lördag, november 30, 2013

Hard to please

Nu är det jul. Här i mitt hus.
Igår när jag kom hem från jobbet tog jag fram allt, åtminstone allt jag inte glömde. Nu är det med andra ord lite småmysigt här hemma.

En småmysig dag har det också varit, i Stockholm på adventskonsert i Blå hallen. Mor min bjöd hela familjen, och det var ett trevligt, stämningsfullt och stundtals pampigt tilltag. Riktigt vackert!
Jag blev så fruktansvärt sugen på att provgå i trappan där inne, den som allehanda digniteter ska gå nedför om bara tio dagar. Det blev dock inte av, det kändes inte rätt, helt enkelt.
Dessutom undrar jag om det är samma stolar som används vid Nobelmiddagen, som vi nu satt i. Jag tvivlar, då de kändes så väldigt enkla. Bekväma, för all del. Men... dugliga för en kunglig bak? Nja.

Eftermiddagen/den tidiga kvällen fortsatte på italiensk restaurang på Östermalm där jag åt en mycket god fläskfilérätt, som jag fortfarande känner mig mätt efter.

Dagens negativa är väl kanske kylan. Den har liksom trängt lite in i märgen på mig och delvis släckt den glöd jag igår kände. Men det betyder ingenting, för mina känslor har alltid varit bergochdalbanekantade. Minsta motgång får saker att falla, minsta medgång förstorar jag upp till orimliga proportioner - det är åtminstone bilden jag har av mig själv i motgångstider.

Således; en bra dag, men jag känner mig ändå lite tom.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, november 29, 2013

Dumt och bra

Jag är upprörd!
Facebook har förstört för mig. Hela mitt liv!
Nja, inte riktigt. Men de har förstört ett bra upplägg till ett smidigt liv. De har nämligen tagit bort den särskilda lista jag har gjort, där jag har favoritmarkerat folk från chattlistan, så att de alltid är överst i chattlistan - just för att jag chattar med dem ofta. VARFÖR?!
Ändå är det upp uppdelning med en gräns mellan ett övre parti där jag förut hade favoriter, men det övre partiet har nu ingen rubrik och består i huvudsak av favoriter, men även annat folk jag inte är intresserade av att ha där - följt av ett undre parti som är döpt till "fler vänner". Gah! Jag vet att det är ett I-landproblem så litet som något - men ändå. Det stör mig, för det finns ingen logik i att göra det sämre på det sättet.

Och det här var ju inte alls vad jag hade tänkt skriva. Men då jag började med att öppna facebook, som jag så ofta gör när jag startar datorn, ja då blev det ju så.

Näe (för att inleda som idrottsprofiler), jag är ju ganska glad idag. Idag också. Jag har varit glad ganska många dagar nu, trots att novembermörkret är som allra mörkast nu. Den gladheten kommer bestå så länge jag får behålla känslan av att någon jag har börjat gilla lite mer än vanligt, kanske faktiskt också gillar mig lite mer än vanligt. Det som är riktigt roligt är att vi springer på varandra var och varannan dag. Vi bor i samma stad! Det har jag aldrig varit med om förut, inte på det här sättet. Hoppas på en fin utveckling på detta!

Igår kom resultatet från tjänstesökningen på jobbet. Och jag fick - hör och häpna - mitt andrahandsval! Förut har jag fått typ sjättehandsval och sånt. Jag är mäkta förvånad! Jag har ju nämligen turplaceringsnummer 101 just nu, så det är exakt hundra man (och kvinn) före mig. Alla dessa är dock inte heltidare och söker därmed inte samma grupper och alla heltidare söker inte de vanliga grupperna, så jag hoppar ju på sätt och vis upp på så vis, men mitt nummer är ändå 101. Hur som helst, det innebär att jag kommer sluta jobba kväll från och med femtonde december. Åter ska jag kliva upp i svinottan och ha delade pass - men inte bara. Jag kommer ha sammanhängande tjänster också. Jag kommer förmodligen ha lättare att träffa folk på fritiden och jag kommer vara ledig fler helger. Tre av fem istället för två av fyra som nu. Och på mina arbetande helger kommer jag ändå kunna hitta på saker på kvällarna. Så nog finns det fördelar! Men det smärtar ändå att bara tänka tanken på att förlora alla sovmorgnar. Som jag har vant mig vid denna lyx!
På min senaste tjänst nu slutar jag ju 1:52. På min tidigaste tjänst på kommande grupp kommer jag börja 3:53. Det är alltså två timmar och en minuts glapp mellan dessa. Och jag går ju idag och lägger mig 1-2 timmar efter att jag slutat, oavsett vilken tid jag slutat. Eller ja, på vissa tidigare tjänster är jag såklart uppe längre än 1-2 timmar.
Det säger ju lite om hur mycket jag egentligen måste vrida om dygnet. Mer eller mindre ett helt varv!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, november 28, 2013

