torsdag, oktober 31, 2013

Wake me up

Imorse (nåja, i förmiddags) blev jag väckt av dörrklockan, något tidigare än önskat. Baksidan med att vara kvällsarbetare.
Det var en granne som skulle lämna en sak och som jag noga hade instruerat att efter klockan 11 är jag uppe och hemma de flesta dagar.
Jag vet inte exakt var klockan var, men i och med att jag lade mig halv tre igår och dessutom fick gå upp och kurera näsblod och sen släppa ut katt inom loppet av en halvtimme därefter, så jag somnade nog inte före 3:00.


Jag öppnade dörren, i rädsla för att någon skulle gå in med huvudnyckel annars. Det är såna tider nu, när tvåårsgarantin går in. Då kommer det folk lite nu och då, när man minst anar.
Men det var alltså grannen.

"Oj, väckte jag dig? Jag såg ju när du kom hem igår, så jag tänkte att du nog skulle vara uppe nu."
Du såg när jag kom hem på rast, ja.
Fast jag sa det inte så brutalt. Det var mer med ett kvittrande "men det är ingen fara"-dravel, då jag ju dels är ganska trevlig och dels ganska konflikträdd. Jag är oftast den som backar.

I och för sig var det på ett sätt tur att jag vaknade då, för när jag sen låg och bläddrade igenom telefonen och funderade på om jag skulle somna om eller inte, så ringde den. I och med att jag inte hade tagit bort nattens ljudlöshet, så hade jag annars inte hört det, och det här var ett samtal jag hade väntat på.

När jag duschade för en liten stund sen fick jag tydligen näsblod igen, blev jag varse på min vita handduk som jag sen torkade mig med - så den och annat vitt kastade jag raskt in i tvättmaskinen och startade. Sen kom jag på att jag borde tvätta färgtvätt idag, då jag imorgon vill ha mina träningssaker rena, då morgondagen är veckans enda lediga dag - då jag planerar att springa utan att tappa nyckel.
Jag undrar förresten hur lång tid det kan ta för låsfirman att höra av sig om de nya nycklar jag har beställt? När jag beställer nycklar åt andra i föreningen brukar jag få till svar att jag ska hälsa de som har beställt att de är välkomna in, så gör de nycklarna på plats. När jag själv beställde nu fick jag veta att de ringer när nycklarna är klara.

Hur som helst, det jag egentligen ville komma till är att jag nu verkligen märker att samhället inte är anpassat efter kvälls/nattarbetare. Men det är kanske därför lönen är lite bättre då också?

Ordet är fritt, nu är det ditt.


onsdag, oktober 30, 2013

Breaking bad... day

Usch. Igår var ingen bra dag.
Inte nog med att jag tappade min nyckel (som jag idag har gått en promenad på jakt efter - lika resultatlös som igår), dessutom hoppade ett rådjur ut framför min buss sent på kvällen, och blev tyvärr påkört.

Det var både dumt och tur i samma veva att jag innan jag körde på detta rådjur hann se en av dess kompisar som sprang över, så redan där hade jag fått ner farten rätt ordentligt, då jag tänkte att rådjur sällan kommer ensamma. Hade jag hållit kvar den tanken längre hade jag förmodligen hunnit stanna helt, men rådjur två var så pass långt efter ettan att mitt undermedvetna hann tänka att inget mer skulle hoppa över vägen. Det var alltså inte en aktiv tanke i min hjärna, utan mer något jag agerade efter utan att tänka.
Pang!
Det var en sorglig syn. Bussen klarade sig mer eller mindre utan en skråma. Rådjuret tyglade till frontluckan en aning, så att det inne i bussen indikerade att den var öppen trots att den var stängd, men i övrigt kunde jag inte se någon skada.
Rådjuret däremot, hamnade i diket på andra sidan vägen, där den gjorde en väldigt märklig dans som jag bara kan anta var resultatet av svåra smärtor.
Under tiden som jag pratade med trafikledningen hann den dock försvinna, så jag vet ju inte hurpass skadad den var. Men jag ringde 114 14 (för andra gången i mitt liv och i år) och talade om vad som hade hänt också, så att en viltvårdare kunde ta sig dit.
Viltvårdaren själv ringde mig vid midnatt och undrade över det geografiska läget, men om han kunde spåra rådjuret eller inte vet jag inte.
I min drömvärld så blev rådjuret bara lite groggy och kunde ge sig iväg utan större skador, men jag har ju ingen aning.

Detta rådjur följde mig i mina drömmar under natten sen, så även om jag inte såg det som ett stort trauma när det hände, så var det nog åtminstone ett litet trauma.

Som om inte det var nog så väckte jag tydligen Tony när jag ringde honom 23:36 igår. Jag avgick ju 23:30 till Stockholm, men hade inte en människa med mig, så jag tänkte att det skulle vara trevligt att ha någon att prata med och jag trodde verkligen att han var vaken, men näe, så där visade jag mig från min dåliga vänskapssida också.
Jag brukar sällan ringa folk bara för att prata, Tony är i princip den ende och det händer heller inte ofta - och alltid lyckas jag ringa på olämpliga tillfällen.
Förlåt.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, oktober 29, 2013

Ett jävla dumhuvud

... sitter på mina axlar. Nu skrev jag först Axlar, med versal. Jag är väl så van att skriva om Axel och inte om axlar.
Men i alla fall; jag var ute och sprang.
I ena fickan hade jag telefonen med musik till öronen. I andra fickan hade jag nyckeln hem. I den senare fickan tryckte jag även ner en liten fryspåse som jag ibland tar med om himlen ser lite väl grå ut, att rädda telefonen med. Vanligen stoppar jag ner den i samma ficka som telefonen, men idag tänkte jag såhär: "Telefonen är stor. Nyckeln är liten. Varför lägga en till sak i den mest fulla fickan?"
Så gav jag mig iväg.
När jag hade sprungit kanske... ja, fyra kilometer, eller något sånt, då började det droppa.
Jag tog fram min påse och räddade telefonen och sprang vidare.
När jag var vid det vägskäl där jag måste bestämma slutgiltigt om jag ska ta det långa (drygt 12) eller det korta (drygt 6 km), så for handen ner mot fickan med nyckeln av ren... ja, jag vet inte. Jag hade redan bestämt att jag skulle springa den långa rundan, oavsett väder. Men det var kanske lite av en reflex, då jag där och då är väldigt nära hemmet mitt.
När handen så nått sitt mål, fickan, så kändes det inte rätt.
Fickan var vänd ut- och in och fladdrade i vinden och hade minsann ingen nyckel som balanserade ovanpå sig.
Jag hade alltså tappat nyckeln. Det tog mig en stund att dra kopplingen till när påsen åkte fram, men nu är det så solklart att det var då, eller kort inpå då, som nyckeln försvann.
Så istället för att springa den osprungna biten av elljusspåret, så vände jag och sprang samma väg som jag kom ifrån.
Jag kom ju inte ihåg exakt var jag hade tagit fram påsen, så jag spejade frenetiskt över hela spårbredden, hela vägen. Jag stannade även och frågade det fåtal människor jag mötte, om de möjligen hade sett den.
Icke.
Ett litet, litet hopp inom mig hoppades att jag skulle ha gjort som jag någon gång förut gjort, att jag hade glömt nyckeln i låset hemma - men det hade jag inte heller.

Genomblöt, svettig och utelåst. Härliga liv!

Men ibland har man ju ändå oförtjänt tur som en tok:

  1. Jag har en extranyckel hos mina föräldrar
  2. Min syster var hemma på höstlov
  3. Min syster har både körkort och just idag tillgång till bil.
Så du kan ju själv räkna ut hur jag kom in.

