fredag, februari 28, 2014

Kugghjulen drar maskineriet

Jag är så glad att min svacka förblev kort. Det kan jag aldrig riktigt veta, i synnerhet inte när jag är mitt i den, eller mer i botten av den.
Hur som helst så känner jag mig som mitt vanliga jag som kan fokusera på det som är bra istället för att enbart grubbla över det som är dåligt. Visst, tankarna finns kvar - det är lite som vid en lightversion av reaktionen vid ett dödsfall. Sorgen är permanent, men den blir med tiden lättare att bära på något märkligt vis. Lite raljant med en sån jämförelse på något som har svept över mig på så kort tid, men vad fan - sluta läs då. Jag skriver som sagt inte för din skull, jag skriver för min.

Den här dagen har börjat bra, då jag har fått se prov på och själv deltagit i att lösa problemet som helt uppenbart uppstår när en buss (den jag körde) inte vill vara med i matchen längre.
Idel kontakt med trafikledningen, kollegan som skulle komma med en ny buss till mig, samt kollegan som låg strax framför mig, men som körde en annan linje och därmed skulle vika av längre fram; det resulterade i att mina passagerare fick en säker och komfortabel resa hela vägen, kom i tid och slapp sitta i de larmljud som jag fick sitta i, till dess att jag fick den nya bussen. Allt klickade verkligen, och sånt är så skönt att se. Kugghjulen fungerar som det ska i maskineriet som vi kallar Nobina.
En bitsk kommentar jag har fått på mitt uttalande om detta på facebook var något i stil med "det där är ju bara en omskrivning för att ni har brist på service och underhåll, en buss ska ju inte haverera". Typ så.
Utopier kan man inte leva efter. Det är ungefär som nollvisionen - den är eftersträvansvärd, helt klart, men den kommer aldrig att bli verklighet. Så länge människa och maskin möts, så kommer problem förr eller senare att uppstå, och då är det ju exemplariskt att man har det goda samarbetet som då ändå leder till att alla kommer dit de ska, på utsatt tid.

Om en stund ska jag iväg och simma och idag har jag dels inte sprungit innan och dels ätit nyss (de godaste varma smörgåsar jag har svängt ihop i mannaminne... eller åtminstone mitt eget minne), så idag borde jag rent fysiskt sannerligen orka avverka 1000 meter. Däremot kan det ju vara så att folkmängden i bassängen får mig att reducera, det vet jag ju inget om än.

Och sen börjar fredagstrevligheterna på allvar. Först får jag med mig Blixten McBaum som han nu får heta, under nära nog hela andra halvan av arbetsdagen och sen vinmys med Mattias. Svårt att säga vad jag ser fram emot mest, men fredagen som helhet ser onekligen ljus ut.

Ljust däremot, kändes det inte när jag igår såg Jills veranda på svtplay. Det var första och enda avsnittet jag har sett och kommer att se, men jag ville se just för att hennes gäst var den numer bortgångne Kristian Gidlund. Han var verkligen fantastisk med sin öppenhet kring hans dödliga cancer, som ju också tog hans liv i september i fjol.
Han sa så mycket tänkvärda saker och jag själv tänker ju en del på döden (antar jag att alla gör, mer eller mindre?), och det slog mig att han fick sin första cancerdiagnos när han var 27, som jag är nu, och dog när han var 29.
Jag själv ska på en undersökning om ett par veckor, bokad av ren noja för att jag drömde att jag hade cancer. Någonstans går det ju att se ett olustigt samband i det, även om jag nu ändå inte tror att jag har det. Men det är väl bättre att kolla upp än att gå och tro sig vara säker varvat med att drömma mardrömmar?

Utan att romantisera, så undrar jag hur det är att leva och veta att man snart ska dö. Vi alla vet ju att vi ska dö, så på ett sätt borde det inte vara någon skillnad - samtidigt som det är en enorm skillnad. Hur påverkar det valen man gör den tid man har kvar? Förhoppningsvis får jag aldrig någon närmare inblick i det, men ändå undrar jag.

Men nu ser jag alltså fram emot en trevlig fredag och en fin helg! Visserligen ska jag jobba i helgen, men det hindrar inte att den blir trevlig.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, februari 27, 2014

Frustrerad, igen.

Igår kväll var jag riktigt glad och idag är jag åter frustrerad. Fast... ändå åt det glada hållet. Frustrationen nu består inte i något som någon annan riktar mot mig, utan att i min egen dumhet.
Objektet för frustrationen är riktat till mitt kök.
För några dagar sen slutade fläktlampan ovanför spisen att fungera. Jag skruvade ur den och konstaterade att det var en lågenergilampa av modell smal sockel. Jag tittade i lådan där jag faktiskt har ett litet förråd av lampor av olika slag, men kunde konstatera att alla lågenergilampor där hade bred sockel.
Igår handlade jag på Coop efter jobbet och köpte då en lågenergilampa, väl medveten om att jag skulle ha en med smal sockel. I och med att alla lampor är i en kartong är det endast bilden på utsidan man får lita till och det gjorde jag.
Hemma gjorde jag mig redo att skruva i, öppnade således kartongen och såg till min - just det - frustration; jag hade köpt en lampa med bred sockel.

Idag gick jag till det som numera är stans enda lampaffär (helt klart fel affär som gick i konkurs, jag gillade den förra mycket bättre), med min trasiga glödlampa i fickan för att visa den och få experthjälp att få rätt.
Samtidigt tänkte jag också att jag skulle köpa en vit förlängningssladd, modell så kort som möjligt, då sladden till min nya mikro är grå och inte gör sig snygg mot mitt vita kakel, då eluttaget sitter upptill ovan diskbänken. Därför ville jag ha en vit sladd, som då kunde dras upp under skåpen och ner i hörnan bakom mikron. Köpte även sladdklämmor, eller vad de nu kan tänkas heta.
På plats i kassan var det på vippen att kassörskan gav mig en lågenergilampa med bred sockel ändå, som parentes.
Sen tycker jag inte om sättet hon pratade snudd på nedlåtande mot en äldre kvinna som hade lite svårt att beskriva en lampa hon skulle hämta ut och att hon först inte riktigt mindes om de hade ringt henne och sagt att den fanns att hämta eller inte - samtidigt som hon skickade menande blickar mot mig, som om jag skulle vara införstådd i att vissa kunder är ju bra besvärliga, eller något. Oproffsigt och inget jag vill vara en del av.

Hur som helst så kom jag sen hem, drog ut sladden till mikron och packade upp förlängningssladden och såg då till min - just det - frustration; jag hade köpt en ojordad förlängningsladd! Herregud, säljs såna än?
Men jag borde såklart att tittat.
Dessutom blev det fullt debakel att få igång klockan i mikron igen, då jag satte i mikrosladden igen. Fick vända mig till manualen för att få igång den, och där stod det dessutom "använd inte en förlängningssladd!". Suck, dubbel frustration där då.

