måndag, september 30, 2013

Aldrig nöjd

Idag känner jag mig lite tom. Lite tom och lite glad - men av olika anledningar. Tomheten består väl i att jag önskar mer av världen än vad jag får/gör mig förtjänt av. Glad är jag för att farhågan om att en nära vän skulle bryta helt med mig, har blåst bort. Vi är på rätt spår igen, och det är så skönt.

Såhär är livet antar jag. Upp och ner hela tiden.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, september 29, 2013

One way, or another.

Nu är jag hemkommen sen kanske en timme, från en mycket trevlig helg i Kalmar och på Öland. Jag åkte ner i fredags och möttes upp av min vän Carl som drog med mig på en liten rundvisning av Kalmar för att sen leda mig hem till studentlägenheten han bor i - och på vägen dit möttes jag av en tjej jag själv inte ens såg först - som utbrast "Heeej Fredrik!!". Rätt oväntat, kan jag säga. Det visade sig vara en före detta låg- och mellanstadieskolkompis som fått syn på mig. Trevligt, men oväntat. Det är som när jag var på Gekås och först såg en pappa till en flicka jag har jobbat med på förskolan, och sen träffade en helt annan familj jag också haft att göra med då jag jobbade på förskola, eller som när jag och familjen träffade på en granne när vi var på Rhodos. Världen är ibland väldigt liten. Som att de anonyma statisterna inte riktigt räcker till.
Vi stannade sen i lägenheten resten av kvällen och åt tacos (som vi drack mjölk till, vilket jag har fått pik på pik för av Tony, som jag såg nu när jag kom hem, hade skickat ett flyttkort till mig. Kul!). Carl hade precis dagen innan köpt en TV, vilket han bott i ett år utan, så jag fick vara med på premiärtittningen och även välja program, vilket då blev Idol, i och med att jag ju följer det.

Tacos! Med mjölk!

Jag fick sova på en hög luftmadrass som för all del var bekväm och framför allt icke-knarrande, men den var lite svagare i ytterkanterna, så när jag under sömnen var på väg att vända mig åt det hållet - men om det hade varit en vanlig madrass är jag helt övertygad om att jag hade vänt mig tillbaka då jag hade känt hur nära kanten jag var. Jag menar, jag har sovit åtskilliga år i loftsäng utan någon skyddsbarriär och aldrig någonsin varit rädd för att ramla ur sängen, för ramla ur sängen har jag inte gjort sen jag var barn. Men natten mellan fredag-lördag hände det alltså. Madrassen sjönk liksom ihop lite när jag lade för mycket vikt i en av ändarna, just där jag var, och det skapade en sån obalans som mitt sovande jag inte hann parera, och jag åkte alltså ner i golvet och famlade ur mig ett "ursäkta!", då jag trodde att jag väckte Carl.
Det gjorde jag inte, han hade inte märkt någonting. Han verkar för övrigt sova tungt, märkte jag när han inte reagerade då jag pratade med honom under en film vi såg på, på lördagskvällen, då han också hade somnat och inte vaknade till av mitt prat. Skönt att kunna sova utan att låta sig störas!

På lördagen åt vi en brakfrukost och blev sen upphämtade 10:30 av Carls klasskompis Therese, som är bilburen och som körde oss över till Öland, där det just denna helg var årets omgång av Sveriges största skördefest, där fokus låg på pumpor. Först åkte vi dock för att hämta Thereses kompis Erika, som bor på Öland och är den som kan ön bäst. Carl är inflyttad till Kalmar från ett annat hörn av Småland, Therese kommer från Eskilstuna och jag hade alltså aldrig varit där tidigare. Vi började med att åka till Färjestaden där vi gick i en galleria med tillhörande, för skördefesten ändamålsenlig, tivoli och marknadsstånd.
Sen skulle Erika mata sin häst, så vi följde med, och in på de småvägarna såg jag en skylt där det stod "legoutställning", så där blev jag och Carl avsläppta och så gick vi dit och tittade. Jag målade upp en miniversion av Legoland, men förnuftet sa att det förmodligen inte skulle vara något så märkvärdigt. Men... Jo!
Mot Öland!


