tisdag, december 30, 2014

Ångern

När jag satt och körde buss igårkväll (eller natt kanske), på sista turen igenom ett ganska intensivt snöande så kom känslan av vad har jag gjort?
Det är så otroligt skönt att köra på kvällen och om jag får mitt första- eller andrahandsval i schemasökningen, som jag har lämnat in, så kommer jag på min höjd att jobba till åtta som senast på kvällen, men då inte haft sovmorgon som nu.
Kvällskörningar är något annat, det är ingen stress och ja, allmänt avslappnat.

Dessutom kommer jag inte kunna spela bort så många nätter i GTA online heller, som jag sen gjorde.
Jag har verkligen vänt på dygnet. Nu är klockan 12:34 och jag har inte klätt på mig än. Vaknade klockan elva efter att ha somnat efter fyra - tider som jag snart ska börja kliva upp igen. Ja, oavsett vilket schema jag får, eftersom jag nu fortfarande har mitt varannan-vecka schema gällande tidigt och sent.

Nä, men en dusch på det här, så är jag nog på banan igen.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, december 29, 2014

Topp 10 2014

Det är väl också på plats att göra en musikalisk sammanfattning av året som har gått?
Jag är ju inte musiker, men jag lyssnar ju en hel del på musik. Främst på radio, men naturligtvis inte enbart. Här tänkte jag nu göra en tio-i-topp-lista över musik som jag har upptäckt under året - absolut inte nödvändigtvis låtar som kom under året och heller absolut inte nödvändigtvis låtar jag hörde första gången under året, utan låtar som i år fångade mig och växte till något starkt.

För spänningens skull börjar jag nedfrån:



10. Tommy Tycker Om Mig - Love Antell

Den var jag dock lite osäker på om jag skulle ha med, då den har kommit till mig väldigt sent under året, men den tilltalar mig och har ändå queue:ats före många andra låtar nu på slutet av året. 


9. Transylvania - McFly

Liksom nummer 10 kom den här till mig sent under året (dock med orden "den här tror jag att du kommer gilla, Fredrik" och oh en sån fullträff det var!)


8. Icarus - Bastille

Liksom de omringande två platserna kom denna till mig från en och samma person, nu med orden "[namn] säger att [genus] tänker på mig när [genus] hör den här. Vad tycker du?" Jo, jag håller verkligen med. Och sen är den rasande bra också!



Den här låg som musikaliskt inslag i en väldigt fin hemmagjord kärleksfilm jag fick se, och den satte sig ju direkt. Fun var verkligen inte obekanta för mig sen tidigare, men den här låten var det.
Plats åtta och sju skulle man lika bra kunna byta på, de känns som fullständigt likvärdiga trots sin olikhet.


6. Budapest - George Ezra.

Det här tror jag är den färskaste låten man hittar på listan, frånsett nummer 10, men det är ju en cover. Budapest växte enormt för mig när det gick upp för mig att sångaren inte är en man i 40-årsåldern, utan en man i sina unga 20. Vansinnigt mogen röst för sin ålder. Och ett så tilltalande anlete. Ja, det är kanske ytlighet som placerar honom på listan, men må så vara.


5. Intro - The XX.

Som titeln avslöjar, så är det ju ett enda långt intro. I den här versionen är det ett väldigt långt intro. Och nej, jag sitter inte och lyssnar på hela långversionen om och om igen allt för ofta, men jag blev så glad när det gick upp för mig vad det här var för låt. Jag hörde den ibland som hastigast som bakgrund i olika tv-program och hann aldrig forska mer i vad det var då varken artist eller låt presenterades, men en gång hann jag få igång min TrackID och vips kunde jag hitta den!


4. On Top of the World - The Carpenters.


Här har vi förmodligen den äldsta låten på listan. Den är väl inte rakt igenom min vanliga musiksmak, men jag blir glad av den. Riktigt glad, till och med!














BADAMDAM DAAAAM! Nu följer prispallen!















3. A Little Respect - Erasure.

Åter en riktigt gammal låt. Eller ja, riktigt gammal är ju att ta i, i och med att låten är två år yngre än jag själv. Den har jag naturligtvis hört förut, men åh som den har fått fäste i år! I'M SO IN LOVE WITH YOU I'LL BE FOREVER BLUE har jag skrålat med åtskilliga gånger under året.


















































2. Vid Liv - Mylla.

Ännu en må-bra-låt. Jag har full förståelse för att alla kanske inte tilltalas av soundet, men alla har ju inte samma smak och jag gillar vad jag hör. Verkligen. Precis så här vill jag skrika ut när allt känns riktigt bra. JAG ÄR INGEN STEN! OCH INGET BERG! INGEN LITEN BIT.... METALL!










































































1. Flagpole Sitta - Harvey Danger.

Alltså den här...! Den är ju ett mästerverk på flera plan. Liksom. I'M NOT SICK BUT I'M NOT WELL, bara den grejen. Känner vi alla inte så ibland? Somliga oftare än andra, varav jag är en av somliga. Texten som helhet tycker jag är helt fantastisk. Och svängig musik. Och härlig röst att lyssna på.
Till skillnad från George Ezra så tilltalar sångarens yttre mig inte, även om han säkert är en väldigt fin människa ändå - med det sagt vill jag bara påtala att det är inte ytligheten som styr allt i mitt liv. Vill han ligga med mig, skulle jag nog ändå överväga saken.




Och då var listan slut. Vänner som bör få cred för att ha introducerat mig för vissa av låtarna vet vilka de är och har fått ett personligt tack.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, december 27, 2014

En sammanfattning av mitt 2014

Nu har ännu ett år i mitt liv snart passerat. Året då jag till största del var 27 år gammal, men mot slutet tippade över och blev 28 år.
Mitt 2014 har varit ett omvälvande år. Ett år som på många sätt har varit det bästa på länge, men som också har lett mig ner i djupare svackor än på länge också. 

Det känns på ett sätt som att jag tog ett steg längre ut ur mitt skal och vågade leva lite mer än tidigare, och det är väl just det som gör att jag känner att det på sammantaget har varit ett riktigt bra år.

Det här var året då jag för första gången någonsin stod en kväll i en park och pussades med någon och då kände känslan av att nu händer det, nu är det min tur. Sen blev det kanske inte riktigt så ändå, men pussmotparten finns fortfarande i mitt liv och vi har väl vad man kan kalla en evighetslång distansdejt just nu. 
Så. Jag har alltså pussats med någon. Men jag har även gått längre med andra. Ja, fler än en! Dock har det känslomässigt inte betytt något för mig och därmed inte varit den himlastormande känsla som min distansdejt gav mig i parken i somras.

Jag har under året varit med och byggt upp, raserat och på nytt byggt upp en starkare relation med min närmaste vän. Det är i raseringögonblicken här som jag också har mått som sämst. Ett tag kände jag mig som att mitt inre var ett vakuum och att det utanpå låg en tjock, genomblöt och tung filt över mig. Jag tänkte mörkare tankar än på länge, gjorde planer jag aldrig verkställde (vilket jag är väldigt glad över idag).
Allt vände alltså sen till något som är bättre än det någonsin har varit. Under året har vi träffats totalt åtta gånger, att jämföra med tidigare år då vi bara hade träffats en gång, och det under 2011.
Så sent som på juldagen fick jag en lång hemmagjord film som avslutades med orden "du betyder mycket för mig", vilket såklart gjorde mig väldigt glad. Jag som lever utanför kärleksrelationer år efter år, får inte höra sånt särskilt ofta från någon som också betyder mycket för mig. Tony.