All night long

Nu har jag vänt på dygnet lite för mycket igen. Hela veckan hittills har jag gått och lagt mig efter klockan tre på natten, och sovit till 10-11. Det är lite i mesta laget, men ja, det blir ju så.
Nu har dock sista dagen att söka tjänstegrupp passerat, så framöver kommer väl ett resultat. Jag är mer eller mindre helt övertygad om att jag då kan säga hejdå till sovmorgon varje dag och åter börja jobba delat.

Igår fick jag hem många delar av en ny uppsättning av vår uniform. Aldrig att man får allt på samma gång, dessvärre, något blir alltid "restat", men jag har fått fyra kortärmade och fyra långärmade skjortor, som jag tycker ser mycket finare ut än de jag nu använder. Nya byxor, sommarmodell, och en ny mössa också. Jag väntar på väst och cardigan, och egentligen fler byxor också, men de är inte beställda ens.

Som en liten passus kan jag inflika att jag är lite mer än förtjust. I. Någon.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, november 27, 2013

Time is fun when you have flies

Klockan är alldeles för mycket för att jag ska hinna skriva något, men det är nu eller aldrig. Klockan är 21:59 och jag avgår till Stockholm 22:30. Så jag måste cykla till jobbet om typ en kvart. Och nu kommer Axel och vill lägga sig här i mitt knä. Inte ultimat när man är på språng.
Men jag har inte utnyttjat den här rasten speciellt rastigt heller. Jag har nämligen fått hem en halv uppsättning ny uniform, och alla nya skjortor har ju tusen plastdelar att plocka bort, samt även en del kartong- och pappdelar. Det stod jag och gjorde inledningsvis.

Idag har jag köpt lite julklappar, och ännu fler födelsedagspresenter. Ja, vissa prickar ju in sin födelsedag alltför nära julafton. Jag själv är ju snudd på en av dem, men jag tycker att jag ligger rätt lagom till för att behålla samma önskelista, men inte vara en belastning på samma sätt. Det är ju ändå två olika löneutbetalningar där emellan.

Nej, jag hinner fasen inte mer nu. Ack och blamage.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, november 26, 2013

Zelda

... är det jag tänker ägna denna rast jag nu är hemma på, åt. Eller till?

Så det blir en snabbis utformad i två punkter:

  • Jag fick det roligaste och mest oväntade grattiskort (något sent, men det kom långväga också) idag, från Wojciech som numera bor i Luxemburg. Jag fick ett stort flin på läpparna när jag såg det!
    Bilden finns på min instagram.
  • Jag har haft medarbetarsamtal med min chef idag, innan min tjänsts början. Således blir det en ganska lång arbetsdag idag. 15:15-25:52, men ja, det ska väl överlevas. Samtalet gick och kändes bra. Jag har en bra chef och själv är jag en ganska bra medarbetare också, så det var väl inte helt oväntat.
Rast till 21:38 nu! Eller ja, 21:38 ska jag avgå från stationen, så jag stannar hemma till kanske 21:25 eller något sånt.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, november 25, 2013

So sweet

23:55 står det att jag skrev detta, men egentligen är klockan 2:45. Så tekniskt är det alltså tisdag, men det låtsas vi från och med nu inte om. Jag har ju inte gått och lagt mig än, så för mig är det ju ändå måndag fortfarande.
En riktigt bra måndag dessutom.
På jobbet kunde jag knappast önskat mig en bättre dag, då jag fick med mig en mig väldigt kär passagerare inte mindre än två gånger. Först till Stockholm, sen från Åkersberga till Norrtälje. Alex gjorde det omständligt för sig bara för att få åka med mig två gånger och ändå hinna uträtta ärenden i Stockholm. Gulligt!
Han satt i trappan i dubbeldäckaren hela vägen från Norrtälje till Tekniska och i fram på rallysätet hela vägen på 620 - som alltså är den långa linjen från Åkersberga. Vi pratade om allt möjligt, vilket var väldigt trevligt.

