söndag, november 30, 2014

I besvikelsens iskalla tystnad

Idag, rentav alldeles nyss, gav jag mig på att styrketräna igen. Det var första gången sen den 15 november, och musklerna i sig längtade, men mina armar... Ja, alltså. Det var ett tyngre pass än på väldigt, väldigt länge. Och då är det inte ett tungt pass annars alls, i och med att jag mest styrketränar för att ha en kropp som funkar och inte säckar ihop alldeles, men nu var det väldigt kämpigt. Det kändes av och till som att jag mer eller mindre omedvetet lade all kroppstyngd på min vänstra sida vid armhävningar och liknande, då den före detta brutna handen om än fortfarande är öm, men ändå inte blir särskilt belastad just där frakturen var - till skillnad från höger arm som hela tiden gör sig påmind om att den inte är riktigt redo för armhävningar än.
Ack.

Idag är det ju för övrigt första advent. Och som en reaktion på att mina katter igår välte och förstörde en av mina finaste adventsljusstakar, samt välte en annan så att precis alla lampor i den gick sönder, så har jag idag vidtagit åtgärder.
Dels har jag köpt och hängt upp (delvis med min pappas hjälp) julstjärnor istället, samt att jag har köpt nya lampor till den ena ljusstaken OCH samtliga ljusstakar är nu förankrade i sin fönsterbräda med prima, nyinköp häftmassa!
Det var ett tips jag fick från facebook, och det verkar riktigt bra må jag säga.
Fönstermässigt är jag nu väldigt nöjd.

Här stod ljusstaken som blev obrukbar.

Och här är en likadan ljusstake i samma rum. Även den fick stjärna.

I köket förankrades det även om katterna inte brukar vara där.

Sovrummet var igår utan båda delar, men har idag både och.

Det lutar dock åt att det här blir mitt enda julpyntande i år.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, november 28, 2014

Skrämmer slag på min omgivning

Idag har jag fått dagen att gå genom att storstäda. I den takt det blir när man har två orkeslösa armar. Eller näe, mer precist så är det ju höger hand och vänster arm. Jag brukar dock sammanfatta det till armarna, även om höger arm hela vägen fram till handens fäste är lika pigg som alltid.
Det har alltså tagit sin tid, och det har inte varit enkelt. I synnerhet inte att dammsuga och att vrida ur moppen i hinkens urvridardel då man gärna ska trycka också. Den typen av tryck har jag helt enkelt inte så gott om just nu.

Dessutom har jag rensat ur min kista jag har i sovrummet, den som innan jag flyttade hemifrån fylldes med just sånt som skulle vara bra att ha när jag väl hade flyttat hemifrån - som nu var fylld med allt möjligt bråte. Nu är det fyllt med ungefär hälften så mycket bråte, plus att jag har slängt ner de fönsterlampor av bordsmodell som i och med den här städningen har fått ge vika för adventsljusstakar. Det var just för att dessa lampor inte fick plats, som rensningen blev av.
Jag sorterade upp det jag inte ville ha i olika återvinningshögar och hittade även två saker som jag kan ge bort i julklapp.
Dagens luft har jag fått genom att prova att sätta mig på cykeln för första gången sen den 17 november och trampa iväg - med hjälm på huvudet för första gången på flera år - till återvinningscontainerna utanför Willys. Sen cyklade jag hem och fortsatte städa.


Jag städade dessutom fram saker jag vill sälja. Sen tidigare försöker jag bli av med min förra TV, men det går trögt. Däremot hittade jag min förra laptop i kistan, och en extern cd-brännare. När jag skulle se om jag hittade någon installationsskiva till brännaren, fick jag braka mig igenom lagret av Sims 3-spel, då jag visste att det bakom den muren fanns lite lösa skivor som kunde vara av den karaktären. Då upptäckte jag - inte till min allra största förvåning, men ändå - att det var en vägg av Sims 2-spel bakom Sims 3-spelen. Nu är det ju Sims 4 jag spelar om jag spelar något Sims, så dessa spel, datorn, den externa cd-brännaren och TV:n lade jag ut i en köp&sälj-grupp för Norrtäljeområdet på facebook. Hittills är datorn såld, och det blir kanske det enda, men jag hoppas ju såklart på att bli av med allt..

I och med att jag höll på lite med de annonserna så tog jag emellanåt pauser från städandet, vid datorn.
Plötsligt skrev min syster till mig:


Tydligen har min mamma försökt få kontakt med mig större delen av dagen, men bara kommit till telefonsvararen - trots att jag har haft min telefon på. Så jag provade att starta om telefonen och bad Louise att ringa, och då kom hon fram. Under det korta samtalet vi hade plingade det till flera gånger i telefonen, och sen såg jag att jag hade omkring sju missade samtal, sms från morgonen, telefonsvararmeddelanden och ja, fan vet allt. Var allt det där fastnade på vägen kan man ju undra?
Hur som helst så hörde jag av mig till min kära mor då, och då avblåste hon sitt räddningsförsök.
Hon trodde att jag hade ramlat eller något igen.

Sen hade jag en intressant dialog med min bäste straightvän som jag är bra sugen på att lägga upp här, men det tänker jag ändå låta bli.