Dessutom var de här sladdklämmorna som skulle hålla fast sladden på överskåpens undersida i smalaste laget, så jag fick svära både en och två gånger innan jag fick dessa på plats. Tidigare har universallösningen silvertejp hållit upp sladden, men nu övergick jag till något mer diskret.

I övrigt idag så är det denna veckas enda lediga dag, och då har jag såklart känt pressen på mig att både springa och simma, då jag inte vet hur jag ska hinna springa någon annan dag (och simma vill jag ju göra varje dag som jag kan).
Idag tog dock energin abrupt slut. Jag styrketränade hemma och gav mig sen ut och sprang de 12,2 kilometer som asfaltslingan är. Det tog mig femtiosex minuter och fyrtio sekunder (snitt 4:40/km). Hemma lade jag in tiden på jogg.se, stretchade och cyklade sen till badhuset där planen var att simma 1000 meter. Först var det ganska mycket folk i simhalvan av bassängen, så jag tänkte att jag nog av den anledningen kan reducera det till 500 meter om jag upplever tempot som för segt. Men ganska snart var det bara jag och ett par andra, men mina krafter sinade verkligen. De som crawlar har jag sällan en chans mot, såvida de inte är barn, men nu blev jag omsimmad av crawlade barn. Så av rent energimässiga skäl reducerade jag simningen till 500 meter. (14 minuter). Sen svimmade jag i bastun.
Okej, det var en överdrift, men så länge det inte är för mycket folk på översta raden så lägger jag mig gärna raklång på den och så gjorde jag även nu. Så grymt skönt.
Där kom jag fram till att skillnaden mot i söndags, då jag senaste kombinerade löpning och simning (plus en herrans massa cykling som idag blev ca en tredjedel av denna), var att jag efter löpningen och innan jag stack iväg och simmade - åt lunch.
Lunch är något jag nästan aldrig äter, och äter jag det så äter jag nästan aldrig middag. Äter jag båda dessa delar så har jag sällan ätit frukost, då har frukosten blivit mer av en lunch. Två av dessa mål slås alltså mer eller mindre alltid ihop här och oftast är det lunch och middag.
Frukosten jag äter är rätt modest. En smörgås och ett glas juice, och det fattar även jag att det är för lite att grunda med inför en sån massiv träningsdag.
Men det är lätt att glömma i stunden.

Morgondagen ser jag fram emot. På större delen av andra arbetshalvan efter delningen ska jag få sällskap av bäste Alex, enligt önskemål från honom. Hurra för det! Det blir 651 (då ska jag visa var både jag och än så länge Mattias bor, då han införstådd i vem Mattias är), 655, 625 och 644 samt diverse tomkörningar där som jag ackompanjeras. Hurra!
Som om inte det är nog så ska jag direkt efter arbetsdagen promenera hem till Färsna i sällskap av nyss nämnda Mattias och sen dricka vin med honom. Inga mängder à förra fredagen hos Ann - jag jobbar ju i helgen, men ett glas eller möjligen två. Därtill ett mycket trevligt sällskap, som man alltid har i Mattias.
Det blir ju dessutom lite av ett avslut på vår relation som grannar. Från mitten av mars kommer vi upphöra att vara grannar och "enbart" vara vänner och kollegor. Men jag menar, även om jag tycker att det är trist, så är ju vänskapen det jag minst gärna vill mista - och det gör jag ju inte.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, februari 26, 2014

I can see clearly now

... but the rain isn't all gone.

Idag är första dagen som jag inte känner mig arg och knappt heller ledsen för den vändumpning jag nyligen råkade ut för. Visst, jag är fortfarande oförstående, men jag har nog accepterat faktum nu. Precis som jag sen länge har accepterat att du är den du är, även om du inte tycks ha förstått det. Att acceptera och att tycka att något är briljant är dock långt ifrån samma sak.
Du är välkommen åter när du vill, för din plats är oersättlig. Men jag tänker inte stå och stampa på samma fläck under tiden.

Jag börjar bli väldigt förtjust i en av mina återkommande passagerare. På ett rent icke-attraherat plan då ska sägas.
Det är en kille som har någon form av utvecklingsstörning eller liknande, som alltid tycks bli så glad när det är jag som kör och i synnerhet när jag kör honom två gånger samma dag. När han klev av efter att jag hade kört honom andra och sista gången under dagen så kom han fram och undrade om jag skulle köra imorgon igen.
Normalt sett har jag inte samma tjänst två dagar i rad, så heller inte nu - men på fredag kör jag exakt samma linjer och tider som idag, så det var ju kul att meddela honom. Det känns lite bättre att säga att vi ses i övermorgon än att vi ses om fem veckor, då mitt schema rullar på fem veckor.

Ledig imorgon. Woho!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, februari 25, 2014

Something lost and nothing gained.

Kanske händer det nu ändå, att jag sjunker nedåt i det som är lätt att kalla vinterdepression, trots att våren gör sig påmind emellanåt.
Jag har klarat mig hela hösten (tror jag, vill minnas det så) och vintern hittills genom att fokusera positivt, genom att träna mycket så att min kropp har de bästa förutsättningarna att må bra och jag har alltid haft någon att kunna prata om allt och inget, stort och smått, trams och flams med.
Oftare och oftare nu - inte konstant - sköljs jag över av en känsla som är en blandning av sorg, ilska, frustration och oförståelse.
Det är tur att det fortfarande finns glädjeämnen som kan distrahera de tankarna, för annars kommer mina dagar draperas i mörkgrått igen.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, februari 24, 2014

Lillpoeten

I mig det bor
En frustration så stor.

Tack för mig.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, februari 23, 2014

När själen värker

... får kroppen lida.
Eller jobba. Vissa skulle nog se det som ett lidande, men det slutade min kropp för länge sen att göra.
Idag har jag gjort mitt lilla triathlon igen där jag utom tävlan först styrketränar och sen drar igång med löpning, simning och cykling. 12,15 km löpning på 55:25 (4:34 i snitt per km), 1000 meter simning på 28 minuter och sammanlagt över en mils cykling till och från badhuset, till och från Coop och till och från mina föräldrar.
I badhuset träffade jag tre generationer Yttergren när jag skulle gå och basta. Mattias med både son och far var där och hade då precis kommit. Jag hade ju kunnat stanna och plaska med dem, de motionssimmade ju inte utan skulle leka med pojken, men jag tänkte att jag inte skulle förstöra deras respektive far och son-stund.
Mattias ska jag träffa nästa fredag, och det kan ju dessutom hända att vi träffas på jobbet innan dess. Det är det fina med Mattias, att han både uttrycker att han vill umgås och att han dessutom prioriterar att göra det.
Alla behöver vi emellanåt få bekräftelse, på att vänskapen är värd något.

Åtminstone jag med min skeva självkänsla.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, februari 22, 2014

Enough is enough.