Sen fick jag även beröm av en farbror som jag trodde skulle skälla på mig, för han såg så bister ut när han sa:
"Det finns flera sätt att köra buss på!"
... Vad har jag gjort nu då? tänkte jag, men jag sa "okej?"
"Man kan vara oengagerad och man kan vara engagerad. Och du är engagerad! Mycket trevligt!"
Vet inte om han har varit militär eller något, för han pratade som i kommando.

Säsongens första julmust har jag intagit också, och det blir man ju knappast annat än glad av. Jäklar så gott det är!

Jag har även bestämt mig för att gå vidare på den front som har varit den mest jobbiga, och där jag känner att jag hela tiden måste skriva runt det jag egentligen vill ha sagt, bara för att jag inte vill röja någon identitet. Kanske man man räkna ut vad jag pratar om, kanske inte - huvudsaken är att jag vet. Och vet jag inte så kan jag påminna mig med Hook.
Hur går jag då vidare? Jo jag slutar helt enkelt vara den som trippar på tå och försöker hålla allt samman och lämnar istället över bollen. Jag finns här när (eller ens om) jag behövs och är önskad, för jag mår bara dåligt själv av att hela tiden känna just att jag inte är önskad. Fler än en part kan ju må dåligt och fler än en part kan försöka tänka på den andre, och eftersom min omtanke är oönskad och jag själv önskar både ge och få omtanke, ja då får rollerna helt enkelt omvändas, eller så får min omtanke önskas igen.
Det går egentligen emot det jag tror på - jag tror ju att vi måste hjälpa och stötta de vänner som har det svårt och inte vända dem ryggen. Men jag vänder inte ryggen, jag ställer mig bara en bit ifrån och hoppas att jag inte ska behöva vara den som tar första steget fram nästa gång. Jag står med öppna armar och väntar på att ta emot. Det är ju dock väldigt bildligt talat. Jag hoppas bara att jag är tydlig på två punkter:
  1. Jag går vidare.
  2. Du är välkommen tillbaka, när du vill.
Så förhoppningsvis är det slut på detta skrivande i gåtor nu.

Där slog klockan 3:01 och nu bör jag gå och lägga mig. Nog för att min tjänst börjar 16:44 imorgon, men innan dess har jag ett medarbetarsamtal med min chef som startar 15:15 (Vi behöver nog en och en halv timme, sa han). Det enda medarbetarsamtal jag hittills har haft, men en chef som för länge sen har slutat, det varade nog snarare i 30-45 minuter. Men det kändes å andra sidan krystat, då hann vi bara prata om frågor utifrån en mall och inte ta upp sånt som jag ville prata om utanför den mallen. Så, det blir nog bra.
Dessförinnan är det dock bra om jag både äter frukost och ett mål till, och för att jag inte ska sova bort den möjligheten, så vill det till att jag lägger mig nu. 3:03.
Fan, tänderna är inte borstade än.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, november 24, 2013

Focus on the joy

Idag har jag sprungit långvarianten av min långa runda, den som är 13,17 km lång - kanske för sista gången i år. Jag trodde att jag var smart som sparade löpningen till idag och inte gjorde det igår, för jag såg på en väderkarta att det skulle vara något varmare idag, på plussidan, till skillnad från igår, då det var -1-0, men idag var det istället -3, så ja, det brukar bli på gränsen nu. Förra året var det dock bara december som var helt löpfri (inte på tikviset), då jag sprang årets sista runda den 24:e november och sen hade årspremiär den 27 januari (så nästan hela januari sprang jag heller inte på). Under den tiden var motionscykel och crosstrainer det som höll igång min blodpump.
Imponerande ändå att jag kunde dra igång så tidigt när det ändå var vinter hela vägen in till mitten av april. Och det var ju ingen snöfattig vinter heller.
Det är ju faktiskt fascinerande att tänka att nu är vi bara någon vecka ifrån årsdagen av det enorma snökaos som drabbade Stockholm och Norrtälje och som varade i flera dagar. Och då hade det redan innan det kommit mycket snö. Nu har vi fortfarande inte fått första snön än, och det känns förvisso sent, men samtidigt rätt skönt. Fast nu till advent kan det ju kanske vara mysigt om det kommer ett lager.