Men just ja! Idag tog jag bort bandaget från handen. Det skulle egentligen sitta 7-10 dagar och jag gav upp nu efter fyra dagar. Kanske inte jättesmart, för handen är fortfarande öm och vissa saker gör direkt ont. Om jag exempelvis tvättar händerna och gör de rörelser jag normalt gör, så känns det nybrutna området och lillfingret inte jätteskönt. Anledningarna till att jag tog bort det är två:
  1. Jag känner att jag måste få ett alternativ till min ömma högerarm, som även sen gipset försvann, har varit den som har fått göra typ allt, då bandaget har försvårat det redan klena grepp som högern har. Framförallt dammsugning och golvtorking ledde mig till detta beslut.
  2. Överläkaren som tog bort gipset sa mer eller mindre ordagrant: "Antingen sätter vi på ett nytt gips för smärtlindring nu, eller så kan vi låta bli om du vill."
    Han sa ingenting om att linda handen - det var jag som frågade om jag inte kunde få det.
    Så jag tänker mig att han menade att jag faktiskt skulle kunna klara mig helt utan något skydd, rent... läkemässigt, men att det just smärtmässigt kan vara skönt med något som skyddar handen.
Nu är det visst helg. Men det märker ju knappt jag.

Ordet är fritt, nu är det ditt.


torsdag, november 27, 2014

Saknar och saknad

Det här hade jag på min telefon när jag vaknade vid tretiden av att armen värkte.


Alex, min Alex. Gulligare passagerare får man leta efter. Fast han har ju sen länge passerat stadiet att bara vara passagerare, men det är ju det han är i grunden och också det han oftast är när vi ses.
Det glädjer mig att höra att jag är saknad, när även jag saknar människorna runt mitt jobb.


Själva körandet i sig saknar jag inte jättemycket än, men det beror nog på att jag känner i mina armar och händer att jag inte skulle fixa att ratta en buss på ett säkert sätt.

Lite ironiskt är det nästan att den enda jacka varm nog, som jag även nu sen gips har ersatts med bandage, kan få på mig - det är jobbjackan.

Idag tog jag en bautapromenad på över två timmar, och gick lite överallt i och runt vår stad, och möttes och kördes om av en del kollegor, som alla vinkade glatt - varav flera säkert trodde att jag var på väg till eller från jobb. En var dessutom på väg att stanna och gjorde en "vill du åka med till garaget?"-gest när hon var på väg att köra om mig.

Men jag gick för att jag ville röra på mig. Min kondition och min styrka känns som något som grämer mig mer och mer. Inte att den har försämrats än, annat än armen som inte orkar något då, men jag kommer inte att kunna träna så som jag är van heller, förmodligen på en ganska lång tid.
Det var ju lite bra att jag hann träna all min träning rätt nära inpå olyckan. På lördagen styrketränade jag och sprang 13 kilometer, på måndagen simmade jag 1000 meter och på väg från badhuset kraschade jag med cykeln. Så än så länge är det bara som ett något längre än normalt uppehåll. Men ja, det kommer ju att bli mer. Springa kommer jag förhoppningsvis kunna göra relativt snart igen, eller cykla på motionscykel åtminstone (det hänger ju på om armen funkar någorlunda eller inte), men simma och stora delar av mitt styrketräningsprogram... Ja, det kommer nog dröja.


Dagen idag har för övrigt gått märkligt fort, den också.
Jag gick min långa promenad, med stopp i några affärer (plus kemtvätten, där jag lämnade in jackan jag hade vid kraschen, en jacka som endast får kemtvättas), sen var klockan plötsligt 18:20 innan jag var klar med alla mina göromål.
Jag har kollat mina adventsljusstakar, städat mitt skrivbord, rensat i pärmar, förberett vissa julklappar, läst och svarat på lite mail, vikt tvätt, strukit en skjorta, lagat och ätit mat samt diskat och tagit mig en välförtjänt dusch. Det, plus den drygt två timmar långa promenaden tog ungefär precis hela dagen.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, november 26, 2014

Att vara sjukskriven utan att vara sjuk

... det är ju faktiskt det jag är. För sjuk är inte detsamma som skadad. Och mina skador påverkar ju inte i någon större utsträckning mina tankar, min ork och ja, allt som är jag som inte har med rörelse av armarna att göra.

Nu har jag varit sjukskriven i drygt en vecka, plus att jag innan dess hade kompledigt i ett par dagar, så imorgon är det två veckor sen jag senast körde buss.
Jag trodde att det här skulle bli en överjävligt seg och slö tid, men det tycker jag i nuläget inte alls att det känns som. Dag två, alltså dagen efter olyckan, var det visserligen så, men då hade jag alltför ont för att orka företa mig något annat än att ligga i soffan och zappa mellan kanalerna en hel dag.
Nu har jag problem med vänster hand i vissa lägen (plus att den är fortsatt bandagerad, om än fri från gips), plus problem med höger arm i andra lägen. Dessa två i kombination gör i och för sig vissa saker lite svåra. Som att bära matkassar - ska jag göra det med vänster där jag är svag i greppet eller höger där jag är svag i hela muskelarbetet? Torka av bord och bänkar är också klurigt. Med vänster kan jag inte ta något ordentligt grepp, plus att bandaget ska aktas från vatten. Med höger får jag inget tryck i torkandet, det är mer handens tyngd som styr trasan. Plus att jag då måste sopa ner smulor och sånt på bandaget.

