måndag, mars 31, 2014

Jag hade rätt, hela tiden.

Jag har nyligen bytt cykel, vilket jag tror kan ha nämnts här tidigare. Min gamla trotjänare, som verkligen var gammal, har fått stryka på foten då växlarna helt gav upp och det inte längre gick att trampa alls på den. Den ska förpassas till återvinningscentralen, men står än så länge i mitt förråd.

Min nya cykel, är en splitterny cykel. Jag är den förste att cykla på den och nästintill den ende som har gjort det också. En postkodlottericykel.

Bytet har känts som ett lyft på många plan. Fungerande lyse med integrerad dynamo - lyx. Unisexmodell (dammodell med andra ord) - alltså ingen jävla herrstång som man antingen riskerar att fastna i vid avstigning, eller som vid olycka kan kastrera en. Lyx.
Inget rost så långt ögat når. Lyx.

Hela tiden har jag känt ett visst debakel. Högsta växeln har knappt bjudit på motstånd alls. Jag har fått trampa som en vettvilling för att komma upp i hastighet. På plan mark eller i lite nedförslut har det knappt varit lönt att trampa alls.
Detta har jag påtalat för min kära familj, som alla envist har menat att jag får vänja mig. Nya cyklar ska vara lättrampade och så vidare.
Jaja, tänkte jag. De har väl rätt.

Men!
Igår fick min syster, som sen en längre tid redan har en postkodcykel, cykla min och jag hennes. Jag kände ingen skillnad först, men hon sa direkt "Jag förstår vad du menar med trean!" Och då visade det sig att jag cyklade på hennes tvåa och trodde att det var trean, för det kändes som min trea.
Vi rapporterade det in till vår far som sen var ute och provade min cykel också, och sen gick över till deras granne som kan fixa allt och lite till - och vips, så var min cykel som den skulle. 
Det var tydligen ospända vajrar eller någon sån skit.

Nu har jag pratat för mycket med Tony. Jag brukar inte uttrycka mig så, men... plötsligt händer det.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, mars 30, 2014

Våra tidsfördriv.

Så blev det sommartid. Mycket välkommet, men en opassande helg för min del. Inte nog med att jag denna helg ska ställa om mig från att somna vid två-tre på natten, till att kliva upp vid fyra-fem på morgonen - jag får dessutom en timme mindre på mig att göra det.
Idag tyckte jag ju att jag var duktig som klev upp vid nio, men då var ju klockan redan tio.
I vanlig ordning rådde ett visst mått av förvirring kring vad klockan egentligen var också, då jag fortfarande inte riktigt hade kläm på vilka klockor som ställer om sig själva.
Min lösning på det var dock att ställa om de jag trodde behövdes ställas om, samt ställa dit en klocka som jag vet omöjligt kan ställa om sig själv - icke omställd.
Sammanlagt hade jag tre tidvisare på mitt nattduksbord när jag vaknade. Alla tre visade olika tid. Endast mobilen visade rätt, den som jag inte hade ställt om, men som ställer om sig själv. Klockradion visade en timme för mycket då jag hade ställt om den, men den sen också ställde mig själv själv och så var ju klockan jag inte hade ställt om där och gick en timme efter.

Hur som helst, sommartiden är den bästa tiden. Leve!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, mars 29, 2014

Äntligen!

Äntligen har jag tränat ordentligt igen!
Visst, jag är inte helt snorfri, men jag tycker inte att det är snoret som är den avgörande faktorn till om jag känner mig fit for fight eller inte.

Så löpning 12,2 kilometer (första löpturen på arton dagar!) på 57:15, snitt 4:43/km. Ett okej snitt ändå, med tanke på uppehållet.
Hemma laddade jag om och cyklade sen till badhuset, där jag simmade 1000 meter på 27 minuter.
Första simturen på elva dagar! Förvisso var jag i badhuset igår, men det var så proppfullt med folk att jag simmade ungefär 25 meter innan jag gav upp och gick och bastade istället.

Från badhuset cyklade jag upp till Flygfältets handelsområde, där jag hade lite diverse ärenden, men där huvudmålet var att köpa nya löparskor.
Att jag väljer att göra det där, och inte på Intersport som ligger alldeles nära där jag bor, är att sist jag mer eller mindre spontanköpte löparskor, så fick jag hjälp av en så trevlig kille, att jag tänkte att här ska jag handla nästa gång också.
Så blev det. Det blev dock inte samma kille, men den jag fick nu var trevlig också han. Och tålmodig, för jag var faktiskt mer kundkrånglig än vad jag brukar vara. Provade en hel rad olika modeller i olika halvstorlekar innan jag slutgiltigt bestämde mig. Jag har insett att löparskor måste jag vara noga med. Vad skit som helst duger inte när man springer omkring 70 mil om året. Hm, ja nu överdrev jag visst. Förra året sprang jag bara 67,77 mil totalt sett. Det var dock fördelat på 70 pass, så jag var inte helt ute och cyklade med den siffran. I år tror jag att totalmilen blir fler men kanske inte passen, för jag tror jag ska skita i att springa de här kortisarna som jag klämde in ibland - för kortdistanser är inte riktigt min grej. Jag får ofta sämre snittid om jag springer 6 kilometer kontra när jag springer 12 kilometer.

Skorna.

Sen har jag umgåtts med min familj, minus systern min. Hon har stationerat sig i Hallstavik den här helgen, fast idag ska hon ha gjort en avstickare till Uppsala. Gått på bio och så.
Bortsett nu från att jag känner Tony som bor i Uppsala och gärna skulle vilja umgås mer med honom, så känner jag spontant att fasen vad trevligt att åka till Uppsala bara sådär.
Visst, jag är där lite nu och då i och med mitt jobb, men då ser jag inget mer än centralstationen. Som boende i Norrtälje är Uppsala det självklara resmålet i ett enda syfte; Ikea.
Visst, det är ungefär lika långt till Stockholm som till Uppsala och Ikea finns i Stockholm också, men för min och min familjs del har Uppsala alltid känts enklare att åka till i det avseendet. Och visst, jag har varit i domkyrkan någon gång också, men det är sällan och aldrig att det åks till Uppsala över dagen på samma sätt som det åks till Stockholm över dagen. Det skulle jag gott kunna tänka mig att göra, bara sådär.

Men nu, över till gårdagens guldkorn.
Guldkorn är nästan en underdrift. Jäklar så glad jag blev. Snudd på rörd, faktiskt.


Jag började min arbetsdag igår med att åka som passagerare in till Danderyd (på vägen in var jag behjälplig med reskassebiljetter, men det hör inte hit). Jag hämtade min buss som hade stått parkerad i solen sen tidig morgon och alltså var snudd på en bastu. Det var över 40 grader på övervåningen och typ 33 på nedervåningen, så jag sänkte temperatur och höjde fläktstyrka för allt jag var värd, och tomkörde in till Tekniska högskolan, där jag skulle starta linjen.
När jag avgick hade temperaturen på övervåningen nått acceptabel nivå på 21 grader, men nere var det fortfarande 26, så jag tog min mikrofon och hälsade alla välkomna ombord och påtalade just det, att jag var medveten om temperaturen på bottenplan och att jag jobbade på att få ner den, samt att jag önskade alla en trevlig resa upp mot Norrtälje.


Strax innan Campus Roslagen, då resan nästan är slut, tog jag mikrofonen igen och informerade om anslutande linjer dels vid campus och dels vid ändhållplatsen Norrtälje busstation, tackade för mig och önskade alla en riktigt trevlig helg.

Det låter kanske som att jag krusidullade mig en massa extra, och med mångas mått mätt är det säkert också så, men inte för mig. Sådär jobbar jag.