Igår däremot, hade jag en riktigt trevlig dag.
Jag pratade (i skrift) länge med Tony innan jag gav mig iväg till jobbet, på jobbet åkte en rad bekanta med mig - däribland Joakim och Nea, som jag var hemma och spelade GTA V hos för ett par veckor sen. Trevligt!
Jag träffade även Johan, som berättade att han under helgen hade umgåtts med sin bror som senare i veckan ska ut på en fyra månader lång resa i Sydostasien.
Sen skyndade jag hem för att hinna se Homeland som börjar på olika tider varje måndagskväll, men nu tycks det ha stabiliserat sig till 21:45. (Jag tyckte 22:00 var bättre). Jag hann!

Sen såg jag att dioden på min telefon blinkande grönt. Det är en indikation för att någon har skickat ett meddelande på facebook. Jag hade mina aningar om vem - men jag hade helt tvärfel.
Det var en av de väldigt trevliga Coop-killarna, Alexander. Även om det gladde mig att han ville mig något, så kunde jag ju inte begripa vad först.
Men det visade sig att han har hand om Coop Norrtäljes facebooksida, där jag tidigare hade ställt en streckkodsrelaterad fråga och han valde att svara mig privat istället.
Sen blev det att vi fortsatte chatta lite och så framkom det att han och den andre trevliga Coopkillen, Axel, på torsdag ska ge sig iväg och backpacka i Sydostasien med en annan kompis. Där samarbetade min hjärna, så jag frågade om det möjligen var lillebror Östling - som jag för stunden inte kom på heter David, men det gjorde jag av egen maskin kort därpå. Och jovisst! Dessa tre guldgossar (förmodar jag, jag känner inte David alls, men är han det minsta lik som bror så är han helt säkert en guldgosse) ska alltså ut och resa tillsammans. Det lät fruktansvärt härligt, må jag säga!
Men det blir tomt på Coop utan dem.

Jag skulle dock inte oroa mig. 


Jobb 16:44-1:52 idag. Jag hoppas kroppen har vant sig vid vintertiden nu, så att 1:52 inte känns alltför mycket som 2:52.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, oktober 28, 2013

The clock is not

Natten till igår återgick vi till normaltid - för de petnoga är ju petnoga med att det inte finns något som heter vintertid eller ens att man byter till vinter/normaltid. Man byter tillbaka, då det är sommartiden som är avvikelsen från normen.
Så petnoga är faktiskt inte jag, tro det eller ej. Jag kan gott säga att vi bytte till vintertid - kanske för att jag i själen gillar sommartiden bäst. Inte bara för att det är sommar under sommartid, utan för att det känns fånigt att ha en tid där det lilla ljus vi har, är förlagt på så tidiga klockslag, där jag ändå sover bort ett par av dem nu.

Men, liksom när det byttes till sommartid nu sist, så blev jag igår morse en liten stund alldeles perplex över vad klockan egentligen var, då jag vaknade. Jag hade varit smart, tyckte jag, och ställt om alla analoga klockor jag har, samt den digitala klockradion. Telefonen lät jag bli, eftersom jag var osäker på om den skötte sig själv eller inte.
När jag vaknade igår, då visade klockradion 9:08 och mobilen 10:08 - så då var jag ju förvissad över att mobilen inte skötte sig själv och njöt av det faktum att jag faktiskt inte sov bort den extra timme jag fått, utan att jag kunde använda den till något mer användbart.
Ganska snart blev jag dock varse att de övriga klockor jag hade ställt om, också var 10:08. Eller ja, det hann ju gå några minuter, så då var klockan kanske 10:20 eller något, innan jag slutgiltigt klev upp, så jag var ju blåst på hela konfekten. Med sommartid mätt, låg jag alltså i sängen till 11:20 och 10:20 kändes ju inte direkt som att jag hade vunnit någon morgontid på heller.
Nu hoppas jag att jag en gång för alla kommer ihåg:


  1. Mobilen sköter sig själv
  2. Klockradion sköter också sig själv

Sist jag var i Alvesta existerade ingen tid. Bara rum.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, oktober 27, 2013

The dearest

Ibland blir man glad för mindre. I och för sig är detta inte att klassa som mindre, det vore ju att förringa det hela.
Igår eftermiddag, då jag dum som jag var hade gett mig ut och cykla med regnkläder i en ryggsäck - precis innan det började regna - fick jag sms av Mattias där han undrade om jag ville komma över på lite ost och vin senare under kvällen.
Finns det mycket sand i Sahara? Ungefär så kändes den frågan, förutom att jag blev ganska mycket gladare av att få den frågan han faktiskt ställde, jämfört med vad jag hade blivit med sandfrågan.

Klart jag ville! Mattias, Elenor, två gosiga hundar, ost och vin - det blir knappast mysigare än så. Det visade sig dessutom att de hade hyrt film, så först tittade vi på Så mycket bättre, som jag helt hade missat att det hade premiär igår. Såg inte hela avsnittet, men det jag såg kändes lite vekt, jämfört med tidigare säsonger. Det kan ju dock ta sig.
Sen blev det film! Tre filmer hade de hyrt, varav jag fick äran att välja. Jag minns tyvärr inte vilka de andra två var, för valet blev så självklart när jag såg att Olympus has fallen var en av filmerna. Jag har en fascination för filmer där Vita huset och presidenten har stora roller, och så var ju fallet i denna, väldigt actionfyllda men samtidigt spännande film.

Den får fyra av fem kaksmulor!

En annan gång var Mattias och Elenor hemma hos mig och solade.


Innan detta lördagsmys, som mycket väl kompenserade upp för att mitt fredagsmys till två väldigt unga passagerares stora nöje (gapskratt), bara var en banan - för hos Mattias och Elenor bjöds det inte bara på ost och vin, även popcorn, läsk och exklusiv glass. Snudd på för mycket, kan man tycka.
Hur som helst; innan detta lördagsmys så åt jag middag med mor och syster då far i huset var ute på galej. Min syster gjorde högskoleprovet igår, denna duktiga jänta. Jag har aldrig gjort det och inte min mamma heller. Vi fick dock prova att göra förra årets prov (delar av det). Vi började med ordförståelsen, då min mor liksom jag kände att det är ett säkert kort.
Mycket riktigt, vi hade alla rätt.
Sen... Gick det utför. För sen provade vi matten, och vi är så vansinnigt lika även på den punkten, min mor och jag. Vi är kanske inte speciellt ointelligenta, men avancerad matematik är vi lika dåliga på. På flera frågor tyckte jag inte ens att det fanns en fråga.
Så; högskoleprovet kommer jag inte göra. Jag skulle väl få 0,2 eller något.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, oktober 26, 2013

Återförenade

Igår när jag kom hem från jobbet vid kvart i ett på natten, ja då låg min lille prins på stolen utanför min ytterdörr och väntade! Äntligen!
Jag blev så glad, och på honom var det lite som... att inget hade hänt. Han är bra på att låtsas som det regnar, min käre katt.
Fast han var i och för sig väldigt hungrig, det märktes. Och väldigt trött, det märktes också.
I normala fall om han är inne med mig när jag går och lägger mig, då brukar han väcka mig på ett eller annat sätt (oftast genom att sätta en och annan klo i någon kroppsdel som sticker ut från täcket, oftast en del av armen) och vilja ha mat och gå ut, i den ordningen.
Jag lade mig inte förrän halv tre igår och sen väckte han mig kanske... vid fem på morgonen, och då var det frukost. Han fick då bara en halv portion, i och med att han hade ätit både frukost och middag då han kom in, och jag var som vanligt helt övertrött, så jag orkade inte vänta på att han skulle äta upp, så jag lade mig igen och antog att han skulle väcka mig för utgång lite senare.
Det gjorde han dock inte, han återgick istället till att lägga sig på täcket, dikt mot mitt ben och så sov han med mig ända till jag klev upp vid halv elva.