Det jag ville komma till är att tiden fylls ändå. Idag var första dagen denna vecka då jag inte behövde inleda med att ta mig till sjukhuset. Istället fick jag se till att gå upp - med kort varsel - och ta emot en låskille å min bostadsrättsförenings vägnar. Jag sitter ju med i styrelsen där. Mycket styrelsejobb betar jag av också, i form av mailande, dokumentskrivning och utskriftsarbeten.

Idag var mina egentliga planer för dagen att jag skulle handla mat och klippa naglarna. Det har jag nu gjort, plus en massa annat som har inneburit att jag ändå har varit "ledig" en hel dag, klockan är snart 18:00 och jag har ännu inte ens sneglat åt mitt nya PS4 och GTA V.
Jag ska dock gå dit direkt efter att detta är författat.

Igår hade jag för övrigt besök av familjen Rickheden, varav Joakim faktiskt var den jag pratade i telefon med när jag cyklade omkull. Det var väldigt trevligt. Vi fikade och spelade GTA V. Härligt!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, november 25, 2014

Hand in hand

Obehandlad skada, dag 1.

Gipsad fraktur, dag 4.

Doktorn tog bort gips för att kolla sår, dag 8.

Nytt gips sattes aldrig på, fick istället lindor, dag 8.

Det här förloppet är smärtsamt, men intensivt och snabbt.
Det där gällde dock bara vänsterhanden. Höger arm är inte frisk än. Och ja, det är heller inte vänster hand heller för den delen.

Hur luktar då en hand som har varit instängd i gips i över en vecka?
Inte gott. Och det hjälper inte att tvätta händerna, även om det är skönt. Lukten mellan fingrarna... Ja, den är äcklig på ett sånt där sätt att jag inte kan låta bli att lukta där ibland.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, november 24, 2014

Återbesök

Idag var jag och tog bort mina stygn i hakan. Då berättade jag om olyckan för den undersköterskan och visade min arm som jag nu kallar helvetesarmen. Hon tyckte att en läkare borde titta på den och sa att jag antingen kunde boka tid med min husläkare eller gå till akuten och tala om att jag var där för en vecka sen (för idag fyller olyckan en vecka samtidigt som jag fyller 28 år och en vecka), vad jag hade gjort och hur det kändes nu.
Jag tänkte som så, att aldrig i livet att jag bokar tid med husläkaren och väntar ytterligare dagar/veckor på att få armen undersökt. Jag är ju ändå sjukskriven och hade inga planer för dagen, plus att jag var på sjukhusområdet (då min vårdcentral ligger granne med Norrtälje sjukhus). Så hellre att jag går till akuten och möjligen får spendera timmar där på att vänta, men ändå får det gjort idag.
Men! Det blev nästan ingen väntan på akuten. Jag fick snabbt komma in och få rum och träffa en läkare - samma läkare som sist.
Hon konstaterade att muskelfästena satt där de skulle, men att det är förklarligt att jag har ont i och med att de har läckt vätska och så. Dessutom röntgades armen och det visade sig att det finns en mindre fraktur i den också, men den är så liten att även om den hade upptäckts för en vecka sen, så hade den inte gipsats. Och tur är väl det! Ett liv med två gipsade armar, hur fan går det till?
Men det var skönt att få veta, och nu kan jag äntligen sortera mina smärtupplevelser lite. Nu först förstår jag att den konstanta lilla smärta jag känner, är frakturen. Den mer plötsliga och häftiga smärtan, som verkligen sitter i min biceps och som aktiveras när jag använder muskeln, beror på just muskeln.

Självläkning är dock enda medicinen, så på så vis förändrades inget.
Jag är dock glad att jag fick veta mer.

Dessutom har jag frikort på vård nu, så hela denna extrakontroll blev helt gratis.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, november 23, 2014

Less på skiten

Exakt just vad jag är!
Jag försöker hålla lågan uppe och tänka positivt, men i det här inlägget tänker jag gnälla av mig. Rakt igenom!

Direkt på pudelns kärna:
Inte nog med att jag bröt handen och defacto är rätt handikappad tack vare gipset - jag kan inte göra jättemycket med den vänsterhanden - dessutom så har något i min biceps i höger arm gått sönder! Det ger mig inte bara de fulaste blåmärken jag någonsin har haft, utan orsakar också så enormt mycket mer smärta än vad handen i gipset gör och någonsin gjorde. Av och till är hela högerarmen helt orkeslös tack vare smärtan som uppstår, och vänster arm är ju förvisso i sitt vanlig starka jag, men den kan jag varken greppa bra eller mycket med.

Blåmärkena har dock via gravitation förflyttat sig från smärtan.


Värst är det dock att sova.
I vaket tillstånd vet jag ungefär hur jag ska göra med armen för att det ska göra så lite ont som möjligt, men när jag sover vaknar jag flera gånger när jag sträcker ut armen eller lägger huvudet på bicepsen eller ja, när som helst.

Imorgon ska jag ta bort mina stygn från hakan och då ska jag baske mig fråga om muskelbristningen, i och med att den inte upptäcktes alls under min tid på akuten. Den armen blev inte ens röntgad.
Och det borde jag kanske ha frågat om själv, men jag var ju i någon slags kroppslig chock att jag inte kände all smärta jag borde känna, så det hade jag inte en tanke på.

Jämför jag mina båda cykelolycksskador i modern tid, så kan jag konstatera att jag förra gången fick många fler skador, men att jag denna gång fick värre skador.