Vid Norrtälje busstation då, vällde ju folket av (de som inte redan hade gått av), och ganska många som gick av i framdörren vände sig mot mig och tackade för åkturen och önskade trevlig helg tillbaka och sådär. Inte helt ovanligt, det heller. "Tack för trevligt bemötande" är en kommentar jag hör rätt ofta också. Jag tröttnar dock aldrig på responsen. Det är den jag vill ha.

Jag märkte att en ung kille, ca 15 år, dröjde sig kvar till sist och antog att han skulle fråga om jag skulle köra upp till garaget och han då kunde få åka med - eftersom jag skulle köra upp till garaget och han naturligtvis hade fått följa med om han ville. Men så var det inte.


Istället kom han fram och tvekade lite försynt, men sa, och nu är citattecknen där för att markera att han pratar - inte för att jag kommer ihåg den exakta ordföljden; "Du... Jag vill bara säga att jag tycker att du är en jättebra bussförare. Jag blir alltid så glad när jag får åka med dig."
Tack snälla, sa jag, vad glad jag blir! Vad fint av dig att säga det!
"Ja, jag ville bara säga det. Trevlig helg!" sa han och klev av.


Ganska ofta ser man ju folk ställa sig frågan "vad är det för fel på folk?" men här vill jag ställa mig frågan "vad är det för rätt på folk?" Alltså, käre tonårspojke, om fler var som du, så skulle den här världen vara så mycket vackrare. Genuin uppskattning i vardagen, för sånt man gör varje dag - det värmer verkligen. Och i synnerhet när det sägs på det sättet. Jag märkte ju på honom att han verkligen hade laddat för och bestämt sig för att säga detta. Då fint och så rätt! Heja dig, fortsätt så och din sociala och empatiska aura kommer skina starkare än de flesta andras.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, mars 28, 2014

Samhällsproblem

Samhällsproblem har en otrevlig vana att jämt liksom tränga sig på.
Det gäller att blunda för allt man är värd och försöka att inte förstå.

Så sjöng Nationalteatern i Speedy Gonzales

Ett samhällsproblem jag har uppmärksammat i min roll som kvällsarbetare är att samhället inte är anpassat efter den dygnsrytmen. Inte alls.
Dels har jag ju min katt, käre Axel, som har sin kattrytm. Nu i mars, dessutom. Det betyder att han vill vara ute så mycket som möjligt och jamar till dess att jag kommer och öppnar dörren. Det är dock egenvalt och ett ganska milt och en snabbt övergående väckning som jag oftast somnar lätt ifrån.

Sen är det telefonen. Folk från diverse olika ställen, inte minst från mitt jobb - källan till min dygnsrytm - vill ha tag i mig ibland så tidigt som halv fem på morgonen, men annars från kring åtta.
Jag kan ju såklart stänga av telefonen eller sätta den på ljudlös, men då missar jag ju alla samtal. Min familj kan ju behöva få tag i mig i något akut ärende.

Området jag bor i är i en expanderande fas. Just nu har tack och lov nybygget spritt sig en bit bort från mitt hus, men de drar igång vid halv sju-sju på morgonen med sitt arbete. Ett arbete som inte är i tystnad. Det är maskiner som tutar, bullrar och mullrar. Ibland sprängs det också, men det är nog senare på dagen.

Sen är det de som har byggt mitt hus. Ständiga kontroller där det ska gås in med huvudnyckel i ett tidsspann mellan 8-12 är inte helt ovanligt. Där brukar jag höra av mig och be dem att inte komma före klockan 10, vilket brukar gå bra - men det är inte alltid jag får svar, och jag vill ju inte gärna väckas av att någon stövlar in när jag sover.

Idag kom grädden på moset.
Jag gick igår och lade mig vid tvåtiden och somnade nog framåt halv tre, skulle jag tro. Jag kom inte hem fullt så sent igår (men jag hade kunnat göra det, i måndags var jag hemma närmare halv två), men det ska ju stressas ned och dessutom är det himla trevligt att kvällsprata med Tony som just nu också har den dygnsrytmen. Därav den läggningstiden.

Först väckte då Axel mig någon gång kring fyra-fem på morgonen och skulle ut. Det är jag som sagt okej med.
Men sen, strax efter klockan sju, börjar det bulta och banka något fruktansvärt! Jag kunde inte riktigt lokalisera var det kom ifrån, annat än att det inte var mitt hjärta. Yrvaket gick jag upp och lyssnade runt, och kunde konstatera att det kom från min vägg-i-vägg-granne. Någon form av renovering hade påbörjats.
Klockan sju på morgonen! I ett bostadshus! Är det verkligen okej?

Köket revs ut.

Jag förstår att man vill komma igång med ett sånt arbete så tidigt som möjligt, så att det blir klart någon gång. Ett fungerande kök är ju ganska vitalt i ett hushåll.
Ändå ska jag som bussförare förväntas vara pigg och alert ute på vägarna i natt. Det är en ekvation som inte riktigt går ihop.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, mars 27, 2014

Jag rasar

Häromdagen, kanske rentav igår, läste jag i Expressens papperstidning (som någon passagerare hade lämnat kvar på bussen), att den senaste teorin då enligt dem, gällande det försvunna malaysiska planet, är att piloterna ville begå självmord och därmed först steg så högt att alla blev medvetslösa och sen störtade i havet.
Jag tycker det låter helt uppåt väggarna! Alltså, jag jobbar ju också med persontransport, om än markburen och skulle jag få för mig att begå självmord så skulle jag aldrig göra det i min yrkesroll! Det är ju så ruttet det bara kan bli. Ens passagerare är helt maktlösa och de vill förmodligen alla fortsätta leva och har ingenting med din eventuella ångest över ett fortsatt liv att göra. Jag hoppas verkligen att den teorin stannar just vid en - dålig - teori.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, mars 26, 2014

Här kommer skatteåterbäringen!

Okej, den kommer kanske inte riktigt nu, men igår fick jag besked om att jag får tillbaka nästan 11 000 kronor. Sweet!
Och lön imorgon också. Pengar rullar in som de ska, det går bra nu.

På Facebook anar jag en trend bland mina kollegor. Hittills är det bara en tendens, men händer det en gång till så är det minsann en trend.
Och vad är då tendensen? Jo, att tagga mitt namn när man får en buss som man vet att jag vill ha. Lite retligt, sådär.

Underbara kollegor.

Vidare anar jag en trend att en och samma kollega ständigt fotar mig när jag inte vet om det, lägger upp och taggar på facebook. Flera av bilderna läggs dock i en sluten grupp som heter "forum bussdepån", men ändå. Det var kanske kul i början, men jag börjar tycka att det går lite över styr nu. Senast var det en bild tagen bakom en bokhylla när jag sitter på andra sidan och läser tidningen och dricker vatten - med texten att jag gömmer mig när jag dricker choklad.
Ingen katastrof, men ja, det börjar närma sig någon form av gräns.

Igår när jag hade rast på busstationen i Norrtälje, såg jag att Mattias hade skickat sms om att han satt och laddade upp för att köra Tunvägsexpressen och undrade vad jag gjorde och var jag var, i och med att jag brukar dyka upp när han kör den. Jag förstår inte riktigt hur det kan synka sig, men jag har ofta rast när han har den tjänsten. Och den tjänsten har han, om jag har fattat rätt, tisdag och torsdag varannan vecka. Jag däremot har ju ett femveckorsschema, så hur det kan klaffa så ofta begriper jag inte riktigt.
Hur som helst så gav jag mig ut för att leta upp honom och åkte även med en sväng.
Då planlade vi nästa vinkväll i den rutin som vi senast fastslog att vi skulle starta. Hurra för det! Vin och god vän i kombination, det är ett framgångsrecept.

Ordet är fritt, nu är det ditt.


tisdag, mars 25, 2014

Don't leave me this way.