Idag har jag storstädat, så nu är han ute igen. Dammsugaren är inte hans vän, alls. Det tycks ingen skillnad sen jag köpte den ultra silencer jag nu har, men å andra sidan är han nog rädd för själva utseendet och inte bara ljudet. Han är ju rädd för min strykspruta, även när den inte sprutar vatten. Nu var det länge sen jag behövde göra det, men i början av vår vänskap hände det att jag behövde markera vad som inte var okej, och då kunde jag ofta göra det genom att sikta med styrksprutan mot honom, för att han skulle lägga svansen mellan benen.
Nu är jag dock helt förvissad om att han inte är speciellt långt borta. Han brukar alltid hålla sig i närheten efter att ha kommit hem från en långvandring - eller vad han nu har ägnat de här senaste dagarna åt.

Som så ofta när jag storstädar, så kommer jag på extrainslag i städningen som inte alls är planerade. Idag blev det att jag tvättade inte mindre än fyra maskiner tvätt samtidigt (samtliga på kortprogrammen). En vanlig med kläder, men så en med mitt överkast och två med en varsin huvudkudde i.
Det här tror jag är ett drag av min mor jag har, att småstäda lite oplanerat, eller vad man nu ska kalla det. Hon gör det dock i större utsträckning genom att torka av bara ett hyllplan i kylen eller torka av en skåpslucka, för att vid nästa städning torka ur något annat, så att det på det stora hela ändå blir rent, fast allt av samma slag inte blir det samtidigt.
Så är ju inte riktigt jag. Torkar jag ur kylen, då torkar jag ur hela kylen.
I och för sig tvättade jag inte bäddmadrassen eller själva täcket idag. Så ja, vi är nog rätt lika.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, oktober 25, 2013

Kom hem nu!

Nu har jag inte sett röken av min katt, käre lille Axel, sen i... ja, dagarna rör ihop sig lite nu när jag jobbar kväll, men sen i förrgår natt/morgon har han inte synts till.
Han har ju varit ute på långvandring (eller vad sjutton han nu ägnar sig åt) förr, då var han borta i tre dygn innan han kom hem igen, så jag behöver ju nödvändigtvis inte vara orolig. Men lite orolig är jag ändå, och framför allt saknar jag honom.
Fast är det någon gång såhär på hösten, som man ska ge sig iväg och leva livet, så är det väl nu. Vädret är helt underbart, det är ju så att man får vårkänslor. Det är kanske just det han har, trots att han är kastrerad? Jag skulle så gärna vilja veta var han håller hus, om han rör sig över stora områden i skogen eller ja, vad han gör bara. Han är ju lite som ett barn för mig, nästan.

Där vill jag ha honom.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, oktober 24, 2013

Det blir nog bra.

Svett, svett. Men det känns rätt.
Ja, jag har just varit ute och sprungit 12,14 km och ännu inte duschat. Tur att jag inte har aktiverat luktapplikationen!
Idag tog det mig 56 minuter och 59 sekunder att komma runt, som i förkortad version blir 56:59. Det blåste av och till väldigt mycket, vilket inledningsvis kändes jobbigt, men sen kändes skönt och svalkande. För det är ju inte kallt; sådär 13-14 grader i skuggan. Blåsten drar ju ner den "känslomässiga" temperaturen dock, men jag frös absolut inte.
Frös... är det dialektalt förresten? Heter det egentligen fryste?
En snabbgoogling säger mig att båda är rätt.
Snittet förresten? 4:42 per kilometer. Ett klassiskt och ordinärt snitt.

Innan jag gav mig ut och sprang så sorterade jag foton till leda. Jag förde över alla foton från telefonen till min "osorterade foton"-mapp på skrivbordet, där redan allehanda foton låg. Sen började jag sortera in dem i respektive lämpliga mappar på min fotohårddisk. Här har jag en vän, som just nu är ovanligt tyst, som förmodligen skulle inflika något om onödigheten i externa hårddiskar, när det finns moln - om det här var en konversation och inte en blogg.
70 olika mappar har jag på fotohårddisken, där de går från "Amanda Jensen 4.11.08" till "Ägodelar och allmän materia". I den sistnämnda hamnar det mesta som inte är specifikt nog för någon annan mapp. Slasktratten, så att säga.

Random.




Ikväll blir det jobb från 16:44 till 25:52 (eller 1:52 som vanliga dödliga säger) - jag har således alltså min senaste tjänst igen. Det blir nog bra.
För jag har ju som sagt sprungit och fått igång de här måbra-ämnena i kroppen, så det känns så med allt just nu. Det blir nog bra.

Nu tror jag svettningen har lagt sig, så jag kan ta mig en högst välförtjänt dusch. Sen laga mat.
Det blir nog bra.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, oktober 23, 2013

Music gets the best of me

But guess who gets the rest of me?

Häromdagen fick jag ett ryck. Ett ryck efter Salem al Fakir. Han är en artist som jag verkligen gillar, men som jag sällan har lyssnat mycket på utöver det som har sänts på radio, och även med undantag av låten han framförde till Victoria och Daniel på konserten kvällen innan deras bröllop:


Älskar't!


Så jag började fundera över vilka låtar jag var sugen på och googlade fram vilka album dessa fanns på - och sen beställde jag dem. Helt lagligt! Album som inte är helt dagsfärska kostar ju för övrigt inte speciellt mycket, visade det sig.
Tyvärr hittade jag inte alla album jag ville ha, och då jag tyckte att två skivor kändes fjuttigt att köpa, så bläddrade jag fram en tredje ur avdelningen riktigt billigt, och ja, nu är mitt liv berikat med två Salem-skivor och en Roxetteskiva. Alltsammans, med frakt, kostade mig 186 kronor.

Well, hello there!


När jag berättade för min mor om köpet av Salem-skivor så sa hon något i stil med: "Han låter ju mycket som en kille du lyssnade mycket på förut. Lite glad och sprallig sådär."
Hon mindes dock inte alls vilken artist hon menade, och jag kunde inte riktigt härleda det av den beskrivningen heller. Hon visste dock att den fanns med på någon träningsskiva som jag har gjort, och som finns i träningsrummet (det är egentligen en jättestor, fönsterlös klädkammare) hos dem, så jag hämtade dessa skivor och började spela en snutt på varje låt varpå antingen hon eller jag sa nej, ända till vi kom till den sista skivans andra (tror jag?) låt:

Mika!

Mika hade jag nästan glömt bort, och honom har jag ändå sett live. Med Tove. Och fått näsblod, under låten Big Girl, You Are Beautiful.
Han är ju för övrigt utseendemässigt lite lik Salem, så jag förstår kopplingen min mor har gjort.
Vore kul om dessa herrar kom med något nytt snart.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, oktober 22, 2013

Fame

Söndagarnas TV-kvällar har blivit lite speciella för mig, märkte jag nu i söndags. Det fanns ju en tid på hösten 2006 som jag själv syntes på TV varje söndag klockan 20:00 på sexan, men det känns nu som en svunnen tid på alla vis. Däremot så knöts ju ändå vissa kontakter då, eller ja, det är att ta i, men jag träffade människor.
Nu i söndags tittade jag på det fina programmet Allt för Sverige som hade säsongspremiär. Det hade jag börjat titta på oavsett om Liza, som var castingansvarig för FCZ (och den som alltså fick in mig i programmet) hade puffat för det på facebook eller inte - och i eftertexterna såg jag att hon nu är projektledare. Det är ju en rätt hög post för ett program. Ser jag till FCZ så fanns både producent och projektledare, där producenten var den som var ute på fältet och styrde, medan projektledaren satt på kontoret och styrde producenten.
Hur som helst, det var kul att se.
Sen tittade jag på Partaj på femman - och där blev jag glatt överraskad att se att Anna hade flera roller. Arga Fröken Ur och Carola, bland annat. Hon var under FCZ-tiden speakerröst, den som berättande förde serien framåt. Jag vet ju att hon sen dess har sysslat mycket med skådespeleri, men det här tv-framträdandet var en nyhet för mig. En glad nyhet!