2014 var också året då jag började spela online. Först Minecraft och sen, efter att ha investerat i både ny TV och ett Playstation 4, även GTA V. Det har minst sagt varit hur kul som helst.


Något jag för första gången i mitt liv provade på var att låta skelettet gå av lite också, jag bröt min vänstra hand och fick en mindre fraktur i höger arm i samband med min cykelolycka på självaste 28-årsdagen, vilket gör att det blir en födelsedag jag sent kommer att glömma. Jag fick även sy i hakan och fick muskelbristningen från helvetet i sprickarmen, och blev sjukskriven en hel månad. Så länge har jag aldrig varit borta från något jobb, och heller inte under skoltiden så vitt jag minns.
Det kändes i mångt och mycket som en många gånger smärtsam, men ändå rätt välbehövd, semester. I och med att det var från mitten av november till mitten av december så låg sommarens semester för långt tillbaka för att ha någon uppiggande effekt.



Och sommaren sen. Vilken sommar!
Jag prickade i min semester samma dag som kylan från 13 juni övergick i sommarhetta igen (4 juli), och den hettan. Det var ju 30 grader i skuggan hur många dagar i rad som helst, och bland mer där till. Jag hade alla fönster och dörrar på vid gavel så sent som fram till midnatt för att få ner temperaturen i lägenheten.
13 juni var för övrigt dagen då min syster både fyllde 19 och tog studenten.

Sommarens resor gick över midsommar till Göteborg och Liseberg, mitt i juli till det vackra Italien och i slutet av augusti till Helsingfors.
I Helsingfors sprang jag för första gången på länge ett tävlingslopp, midnattloppet. En mil gick på 45 minuter och 48 sekunder, vilket är en tid som jag är väldigt nöjd med. Med på resan dit var min vän och kollega Mattias, samt hans pappa och hans pappas fru, och för en helg kände jag mig som en del av, och inte en käpp i hjulet i, deras familj. Det var mysigt.
Jag bröt värmen till trots, semestern en vecka för tidigt för att inte missa mitt prideåtagande och körde än en gång pridebussen genom Stockholm under prideveckan och sen avslutade jag med att köra paradbussen under prideparaden. Det var som vanligt årets arbetsmässiga höjdpunkt!

Sett till mitt arbete, så har jag kanske inte riktigt nått samma höjdpunkter i år som förra året, utöver prideveckan. Jag blev bara bjuden till huvudkontoret en gång, och det för att utvärdera prideveckan, men jag uppskattar ändå att min röst värdesätts att lyssnas på gällande vad som hade fungerat bra och vad som kunde bli bättre.
Det som under året har varit riktigt bra och roligt är att Alex, som jag började lära känna under slutet av förra året, har blivit en riktigt fin vän som har åkt med mig på hur många körningar som helst. Det är så vi umgås för det mesta, men även i år hann vi med en fika då båda var lediga (rättare sagt, båda var sjukskrivna) i december. Förra året fikade vi 23:e december, så det är ju om inte annat en trevlig decembertrend.
Det ska dock inte tolkas på något annat sätt i denna arbetsspalt, än att jag fortfarande trivs väldigt bra med mitt jobb.

Även 2014 inträffade en tragedi som kanske inte har varit lika chockartad som tidigare när släktingar har ryckts ifrån och så, men min älskade katt, Axel, började under sommaren att ge sig ut på allt längre strövtåg och kunde vara borta veckor i sträck, för att sen, den tredje augusti, gå ut och sen aldrig komma tillbaka igen. Jag har inte sett honom sen dess.
Visserligen har även en släkting, en älskad släkting gått bort i år. Min morfars syster Doris, men hon var 93 år gammal, så även om det var sorgligt, så kom det inte som en total överraskning. Hon hade ett långt och så vitt jag vet, rikt och relativt piggt liv, nästan ända in i mål. 


Sen slumpade det sig så att jag fick en förfrågan om jag inte ville ta över ett par kattungar i september, lite väl kort inpå Axels försvinnande, skulle kanske vissa säga. Jag tror dock att jag visste inom mig att han inte skulle komma tillbaka redan då, och så har det ju heller inte blivit. Nu är Hasse och Tage, snart ett halvår gamla, en stabil del av familjen Lundebring. Även av den större enklaven alltså, inte bara mitt lilla hushåll. De följer med och umgås med resten av min familj och även familjens katt Herbert nära nog en gång i veckan. 
Och även om jag saknar Axel, så känns den saknaden inte så svår när Hasse och Tage förgyller min tillvaro.


Trenden med dagsfärsk och ickeredigerad bild i samband med årssammanfattningen fortsatte.

Jag brukar avsluta sammanfattningarna med att först gå igenom det jag i slutet av förra sammanfattningen skrev om vad jag trodde komma skulle under året som då låg framför, för att sen göra det med det nuvarande år som står och stampar i farstun efter att få börja.
I år är inget undantag - men - jag måste först bara än en gång publicera det jag i slutet av 2012 tänkte om 2013; för det känns som att jag på flera sätt bara låg ett år för tidigt:

2012 om 2013:
Och om jag då fritt får tänka kring 2013...
Jag har nog större förhoppningar på 2013 än vad jag hade på 2012. Nu vill jag verkligen tro att jag under året kommer få vara med om något som skakar om mig lite åt det positiva hållet. Jag vill träffa någon som får hjärtat att slå och molnen att färgas rosa. Okej, jag tvivlar på realismen i det - men jag hoppas!
I övrigt lär väl inte så mycket hända. Tror knappast att jag blir ekonomiskt oberoende, pappa eller får någon bok skriven - trots att alla tre är saker jag i olika hög, men ändå hög, grad skulle uppskatta.
Förhoppningsvis ser jag till att hålla mig mobil och åker bort när tillfälle ges, om än att det har blivit svårare nu när jag har katt. Allt jag vet nu är att jag ska till Åre om ett par dagar, men jag hoppas att jag kommer iväg mer än så. Dels lockar ju alltid Göteborg, men sen vore det ju fint med något mer exotiskt också. Kanske att jag får med mig min syster på något?

Om jag vågar mig på en högoddsare då? Eller ja, det var ju det där med hjärtat och rosa moln också i och för sig. Men åt andra hållet? Kanske att jag kommer skada mig rätt rejält? Jag har aldrig brutit något ben och det gör jag förhoppningsvis heller inte nu, men ja, någon form av sjukhusvistelse kanske är att räkna med ändå?

Framför allt på slutet; känns det inte som en beskrivning av 2014?
Likaså låg jag ett år för tidigt 2011 om 2012 när jag trodde att någon kanske skulle komma att dö (hur pessimistisk man nu får bli!), när det sen var 2013 som min farbror plötsligt ryckes ifrån oss.