Träningsångesten kommer krypandes. Nej, den kommer galloperandes!

Mars månad ur träningsdagboken.

Det är nu alltså en hel vecka sen jag var i badhuset och simmade senast, och två veckor sen jag var ute och sprang sist! Det var även då jag styrketränade sist, i och med att löpning och styrketräning sitter ihop för mig, men styrketräningen bokför jag inte.
Under vecka 12 förstörde arbetstiderna badhuset och vädret löpningen och nu under vecka 13 så är det den här förkylningen jag har dragit på mig som håller mig från båda. Simningen bör jag dock kunna komma igång med något tidigare om flödet i näsan bara mildras lite snart. Idag har jag arbetstid som är förenlig med badhusets öppettider, men idag tillåter näsan inte. Fredag är nästa tillfälle då schemat tillåter, så jag hoppas att näsan då också är samarbetsvillig. 

Februari ger mig ingen ågren, sedelärande.

I dessa förkylda tider är det ju inte utan att jag undrar hur mycket snor det egentligen kan produceras i min kropp. Eller ja, det är ju inte ens hela kroppen det cirkulerar i, det är ju koncentrerat till en rätt liten del upptill på kroppen. Jag snyter och snyter och snyter och är ändå konstant snorig. Jag snyter jag så jag får näsblod och jag snyter så att mina läppar blir helt torra. Ändå dricker jag vatten mer eller mindre hela tiden, just för att kompensera den vätska som snyts ut.
Därmed blir jag även kissnödig stup i ett. Inte helt optimalt i yrkesrollen. Igår körde jag ju min senaste tjänst och hade knappt inget folk alls större delen mellan 21-01 (eller 21-25 som jag vill kalla det) och kunde då med lätthet lätta på trycket vid en ändhållplats där det behövdes. I övrigt uppsökte jag toaletten regelbundet när jag hade chans också. Vattenflaskan fylldes på och på och jag drack även kolsyrat vatten då jag hade tillfälle. Jag fyller dock inte min flaska med kolsyrat från automaterna vi har på garaget och på stationen, jag tycker det känns konstigt att dricka kolsyrat vatten ur en "sportflaska".

Nu ska jag snyta mig och sen blir det nog att försöka lite med tunnelbanespelet igen. Som bäst har jag lyckats transportera 538 personer innan systemet havererade. Men jag vill ju gärna komma upp i (och slå) Tonys rekord på 693 eller vad det nu var.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, mars 24, 2014

Tunnelbanan

Tack vare Tony är detta mitt senaste tidsfördriv, när jag nu har tid att fördriva.

I övrigt är det snorigt, men betydligt mer piggt idag, så sjukskrivning blir det inte tu tal om. Jobb 17:32-25:10 således!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, mars 23, 2014

Out of control

Jag måste tyvärr klassa mig som rejält förkyld nu. Attans, inget jag har tid eller lust med - precis så som jag känner varje gång det händer.
Så extra vansinnigt dumt att jag dessutom i fredags sa ja till att jobba extra idag, vilket medförde att jag behövde kliva upp 4:33 när kroppen egentligen hade mått så mycket bättre av att få vila ut.
Som tur är så är ju jobbet inte så fysiskt krävande, men ja, det kräver ju ändå fokus.
Tack och lov bestod dagen inte i mer än stadsbuss i två timmar, rast i en timme och Stockholm tur och retur, så jag slutade redan 11:15. Sen har jag varit däckad resten av dagen.

Imorgon börjar jag 17:32 och jag hoppas dels att jag får sova ut ordentligt imorgon och såklart, att jag allmänt mår bättre. Har absolut ingen lust att sjukskriva mig igen. Nästan pinsamt ju, under mina fyra år som bussförare har jag varit sjukskriven två dagar, varav den senaste var för två veckor sen. Att göra det igen, det känns ju verkligen tätt inpå.
Men vi får se vad som händer. I och med att jag börjar såpass sent, kan jag ju känna efter under en rätt lång del av dagen.
Så surt på min träning bara, den har fått ge vika på grund av väder och tidsbrist tidigare i veckan och nu när väder och tid är med mig, då är det istället kroppen som slår bakut. Ack.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, mars 22, 2014

Malfunction

Jag är lite besviken på min kropp. Inte nog med att det ska karvas i min torso inom kort, idag hade jag ju även tänkt klämma in tre tre tids- och energikrävande momenten storstädning, styrketräning/löpning (de hör ihop) och simning.
Men nu, en storstädning senare, så känner jag att jag inte kommer orka med varken det ena eller andra av det som återstår. Jag känner mig åter lite svajig, dock inte som inför febern för någon vecka sen. Nu är det mer en matthet och en känning i halsen som tack och lov inte är att beteckna som "ont i halsen" eftersom jag avskyr att ha ont i halsen. Hellre feber!
Så, det blir inget träna av idag heller! Det dåliga samvetet slår till. Det känns som att kroppen fallerar.
Men förhoppningsvis känner jag mig bättre antingen imorgon eller på måndag, för båda dagarna, trots jobb, finns det möjlighet till träning.

Nu väntar jag på att tvättmaskinen ska bli klar, sen ska jag nog ta en promenad i alla fall, för energibrist till trots, så tror jag stenhårt på frisk luft som medicinering. Våren har ju dessutom återtagit greppet om Norrtälje, så det vore synd att låta de D-vitaminerna inte få berika mig.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, mars 21, 2014

Busy, busy, busy to the top of the tall(est mountain)

Igår skrev jag inget inlägg, näe, för jag hann inte.
Det har varit bråda dagar och jag har inte suttit speciellt mycket vid min dator, vilket i synnerhets Sims-tarmen har fått lida för. Igår prioriterades fritiden jag hade efter jobbet med att sova, laga mat och stressa i ordning inför det styrelsemöte som jag var värd för, för att sen ägna resten av kvällen åt att renskriva protokollet som jag förde.
Jag är inte sekreterare, men vi har i nuläget ingen. Dock ser det ut som att jag kommer att bli styrelsens sekreterare efter nästa stämma i maj. Det har jag väl lite blandade känslor kring, men det får väl bli så.

Idag har jag desto mer tid, när jag nu på min delning skiter i allt som har med allt att göra i stort sett, bara för att få tid med datorn. Fast det kommer varken bli ett exceptionellt bra eller långt inlägg för det. Jag pillar med Google Music, som Tony har lurat på mig. Vi hade en lång diskussion igår som slutade med att jag gav med mig att jag åtminstone kan prova gratismånaden, trots att jag vet att jag egentligen inte behöver en sån musiktjänst och att jag tycker att det är förkastligt att man ska behöva uppge kreditkortsnummer även för att få sin gratismånad. Men men, jag ska ge det en chans, jag kanske inte är sämre än att jag kan ändra mig.

Tjänsten jag har idag ingår normalt inte i min schemagrupp, den har jag för att jag behövde en delad tjänst så att jag kunde gå på en läkarundersökning klockan 11, angående den knöl som orsakar mina cancermardrömmar.
Knölen ska tas bort, men min husläkare tror inte att det är något farligt. Och det tror egentligen inte jag heller i mina ljusa stunder, men det är fasen inte kul att vakna mitt i natten och vara övertygad om att det är cancer just då, när huvudet inte är som klarast.
Fjärde april ska de sticka kniven i mitt bröst.
Vidare såg denne husläkare till att jag kan hämta en utny allergispruta också, något jag har skjutit på sen 2007 då den då var för dyr för min ekonomi i relation till den korta hållbarhetstid den har kontra hur ofta jag behöver använda den (hittills aldrig).
Det fina var att hon, läkaren alltså, utbrast "vad dyr den är!" när hon letade upp sprutan på sin skärm. Men nu är min ekonomi lite bättre än vad den var 2007, så jag ska nog hämta ut en ny inom kort. Jag borde dock ha gjort det när jag ändå var vid sjukhuset, men det tänkte jag då inte på.