Jag skrev tydligen inget inlägg igår.
Det är heller inte så konstigt, då jag innan jobbet hade full färd med att göra våfflor, simma och kontakta den okontaktbare. Efter jobbet (hemma kring 23) så hade jag egentligen inte tänkt sätta mig hos en granne som jag var inbjuden till, i och med att jag idag skulle åka till Uppsala klockan 11:30 och innan dess gärna ville hinna storstäda, så att jag därmed tänkte kliva upp kring åttasnåret.
Men eftersom jag blir fullständigt ignorerad från Uppsala, så bestämde jag mig till sist för att inte åka. Jag borde ha bestämt mig för det för länge sen men i min naivitet vill jag ju tro på det goda i mina medmänniskor, i synnerhet hos de jag klassar som mina bästa vänner, att en sådan vän inte bara kan sluta bry sig om mig. Det verkar dock visa sig vara fel, för en vän som inte ens kan lyssna till en vädjan om att ge ett kort besked och istället bara skiter i mig, vad för slags vänskapsträff väntar mig då? Det hade jag i och för sig gärna tagit reda på, men jag ville inte riskera att fem timmar av min lördag skulle gå åt till spillo. Det tar en och en halv timme att åka till Uppsala, sen tar det såpass lång tid för mig att hitta dit jag ska, för att jag tidigast ska kunna åka hem två timmar senare då nästa buss kommer och vänder, och så en och en halv timme hem. Jag skulle bergis inte ens bli insläppt tänker jag.
Men jag kan ju inte veta om jag tänker rätt när jag inte kunde få något svar på den enkla frågan "vill du verkligen att jag kommer?". Ett ja eller ett nej hade räckt. Jag kräver ingen motivering, även om ett nej hade gjort mig ledsen. Ett ingenting gör mig mer ledsen - och arg.
Hur dåligt man än mår eller hur arg man nu än må vara på mig, så kan man så länge man bevisligen använder sin telefon ändå bemöda sig med att skicka ett kort svar.
Och precis just nu blir jag ännu argare, för nu såg jag en bild på facebook som bevisar så mycket för mig. Det är jag som inte orkas med, inte de övriga som också räknades upp av listan på folk som kräver för mycket.
Jag är inte långsint, men ett sånt här svek har jag inte upplevt sen jag blev dumpad.
Det gör fysiskt ont i mig.
Det hade det inte gjort om det här hade varit någon ytlig relation, men med det djup vi har fått och de förtroenden som har delats, de tårar jag har gråtit, att man bara kan kasta bort det och klassa det som värdelöst, det förstår jag inte.
Om jag har missförstått allt så är det upp till dig att säga det. Eller upp till dig att be om ursäkt.
Jag är färdig nu.
Något mer gnällande om detta blir det inte. Någonsin, hoppas jag.

Så, med andra ord tänkte jag att vin hos en granne var nog just vad ja behövde. Jag bytte om och gick över och knackade på och hade snart ett vinglas i handen och fyra glada grannar kring mig.
Mitt glas fylldes på och fylldes på och till slut var klockan fem och jag var jättefull, med mina mått mätt.
Världen snurrade och min mun sa saker jag inte brukar säga.

Jag vaknade vid halv elva imorse och mådde. Inte. Bra.
Ändå tog jag mig samman och storstädade.
Sen mådde jag. Bättre.

Bra saker hände igår förresten, och det är de bra sakerna jag vill fokusera på nu.
Alex åkte med mig och jag överraskade rentav honom genom att hälsa på, på hans jobb - ett ställe jag inte har satt min fot på, på år och dagar. McDonald's. 
Det var jättetrevligt sällskap, nog det trevligaste hittills. Inte så att det har varit otrevligt någon annan gång, men igår kändes det extra avslappnat och glatt. Skrattigt.
Det är en fin kille, det där.

Jag behöver hitta fler såna. Människor som vill umgås med mig och som inte trampar så hårt på min själ.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, februari 20, 2014

Min hjärna slår knut på sig själv

Idag har det varit en annorlunda arbetsdag. Jag har varken kört buss eller ens suttit i någon, annat än för att transportera mig till och från Hotell Roslagen, där jag och en speciellt utvald grupp förare tillsammans med ledningsgruppen och lite annat folk, har haft en uppstart av de förbättringsgrupper som vi ingår i.
Det visade sig att det inte var alls det jag trodde att det skulle vara (kanske mest baserat på att förhandsinformationen var rätt obefintlig), men det kommer nog bli bra ändå.
Jag trodde att det skulle vara ett mer fritt forum att lägga fram förbättringar man kan se, men nu är det istället fokusinrikat på hur vi ska minska våra skadekostnader.
Det kommer i och för sig att täcka in en hel del, så jag tror som sagt att det blir bra ändå.

Mindre bra är att detta möte kom nu i min kvällsvecka, så min kropp var inte helt bekväm med att kliva upp och försöka aktivera hjärnan alltför tidigt.
Bra å andra sidan var ju att jag slutade betydligt tidigare än vad jag annars skulle göra.

För att hoppa vilt i ämnena, så som jag brukar, så såg jag på facebook att min favoritgranne fyller 6 år idag. Jag är inte vän med honom där, utan med hans mamma, om någon undrade hur jag kunde se det.
Han är min favorit av den enkla anledningen att ingen annan vrålar "Heeej Fredrik!!!" så som han gör. Ofta öppnar han altandörren och ropar bara jag cyklar förbi.
Så jag kände att han måste ju få en present. I och med att jag inte hade koll på att han fyllde år förrän imorse, så har jag inte haft tid att köpa något. Istället gav jag honom något jag redan hade hemma. Lite fult kanske, men jag gav bort en sak jag själv fick när jag fyllde år. En leksaksbuss.
Jag tror dock inte Mattias, som jag fick den av, har något emot det. Han såg det nog som en kul grej och vet förmodligen att sen sexåring har med glädje av den än vad jag har.
Dessvärre var det ingen hemma hos Kristoffer, som pojken heter, så jag hängde presenten i en påse på dörren.

I övrigt är jag så less på osäkerheten. Less på att ha folk runt mig som i ena stunden hyllar mig och bandet oss emellan, för att i nästa ifrågasätta vänskapen och inte höra av sig alls, knappt svara på tilltal och inte svara på direkta frågor.
Är det så svårt att förstå att jag inte vill något annat än väl. Att jag vill ha just dig som min vän och att ingen kan ersätta det du har. Andra vänner både har jag och kan skaffa, men du liksom de andra är unik(a) och oersättliga.
Inget jag säger verkar dock hjälpa.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, februari 19, 2014

The Circle of Life

För ett par dagar sen, den 16 februari, skulle min älskade morfar ha fyllt 92 år om han hade uppnått den höga åldern. Det gjorde han inte, han dog 75 år gammal 1997. Men på denna hans tilltänkta 92-årsdag somnade istället hans drygt 93-åriga storasyster in. Min kära gammelfaster Doris finns alltså inte längre, vilket även om gammelfaster/mammas faster/morfars syster kanske inte är det närmaste släktband man har och även fast hon geografiskt fanns nära (Klippan, Skåne), så är det en sorg för mig. Inte en avgrundsdjup och tårdrypande, då jag vet att Doris kände sig färdig med livet och att hon dessutom fick ett värdigt avslut omgärdad av sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Men en sorg är det såklart ändå.