Löpningen då? Ja, 13,17 km på 1:02:28 eller ett snitt på 4:45 per kilometer. Mitt standardsnitt.

I övrigt idag har jag varit en sväng på stan igen, för att hämta min inlämnade handkontroll till mitt supernintendo. Alltså, jag köpte en "ny" på Spel&sånt och lämnade sen in min gamla på reparation. Den fick jag åtgärdad för 50 kronor, men listigt nog var den inte helt klar då jag kom dit, så jag fick gå runt i affären i ca 20 minuter, och det slutade med att jag köpte ett spel också. Stargate, till mitt supernintendo. Det har jag ännu inte provat, då jag fortfarande är helt inne i Zelda. Det såg jag för övrigt, att de säljer där inne till smått hissnande 2600 kronor! Bara spelet alltså. Visst, kartongen också, men det är ju dyrare än konsolen i sig. 

Prislappen blänker lite, men det står verkligen 2600 kr!

Jag har ju dock inte min kartong kvar, dumt nog. Hade länge allt sånt kvar, men tänkte för något år sen att det bara tar plats, så allt sånt åkte i kartongåtervinningen. Likaså många kartonger till datorspel. Å andra sidan har jag inga planer på att sälja några spel. Eller ja, jag skulle ju kunna sälja de spel jag inte spelar - för de kommer jag troligen aldrig börja spela. Det var såna spel jag fick med Supernintendot när jag köpte det. Liksom att jag har spel till N64:at som jag fick med då jag köpte det, som jag aldrig spelar. Men det handlar ju max om någon hundralapp in, så det sparar jag i så fall till en dag då det riktigt krisar i kassan.

Jag fick just ett mycket glädjande besked! Alex, en nyfunnen vän, kommer att åka först till Stockholm med mig, och sen även också en 620 från Åkersberga till Norrtälje. Det kommer ju bli kalastrevligt!

Ordet är fritt, nu är det ditt.


lördag, november 23, 2013

Barn av vår tid

Det blev inget inlägg igår, det är bara att konstatera. Igår fyllde jag min tid med massor av trevligheter - för att slippa tänka på otrevligheter.
Jag hade en riktigt trevlig dag på jobbet, som föregicks av en riktigt trevlig lunch med Mattias. I förrgår hade jag också en riktigt trevlig dag på jobbet.
Just jobbet känns som att det går väldigt bra nu. Ja, det är kanske svårt för en utomstående att se hur att köra buss skulle gå bra eller mindre bra på annat sätt än rent trafik- och servicemässigt, men jag menar mer att det går bra uppifrån nu. De som är över mig tycks gilla mig. Av en trafikledare fick jag i förrgår en av mina favoritbussar (som det finns totalt fyra stycken av i Norrtälje, och de är alla normalt sett stationerade i Hallstavik), och igår fick jag en annan av dessa fyra - på en tjänst där jag har samma buss hela dagen. Hur skönt som helst! Att jag fick dessa var en del i att jag nyligen har fyllt år, och hur snällt är det inte att ordna så? Jag menar, på ett företag som har så många förare, där fyller ju någon år nära nog varje dag.
Dessutom, de som ligger ännu högre upp i hierarkin verkar också ha ett gott öga till mig. Jag har nämligen fått en förfrågan om att än en gång delta i ett seminarium (jag tror åtminstone att det rör sig om ett seminarium) på huvudkontoret, efterfrågad av Södertäljes trafikchef och självaste HR-chefen. Jag trodde ett tag att HR-chef var detsamma som att vara HR-direktör, men jag såg i vårt organisationssystem att HR-chefen (även kallad personalchef), har HR-direktören över sig, och så långt upp som till honom har jag alltså inte kommit än. Men utöver dessa på HR så tycker jag även att jag har en god kontakt med hon som är min chefs chefs chef - den operative chefen för ett flertal trafikområden. Det är lite lustigt, men henne och Södertäljes trafikchef har jag båda haft mer kontakt med än med min egen trafikchef.
Hur som helst, jag tycker att det är roligt med uppdrag på huvudkontoret. Inte minst för att trafikledningen ligger där, och där tänker jag absolut förlägga ett besök igen innan/efter/både innan och efter detta seminarium. Den 19 december är detta, för övrigt.

