söndag, augusti 31, 2014

Run for your life!

Men hur det kan bli! I fredags glömde jag tydligen att rubriksätta. Skam och skandal om vartannat!

Hur som helst. Jag har varit på mer eller mindre blixtvisit i Helsingfors över helgen. Ett dygn, drygt. Inte ett drygt dygn.
Ett fantastiskt dygn, drygt!

Ja, nu var ju huvudmålet med vistelsen det finländska midnattsloppet som också blev mitt första midnattslopp.

Men vistelsen i stort bestod även i... ja, allmänt umgänge. Jag och Mattias och jag, Mattias, Mattias pappa och Mattias pappas fru. Det var vi som var gänget, om än att vi varken åkte till eller från Helsingfors tillsammans. Den äldre generationen körde den mer avslappnade resstilen med kryssning dit och kryssning hem och mer tid på plats, medan jag och Mattias satte oss och flög i 45-50 minuter över Östersjön.

Vi utforskade staden tillsammans, somliga var där för i princip första gången (jag och Mattias), andra var där för fyrtioandra gången (Mattias pappas fru) - så vissa var mer vägvisare än andra.

Den här till exempel. En gåva från Sverige för att ingen här ville ha den.
Kuriosa från Mattias pappa.

Det drog sen obönhörligt ihop till midnattslopp, trots att vi tre som skulle springa, se nedan (och meningen fortsätter efter bilden):
Tre gringos, på en rad!

Jo, vi alla kände oss alltså mer eller mindre omotiverade och längtade mer till bastun som väntade efter loppet.
Men loppet var alltså något som skulle överbryggas, eller snarare avklaras, först. Vi hade starttid 21:19, fyra minuter efter den första starttiden. Innan starten var det lite ledarledd finskspråkig uppvärmning som jag kände var svår att hänga med i, så jag värmde upp på eget vis - och det är jag så glad att jag gjorde! Min omotivation bestod mest i att jag kände mig stel i benen, men uppvärmningen gjorde susen. När startskottet gick, kände jag ingen stelhet alls!
Loppet är alltså en mil långt, vilket är tre kilometer kortare än den runda jag brukar springa, men det var sannerligen bra mycket jobbigare!
Fast det beror på att när det är tävling, så eggas jag att springa snabbare och springa förbi alla jag kom ikapp. Alla, ja det är kanske en överdrift. Men jag sprang om många, många. Och jag tyckte inte att så många sprang om mig. Fast om man kollar på resultatet, så ser det ut som att hundra personer sprang om mig på slutet? Jag förstår inte.
Jag sprang alltså loppet på 45 minuter och 48 sekunder. I en snitthastighet på 4:35 per kilometer.
En bra tid!

Sen väntade dusch, bastubad och dusch igen! Jag, Mattias och Mattias pappa stod för den biten. Det var väldigt skönt efter en sån prestation. Ja, Mattias och pappan sprang milen på ungefär tio minuter längre tid än vad jag gjorde, men det är ändå en bra prestation!
Vi planerade kommande lopp och har planen fram till 2016 klar än så länge.
Mattias pappas fru sa dessutom att jag hemskt gärna får följa med hem till dem på middag någon gång om Mattias ska dit, så ja, det känns som att jag har nässlat mig in i familjen Yttergren ordentligt nu.

Hotellet vi bodde på var ett gammalt fängelse. Ombyggt, givetvis, men bara till viss del. Vissa delar var i original från den gamla goda tiden. Bland annat en isoleringscell, som jag provade enligt nedan:

Den hade även en massiv dörr som jag antar för det mesta var stängd.
Men med den stängd, hade det inte blivit någon bild.

Det var ju lite av en blixtvisit alltså, och redan efter frukost idag promenerade jag och Mattias till centralstationen, där vi köpte biljett till flygbussen och drog till flygplatsen. Ganska mycket för tidigt, i och med att vi hade svårt att hitta ut från flygplatsen igår, tänkte vi att vi skulle ha svårt att hitta rätt idag också.
Det hade vi inte. Vårt plan stod dessutom på plats redan när vi kom:


Ja men är det inte en gammal klassisk A319

Väl på Arlanda såg jag till att Tony slet sig från sitt jobb och kom och sa hej innan han återgick till att skriva sina rapporter, och då fick jag till något jag planlagt ända sen jag fick veta att Tony jobbar (vilket han gör på Arlanda), den helgen då jag och Mattias är ute och flyger och far; nämligen en selfie med mig själv omringad av båda mina bästa vänner!

Fantastiskt!

Precis just nu tittar jag på en livesändning från Tony som har pågått i ett par timmar. Just nu har han drinkskola. Fantastiskt.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, augusti 29, 2014


Imorgon vid den här tiden är jag i Helsingfors. Det är ju ingen jätteresa, men det har ändå inte riktigt sjunkit in än. Kanske för att jag inte har gått och längtat efter det på samma sätt som efter exempelvis Italien. Men likväl, det ska både bli kul och spännande.
Kul att äntligen umgås privat med Mattias - senast vi gjorde det var i februari. Det är ju sjukt egentligen, men jag antar att det blir så när singelliv byts mot familjeliv. För en av oss. Och vi vet ju alla vem?
Nu låter det som att jag skuldbelägger honom. Jag menar inte så, jag är så glad att han har hittat tillbaka till lyckan och ska bli tvåbarnsfar. Det vore dock roligt om vi sågs utanför arbetstid något oftare än två gånger om året.
Men! Vi har redan pratat om att införa en årlig tradition av att springa midnattslopp på andra ställen än i Stockholm. Göteborg nästa år. Älskade Göteborg.

Spännande ska det bli just att springa loppet. Det var länge sen jag sprang ett tävlingslopp och jag känner ju att min form inte är riktigt den bästa. Inte dålig på något sätt, men jag tror att det finns en risk att jag kommer bli besviken på mig själv. Jag ska dock inte ta ut något i förskott där.

Till dagens roliga!
Dels har jag fått byta till en kort eftermiddagstjänst idag, så att jag slipper sluta klockan 0:22 för att kliva upp vid fem eller något sånt imorgon, nu jobbar jag istället 17:04-21:48. Innan arbetets start ska jag bjuda ut min syster som är hemma över helgen, på restaurang lunchmiddag! Det blir trevliga tider, jag är ju väldigt nyfiken på att höra hur hennes första vecka i Gävle har varit.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, augusti 28, 2014

They cut off my legs now I'm an amputee, God damn you.