Men 2013 tänkte jag dock såhär inför kommande år:
Inför 2014 så tänker jag mig att livet kommer rulla på även där. Jag vet i och för sig inte vilket år jag inte kommer tro det, och något år kommer det ju sluta rulla på också, men det är förhoppningsvis långt bort.
Jag tror jag kommer avancera på jobbet i samma mån som jag tror att romantiken kommer stå still eller backa. Ja, inte så att jag kliver upp i graderna, men något säger mig att jag inte har varit på huvudkontoret för sista gången. Och kärleken orkar jag just nu inte hoppas på. Jag blir bara besviken.
Butter inställning ger i bästa fall glatt överraskat resultat.

Det var inte mycket till spådom alls, men jag hade rätt i att jag blev glatt överraskad.

2015 ligger vidöppet, känns det som. Jag hoppas att det bara blir en förlängning av 2014 där jag får känna känslor fullt ut, åt alla håll utan att behöva hålla något tillbaka inom mig. Att jag har nära och kära runtomkring som lyssnar när jag kommer få mina oundvikliga svackor och att jag har lika starka, eller ännu starkare band till de som är viktigast för mig, när jag mår som bäst.
Jag hoppas så att en kärlek kommer att gro, men ser kanske ännu inga speciellt tydliga tecken på det. Men. Jag tror ändå.
Jobbet finns det nog inte så mycket att säga om, klart att vissa händelser som sticker ut säkert kommer finnas, men annars tror jag inte på så många större utsvävningar.
En riktig lågoddsare att dra till med är att jag känner på mig att jag kommer bjuda på en och annan plankstek, eller möjligen att jag varierar menyn lite då jag i alla fall just nu känner mig lite trött på att bjuda på just den rätten. Det är nog en olust som kommer att pendla både en och två gånger under året.
Hasse och Tage ska jag förresten öva in att gå ut med under våren, och jag spår att det kommer gå bra!

Med hopp om en god framtid, för oss alla!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, december 26, 2014

En kupp.

För en tid sen frågade en vän mig vad jag hade för planer för den 18:e december. Jag var vid tidpunkten för frågan fortfarande sjukskriven, men jag svarade att jag då jobbar igen och att jag dessutom skulle köra till och från min väns ort.
Han frågade då om han fick åka med mig, vilket kom lika plötsligt som glädjande. Såklart han fick!

Dagen kom och jag körde iväg till staden och han kom och mötte upp mig och stod sen vid min sida hela vägen tillbaka till Norrtälje och småpratade om det ena och andra. Att han säger varselväst medan jag säger reflexväst, exempelvis.
När vi kom till Norrtälje hade jag rast och då gick vi och åt, pizza respektive kebab, som de nyttiga människor vi är.

Efter rasten, som var ungefär en timme lång, skulle jag köra 645 och inte vara i Norrtälje igen förrän 19:56, medan min vän hade tänkt åka hem 19:30. Så det funkade alltså inte att följa med på den turen. Han tog istället bussen 18:30 hem, men innan vi skiljdes gav jag mina julklappar till honom, och han gav mig en Aladdinask som ett tecken på sin uppskattning. Inte som julklapp.
Julklapparna från mig var inslagna och de ville han öppna först på julafton.


Inte mig emot, tänkte jag och skrev lite senare att han gärna får skicka en film på facebook när han öppnar paketen, så jag får se reaktionen.
Han svarade då att han hade tänkt skicka det på snapchat, men jag bad om facebookfilm i och med att snapchatfilmer ibland inte kan visas för mig. Skärmen är svart och klockan räknar ner, och sen finns snapen inte kvar att titta på. Min frustration över detta har lyfts ett antal gånger oss emellan, men på sistone har det faktiskt funkat riktigt bra - men jag ville ändå vara på den säkra sidan.



Julafton kom och vi hade något mindre kontakt än vanligt i och med att jag försökte att inte hålla på med telefonen hela tiden när jag skulle julmysa med familjen.
Under Kalle Anka (tror jag att det var) såg jag att det inkom ett par filmklipp på facebookchatten, som såg ut att vara julklappsöppning på stillbilderna.
Jag ville ju titta i lugn och ro utan närvaro av min familj, så jag skrev lite snabbt att jag inte kunde titta just då, men skulle göra det sen.

Efter Kalle Anka började min mor dela ut arbetsuppgifter inför julbordet, men jag bad att få en liten paus för att titta på filmsekvenserna, och gick ner i mitt gamla rum och gjorde just det.
På den första filmen såg jag min vän glatt öppna det paketet som såg ut att vara det större från mig.
I den andra filmen fick han fram innehållet och blev riktigt glad. Det var fina koppar och andra grejer - men de var inte från mig.
Jaja, tänkte jag, det återstod ju ett par filmer, så han öppnade väl alla och skickade till mig, inte bara de från mig.
Men ganska snart insåg jag att de kommande filmerna också handlade om det här enda paketet. Som alltså inte var från mig.
Jag fattade inte om han skämtade eller inte. Jag hade skrivit rätt tydligt på etiketterna att paketen från mig var från mig, så hur det kunde missas begrep jag inte.


Jag skrev och frågade om han skämtade och gick och gjorde bbq-sås och penslade sen revbensspjäll.

Senare fick jag något kort frågande svar om att han inte fattade vad jag menade, att han bara hade läst god jul och sitt namn på paketet.
Så jag frågade om han därmed inte visste vad han hade fått av mig och fick ganska snabbt ett nej och en ledsen smiley.

NÄHÄ?! tänkte jag konfunderat.


Senare under kvällen frågade han vad jag skulle göra imorgonkväll (alltså ikväll) och jag sa att jag inte hade något särskilt inplanerat. Jag tänkte att han ville spela med mig, men det framgick väl aldrig riktigt förrän vi sa god natt.



På eftermiddagen idag fick jag så tre snaps i tät följd från honom och hade då inte en tanke på vad de kunde innehålla. Till min frustration märkte jag att den första snapen inte ville öppna sig. Återigen det där jävla skitproblemet, att den förblev svart med en klocka som räknade ner.

ÅT HELVETE med snapchat tänkte jag och stängde ner alla program i telefonen och startade om den, i och med att det brukar hjälpa.

Snap nummer två då.
OCKSÅ SVART!

Jag svor en lång harang och tänkte att det finns inte en chans att trean kommer visas heller, men jag kunde ju inte göra annat än att prova, i och med att jag hade gjort allt vad jag hade kunnat ändå.
Den tredje... funkade! Och där såg jag honom med min present, där han sa tack.



Jag skrev då till honom att ju hade bett om att få öppnandet på facebookfilm istället, just för att förhindra det som nu hände.

Andemeningen i svaret var "shit happens" och "det var väl ändå inget att se?".
Hm. Jo, det tyckte jag ju hade varit något att se, så lite besviken kände jag mig allt.

Men men, livet går vidare.


Senare skickades det en länk till en film på youtube till mig, där jag inte kunde titta. Privatklipp som jag inte hade tillgång till.
Fick ett "oj, skickade fel." och en ny länk.