Lunchen med Mattias var också hur trevlig som helst. Jag bjöd på lax, potatis och en sallad. Mattias fick göra såsen, för att spara lite tid. Vi båda skulle jobba sen och jag något tidigare än han. Eller, jag började tidigare - men slutade senare.
Hur som helst så var han något så vansinnigt gullig när han kom. Han hade med sig en julstjärna, en flaska vin (i presentpåse) och ett litet paket!
"Du har ju fyllt år!"
Jag hade ju inte en tanke på att att det var någon form av födelsedagskalas eller att han skulle ha med sig presenter, så det blev ju en mycket glad överraskning. Vinet kunde vi ju dock inte dela på, av uppenbara skäl, men god mat blev det.
Dessutom hade vi lite löst under ett par dagar pratat om att åka till Helsingfors och springa midnattsloppet där, 30 augusti. Igår blev det mindre löst och mer fast - vi bokade både flyg och hotell. Dock inte loppet än, men det ska också göras. I annat fall får vi göra Helsingfors under en dag.
Hur det än blir, så kommer det bli kalastrevligt! Jag är så glad att jag har Mattias, som visar den omtanke han gör. Det behöver jag.

Vi velade lite mellan om vi skulle åka färja eller flyg, men kom på att färja till Finland är väl 24 timmars enkel resa typ, så det blir ju så mycket mer restid och dyrare med med måltider hit och dit, så det blev flyg. Finnair.

Nu har jag ledig helg och idag har jag mest spelat supernintendo, och det tänker jag göra också nu.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, november 21, 2013

Det oviktiga

Det finns egentligen mycket jag skulle kunna skriva om idag, men jag nöjer mig med att konstatera att jag idag har köpt en ny (begagnad, såklart) handkontroll till supernintendot, så nu är mitt enda debakel att jag inte minns hur man sparar i Zelda.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, november 20, 2013

Höjden av olycka

Tv-spel är inte riktigt min grej, jag är ju mer för datorspel - i alla fall när det gäller sånt som kommer nytt. Eller ja, jag spelar en hel del gamla datorspel också. Men i tv-spelsväg är det modernaste jag äger ett Nintendo 64 och därtill har jag även ett Supernintendo.
Supernintendot har jag dock inte kunnat spela på sen augusti 2011 då jag flyttade till Färsna, för i dessa nybyggda hus finns inga antennuttag, som mitt Supernintendo vill koppla in sig på.
Jag har aldrig funderar så mycket över det, men igårkväll tänkte jag att nog sjutton måste det gå att få igång supernintendot utan antennuttag. Så jag googlade. Jag kom fram till tekniska anvisningar där jag inte förstod hälften, men jag såg en bild på en sladd som jag trodde nog fanns på baksidan av N64:at - och det gjorde den. Jag provade med den i SNES:et, och ja! Det funkade!
Plötsligt rullade Zelda - A Link To The Past igång på min TV. Jag började spela.
Men snart kom debaklet. Start - och select-knapparna funkade inte! Selectknappen minns jag inte vad man använder till i det spelet, men utan start kan man varken pausa eller byta specialvapen - och byta specialvapen måste man kunna göra, annars kommer man inte komma någonvart. 
Då började jag googla på det och hittade tips om att man kunde öppna kontrollen och göra rent. Jag hämtade skruvmejsel och började skruva - men en skruv gick inte att få bukt med, den är väl söndergängad eller någon. Så... Inget spel.
Jag får väl kanske köpa en ny kontroll, men det känns surt.