Bäst idag är dock att jag körde linje 645, min gamla hemmalinje som nu många av mina gamla förskolebarn åker till skolan jag själv gick i från lekis till sexan. Idag åkte extra många av dessa barn med, då det var en resgrupp från skolan som skulle till Norrtälje. Så först körde jag alltså och plockade upp bekanta ansikten som skulle till skolan, och vid skolan blev de avlösta av bekanta ansikten som skulle därifrån.
Jag tror att runt 20 personer av de jag hade på bussen totalt sett är såna som jag har haft när jag jobbade på förskolan. Läst sagor för, lekt med, tröstat, bytt blöjor på och förstås inte har glömt namnen på. Men åren har gått och endast två kände igen mig, två nu lite äldre flickor som jag dels hade länge och som sen dessutom har småsyskon som jag har haft och därmed har de varit med vid hämtning och lämning även efter att de själva slutade på förskolan.

Nu har jag jag ingen tystnadsplikt på samma sätt som när jag jobbade där, så jag kan med gott mod skriva ut att det var Astrid och Tindra som kände igen mig.

Dusch och mat, står på tur!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, mars 19, 2014

Flyttkånk

Det känns som att hela denna har har tillägnats min bäste vän Mattias, men jag har faktiskt hunnit jobba första halvan av min arbetsdag också.
Utan att jag tänkte på det själv, så visade det sig att min värsta tjänst, 1119, är omgjord. En marginell skillnad, men som ändå betyder ett stort lyft. Istället för att på morgonpasset avsluta med att köra 651 till Färsna och tillbaka, så kör jag 658 till Solbacka och tillbaka - och vem åker med den till sin skola om inte Alex? Hurra för det!
Men det ska sägas att det är inte morgondelen av tjänsten som är betungande, utan eftermiddagen. Enbart stadsbuss och mestadels linje 656. Campus-Grind x1000 (ungefär).
På morgonen börjar man dock med att köra till Vätö. Det var fint.

Det är något visst med att köra ö-linjerna.


Flyttkånkandet har gått bra, men jag är rätt mör i armarna nu. Jag har hjälpt Mattias från 10:30 till 20:00 i runda slängar, så det är en rätt stor del. Först bära ner allt, sen städa ur, åka till nästa, bära upp allt och ställa i ordning och plocka upp allt. Det låter ju snabbt gjort i text, men det tog alltså den tid det tog.

Översta balkongen där blir det ingen vits för mig att blicka upp mot mer.


Hissen stuvades proppfull flera gånger.


Mattias, alltid lika glad när han ser en kamera (eller mig?)


Pappa Anders och Mattias funderar över stuvningen.

En av gruppcheferna ringde mig under brinnande flytt och bokade in mig för ytterligare en specialgrej imorgon, utöver att jag redan har bytt tjänst för att sluta så att jag hinner hem till styrelsemöte och som dessutom förkortas för att hinna med förbättringsgruppsmöte. På min rast stundar numera en intervju också, som det representativa ansikte för bolaget jag tycks ha. Men jag tycker ju sånt där är kul, så det är inte mig emot. Chefen sa att han hade tänkt att det kanske var dags att låta någon annan få frågan, men mina arbetstider passade tydligen så ypperligt, så det blev jag ändå.

Nu hoppas jag att Mattias ska trivas i sin nya, mycket mysiga lägenhet och att vi kommer fortsätta umgås relativt ofta, trots att avståndet nu har typ femfaldigats eller något sånt. Tiofaldigats, kanske till och med. Typ 50 meter förut och nu är det nog två kilometer. Så ja... mer än tiofaldigats.

Imorgon börjar jag 5:12 och borde därmed ligga i sängen redan.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, mars 18, 2014

The time has come

Om jag har någon trogen läsare, så har denne den senaste tiden förmodligen kunnat skönja ett visst missmod hos mig, minst sagt. Ilska, ledsenhet, frustration och kanske till och med bitterhet. Ja, det är såna känslor som på sistone har passerat genom mitt blodomlopp och rakt in i hjärtat tillsammans med det syrefattiga blodet.
Igår fick jag ett förlåt Fredrik direkt från källan till alla dessa känslor. Ett jag har har saknat dig följde dessutom. Det här var högst välkomna ord! Trots att jag var lite halvtrött när jag fick dessa ord, så gick det en liten värmevåg inom mig. Jag hade längtat efter att få höra detta.
Och vem är jag att vara långsint? Människan är en komplex varelse, alla är inte stöpta i samma form och fungerar inte likadant och alla har vi dessutom våra fel och brister.
Om en vän ber om förlåtelse, vem är då jag att vara långsint?
Att inse att man bör be om förlåtelse och faktiskt också gör det, det är värt så otroligt mycket. Svårt att sätta ett pris på det.
Bara för att jag skrev så börjar jag nu fundera i kronor och ören. Hade jag hellre mottagit en miljon kronor än ett förlåt? I ett naivt skede, kanske ja. Men i det långa loppet? Nej. Ju äldre jag blir, desto mer säker blir jag på att lycka handlar mindre och mindre om pengar.
Lycka är att ha en vän, sa en klok person någon gång.
Det visste jag ju redan, men lycka är också att försonas det som har känts som en förlorad vän.

Vi kan bara lära oss av våra misstag och gå vidare på vänskapens strandpromenad, förhoppningsvis utan att falla i sjön igen. Och faller du, så är åtminstone jag simkunnig. Jag ska faktiskt iväg och simma nu.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, mars 17, 2014

Driving in a winter wonderland

Det verkar som att vi idag, när våren för länge sen har anlänt, ska få mer snö än det överhuvudtaget har kommit den här vintern. Just vad jag var sugen på.

Underbara arbetsförhållanden.

Men nog om vädret. Idag fick jag ett glatt besked från jobbet. Jag sökte i elfte timmen att få kompa bort andra halvan av min arbetsdag på onsdag i och med att min käraste vän Mattias flyttar från Färsna då och jag har redan sagt att jag kan hjälpa till med flyttandet på min långrast, men det är ju oh så mycket skönare att veta att jag inte behöver stressa med mat och att jag inte kan svetta till mig alldeles och så, utan bara köra på. Hoppas det glädjer honom!

Därmed är en väldigt stor del av min arbetsvecka ruckad från det normala. Idag och imorgon har jag de tjänster jag ska ha, men på onsdag är det då alltså komp andra halvan. På torsdag har jag dels bytt tjänst för att kunna ha styrelsemöte hemma och dessutom fått den avklippt för att hinna med förbättringsgrupparbete. På fredag har jag gjort det ovanliga bytet från en sammanhängande tidig tjänst, till en delad. Det är egentligen inget byte jag vill göra rent generellt, men jag har fått en läkartid klockan 11 och då passade det bra med en delad tjänst.

Jag ska under läkarbesöket kolla upp, så min lightvariant av hypokondri slipper få mig att drömma mardrömmar om att jag har cancer, vad detta är:

Knöl stor som en finne, men det är så vitt jag kan bedömma ingen finne.

Skiter i badhuset idag, trots att måndagar är bästa simmardagen. Jag skottade här ute istället. Det var tungt i denna blötsnö.

Ordet är fritt, nu är det ditt.


söndag, mars 16, 2014

Let me take a selfie

Jag borde ha tagit en bild på min cykel idag, eftersom jag nu tänkte skriva att den är så gott som färdigutrustad i och med att den nu har cykelkorg också - men det har jag ju inte gjort.
Det enda som saknas nu är fästet till min cykelkärra, men det måste jag ju göra något åt. Det kommer ju inte falla väl ut för ögats smak att sätta ett rostbrunt fäste på min i övrigt vita cykel. Ack ack, inget kommer gratis i denna värld, inte ens estetiken.