Igår blev det visst inget inlägg. Jag är dock inte lika militant med att det måste bli inlägg varje dag längre. Det känns som att jag försöker satsa på att leva livet lite mer i nutid, istället för att kunna nostalgera (ord?) över det i efterhand.

Jag har bra och dåliga dagar, som alla andra. I tisdags var det en dålig dag ända fram till sen kväll, då det vände efter lite ursäkter och sen blev en bra natt, följt av en bra dag igår och jag tror att det spåret kommer fortsätta veckan ut.

Jag var ledig igår och ledig större delen av dagen i förrgår. Båda dagarna ägnade jag ett par timmar åt att rensa ogräs i häckar och grusgångar som omgärdar huset jag bor i. Duktigt, skulle vissa säga.

Igår sprang jag även 13-kilometersrundan. Sista gången innan midnattsloppet i Helsingfors i helgen.
Jag är inte nöjd med min tid. Förut låg mitt standardsnitt förvånansvärt ofta på 4:44/km, vilket alltså gör att jag absolut vill klara midnattsloppet på mindre än 44 minuter i och med att jag vill vara bättre än mitt snitt - men de senaste gångerna nu ligger mitt snitt istället farligt nära 5 minuter per kilometer. Igår 4:57/km. Det är en utveckling jag inte direkt gillar.

Det har väl dock sin förklaring. Jag har inte sprungit så mycket som jag borde och dessutom haft uppehåll från simningen (som jag tror också gör sitt till, i och med att jag inte har ersatt den träningstiden med annan träning) sen i början av juni - i och med att badhuset har varit stängt sen dess. Det nya badhuset öppnar nu i helgen, men då är jag ju i Helsingfors, så det blir tidigast nästa vecka som jag kommer inviga det. Det ser jag dock fram emot!
En anledning till att att jag inte har sprungit så mycket är den klassiska latheten, men den beror också på en trötthet som ofta har legat och skavt, till följd av förkortad sömn på grund av nattliga telefonsamtal.



Jag älskar dock dessa nattliga telefonsamtal. Igår landade samtalstiden på 3:42:08, alltså tre timmar, fyrtiotvå minuter och åtta sekunder. Det låter helt absurt längre, men det är som att tiden upphör att existera under dessa telefonsamtal. Det enda som får den att göra sig påmind är när vi båda gradvis blir tröttare och tröttare och får mumligare och mumligare röster ju senare det blir.
Igår kom vi in på det här med bestmanskap igen. Det presenterades en vilja om att jag också måste gifta mig, så att bestmanrollen kan bli den omvända, att det inte bara är jag som får vara bestman. Det gladde mig, jag trodde mest att det var jag som brydde mig om såna hedersroller.
Nu står ingen av oss i begrepp att gifta sig, verkligen inte, men det är ju fint att ändå ha sin bestman på det torra.
Just nu gör det för övrigt inget att delar av nätterna pratas bort, för nu jobbar jag kväll och har därmed sovmorgon veckan ut, har ledig helg (dock går planet till Helsingfors 8:40 på lördag), ledig måndag och sen kväll efterföljande vecka också. Sovmorgon en lång tid framöver, bortsett från lördag.


Det huvudsakliga budskapet just nu: Livet känns bra.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, augusti 26, 2014

Samvetet kommer i kapp

Det rasar en diskussion i vår bostadsrättsförening nu om vi ska ta in trädgårdsmästarhjälp då de flesta av våra medlemmar är rasande dåliga på att bland annat rensa ogräs i grusgångar och häckar. Som så ofta när något ägs gemensamt, så tycker de allra flesta att alla ska få njuta, men att någon annan kan sköta och göra det jobbiga.
Jag är heller inte världsbäst på att rensa. Tvärtom, rentav.
Men eftersom jag själv både styrelsemässigt och boendemässigt (ja, i och med att jag sitter i styrelsen så får jag ju inte bara delta i omröstningen som alla grannar får delta i, utan även vara med när själva beslutet fattas) - tänker rösta för att medlemmarna fortsätter sköta skötseln själva, så kände jag idag att jag måste ju föregå med gott exempel för mitt eget samvetes skull.
Därför har jag, i större delen av tiden hällande regn, under två timmar gått och rensat ogräs i grusgångar och häckar i närheten av huset jag bor i.
För där drar jag någon sorts gräns. På min fritid vill jag inte rensa runt de andra husen. Möjligen att jag kan göra det på gemensamma städdagar, men annars lockar det inte.
Bara det faktum att jag sitter i styrelsen betyder ju också att en hel del av min fritid går till styrelsejobb också. Igår satt jag och skrev ut 114 sidor som skulle sorteras och häftas samman till 38 stycken tresidiga häften och sedan distribueras till samtliga brevlådor. Det gick inte på en pisskvart.

Även jobbmässigt har jag svårt att säga nej. Idag har jag egentligen fridag och igårkväll hade jag laddat för att vara uppe sent för att fira att jag äntligen skulle få sovmorgon i min egen säng, vilket känns som evigheter sen.
Men, klockan 21:58 ringde trafikledningen och undrade om jag inte kunde jobba lite imorgon (alltså idag). Kanske börja 5:10?
Javisst, sa jag.

Dessutom har jag tiden mellan jobb - ett kortpass - och ogräsrensning, även storstädat här hemma.

Det går bra nu, skulle vissa säga.
Andra skulle säga att jag är mentalt trött på den ständiga upp och nedgång jag lever i, genom att leva genom andra.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, augusti 25, 2014

Mil efter mil

Igår satt jag ju i bilen i två timmar hem från Gävle. Hemma gick jag på toa och gick sen ut och letade efter min nu sen tre veckor försvunna katt (utan resultat). När jag gick hemåt igen kom min bäste bussförarvän Mattias körande förbi här i Färsna i en tom 651:a, så det blev att jag hoppade på och åkte med honom resten av hans tjänst. Det blev en tur till Solbacka, en till till Färsna och så Rimbo tur och retur.
I Rimbo bjöd Mattias på en sprite dessutom. Ja, jag tänkte att intresseklubben kunde få anteckna det.
När vi väl umgås, vilket vi gör alltför sällan, så är han verkligen en vän jag skattar riktigt högt. Snäll och omtänksam är två av ledorden kring hans personlighet.
Snällhet är egentligen underskattat, kan jag tycka. Det ses som en självklarhet av de allra flesta, att ens vänner ska vara snälla mot en.
Så agerar dock inte alla, till mitt förtret.