Jag träffade henne inte så fruktansvärt många gånger genom livet, men jag tyckte verkligen om henne och ända sen min morfar dog har jag, då jag har träffat henne, sett honom i henne. De var så lika.

Sommaren 2009 träffades vi senast och alltså sista gången.

 Varken ord eller bild kan förmedla hur förtjusande älskvärd hon var.

I och med att hon blev så gammal, så är denna död mycket enklare att smälta än senast då min farbror dog, 48 år gammal. 
Jag konverserade lite med min syssling om detta häromdagen. Doris var hennes farmor och hon sa det så fint; dels visste hon inte om att det var min morfars födelsedag, men hon sa också att hon inte är vidare religiös, men då hon åkte för att ta farväl av Doris, så lyste en klar regnbåge över vägen och då tänkte hon att det var hennes farfar som pyntade lite inför att få ta emot henne.

Jag är inte heller vidare religiös, men det är ändå så fint när man kan få se och tro på såna tecken.

Jag å min sida vill tro att de senaste dagarnas solsken - det har varit soligt väder här ända sen hon gick bort, innan dess var det jämngrått i flera månader - också har en parallell till hennes bortgång. I mitt inre ser jag det som att min morfar, Doris och hennes man nu är återförenade och kan fortsätta kampera ihop.

Den här tittar jag på när jag behöver gråta lite, det funkar alltid.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, februari 18, 2014

Tid för eftertanke

"Jag slåss och håller kroppen varm."

Som så mycket annat, en mångbottnad textrad av Kent.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, februari 17, 2014

Vårens första dag

I natt sov jag minst sagt lite illa. Hypokondrin som jag normalt sett inte brukar vara så hårt drabbad av slog till med full kraft och lät mig vakna vid femtiden, helt övertygad om att jag har cancer. Det var inte helt lätt att somna om efter det, men jag lyckades tack och lov ändå. Jag ska ju jobba till 25:10 i natt, så en vakenhet från klockan fem när jag inte somnade förrän efter ett går, det hade inte varit optimalt.
När jag vaknade nästa gång var jag lite lugnare inombords, men jag har ändå flaggat för att jag vill ha tid för en kontroll av en liten avvikelse på ett ställe i huden. Jag har något som ser ut som ett myggbett, men som inte kliar och aldrig har gjort och heller inte ömmar så som finnar brukar göra när man klämmer på dem och den har suttit där rätt länge nu, så det är lika bra att kolla upp.

Jag har fått en tid 21:a mars, så ja, till dess får jag ju hoppas att den hinner försvinna av sig själv.

Idag kan jag bara instämma med Laleh. Det känns som vårens första dag. Jag har låtit solen skina på min hjässa efter dagens tusen meter simning, då jag krattade bort allt grus från gräsmattorna i plättarna som tillhör mitt hus och de gräsmattor som alla skulle kunna känna att det är någon annans. Jag lämnade kvar de som uppenbart tillhör andra hus.
Visst, det är bara mitten av februari än och mycket snö kan återstå, vilket alltså kan göra att nytt grus skottas ut i snön, men även om jobbet riskerar att bli ogjort så blir resultatet ändå trevlig nu så länge det inte är snö. Plus att jag har en anledning att vara ute i solen. Än är det ju inte så varmt ute att det passar att göra ingenting - något måste ju göras. Och promenera var jag inte sugen på.
Om jag inte fick det att framgå förresten, så har solen skinit hela dagen idag. Det har den inte gjort på flera månader nu, känns det som.

Till sist vill jag avsluta med att konstatera att det alltid är bäst att prata om problem istället för att tiga ihjäl dem. Bättre att säga ifrån än att inget säga alls och hoppas att den "tysta diplomatin" ska lösa saken av sig självt. Det känns som att jag idag fick gehör för det.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, februari 16, 2014

Föll till föga

Idag har jag känt hur plånboken har behövt lättats och gjort slag i sak genom att handla tre föremål som jag alla egentligen skulle kunna klara mig utan - en som jag dessutom aktivt har tänkt att jag faktiskt skulle klara mig utan och två av mer eller mindre estetiska skäl. Estetiska på ganska olika vis, dock.

Jag började med att gå till Intersport. Gå, ja eftersom min cykel fick punktering i... torsdags. Jag tror det var då, åtminstone. Nu har jag ju en tandemcykel också, men det är ganska omotiverat att böka fram den bara för att cykla till Knutby torg som ligger en knapp kilometer bort.
Hur som helst så var jag där igår och köpte slang och nytt däck till cykeln och såg då att de hade rea på jackor. Snygga jackor, förut till hutlösa priser som jag aldrig köper jackor för, nu till hälften av de priserna som jag kan tänka mig att köpa en jacka för. Jag slog till på en, och den behövde jag egentligen inte av det skäl att jag sen... kanske 2003 eller något, har en likvärdig jacka (den typen av jacka man helst inte tar på förrän det blir minst tvåsiffriga minusgrader - vilket vi inte har haft här än denna vinter). Den jackan är dock gammal och ful, om än fortfarande fullt funktionell. Men nu kommer jag lägga den i en sån där returskänk-container.
Egentligen vore det ju lite häftigt att ge den direkt till någon tiggare/uteliggare som ser ut att frysa, men jag kommer ju inte släpa runt på den i hopp om att se någon lämplig kandidat, så det den får bli föremål för returskänken.

Sen gick jag vidare till Jysk där jag även var in i går och tittade på mattor av olika slag. Jag har nämligen kommit på att jag borde ha en avlång matta från hallen in mot köket, då min käre Axel alltid rusar in till köket så fort han kommer in från utevaro och såhär års har han ofta rätt blöta tassar. Blöta tassar på nyskurade golv är inte toppen, så jag tänkte att med en avlång matta så har hinner han sätta ner tassarna ganska många gånger och förhoppningsvis bli något torrare, innan han är framme vid matskålen.
Jag slog till på den jag igår tittade ut.

Jacka och matta.

Sen gick jag till Elgiganten, där jag också var igår och spanade in en ny mikro. Ja, jag hade ju tänkt klara mig utan, men häromdagen glömde jag bort att jag inte hade någon mikro och tänkte då värma på en matlåda (vilket jag inte ofta gör), innan det var dags att cykla till jobbet. Men, jag blev ju varse mikroavsaknaden och fick istället cykla till jobbet först och äta den där, innan jag började.
Så kan jag ju inte ha det tänkte jag, plus att jag hittade en snygg hörnmodell:

Hushållet har numera en mikrovågsugn igen.