Därför köpte jag idag en cykelhjälm.
Hjälm i måndags hade inte förhindrat många av de skador jag fick, men jag tycks ju vara av den sort som emellanåt ådrar mig en rejäl cykelolycka och jag kan inte ha den turen med huvudet varje gång, antar jag.

Men till sist;
Bryt hellre era ben än era muskler. Det må vara otympligare, men väl ingipsat så gör det efter någon dag inte så ont. Musklerna däremot. Saaatan!

Jag vill att min arm blir bra. Helst nyss.

Ordet är fritt, nu är ditt

torsdag, november 20, 2014

PS4

Nu har jag fått igång mitt Playstation 4 som jag mer eller mindre impulsbeställde för en knapp vecka sen. Det går att hålla kontrollen med den gipsade handen och nå de kontroller man ska, men det är obekvämt. De blir oftast att ja, då jag kör bil i GTA V, inte har ett sånt grepp att jag kommer åt bromsen. Inte helt bra.

Dessutom blir jag efter en stund så sjukt trött i den gipsade handens tummuskel.
Så, spelglädjen kommer bli större när jag väl blir av med detta gips.
Typ två och en halv vecka kvar nu?

Jag har inte fått något exakt datum än, men på tisdag ska gipset inspekteras hos ortopeden, så då får jag kanske en bättre prognos.


Ikväll är det mys med min syster här i Färsna. Hon ska bo med mig här till på lördag och vara sin handikappade bror behjälplig och sällskaplig.
Det blir kalasfint!


Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, november 19, 2014

Progressivt


Jag skrev inte igår, för jag orkade helt enkelt inte. Smärta är energidränerande, plus att jag inte hade sovit så mycket heller. Hur natten till igår var ett ända vridande och vändande där varje position innebar nya sensationer av obehag.
Det brutna kändes brutet, den obrutna armen är typ stukad eller något som har med muskler och inte skelett att göra och på strategiska ställen har jag små och större sår.

Det enda som inte stör mig alls, är min sydda haka. Klart, den är öm om jag petar på den. Det är dock en enkel sak att låta bli.


Hur som helst. Natten till idag var rena fröjden, jämfört med igår. Jag sov nio timmar i sträck och vaknade med betydligt lägre grad av smärta också. Det kändes plötsligt som att det nog ska bli rätt hanterbart att leva såhär den närmaste månaden.



Jag har rentav lyckats tejpa en plastpåse runt den gipsade handen - och det är ju inte lätt att göra med bara en hand, men det gick faktiskt - och så har jag duschat.
Duschen var skön, men knepig. Framför allt är det svårt att tvåla i den armhåla som tillhör den obrutna armen. Det känns inte så lockande att sätta tvål på plastpåsen och gnida in med den. Jag minns nu inte riktigt hur jag gjorde, men det löste sig.
Nästa utmaning var att torka mig efter duschen. Ryggen blev lite av ett debakel, men det gick, det också.


Så jag känner mig rätt tillfreds ändå.

I och för sig, det finns en sak jag inte är helt bekväm med. Under gipset har jag även sår, och eftersom de nu inte kan andas och hej och bakteriehå, så finns det ju en risk att de blir infekterade. Därför äter jag antibiotika i förebyggande syfte.
Jag vill minnas att man ska använda antibiotika sparsamt i och med att många bakterier blir resistenta mot antibiotika ju mer det används.
Men... Jag gör som doktorn säger. Tre piller om dagen, sju dagar i följd.

Nu ska jag vila händerna lite. Att skriva var minsann lite påfrestande, eftersom jag inte kan låta bli att använda det pekfinger som sticker fram ur gipset.

Kanske en lunchmacka och en liten promenad efter det? Om jag får på mig jackan själv.

Ordet är fritt nu är det ditt.

måndag, november 17, 2014

En födelsedag att minnas

Jag skriver från telefonen, det är sent och jag har rätt ont, så jag håller mig kort.
Jag cyklade omkull idag och bröt handen, bland annat. En mycket annorlunda födelsedag alltså, men fylld av många fina hälsningar som har värmt ändå. 

Nu ska jag sova med det här eländet till kropp. 

Ordet är fritt, nu är det ditt. 

söndag, november 16, 2014

Förtidsfira

Igår var det åter en av riktigt bra dagar. Jag satt inte vid datorn överhuvudtaget under dagen, den var fylld med annat - och därav att jag inte hann blogga.

Jag började dagen med att förbereda så mycket jag bara kunde av kvällens trerättersmiddag. Ja, jag brukar göra så när jag ska bjuda på mat, så att så lite tid som möjligt försvinner iväg till matlagning, när gästen/gästerna väl är på plats. Två och en halv timme av morgonen och förmiddagen ägnade jag åt alla tre rätterna.