Och då följer nu en låt som jag har återupptäckt och älskar mer än någon annan just nu, känns det som:

Flagpole Sitta, speglar kanske på många sätt min sinnesstämning?


Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, augusti 24, 2014

Livet börjar nu.


Så är det gjort. Systern min är hemifrånflyttad och kvar i Gävle, medan jag och mina föräldrar åkte hem i eftermiddags.
I baksätet där kunde jag nu som ensam sitta bekvämare än någonsin tidigare, men det slog mig ändå att jag tusen gånger hellre sitter obekvämt med min syster, än bekvämt utan henne.

Fast. Vuxenlivet måste börja någon gång också. Även för småsyskon.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, augusti 23, 2014

En stor helg

Igår hade jag åter sällskap av min bäste busspassagerare Alex, brun som en pepparkaka efter två veckor i Turkiet och hemkomst i förrgår, alltså dagen innan han åkte med mig. Färsk bränna.
Det var riktigt trevligt att få lite sällskap igen, om än att det blev rätt kort då jag inte körde tider som passade med hans jobb vidare bra.
Men, han åkte med på några 651:or och det är ju min hemmalinje, så när vi hade tio minuters reglertid här i Färsna, passade jag på att dra hem honom och visa hur jag bor.
Antingen var han bara artig, eller så gillade han faktiskt vad han såg.

Men nu är det helg. Ledig helg där jag egentligen skulle ha jobbat. Jag skulle faktiskt egentligen ankomma busstationen typ nu, efter att ha kört en 651:a och sen övergå i att bli 677 till Uppsala. Men jag har semester denna helg, för nu går flyttlasset på riktigt, för systern min. Till Gävle.
Den här gången kör vi dit henne och grejerna, sover kvar (jag i studenboendet, föräldrarna hos en annan morbror än förra veckan) och sen lämnar vi henne och grejerna där och åker hem.
Just den biten kommer nog kännas konstig för alla, att hon inte ska följa med tillbaka hem igen.
Det känns faktiskt som en stor milstolpe även i mitt liv. Lillasyster flyttar hemifrån.
Som tur är ligger Gävle inte vansinnigt långt bort.

Nu måste jag ta en dusch och raka mig! Om 45 minuter kommer de och hämtar mig.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, augusti 22, 2014

Jobb och åter jobb

Nu har hösten dragit igång styrelsemässigt också och jag är ju sekreterare i vår förening och vips har jag fått en massa pappersarbete, efter gårdagens möte. Jag gnäller dock inte, för ärligt talat känner jag mig rätt effektiv när det kommer till hur jag ska lägga upp den biten. Men tid tar det.
Igår kom jag hem från mötet klockan 20 och satt sen nästan till 23 och mer eller mindre uteslutande skrev och skrev ut olika styrelserelaterade saker. 

Därtill jobbar jag mycket just nu också. Jobbade extra igår och idag fick jag en extrakörning på början av min långrast, som kapade två timmar av den. Nu hinner jag inte sova i och med att lite mer styrelsejobb skulle fixas, samt att jag väldigt snart måste börja med mat också. Och dusch, inte att förglömma.

Hur som helst så körde jag en eller ett par högstadieklasser från Norrtälje till Hallstavik. De skulle till utomhusbadet där - där jag aldrig har varit. Jag tänkte då köra dem mot stationen som vanligt och så fick de väl plinga och kliva av där de fann det närmast att göra så. Men så fick jag höra på radion att de skulle bli hämtade vid badet av en kollega och när jag då passerade skylten ner dit så tänkte jag att då måste det ju finnas goda vändmöjligheter där trots allt.
Så jag svängde in och följde skyltarna till badet.
Passagerarna släpptes av och jag kunde konstatera att vändplanen av för liten för min stela boggi, så jag fick trixa och knixa och backa och ha mig för att till slut komma runt, men det klarade jag. Såklart.

Nu måste jag sätta igång med mat!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, augusti 21, 2014

Jag blev lite kär

Av och till på sistone har jag känt att George Ezra's låt Budapest har vuxit för mig varje gång jag har hört den på radio, och det har jag gjort ganska många gånger.
I början kände jag inget särskilt för den, men som sagt, den växer sig starkare hos mig och jag har börjat inse vilken otroligt vacker röst jag tycker att denne George har.
Men, inte förrän idag googlade jag fram... eller ja, youtubade fram videon och först idag fick jag se honom. Jag hade föreställt mig en man i 40-årsåldern, men där stod alltså en vansinnigt söt kille som visar sig vara 21 och har den rösten!
Och till honom kan jag säga som Alexander Bard ideligen säger; inte är du ful heller.


Budapest



Idag har jag jobbat extra. Jag skulle vara ledig, men tog ett pass från 5:03 till 8:38 som i huvudsak bestod i att köra den första turen till Singö och tillbaka till Norrtälje. Det är en tur jag ofta körde på en tidigare schemagrupp jag satt på, men som jag de senaste två schemagrupperna har gått miste helt om. Det är synd, för jag gillar den verkligen.
Visst, det är grymt tidigt man sticker iväg, men det fåtal som åker mot Singö (fast som längst till Grisslehamn) är ett sammansvetsat och trevligt gäng, som jag inte tror känner varandra på annat sätt än genom att de råkar åka samma buss.
Och på väg tillbaka till Norrtälje så är det, nu när skolorna har öppnat igen, mycket folk som åker. Då känner jag att jag kommer mig som mest till min rätt. Och också de allra flesta åt det hållet är trevliga som replikerar mitt godmorgon!.


Sen har jag:
Sovit.
Sprungit (13,06 km på 1:03:14 eller på snittet 4:51/km)
Städat min klädkammare och tömt den på skit.
Cyklat med skit till återvinning.
Köpt en fyravåningsskohylla.
Byggt ihop skohyllan.
Cyklat med kartong och plast från skohyllan till återvinning.
Lagat mat.

Skosituationen i klädkammaren före.

Skosituationen i klädkammaren efter.