Igår kväll pratade, eller ja, chattade, jag rätt länge med en gammal klasskompis som jag kommit att gilla allt mer på sistone. Sanningen att säga har jag väl alltid gillat honom, men vi har mer kontakt nu än någonsin tidigare. Det uppskattar jag verkligen. Överlag uppskattar jag vänner som vill prata med mig.

En kvällsvecka väntar nu där jag direkt på måndag har den senaste tjänsten, så idag ska jag hålla mig uppe länge.
Det är så ljuvligt med omställningen åt det här hållet. Känslan av att "nej, jag borde nog stanna uppe lite längre" istället för "nej, jag borde ha gått och lagt mig för länge sen" och sen få sova så länge Axel vill, för att sen somna om, istället för att kliva upp i svinottan. Ah, det är så fint!

Jag har förresten sprungit idag. Inte simmat. Jag ville göra båda, men i och med att jag och min far bytte slang och däck på min cykel först senare idag, så kände jag att jag inte gärna kunde springa mig svettig och sen till badhuset. Det kändes som för lång tid av ofräschet ute bland folk.
För alltså, jag har numera inget emot att springa och svettas ute bland folk. Så länge jag aktivt tränar, så spelar det inte roll om folk ser att jag är svettig och där och då känner jag mig inte ofräsch heller. Eller alltså, jo det kan jag ju göra, men det är inget jag tänker på. Direkt när jag har slutat med den aktiva träningen och exempelvis  bara transporterar min kropp till badhuset - då känner jag mig ofräsch. I synnerhet eftersom jag har mina vanliga ytterkläder på då, i och med att det är dem jag ska ha sen efter simning och bastubad.

Så nej, jag sprang bara. Min korta runda på 4,4 kilometer idag. Nu minns jag inte tiden det tog mig, men snittet blev 4:17/km och det är ett av mina bästa snitt. Bläddrade i min träningsdagbok fram till i våras/somras någon gång då jag hade snittet 4:14/km och bättre än så tvivlar jag på att jag har varit.
Jag är nöjd, även om min kropp egentligen vill springa mer än så. Jag får inte samma sköna känsla i kroppen efteråt om jag springer kort och snabbt, som när jag springer långt och fortfarande rätt snabbt.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, februari 15, 2014

Woopa Indian style

Igår var jag på en indisk fest med min familj.
Min kära mor var ju nyligen på en arbetsrelaterad resa just dit, och det var det gänget som hade styrt ihop en fest med indisk mat, bildvisning, frågesport, dans och allt möjligt som skulle låta oss anhöriga också få ta del av det som de hade varit med om.
Det var riktigt gott och trevligt, tycker jag. Möjligen med undantag av dansen. Visst, det var roligt att titta på de som dansade, men jag kände mig verkligen inte manad till några bollywood-moves själv.
Visst, det är synd att jag är så mentalt stel som jag är, men sånt där kan jag inte bara frammana från ingenstans, inte ens med ett par glas vin innanför västen.
Utöver det tycker jag dock att det var riktigt trevligt och där dans inte är min kopp te, så är ju frågesport i rak motsats verkligen min kopp te. Det var ett smart upplägg där projektor och smartphones var inblandade, så att man tävlade i sin telefon och frågor, svar och lagens placeringar efter varje fråga (där både rätt svar och kortast betänketid gav högst poäng), projicerades upp på duken.
Vi var TheLundebrings och det var jag som skötte telefonen, och av de tretton lag som tävlade så hade vi först fel på första frågan och kom därmed inte upp på den topp fem som fick synas när varje rätt svar hade presenterats, men sen kom vi in i matchen och höll oss stabilt på en tredjeplats - där vi även slutgiltigt landade. Det renderade oss indiska nyckelringar.

Vi är inte så olika långa. Verkligen inte.

Hemma sen tittade jag på finalen av På spåret i efterhand och blev så glad att jag kunde ett resmål på tio poäng (hur ofta händer det?), vem där i ett mycket tidigt skede (hur ofta händer det?), en av musikfrågorna (hur ofta händer det?) och några av småfrågorna däremellan.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, februari 14, 2014

Högt och lågt

Tiden är inte med mig idag. Därför:

Lågt

  • Jargong, rent allmänt. Men jag får ju finna mig ändå.
  • Att blanda ihop farthållarens resume-knapp med tutan. Pinsamt vid omkörningar.
Högt
  • Man som klev av och sa "Tack för samtalet, det lät riktigt trevligt. Första gången på 40 år jag hör något sådant" - apropå att jag önskade alla en trevlig helg i högtalarna.
  • Barn som klev av och önskade mig trevlig helg innan jag hunnit säga något i högtalarna.
  • Kvinna som sa "puss och kram tillbaka" apropå att jag på min sista tur avslutade med just de orden, apropå dagens datum.
Ordet är fritt, nu är det ditt

torsdag, februari 13, 2014

No faith in humanity

Ganska mycket har varit skit idag.
Jag brukar dock fokusera på det som har varit bra, och det har jag väl egentligen också gjort hela dagen fram till nu, men för en gång skull tänkte jag bara vara negativ här.

Imorse kom en man fram till mig och ifrågasatte om inte passagerarna själva kunde få välja om de ville läsa eller inte - i åsyftande på att alla läslampor var tända.
I den typen av buss jag då körde, tycker jag att det blir ett väldigt mysigt ljus i bussen (när det är mörkt ute) om man enbart har alla läslampor tända och inget annat - men jag vet att alla passagerare inte vill sitta under en sån lampa, så därför tvångständer jag inte lamporna. Jag går runt och tänder dem alla manuellt innan jag kör iväg från garaget, så att man som passagerare lätt ska kunna hitta till sin plats och sen kunna släcka och få mörkt om man vill.
Att man då inte ens provar att släcka lampan...

Jag var i badhuset efter att jag hade sprungit idag, på min delning. Torsdagar vid öppning tycks inte vara någon bra dag, för det var på tok för mycket folk för mig där. Jag simmade 100 meter bara.
Jag hade i och för sig redan från början tänkt reducera mitt simmande till 500 meter i och med att jag behövde skynda till garaget innan rastens slut och hinna äta en matlåda.
100 meter känns som ett hån mot mig själv.

Mitt bästa bussällskap ville, men kunde inte åka med mig idag. Han skulle komma tolv minuter för sent till min avgång och så länge kunde jag ju inte gärna vänta .

När jag skulle cykla hem från jobbet, i regnet som lägligt kom då jag klev ur min buss, så kändes det lite trögare än vanligt att trampa iväg. Först trodde jag att det berodde på att jag startade på högsta växeln (trean alltså), men efter ett par tramptag insåg jag att jag hade punktering på bakdäcket.
Bara till att leda cykeln hem då.