Wow och åter wow. En privatperson och hans barn har byggt detta!
Dumt nog var det två långväggar av fordon som jag inte fotade.

Vi åkte sen vidare hit och dit på ön, efter en tur norrut, bar det av söderut. Trafiken var tät och framför allt in och ut på olika parkeringar gick det väldigt segt, så det blev mycket tid i bilen. Men det var trevligt!
Vi avverkade olika marknader och jag fick se större delen av södra Öland, kändes det som. Vädret var omväxlande och bjöd både på dusch och vackra vyer. Jag kan inte minnas att jag någonsin har sett en skarpare regnbåge, till exempel. Kameran fångade inte riktigt det ögat såg, men jag gjorde ett försök.

Såhär långt söderut var vi som längst.

Vackra vyer. Sist en tavla bestående av ca 6000 lökar. 

När vi lämnade ön hade vi varit där i åtta timmar, så det blev en heldag på Öland, kan man säga.
Erika lämnade vi kvar där och Therese släppte av oss utanför Carl. Vi gick upp och bestämde oss att vi inte orkade göra så mycket mer än hänga hemma under kvällen som återstod, så vi beställde upp pizza och såg på film. Mysigt.

Natten till idag slapp jag ramla ur sängen. En brakfrukost med något mindre färska bröd stod på menyn först. Sen tittade vi lite på och pratade om olika dator- och tv-spel som Carl har. Jag packade ihop och sen gav vi oss ut på promenad, mot Kalmar slott först och sen till stationen där jag kramades och vinkades av.

 Kalmar slott och Carl.

Jag hade gärna stannat längre om jag hade kunnat, men jag har jobb och Carl har skola. Plus att jag har en katt som väntade på mig, så det var bara att borda tåget och åka hemåt.
Resan gick, liksom resan ner, väldigt bra. Aningen snabbare gick det dock nu på sträckan Kalmar-Alvesta, jämfört med samma sträcka fast åt andra hållet i fredags. Då var det långa stopp mest överallt. En halvtimme i Emmaboda, exempelvis. Nu; korta stopp.
I Alvesta stod tiden förvisso still, men tåget mot Stockholm kom relativt snabbt ändå.
Ur led är tiden!

Så, två tågresor, en tunnelbaneresa, en bussresa och en promenad senare, vilket allt som allt tog knappt sex och en halv timme, klev jag in genom ytterdörren och fick genast Axel med mig. Han har skötts om av min kära syster, men har förmodligen mestadels varit ute, precis som han alltid annars också är.

Sammanfattningsvis:
En bra helg.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, september 26, 2013

The tide is high

Då sitter jag här och har min senaste tjänst idag igen. Den infaller tre gånger på fyra veckor - förra veckan var den enda som var fri från den. En torsdag, en tisdag och en fredag kommer den. Men den är ju småtrevlig, framför allt den inledande 636:an till Östersjö brygga gillar jag.
På ledigheten som ännu råder innan arbetsdagens start (börjar 16:44), så har lägenheten hunnit bli storstädad. Dock med visst debakel. Jag hängde i vanlig ordning ut matta och sänginnehåll (inte själva madrassen då, men kuddar, täcke, överkast och bäddmadrass) på vädring på balkongen, och det visade sig sen att överkastet blev plaskblött nertill där det hade kontakt med balkonggolvet, samma sak hände med en förvisso betydligt mindre del av täcket och mattan ramlade ner helt och hållet på detta blöta balkonggolv. Jippi!
Överkastet hänger ute på ett förhoppningsvis torksäkert sätt, mattan hänger inne på en köksstol och täcket hänger över tvättkorgen. Ska tvätta det och har nu bytt till mitt mer fluffiga vintertäcke istället. Kändes som tiden var rätt för det.
Det ska tilläggas att det inte är helt riskfritt att storstäda i dessa tider, för från i måndags och till... ja, jag vet inte, någon gång in i oktober, så kan det komma hantverkare när man minst anar och åtgärda fel som har uppstått i lägenheten under de två år jag har bott här. Det enda jag hoppas att jag vet är att de inte kommer för tidigt, för jag har mailat och sagt till om att jag är en kvälls/nattarbetande människa som behöver sova på morgonen.
Det vore fasen en riktig mardröm, om jag låg och sov som bäst och de klampade in med huvudnyckeln. Det vill jag inte uppleva.