Nu ska jag alldeles strax iväg på höstens första styrelsemöte i vår bostadsrättsförening.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, augusti 20, 2014

Husse saknar


Nu har jag äntligen sovit ikapp lite från den ganska massiva sömnbrist som har släpat med mig hela veckan. Natten mellan lördag-söndag sov jag inte jättebra då jag sov på en knarrig luftmadrass. Söndag-måndag kapades sömnen av telefonsamtal och likaså måndag-tisdag. Tupplurarna mitt på dagen har också fått stryka på foten, vilket igår kväll gjorde att jag tappade tålamod och humör ordentligt. Jag var så trött att det riktigt snurrade i huvudet, när jag satt och försökte spela Minecraft med Tony.

Men nu har det alltså gått en natt där jag har sovit ostört i alla fall sex timmar, plus att jag nu inledningsvis på min delning sov nästan två timmar också. Så, nu känner jag att jag är på banan igen.


Imorgon är jag ledig dessutom, så det vore ju trevligt om jag kunde vara uppe en stund ikväll, utan att bli så yrsligt trött.

Under morgonen slog den pinsamma insikten mig; jag har helt glömt bort min katts födelsedag. Visserligen är han inte hemma och var det inte då heller, men jag ägnade det inte ens en tanke. Sjunde augusti, dagen då jag skulle springa runt Djurgården, men blev helt genomblöt bara av att (med paraply) förflytta mig från Tekniska högskolan till Karlavägen 23 och därmed ställde in den planen - då fyllde Axel typ fyra år.
Han fyllde ju typ tre år förra året, så jag chansar i år på att han blir fyra. Jag vet ju inte säkert i och med att jag inte har haft honom hela hans liv. Han är ju en övergiven sommarkatt i grunden.


Men nu är jag en övergiven vintermänniska. Han lever sitt sommarliv utan en tanke på att husse vill kunna pussa och krama på honom ibland.
Jag saknar honom. Mycket.


Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, augusti 19, 2014

Ångesten


Idag är det tydligen The Overshoot Day. Alltså dagen då vi har förbrukat jordens alla resurser för året på ett hållbart vis - resten av året är ren överkonsumtion som planeten inte har råd med.
Usch, denna klimatångest som ständigt kommer krypande.


Heja MP!

Vidare så hörde jag att det var The Fag Army som igår tårtade Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund. Vår egen armé har alltså gått till attack. Men var vi verkligen överens om det här...?


Ytterligare spär jag på ångesten genom min katt. Min älskade Axel. Han slår ständigt nya rekord i sin frånvaro. Idag har han varit borta i 16 dagar. Jag har inte sett honom sen söndagen den tredje augusti, då jag hade dejtbesök här hemma. Han borde väl inte ha tagit illa vid sig av att jag pussade på någon annan?

***

Men för att avsluta positivt. Igår klarade jag och Tony survival mode i multiplayer i Minecraft. The Ender Dragon dödades efter en blodig kamp som Tony (på grund av misstag) mestadels utkämpade själv. Vi pratade i telefon samtidigt och en lång stund efter, sammanlagt i 3:48:01. Jag stod för uppringningen, så tur att vi båda har Tele2 och därmed ringer gratis till varandra.

Riktigt så här såg det dock inte ut.

Själva dödandet firades sen med att utlova både bestmanskap och gudfadersroll den dag det aktualiseras.
Fast termen gud tycks inte om, men det krävs nästan att ha med det i text.
Gudfar är något jag länge har velat bli, men hittills har ingen av mina barnskaffande vänner tänkt i de banorna. Så, jag hoppas Tony en dag får barn.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, augusti 18, 2014

Min bubbla

Det blir ju ett jäkla tjat, jag vet, men det känns som att mitt liv just nu består mer eller mindre av tre saker. Jag sover (för lite).
Jag jobbar.
Jag umgås fysiskt, digitalt eller telefonmässigt med Tony.


Här ser vi en av de finare sidorna.

Det här droppade alltså in medan jag sov, samtidigt som han skickade meddelanden i en annan app som dessvärre vibbar när de anländer till min telefon (vilket jag vaknar av), därav att han fick en "seen" klockan 1:02.
Jag hade gärna spelat bort natten i Minecraft med honom, men någon sjukanmälan för ändamålet blev det faktiskt inte.
Vidare tror jag att kanske tusen snaps i snapchat skickades under perioden igår kväll till idag förmiddag.

Jag är så vansinnigt glad för denna vänskap. Den kostar mig som sagt en del sömn, men det är så värt det. Det var så länge sen jag hade en nära vän av samma magnitud.

En annan av de fina sidorna jag nyligen bjöds på var då han berättade när han hade pratat med en ny bekant om homosexualitet. Den personen hade nyligen fått veta att en nära vän var homo och funderade då på om de verkligen kunde fortsätta vara vänner, för det kändes ju obekvämt.
Tony då, istället för att humma med som det lätt blir att man gör när man inte orkar starta diskussioner, sa då istället något i stil med att man faktiskt visst kan vara vänner då han är nära vän med en som är gay.
Det har inte varit helt oproblematiskt hela tiden, att vi båda är killar och jag gay och han straight, men det känns så storsint av honom att ändå låta mig komma så nära, och själv för den delen också bli en nära vän.

Ensamhet är ett ord som inte finns.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, augusti 17, 2014

Gävle

Det är ju min andra stad, brukar jag säga. Större delen av min släkt (på mammas sida) bor där och jag har åkt dit så många gånger under mitt liv att jag inte ens har den minsta uppfattning om hur många gånger det rör sig om.
Fram till igår var det dock länge sen sist, men igår stuvade jag in mig i familjebilen och drog med dem upp dit, i och med att min syster ska börja plugga där och skulle kvittera ut nycklarna till sitt studentboende. Det är ett rum i en lägenhet som hon kommer dela med minst en, men troligen två andra studenter. Brevlådan skvallrade om att en Monika också borde vara på väg att flytta in.
Hennes lastade vi in massa grejer i det första vi gjorde när vi kom dit, sen åkte vi till Ikea och köpte ännu mer som vi lastade dit, innan vi åkte till min morbror och hans fru där det vankades middag.
Det var en väldigt trevlig kväll där det flödade både fördrink, middagsvin och rom efteråt. Jag blev rätt snurrig.

Sen skulle vi, jag och min syster tillbaka till studentboendet dels för att fixa i ordning lite där, och dels för att sova där. Det blir för trångt med alla fyra hos morbror, nu när alla fyra är vuxna.
Som en parentes förresten. Louise körde, inte jag.