Sen tog jag mig en välförtjänt löprunda. Välförtjänt är kanske ett konstigt ord att använda gällande 13 kilometers löpning, men det kändes riktigt bra och det gick riktigt bra också. Från att ha haft en svacka större delen av hösten, börjar jag nu landa på de nivåer jag vill vara på. 13,06 km tog igår 1:02:35 och gav mig snittet 4:48 per kilometer. 4:44 per kilometer, eller såklart snabbare, det är där jag vill vara.
När jag precis kom hem från den hörde Tony av sig och gav lite mer klarhet i när han skulle dyka upp, så jag stretchade, duschade och åkte sen med bilen jag hade lånat och köpte mig en ny TV. Det hade jag tänkt att vi skulle göra tillsammans om han hann hit innan Elgiganten stängde - då han sitter på något större teknisk kunskap än vad jag gör.
Men man kan handla TV tillsammans på distans också, jag fotade några beskrivningar och rådgjorde med honom via facebook. Sen rådgjorde jag förvisso med en försäljare och så blev det en helt annan än den som både jag och Tony fastnade för, på grund av bättre bilduppdateringsfrekvens eller något sånt som jag tyckte lät bra för att byta till en annan i samma prisklass.

Jag åkte hem och installerade tv:n så gott jag kunde, vilket gick förvånansvärt bra. Förutom på en punkt. Jag hade köpt en HDTV, men bilden såg inte alls så HD-aktig ut, en på en HD-kanal.
Så jag konfererade med Tony och fick snabbt lära mig vad en HDMI-kabel är.

Right...



Sen var klockan mer eller mindre dags att åka ner till busstationen och hämta Tony.
Vi hade sen en väldigt trevlig och god kväll med trerättersmiddag, tre olika dryckessorter, tv-spelande och allmänt umgänge.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen; jag är glad att jag har honom.
Det var första gången han var hos mig under de fyra, snart fem år vi har känt varandra. Och föresatsen; jag fyller år på måndag, så detta var en tidig födelsedagsmiddag. Det firades med ett grattis från hans håll vid varje skål vi gjorde.

***

Åh, en helt annat sak nu. Jag gör ju alltid så att jag visslar i samband med att jag ger mina katter mat, för att de ska associera visslingen med att de ska vilja komma till mig (användbart sen när de börjar gå ut), men det här har ju en baksida.
Jag får ju för mig att vissla spontant ibland, utan att tänka mig för och utan att ha för avsikt att ge katterna mat. Detta hände nu under skrivandet, fast det var ingen direkt vissling, utan mer ett vissellikt ljud. Men det räckte, för att de båda som sov så gott i min säng bakom mig, båda skulle fara upp med sina huvuden och titta storögt på mig.
Ack ack.
Å andra sidan är klockan snart middag för dem, så ja. Ingen större skada skedd. Fast jag kommer bjuda på en ny vissling då.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, november 14, 2014

Straight + Gay


Vår vänskap är inte stereotyp på annat sätt än att vi, som alla andra nära vänner, även diskuterar våra hjärtans törstande lust.
Det glädjer mig så, att det faktiskt finns en människa som jag kan prata med allt om.
Vänskap är det viktigaste som finns.

Ordet är fritt, nu är det ditt. 

Fiberconvertern min

Nu är den bytt, nu har jag åter wifi, internet och TV! Hurra!

Dagens teknik är ju bra på många sätt, men det är onekligen lite labilt att allt ska sluta fungera samtidigt när en liten manick säger upp sig.
Nåja, jag överlevde tillbakaflytten i tiden - mycket tack vare att jag ändå har en smartphone som lät mig åtminstone socialisera med folk som vanligt.

Idag är jag ledig. Liksom imorgon, söndag och måndag. Hurra för det!

Den här dagen blir i mångt och mycket en förberedelsedag. Jag har städat, och lite senare ska jag handla. Imorgon är det nämligen jag som bjuder en god vän på middag! Det ska bli fantastiskt trevligt, jag ser verkligen fram emot morgondagen, även om det kommer att bli mycket jobb i köket.

Av allt att döma kommer jag dessutom att köpa en ny TV imorgon, då det är teknisk expertis som ska äta här.
Oh the joy!


Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, november 12, 2014

Totalt jävla mörker

Igår kväll bestämde jag mig, efter många lata om och men, att ge mig ut och springa min korta stadsrunda vid halv sju ungefär. Jag har numera börjat att värms upp mer ordentligt innan jag sticker på dessa snabbrundor, så jag joggade lite fram och tillbaka i Färsna innan tidtagning och den avsedda rundan påbörjades.
Detta är en runda som helt och hållet går i Norrtälje stad, just för att det är mer upplyst och torrare underlag där, kontra elljusspåret.
Men efter typ en kilometer så slocknade mer eller mindre hela staden! Jag famlade på i mitt höga tempo och försökte att inte krocka med skyltar, förbipasserande människor och undvek att snubbla på trottoarkanter för allt jag var värd, utan att dra ner på tempot. 
Rundan avklarades på 19:05, och det blev då ett snitt på 4:25 per km om jag inte minns fel. Det kan ha blivit 4:23 också. 
Hur som helst så kom jag hem till ett kolsvart Färsna, svettig till tusen och lite orolig för att jag inte skulle kunna dusch.  Strömmen kom tillbaka och då jag just då var i sovrummet, så började jag med att ställa klockradion rätt - och då försvann strömmen igen. 
Den kom som tur vartillbaka för att stanna kanske tio minuter senare, så jag kunde duscha i godan ro.

Det som inte kom tillbaka var wifin på telefonen. När jag skulle starta tv:n ville digitalboxen heller inte vara med och då anade jag oråd och tittade i min lilla "elcentral" och såg att vitala lampor som borde lysa grönt, inte lyste alls.
Jag provade diverse omstarter, men ingenting hjälpte. Då ringde jag Telias support och fick stå i telefonkö i omkring en timme för att få veta att det där var ett allvarligt fel som en servicetekniker måste komma och titta på. En sådan skulle ringa mig under morgondagen (alltså idag)  för att boka en tid som passar mig. 