Men värst:
Ignorans. Som alltid.
Inte som att jag alltid blir ignorerad därifrån, utan att jag alltid tycker att ignorans som fenomen är värst, när det kommer från de jag bryr mig mest om.
Det fräter på min självkänsla när det inte ens tycks lönt att säga att kontakt just nu inte är önskvärd.

Piss.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, februari 12, 2014

I go blä

Idag känner jag mig lite äcklig. Och lite uttråkad.
Tjänst 1119 does that to you.

Äcklet kommer av för hög fett- och sockerkonsumtion. Tur att jag åtminstone har simmat.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, februari 11, 2014

Det kallas tvivel

... det där som stör. Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör.

Nu har jag i och för sig ingen klump i magen eller något speciellt konstigt humör, men ett tvivel känner jag och det tvivlet har jag förmedlat vidare i det jag anser vara rätt riktning, även om det kanske kan uppfattas som att gå fel väg, av vissa.
Nu förstår du förmodligen ingenting och det kommer jag inte heller göra när jag läser detta igen, men som en minnesbeta till mig själv kan jag säga att det rör en speciell del av mitt jobb.

Jag strävar ju efter att i så många lägen jag kan, göra rätt. Jag hoppas bara att det som jag ser som rätt också är rätt. Det kan jag ju inte alltid veta på förhand.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, februari 10, 2014

Slöfiskar

Det finns inte mycket alls att säga idag, så jag klämmer väl ur mig det lilla.
Delad vecka med tidig uppstigning igen, yay!
Jag är handledare hela dagen och är därmed stöd till en ny kollega och det har hittills (halva dagen är avklarad) gått bra och varit trevligt. 

Jag har varit och simmat, vilket inte var så galet lyckat. Måndagar brukar vara mina bästa dagar att simma, då badet öppnar tidigare för allmänheten och det då brukar vara lugnt/dött när jag kommer dit.
Idag var dels någon särskola där och dels var det mer folk än vanligt, så jag stod inte ut med mer än 500 meter, vilket tog 14 minuter att avverka. I bastun sen var det dock desto lugnare. Pensionärsligan hade inte hunnit dit.

Jag hade egentligen tänkt göra smeten till en ugnspannkaka nu, men nu har Axel lagt sig i mitt knä här vid datorn, så det känns ju förmätet att gå härifrån. Han har inte legat i min famn så mycket på sistone, så jag får njuta medan jag kan.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, februari 09, 2014

Solfläckar och solstrålar

Igårkväll hann jag under loppet av... ja, kanske en halvtimme- en timme, känna en viss misströstan över min tillvaro. Jag åt middag hos mina föräldrar och då lämnade jag telefonen nere i hallen som jag rätt ofta gör, då den är alldeles för klumpig för att ha i jeansfickan och för att jag ibland vill vara lite social utan att snegla på telefonen hela tiden.
Hur som helst, planen med lördagen var från början att åka till Tony i Uppsala och gå på hemmafest hos honom, något som jag både såg fram emot och bävade inför. Såg fram emot för att Tony är Tony och för att det vore roligt att träffa de han annars umgås med, bävande för att jag trots allt inte skulle känna någon annan. Och för att rent allmänt alltid bävar lite för att gå på fest - men just därför tänkte jag att jag kunde behöva bearbeta det lite.
Hur som helst vacklades det in i det sista om det skulle bli något av den där festen och så sent som dagen innan lät det som att det var inställt och då bestämdes att jag kommer och hälsar på om två veckor istället.

När jag nu kom ner till min telefon och tittade på den var klockan 21:34. Där fanns ett meddelande från Tony från klockan 20:52 om att det blev fest och om jag ville komma.
Debakel på debakel där, kände jag.
Sista bussen till Uppsala från Norrtälje går 21:31, och det gör den inte från mina föräldrar, utan från busstationen. Även om jag hade sett meddelandet i samma sekund det kom till telefonen, så hade jag fått det sjukt stressigt om jag då först skulle cykla hem och rafsa ihop det jag behövde ha med mig och sen cykla ner till busstationen (eller med lite bussförarmagi kanske jag hade kunnat hoppa på vid garaget, som blir närmare för mig). Och i och med att jag i så fall hade åkt in med sista bussen till Uppsala, hade jag inte kunnat åka hem med sista bussen, i och med att den går ca 15-20 efter att den har anlänt till Uppsala. Det är alltså samma buss, som vänder. Sova kvar var inte lämpligt fick jag för ett par dagar sen veta.

Så, där och då kände jag en viss frustration och maktlöshet, i synnerhet när jag såg facebookbilder sen.

Men sen ändrade jag fokus. Inget blir bättre av att jag surar, tänkte jag. Tony frågade om jag ville komma och det får ju vara det som räknas ändå, en önskan om att ha mig där.

Så jag gjorde istället en ny bild av en bild jag fick av honom för ett par dagar sen och skålade med den mentalt över de sociala medierna och ja, då kände jag mig plötsligt glad igen.

Skål! I temugg.

Sen sov jag gott ända fram till Axel väckte mig vid halv åtta, och det får man faktiskt säga var sovmorgon på just den fronten.
Normalt går jag och lägger mig igen efter att han gett honom frukost, men jag hade nu ändå en tanke om att jag borde gå upp tidigare idag i och med att jag nästa vecka drar igång en vecka där alarmet brinner av mellan klockan 4:00 och 5:00 varje dag, vilket är en rätt stor omställning från de senaste två veckornas kvällsarbete. Men så är mitt schema, jag måste ställa om mig ungefär varannan vecka.
Hur som helst så var jag ju jättetrött, men jag drog ändå upp rullgardinen och satte igång radion - och lade mig igen. Där bläddrade jag igenom telefonen och somnade alltså inte om.

Sen har dagen varit tämligen aktiv!

Jag har sprungit 12,15 kilometer på 57:18 till snittet 4:43/km och sen simmade jag 1000 meter på det. Cyklade till och från badhuset och därefter har jag cyklat till och från Coop och handlat. Ska cykla en sväng till snart, så det kommer bli sammanlagt en dryg mil på cykel också. Dock oklockat.
När jag sprang så sprang jag min vinterrunda som bland annat går förbi utanför nattklubben som jag nu inte vet vad den heter. Kanske Club 12? Den ligger hur som helst vid Hotell Roslagen.
Först höll jag på att springa förbi den - men där på asfalten låg en regntyngd hundralapp! Jag gjorde förstås en tvärvändning när jag insåg vad jag precis hade sprungit förbi, och plockade upp den.

Ibland ler lyckan mot en, trots allt.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, februari 08, 2014

Nörderi

Jag har alltid gillat att leka med ljud och det gör jag fortfarande av och till.
Vissa ljud tilltalar mig mer än andra, naturligt nog, men av oförklarliga skäl.