När vi låste upp dörren så sa vi till varandra "tänk om Monika är hemma nu!" och konstaterade snart att japp, det stod ett par skor i hallen.
Men. Monika såg inte ut som vi hade föreställt oss. Hon var omkring en och åttio, en och nittio lång, skäggig och presenterade sig som Simon.
Vi frågade Simon om han skulle bli störd av att vi satte igång att bygga ihop Ikea-möbler (klockan var väl närmare 22:30), och det var helt lugnt för honom.
Det var dock inte lugnt för oss. Jag var snurrig och trött och Louise var trött. Och dessa jävla Ikeamöbler alltså, där det är så fruktansvärt jävla viktigt att man tänker på precis allt och lite till för att ingen del ska få den "fula" sidan utåt. Så rätt som det var fick jag för mig att vi hade byggt fel, att den fula sidan skulle bli den synliga sidan när byrån ställdes upp, då den fina sidan hamnade nedåt. Ja, svårt att förklara, men typ så.
Så vi började om.
Det visade sig att vi hade byggt rätt, det skulle (helt jävla ologiskt!) vara så. För det fula skymdes av en låda hela tiden. Men varför ska då en fin målad sida vara nedåt - där den inte är en dockskåpsmänniska?
IKEA goes logical.
Eller är det bara jag?

Hur som helst, vi höll på till klockan var nästan ett på natten, och hade även lite dåligt samvete för att vi slamrade rätt mycket när bakstycket hamrades i. Men, det var ju den stora inflyttningsdagen, så vi tänkte att många nog höll på att feja sent.

Jag sov halvgott på min luftmadrass, Louise sov helgott i sin nya säng.

Nu väntar en jobbvecka för mig, men nästa helg blir det att sova på den madrassen igen, för då går det stora flyttlasset.

Men imorgon - hösttidtabell och återgång till min älskade grupp 165.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, augusti 16, 2014

Nya vägar

Som jag tidigare har sagt, den här sommaren har på många sätt varit den bästa på länge. Mycket för att jag har vunnit mark på önskade frontlinjer och också avancerat på områden där jag tidigare trott att jag bara stod still eller också rentav backade.
Det där kanske bara var två olika sätt att uttrycka samma sak egentligen?

Men ibland måste man vara kryptisk. Den stora risken är ju alltid att jag själv sen inte har en aning om vad jag menade, men det må så vara. Jag kan inte enbart leva för framtidens läsning, utan får försöka rikta in mig mer på nuet.

Igår till exempel, var jag en snabbis till Reimesholme, helt spontant.
Och det är spontaniteten jag måste hylla. Spontana beslut kräver ibland mindre vånda.

Men nu.
Idag.
Händer det.
Om en knapp halvtimme kommer hela familjen, exklusive katter (min har jag ju för övrigt inte sett på snart två veckor), och hämtar mig. Tillsammans ska vi åka och installera min kära syster i Gävle, där det är tänkt att hon ska plugga i... tre år? Jag har faktiskt inte koll på över hur lång tid det är.
Spännande ska det bli, såklart mest för henne, men jag tror hela familjen känner en viss laddning inför det här.
För mig innebär det ju ett avstånd där just spontaniteten kommer hindras. Det blir svårare att skicka iväg ett "får jag bjuda på bio ikväll?" eller spontanta tv-spelskvällar hos mig.
För mina föräldrar innebär det att den sista ungen lämnar boet. Även om de har varandra, så tror jag att det blir en tomhet i vardagen.
Det hör ju dock livet till.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, augusti 15, 2014

My bro

Det är ett jävla tjat om den där vänskapen nu, men den påverkar mig så starkt just nu.
I natt ringde det igen, och två timmar och 52 minuter pratades bort. Jag hade dock sagt att det var okej i och med att jag hade en väldigt kort arbetsdag framför mig. 6:22-9:29, så jag tänkte att det varv på 676:an jag hade skulle jag kunna köra på ren vilja om det var så, för att sova sen när jag kom hem.
Det blev dock ingen utmaning alls. Visst, jag hade gärna sovit längre när alarmet gick vid 5:22 då vi hade lagt på en och en halv timme tidigare (och jag hann väl sova 2-3 timmar innan han ringde), men jag kände mig pigg och alert ändå.
Hemma sen sov jag dock gott, det ska jag inte förneka.

Det är ändå det största som händer mig just nu, att jag får en bästa vän värd sin titel. Jag vet inte vad jag ska sätta för ord på det, annat än att jag är väldigt, väldigt glad. 

Sann vänskap är väl ändå det finaste som finns?

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, augusti 14, 2014

Lajka

Igår blev det ingen blogg. Nej, igår blev det att jag ägnade nära nog hela dagen till att umgås digitalt med min käre vän i Uppsala. I Minecraft. Vi gick på mer långväga äventyr än någonsin tidigare och ja, tiden bara flög iväg. Plötsligt hade jag spelat från klockan 11 till 20, med uppehåll för att fotografera mig på garaget. Inte uppehåll för mat alltså, det var först vid 20 jag drog igång med matlagningen och ätandet och allt var jag klar med vid 21. Kanske inte helt ultimat när väckningen idag stod på 3:41, men men.
Jag kom i säng så småningom. Då ringde min vän i Uppsala, som han ibland gör när han är på väg till och från olika mål i staden. Oftast när han är på väg hem, men nu var han på väg bort, och ville prova hur det var att föra ett samtal då.
Hemskt trevligt förstås, och vi höll det ganska kort i och med både det faktum att han hade andra planer då han kom fram till sitt och jag ju skulle sova. Men jag avslutade med att säga att om han tänkte ringa när han skulle hem igen, vilket är mer standard, så ville jag att han väntade till efter 3:41 då.

Klockan 3:23 vaknade jag av att telefonen ringde och jag möttes av ett (citerar fritt ur mitt minnet);
"Jag veeet att jag ringer för tidigt, men jag kunde liksom inte hålla mig längre. Dessutom tänkte jag att du ju får ett mjukt och fint uppvaknande såhär."
Jag kan inte ogilla detta. Det är typ så bromance:igt det bara kan bli mellan en straight och en gay.