Kontentan är; det är kul att känna igen folk på TV!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, oktober 21, 2013

Upp som en pannkaka

Den här dagen, och därmed den här veckan, då det ju är måndag, startade inte kalasbra. Utöver att jag idag och imorgon har mina tidiga tjänster där jag alltså måste gå upp på morgonen - en ovana jag lagt mig till att annars inte göra - så kände jag mig inledningsvis nedstämd och ja, mer eller mindre ledsen.
Det berodde kanske mer på mitt sinnelag som inte alltid är det mest stabila, än på fysiska handlingar. Fast det är klart att det finns utlösande faktorer och en av de två jag kan komma på, är den ständigt återkommande då folk jag tycker om inte verkar tycka om mig tillbaka. Och det behöver inte handla om kärlek. Jag har ju ändå ingen kärlek, så ja, det var ju ändå rätt uteslutet.
Därtill så läste jag något som spädde på detta.

Så med dessa förutsättningar kan det ju bara bli bättre - och det blev det. Om än att min trötthet har funnits lite i bakgrunden, så har jag efterhand ändå känt mig rätt glad.
Inför min sista körning fick jag äntligen träffa Johan, och det känns som det var länge sen. Något snabbt hej har vi väl hunnit med, men också dessa har blivit allt mer sällsynta sen jag började jobba kväll. Sen har jag även haft en del trevliga passagerare också, så ja, dagen lyfte.

Tur var väl det!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, oktober 20, 2013

Det straffar sig.

Igår var jag inte ute och sprang, vilket leder till att jag måste göra det idag. Måste... Ja, det är ju inte som att det är oförenligt med lagstiftningen att inte göra det, men nära nog.
Igår var det sol och plusgrader. Idag är det förvisso sol, men... minusgrader. Eller ja, det har kanske precis orkat sig över nollan nu, men det gör ju ändå att jag sitter här i långkalsonger och inväntar att frukostmackan ska sjunka ner såpass att jag kan ge mig iväg. Kommer ha en tjockare hoodie än min vanliga träningsjacka, samt mössa och fingervantar också.
Går det inte väldigt fort nu? Det är inte alls många veckor sen jag fick återgå till shorts och kortärmat efter ett par veckor av antingen långbyxor eller långärmat. Det var visserligen en engångsgrej, sen fick jag återgå till att ha både långärmat och långbyxor. Underställ däremot, det känns... tidigt. Fast så är det varje år, antar jag.

Apropå väder; jag lärde mig just på radion att i Indonesien småpratar man inte om väder på samma sätt som man gör här i Sverige, för det är mer eller mindre alltid samma väder där. Där pratar man gärna om mat, eller vad man har gjort under dagen.
Och egentligen - är inte det mer intressant? Visserligen tycker jag nog att i chattsammanhang är jag nog lite mer så att jag pratar om just mat och vad som hänt under dagen, men i orala samtalssituationer med folk jag inte känner såväl eller inte känner alls, där blir det ju gärna väder. Det skulle ju faktiskt vara betydligt mer givande om jag vågade fråga "hur har din dag sett ut?" istället för att konstatera att "vi får hoppas att det blir en mildare vinter i år." till någon pratglad passagerare som sitter på rallysätet längst fram. Jag skulle ju rentav kunna lära mig något, om någon annan? 

I förrgår körde jag 621 till Åkersberga och tillbaka det sista jag gjorde under den då rätt tidiga kvällen med mina mått mätt. Jag slutade 21:48 och avgick till Åkersberga 19:41. Med mig från Norrtälje busstation och hela vägen till Åkersberga station, hade jag en tjej i 20-årsåldern som då hon klev av sa: "Vet du. Du är den trevligaste bussföraren jag har åkt med under de två år jag har bott här. Och du kör riktigt bra också. Ville bara att du ska veta det."
Det gjorde jag en statusuppdatering av på facebook, och den har fått 86 likes! Det är snudd på rekord!
Fast mitt rekord är 99 likes. Det fick den här bilden, men det retar mig så att en kollega delade den bilden och därigenom snodde åt sig några (16) likes.
Hur som helst, det jag egentligen ville komma till var att det var ju väldigt fint av den här tjejen att säga så till mig, det gjorde mig ju riktigt glad - och det sa jag till henne också.
Det fula i kråksången är... Eller såhär; det lät ju på henne som att hon har åkt med mig förr och jag kände absolut inte igen henne. Och, för att komma till det fula i kråksången; jag tror inte att jag skulle känna igen henne om jag såg henne igen. Jag kommer överhuvudtaget inte ihåg hur hon ser ut! Mitt ansiktsminne är helt horribelt ibland.
Andra gånger fungerar det desto bättre! I början/mitten av september var det en ung tonårskille som gav mig en liknande hyllning då han klev av, och han åkte med mig nu i veckan igen och då kände jag minsann igen honom, och han kände tacknämligt nog igen mig också. 

Nu kan jag nog inte dra ut på det längre. En liten styrketräningsomgång, knäuppvärmning och sen är det dags att springa ut!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, oktober 19, 2013

Som vanligt.

Den här kvällen kunde jag ha tillbringat i Uppsala, men den blev på hemmaplan. Det är klart lite tråkigt med halvplanerade planer som inte blir av, men det är också skönt att vara hemma och umgås med familjen. När jag nu jobbar två helger av fyra och under de två jobbhelgerna inte har möjlighet att äta tillsammans med familjen någon av dagarna, plus att jag ibland under lediga helger åker bort, ja då blir det plötsligt rätt stora hopp mellan gångerna vi ses, trots att vi inte har mer än 2-3 kilometer mellan varandra.
Uppsala står ju kvar.
Men.
Det hade varit roligt att vara där.

I övrigt då? Ja... Jag har torkat ur kylskåpet. Nu är där så rent och skinande fint!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, oktober 18, 2013

Tid och otid

13:36 är ju ett klockslag som varken kan beskrivas som tidigt eller sent. Eller jo, slutar man jobba då, då slutar man ju rätt tidigt. Och börjar man jobba då, då börjar man jobba rätt sent. Eller?
Jag börjar jobba 13:36 idag och nu har jag snurrat in mig så i kvällsjobbandet att jag tycker att det är rätt tidigt, inte sent. Jag målade idag upp för mig att ha en lugn och härlig förmiddag där jag inte gjorde ett skvatt - skulle inte ens behöva laga mat då jag har en matlåda som jag ska ta med mig då jag idag har rast i Älmsta. Men... tiden bara sprang iväg och plötsligt blev det nästan bråttom!
Tiden är så relativ. Jag föredrar faktiskt att börja framåt 16-tiden för då finns det ingen stress alls.
Det gör det egentligen inte nu heller, jag hinner ju sitta här och skriva, men ett tag kändes det som att tiden bara försvann.

Bland annat så ringde min chef och frågade om jag ville ingå i en liten trupp som på något vis ska ta fram en mall för hur vi viserar biljetter inom Nobina och Swebus (om jag förstod rätt). De ville ha en förare från varje trafikområde, och från Norrtälje var jag tydligen lämplig kandidat till detta. Jag blir alltid glad och lite hedrad när jag utses till representant på så vis, samtidigt som dåliga tankar hinner snurra ett par varv i huvudet; "klarar jag verkligen det?".
Men där får jag bara se till att skärpa mig. Självförtroendet är lättare att mota i grind, än självkänslan. Och jag upplever nog att jag är ganska bra på att tänka att jag kan klara av saker och ting. I alla fall rätt mycket som är jobbrelaterat.