Imorgon däremot, blir det ingen tid att sova ut. Jag är ju hemma vid två i natt och imorgon måste jag kliva upp så att jag kan åka 651 från Färsna(gatan), klockan 9:09 och sen vidare ut på nya äventyr som kommer hålla mig sysselsatt hela helgen. Därmed är det här sista blogginlägget innan tidigast söndag kväll.
Vad ska jag göra då? Ja, det är det blott nio personer som vet. Eller nej, egentligen är det bara en som vet bäst vad som kommer hända (och det är inte jag), sen vet åtta andra (jag inräknad) destination, varav fem andra vet något mer än så.
Vet du ingenting? Oh well, för att svänga sig med engelska, då är du varken familj eller någon av de jag pratar mest med. 
Fast en av dessa pratar ju inte med mig längre. Det är faktiskt lite av ett hål i mitt hjärta. Jag vill så gärna återskapa den relationen, men jag möts mest av tystnad som får mig att känna att den önskan inte är besvarad. En skärande känsla inom mig.

Men; trevlig helg då, för det ska jag banne mig ha!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, september 25, 2013

"puss!"

Idag när jag körde 634 till Blidö så hade jag en tonårskille som satt längst fram på det ensamma rallysätet. Han sa inte ett ord till mig under hela färden, annat än att han hejade tillbaka när jag hejade på honom då han klev på, så det var ingen sån människa (vilket kan vara rätt skönt - fast nu funkade inte FM-radion för ovanlighetens skull och min telefon hade inget batteri, så jag hade inget att lyssna på, så då hade det väl varit okej ändå).
Men när han klev av, genom framdörren, vände han sig mot mig, log och sa:
"puss."
Jag hann ju inte reagera förrän jag hade stängt dörren och åkt igen, det var som på tecknad film ungefär, att polletten trillade ner alldeles för sent.
Sen satt jag länge och grubblade. Sa han verkligen puss? Hörde jag rätt?
Till slut enades jag med mig själv om att han måste ha sagt "(tack för) skjuts(en)", där allt jag hörde var skjuts. Det stavas ju tämligen olika, men 'skjuts' och 'puss' låter ju väldigt snarlikt, så så måste det ha varit.
Just den här tjänsten har jag bara var fjärde onsdag, så jag lär ju få vänta fyra veckor innan han åker igen och till dess lär jag ha glömt bort att lyssna mer uppmärksamt till vad han eventuellt kommer säga. Jag tror inte ens att jag skulle känna igen honom om han åkte med en annan linje vid ett annat tillfälle. Så bra ansiktsminne har jag.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, september 24, 2013

Toalettdykare

Idag råkade jag orsaka en fadäs.
Under en paus på garaget gick jag på toaletten, som man ju bör passa på att göra emellanåt i detta yrke.
Toaletten jag gick på hade en spolknapp som hade fastnat i intryckt läge, så den stod och småspolade hela tiden sådär som det då blir. Det rinner sakta till vatten hela tiden. Oerhört slösigt, och även svårt att spola bort allt man vill spola bort efter ett toabesök.
Nu ska det förtydligas att jag gjorde nummer ett, det lilla behovet lättades, och sen tänkte jag att den där knappen måste jag ju trycka till, så att toaletten slutar småspola.
Jag tryckte till och - plums!
Knappen lossnade och for rakt ner i toaletten.
Ack och ve. Där stod jag och tänkte över mina alternativ. De jag kom på var:
  1. Sticka ner handen i (usch) toaletten och fiska upp den.
  2. Nyss nämna alternativ.
 Så, jag äckeltaggade upp mig och stack mycket motvilligt ner handen och försökte att nudda så lite vatten som möjligt - men det resulterade i att jag petade in knappen ännu längre ner i vattenlåset, eller vad det kan heta, och då gav jag upp.
Men jag är ingen smitare, så jag gick upp till mina chefer och rapporterade vad som hade hänt.