Men nu byter jag spår helt.
Alltså. Facebook.
Ibland blir jag inte klok på vad som genererar likes och vad som inte gör det. I söndags var jag ju hos nyss nämnda vän och hade en av de bästa kvällarna på riktigt länge, vilket jag sen försökte förmedla i en bildserie i form av en post. Det här tänkte jag skulle ge likes som aldrig förr - för jag brukar inte figurera i så mycket umgänges- och utelivsbilder och dessutom det faktum att jag hade haft en så galet bra kväll - ja jag trodde helt enkelt att det skulle gillas.
Trots strategiskt kommenterande vid klockslag då den borde fångas mångas uppmärksamhet, så landade denna post på... 7 likes.
Här kan jag ju dra någon klyscha om att jag inte bryr mig om likesen egentligen, men det blir ju ganska genomskinligt eftersom jag ändå skriver om det. Jag tycker att det var ett lågvattenmärke för något som var något så annat och så roligt.

Men men. Idag skrev jag en uppdatering, utan bild om hur min första passagerare denna morgon klev på och sa... eller ja, jag kan ju printscreena istället.

Trevligt!

Det här är dock inget ovanligt från min sida. Är det något jag brukar skriva om, så är det positiva kundmöten som glädjer mig, och det borde folk ha sett förut och tröttnat på. Jag väntade mig inga större mängder likes och funderade faktiskt på att ta bort statusen ganska omgående, då jag tycker att ordet trevligt upprepas på ett osnyggt sätt - men det var så han sa.

Nu, 13 timmar senare, ser det ut såhär:

57 likes.

Okej, tack så mycket! Och förlåt Henning, Tony och Robin för att era namn skyltas. Men så är det när man är sist på pucken.
Jag vet inte var min konklusion är tänkt att landa egentligen. Det jag menar är, är lite att sånt här som i den senaste uppdateringen, är jag faktiskt med om var och varannan dag. Idag fick jag beröm på i stort sett samtliga turer, av varierade slag. Men jag kan inte hålla på att uppdatera om det jämt, tänker jag.
Men när jag gör sånt som verkligen sticker ut från att vara jag och som då glädjer mig så mycket mer på djupet - ja... Inte för att förringa passagerarberöm alltså. Skulle jag aldrig få sånt, skulle jag säkert tröttna på att vara trevlig också. Den feedbacken är viktigt.
Men ja... Äh, jag kommer ingenvart.
Det är nog så att jag inte har lyckats förmedla hur stor söndagen var för mig - absolut inte för rökningen - utan för umgänget. Vi har känt varandra så länge och varit med om både höga toppar och djupa svackor i vår relation, och senast vi umgicks utan att vara på någon av våra respektive arbetsplatser var i maj 2011. Det har sen följts av en närmast oändlig uppsjö försök att träffas och umgås igen, vilket gång på gång har blivit inställt och uppskjutet av olika anledningar, så till den milda grad att jag för ett par veckor sen hade inställningen att vi nog inte är menade att umgås på riktigt, utan att jag får hålla mig till denna internet- och telefonkontakt och vara nöjd med det jag får. Helt enkelt skita i det här att mycket vill ha mer. Och det kändes okej faktiskt. Jag hade landat i det.
Men sen kom ju initiativet från honom och inte från mig. Det, plus pussarna jag fick under pride (vilket alltså är en helt separat händelse med någon helt annan person) är nog det största som har hänt mig i år.

Och för det fick jag... 7 likes.

Men jag ä int bitter!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, augusti 12, 2014

Ingen värld är perfekt

Inte ens min.
Ens, där tog jag i så jag sprack. Jag har ju faktiskt varit lite extra glad på sistone, men nu känner jag en liten våg av matthet som rullar in. Inte så mycket fysisk trötthet, utan mer mental matthet. Det finns egentligen inget stort specifikt att peka på, utan det är mer av det berömda många bäckar små. Dessutom gör mitt känslosinne feltolkningar, vilket hjärnan faktiskt förstår att det är, men ändå inte kan låta bli att tänka.

Således är det skönt att jag imorgon har historiens kortaste arbetsdag. Jag kör 676X från Norrtälje klockan 6:33, ankommer Danderyds sjukhus klockan 7:24, tomkör hem och anländer garaget 8:18 och går hem för dagen.
Fast, jag ska återvända en snabbis på eftermiddagen för fotografering. Jag ska få ett nytt förarcertifieringskort, då mitt gamla sen länge är delvis förstört då någon körde över det i Uppsala.
Vidare ska jag hämta ut min uniformskavaj också, något jag har kunnat göra sen en vecka tillbaka, men helt glömt bort. Kanske att jag klär upp mig lite extra inför fotograferingen då, om jag har kavajen med.
Det återstår att se.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, augusti 11, 2014

I had the time of my life

Or... I HAVE the time of my life!


Eftermiddagen och kvällen i Uppsala blev ju en formidabel succé! Jag hade riktigt trevligt och roligt med Tony, en vän som växer sig allt viktigare i mitt liv.

Vi började med att äta bort en hunger som i alla fall hos mig, hade vuxit sig rätt stor - på Max. Hamburgerställen är ju inget jag brukar gå på, så Tony fick mentalt slå sig lite för pannan när jag inte riktigt fattade att man beställde via en maskin. Just våra olika nivåer inom teknikområdet är kanske inte det som har fört oss samman. Ärligt talat vet jag inte exakt vad som har fört oss samman, annat än en möjligen en jävla envishet.


Hur som helst, sen gick vi hem till honom där det bjöds på fördrink från Tony och trisskrap från mig. Det sistnämnda var egentligen inget planerat. Jag kom på, på bussen dit, att jag hade en trisslott i plånboken.
Storslagna planer målades om att vi skulle dela eventuell vinst på hälften - men det var förstås en nitlott.
Situationen kändes dock inte som en nitlott, det var fantastiskt trevligt att sitta där på balkongen och prata med munnen istället för igenom text och att slippa ha en telefon upptryckt mot örat. Dessutom fick jag träffa vackra Astrid också. Kändes fint att få klappa på henne. Axel har åter varit hemifrån i över en vecka. Suck.
Tony bjöd för övrigt på stor gästfrihet utöver fördrinken då han dels hade på sig det han antar är min favorittröja på honom, (en converse-t-shirt) samt att jag fick välja vilka converse han skulle ta på sig. Hurra för det!


Sen gick vi till biljardstället, där vi hann avverka fyra matcher där jag vann de två första och Tony de två sista. Det hade ju varit fint med en avgörande omgång, men jag hade ju min sista buss hem att passa. 23:20. Dessutom skulle vi hinna röka också, vilket ju är en viktig del i frasen smoke som fags and play some pool.
Hur som helst avslutade vi biljarden med att skjuta en varsin "straff", som jag antar att motsvarigheten i fotboll hade blivit.