Men nu börjar det dra ihop sig att pedala iväg till jobbet. På min tjänst idag har jag samma buss hela dagen, så det är ju bara att hoppas på att det är en bra buss. Jag vill helst slippa de som börjar på 55-, 58-, 21-, och 22-.
Ge mig 00-, 76-, 73-, eller 74-! Fast de två sistnämnda är uteslutna, då de båda är blå och 74-serien dessutom är dubbeldäckarna, och de får jag ju inte köra på 643, 637, 658 och 621 som är de olika linjer jag ska köra olika antal gånger under eftermiddagen och kvällen.
Men håll tummen för 00- eller 76- åtminstone!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, oktober 17, 2013

Kriskassan

Jag måste säga att jag nästan hade glömt bort att jag har en kriskassa - ett kassaskrin där jag förvarar lite (inga stora summor) pengar som jag har tänkt kan komma till användning någon dag när jag minst anar. I takt med att jag allt mindre ofta använder kontanter så har jag allt mindre ofta ett överskott av kontanter i plånboken och allt mindre ofta fyller jag på denna kassa, så flödet har varit konstant i flera år nu, misstänker jag.
Idag ringde en vän i nöd och undrade om hen kunde få låna 200 kronor när jag var relativt nyvaken. Jag låg i sängen och gick igenom facebook på telefonen för att se vad som hänt mellan klockan 2:00-10:00 vilket är de avrundade klockslag jag sov under.
Först tänkte jag att jag ju inte har några kontanter hemma, men att vi säkert skulle kunna lösa det ändå, men så kom jag på den där kriskassan. Där fanns inga hundralappar, men väl en femhundring, så denna lånades ut. Min ekonomi krisar ju inte speciellt ofta, så då får man hjälpa sina vänner vid kris. Det känns mer eller mindre självklart, sett till att det är vänner som man känner förtroende för, och det gör jag minst sagt för denne vän.

Igår tvättade jag alla mina fönster. Det hade jag ju kunnat ta en bild på, men det gjorde jag ju sist, så här finns den.
Jag tycker att det är helt fantastiskt att jobba kväll ur denna synpunkt, för dessa fönster hade varken blivit tvättade om jag hade jobbat tidigt eller delat, för i båda fall hade jag förmodligen behövt sova en stund när jag antingen kom hem för dagen eller när jag kom hem för långrast och sen hade varken tid eller lust funnits, så då hade jag fått göra det på en ledig dag.
Nu har jag ju istället energi innan jag börjar jobba, i och med att jag får sova ut varje dag och ändå har många timmar att slå ihjäl innan jag börjar jobba. Idag började jag 15:04, så det gav mig ju alltså fem timmar av tid då jag faktiskt orkar göra något - men idag tyckte jag inte att jag behövde göra något, då jag i förrgår tränade och igår tvättade fönster. Idag spelade jag således Sims 3. Jag bygger ju som tidigare skrivet var på en ny version av Waddesdon manor. I min första version bråkade innertaken ständigt med mig och mer eller mindre varje gång jag startade spelet, var jag tvungen att korrigera något. Det har jag hittills sluppit och glatt mig väldeliga åt, men... Idag började det. Delar av innertaket var borta, utan att golvet på våningen ovanför var det, så det var bara till att börja ta bort golvet och lägga nytt, för att få ett nytt innertak och det är sannerligen irriterande. Varför kommer aldrig en korrigering för detta i de ständiga patcharna som kommer?

Nu är jag hemma på rast, tidig förlagd sådan. Rasten slutar... ja, det vet jag inte på rak arm, men jag ska avgå 19:18 till Stockholm. Så jag är väl hemma till omkring 19.
Efter det varvet blir det sista turen till och från Grisslehamn, innan jag får gå hem där omkring midnatt.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, oktober 16, 2013

GTA V

Nu har jag äntligen fått prova detta monsterspel! Och jag blev kär direkt!
Fast... Det här med konsol är jag ju inte van vid. I synnerhet inte playstation. Det blev fel knapptryckningar lite väl ofta.
Bland annat så blandade jag ihop acceleration framåt och bakåt när jag skulle backa ut ett flygplan på startbanan, så jag tappade ena vingen på min jumbojet. Ack.

Joakim och jag spelade hela natten och bröt inte upp förrän strax före fyra, så hemma vara jag inte förrän strax efter fyra. 4:16 lade jag mig i sängen, för att vara precis.
Kändes lite halvkonstigt att åka förbi garaget och se morgonpersonalen börja anlända och då vara inne på onsdagsmorgonen medan jag fortfarande hade tisdagskväll (eller ja, ganska mycket natt) i kroppen.

Hur kul som helst oavsett, och så snällt av Joakim både att komma med förslaget att jag skulle få komma och prova och dessutom skjutsa mig fram och tillbaka. Fin kollega!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, oktober 15, 2013

Jag finns

... alltså är jag?
Eller något sånt. Personaltidningen kom idag, Den som alla i hela Nobina-koncernen (i Sverige) får en gång i kvartalet och som rapporterar om stort och smått från Nobinas alla trafikområden. När jag såg att den låg i brevlådan så tänkte jag för mig själv att det här är ju i alla fall ett nummer där jag inte är med. Jag har varit med ganska mycket i alla möjliga forum nu på senare tid. I årets första nummer av tidningen frontade jag ju på förstasidan, till exempel.
Hur som helst; jag hade fel. Det fanns där ett litet reportage från pridebussen, även det var på framsidan, men på framsidan var det höjdarna som var på bild. Jag och Gustaf, fotfolket, fanns istället på sidan 3. Jag hade helt glömt bort att vi fotades där, men ja, nu när jag såg det så minns jag ju. 
Det känns lite som att den uppmärksamhet jag får på jobbet går rakt in... ja, jag vet inte, i själen, eller något. Jag är inte vem som helst, jag är någon i detta jätteföretag. Det är bra för självkänslan som allt som oftast sargas åt andra hållet i andra sammanhang.

Såg för övrigt att en av mina kollegor fått ordentligt med beröm av en passagerare och biobiljetter som tack från ledningen. Kul! Sånt kan jag bara glädja mig åt, att det finns fler som anstränger sig för att ge god service.

Det finns dock en nagel i ögat som jag har tänkt på en längre tid. Rent generellt skulle vår ledning behöva gå ut ordentligt med vad vi har för mobiltelefonpolicy - för ärligt talat minns jag inte om det var hos Keolis det var uttalat att vi inte ska hålla på med telefonen medan vi kör, eller om det är hos Nobina man har sagt detta, men det rimliga borde ju vara att det gäller på båda företagen.
För samma person som är värd sitt serviceberöm, är en mycket flitig instagram- och facebookanvändare som ofta lägger upp bilder "tagna i farten", bokstavligt sagt. Och det finns fler som lägger upp bilder från när de kör, så frågan borde ju lyftas rent allmänt. För lägger man upp bilder då man kör, kan man ju bara gissa att även mycket annat görs på telefonen under körning.
Det är klart att viss telefonhantering ibland är oundviklig och rentav nödvändig, men alla borde ha ett förnuft att se var gränsen går.

Idag är jag i övrigt ledig och har sprungit långrundan. I och med att det är vardag så vågade jag inte springa den något längre långrundan då man måste korsa ett parti som är avstängt för vägbygge då - jag vill inte få en argsint grävskopa på halsen - så det blev den 12,14 kilometer långa svängen. Det tog mig 56 minuter och 22 sekunder, vilket kan omskrivas till 56:22. Snittet per kilometer är enligt samma måttstock 4:39. Det är ett bra snitt, känner jag själv. Nu under oktober har jag haft ett bra flow och inte haft en enda dålig runda, om än att vissa såklart har ett något högre snitt. Högsta är 4:45 per kilometer, och också det är bra tycker jag. Det är när jag kommer upp närmare 5:00 som jag känner att jag har gjort dåligt ifrån mig.

Kvällen kommer sen alltså att spenderas i Bergshamras utkanter, hemma hos Joakim och Nea.
GTA V... Oh, så kul det ska bli!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, oktober 14, 2013

What does the fox say?

Igår blev det bestämt.
Imorgon åker jag ut till det Berghamriska skogarna (nej, inte det centrala Bergshamra utanför Stockholm - det lilla Bergshamra utanför Norrtälje), hem till Joakim för att spela GTA V.
Hurra för folk som vill umgås och dessutom uttrycker det med tydlighet!
Jag menar; det är inte helt ovanligt att jag måste fråga både en och åtta gånger "men vill du att jag kommer då eller inte?" För, den chockerande sanningen är;
Jag kan inte läsa dina tankar. Jag kan kanske möjligen gissa mer rätt om jag samtidigt får se ett velande kroppspråk, men när det gäller textbaserad kommunikation tycker jag att allt annat än raka rör är mer eller mindre omöjligt att förstå.
Jag utgår ju generellt sett från att folk är uppriktiga och säger vad de menar. Men, som jag i så många år har konstaterat, så är det en naiv sida jag har.

