckan har jag bara en ledig dag, och den är idag.
Lite som vanligt i mitt liv trodde jag att den skulle fyllas av något som inte blev av.
The story of my life?

Jag tänker istället göra det här till en lugn och skön dag.
Dagens fysiska aktivitet blev att cykla upp, upp, och åter upp till badhuset på Södra Bergen, simma 1000 meter på 27 minuter, duscha och basta i relaxbastun, duscha och basta i herrbastun, duscha och klä på mig och cykla ner, ner och åter ner för att komma hem.

Nu när nästan all snö och is har försvunnit igen, är det ändå rätt jobbigt även att cykla nedåt, eftersom just nästan allt har försvunnit. Det är våta isbucklor här och där, förmodligen orsakade av fotspår och annat och att cykla nedför innebär ett konstant bromstryck på pedalerna, för att inte få upp för hög och okontrollerbar fart.
Frälsningsarmébacken var inget undantag, och den väjer jag inte för bara för att jag har brutit hand och arm där för snart två månader sen. Nej, jag kan cykla på vinterväglag. Det gäller bara att riskbedömma rätt och fokusera på rätt saker.
Inte prata i telefon och använda handbroms.

Min syster smsade igår och frågade om hon får komma hit i helgen trots att jag jobbar, och jag jobbar ju inte vansinnigt sent då jag slutar 18:59, så det tyckte jag var ett trevligt initiativ. Som det verkar kanske jag får komma hem till mig själv och ett dukat bord från jobbet, och när hände det senast?

Igår släpptes resultatet av tjänstesökningen som träder i kraft första februari på jobbet. Alltså, vilket schema som går till vem, typ.
Jag hamnade på rad 1 på grupp 140. Själva gruppen var mitt förstahandsval och raden mitt andrahandsval, så jag kan ju egentligen inte vara annat än nöjd.
Men. För det finns väl alltid ett men? Det här innebär att jag inte kommer jobba kväll på omkring ett år igen, och det kommer jag sakna.
Jag var ganska skeptisk till att börja jobba kväll på heltid, vilket jag gjorde i den förrförra schemaperioden, efter att i stort sett bara haft delat innan dess under min tid på Nobina och på fasta schemagrupper, men det kom att passa mig väldigt bra.
Trots att jag är singel och på många plan bara har mig själv att tänka på, så gäller inte det alla plan ändå, och därför blev jag så glad när jag efter många om och men till förra schemagruppen, fick komma in i den enda heltidsgrupp med varierande tider från att som tidigast börja 5:47 till att som senast sluta 1:10. Det passade mig utmärkt, kvällsveckorna var i majoritet, men jag kunde pricka in att göra andra saker vissa kvällar ändå.
Till den här sökningen försvann den gruppen. Inte till namnet då, det finns fortfarande en som heter 165, men den är totalt omgjord.
Och nu ska jag alltså återgå till att bara jobba delat, i stort sett.

Schemat.

Det är ju inte helt lätt för oinvigda att förstå, men alla tjänster (alltså dagar) märkta med BN är delade pass. AN är sammanhängande och CN är kortpass. På helger finns inga delade, och som synes är det bara där jag kommer ha sammanhängande helpass.
Anledningen att jag sökte den här gruppen i första hand var att det är just mängden delningar som är det som är skit med den här gruppen. I andra grupper som jag skulle ha möjlighet att komma in på, där det fanns fler sammanhängande tjänster så var skiten istället i form av att jobba fler helgdagar, ha färre veckor i spannet och därmed få mer återkommande och i flera fall tjatigare schema, och tristare linjer.
Nu är jag ändå i den grupp som jag tyckte hade roligast körningar, och jag är fortfarande ledig en majoritet av helgerna. Det fick vara värt det.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, januari 07, 2015

Det hände en grej.

Det där vaknade jag till igår.

Skrivet av vad som då kändes som en total främling. Men efter ytterligare konversation och djupdykning i profilen i fråga på facebook (varifrån det skickades), så minns jag mer nu.