Men jag kan ju alltid visa en dubblett-selfie som ska symbolisera att håret mitt har fått sig en genomkörare idag. (Nej, det syns inte speciellt bra, jag vet.)

#instagram

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, mars 15, 2014

Doing something (at all?)

Idag när jag drog upp rullgardinen vill jag helst dra ner den och somna om igen.
Snö. När våren tågat in så fint med värme och allehanda blomster och fågelsång. Å andra sidan, vad ska man vänta sig när vi precis nu har gått in i halvlek av mars? Hela april är kvar, och säg den april där det inte har kommit en omgång snö? Ja, det finns säkert någon, men det känns som att det alltid brukar komma en sväng då.

Cykelmekning har varit dagens stora projekt. Jag har skruvat av tre sadlar, ett kärrfäste och en cykelkorg. Pappa har monterat två sadlar och ny cykelkorg har införskaffats.
Ja, jag äger ju just nu tre cyklar. Tre cyklar med totalt fyra sittplatser, då en är en tandem. Och när tre ska bli två, så måste ju de bästa bitarna sitta på de som blir kvar.

Familjemys sen, och det var nu ett tag sen. Älskade familj.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, mars 14, 2014

Busy, busy, busy, doing nothing at all.

Idag har jag all anledning att vara glad. Tror jag.

Bara för att dra en just nu-detalj:
Sitter här med ett (splitternytt) glas vin, lite choklad, lade upp en bild på instagram och fick omgående en gillning av en viss herre som inte brukar gilla mina bilder speciellt ofta, men där jag i min tur gillar nästan allt från honom då jag finner honom mycket söt. Bara en sån sak, liksom!

Dessutom har jag sen 22:09 - för precis en timme sen exakt när dessa bokstäver skrivs, ser jag nu - ledig helg. Det är dock en kort ledig helg, då jag på måndag växlar över till att jobba delat och då börjar 6:21. Men ändå, ledig helg är alltid ledig helg. Då hoppas jag att jag kan få lite gjort med mina cyklar.
Jag äger ju just nu tre cyklar, varav en är en tandemcykel. Min nyaste cykel måste få cykelkärrefästet från min gamla cykel och helst också cykelkorgen från denne, om den passar (sånt behöver jag min pappa till för att fastställa). Vidare så behöver tandemcykeln min gamla cykels sadel. Helst till förarplatsen, och att förarplatsens sadel då går till passagerarplatsen. Men ja, det får väl visa sig hur det blir med den saken.

En sak som är säkert att är att nu ska det spelas Sims!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, mars 13, 2014

Jag är ingen sten. Och inget berg!

Ingen liten bit... metall!

Jag smakar, känner, luktar, ser... jag är fin. Jag är vid liv! 
Jag gör min grej och sjunger min sång. Jag är vid liv.

Mylla.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, mars 12, 2014

Testar nya grepp

Idag strödde jag lite blåbär över min foliebakade lax med potatis och dillmajonnäs.

Ja, det var faktiskt gott.

Övrigt värt att nämna från dagen är att en granntant som jag har hejat på flera gånger då vi ofta möts på väg till och från Färsna, (men vi har aldrig pratat mer än så och jag vet inte exakt var hon bor heller), henne råkade jag på nere på stan idag och hon var väldigt pratglad. Först sa hon att det var så härligt med blommorna som börjar komma och solen, och sen sa hon även att jag är som en sol som strålar varje gång jag hälsar. Fint, tycker jag.
Jag måste säga att jag tycker att det hör till att hälsa på ens grannar när man börjar känna igen dem. Det är ju lite svårare ju fler som bor i samma område, men vissa lär man sig ju känna igen och då tycker jag att man ska hälsa. Jag hade tidigare ett par i 30-årsåldern som ofta var ute och gick med sina hundar när jag kom cyklande åt ena eller andra hållet, och vi hälsade alltid utan att säga mer än så. Nu har de flyttat dock, vilket är lite trist.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, mars 11, 2014

Det goda sällskapet

Är det något och någon som glädjer mig i dessa dagar, så är det mitt frekventa bussällskap Alex. Denna härliga nittonåring som nära nog varje dag frågar vad jag ska köra och försöker pussla in någon medåkning så ofta han bara kan.
I fredags var planen att han skulle följa med när jag körde till Blidö typ 18:48 eller något sånt, från busstationen. Det gick dock i stöpet.
Men idag kom en ny, och faktiskt bättre chans. 16:20 med stamma destination. Och vad var då bättre? Jo, det var ju ljust! Så väl framme vid Glyxnäs, ändhållplatsen, så kunde vi gå en liten promenad i solnedgången. Fint!
Och det är så fint att vi har blivit vänner också. Allt började ju med att han dröjde sig kvar för att få gå av i fram och önska mig en trevlig kväll när han hade åkt med mig från campus till busstationen (två hållplatser). Sen var hjulen i rullning.

Innan jobbet hann jag med att springa. Säsongspremiär i elljusspåret kan man väl kalla det. Årspremiär trodde jag att det var, men en snabbkoll på jogg.se visade att jag sprang förra säsongens sista runda i elljusspåret (innan snön kom då alltså), så sent som den nionde januari.
Idag sprang jag min längsta variant, 13,17 kilometer och det på tiden 1:01:56. Snitt 4:42 per kilometer.

Beklagligt med Nils Horner idag måste jag säga.

Nu ska jag äta varma mackor hemma på min rast. Kör till Stockholm 22:00 som nästa grej.
På mackorna har jag köttfärssås från dagens lunchmiddag, och det var banne mig den godaste köttfärssås jag har gjort på bra länge! Lammfärs, inte köttfärs. Är det hemligheten?

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, mars 10, 2014

Fokus framåt, så gott det går.

Som vanligt är det högt och lågt och därmed svårt att enbart fokusera på det jag skattar som högt. Men jag försöker.

Det har på många sätt varit en bra dag idag.
Jag är åter mitt kärnfriska jag. Det gick väldigt fort, får jag säga. Igår kände jag ändå av en viss huvudvärk, men idag har jag inte känt något sådant. Således, ledig dag som jag har haft, har jag varit och simmat. 1000 meter på 28 minuter. Vägde in mig på exakt 56,00 kilo också, men när jag hämtade telefonen och därmed höll i den för att fota, ja då visade vågen de inte fullt lika jämna 56,15.
Skönt att simma igen, efter det långa uppehållet på två dagar.

56,15 kg med enbart telefonen i handen. (Naken, ja.)