En över åtta minuter lång film buffrades upp och så såg jag min vän där. Pratandes på ett rätt allmänt sätt och så tog han fram mitt lilla paket. Det innehöll en potatisskalare, som han skrattade ganska gott åt när han såg. Jag köpte den för att han i ett svagt ögonblick sa till mig att jag tror inte att jag har någon skalare hemma. Jag har i alla fall aldrig sett någon. Och en skalare bör man ha, tänkte jag.


Sen gick han in på det stora paketet, och det hela gjordes som en show, så jag misstänkte att det här skulle komma andra inslag än bara mina julklappar.
Den stora julklappen innehöll en plunta som till min glädje tycktes vålla stor glädje.


Ja, jag kan inte sätta ord på hur rolig filmen var, och den finns tyvärr inte uppe längre, så jag kan inte länka den heller, men plötsligt var den slut.

Fast när den var slut, kom det plötsligt lite till. Nu på svenska istället för engelska, som allt tidigare hade varit.
Han sa typ "Tack för julklapparna Fredrik. Det betyder mycket och den här kommer användas!"
Då förstod jag att den här filmen var riktad till mig personligen, bara ämnad för mig.

Och plötsligt började jag förstå...

Det här hade varit planen från början. Att få mig att tro att han av misstag öppnade fel julklapp på julafton, att skicka öppningen på snapchat istället för på facebook och att dessutom aktivt se till att de första två snaparna skulle bli svarta, just för att han vet hur frustrerad jag blir av det.

Det här gick från en snopen "jaha."-känsla över att jag inte fick se öppningen och knappt fick något tack, till att det gick rakt in i hjärtat med ett engagemang som rörde mig så.




Tony, din vänskap är ovärderlig för mig. Och med ovärderlig menar jag... Ja, 149 kronor i månaden är alldeles för dyrt.


Jag hoppas att det kommer vara du och jag oavsett hur många flickvänner och pojkvänner vi kommer avverka genom livet. En sån här vänskap har jag inte haft förut.
Jag kan inte komma på när någon tänkte ut något i så många steg och lade så mycket tid bara på att överraska och glädja mig.
Jag kommer minnas juldagen 2014 bättre än julafton 2014, skulle jag tro.


Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, december 25, 2014

En ren lista

Julen är förbi, åtminstone själva aftonen, och jag har inget vettigare att skriva än rena julklappslistan. Hur girigt och materialistiskt det än må låta.

I år fick jag:

  • En Aladdinask
  • En bok (Lars Keplers Stalker)
  • En ringklocka till cykeln (den förra blev demolerad i kraschen)
  • En ny sadel till cykeln (en benig bak på en benig sadel är faktiskt ingen vinnande kombination)
  • En stickad tröja (har jag på mig nu)
  • En värmeljushållare
  • En fin skål
  • En lampa som projicerar en stjärnhimmel i taket (önskad, men en teknisk besvikelse)
  • En biljett till att gå på musikal i september. FRONT ROW!
Jag är mer än nöjd. Annat än att den där projektorlampan visade sig vara made in Taiwan-kvalitet. Den såg så häftig ut på bild.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, december 24, 2014

Julen rasar

Nu är det jul igen, i både slott och koja.

I min koja får jag idag skälla mer än vanligt på Hasse som tar av och biter sönder ljusmanschetter till adventsljusstakarna.
Han har till idag bara koncentrerat sig på ljusstaken i köket, där totalt fyra har försvunnit, för att nu ha upptäckt ljusstaken i sovrummet.
Nästa jul kommer de vara ett år och fem månader gamla, nästan ett och ett halvt år. Jag undrar hur skillnaden är då?

Nu ska jag duscha, sen ska jag börja julfirandet!

God jul!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, december 23, 2014

Jag bara leker

Väldigt stor del av min tid finns Tony med mig. Oftast digitalt.

Det glädjer mig. Och det gör att jag vissa dagar missar att blogga, då vi har en onlinevärld att leva och överleva i. Samt att yxhugga och kniva ner varandra i.

Nu står julen för dörren!
Ska man våga öppna?

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, december 21, 2014

Låt aldrig möget bedra

... men jag tror att det var det jag just gjorde. Jag väntade i onlinevärlden i ett par timmar, sen gav jag upp.
Imorgon ska jag ju upp tidigt, så den här natten kan dessvärre inte spelas bort.

Men ja ä int bitter!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, december 20, 2014

All lycka

Jag har haft en jättebra vecka, kan jag konstatera. Bland annat så började jag jobba igen och jag har haft sällskap av Alex inte mindre än två gånger och dessutom av Tony en gång, och därtill har jag kört linjer jag inte brukar köra. Plus att inledningen av veckan var intressant på sitt sätt.

Det slår mig dock, ju mer jag fördjupar mina relationer med folk, att det är väldigt många som är så väldigt lyckliga på kärleksfronten på sin kant. De nyss nämnda herrarna är i inledningen av något på respektive håll som båda gör dem väldigt glada, och nära nog samtliga av mina vänner är inne i förhållanden och många har och/väntar barn, vissa har nyligen förlovat sig och andra ska snart gifta sig.


Jag kan inte låta bli att känna; men jag då? 
Senast igår fick jag ett meddelande som sa "känns som det är förlorat mellan oss" på den enda front där det finns en tillstymmelse av intresse från båda håll, bara det att vi aldrig träffas. Vi har en evighetslång distansdejt, känns det som. Och det funkar ju inte i längden. Inte ens på kortsidan. Jag vill att vi ska träffas mer, men det är tydligen väldigt svårt att orda.


Och alla reservkort då? Ja, där jag får kontakt, där upphör kontakten utan att jag förstår om det beror på tekniska mankemang eller på ointresse för mig.

Jag är inte deprimerad, men det gör mig inte glad att känna att alla utom jag är glad. Jag gläds åt andras lycka, men blir ensam kvar på sidan om.
Äh, det låter mest som självömkan ändå.

Jag rår ju om mig själv och behöver inte anpassa mig efter någon annan. Det är alltid något.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, december 19, 2014

Diktatorn

Diktatorn är en serie på UR som jag har följt under de senaste veckorna. Det handlar om ett gäng ungdomar som får prova på att leva i en högst fiktiv diktatur. Jag tänker inte gå in mer på detaljerna än så, men det jag vill komma till är det är rätt häftigt att se vad begränsade fri- och rättigheter gör med oss.
Efter bara en veckas instängdhet och fråntagande av allt som var deras, fick de tillbaka sina privata ägodelar och fick se dagsljus för första gången sen dess, och de blev nästan gråtfärdiga.
Inget illa med det, det hade med största säkerhet jag också blivit. Det är bara så intressant att se hur snabbt det går att vänja sig vid något nedbrytande och se det som den vardag man inte ifrågasätter.

Det känns som att man kan dra paralleller till mobbing där, om man har tid och lust.
Jag saknar dessvärre komponenten tid.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, december 18, 2014

Under the light of a thousand stars

Nu missades visst en dag, men så har jag ju börjat jobba igen och inte haft samma eoner av tid som tidigare.
Min jobbstart har varit väldigt härlig. På tisdagen, första dagen, körde jag linjer som jag inte har kört på länge och dessutom kom Alex överraskande ombord och åkte med på 638 till Vätö, med uppdragen luva så att jag inte skulle känna igen honom förrän han stod mitt framför mig. Rara människa! Det var en mycket trevlig överraskning, men det var ju dumt på så vis att det var en överraskning, för då hade jag ju inte med mig min julklapp till honom. Men men, jag hoppas att jag får tillfälle att ge den innan julafton ändå. Nu kommer jag ha med den i min ryggsäck varje dag till dess, för säkerhets skull.