Nej, nu måste jag ut och springa. Idag blir det med underställ på, för första gången i år på den här sidan av sommaren. Det är nollgradigt nu, när klockan närmar sig tolv.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, november 19, 2013

Not on top

Jag är för beroende av andra, det är ett konstaterande jag tänker inleda med idag. Ändå är jag ensam större delen av min tid, men på någon nivå skulle jag behöva fokusera mer på mig själv och inte låta mitt humör och sinne dras upp och ner av andra, som det i så stor utsträckning gör nu.
När jag är glad, är jag oftast glad för att någon annan har sagt eller gjort något - när jag är nere beror det ofta på att någon sagt eller gjort något.
Å andra sidan... Allt är i livet som är värt något går ju mer eller mindre att dela upp i upplevelser, relationer och materiella ting. Relationer är ju en stor del av den trojkan, onekligen. Upplevelser blir ju kanske inte så ofta anmärkningsvärda i vardagslivet, i synnerhet inte när man ska koppla bort andra människors del i det och bara se till sig själv. Och det materiella... Det är ju minst viktigt i alla sätt att rangordna. 

Jag önskar att... Ja jag, vet inte. Antingen att jag blev mer självständig eller också att allt blev bra där det nu inte är det. Naturligtvis önskar jag det oavsett, så att vi kan återgå till "vårt".

Samtidigt vinner andra relationer ny mark nu. Det drar ju upp mig.

Rent materiellt och upplevelsemässigt har jag dock varit med om något dåligt idag. Jag blev påkörd i en rondell av en bilist med släp som uppenbarligen inte fattade att hen inte kan gena hur mycket som helst i den tvåfiliga rondellen (jaja, cirkulationsplatsen, jag vet att rondellen är det runda parti i mitten som man inte kör i), när hen har placerat sig i högerfil och har en buss i vänsterfil. Släpet skär ju in och med buss finns det inte mycket utrymme att undanmanövrera på, när man som bilist beter sig så puckat.
Släpet dunkade alltså in i min buss. Jag tutade, men föraren smet.

Det är en hård värld.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, november 18, 2013

Lögn, förbannad lögn och...

... statistik.
Det är ju något jag faktiskt är lite road av, när det är siffor som jag kan relatera till. Och jag brukar ju statistikföra hur gratulationerna på födelsedagen fördelar sig från år till år. I år blev det på detta vis:

Telefon 
Samtal: 1 st. Det hörde jag dock inte, så telefonsvararen tog det.
Sms: 6 st
Facebook
Mail: 3
Kommentarer i logginlägg skrivet av mig: 4 st
Kommentarer i logginlägg skrivet av annan: 2 st
Foton publicerade i min logg: 1 st
Länk publicerade i min logg: 1 st
Logginlägg: 148 st
Snigelpost
Vykort: 1 st
Present: 1 st

Så, kurvan pekar ännu uppåt. Allt som allt, utöver det rent muntliga som jag inte riktigt kan räkna, blev det i år 168 grattishälsningar.
Vad det betyder i det stora sammanhanget är väl egentligen inget, men det gör mig ändå glad. Allt som gör mig glad uppskattar jag, när grundkänslan inom mig ofta inte är helt glad.
Något som gladde mig idag, var att Mattias riktigt skuttade fram när han fick syn på mig på garaget, och gav mig en grattiskram - i efterskott. Det gjorde även Lollo, även om hon inte studsade på samma vis. 

***

I övrigt har jag idag lämnat in min tjänstegruppsansökan - eller vilket namn det nu går under. Lappen som markerar i vilken ordning jag rangordnar de olika tjänstegrupperna. Från 15 december byter vi schema och då slutar jag med största sannolikhet att jobba kväll och börjar åter jobba delat. Det är väl inte exakt så jag har sökt, men det är så jag tror att det kommer bli. Tidsmässigt skulle jag gärna fortsätta jobba kväll, men jag tyckte alla kvällsgrupper såg ut att ha nackdelar av olika slag som gjorde att de inte kvalade in som mitt förstahandsval. Jag tittar ju mycket till linjevariation då jag söker. Det blev heller ingen av de omöjliga tidiga grupperna i första hand - som jag ändå sökte, i och med att jag sökte alla elva heltidsgrupper jag kunde söka. I första hand blev det en blandad grupp och det blev det även i andra hand. Men jag tror som sagt inte att jag får mitt förstahandsval - det vore i så fall första gången. Mitt turplaceringsnummer den här gången är 101, så det är alltså hundra personer före mig, som ska välja och vraka. Alla dessa jobbar dock inte heltid och alla ingår inte i den vanliga sökningen, så räknar man antalet namn ovanför mig i listan så är jag på någonstans kring plats 68 - och då vet jag ändå att en del av de som fortfarande är över mig också räknas bort, så någonstans kring 60 personer före mig som ska välja och vraka - men fortfarande är alltså en del av dessa inte heltidare, så... ja, jag vet inte hur många det rent faktiskt är före mig. Fortfarande många.