Min plan var att efter simningen cykla hem och matplanera, cykla och handla, cykla hem med maten och sen cykla iväg till cykelnasaren i hamnen och se om han kunde ta sig an min alltmer felande cykel till en inte för stor peng. Växlarna spökar något enormt. Den har tre växlar varav ettan (som jag ändå aldrig använder), sällan vill lägga i sig alls. Trean har börjat rassla väldigt mycket och bjuder på plötsliga stumma motstånd i tramptagen och tvåan är som trean, men utan rassel.
Planerna ändrade sig rask, delvis genom egen och delvis genom andras påverkan.
Jag bestämde mig nämligen för att skära ner på cyklandet hit och dit och istället stanna på Coop på hemvägen från badhuset och spontanhandla ihop det som kan tänkas behövas till en veckas matlagande.
Det var lite av en utmaning att tänka ut alla rätter i huvudet, var jag behövde köpa till dem och vad jag redan hade hemma, men jag tror att jag klarade det rätt bra. Det som inte gick så bra var att komma ihåg alla grejer på ett och samma ställe. Grönsaksavdelningen liksom mejeriavdelningen fick jag återkomma flera gånger till.
När jag sen cyklade hem så ringde min käre far och sa att han hade hört om mina cykelproblem som jag igår pratade med min kära mor om, som då ringde och undrade hur sjuk jag var och om jag behövde hjälp med något.
Han och mamma hade sett en postkodcykel till salu i Norrtelje Tidning och tyckte att jag skulle kolla om den fanns kvar. Min syster har en sån cykel och är väldigt nöjd.
Hemma ringde jag och hörde efter, och jodå, den fanns där.
Vips var jag en cykel rikare.
En ny cykel. Ingen annan har överhuvudtaget tagit ett enda tramptag på den, utöver jag själv. Nyheten (nu menar jag som i motsatsen till gammalmodigheten, inte till det som det skrivs om i tidningarna), den skrämmer mig dock lite. Min förra cykel (dock fortfarande i min ägo), är så anskrämligt ful att ingen skulle få för sig att stjäla den så länge mitt futtiga lås är låst. Det här är förvisso en väldigt vanligt förekommande cykel, men alldeles ny. Och dessutom kanske just det, att det finns så himla många likadana, gör att de blir mer stöldbegärliga?
Jag funderar på om jag inte ska måla om den på något vis.
Fingemangs att ha ny cykel, med jag är väldigt ovan med den. Jag är van med en "trög" tredjeväxel där man får använda benstyrka snarare än kondition för att ta sig framåt. Alltså, benen jobbar hårt men inte så snabbt.
Nu har jag istället en tredjeväxel som är raka motsatsen. Den är nästan att jämföra med ettan på min gamla cykel. Benen far som raketer och det är jobbigt på ett annat sätt. Förhoppningsvis vänjer jag mig, men jag har svårt att se att jag någonsin skulle behöva växla ner. Kanske om jag ska cykla upp för Bergsbacken eller Frälsningsarmébacken.

När jag kom hem hade jag fått ett rekommenderat brev att hämta ut på posten i Nordrona.
Bara att klä på regnkläder då, i och med att det hade börjat regna, och cykla iväg dit.
Det var, inte till någon överraskning, mitt förarkort som hade kommit. Hurra för det!
Mitt gamla slutade fungera för ganska precis en vecka sen och att köra lagligt utan förarkort är en omständlig historia som jag helst klarar mig utan - och nu slipper jag tråckla med utskrifter hit och dit.

Hemma lagade jag en mycket god middag där jag gjorde min älskligsförrätt carpaccio och sen en gammal hederlig rätt som väl inte heter något speciellt.

Oemotståndligt gott!

Väldigt gott här också!

Det låga, två saker till antalet, går jag inte in på alls. I alla fall inte mer än att det ena berör ett tidigare omskrivet svek och det andra är av mer hjärtmässiga orsaker.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, mars 09, 2014

Ur fas

Det blev aldrig att jag kom iväg till badhuset igår. Tiden rann iväg, och med facit i hand så var det nog lika bra.
Jag jobbade mellan 15:14-23:31 igår och fick ganska tidigt in i tjänsten, en olustig känsla i kroppen. Jag kände mig lite darrig och öm i huden, men försökte att inte tänka på det. Tänkte att det nog skulle bli bättre när jag fick äta.
Men icke. Det kändes konstigare och konstigare, ända till att det slog över och jag kände mig varm. Då förstod jag - feber.
Det var dock rätt skönt när den övergången väl hade skett, det kändes enklare att mota feberyran borta än förstadiet till den, i mitt körande. För ja, jag körde klart tjänsten, då jag kände att jag hade kroppen under kontroll ändå och jag inte gärna kunde hoppa av halvvägs till Grisslehamn (sista körningen för dagen). Men jag sjukanmälde mig då för morgondagen (alltså idag).
När jag kom hem sen och slappnade av så blev jag riktigt sådär feberyrslig som jag brukar bli när jag har feber. Jag har ingen fungerande termometer hemma, så jag kunde aldrig ta tempen. Jag är dock helt säker på att jag hade 38 grader något, för i och med att min normala kroppstemperatur ligger på 36 och 37 brukar få mig dåsig och 39 mer eller mindre helt borta, så måste det ha varit 38.
Men för att hoppa i kronologin, när jag hade sjukanmält mig via radion så kom det snart ut ett textmeddelande där trafikledningen undrade om det fanns någon som var ledig under söndagen och som ville jobba extra. Jag förstod ju att det sådär efter 22 skulle vara svårt att få svar på det, för dels jobbar inte jättemånga då och dels jobbar de flesta som jobbar lördagar även efterkommande söndag. Så jag tog saken i egna händer och kontaktade CTL igen och tipsade om att de kunde fråga Mattias, eftersom jag vet att han gärna gnetar (bussterminologi för att jobba extra) emellanåt på helgerna. De tackade på tipset och ganska snart kom ett textmeddelande om att Mattias tog jobbet, så det är han som har min tjänst idag.

Jag har inte sovit jättebra i natt, i feberyran, men natten har ändå gjort gott, för jag vaknade i stort sett feberfri, och nu är jag absolut det. Däremot har jag lite ont i huvudet, men det beror förmodligen på sömnbristen.

Jag har mestadels spelat Sims, men jag tog faktiskt en promenad också. Jag tänkte att sjukskriven eller ej, men när våren brassar på med 13 grader i skuggan och strålande solsken, så gör nog lite frisk luft bara gott. 

Imorgon har jag ledig dag rent automatiskt och sen räknar jag med att vara fit for fight på tisdag igen.

I övrigt så fick jag igår ett sms innehållandes ett tre bokstäver långt ord som jag inte kan tycka förändrade speciellt mycket. Ett så kort ord läker inte så många sår och ger inte så många förklaringar.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, mars 08, 2014

Douze points

Vår vår är här.

Synd att är inte stavas med ett stumt 'h' inledningsvis, då skulle det ju bli vår vår här här och ändå vara en fullt korrekt mening. 

Så långt, så gott.
Men jag vet inte, jag känner mig lite less igen. Dels gör det gamla sveket sig påmint mer eller mindre hela tiden (tack för det, hjärnan!) och dels har jag haft oflyt på områden där jag verkligen inte ville ha oflyt.

Sen får jag inte ihop min tid som jag vill heller. Jag börjar jobba 15:16 idag, vaknade strax innan 10 till följd av sent jobb igår - och det borde ju ge mig tid ändå att hinna med båda de saker jag skulle vilja göra idag. Springa och simma.
Men komponenten äta måste ju också kastas in, och jag kan inte springa 12-13 km på tom mage och heller inte för nära inpå frukosten. Sen kan jag heller inte gärna börja jobba och bara ha ätit frukost 13 löpta och en simmad kilometer senare, jag behöver ett mål mat till. Och det ska lagas i och med att jag har planerat för och handlat ingredienser till en sötpotatissoppa.
Att få in den ekvationen på fem timmar, det lyckas jag inte riktigt med. Frukost, träna (styrketräning + löpning), simma, mat, hinna i tid till jobb. Om man kunde göra allt i rak följd hade det naturligtvis gått, men som sagt, jag måste dels skapa luft mellan ätandet och löpandet för att inte få håll och sen har jag badhusets öppningstider att anpassa mig efter och inte tvärtom.

Således åt jag frukost och gick direkt en promenad istället. Promenader ger inte håll. Nu ska jag snart börja med maten och sen ska jag ta badhuset så att jag börjar simma strax före 14 om det vill sig väl, så att jag kan börja jobba mer eller mindre direkt efter.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, mars 07, 2014

Vi är vakna båda två.