"Sluta förstöra saker!" röts det i en skämtsam ton. Alltså, de tog det med ro. Tur var väl det!

I övrigt hade jag samma tjänst idag som igår, så jag slutade alltså 18:14. Fast idag var det enorma köer ut från Stockholm, till följd av en trafikolycka strax efter Roslags-Näsby. Så trots att jag körde eftermiddagens enda direktbuss, så drog jag ändå på mig en försening på sådär tio minuter. Jag är dock rätt säker på att de ordinarie turerna hade större förseningar än så, men det är ju bara en gissning.
Hur som helst så rapporterade jag in min övertid och cyklade hem.
Hemma mötte Axel upp, och jag hann precis gå innanför dörren och stänga den, då telefonen ringde.
Thomas från trafikledningen som undrade om jag var kvar på garaget och kanske kunde tänka mig att köra en 631:a runt Rådmansö klockan 19:05 då allt hade kärvat ihop sig för dem med dessa monsterförseningar.
Näe, jag är hemma, men jag cyklar tillbaka då, bara bra att jag hann hem så att jag kan ta med en banan, svarade jag.
Så sammanlagt blev det övertid på sådär två och en halv timme för mig idag.
Jag tänker såhär: På fredag har jag fått ledigt och allt är ju ett givande och ett tagande. Jag får ledigt ibland och ställer upp och jobbar extra ibland. Det är så man får kugghjulen att rulla med minsta möjliga gnissel.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, september 23, 2013

Vem ska jag tro på när allt är såhär?

Så blev det en sån dag när jag snudd på helt glömde bort att blogga. Det är i och för sig kanske inte så konstigt, i och med att denna kvällsarbetande människa idag och imorgon har sin schemagrupps två dagtjänster. Jag hade dock inga problem alls att kliva upp imorse, jag vaknade före klockan. Och klockan skulle ju ringa oförskämt sent för att vara något att tala om. 8:30 stod den på - en tid då jag på vissa tjänster på min förra grupp i princip redan hade arbetat klart för dagen.
Lägg därtill att jag direkt efter att jag kom hem, bytte om till mina träningskläder och sprang för livet som det var mig kärt. Näe, men 13,78 kilometer och det på 1:02:42. Således en bra tid, då snittet blev bra mycket bättre än i lördags. 4:22/kilometer idag mot 5:00/kilometer då, och då sprang jag bara hälften av den sträcka jag sprang idag.
Samtidigt är jag lite skeptiskt till vad som blir sant och inte. Jogg.se tycks ju aldrig uppdatera sina kartor, så varje gång jag ritar karta som sträcker sig över den nyaste delen av elljusspåret, som nu har funnits på plats i ett par år (minst), så måste jag chansa hur det går, då det där mest bara är skog. Idag drog jag den annorlunda på ett sätt som jag ofta har tänkt att jag borde dra, då elljusspåret går i utkanten av ett litet, men inte jättelitet slags kalhygge/öppet och ojämnt fält, och så har jag aldrig dragit mina linjer förr - och det blev ju nu längre. Samtidigt finns det ett litet annat fält, som ligger något närmare till, som det kanske lika gärna kan vara.

 Till vänster en gammal dragning, till höger dagens.