Jag började jobba klockan 17:32 idag och framåt 16 hade det fortfarande inte ringt någon servicetekniker, så jag ringde supporten igen, köade en halvtimme och fick veta att själva jobbet är beräknat att vara klart på måndag, så det kommer ringa någon snart, men exakt när går inte att precisera. 

Så, jag står utan internet och tv fram till måndag som det ser ut, måndag som dessutom är en viss födelsedag. 
Surfandet på telefonen lär gå i taket denna månad. 

Ordet är fritt, nu är det ditt. 

tisdag, november 11, 2014

I natt jag drömde


... något som jag aldrig drömt förut!

Det var en sjukt äcklig mardröm som jag förmodligen inte kommer att kunna återge på ett värdigt vis för att den ångest jag kände ska genomsyras ordentligt.

Hur som helst:


Jag jobbade, körde buss i någon svensk ort som faktiskt kan ha varit Uppsala, men jag är inte helt säker. En vän till mig (dock ingen vän jag har i verkligheten, det var bara en ospecificerad vän) och dennes gamle pappa var de enda som åkte med, när vi plötsligt kom fram till en idrottsplats som det stod ett stort, vitt tält på. Utanför tältet stod det massa maskerade män och hällde olja, alltså den typen av olja som man fyller gamla oljelampor som det inte kommer andar ur, över huvudet på omaskerade människor. Först tänkte jag att det måste vara någon cirkus som var i stan, och rätt som det var, sådär som det är i drömmar, så körde jag inte alls buss, utan vi gick runt den här idrottsplatsen som var instängslad, när jag såg att många av de maskerade männen som stod längs med staketet var beväpnade med k-pistliknande vapen, som de siktade mot tältet utanför vilket det alltså hälldes olja på folk.
Då började det kännas väldigt fel, men vi var redan innan för stängslet. Det stod svenska poliser vid in/utgångarna, men de siktade också sina mer fjuttiga pistoler på mig och sa att om de släpper ut någon, så skjuter IS-terroristerna poliserna först. Hon var rädd. Och jag blev rädd, som nu slutgiltigt förstod att de beväpnade männen var IS-anhängare.
Så jag hamnade i trängseln med de som fick olja över huvudet, och fick det själv och blev sen inskuffad i tältet där det var fullt med folk - och då gick det upp för mig. De skulle tända eld på tältet och skjuta alla som sprang ut, så jag behövde ta ställning till om jag ville brännas eller skjutas till döds.

Drottning Silvia var också där, och jag försökte prata med henne om hon var där så måste väl Säpo eller några vara på väg, men hon bara skakade uppgivet på huvudet och ville inte prata med mig.
Sen hittade jag mina föräldrar, men inte min syster.
Då brast det fullständigt för mig, när jag insåg att min syster skulle komma att förlora oss alla tre samtidigt och själv behöva leva resten av sitt liv med den sorgen.

Det blev mer än jag kunde hantera, så då vaknade jag.

När jag somnade om sen, drömde jag fortfarande om IS-män som vaktade utanför huset och kikade in genom springor i persiennen.

Obehagligt.

Det är ju ett obehagligt världsläge också, där jag i vaket tillstånd kanske i och för sig oroar mig lite mer över Rysslands agerande för egen del. Usch.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, november 10, 2014

4/7

Nu är den här; veckan jag har väntat hela livet på!
Jag överdriver till tusen, men jag har verkligen sett fram emot denna vecka. Framför allt för att jag bara jobbar tre av veckans sju dagar (tisdag-torsdag) och för att mina lediga dagar var tilltänkta att fyllas av roliga, spännande och trevliga möten varvat med simning och sånt som jag mår bra av.

Nu ser det onekligen ut som att som att minst en, men högst troligt två av dessa möten (ja, låt oss kalla dem dejter rentav) inte kommer bli av.
Det här med folk som är så på, och sen helt går under jorden - det fattar jag inte riktigt.


Men jag bryr mig inte nämnvärt heller, just nu känner jag att det ändå ligger någon liten sanning i att ensam är stark. Jag fattar att jag inte skulle ha min inneboende styrka jag nu känner, om jag var helt ensam, men däremot så känner jag inte att jag sjunker ner i mitt vanliga svarta hål som jag brukar, när jag känner mig ignorerad.
Dessutom återstår ju ändå en grej att se fram emot. Inte en dejt, men väl en middag med någon jag tycker om.


Livet är just nu ett par kilo lättare än vanligt. Jag förstår inte helt och hållet varför, men jag tänker glida med på den vågen, så länge den varar. Höstdepressionen kanske tar över till slut, men den Ollen motas väldigt bra i grind nu. Idag har det varit mörkt och grått hela dagen, men det har inte bekymrat mig, annat än att jag noterade att klockan lika gärna hade kunnat vara typ tre timmar tidigare när jag vaknade vid nio eller halv tio eller vad klockan nu kan ha varit.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, november 09, 2014

I'm on the top of the world lookin' down on creation

På den sociala fronten på det privata planet hade jag igår en av de bästa dagarna på länge.
Arbetsmässigt fick jag däremot tillkalla polis.

Livets kontraster är många och stora!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, november 08, 2014

Och det går bra nu.