Igår var inte min dag. Mycket gick fel, kändes det som. En buss havererade och alla mina passagerare (mååånga) fick tränga ihop sig på nästa och nästnästa buss, jag fick mitt schema omgjort för att få den rast jag måste få när jag kör EU-körningar och nästa buss behövde jag också byta ut då den började indikera att den inte ville vara med i matchen längre.
Men, på sammantaget var det ändå en riktigt bra dag. För min bäste passagerare och vän Alex åkte med mig både till sitt jobb och sen en "okynnessväng" till och från Stockholm också. Så himla fint, han är verkligen ett underbart sällskap. Vi har ju inte känt varandra så länge, men nu börjar vi verkligen bli sådär avslappnade med varandra som man (eller jag åtminstone) bara blir i goda vänners sällskap, där spontanskratten ligger nära till hands och där det inte blir pinsamma tystnader utan hela tiden finns något att prata om.
Har jag tur får jag med mig honom idag igen och i så fall har han åkt med mig varje arbetsdag i en veckas tid. Han åkte fredag-måndag, sen var jag ledig tisdag och onsdag, han åkte igår och idag är det fredag igen. Eller ja, på så vis är det ju redan en vecka eftersom jag redan där har räknat upp sju dagar.
Men jag hoppas att jag får med mig honom idag också, såklart.

Vidare måste jag säga att jag skarpt gillar den här låten. Den känns som att den kan bli en sommarplåga, om den håller i sig:

Anders Moneybrother Wendin

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, mars 05, 2014

Ensamt på toppen.

Frågan är om jag ens är på toppen?

Idag har jag torkat rent alla mina skåpsluckor och lådor i köket. Samt i skåpet under diskbänken. Toppen!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, mars 04, 2014

Jag andas mycket frisk luft, jag är vid liv.

Äntligen lite ledighet. Eller...?
Ja, tidigt imorse kom jag att tveka. Jag hade lagt mig så att jag somnade någon gång ganska nära midnatt och redan vid halv tre väckte Axel mig och ville gå ut. Det är ju mars nu, så marskatteriet har dragit igång. Trots att han är kastrerad, men jag förstår ju om han har vårkänslor ändå. Jag tror varken att mänsklighetens eller kattsklighetens vårkänslor sitter i pungen.
Jag masade mig upp och släppte ut honom, lade mig och somnade om. Klockan 4:47, ett klockslag jag har klivit upp på tidigare i veckan då min tidigaste tjänst börjar 5:47 och jag vanligen kliver upp en timme innan arbetsstart - då väcktes jag av telefonen. Det var X-Files theme, som indikerar att det är jobbet som söker mig, och på skärmen kunde grumliga ögon läsa att avsändaren eller rentav uppringaren var "Nobina CTL söker dig", som jag har döpt just det telefonnumret till, då det är det nummer trafikledningen ringer ifrån, men som vi inte kan ringa tillbaka till.
Trafikledningen brukar bara ringa och väcka på morgonen när man har försovit sig, och det var ju just vad jag först trodde att jag hade gjort. Men redan innan jag hade svarat så kom jag på att jag ju är ledig.
Jag svarade, efter nästan ingen tid alls, och möttes av ett... ingenting. Det hade redan lagts på i andra änden.
Jag antar att den som ringde lade på innan hen hörde mig svara, för annars vore det ju märkligt. Jag har lite svårt att tro att de ringde fel, då jag vet hur det ser ut när man tar fram numret till någon förare, då måste man skriva in helt fel namn först och det finns ingen annan Lundebring och faktiskt heller ingen annan Fredrik. Det förefaller alltså otroligt.
Så jag tänkte att de kanske ville be mig komma in och jobba extra för att det krisade på morgonkvisten, men att det fick en abrupt lösning eller något. Om jag kommer ihåg ska jag nog på torsdag (nästa gång jag jobbar), fråga om vem som jobbade under tisdagsmorgonen.

Den här lediga dagen har fokus legat mycket på min kropp. Återigen har jag kombinerat styrketräning, löpning, simning och cykling. Cyklingen idag blev dock lite kortare, då jag bara har cyklat till badhuset, vidare ner på stan, hem, till Coop och hem igen. Inte till och från mina föräldrar också, som sist.
Men det gör inte så mycket, för jag fick till väldigt bra tider både på löpningen och simningen. Jag sprang mina 12,15 kilometer som den asfalterade vinterslingan utgör (än tror jag inte att elljusspåret är helt gångbart) på 54:21, vilket utgör ett snitt på 4:28 per kilometer. Det är ett riktigt bra snitt för min del!
Lustigt var också att precis när jag stack iväg hemifrån så mötte jag Mattias som promenerade hem på sin rast, och när jag nästan var färdig med rundan, ja då mötte jag Mattias som promenerade tillbaka till garaget. Vid första mötet hälsade jag och han manade på en ökning - men att öka i början är jag dålig på. I slutet höll jag så hög fart och tog heller inte ur musiken ur öronen, så jag hörde inte om han sa något alls - men jag high five:ade honom.
Sen hördes vi av på sms.
I badhuset var det äntligen lugnt igen, inget sportlov. Där fick jag till ett jäkla tempo - med mina mått mätt - och avverkade mina 1000 meter på 25 minuter. Normalt brukar det ta 28. Om jag är slö, 30. Och för en gångs skull vet jag att jag inte kom av mig i mitt räknande av längder, dessutom. Jag ska ju simma 40 längder för att få ihop 1000 meter, och såvida jag inte gör någon specialare och vänder på mitten (vilket ofta händer om det är många som simmar), så ska ryggsvängen mot hopptornet räknas med de udda numren och bröstsimmet mot det grunda på de jämna numren - men det där kan rätt som det är bli fel. Ändå är jag väldigt noga att räkna halvlängderna då jag vänder på halva. Då fortsätter jag att räkna på samma siffra även efter vändningen där på mitten, tills jag kommer till en bassängände, och därmed skiftar ju udda och jämna - men det brukar jag ha koll på.
Hur som helst, allt stämde idag.

Efter badhuset var jag först till lampaffären som jag häromdagen också var till, nu för att en av de små halogenlamporna i lampan ovanför handfatet i badrummet, hade gått sönder. Jag tycker ju som sagt egentligen inte om den affären så jättemycket, men det finns heller inte många alternativ längre.
Trots att de är två som jobbar så tar det tid att få hjälp (det var två kunder där före mig i kön), och återigen skulle kvinnan som sist betjänade mig, göra sig lite lustig över andra och skicka menande blickar till mig. Den här gången gällde det ett gråtande barn som var ledsen över att hans pinne hade gått sönder.
Jag tycker verkligen inte om butikspersonal som gör så. När det inte är jag som betjänas, så ska inga menande blickar skickas till mig. Möjligen ursäktande blickar om något drar ut på tiden, men det så jag upplever dessa blickar. Det känns lite mer som "jag är lite lustig nu och det förstår ju du, ellerhur?"

Sen fortsatte cykelfärden hemåt via Blomsterlandet, där jag köpte lite frön och en ny växt. Den stora växtdöden har nyligen drabbat mig där inte mindre än tre växter - i och för sig alla omplanteringar av en och samma sjuka växt - har dött. Så dels köpte jag en ny växt och sen tänkte jag att jag ska försöka så lite i köksfönstret, så jag kunde även flytta över en växt därifrån, till ett av de tomma fönstren.
Basilika och dill ska jag försöka odla.

Hemma startade jag en tvättmaskin, rafsade ihop mina återvinningssopor och cyklade iväg mot Coop. Återvinningssoporna gjorde jag mig av med där jag alltid gör mig av med dem, på stationen utanför Willys och sen veckohandlade jag.
Köpte tre böcker på bokrean också, så det blev osedvanligt dyrt. 703 kronor. Det är annat det än under mina knaprare perioder då jag hade bestämt att livsmedelinköpen inte fick överstiga 300 kronor på en vecka.