Just idag är faktiskt jobbryggsäcken proppfull med julklappar, i och med att Tony ska dyka upp i Uppsala och åka med till Norrtälje för det rena umgängets skull. Men så fort han har fått det han ska få, så kommer det bara vara Alex julklapp som ligger där.
Fler vänner kommer inte få, resten är ämnade för familjen.
Och ja, jag är klar med inköpen sen länge. Jag har ju som sagt haft eoner med tid.

De senaste nätterna har jag drömt jobbiga och ångestladdade drömmar.
I den mellan måndag och tisdag drömde jag att jag var i riksdagen (som åhörare) och lyssnade på ett tal av den brittiska drottningen som var på plats. Varför vet jag inte, men så är det ju med drömmar.
Rätt som det var så stormades riksdagen av den ryska armén som marscherade in i perfekt fyrkantiga formationer och förklarade att de skulle ta över från och med nu.
Jag antar att det var obehagligt just för att det inte känns helt otroligt att det skulle kunna hända.


Natten mellan tisdag och onsdag drömde jag att jag av någon anledning hade ordnat kattvakt till Hasse och Tage och att de då skulle vara hemma hos den här mannen som jag inte vet alls vem det var.
När jag sen skulle hämta dem förklarade han att Tage hade kissat överallt och att var tvungen att avliva honom.
Tage kissar inte överallt, så jag blev ju helt galen på honom. Är det någon som kan gå på låda, så är det Tage. Hasse är också duktig, men han har en gång tagit till en stor blomkruka när han inte visste var lådan var.


Nu sitter jag och laddar för att cykla med cykelkärran till först Coop för att panta en back uppdrucken julmust, sen ner till Ica Kryddan och hämta ut ett paket som jag tror fodrar kärra (men det blir jobbigt att cykla hem med den sen, misstänker jag), och så via Coop för att köpa en ny back julmust. Sen hem och duscha, koppla av kärran och cykla till jobbet.

Det här kommer bli en riktigt trevlig dag, tror jag.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, december 16, 2014

Äntligen!

Nu är min sjukskrivning äntligen slut! Jag avgår 14:52 med linje 651 från busstationen, hem till Färsna som första körning.
Det är även den sista körningen jag gjorde innan jag blev kompledig kring min födelsedag, för att sen direkt påbörja den högst oplanerade sjukskrivningen.
Det känns både bra och rätt!

Dessutom märkte jag igår att jag kan böja min högerarm på så vis att höger hand når höger axel, nästan utan något som helst motstånd!
Det tog tidigare stopp en bra bit ifrån, ett stumt och smärtsamt stopp, när jag försökte böja armen i den vinkeln. Men... kroppen är på återtåg, det märker jag på riktigt nu.

Den brutna handen, ja, den är ju inte bruten längre, men för att klargöra vilken jag menar (den som sitter på vänster arm), gör fortfarande lite ont i vissa lägen, men också det händer mindre och mindre ofta.

I övrigt; inga besvär alls efter olyckan.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, december 15, 2014

Sista sjukskrivningsdagen

... och det känns skönt att få börja jobba igen. Jag längtar faktiskt.

Idag har jag passat på att göra ytterligare lite sånt som jag annars inte brukar orka med på arbetsdagar, sånt har jag passat på att göra många gånger under den här månaden, och idag blev det att koppla på cykelkärran (den uppskattade inte mina armar att lyfta ur och in i förrådet) och cykla, med luva ovanpå hjälmen som skydd för regnet, till Granngården där jag köpte 20 kilo kattsand.
Sen var jag även och mathandlade en sväng.

Nyss gjorde jag så den stora kattlåderengöringen. Tömde båda lådorna helt och hållet, torkade ur och ovanpå och allt, torkade torrt och fyllde ny sand.
God jul, kattoalett!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, december 14, 2014

Grisslehamn

Alltså.
Det här är typiskt mig.

Just nu är två av mina närmsta vänner som jag sällan umgås med privat, men som jag tycker väldigt mycket om, båda två, oberoende av varandra och i helt olika syften i Grisslehamn i norra delen av denna kommun.
Utan mig hade de inte ens vetat om att den andre är där, för de känner inte varandra annat än att jag en gång tvingade in dem i en selfie med mig när vi alla tre var på Arlanda.

Mannen till vänster i bild firar sin 29-årsdag med familj på hotell Havsbaden, såg jag på facebook. Mannen till höger om mig är förvisso inte kvar i Grisslehamn längre, han har åkt iväg med färjan. Det visste jag dock sen tidigare i och med att vi pratar med varandra mer eller mindre konstant.
Men när det nu stod klart för mig att de båda är på samma ställe samtidigt, så far ju ett ganska starkt styng av känslan men varför är inte jag också där?!

Det är ju dock inte jättekonstigt. Jag ingår inte i familjebilden i varken ena eller andra vännens familjer, då de båda är i sällskap av familjemedlemmar.
Det är bara den typiska Fredriklogiken. Ju fler som jag tycker mycket om och sällan träffar, som är på samma ställe, får mig att i högre grad känna att jag också vill vara där. Särskilt om det inte ligger alltför långt bort - vilket Grisslehamn inte gör. Det tar 50-55 minuter att köra 637 dit från Norrtälje, så med bil tar det väl nedåt 40 minuter kan jag tänka mig.


Hur som helst. Det finns ingen anledning för mig att gräva ner mig i detta. Den ene är ju en kollega som jag förr eller senare kommer springa på, på jobbet. Den andre ska jag träffa redan på torsdag.
Och dessutom ska jag gå på bio med en annan vän idag.


Så... Livet är väl ändå helt okej?

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, december 13, 2014

Svunna tider


Ikväll har jag varit på en krogshow här i stan. Artister från Wallmans salonger uppträdde samtidigt som det serverades god mat och god dryck.
Det var en trevlig kväll på det stora hela, där minus möjligen kan ges till att jag inte hade någon bra sittplats, då jag behövde vrida huvudet väldigt långt från bordet för att se scenen, och då ändå ha folk ivägen som skymde. Volymen på musiken fick det även att ringa en del i öronen efteråt, så den hade jag inte haft något emot om den var ett par decibel lägre. Men är det show så är det show, antar jag!

De hade en hemlig gäst också, som inte avslöjades på en gång. Allt man fick veta var att det var en man och att han har körkort. Sett till att vi visste att en tidigare hemlig gäst hade varit Anne-Lie Rydé så började vi spekulera i snarlikna manliga personer och landade i en förhoppning om att det skulle vara Måns Zelmerlöw.
Det visade sig dock vara Richard Herrey. 
Han var dock riktigt rolig, så ingen skugga över honom.