Jag önskar att de kunde uppdatera kartorna, så att det blev enklare att se.
Vidare så får jag skarva lite på tiden också, för ibland tar det tid för mig att få stopp på tidtagaruret i telefonen, trots att jag har telefonen med mig. Idag sprang jag i långbyxor, då sket jag i armhållaren och hade telefonen i fickan istället, men dragkedjan till fickan ville inte samarbeta alls, så jag uppskattade det till att det tog 25 sekunder innan jag fick fram telefonen och kunde stänga av.
Så, exakt hur snabb jag är och hur långt jag springer... Det vet jag inte.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, september 22, 2013

Trägen vinner

I ett antal veckor, ja förmodligen någon månad eller två rentav, har jag arbetat på att bygga och inreda ett slott i Sims 3. Inte vilket slott som helst, utan ett där jag har låtit mig inspireras av ett proffs version av Waddesdon manor.
Igår blev jag klar. Så klar som man nu kan bli, jag hittar hela tiden smådetaljer att förbättra, men nu bor det åtminstone en familj där och spelläget är intaget.

Här var jag inte ens medveten om att jag fotade, hallen i tidig process.


Hallen slutförd.

På denna och kommande bild råkade jag också komma på 'c', där man tar kort.
Hall på tredje våningen in the making.




Matsal i en tidig version.

 Matsal i slutgiltig version, med innertaksbråk.

Matsalen i slutgiltig version, utan innertaksbråk.


En av många hallar/korridorer.

En annan hall som leder från andra till tredje våningen.

En hall som avslutas med ett dominobord, på tredje våningen.

Ett av totalt åtta sovrum.

Ett annat sovrum.


Biblioteket, i två plan.

Bakom en bokhylla finns en hemlig trappa ner till ett underjordiskt forskningsrum.

Bakom en dörr förklädd till vägg inne i forskningsrummet, finns en trappa ner i det superhemliga, magirummet.


Från forskningsrummet löper en lång korridor...


... som avslutas med en trappa upp...


... som leder upp i ett slutet rum (naturligtvis är en av väggarna en dold dörr)...

 
... som leder ut till det fristående kapellet.

En flyktväg ut alltså, om fara är å färde.

Poolhuset är granne med kapellet.


 Den här korridoren förbinder poolhus med huvudbyggnaden.


 Köket.


Under köket ligger den omhemliga vinkällaren.


Från köket ligger matsalen som är det rum som jag tydligen har tagit flest bilder på, inte långt borta.


På tredje våningen finns ett gym.


Mittemot gymmet finns ett musikrum.

Slottets utsida tillika baksida.

Slottets framsida, med parkeringskupolen.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, september 21, 2013

Faliure

Åh vad jag ogillar när kroppen inte samarbetar med mig!
Idag klev jag upp tidigt för att vara jag - klockan 9:30 - för inte blev det någon löprunda igårkväll.
Jag gav mig ut med ambitionen att springa min gamla långrunda, den som går över numera av vägarbete avstängda stigar, och som är längre än min sedan dess vanliga långrunda. Vädret var ju äntligen svalare. Men, jag drabbades av håll och illamående till den grad att det ett tag kändes som att spyan var väldigt nära. Så, det blev återigen bara ett litet varv på drygt sex kilometer. Jag ville ju springa långrundan! Eller snarare; jag ville ha sprungit den. Det är ju det som är grejen med mig. Jag är inte alls sugen inför, jag tycker att det är måttligt roligt när jag väl gör det, men jag älskar det efteråt. Efteråtskänslan är det som bär upp mig, och när den inte är med, då känner jag mig helt enkelt rätt dålig.
Det är uppladdningen som är fel. Antingen äter jag för mycket och för nära inpå att jag springer, eller så äter jag för lite eller för långt ifrån. Lite och kort inpå, som idag, är heller inte bra. Men grejen var ju att jag ville vara klar att umgås med familj relativt tidigt, då vi hade saker på stan att uträtta. De perfekta förutsättningarna är alltså:

  • Äta (och dricka) ordentligt
  • Vänta ca två timmar
  • Inte alltför gassande temperatur
Då funkar det som bäst för mig.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, september 20, 2013

All day, all night

...What the fuck?