Något i mig säger att är man sådär modig och rättfram, så förtjänar man en chans.

Det är synd bara att andra inte har tänkt det om mig.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, januari 05, 2015

Nej men Fredrik!

Jag skrev tydligen inget inlägg igår heller. Det brukar jag dock vara medveten om när det händer, men alltså inte igår.
Igår hade jag dock rätt höga stressnivåer då jag skulle hinna handla, förbereda en trerättersmiddag så långt det överhuvudtaget bara var möjligt, duscha, raka mig och gå och möta mitt middagssällskap - allt inom loppet av tre timmar och 45 minuter. Sen ville jag ju dessutom småstäda lite och diska undan så mycket som bara var möjligt också, under den tiden.

Det blev dock en trerätters som bestod i laxrullar med pepparrotskräm till förrätt, plankstek till huvudrätt och pannacotta med hallon till efterrätt. Sällskapet var Sammy. En trevlig kväll blev det, men han åkte med 22:03-turen tillbaka mot Stockholm och jag gick med honom till busstationen också, så hemma sen fick jag ju bara diska undan det som återstod, slutföra vissa konversationer och gå och lägga mig, i och med att jag skulle upp 5:20 idag.
Fast jag somnade inte förrän efter midnatt, så ja, jag kände mig inte helt pigg på morgonen,

Ändå klev en av mina första passagerare på och röt lite skämtsamt "Sitt inte där och se så förbannat pigg ut!"
Alltså. Jag vet inte om han var ironisk eller bara såg väldigt dåligt. Är det någon tid på dygnet jag inte tycker att jag ser pigg ut, så är det tidiga morgnar. Då är ju mina små systemetkassar rena julklappssäckar under ögonen..


Det var en delad tjänst, och även om det inte är mitt favoritsätt att jobba, så var det så grymt skönt att komma hem vid halv tio och då lägga mig och titta ikapp ett avsnitt av en serie jag hade missat och sen tvärsomna. Med mina katter alldeles intill.

Mina katter som just denna dag fyller ett halvt år, båda två.
Det betyder alltså att det bara är ett halvt år kvar till juni precis har övergått i juli - då sommaren är som bäst.
Alltså. Alla årstider har ju sin charm, men nog fan längtar jag alltid till sommaren alla årstider då det inte är sommar? I synnerhet under vintern.


Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, januari 03, 2015

När det plötsligt vänder

Jag var inställd på att skriva ett helt annat inlägg idag. Om hur det tycks typiskt mig att råka ut för att folk (uteslutande alltid killar, faktiskt) säger att de vill träffas, självmant dessutom, föreslår en dag och sen helt slutar att höra av sig när den dagen närmar sig och framför allt när den väl kommer.
Långt fler än en har gjort så här mot mig, och även långt fler än två.
Och nu så hände det igen, tänkte jag.
Imorgon söndag, hade jag fått en förfrågan om att träffa någon som jag gärna vill träffa, och jag svarade när frågan kom ganska direkt att ja, gärna! Men det svaret lästes inte.
Igår skickade jag sms och frågade, i och med att det är en inbjudan till mig för att jag ska bjuda på mat, så behövde jag veta om jag skulle ta fram vissa saker ur frysen eller inte.
Fick inget svar.
Idag såg jag en statusuppdatering som jag kommenterade på, vilket andra också gjorde.
Andra fick svar, inte jag.

Så.

Jag gick med en ödesmättad känsla av att, nej, då tänker jag utgå ifrån att jag inte får besök imorgon. Då planerar jag om helt och hållet. Jag som panikstädade igår mellan 23-01 bara för att jag inte visste när jag skulle hinna göra det annars.
Så jag tänkte minsann inte stå och börja anrätta en middag för två bestående av tre rätter och tänka att jo, men han dyker nog upp till slut.

ICKE!
Och precis när jag tänkte det så kom det ett "förlåt att jag har varit så seg på att svara", som utvecklades till att det har hänt mycket och att vi kan ta det när vi ses imorgon.
Så jag får besök.