När msn messenger var i ropet kunde man, via någon plusfunktion som jag givetvis skaffade, skicka ljud till varandra. Alltså inte som att man överförde musik eller så, utan istället för ett skrivet "Hej!" kunde jag till exempel dra iväg den här personliga favoriten:



Många av de ljuden som jag fann via msn plus, förlorade jag när messenger gick i graven och ett som jag av och till länge har försökt att återskapa är en röst som högtidligt säger.
"Métamorphose Goldorak. Go!"
I och med att det stavas som det gör, så har jag väl kanske inte stavat rätt när jag har sökt efter denne Goldorak förut, för jag har inte kommit fram till det jag igår kom fram till, som med lite klippande och klistrande blev precis det jag ville:



Jag väntar mig inte att någon alls ska förstå charmen i detta.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, februari 07, 2014

Högt, lågt och mittemellan

Idag blir det kort och i listform:

  • Dagens höjdare: Jag hann storstäda hela lägenheten innan jag började jobba, så helgen blir helt städfri.
  • Dagens bottennapp: Tony tycker inte att han har tid med mig imorgon, således åker jag inte till Uppsala.
  • Dagens mittemellan: Jag ska träffa Tony om två veckor istället. Då även Astrid och Malte, hoppas jag.!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, februari 06, 2014

Insomnian fortsätter

Igår hade jag min senaste tjänst och låg därmed i sängen, redo för sömn vid halv tre.

Halv fyra ringde Tony. Han skrev nu på morgonen för övrigt att han inte hade något minne av att vi lade på igår. Då blev jag full i fniss, för i och med att vi båda ligger i sängen med högtalarfunktionen på, så är det ju lätt att somna ifrån telefonen om man är alltför trött, och det var just vad han gjorde, på öppen linje.
I och med att han ringer gratis till mig så tänkte jag först att det kanske kunde vara rogivande att höra en annan människas andetag så nära inpå, lite som att ge illusionen av att jag hade någon nära intill, så lade jag först inte på, men jag insåg ganska snart att jag inte skulle kunna somna. Då kom det avgörande klicket.
Innan dess fick jag dock klart för mig att om jag kommer till Uppsala på lördag, vilket min intention är, så får jag sova kvar hos honom istället för att behöva åka hem redan 23:18. Och det är ju från centralstationen. Hur tidigt jag måste gå för att vara säker på att hitta dit från Tony, det vet jag inte.
Men det var ju skönt åtminstone, att jag är välkommen att övernatta.


Axel väckte mig som vanligt i två omgångar på vilka han fick sina två halvor frukost. Han ville inte gå ut vid andra väckningen heller, vilket irriterade mig en aning, för då skulle han väl väcka mig en tredje gång.
Men icke.
Istället har det trillat in sms, och när jag får just sms och inte andra chattmeddelanden, då måste telefonen tydligen vibrera bara för att jag vill att den ska vibrera när den ringer. Därmed vaknar jag ju, trots att jag numera har den tystaste sms-signal man kan tänka sig. Selenium heter den. Det var inledningsvis ljudet jag hade för all annan typ av meddelanden, men de är nu istället ljudlösa. Jag ser om dioden blinkar istället, och jag tittar ju på telefonen tämligen ofta, så inget förblir oläst speciellt länge.


Det känns alltså som att jag har fått sova väldigt ryckigt mellan 2:30-9:40 och då med ett prathål på en och en halv timme.
Inte optimalt.


Idag ska jag dock inte köra, men jag måste vara fokuserad ändå. Jag ska vara handledare igen.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, februari 05, 2014

Call me, or rather not.


Nu är det märkligt - jag sitter vid den dator som igår ideligen lät webbläsaren krascha, och den har låtit mig hålla på jättelänge. Kan man våga hoppas på att det har löst sig "av sig själv?"
Jag som har ägnat förmiddagen åt att sortera in allt viktigt på mina externa hårddiskar i händelse av att jag skulle behöva göra någon större ominstallation. Men men, det är ju aldrig fel att ha ordning på grejerna.


I övrigt tänker jag på det här med utsattheten i att jobba kväll - på morgnarna.

Igår gick jag och lade mig strax efter två på natten. Visserligen var jag hemma vid halv ett, men jag lade mig och tittade på del två av John Adams, och varje del är lång.
Således hade jag inga planer på att gå upp tidigt idag, i och med att jag idag har min senaste tjänst med arbetstiden 17:32-25:10.

Men, i morse liksom igår morse väcktes jag inte bara av min katt - det har jag överseende med. Jag väcktes inte heller av att Tony ringde på natten (det gjorde jag igår natt - och det har jag också överseende med. Hellre nattsamtal än morgonsamtal på kvällsveckorna), utan både igår och idag har jag väckts av jobbrelaterade samtal. Igår var det väl dock snudd på okej, för då ringde personalplaneringen vid 10 och undrade om jag kunde vara handledare åt en ny kollega igen.
Jag svarade yrvaket ja, och glömde sen allt hon sagt om vilka dagar och vad personen ifråga hette och så, så jag fick ringa upp 20 minuter senare igen.
Idag ringde telefonen innan klockan nio, och visst, det är ju inte tidigt egentligen - men nu var det tidigt. Det var någon som ville ha tag i min kollega Olof. Jag minns nästan ingenting av samtalet, annat än att jag hänvisade till min chef och gav hans telefonnummer, då vissa nummer till garaget inte ska lämnas ut till allmänheten och privata nummer till kollegor känner jag inte heller för att ge ut till höger och vänster. Jag trodde dessutom inte att jag hade Olofs nummer ens, men det kom jag på sen att jag visst har.

Debaklet blir ju det här med om jag ska ha telefonen på ljudlös eller inte, när jag sover. Jag vill ju inte missa alla samtal, bara vissa. Och hur smart min smartphone än är, så har jag inte hittat någon funktion på samma sätt som i min dumbphone, där jag kunde byta ringprofil och ha en lista med de nummer som släpps igenom när alla andra tillfälligt gick direkt till telefonsvararen.

Till sist:
Jag förstår inte riktigt hur jag har kunnat missa att en kollega är gravid - och dessutom i 36:e veckan. Det är ju riktigt långt gånget! Men jag har verkligen inte ägnat det en tanke alls.
Det är ju snudd på en förolämpning mot mamman ifråga, så det talar jag inte högt om.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, februari 04, 2014

Brinn i helvetet, Norton!

Sen igår har jag haft ideliga problem med webbläsarna på min stationära dator. Jag får surfa ett par minuter, sen händer följande:

Krasch och meddelande från Norton.

När jag vände mig till min mest tekniske vän med en vädjan om råd - i alla fall min mest tekniske vän som också är min meste vän. Jag menar, jag kanske har mer tekniska vänner kring mig också, men de pratar jag i så fall inte lika mycket med. Vi avverkade inga 2:42:45 i telefonblabblande från klockan 1:55 och den tiden framåt - för det gjorde jag ju med Tony, som är denne meste och bäste vän.
Han skrattade hysteriskt åt att jag:
  1. använder Norton.
  2. betalar för eländet.
Jag vet inte riktigt när det hände att min datorkunskap hamnade såpass på efterkälken, i mina tonår tyckte jag att jag kunde det mesta om datorer och så, men någonstans har osäkerhet och okunskap tagit över. Jag har ingen aning vad man får för skydd om man inte betalar för sig och inte håller på att valsar runt mellan gratis provmånader hos olika aktörer - något jag har provat och inte orkar med.