Inte nog med att livet känns rätt bra - det går rätt bra också. Kroppsligt.
Den här veckan har jag sprungit måndag, simmat tisdag, onsdag, torsdag och fredag och idag har jag sprungit igen. Samtliga gånger jag har fått tider jag är nöjd med - i måndags sprang jag 4,4 kilometer på 19:15 vilket blir ett snitt på 4:25 per kilometer, simningen (där jag inte kan räkna sekunder) har varit 1000 meter på 27, 26, 26 och 27 minuter och idag sprang jag 13,06 km på 1:03:38 - vilket blir 4:52 i snitt per kilometer.

Jag är nöjd!
Och dessutom redo för en eftermiddag och kväll fylld av jobb, för det här är ju en arbetshelg. Men efter denna väntar tre lediga!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, november 07, 2014

Just idag är jag stark

Fast nu känner jag mig lite utmattad. Det är fjärde dagen i rad som jag cyklar i uppförsbacke och åter uppförsbacke till badhuset (som ligger i södra bergen, därav uppförsbackarna), simmar 1000 meter och rullar hem - och idag har jag dessutom storstädat fram till alldeles nyss. Så nu sitter jag här och låter golven torka till och ska sen laga en pasta carbonara, innan jag kliver på och jobbar 16:51-24:42.

Igår var för övrigt en av de bästa dagarna på länge. Utöver simning då, som jag alltid blir glad av - varje gång jag kommer nybastad ut från badhuset tänker jag lite på frasen från "Känn en doft av kärleken", eller "Can you feel the love tonight" som den heter på original, [...] få känna harmoni! För harmoni är vad jag känner.

Men utöver det så var det en passagerare som gladde mig mer än de som har glatt mig tidigare har gjort. Det var en tjej i ungefär min ålder, kanske något yngre, som åkte till Stockholm med mig, klev av vid Tekniska högskolan och då dröjde sig kvar till sist med att kliva av, såsom alla de bästa gör, gick av i fram, vände sig mot mig, log och sa "du är min favoritchaufför."
Alltså. Hade jag varit hetero hade jag blivit blixtförälskad, för det blev jag nästan redan som det var. Så fint gjort av henne!

Jag älskar dessa människor som tycks ha som hemlig agenda att göra världen lite vackrare och glädja så många de kan.
Det är ni som borde få forma framtiden.

Sen, på nästa tur till Stockholm, hade jag sällskap av min bästa passagerarvän Alex, som inte klev av i Stockholm, utan även åkte med mig tillbaka. Han yttrade även de trevliga orden när vi pratade om vad jag kör på lördag och att jag då avslutar med att köra 637 klockan 21:20 till Grisslehamn och att det är ju en fin linje, men det är ju kolsvar då, så det kommer han ju inte se så mycket av, varpå han svarade:

"Men jag åker ju inte med dig för att jag vill se mig omkring, jag vill ju träffa dig."
Ingen nyhet för mig, men ändå väldigt glädjande!


Jag kan just nu inte komma på att jag har så många mörka moln på min himmel, novemberrusket till trots. Fast, som det barn av november jag alltid har varit, så har jag aldrig ogillat månaden.

Sammanfattningsvis; det känns bra nu.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, november 06, 2014

Jag ser det förutsägbara.

Nu är det snart dags att åter ta på uniformen och jobba veckan ut. Kvällsjobb dock, eller ja, eftermiddag/kväll för att vara mer precis. Snöar gör det också, och det fick jag ju veta så fort jag ögnade igenom facebook via telefonen när jag vaknade. Den mest standardiserade statusuppdateringen måste ju vara denna, som kanske förekommer i lite olika varianter och antingen med eller utan emojis men ändå:

Om man vill skriva en riktigt unik statusuppdatering idag, här är mallen.

Jag har inte låtit snön hindrat mig, utan ändå cyklat iväg till badhuset, simmat mina 1000 meter ensam i bana 4 (det tog 26 minuter), bastat ensam och öst på hur mycket vatten som helst (jag älskar den där värmevågen som kommer när man har öst på fem-tio skopor vatten på aggregatet) och cyklat hem igen.
Blötsnö är nog det väder som är ett av de minst trevliga att cykla i rent siktmässigt, om man som jag, inte har några ögonfransar. Det här folk säger att det "regnar småspik", ja i mina ögon känns det nästan så. Och vill jag se något framåt, då får jag vackert räkna med att få in en hel del av dessa småspikar.

Men nu måste jag göra mig ett par varma mackor innan det är tid att svida om!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, november 05, 2014

Min bästa tid är nu

Inte till det yttre, och ja kanske inte helt och hållet till det inre heller. Faktum är dock att jag mår bra, riktigt bra.
Jag älskar de här lediga veckodagarna mellan jobbhelgerna för jag är så mycket mer ledig på dem än vad jag är på lediga helger. I och med att jag slutar tidigt på måndagen (om jag inte jobbar över, som jag gjorde i måndags, från 14:27 till 18:05) och sen börjar sent på torsdagen, kan jag klämma in mina måsten på arbetsdagarna och bara göra sånt jag vill på de lediga dagarna.

Följaktligen har jag simmat både igår och idag. Idag har jag även handlat lite smått och gott, bland annat en herrans massa ostar till halva priset. Dessutom har jag bakat en halloncheesecake.
Jag har korresponderat med en ny intressant bekantskap och jag har mottagit mängder av snaps (från snapchat alltså, inte sprit) från en vän på ett sätt som jag nästan trodde tillhörde en svunnen tid.