En annan nämnvärd grej från kvällen är att en av mina gamla barnvakter också var där. Jag kände naturligtvis inte igen henne, eftersom hon var min barnvakt när jag var 2-3 år eller så, och i och med att mina föräldrar hade det rätt kämpigt att få ihop familjelivet då det jobbades på krogen, så lämnades jag bort lite till höger och vänster i bekantskapskretsen. Ja, inte på något oansvarsfullt sätt som jag har tagit skada av alltså (...eller?), men det medför att det ibland när jag rör mig offentligt med min familj, dyker upp någon medelålders människa som jag tycker att jag aldrig har sett förut, men som måste påpeka:

  1. Vad stor du har blivit! (sett till ålder)
  2. Vad liten du har blivit! (sett till vikt)
Ingen av mina vänner känner mig som något annat än smal, eller till och med väldigt smal eller alldeles för smal, beroende på vem man frågar - men så har det inte alltid varit. När jag var väldigt liten, någonstans kring 1-2 år, då var jag väldigt tjock. Jag tror att från att jag var två till att jag blev sex, växte jag bara på längden, men behöll ungefär samma vikt, och sen dess har ingen övervikt funnits på mig.

Så jag fick, alltså inte för första gången i mitt liv, berätta att nu är jag minsann 28 år gammal varpå ett "Näää...! Men guuuud vad tiden går! Tur att vi bara blir yngre och yngre i alla fall!" (varav den sista meningen riktas till mina föräldrar) och sen ett "Men du, jag minns när du var såhär stor" (handen förs betydligt närmare golvet) "och du [valfri anekdot]."
Anekdoten i det här fallet gällde dels den familjens hund, den enorma grand danoisen Bambi som jag somnade med huvudet mot flera gånger, när Bambi låg på golvet. Och att jag ville ha bubbelvatten.

Denne barnvakt ville senare dansa med mig, men jag tackade lite artigt nej i och med att vi skulle gå då.
Det var ingen nödlögn, men det hade det fått vara även om det inte hade varit sant.

I'm not a dancer.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, december 12, 2014

Musikhjälpen


Vi har varit i Uppsala idag, jag och min syster, och stått ett par timmar och tittat på Musikhjälpen live nu när de äntligen bestämde sig för att vara någon annanstans än i Göteborg eller Malmö - till min stora glädje. Sen 2008 när de började musikhjälpa har jag känt att jag gärna skulle stå utanför och titta istället för att lyssna på radio eller titta på dator/tv.
Jag blev inte besviken! Det händer så mycket som man inte får ta del av genom att titta eller lyssna genom apparat. I synnerhet Kodjo showar och underhåller och pratar med publiken så fort han får tillfälle, när det spelas låtar eller är nyheter.

Det här är ju en evighetslång livesändning, så även om jag fick rapporter om att både en och annan hade sett mig och min syster på tv (bland annat dansandes till Panetoz Dansa, Pausa, så har jag ingen möjlighet att hitta något av det och länka till här.
Vi hade dock platser längst fram hela tiden, så när vi syntes, så syntes vi nog rätt bra.
Där vi stod såg dock själva inte det som sändes, så jag har ingen aning egentligen.

Det hände dock ett debakel.
Glasburen har ett kravallstaket ungefär en meter framför sig, av rätt förklarliga skäl. Det stod jag och min syster och vilade mot.
December som det är, så fodrade det ordentlig klädsel. Jag hade flera lager och min tjockaste vinterjacka, samt mössa och de bästa vantarna beredda. I och med att bussresan till Uppsala tar en och en halv timme och vi sen gick med raska steg till stora torget för att hinna se Mando Diao, så var jag inte så kylslagen till en början.
Men när jag skulle ta på mig vantarna så hände det som inte fick hända:

Jag tappade ner en vante på andra sidan stängslet.

Förstå frustrationen! Där låg en av mina bästa vantar en knapp meter ifrån mig, men ändå utom räckhåll. En ganska lång stund trodde jag att jag skulle få lämna den där, men vi lyckades faktiskt få ögonkontakt med folk inne i buren som tecknade till oss att de skulle ringa någon och till slut kom faktiskt en ordningsvakt och plockade upp den åt mig.
Dagens hjälte!

Utöver Mando Diao så tittade vi även på Tove Styrke. Det var bra akter, båda två.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, december 11, 2014

Spelstunder

Jag och Tony har spelat GTA V Online  massor de senaste kvällarna/nätterna. Oftast samarbetar vi, men ibland loggas en av oss ut och fastnar i konstiga positioner (jag), ibland jagas vi båda av polis på småvägar sittandes i olika fordon och ibland straffar synden sig själv när jag ombedes att från helikopter titta på en boll i rullning och då råkar ut för mordförsök.
Se själva!

Allt är ur Tonys perspektiv.

Snart är min sjukskrivning slut och Tony växlar dessutom också mellan att jobba tidigt och sent, så snart kommer vi inte kunna ägna nätterna åt detta i samma utsträckning.
Känns lite vemodigt.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, december 10, 2014

Saker som fråntas


  • Att vara utan TV
  • Att vara utan internet
  • När folk gillar och kommenterar och sen tar bort det.

Inget av det här är ju vidare roligt, och alla tre har hänt nu under kvällen.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, december 09, 2014

Årets fika

Gårdagen var en inledningsvis intensiv dag då jag först cyklade ner på stan och köpte en julklapp samt hämtade ut min jacka från olyckstillfället från kemtvätten, cyklade hem med detta, slog in julklappen, cyklade ner på stan igen och flanerade lite väntandes på Alex.

Sen började lugnet.
Det var verkligen hur trevligt som helst att sitta mitt emot honom med en kopp chailatte och bara prata om allt och inget och att för min del inte behöva koncentrera mig på körning, trafik och övriga passagerare.

Vi satt på Espresso House - första gången jag var där - i över två timmar. Mycket mysigt!
Ska man våga gissa att nästa gång vi sitter ner tillsammans på det viset blir kring julen 2015?


Sen slutade lugnet igen.
När vi skildes åt vid busstationen, gick jag till låsfirman här i stan för att hämta ut ett par lås i min styrelseroll. Där är jag numera rätt bekant med stora delar av personalen, så där blev jag stående en stund pratandes som snöfattigdom och renoveringen av butiken. Trevligt.
Jag kom sen på att jag även skulle hämta ut biobiljetter då jag och Louise (kollega och vän, inte systern), ska se den tredje Hobbitfilmen på söndag. Jag stegade således mot biomaten.
Jag gick sen för att hämta min cykel på busstationen och cykla hem.

När jag kom dit, såg jag att 651 mot Färsna stod där, redo att avgå. Jag bor ju i Färsna och svor lite inombords att jag hade cykeln, för den måste jag ju få hem.
Jag tittade dock ändå in för att hälsa på mina kollegor som satt där inne (den går ju även förbi bussgaraget, så det är inte ovanligt att bussförare åker den).
Den körande bussföraren sa då till mig att lasta ombord cykeln, "så att jag vet att du åtminstone inte cyklar omkull den här gången." (ja, olika pikar relaterade till olyckan hör jag titt som tätt).
Jag inte sen att anta uppmaningen, och snart stod jag med min cykel på barnvagnsplatsen - trots att man inte får ha cyklar ombord på bussarna.

Som bussförare har vi förmåner gentemot varandra. Det går inte att komma ifrån.