Nu låter det kanske som att jag är arg eller sur eller ja, något annat negativt, men det är jag inte! Jag bara klargör hur jag fungerar, samtidigt som jag konstaterar att det ska bli så roligt att komma hem till Joakim!
Jag får se till att bjuda tillbaka honom hit också, även om jag inte har något häftigt tv-spel att locka med.

Det drar ihop sig till jobb nu. Börjar redan 12:25 idag, men då behöver jag inte jobba till efter midnatt, utan blott till kvart i nio.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, oktober 13, 2013

Body says no

Jag har just kraschlandat i soffan. Och börjar jobba om 43 minuter. Ingen jättebra kombo.
Nej, jag är inte bakfull. Jag är trött.
Jag hade nämligen helt glömt bort att det är städdag i bostadsrättsföreningen idag, så efter att ha anslutit mig en aning sent (och gjort bort mig en aning genom att säga till en granne som städade ett gemensamt förråd, att det var ju ambitiöst såhär en söndag), så har jag rensat och kört bort ogräs till leda.
Jag känner inte alls för att jobba, jag skulle vilja lägga mig och sova här i soffan istället. Men men, plikten kallar.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, oktober 12, 2013

Stupefied

I natt hade jag en sån där postum senum jobbum nattum = jag vred mig av och an i ett delirium mellan sömn och vakenhet och allt kretsade kring mycket stressig busskörning. Bra mycket stressigare än jag normalt känner mig under en arbetsdag.

Igår var det inte alls stressigt. Det enda som var lite av en nagel i ögat (eller säger man vagel?) var att när jag körde min första körning, 636 till Östersjö brygga, så klev det på starthållplatsen (Norrtälje busstation) på en man som var märkbart berusad, som lade på sitt accesskort och frågade om han fick åka med.
"Ja, det är väl klart att du får, du har ju biljett." svarade jag.
Han sluddrade då fram att mina kollegor inte brukade låta honom åka med för att han var för full.
Han hade en systemkasse med sig också, och jag sa att så länge han inte skulle dricka mer, så fick han åka med. Han gav ju ett trevligt intryck ändå, så jag tyckte ju lite synd om honom. Han berättade även att han hade missbruksproblem och det var ju ändå insiktsfullt, kände jag.
Hur som helst så satte han sig på sätet allra längst fram, och det tyckte jag ju inledningsvis var bra, för då såg jag ju faktiskt om han tänkte börja öppna ölburkarna eller inte.
Sen tyckte jag inte att det var så bra längre.
Efter att ha pratat i telefon inledningsvis under resan, så började han sen sjunga. Inga vackra låtar, ingen vacker text och ingen vacker röst. Det handlade om att avrätta djurgårdare och ja, var väl mest massa okvädesramsor/sånger som jag antar att huliganer eldar upp sig med inför att gå in och slåss efter en match.
När jag bad honom att sluta sjunga så övergick han till att ömsom sjunga "Just idag är jag stark", ömsom en egenkomponerad text om hur kissnödig han var för att sen övergå till att sjunga de fotbollsrelaterade ramsorna.
Tack och lov skulle han inte längre än till Älmsta. Väl där vinglade han runt framför bussen länge och väl medan jag lämnade stationen, och i mitt stilla sinne tänkte jag att det var väl tur att det var en mindre hetsig bussförare som satt vid ratten idag, annars kanske foten hade sluntit ner från krypkörning till att ge full gas.

Resten av dagen var riktigt bra. Rast på garaget med Mattias först och sen cyklade jag hem då han skulle iväg och köra, och tog resten av rasten med Axel tätt intill.

655 tur och retur var ungefär lika öde som vanligt och på 676 sen hade jag inte mycket folk in till Stockholm, men desto fler därifrån, och det var glada och söta killar med flaggor (dock den österrikiska) på kinderna, och trevligt glatt folk i övrigt.
I trappan satte sig en karl som frågade om han fick åka med till Roslags-Näsby, och det kände jag att jag inte kunde neka klockan 0:45 på natten. Han var också onykter, men desto trevligare i mun. 
I Roslags-Näsby gick han alltså av och i Söderhall klev det sen på en man jag är lite bekant med, som också satte sig i trappan, så det var fullt prat i stort sett hela vägen.

I förmiddags vaknade jag så tröttare än vanligt, till följd av nattens vånda. Men jag har sen dess varit ute och sprungit och därefter duschat, så livet känns återigen något bättre.

Nu ska jag nog beställa en pizza (ja, jag ändrade mig från korv på pressbyrån), och cykla till garaget. Alltså, jag tänkte äta den där.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, oktober 11, 2013

Vad var det?

Om jag under de två passerade lediga dagarna inte gjorde någonting, så gör jag idag desto mer. Nyss blev jag klar med storstädning av lägenheten, jag har en maskin tvätt som måste hängas, jag ska stryka en jobbskjorta, laga mat och duscha- allt detta måste bli klart innan 16:30, för då är det dags att röra sig till jobbet. Jag börjar 16:44 och avgår på första turen 17:00. Senaste tjänsten idag, japp japp.

Igår gjorde jag i och för sig en sak. För första gången i hela mitt liv provade jag att göra egen bearnaisesås.
Det var en herrans tur att jag gjorde det till en rätt som jag åt i min ensamhet, för den bearnaisesåsen hade jag aldrig kunnat bjuda på med stoltet. Mer sönderskuren sås har jag nog aldrig sett. Det var mer som skirat smör för sig och dragonvinägeräggula för sig. Smaken var heller ingen höjdare.
Någon snusförnuftig kanske tänker att jag vispade för lite - och ja, det kan jag också konstatera. Men. hur lätt är det egentligen att vispa med en normalstor visp i en liten kastrull? För när jag gör sås till mig själv tar jag ju inte fram storgrytan direkt. Nej, provar jag detta igen, då blir det nog i mixern.

Nu något helt annat.
Det har blivit att jag på sista tiden ofta klickar mig in på en av Miljöpartiets valfilmer från 1988 på youtube, för att jag tycker att den är härligt svängig. Men... Jag hör inte vad Ingvar Carlsson säger. Svinborgare? Smitborgare?

Vi är gröna.

Nu har golven torkat, så då är det dags att hänga tvätt.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, oktober 10, 2013

Hashtag

Idag har jag verkligen inte gjort någonting av värde alls. Eller jo, jag har pussat på och lekt med min katt.
#ledigdagnärdenärsombäst #låtsasattdethärärtwitterellerinstagramförattjaginteharnågotattskrivaom



Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, oktober 09, 2013

Social Wednesday

Det här har varit en kalastrevlig dag! Jag är ledig och jag har inte ägnat mig ett jota åt sånt jag brukar göra när jag är ledig, såsom att träna eller städa.
Istället har jag umgåtts med vänner - i omgångar.

I förmiddags var jag och Mattias ut och gick en långpromenad med Tyra och avslutade den med att fika hemma hos mig - jag har ju bakat - och sen kom vi att prata om GTA V som ingen av oss är innehavare av, men båda sugna på (och som han dessutom har fått prova, till skillnad från vad jag har) och så gled samtalet in på tidigare GTA-spel, och då framkom det att han aldrig har provat GTA IV.