Nu är jag less. Tre gånger igår fick jag näsblod. Eller en gång kan väl räknas som idag då det var kring klockan sex på morgonen, men då är det ju natt för mig då jag bara har sovit lite drygt hälften av min nattsömn.
Och jag har ju ändå slutat slarva med den där jävla oljan nu - ändå verkar näsan inte fatta att den ska sluta larva sig på det där viset.
I och för sig måste jag tacka den för samarbetet den för med mig att näsblod i 99 % av fallen kommer när jag är hemma. Det har hänt en gång på jobbet (möjligen, möjligen två, men absolut inte fler gånger), aldrig när jag går på stan eller är ute och springer, men ack så ofta när jag är hemma. Det är snudd på suspekt, för igår hade jag näsblod ett par timmar innan jobbet, sen blev nästa gång under den timme jag var hemma på rast. Hur kan näsan pricka in det? Och den tredje gången blev alltså i sängen, när jag sov.
I min yrvakenhet hade jag sen svårt att somna med min blöta tuss i näsan, tankar for runt om att det kanske egentligen är en hjärntumör eller något åt det hållet. Hypokondrin slog till alltså. Men min förnuftiga sida säger att det borde väl ändå bli fler symptom på en hjärntumör än bara näsblod? Allra minst huvudvärk, kan jag tycka. Det har jag mycket sällan. Och har jag det är den oftast väldigt lätt, bara som en tyngre trötthet än en faktiskt värk.

Om en timme, klockan 13:36 börjar jag jobba idag. Nyss hann jag med en städning modell mindre (iförd morgonrock och mystofflor. Sen duschade jag och tog på mig en semi-ren uniform. Rena underkläder lyxade jag åtminstone till det med), och dessutom har jag ett tvättprogram igång.
Nu börjar jag bli lite halvnervös för att tvättmaskinen inte ska bli klar i tid, för jag vill ju gärna hinna hänga tvätten innan jag sticker iväg till jobbet.
- Ja men stick hem och gör det på rasten i värsta fall?
Det hade ju varit en idé, men jag har rast i metropolen Älmsta idag. Älmsta finns inte ens i ordlistan, ser jag. Det blir röda vågor under. Norrtälje. Ja, alltså det var bara ett test, och mycket riktigt blev det inga vågor under Norrtälje. 

Nu ska jag äta sen frukost. Jag vet ju inte riktigt vad jag kan få tag på att äta på min rast, så jag tänkte att det är bäst att äta frukosten så sent som möjligt.

Slutar gör jag klockan 21:48, vilket är rätt tidigt för att vara jag. Då har jag i vanlig ordning missat Idol och får vänta till reprisen vid midnatt - men om energin är med mig ska jag baske mig ut och springa då. Regn har hindrat mig/låtit lättjan vinna flera dagar i rad här, och idag är det faktiskt fint väder igen. Visst att det då kommer vara mörkt, men hellre mörker än hällregn.
I annat fall måste jag kliva upp relativt tidigt imorgon och göra det, och då vore det ju skönt att sova ut. Ah, nog för att jag gör det mest varje dag, men ändå. Helg är ju helg. Sen kommer jag ha andra åtaganden imorgon, födelsedagsrelaterade.
Nej, inte min egen födelsedag.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, september 19, 2013

Irritation

Jag är en smula upprörd. Eller nej, jag är väl på min höjd irriterad. Den här jäkla näsan jag dras med, den har jag ju börjat spraya med sesamolja morgon och kväll, för att smörja upp de tydligen snustorra slemhinnorna som annars ständigt brister och ger mig näsblod. Igår när jag klev upp glömde jag oljan. Igår när jag gick och lade mig glömde jag oljan. Idag när jag klev upp kom jag ihåg oljan. Utan att nudda näsans innandöme med "sprutskaftet" duschade jag in två strålar i den värst drabbade näsborren, en i den andra.

Dessa strålar, som är så mjuka att de överhuvudtaget inte känns, var tillräckligt för att näsan skulle komma ihåg hur bräcklig den är, och vips droppade det ner blod på golvet då jag i stående läge tog på mig strumpor. Man böjer sig ju liksom framåt då. Tror även det kom lite på jeansen som låg på tvättkorgen och ännu inte var påtagna, men de är tack och lov mörka, så det får gå ändå.
Efter dropp kommer fors.