Hemma insåg jag att jag inte hade någon mat, så jag matplanerade och cyklade iväg och handlade mat för veckan, och lagade sen till middag när jag kom hem.

Till sist blev det GTA V online med Tony mellan typ 19:20 och 3:20. Ja, i åtta timmar.
Tiden går så jävla fort när man har roligt.
Det grämer mig lite att jag missade när Kodjo, Linnea och Petter klev in i glasburen i Uppsala och sparkade i gång årets upplaga av Musikhjälpen. Men. Jag ångrar inte hur jag prioriterade min tid.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, december 08, 2014

Up he goes

Min söndag blev så mycket bättre under den senare hälften. Låt mig förmedla i punktform:


  • John Olson, som jag har hejat på hela vägen från start i Allt för Sverige, vann hela skiten. Den människan alltså. Få som har sett honom har nog inte låtit sig charmas.

  • Alex sa att han ville fika med mig imorgon. Sist vi umgicks privat var den 23 december förra året, sen dess har alltid minst en av oss varit i tjänst (i nästan helt uteslutande fall jag själv).

  • Tony frågade helt random om jag ifall jag är ledig den 19 december vill komma förbi honom eller om jag jobbar, om han då får åka med mig.
    Jag jobbar, så bussmedåkning blir det!
    Detta är roligt både för att det alltid är roligt att träffa honom, men inte minst för att initiativet kom från honom. Det har hittills bara hänt en gång tidigare. Det resulterade dock i en av årets roligaste dagar, så inget ont om det.
Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, december 07, 2014

A little bit clearer

Idag har jag gjort något som passar just denna tid att göra.
Nämligen?
Jag har städat och torkat ur kylen ordentligt, medan kylvarorna fick stå på balkongen. Det blev ett skinande fint resultat!

Ungefär så mycket har jag att säga om denna andra advent.

Livet?

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, december 06, 2014

The boy is vermin, can't you see?

Lördag. Fast allt är ju som lördag just nu, mer eller mindre.

Efter denna helg går jag ju in på min förhoppningsvis sista sjukskrivningsvecka och nu börjar jag verkligen se fram emot att jobba igen. Samtidigt som det är - precis som när man är ledig oavsett anledning - skönt att helt förfoga över min tid. Vardagsrutin är dock bäst.
Det är dock himla trevligt att spela bort hela och halva nätter, det går inte att komma ifrån.

Hur som helst, jag har inte kört buss nu sen den 13 november och inte heller kört bil sen dess, och nu har jag ju fortfarande emellanåt rätt ont i framförallt höger arm. Jag har således en plan.
Nästa vecka ska jag höra av mig till garaget och fråga om de har någon buss ledig som jag kan få provköra, bara för att se hur det känns i armarna, antingen bara runt på garaget, eller runt i stan en sväng. Det vore skönt att veta hur det känns, innan det blir skarpt läge.
Och det bör ju inte vara något problem?

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, december 05, 2014

Nio timmar

Vissa dagar lever jag verkligen sjukskrivningslivet fullt ut och gör precis det man förväntar sig av sjukskrivna att göra. Typ häckar framför tv:n.
Igår var en dag då min höger arm åter gjorde lite mer ont igen och jag kände mig lite ledsen av att det inte skulle funka att simma.

Hemma igen från badhuset så undrade min bäste spelvän om jag inte ville spela GTA V online med honom. Det gjorde vi, fram till att magarna började tala klarspråk, då det blev ungefär en- en och en halv timmes paus. Sen fortsatte vi, och i den andra sessionen så blev det att vi spelade från 17:30 till 2:30.
Det är ju ett hemskt roligt spel, men det fascinerar mig återigen att det finns en som något är roligt med så länge. Jag brukar tröttna på det mesta efter någon timme, men här kan det chattas, pratas i telefon och spelas hur länge som helst.

Vänskap är så värdefullt.

Idag har det varit lite annorlunda. Jag har visserligen bara varit hemma, med undantag för en cykeltur till närmaste gula brevlåda vid branstationen vari jag lade ett brev till Försäkringskassan - som föregicks av att jag fick jaga diverse Nobinaner för att få veta vad jag har för årsarbetstid egentligen. När jag väl kom fram till någon som faktiskt visste, efter att ha fått spekulationer på både 1880 och 1900 (plus något) timmar, så var svaret 2080 timmar.
Så många timmar blir det ju inte i år, i och med att jag frånvarar en hel tolftedel av året, utöver den tolftedel som redan är borträknad för semester.

Jag har även gjort lite styrelsejobb, vilket jag mer eller mindre har gjort varje dag under sjukskrivningen. Idag skrev jag ihop en ny medlemsförteckning.

Idag har jag även lagat lite mer avancerad (fast inte så avancerad alls egentligen) och godare mat än igår, då jag bara snabbt rörde ihop två räkmackor - vilket också var väldigt gott.
Det var precis lika gott som det lät!

Och ja, jag lagar sån mat i min ensamhet.
Där kan ju tröttsamt #3 (apropå de senaste dagarnas inlägg) göra sig gällande. Det var en hel del som på olika sätt gjorde gällande att de ville hälsa på mig och även jag har sagt till flera att jag vill passa på att umgås nu när jag har väldigt mycket tid, men vissa har kommit på att de inte har tid, andra har själva blivit sjuka och några sa det nog som en stundens ingivelse, att de ville träffas.
För hittills, när jag snart går in på fjärde och förhoppningsvis sista sjukskrivningsveckan, så är det bara Joakim med familj som har hälsat på - Joakim som förmodligen kände sig lite mer delaktig i min olycka, då det var honom jag pratade med när jag cyklade omkull (men det finns ingen som helst skuld att lägga på honom för det, det var jag och inte han som ringde upp och tog beslutet att cykla och prata i telefon var en bra idé).
Jag menar heller inte att någon struntar i mig, men det är tröttsamt när förhinder av olika slag uppstår.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, december 04, 2014

Tröttsamt part 2

Det finns mer tröttsamt:


  1. Min frakturerade arm har gjort mer ont idag än på hela veckan. Jag cyklade till badhuset, men när jag kom fram insåg jag att det inte skulle funka alls att simma, så jag gjorde ett gubbesök. Jag bara duschade och bastade om vartannat.

  2. Att det är en sån soppa i politiken. Just nu känns det bara som en enda gröt och jag är inte speciellt glad med hur någon resonerar. Somliga ska fälla varje kommande regerings budget som inte passar dem själva, andra vägrar att bryta sin allians för att samtala med sidan som vann, och sidan som vann anser sig vara vinnare med endast 37,9% tillsammans. Då är alliansens 39,43% större. Och stackars V som inte får vara med.
    Soppa!

  3. Min mjölk är slut.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, december 03, 2014

Tröttsamt

Det finns en del tröttsamma saker i mitt liv just nu:


  1. Det är tröttsamt att ha hand och arm som vid minsta felbelastning påminner mig om frakturerna där. Jag är svag och har ont.

  2. Det är tröttsamt att ens titta på de papper som kom från försäkringskassan. Inkomstuppgifter som börjar gälla när? Årsinkomst? Årsarbetstid? Det är frågor som borde vara lätta att svara på, men det är de inte.