(nu blev det ett uppehåll i skrivandet i flera timmar på grund av mitt livs första videosamtal)

Hur som helst; jag har ju GTA IV på min kära dator, så då blev det att han fick prova det. Sen satt vi som man gjorde i tonåren och turades om att spela och dö och ja, det var allmänt småtrevligt.
Mindre småtrevligt var att Mattias till skillnad från mig dagen till ära inte var ledig, så vid tvåtiden pep han iväg hem för att duscha och äta innan det var dags att ratta 651, 655, 625, 644 och 677 som är de linjer han kör varje dag på kvällsveckan.
Jag har ju ett fyraveckorsschema där jag kör en uppsjö linjer, men han har ett tvåveckorsschema där han ena veckan kör dessa och andra veckan kör han bara 656 och 657. Det är en vansinnigt tråkig vecka, råkar jag veta.

Jag höll mig kvar vid datorn när han hade gått (fast jag duschade också), och inledde ett nytt projekt i Sims 3. Ja, nytt och nytt... Jag ska bygga ett Waddesdon manor. Igen. Fast bättre!

På kvällen sen blev det fika igen, nu med Elenor - som jag ju inte har träffat på länge. Det var riktigt mysigt och trevligt. Vi satt länge i soffan och pratade. Eller ja, som så ofta med mig så lyssnade jag mer än jag pratade. Men jag tror att hon är en människa som uppskattar det.

Och nu... på natten. Ja, jag har fejkat att inlägget publicerades precis före midnatt, för att jag vill att det ska vara under onsdagsdygnet. Klockan är nu nämligen 1:39, för det blev att jag under ett par timmar hamnade i videosamtal med Tony. Är jag glad att han finns eller? Ja. Han visade mig lägenheten han har flyttat hemifrån till, och sen visade jag min lägenhet. Däremellan och efter pratade vi om allt från mössor till kattmat.
Just idag imponerade han extra mycket må jag säga, eftersom han rakade av sig håret idag.
Till skillnad från mig så hade ju han ett tjockt och fint hår som inte behövdes rakas av... men han gjorde det ändå.
Jag tycker det på något vis känns solidariskt, även om det inte en gest riktad mot mig. Men jag väljer att se det som en del i en broderlig gest.
Hår är inte allt.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, oktober 08, 2013

Swirl

Jag provade att baka efter receptet från den här reklamfilmen (där jag dock bytte ut polly mot dumle):

Tyvärr för Arla så blev det inte deras färskost heller, då den inte fanns på Coop.



Resultatet.

Jag kan inte påstå att jag tycker att den är vacker. God däremot, det kan jag lova! Det är ju jag som har gjort receptet!
Eh, där drog jag visst en Mannerströmsvals.

För övrigt, för att spinna vidare på gårdagen. Jag var ju glad och tänkte att jag efter träningen skulle bli ännu gladare. Mycket riktigt! Jag kände mig snudd på lycklig!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, oktober 07, 2013

Det ljusnar

Idag är jag ändå relativt glad, det måste jag säga. Och då har jag ändå inte varit ute och sprungit än, utan ska ge mig ut efter att jag har skrivit klart detta, styrketränat lite och värmt upp mina knän. Då borde det ju rentav bli en riktigt bra dag? Jag får ha den utgångspunkten, så kanske det händer.
Å andra sidan; har man höga förväntningar, då är risken stor att man blir besviken.
Å tredje sidan; positivt tänkande gör en mer positiv. 

Jag har knappt inte gjort någonting hittills idag. Matplanering och veckohandling är allt, men bara att ge mig ut (utan jacka, då det är brittsommarvärme idag), höjde humöret. På Coop där jag handlar, träffade jag båda mina favoritcoo(m)pisar Axel och Alex(ander) - åh så textfyndig jag är - som jag både växlade några ord med och fick juiceerbjudanden och hjälp att hitta färskost av. Kort sagt var det en trevlig handling.
Jag måste säga att jag blir sjukt sugen på att prova på att jobba i matvaruaffär också, det tror jag skulle passa mig ypperligt.

När jag sen cyklade hem, vem kom jag i kapp då, om inte min bäste granne, kollega och vän Mattias? Han var dessutom i sällskap av den söta madamen Tyra, som jag nu sedan han och Elenor blev särbos, inte har träffat på länge. Jag har inte träffat Elenor eller Ajax på lika länge för övrigt. Ajax, som jag hade med mig ut och sprang en gång och tänkte att här har vi en trevlig trend på gång, men det blir nog tyvärr inte så.

Nej men, dags att börja ta tag i träningen. Vid 16 kliver jag på och jobbar sen fram till typ halv ett i natt och då jag kommer hem ska jag se andra avsnittet av Homeland på svtplay omgående!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, oktober 06, 2013

Service

Tjänst 7025 - det säger merparten av de flesta ingenting - det är utan tvekan min mest slitsamma tjänst. Den återkommer var fjärde söndag och jag är alltid lika trött efteråt.

För bussförare i Norrtälje säger nog det där det mesta.

Men för att förtydliga: Det är lång arbetstid och linjerna i och med veckodagen söndag är alla väldigt välutnyttjade av passagerare som ska hem från sina sommarstugeöar (Blidö och Singö) och då ska till Stockholm.
Jag hade fullsatt på både 634 och 637 och efter dessa, på mitt uppehåll, då stod jag och på eget initiativ lastade bagage i tre dubbeldäckare till Stockholm, plus att jag roddade med CTL och förhörde mig om förstärkningsbussar och förmedlade detta till passagerarna. Kort sagt tog jag på mig rollen som kundvärd.
Jag skulle dock inte ha något emot om det uppehållet förvandlades till kundvärdstid, för jag tycker ju att det är roligt att hjälpa folk.

Men nu är jag trött.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, oktober 05, 2013

Oh joyful Saturday!

Nu är jag allt lite less igen.
Less på att jag inte förstår mekanikerna som ligger bakom andra människors handlande.
Less på att känna mig övergiven och ensam (starkt kopplat till ovanstående lesshet).
Less, helt enkelt.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, oktober 04, 2013

Untied

En ledig fredag är just vad detta är, och det är ju aldrig fel. Jag hade ju en även förra fredagen, då jag kompade bort en arbetsdag. Så är inte fallet nu, nu är jag istället ledig idag då jag har en arbetshelg framför mig. Det är väl dock gott så, idag bjuds det på en fin dag och jag har varit ute och sprungit och fått upp nivåerna av oxytociner och sånt, så att jag är vid rätt goda vätskor.

En liten städning har också ägt rum, så ja, jag kan inte vara annat än nöjd.
Något jag inte är helt nöjd med däremot, är min nya tjänsteslips. Den gröna. Den har jag gett mig den på att jag ska knyta varje dag istället för att gå genvägen via kardborreöppningen i bak, då upprepat öppnande och stängande av den till slut gör att sammanhållningen i kardborrarna inte längre finns. Så jag knyter.
Två saker irriterar mig med det, det ena lite mindre och det andra lite mer.
På det lite mindre planet hör att slipsen är för lång. Även om jag får till en perfekt balanserad knut där dem smala och den tjocka änden blir exakt lika långa, så sticker den fram under västen när jag sitter och kör. Inte snyggt alls.
På det lite större missnöjesplanet finns faktumet att kvalitén tycks väldigt bristfällig. Igår när jag knöt av mig den, så såg jag att den såg ut såhär:

Ack, ack.

Men i och med att det är den smala änden som har fransat upp sig, så tänker jag att det kanske går att vända till min fördel; om jag klipper bort det trasiga och syr över någon liten ihophållnadssöm, så har jag rätt som det är en mer normallång, och förhoppningsvis i fortsättningen hållbar, slips.

En annan sak jag inte är helt nöjd med, för att fortsätta på undantagen från att "jag kan inte vara annat än nöjd", som jag skrev ett par rader längre upp, är min frisyr. Det blev inte bra alls vid senaste trimningen. Sen är ju håret som det är. Jag har ändå alopecia universalis och ska egentligen inte ha något huvudhår alls, så den hårväxt som jag ändå har, får jag ju vara nöjd med även om den kunde ha varit tätare. Men nu är det hur som helst inte det som stör mig, utan mer utformningen på det hår jag faktiskt har.
Så jag tänker att idag ska jag låta raka ner det rätt kort, för det är ändå vinter och mösstider på gång nu, då är det skönt med en hårlängd där mössanvändande inte ändrar utformningen på stråna alltför mycket.
Igårkväll såg det ut såhär:

Blä.