Hur som helst så var klockan för mycket då igår, för att söka support hos Norton.
Idag började jag med att kolla om problemet kvarstod - och det gjorde det. Sen köade jag för att få chatta med supporten.
En support som jag i allt väsentligt hade kunnat vara utan. Jag skulle vänta ögonblick hit och dit innan han kom fram till att det som skulle kunna lösa mina problem är att jag förnyar min tjänst och samtidigt betalar en tilläggsavgift på 59 kronor för en virusborttagning.
Jag har idag 208 dagar kvar av min prenumeration, så varför skulle jag vilja binda upp mig på 568 dagar fram, med ett företag som vill att jag ska betala extra när jag väl behöver hjälp med något som jag redan betalar för?
Och ville jag inte förnya tjänsten så skulle de 59 kronorna istället bli 999 kronor.
Vad är det för jävla moral? Kundbemötande?
Nu är jag ju en trevlig kille i mötet med andra människor, även i skrift (så upplever jag mig själv åtminstone), men här i bloggen kan jag medge att jag ville rikta av en kaskadspya av galla mot detta arbetssätt.

Jag tog en printscreen på en del av konversationen, där allt inte är med. Tog denna just för att få sparat det han sa om att jag kan få pengarna tillbaka om det inte funkar.

Åt helvete!

Jag känner dock på mig att de pengar jag kan få tillbaka om det inte skulle funka, är de 59 kronorna och ändå ha kvar skiten i drygt 560 dagar. Det känns överhuvudtaget inte lockande. Helst skulle jag vilja bryta med Norton helt här och nu, men 208 dagar är ändå dagar jag har betalat för. Money for nothing, bevisligen, men ändå.

Min plan då?
Jo, jag kontaktade en datorfirma här i Norrtälje för att höra om de kan hjälpa mig (till en mindre peng), och det verkar det som att de kan. Det är inte helt klart än, men det verkar positivt.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, februari 03, 2014

Everything

Idag har jag hunnit med det mesta!
  • Matplanera.
  • Stryka tre jobbskjortor.
  • Simma 1500 meter samt basta.
     
  • Handla på systembolaget.
  • Slänga återvinningssopor.
  • Veckohandla.
     
  • Tvätta.
     
  • Städa.
     
  • Göra samt äta plankstek (för att inviga min nya sprits), plus förrätt och efterrätt ska det även bli.
     
  • Styrelsejobb.

När jag vaknade vid halv tio tänkte jag dock att jag skulle behöva skjuta fram något (städningen), men jag gav mig fan på't och dessutom simmade jag 500 meter längre än vad jag brukar, då det var så exceptionellt  lugnt i badhuset när jag var där. Nästan hela tiden hade jag ena bassänghalvan för mig själv. Helt underbart!
Hurra för att få ut det mesta av dagen!

Jag var således ledig idag.
Det är min skönaste vecka (tror jag?) på femveckorssnurren som drar igång nu. Ledig måndag, jobb tisdag-fredag och ledig helg. Arbetsdagarna är kväll och jag tycker lite bättre om kvällsveckorna än de delade veckorna.

Dagens debakel:
Jag satt egentligen vid min bästa dator, den stationära, och skulle skriva detta. Men Norton lät ideligen webbläsaren krascha oavsett om jag körde Chrome (standard) eller Firefox, på grund av något som vill göra intrång och måste blockeras.
Så istället fick jag flytta mig till min mindre bra laptop, men som i nuläget alltså ändå är bättre.
Tony, min tekniske vän svarar "bra" och "idiot" när jag frågar honom om hjälp.
Friends in need.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, februari 02, 2014

Erasure

I love to hate you.

Det här är inte direkt en dagsfärsk låt, men den har jag av och till på hjärnan och många gånger har jag också funderat över begreppen "love to hate" och "hate to love" - alltså älska att hata och hata att älska.
Vad är värst? Att hata att man älskar någon, eller älska att man hatar någon?
Spontant känner jag ju att det är värre att hata än att älska, och älskar man att hata någon, så älskar man ju det man gör.
Värst är det nog om man hatar att man älskar en person som älskar att hata en tillbaka.
Den symbiosen känner jag själv av ibland, i något mildare drag som tur är.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, februari 01, 2014

Humörhöjare


Dagens väckning.

Jag blev så glad över detta sms, trots att det väckte mig. Det var inte skickat groteskt tidigt, och även om det hade varit det, så är jag av åsikten att så länge man har sin telefon på, får man skylla sig själv om man väcks.
Jag var uppe till två igår, så jag var inte riktigt färdig med sömnen där.
Axel hade redan väckt mig vid halv sju, på sitt allra gulligaste vis. Inga klor som sticks in i min hud, inget frenetiskt jamande. Istället satte han sig på nattduksbordet och buffade sitt huvud mot mitt flera gånger. Älskvärde katt. Sånt gör att jag kan ha överseende med att bajset ibland hamnar precis utanför lådan de gånger han använder den.

Hur som helst, det var ett riktigt fint sms må jag säga! Och jag är en avspegling hur jag själv blir när jag får en bra buss. Det är rätt stor skillnad på våra bussar på den röda sidan och de allra bästa är oftast ute på yttergaragen, så de får vi som är stationerade i Norrtälje alltför sällan. Därmed är man tämligen van med bussar där just värme och radio fungerar lite si och så, så det är verkligen en riktig humörhöjare när man överraskas vid sign in:en, att man får en sådan pärla!
6767 är en av mina absoluta favoriter, och den hade dessutom Mattias inte kört innan idag, så han har ju längtat.

Och nu tänker jag vinkla om det till sexualitetsperspektivet;
Även där blir jag så glad att jag har heterosexuella vänner på herrsidan som vet om att jag är homosexuell och ändå både kallar mig fin och kramar med stora bokstäver. Även om det på många ställen i världen (host, Ryssland, host) verkar gå bakåt när det gäller synen på och acceptansen av att alla människor inte är stöpta i samma form, så tycker jag att det känns som att vi här i Sverige går åt rätt håll. Homofobi är något jag alltmer sällan ser. Istället ser jag att svenska pojkar, killar och män blir allt bättre på att visa sina varma vänskapskänslor för varandra. Det är kramar och pussar och kommentarer om hur snygga andra är åt höger och vänster.
Jag gillar den utvecklingen, och det tror jag att jag har skrivit förr.
Men jag ska väl också inflika att jag vill inte krama och pussa på, eller få pussar och kramar av alla killar, det vill jag avgränsa till de jag tycker mest om. Mattias är dock given på den listan!

Ordet är fritt, nu är det ditt.