Det var ju ändå en glad twist!
Dock hade jag börjat planera för vad jag skulle göra istället, men ja. Det får jag göra en annan gång istället.

Nu har jag istället en hektisk dag av förberedelser framför mig som förhoppningsvis mynnar ut i ett trevligt ätande med ett trevligt sällskap.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, januari 02, 2015

Årets första dopp

... men såklart i badhuset. Äntligen fick jag simma mina 1000 meter igen och äntligen fick jag basta. Framför allt det sistnämnda behövde jag, men ja, även simning är ju väldigt skönt. Dock på ett helt annat sätt.
Det har varit aftnar och röda dagar om vartannat som har stoppat mig, fel arbetstider och alltför bistert väder för att motivera mig att cykla de kilometer jag har till badhuset (där det dessutom är väldigt mycket uppför på ditvägen. Idag är det heller inte mysigt väder, men det är ändå uppåt fem plusgrader och inget is på vägarna längre, så även om det regnar och blåser så kände jag att det inte kunde stoppa mig.

Jag var dessvärre inte ensam i badhuset. Ständigt dessa nyårslöften som hetstränar i början av året, samt jullovsledigt folk. Ack. Jag fick dela bana med en annan.
Med andra ord är jag lite bortskämd, som vill ha en bana för mig själv. Det är ju skönast så, att inte behöva ta hänsyn till någon annan.
Fast hon som jag delade med, hon var också en snabbsimmare och vi kom överens om att ta varsin sida av banan istället för att simma i slinga (oinbjudande för fler att hoppa i vår bana kanske?), så det var egentligen inga problem alls.

Nu ska jag laga mat och sen är det en arbetsdag fylld av 676:or. Kommer köra fem turer och sen tomköra från Tekniska högskolan till Norrtälje det sista jag gör ikväll, och då ska jag få sällskap av  Alex som är på väg hem från jobbet i Barkarby då. Det ser jag fram emot, samtidigt som jag inte gör det. Det är troligen sista gången han åker med mig på bra länge, i och med att han ska flytta till Sälen under vintersäsongen och jobba där. Det missunnar jag honom inte, han är än så länge bara 19 och ska ju passa på att leva livet! Det kommer dock bli lite tomt utan honom, jag har ju blivit så bortskämd (igen!) med att ha hans sällskap ibland flera gånger i veckan.

Och sen är det helg igen.
Ledig helg!
På söndag får jag eventuellt besök. Finbesök.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, januari 01, 2015

Nytt år, sägs det

Igår var det nyårsafton och jag hade ingen tid att skriva alls.
Först jobbade jag hela dagen fram till 19:48 och sen skyndade jag mig att byta om och cyklade hem till mina föräldrar och åt en utsökt trerättersmiddag lite senare än alla andra.
Där blev jag sen kvar till strax efter tolv och upplevde kanske inte det roligaste tolvslag jag har varit med om, men jag får glädja mig med att maten var god och att jag hade en riktigt bra dag på jobbet dessförinnan. Det är något speciellt med att jobba aftnar av alla de slag, för folk som åker med är så extra trevliga.

Julafton är inte undantaget, men julafton gillar jag inte att jobba. Jag har bara en julafton i ryggen och då hade jag knappt några passagerare som kunde vara trevliga, så det är väl en stor anledning till att det inte kändes bra,
Men julafton är också den afton då folk oftast redan är framme där de ska vara, medan man andra aftnar sköter åkandet då.


Idag har jag också jobbat hela dagen. En lång jäkla dag på över tio timmar också, men det har väl varit bra ändå. Har träffat på lite bekanta ansikten under dagen. Pontus åkte med mig från Albano till Norrtälje och Alex gick förbi min buss på väg mot den han skulle åka hem med, tittade in och sa hej och gott nytt år. Precis som igår, då stod han och väntade på mig när jag kom in med min buss från Stockholm, bara för att kramas och säga gott nytt år, innan han skulle vidare.
Den omtänksamheten.

Ordet är fritt, nu är det ditt.