Hm, ja det blev kanske inte så mycket muntra tongångar här ändå, men som sagt, jag känner mig rätt pigg och alert i sinnet ändå.
Nu dags att slöa till det mes Sims!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, oktober 03, 2013

Sådan son, sådan mor.

Härligt att vi uttrycker oss exakt likadant till denne något avlägsne släkting!


Igår sa jag till en vän att jag inte orkar bli deprimerad (det som är min version alltså, ett mellanting mellan en psykologklassad depression och att bara vara uttråkad) den här gången, och det känns ju som en väldigt bra inställning, kände jag i alla fall just då. Jag undrar dock om det är något man kan välja egentligen. Mycket kan man nog påverka själv, för min del ligger det nog i att jag bör ge mig ut och springa de dagar jag känner att den psykiska energin är låg. Samtidigt känner jag att jag inte kan springa i tid och otid, det finns andra saker att göra med min lediga tid också.
En rot till min olust är min telefon, har jag kommit fram till. Jag har vant mig vid att dess lilla diod ska blinka i någon av färgerna grönt, lila eller vitt, mer eller mindre varje gång jag tar fram telefonen. Det är nämligen ett tecken på att någon har skrivit ett meddelande till mig på Facebook, Whatsapp eller Hangouts. Genom det känner jag väl en viss uppskattning, men nu är jag obevekligt inne i en period då ingen av dessa färger blinkar lika ofta som förr och där innehållet är grundare när det väl gör det.
Innan jag ägde en smartphone var det här aldrig ett problem, så denna ständiga uppkoppling har minsann en baksida.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, oktober 02, 2013

Marknadsfynd

En upplevelse är en upplevelse - så långt är allt rätt enkelt och logiskt. Men när två är med om en och samma sak, då är det inte längre en upplevelse, utan två. Och att dessa kan skilja sig så enormt, det är mer än jag kan förstå. Visst att vi alla är olika och har olika förutsättningar som styr vår uppfattning av tillvaron, men ändå...?
Det är väl inte mycket annat att göra att ta avstamp härifrån och jobba i riktning mot en enighet då.

Idag är det höstmarknad i Norrtälje. Nu ägnade jag hela lördagen åt att åka från marknad till marknad på landets största skördefestival på Öland och där köpte jag granskottshånung. (inte honung, då det inte är bin som gör dessa, fick jag förklarat för mig).
Idag handlade jag också. Minns inte när det hände senast. Flera år i följd har jag antingen inte alls gått på marknaden, eller så har jag gått ett varv utan att köpa något. 
Min plånbok var stärkt av kontanter, vilket den sällan är, då jag igår hittade inte mindre än nittio kronor under ett säte - löst, där till att jag nyligen löste in en trisslott med just 90 kronor i vinst också, så jag hade exakt 128 kronor nu (trisspengarna var delvis slut).
Jag hade ingen plan om att köpa något, men så såg jag lösviktste och tänkte då att te är ju trevligt att ha till den honung jag nyligen köpte. Så sent som igår på min rast cyklade jag hem och drack en kopp te.
Sen gick jag förbi stånden som kom med jämna mellanrum, där man kunde köpa salamikorvar. Fem stycken för hundra kronor. Teet kostade 29 kronor, och jag hade då inte koll på den exakta summan i plånboken, men konstaterade att jag alltså inte hade 100 kronor, utan 99. Kort tog de inte, så jag frågade lite fint om jag kunde få pruta en krona - och det fick jag.
Så fem salamikorvar och en påse te, te med flädersmak, bar jag hem.

Hemma möttes jag av en ytterdörr som stod på vid gavel.
Inbrott, tänker du? Eller kanske extrem slarvighet av mig?
Näe, fullt så dramatiskt är det inte. Hantverkarna som skulle komma någon gång mellan 23 september och... typ 14 oktober, hade nu hittat mig och var igång med att sätta igen sprickor i hörnen. De ska komma tillbaka senare idag och måla lite också, men jag hoppas att det ligger långt senare fram, för jag känner nu att jag skulle behöva ta en tupplur. Jag somnade inte förrän efter tre igår (läs: tidigt imorse) och vaknade klockan nio idag och känner mig nu lite halvseg. Och då ska jag jobba till ett i natt, så en lur känns lockande.

Gårdagens jobb var för övrigt hur lugnt som helst. Jag hade min senaste tjänst där man kör:


  • 636 klockan 17:00 till Östersjö brygga
  • 636 klockan 18:42 till Älmsta
  • tomkörning från Älmsta till Norrtälje, följt av rast.
  • 655 klockan 21:38 till Söderhall
  • 655 klockan 22:25 till Norrtälje
  • 676 klockan 23:30 till Stockholm
  • 676 klockan 0:45 till Norrtälje
På den första turen hade jag såpass mycket folk att jag inte kunde hålla räkning på antalet. Eller kunde och kunde - jag försökte inte ens. Rätt gott om folk.
Sen var det mer eller mindre öken.
636 åt andra hållet gav fyra passagerare. 655 till Söderhall var jag ensam på. 655 tillbaka var jag ensam på till näst sista hållplatsen, då man redan är i Norrtälje, där en man klev på.
På 676 fick jag med mig en passagerare från Norrtälje. Han klev av i Danderyd, så sen var det tomt.
På 676 tillbaka fick jag en passagerare från Tekniska och en i Brottby.
Framme vid busstationen i Norrtälje klev dock bara en av dessa två av - då var jag glad att jag hade koll på antalet, för i speglar och skärmar syntes inte den andre mannen. Han satt nämligen längst fram på övervåningen och sov väldigt djupt, trots att jag både hade tänt lamporna och pratat i högtalarna. Fick peta ganska hårt på honom, för att få liv i honom, och då såg han sannerligen yrvaken ut, men sa inte ett ord. Hoppas att det var Norrtälje han skulle till.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, oktober 01, 2013

Come, autumn.

Har du inte redan märkt det, så vill jag flagga för att det idag är första oktober. Därmed är det väl ändå obevekligt och tvivelsutan höst nu. Det är kanske till en viss liten del skönt, men jag känner även att tanken på mörker och rusk utöver tanken på mys, också har en negativ inverkan på mig. Så sent som för några dagar sen, ja säg någon vecka sen för att pricka in det lite mer exakt, så tänkte jag att gud så skönt att jag mår bra och ändå får vara relativt glad och framför allt att jag får slippa de mörka spiraler av tankar som jag lätt hamnar i.
Nu har jag dock trillat dit igen.
Jag menar inte att det är höstens fel, men jag tror att årstiderna har en inverkan på humöret. Mindre ljus ger mindre energi och det påverkar visst min världsbild till ett mer dystert och glåmigt utgångsläge.
Jag skulle vilja veta vad jag gör för fel och hur eller en om det är något jag kan ändra på. Annars kommer jag vara fast här.

Ganska ofta tar jag på mig rollen av att vara stöttande och lyssnande när folk i min omgivning har det svårt, och missförstå mig inte på något sätt, jag gillar, nej, jag älskar mina vänner. I alla fall om man med älskar avser ett högre, varmt gillande. Det är en mening som man tror skulle fortsätta med ett 'men', men icke. Så är det bara. Kruxet är dock att jag kanske skulle behöva luta mig mot något stabilt när det blåser.
Fast finns ens den människan, som är glad och lycklig med alla aspekter av sitt liv? Jag hoppas ju det, men det verkar inte vara den typen av folk jag kommer nära.

Jag önskar att jag kunde ha en lite mer avslappnad attityd till allt. Men äh, det löser sig sen-mentaliteten biter inte riktigt på djupet. Det är tomma ord jag mer av artighet än av övertygelse både ger och tar emot.

Ordet är fritt, nu är det ditt.