Hemma med snigelposten idag, hade Nobinas handbok för mångfald kommit. Där är jag på ett stort uppslag, citerad från min jobblogg angående pridebussen. Kul att se! Om den ska delas ut till samtliga anställda eller inte vet jag inte, men att stå som förebild på något sätt inom koncernen, det är ju ändå kul.

Nu är jag hungrig. Fysiskt likaväl som psykiskt.

Ordet är fritt, nu är det ditt.



söndag, november 17, 2013

I feel so 27

Hurra för mig! Ja, så sa jag väl att jag skulle börja inläggen förra året - tror jag?
Nu är jag 27 år gammal. Inte 27 år ung. Näe, men det känns ju alldeles extraordinärt vanligt. Just övergången 26/27 är nog den som gått allra mest smidigt hittills. Ja, det är kanske för tidigt att säga än i och för sig, men även om födelsedagar länge slutade kännas märkvärdiga, så kan det ju ibland bli så i början, att jag fyller i fel ålder när åldern ska fyllas i just med antalet år man är, inte personnummer, på typ olika undersökningar och sånt som jag deltar i. Då lever gärna det föregående antalet år kvar i ryggmärgen lite längre. Men nu har det varit tvärtom; jag har flera gånger tänkt på mig själv som 27 redan.
Jag hoppas dock att jag inte blir medlem i Club 27 - men då måste jag nog ändå bli musiker först, och det ser karriären inte ut att peka på riktigt än.

Hur som helst, både dagen och gårdagen har varit väldigt trevliga. Jag har absolut fått min beskärda del av uppmärksamhet. Den brukar jag ju statistikföra, men det gör jag inte förrän imorgon, då eventuella eftersläntrare har hunnit dra sitt strå till stacken.

Igår var ju dagen då jag firades av min familj, och lite omvänd tradition i min familj - just med mig - är att när jag fyller år så bjuder jag hem familjen på mat, istället för att kanske som brukligt hos många andra; att man själv blir bjuden på mat. Jag tycker dock att jag äter såpass ofta hos dem och de såpass sällan för mig, så det är trevligt för båda parter.
Jag bjöd på en trerättersmiddag bestående av en toast skagen med löjrom (naturligtvis gjorde jag skagenröran själv), Raclette med hasselbackspotatis utöver alla de tillbehör som hör racletten till och till dessert blev det en... ja, yoghurt&bär-kreation. Gott rakt igenom, tyckte jag själv. Det tyckte mina gäster också, vad jag förstod.
Paketöppningen blev en skrattfylld historia då min kära familj lurade mig lite och började med att ge mig ett paket som visade sig innehålla ett par väldigt fula skyddsglasögon. "Du hade ju önskat dig fula solglasögon", fick jag höra, medan jag undrade om jag verkligen inte hade sagt billiga, för jag menade ju billiga och inte fula.
Det visade sig dock att jag fick ett par billiga solglasögon sen också. Att jag önskar mig billiga är för att jag vill ha dem när jag kör buss, och de har jag en tendens att tappa och skada mer eller mindre hur mycket som helst. De jag har på jobbet nu köpte jag på Ullared i somras och de är repiga till tusen.
Jag fick även en fönsterlampa som jag hade önskat mig, samt en stekpanna som jag också hade önskat mig.
Skrattfesten fortsatte dock då jag öppnade ett kuvert som "bara innehåller ett kort", enligt min syster. Det var inte så bara, för hon hade skrivit så klockrena saker på det som träffsäkert fick mig att tänka på olika saker jag/vi har sagt eller gjort. Hur kul som helst!

När middagen var intagen skjutsade Louise familjen plus en vän till mamma och pappa till Hotell Roslagen för vinylfest. Den verkar de pricka in till helgen kring min födelsedag, det årliga spektaklet alltså. Sen var kvällen min och min systers och vi fortsatte skrattkavalkaden ett tag, sen sansade vi oss genom att titta på Bilbo och äta chips. Jag trodde inte att jag skulle orka äta några chips efter den brakmiddagen, men ack så fel jag hade.
Filmen var lång, i så säng var jag inte förrän halv tre på natten. Det är jag dock ganska van vid.