  3. Det är tröttsamt att ha bestämt sig för att det är dags att ta en ny profilbild till facebook, fota som en galning och sen inte bli nöjd med en enda bild. Ibland gör jag mig på bild, men nu var det totalt hopplöst.
Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, december 02, 2014

Ett framsteg blev ett bakslag

Igår var jag vaken till en bit efter tre igen, till följd av djupa samtal som ger mitt liv guldkant.
Att känna att jag är någon att luta sig emot, det är stärkande.


Det stärkte däremot inte att jag var tvungen att kliva upp för att ta mig till vårdcentralen där jag hade tid 9:45. Nu klev jag inte upp tidigare än 8:30, men sett till att klockan var 3:30 när jag avslutade de båda (ja, konversatör nummer två dök upp typ 3:05), så var det ändå för tidigt.

Jag kom fram till vårdcentralen omkring 9;40 och hade långsamma människor före mig i kön, så när jag väl kom till väntrummet hann jag inte mer än sätta mig, förrän jag blev hämtad av läkaren som skulle titta på min arm.

Det gjorde hon och äntligen tycker jag att jag fick lite bättre svar.
Den typen av fraktur jag har i snedställda arm ska jag räkna med tar sex veckor att läka och hon förklarade även hur processen i skelettet går till, som bidrar till att jag varken kan sträcka ut eller böja armen fullt ut, men att kroppen kommer att korrigera det där själv.
Det var skönt att göra.
Hon sa också att det inte skulle vara fel för mig att söka upp en sjukgymnast, så det blir väl ett projekt jag får försöka ta tag i också.

Sen cyklade jag till badhuset. Jag har inte simmat på över två veckor tack vare olyckan, och jag visste ärligt talat inte hur bra det skulle funka nu.
Det gick inte jättebra. Alltså, det gick, men jag kunde inte hålla det tempo jag är van vid. Min höger arm bidrog inte med mycket, och på vänstersidan började lillfingret att fladdra ut från de andra fingrarna efter en stund, så jag avbröt efter 500 meter.

Bastun var skön att återse, men det föregicks av ett debakel jag inte alls hade tänkt på. De rörelser och den kraft som behövs för att vrida ur badbyxorna fanns inte där. Till en viss del gick det och i och med att jag som med allt annat nu får ta längre tid på mig för att uppnå åtminstone ett hyfsat resultat, så var de ändå inte plaskvåta när jag lade dem i påsen.

Hemma sen tittade jag på ett avsnitt av Rederiet, konverserade lite mer och somnade tvärt.
Vaknade tvärt en dryg timme senare och ringde ett samtal. Det blev trevligare än förväntat.

Nu har jag fått försöka förstå vad som menas med att jag skulle se pengar i allting, som jag fick höra och först kände som en förolämpning, men efter viss förklaring börjar jag väl förstå att det inte var det, även om jag tycker att det var ett lite väl tufft omdöme att lämna.

Pengar är det som får världen att gå runt kanske, men det är inte min huvudsakliga drivkraft.


Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, december 01, 2014

Running free

Man kan minsann försova sig när man är sjukskriven också. Det fick jag bittert erfara idag.
För trots att jag nu inte har jobbat på över två veckor, så måste jag gå upp i tid var och varannan dag. Är det inte läkartider och stygnborttagning, så är det något styrelserelaterat, i och med att jag nu när jag är hemma så mycket, har tagit på mig rätt mycket styrelsejobb i min förening.
Igår gick jag och lade mig strax innan 03:00 - alltså tekniskt inte ens igår, utan idag. 
Klockan 7:05 vaknade jag av att min telefon ringde.
Det var en man från en rörfirma i andra änden - tack och lov hade jag sparat hans nummer, för jag hade nog i ärlighetens namn inte svarat om det bara hade stått okända siffror på displayen - som frågade vart han skulle (av förklarliga skäl som i denna text inte riktigt framgår) och att han skulle vara här om tio minuter.
JUST JÄVLAR tänkte jag när jag släppte all koncentration jag uppbådade till att låta samlad och vaken - jag hade ju i min styrelseroll lovat att ta emot en rörkille (om han är mockare vet jag inte), som skulle komma hit 7:30 för att rengöra föreningens samtliga silar i ventilerna.
Det var ju en väldans tur att han ringde innan han åkte, så att jag åtminstone inte behövde bli tagen på sängen på så sätt att han istället ringde på dörren.
Jag for upp, kastade på mig kläder, rafsade ihop de papper och nycklar jag behövde och gick ut.
Han körde lite fel först, så klockan var väl mer 7:25 när han kom, men det må jag ändå säga - hantverkare som kommer i tid ska ha en eloge! För han började ju inte jobba förrän 7:30 när jag hade visat var han skulle göra det han skulle göra.

Debaklet var dock att han ville veta var han kunde hämta vatten i och med att han eventuellt skulle behöva skölja av silarna, och med att han växelvis skulle stänga av allt vatten. Så vi gick upp till mig och fyllde en hink och sen bad han att få komma och hämta nytt hos mig igen, om han skulle behöva.
Alltså kunde jag inte gå och lägga mig igen.
Jag passade istället på att ringa diverse samtal jag behövde ringa (sjukvårdsupplysning, vårdcentral och min chef), vilka jag alla fick köa till utom den sistnämnda och sen gjorde jag ytterligare styrelsejobb genom att skriva ihop och dela ut fullmakter till samtliga hushåll här. Och så drog jag av ett avsnitt av Rederiet.
När jag delade ut fullmakterna frågade jag rörkillen hur det gick, och då var det lite saker han behövde diskutera, så ja. Att somna om hade inte varit en bra idé även om han inte behövde mer vatten.
11:30 ringde han på och sa att han var klar här - då lade jag mig till rätta i soffan hos katterna och somnade väldigt snabbt.

En timme sov jag, sen degade jag allmänt fram till omkring 14-tiden, då jag gav mig ut och sprang. Lite av en testrunda, blev det, i och med att jag inte har sprungit sen frakturerna - som ju sitter i armarna. Den som tror att man inte använder armarna när man springer, har nog inte sprungit mycket i sina dagar.
Jag sprang således min 6:34 kilometer långa slinga och det kändes överraskande bra! Det är ändå över två veckor sen sist, men benen var helt med på vad som gällde och knorrade inte det minsta trots att jag inte värmde upp mer än att jag gjorde mina knäövningar innan. Däremot var det kanske lite väl kallt i relation till min klädsel. Men på en halvtimme och fyrtio sekunder var det där gjort, och då fick jag ett snitt på 4:50/km, och det är faktiskt ett av mina bästa snitt på den rundan. 
Då kan jag inte vara annat än nöjd.

Nöjd är jag även över det faktum att jag lyckades få en läkartid redan imorgon istället för att få vänta till den 11:e. Jag har ju en arm som ofrivilligt pekar i närmare 45 grader åt fel håll och har bara fått höra att jag har en spricka i den. Jag vill veta mer, jag tycker att en spricka låter som en så liten orsak till en så stor komplikation. Och vad gör man åt det?
Jag tänker ju att något kanske är ur led, just för att det är en led precis där.

Imorgon vet jag förhoppningsvis mer och kan gissa mindre.

Ordet är fritt, nu är det ditt.