Kort sagt, en bra dag alltså.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, november 04, 2014

Blivande haj?


Det låter alltid lika skrytsamt när jag glider in på min ekonomi, men det känner jag att jag ibland måste göra. Jag tycker själv att jag numera har en väldigt välbalanserad ekonomi där pengarna nära nog aldrig tar slut på lönekontot och där det på buffertkontot och även på resekontot växer och växer utan att jag behöver plocka ut något därifrån.
Jag har även en fond som mina föräldrar köpte till mig för en herrans massa år sen, som ganska direkt efter köpet förlorade omkring halva sitt värde (eller ännu mer?) och inte först nu börjar komma upp i samma nivå som den en gång köptes för.

Min syster, som fick samma fond, sålde sin med förlust för ganska länge sen (jag tror rentav att det var våra föräldrar som gjorde det av ren besvikelse på att den aldrig gav något), medan jag har låtit min ligga. Nu håller jag ganska noggrann koll på den och tänker att jag ska sälja så fort jag ser att den är uppe i samma nivå (fast helst över den nivå) som den köptes för.

Idag när jag tittade in såg jag att kursen nu bara ligger -14% från inköpskursen och så slog det mig att när jag säljer den, så kanske jag vill prova någon annan fond?
Något ska man ju göra med sina pengar, så helt utan fondkunskap köpte jag andelar en fond som stod riktigt lågt i kurs.
Det ska bli spännande att se om jag slängde pengar i sjön, eller om den kommer vända upp så småningom. Jag sitter ju inte i den sitsen att jag behöver snabba cash, så jag förväntar mig att den någon gång kommer ligga över inköpspriset.


I övrigt är jag ledig idag. Nu är höstlovet äntligen slut, så jag har simmat. Och bastat. Det förstnämnda behövde min kropp. Det sistnämnda behövde min hy och min själ.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, november 03, 2014

Skeva kroppsideal

Eller skeva kroppar?

Jag vet ju om att jag är smal. Jag får höra det ganska ofta och ibland när jag ser mina armar så ser jag också att de inte är speciellt rundlagda, men i övrigt ser jag inte någon extrem smalhet i mig själv när jag ser mig i spegeln eller de delar av kroppen som jag ser utan spegel.
Jag har genom åren blivit misstänkt för att ha ätstörningar - vilket jag inte har haft. Åtminstone inget annat än att jag som barn var väldigt kräsen med vad som dög på matbordet och där jag ibland hellre inte åt alls än att äta exempelvis fiskpinnar som fullkomligt växte i munnen på mig och framkallade kväljningar utan teaterkonster.
Jag hoppar ibland över måltider och kommer ibland på mig själv med att inte ha ätit på väldigt många timmar - men det händer också att jag äter mycket andra gånger. Så på sammantaget är jag verkligen inte orolig för att jag skulle få i mig för lite. Det får jag helt enkelt inte numera.

Ändå hajade jag till när jag såg en bild på mig utifrån ett perspektiv jag inte ser mig själv annars.
Bakgrunden till bilden var att det efterfrågades en kroppsbild på ett forum där jag bara har en ansiktsbild av någon som bara hade en kroppsbild där jag efterfrågade ansiktsbild.
Så jag tog en kroppsbild. Och nej - jag är inte helnaken! Jag tycker bara inte att mina kalsonger behöver göra sig virala. Därav blomsterarrangemanget.



Kroppen min.

Alltså. Ser det där verkligen friskt ut? Revben som sticker fram när jag inte gör minsta ansträngning till att dra in magen och ben som är i det närmaste obefintliga, i synnerhet mitt vänstra ben (till höger på bilden), partiet kring knäet där... Alltså. Hur bär de där tandpetarna egentligen upp mig?

Nåja, jag är nöjd med min kropp utifrån det perspektiv jag normalt ser den ur. Men om andra ser den sådär? Hrm. Då förstår jag nästan att man ibland kan undslippa sig ett "men gud vad smal du är! Äter du ingenting eller?"

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, november 02, 2014

Typiskt orkeslöst inlägg

Just nu känner jag mig oändligt trött, utan att sömnbrist är orsak. Jag vete fasen vad det är? En lång och tung vecka, antar jag. Jag har jobbat sex av veckans sju dagar och jobbar imorgon också, innan jag är ledig i två dagar.
Jag hoppas sannerligen att orken är med mig imorgon när jag har slutat jobba, att jag då kan ta en löptur. Det hade jag egentligen velat göra idag efter jobbet, men orken fanns alltså inte.

Istället, eftersom jag ändå förstod att jag behövde lite friskt syre, cyklade jag med lite återvinningssopor på min cykelkärra. På cykelkärran fanns även Hasse och Tage i sin transportör. Jag tänkte att om jag behöver frisk luft, vad behöver då inte de?

Så vi drog iväg, alla tre.


Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, november 01, 2014

Ge mig en vinterdrog

Jag börjar bli less på livets ogivande sidor. De är inte speciellt många, men de är stora och betydande. Energislukande.
Fast samtidigt; jag har kommit till en punkt där jag nästintill har slutat bry mig. Nästintill.


Den närmsta framtiden får avgöra den senare framtiden.


Ordet är fritt, nu är det ditt.