Idag, den riktiga födelsedagen, har jag spelat tv-spel med min översovande syster och betat av massor av gratulationer på facebook. Vissa betade jag av i min systers närvaro, och då kom jag på att om jag såg ett grattis som var just bara ett grattis - alltså den lamaste formen utan varken punkt eller utropstecken, så skulle jag skoja till det i det svaret. Det är dock inte säkert att någon upptäcker det, så här kommer facit:

Såhär ser inlägget och svaret ut.

... Men trycker man på "har redigerats", så ser man lite mer.

Det där är just min obegripliga humor, som min syster delar, så också det skrattade vi gott åt. Och det ska sägas att Henry har jag inget emot eller vill dra någon mörk skugga över. Han är en omtyckt kollega!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, november 16, 2013

Cenquar +2 approaching

Jag är relativt nyvaken, men jag känner att det är nu eller aldrig jag kommer ha tid att få något skrivet idag.
För övrigt vaknade jag idag tidigare än vanligt, och det gagnar mig då jag på måndag och tisdag har mina tidiga vardagstjänster, så dygnet måste ju nu snabbvridas tillbaka lite från att vara vaken till två-tre på natten. Fast till tre är jag inte vaken om jag inte har trevligt telefonsällskap, antingen samtalandes eller chattandes i Google Hangouts. Sådant sällskap har jag i nuläget inget längre, vilket känns ungefär som att någon har kört in en istapp i mitt hjärta, vridit runt och tagit ut den igen och lämnat ett kallt hål.
Men. Inget är konstant, hoppas jag. Varken frånfällen eller kalla hål.

Idag ska följande saker hinnas med:
  • Träna (styrka + långrundan)
  • Förbereda trerättersmiddag
  • Inta trerättersmiddag
  • Ha syster på översovning
Middagen kommer inledas vid 17:30, så ja, det kommer gå i ett stå, eller hur det gamla djungelordspråket nu lyder. Jag ska förbereda lite middag redan nu, medan jag låter frukosten sjunka ner.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, november 15, 2013

Substitute

Igår återupptogs kontakten med en kär gammal vän, Robert. Robert på västkusten som jag både har hälsat på sommartid och firat nyår hos, fast i omvänd kronologisk ordning. Men det var nog årsskiftet 2008/2009 samt sommaren 2009 skulle jag tro, så det är ju ett tag sen nu.
Vi har sen fallit ifrån varandra på ett närmast oförklarligt vis. Vi hade tät kontakt förut, men ja, den glesnade ut och blev till ett ingenting. Igår fyllde han dock år, så jag gratulerade och skrev att jag tyckte att det var synd att det hade blivit så, och han kontrade med att han hemskt gärna ville återuppta kontakten, så det var ju ett trevligt bemötande.
Nu hoppas jag på en evigt blommande vänskap! Rubriken till trots, så menar jag inte att en vänskap är sämre än en annan.

... but nothing compares to you.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, november 14, 2013

Hey November

Livet är verkligen upp och ner just nu. Det finns glädjeämnen och det finns sånt som gör mig mer eller mindre ledsen och allt verkar väga upp det andra så att jag mest känner mig... neutral. Igår hände saker som borde göra mig gladare, men samtidigt händer hela tiden saker som neutraliserar den glädjen.
Livet, livet.

Det ska sökas nytt schema på jobbet nu snart också. Ett nytt system där alternativen inte kommer läggas upp för beskådan på vårt intranät. Det gillar jag inte riktigt. Jag tycker om att i lugn och ro hemma sitta och bläddra igenom de olika schemagrupperna, för att på mitt alldeles egna vis, komma fram till vad jag vill söka och hur jag ska prioritera.
Hm, kanske att jag tar mig tidigare än brukligt till jobbet imorgon, så att jag förhoppningsvis kan sitta i lugn och ro där och titta.

Nej, mer får jag inte ur mig idag.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, november 13, 2013

Mitt nya Waddesdon

























































Jag är betydligt mer nöjd med denna version än med den förra - men innertaken är fortfarande det stora debaklet. Där kommer jag nog att göra justeringar allteftersom.

Ordet är fritt, nu är det ditt.