Jag satte min, Tony satte sin - OCH den vita bollen. Därmed beslutade vi att reslutatet blev oavgjort, men till min favör. Alltså kan man runda av det till att jag vann, va?





Sen blev det röka.
Det var inte gott, så aldrig mer är något jag faktiskt kan stå fast vid, känner jag.

Hemma och i säng var jag vid ett, sen klev jag upp pigg och glad 4:40 igen.
Ja, faktiskt. Jag var pigg och glad. 
Men på min delning sen sov jag så djupt att jag när jag vaknade var med om det som så ofta händer när jag somnar djupt på dagtid - jag hade ingen aning om vilken dag det var, om jag skulle jobba och hade försovit mig eller något alls.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, augusti 10, 2014

Sommarsång

När jag tänker efter, så tror jag att den här sommaren, som nog ändå är på väg att rinna mot sitt slut nu, om än att det fortfarande är en bra bit över 20-strecket i skuggan än - nog kommer kunna klassas som den bästa sommaren på länge.


Bara en sån sak som att vädret vände till min fördel direkt jag började min semester. Det är stort, men kanske ändå det minsta i helheten?

Jag har träffat så mycket härligt folk. Varit folk närmre än på länge. Folk har börjat visa mer intresse för mig, både som en vän man faktiskt kan umgås med och på andra kanske något mer ytliga, men ändå väldigt smickrande plan. Och kanske ur ett mer hjärtligt perspektiv.

Lite tar jag nu ut konfekten i förskott, eftersom jag ännu inte har åkt iväg på dagens höjdpunkt som är biljard - och rökkväll med Tony. Men det finns ingen annan anledning än att tro att det kommer bli väldigt roligt.

Bland annat för att det är trevligt att byta text och telefontalade ord mot verklighet, men också för just den här biten med rökningen. Jag är ju som sagt den största icke-rökaren man kan tänka sig, medan Tony är lite mer av... "man vet inte förrän man har provat", typ. Och det finns faktiskt en poäng i det. Man kan inte gå runt hela livet och akta sig för allt som är farligt utan att aldrig någonsin ens närma sig det.
Att leva är någonstans också att ibland närma sig kanten. Och en cigarett, som förmodligen bara kommer bli ett bloss, det är ju egentligen inte så mycket att oja sig över.
Min ambition att fortsätta livet igenom utan att aldrig ha rökt kommer ersättas av "jag har provat, och aldrig igen tack". Och det tänker jag stå fast vid.
Nu fastnade jag mycket i cigaretten. Det är ju inte den jag ser mest fram emot, det är umgänget som lockar. Biljarden... Kommer nog bli kul, men jag vet ärligt talat inte hur man gör, annat än att den vita bollen inte ska ner i hålen. Vilken ordning? Hur man stöter till bra? Eh, nej, där är jag inte expert alls.


Vidare på själva sommaren, så får man ju inte glömma resan till Italien - också den fantastisk. Där behöver jag dock inte brodera ut mycket mer, det känns redan gjort. Likaså resan till Göteborg. Och den kommande resan till Helsingfors.

När sommaren nu så småningom kommer börja trappa ner och mattas av, så kommer jag att se med värme och glädje tillbaka på den.
Tack, sommaren 2014!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, augusti 09, 2014

Jag sket i mer gnet

Idag har jag jobbat extra och till råga på allt haft den tidigaste lördagstjänsten vi har.
Sett till igår så var det dock inte blodigt tidigt, i och med att jag igår började klockan 4:26 och idag började jag 5:13 - men många tidiga morgnar i följd har det blivit. Och alltför lite sömn.
Dessutom väntade en kväll med kräftor på mig, så när jag blev tillfrågad om jag kanske kunde jobba till 18:48 istället för 13:32, så sa jag nej och hänvisade till andra åtaganden = kräftorna. De skulle ju inte ätas förrän framåt 18-19, men jag ville både hinna vila lite och duscha innan dess. Annars hade jag nog ställt upp, för ren övertid i så många timmar (jag är ju egentligen ledig idag), det klirrar fint i kassan.

Men jag har redan konstaterat att pengar inte är allt här i livet.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, augusti 08, 2014

Storslagna planer

På söndag händer det grejer!
Då åker jag till Uppsala och ska för första gången sen 2011 träffa Tony utan att någon av oss arbetar. Vi har ju redan träffats tre gånger i år, men då har vi varit på varandras respektive arbetsplatser, om än att min då tillfälligt har varit lokaliserad i Uppsala. 

Hur som helst, det här är planen:

Biljard och röka.

Ja, jag är en "moaning non-smoker", som en mekaniker uttryckte det i ett spel jag spelade en del förut. Har inte rökt en enda gång under mina 27 levnadsår.
Vissa skulle kanske säga att Tony har ett dåligt inflytande på mig. Jag ser det mer som... att han öppnar en ny dörr till livet.
En gång är ju ingen gång. Och en gång kommer förmodligen mest att bli en hostattack ändå.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, augusti 07, 2014

Inte mina förutsättningar


Det kändes ju i det närmaste idealiskt att få en historiskt tidigt delning på Karlavägen idag. Rasten var från 7:23 till 11:22 nämligen.
Jag har sen jag började jobba igen, haft rätt svårt att avgöra när jag ska kunna springa egentligen. Jag kliver redan upp väldigt tidigt, så att kliva upp en och en halv timme tidigare , vilket skulle krävas för att hinna springa den runda jag vill springa, samt stretcha och duscha - ja idag hade jag då fått gå upp 3:07. Nej tack.
Att springa på delningen, som har legat omkring 10-14? Det har ju varit kring, ibland över 30 grader i skuggan många dagar i följd - så det har inte varit att tänka på. När jag har kommit hem slutgiltigt från jobbet har det fortfarande varit för varmt - plus att jag måste laga och äta mat någon gång också. När kvällen är sval nog, ja då är det dags att lägga sig.
Även om jag ruckade på sömnen lite, så skulle det få större konsekvenser än så, i och med att jag inte kan slappna av och sova så direkt efter en löprunda. Jag skulle förmodligen ligga vaken ett par timmar och vrida och vända på mig.