Hemma sen satte jag igång med plantering och omplantering och lagade sen en pasta carbonara, och det är egentligen nu först som jag känner att jag sitter ner och slappnar av. Kroppen har sannerligen varit igång - och levererat - idag.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, mars 03, 2014

Quattrick

Idag har jag känt mig rätt slö och sliten mer eller mindre hela dagen. Inte sliten som i att jag har festat och haft mig, utan mer att jag har jobbat mycket och samtidigt klämt in mycket annat. Jag har ju sen i måndags bara varit ledig under torsdagen och sen jobbat alla andra dagar till  och med idag, men nu är jag ledig tisdag och onsdag. Tack och lov.

Arbetsdagen har dessutom innehållit till största del stadsbuss, vilket har den här lite förslöande effekten på min hjärna. Bland annat så blev jag våldsamt osäker på om jag svängde ut åt rätt håll från busstationen vid ett tillfälle. För en millisekund hade jag ingen aning om vilken av stadslinjerna jag körde, men tack och lov hade reptilhjärnan eller den rena rutinen, fått mig att svänga åt rätt håll.
Upplivande nog, och det behövde jag, så fick jag åter sällskap av Alex. Inte under alltför lång tid, men han åkte med lite längre än att han bara transporterade sig från punkt A till B, det var mer sällskapsåkning än så - men inte jättelänge. Och jättelänge är inget jag begär heller, jag är glad för det lilla. Väldigt glad.
Det blev således fjärde dagen i rad med detta charmanta sällskap. Jo, jag tackar!

Jag slutade 14:27 idag, vilket är tidigare än jag börjar under återstoden av veckan nu, eftersom jag i och med dessa lediga dagar åter ställer om mig till att jobba kväll i en dryg vecka.
Jag hade således kunnat ägna eftermiddagen åt en massa vettiga nyttigheter, men istället blev det vettiga onyttigheter då Gustaf kom hit och fikade. Mycket trevligt!
Det här enkla, vardagligt sociala, det är något jag gillar. Eller egentligen är nog det jag gillar att vara ensam tillsammans med någon annan av mina vänner - att det verkligen bara är vi två som interagerar och att jag därmed inte behöver halka bakom någon annan. Det gäller absolut inte bara Gustaf alltså, utan rent generellt. I ju större klunga jag umgås, desto mindre plats tar jag.
Jag är inte asocial, jag är bara inte så fruktansvärt framåt i alla lägen.

Någon form av mat borde jag svänga ihop av det ingenting jag har, då jag inte har handlat sen i söndags. Får trolla med knäna!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, mars 02, 2014

Recept för en god helg.

Det här har varit den trevligaste helgen på länge, och då har jag ändå jobbat fredag-söndag. Men ibland är jobb inget hinder för en riktigt trevlig helg, och ibland är det rentav en hjälp på traven för trevligheten.

I fredags var jobbet en ungefär lika stor bidragande del till trevlighet - men om man hårdrar det så hade ingen av trevligheterna hänt om jag inte att jobbat där jag jobbar.

Först fick jag ju sällskap när jag jobbade, i mer än tre timmar, av Alex. Hur trevligt som helst! Det är nog inte utan att han är den gulligaste jag vet, som så ofta håller mig sällskap på jobbet. Han har sett till att åka till sitt jobb med mig både under lördagen och även idag också. Det glädjer mig!

Igår fick jag syn på honom i backspegeln!

Och sen, när fredagen med lite övertidsarbete var över, då väntade en kväll hos Mattias ackompanjerad av vin, cashewnötter, popcorn, brieost och den tjugo år gamla filmen Speed. Innan filmen började övade vi dock på uniformsslipsknytning. Eller snarare; jag instruerade och Mattias övade. Jag vill dock lägga in en moderiktig brasklapp om att den enda slipsknut jag kan utantill och därmed alltid kör med, det var den vanligaste knuten så sent som... 1936. Samma år min farfar föddes. Så det kanske inte är den som är i ropet, men den funkar för mig.

 Mattias ser riktigt nöjd ut med vad han har åstadkommit!

Skål i vin och till fartfylld film där vi som bussförare kunde peka på en del filmiska brister.

Det bästa med kvällen med Mattias var nog två saker. Dels att det från hans håll kom på förslag att vi skulle göra en rutin av dessa kvällar, typ vintrevligheter en fredag i månaden eller så. Det vill såklart jag också!
Sen berättade han om hur han ändrade mycket av sin... ja, människosyn är nog faktiskt inte en väldigt stor överdrift att kalla det när han började umgås med mig.
Han hade tydligen väldigt svårt för homosexualitet tidigare och var väl rentav homofob, även då för ett par år sen när jag tyckte att han behövde muntras upp då vi först började umgås utanför jobbet, när jag bjöd honom på middag och bio. Han hängde rätt mycket ihop med en gemensam bekant till oss båda då, Sofie, och sa då till henne att han inte vågade sitta i något biomörker med mig, underförstått att han inte visste vad jag skulle få för mig där. Men hon sa, och det är jag väldigt glad för, att jag ju vill vara hans vän. Dels tycker jag det ställningstagandet av Sofie, att inte falla in i någon jargong, var väldigt fint och bra. Det hade ju kanske varit det enklaste? Framför allt, glädjer det mig,  att han  faktiskt gick på bio med mig och har den gjort det igen och gett mig både skrivna och fysiska kramar och en och annan puss i mindre nyktert tillstånd, sen dess. Inte har han heller några problem att lyssna på mig när jag berättar om än det ena och än det andra som rör mitt liv.
Jag tycker att det var väldigt stort av honom att kliva ut från sina fördomar och våga bli vän med mig.
Nästa steg blir att få honom att gå hjulvakt när jag kör paradbussen! Oh, så sugen jag var på att göra en flirtsmiley nu för att understryka att det inte är något jag förväntar mig. Men jag jobbar ju inte med smileys i den här bloggen. ;)
De bästa vänner är ju de som tycker om dig för den du är. När de dessutom får en mognare syn på mänskligheten samtidigt - ja, det försämrar inte direkt kvalifikationen för en bra vän.
När jag gick hem från Mattias så stötte jag på en gammal Harsjögranne, Pontus, som det också var trevligt att växla några ord med, i natten sådär.
(Som en liten parentes vill jag avsluta just detta stycke med att inflika att mängden vin jag drack var måttlig, i och med helgens tjänstgöring, samt att vi har alkolås på alla bussar, så ingen behöver rusa sina ögonbryn i höjden.)

Sofies roll ska inte förminskas, om man återgår till handlingen några rader upp. Utan henne hade jag förmodligen inte haft denne gode vän, och hon själv är också en god vän som jag dessvärre inte umgås lika ofta med. Hon är ju en sån som inte räds att säga sin mening och stå för sin åsikt även när det blåser, vilket också är en fin egenskap.

Lördagen blev, förutom Alex medåkning till sitt jobb, trevlig då min syster sen anslöt och åkte med mig både till och från Stockholm och sen till och från Söderhall och därpå hängde med mig hem, där hon hade förberett pommes duchesse till kvällens middag - plankstek. Gott och trevligt så det förslog!

Idag har jag jobbat igen och lämnat Louise här som inte behövde skynda iväg på samma sätt som jag, och hon hade varit ordentlig och röjt och startat diskmaskin och allt, så jag kan ju inte vara annat än nöjd.
Dessutom hade jag en trevlig rast med Joakim, hans sambo och blivande (väldigt snart) mor till deras förstfödda, samt även den blivande mormodern. Alla dem har jag träffat då jag var hemma hos Joakim och Nea och spelade GTA V för några månader sen (och Nea har jag träffat innan dess också). Nea fyller förresten 25 just idag - hipp hurra!

Jag kan inte vara annat än nöjd med denna helg!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, mars 01, 2014

Jag är vid liv.

Såhär känner jag bra dagar, som dessa.

Ordet är fritt, nu är det ditt.