Så tanken var alltså att ge mig ut redan vid halv åtta idag, då det känns som en bra tid.
Kruxet var bara att vädret inte var med mig nu heller. Temperaturmässigt, visst. Det var bara kring 20 grader och strax därunder - men det var ju ett oväder som hette duga!
Regn och åska gjorde att jag trots paraply blev i stort sett genomblöt om allt utom huvudet, när jag gick från Tekniska högskolan till Karlavägen 23.
Så det blev ingen löpning i Stockholm, det blev klä av sig halvnaken, hänga kläder på tork och lägga sig och sova istället.



Men hela den här tjänsten var väldigt tidig för att vara delad; då jag slutgiltigt slutade klockan 15:32. Normalt på delade tjänster brukar jag sluta kring 19.
Så då tänkte jag, att nu är det ju ändå inte sååå varmt när jag kom hem, så då skulle jag minsann ut.
Och så blev det. Men det var ju bara 27 grader istället för 30, så jag orkade inte med mer än kortrundan på 6,34 kilometer. Den tog i runda slängar en halvtimme. Minns inte exakt nu, men snittet hamnade på 4:57 per kilometer.


Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, augusti 06, 2014

Men idag


... idag är dagen då allt jag tänkte skriva i förrgår, kan tillämpas!
Jag har haft en helt strålande bra dag och känner mig väldigt glad och tillfreds med allt.


Dagens absoluta höjdpunkt var att Tony, min bäste vän i hela världen, kom och mötte mig i Uppsala när jag hade ca 20 minuters reglertid där. Det var bara halvväntat att han skulle komma, så jag blev helglad.
Han skulle kunna bli en bra bussförare för övrigt, fick jag en känsla av.
Det är lite lustigt, om man skulle plocka bort måndagen som var, så att dagsföljden blev lördag, söndag, tisdag, onsdag - då kan man sammanfatta det som att jag samtliga dagar har fått umgås med de jag tycker mest om i denna värld. Min familj, min... pussvänlige vän, min favoritpassagerare och min bäste vän.
Fattas ju i och för sig Mattias som också kvalar till bäste vän, men han är så upptagen med sitt familjeliv nu att han är mer av en bubblare till den positionen, än väl befäst.
Ja, det är lite sandlådenivå på att klassa in folk sådär, men å andra sidan ska man ju bejaka barnet inom sig.


Så ja, när allt är bra, då finns det ju ingen anledning att utveckla så mycket? Så:

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, augusti 05, 2014

Jag skulle skriva ett inlägg


Det skulle ha handlat om hur glad jag äntligen känner mig. Hur glad jag på riktigt äntligen känner mig, hur jag för en gång skull nästan inte behöver ljuga alls när någon frågar hur det är. Hur alla runtomkring mig nu känns så varma, vänliga och fina och hur jag får komplimanger på flera kanaler över hur snygg jag är, hur jag nästan börjar tro på det själv. Jag skulle skriva om hur jag under en sjudagarsperiod fick föra mina läppar mot ett annat par läppar vid flera tillfällen fyra av de sju dagarna.
Jag skulle skriva om en trevlig dejt med ett hastigt men också ganska lustigt slut.
Jag skulle skriva om hur en vän äntligen visade intresse för att umgås med från helt eget initiativ, hur en annan vän åter vill börja göra mig sällskap på mina körningar.
Jag skulle skriva om hur jag uppskattade min allra sista semesterdag, om hur skönt det var att bada, somna i solen och vakna i skuggan och om att framtidstron äntligen kändes ljus.

Men det var igår det.
Det inlägget blev ju tyvärr aldrig skrivet.

Idag kom en törn, och är man en ballong så spelar det ingen roll från vilket håll törnen kommer. Luften pyser liksom ur. Eller så exploderar man.


Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, augusti 03, 2014

En intensiv tid är nu slut

Prideveckan känns som att den har blivit my time to shine, trots att jag aldrig har varit i Pride park helt bortkopplat från arbete och bara tittat på paraden en gång samt gått i paraden en gång, om man borträknar de gånger jag har kört buss däri.
Jag har fått så mycket glada tillrop att det inte ens är lönt att ge exempel.
I paraden kan jag dock ge exempel på folk som dök upp för att de visste att jag körde.

  • En mångårig facebookvän och innan dess vän från lunarstorm, som jag tidigare aldrig hade träffat. Hon fick gå hjulvakt på mitt högra bakhjul i och med att hon hade anmält sig att hon ville gå med oss i Nobina när jag gjorde en liten efterlysning till folk för detta på just facebook. Tack Karolin!

  • Min gamle lagkamrat från FCZ, Tore Kullgren, sprang fram till fönstret och sa hej. Trevligt!

  • En annan facebookvän som jag dock har träffat vid ett par tillfällen förut och under en period skrivit kilometerlånga mail till, kom också fram och hälsade och tog dessutom en bild på mig som hon lade upp på facebook. Hade gärna gett dig en kram, Anneli!

  • När paraden nästan var slut sprang/dansade en kille som jag från början känner som anställd på Coop där jag köper det mesta av mitt livsmedel och han var sprudlande glad och rätt hunkig, barbröstad som han var. Hurra för dig, Axel!
Tidigare i veckan dök dessutom en storebror till en flicka jag har jobbat med då jag jobbade på förskolan, upp på The Pridebus. För protokollet kan tilläggas att även han var barbröstad. Jag kände först inte igen honom, men han kände igen mig. Kul, Anton!

Men tillbaka till gårdagens parad. Jag hade en riktigt festlig sådan, trots att mina förutsättningar till en början inte var de bästa. Jag lyckades sova två timmar natten som föregick och vaknade strax efter fyra i närmast panik över något som jag feltolkade rätt grovt och sen hade en obehaglig känsla av rätt länge.
All hyllning till de på Nobina som med gemensamma krafter har sett till att denna pridevecka har blivit vad den har blivit!

Nu får bilderna tala:


Här står jag och samtalar med en "paradstartare"

Nobinas musikbil.


Vår startplats var granne med de stolta föräldrarna.


Efterhand kom Nobina crew att öka i antal.


Och liv och rörelse ökade framför vår startplats.


Jag trodde ganska länge stensäkert att detta var Conchita Wurst. Det tror jag inte längre.

Nu har vi börjat tåget och passerar folkmassorna på Hornsgatan.


Folk.


Jag körde med öppen dörr.


Nobina gänget framför mig.


Utdelare av giweaways.


Jag kunde ju inte fota och köra samtidigt, så detta blev sista bilden då vi hade fått stanna en liten stund.

***

Följer man min blogg vet man att det här är en söndag med stort S.

Ordet är fritt, nu är det ditt.