Ja, kanske inte riktigt, men det rann. Suck.

Vidare är jag en smula irriterad över att blogger så sällan låter mig ladda upp de filmklipp jag vill ladda upp. Såhär är det nämligen. Igår kom det här meddelandet ut på vårt intranät på jobbet, samt sitter utskrivet på flera anslag på väggar inne på garaget:

Inte köra in här på Färsnagatan, fortsätta Dalbyvägen fram från och med idag.
(Hållplatsen heter dock Färsnagatan ute på Dalbyvägen)

Och vad ser jag då när jag står och borstar tänderna i alla andra rum än badrummet, som jag så ofta gör?
Jo, genom sovrumsfönstret dundrar bussen förbi - på Färsnagatan. Vändplanen där var mycket riktigt tämligen avstängd, så den fick backvända in på vår förenings andra infart - och det filmade jag och hade velat lägga upp. Men icke, sa blogger. Kränk icke dina kollegor, löd felmeddelandet.
Men vadå, det gick ju bra? Det var en snygg vändning. Tur som en tok för honom att han dels hade boggi och dels en med svängande bak, det tror jag underlättade. Svänger någon in med en ledbuss här nu, så blir det nog nog tämligen knivigare.

För att avsluta i dur, som jag alltid gör:
Igår fick jag praktiskt taget en inbjudan av Joakim, en av de kollegor jag tycker om, men inte brukar umgås med på fritiden, att om jag inte orkar vänta på att GTA V. Jag borde således börja umgås med honom på fritiden! 

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, september 18, 2013

Oh, the times!

Inte för att inte skryta, men plankstekarna jag gjorde igår kan ha varit mina mest lyckade hittills! Så jäkla gott och dessutom vackert för ögat. Duchessen blev precis då där krispigt brunsvart i kanterna som man vill att se ska se ut, köttet blev bra och ja, övriga tillbehör också. Sparrisen var kanske det som blev minst bra, men även dessa tycker jag fick godkänt. Jag förkokade dem och stoppade sen in dem på plankan med allt annat, baconlindade, men drygt 230 grader i en kvart var lite för mycket för deras perfektion.

Det finns två instagrambilder som illustrerar hur gott och trevligt vi hade:
En, två

I och med att jag hade förberett allt minutiöst, så blev det knappt någon disk alls sen heller, vilket gjorde att jag med gott samvete kunde flyta ut i soffan och se på Idol, med Mattias. Det hade jag jag väl i och för sig gjort oavsett diskmängd, men det hade inte känts lika bra att lämna köket i kaos.
Jag kan inte understryka nog hur trevligt jag tycker att det är att umgås med Mattias. Han är en bra vän som jag är glad att ha i mitt liv! 

GTA V släpptes ju igår. Till helveteskonsoller och inte till PC. Och först igår såg jag en tillförlitlig sida om när det väntas släppas till PC. Dagen före nyårsafton... 2014!!! Det är alltså långt över ett år kvar. Jippi.
Fast som tidigare sagt, jag har kanske ändå inte tid att spela jättemycket nu. Men ändå... Åh.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, september 17, 2013

Det vattnas

På det personliga planet kan jag idag inleda med att jag är ledig.
På det privata planet kan jag meddela att magen är i olag. Det hoppas jag är i övergående, då jag ska bjuda Mattias på middag ikväll. Han har deklarerat att han just nu mest äter gröt och ris på grund av grunt flöde i plånboken, och jag å min sida tycker i och för sig att jag behöver dra åt svångremmen lite också, men så lade en granne häromdagen upp en bild på sin dotter som åt en plankstek. Då slog det mig, nu är potatisen nog inte längre så pinfärsk att den inte låter sig mosas till en pommes duchesse, och hur gott vore det inte med en plankstek?
Att göra en är ju lite halvkrångligt, men det är ju inte direkt så att det är dubbelt så krångligt att göra två, så det blir en liten planksteksafton här.
Jag måste först ta mig till affären dock, det enda jag har i planksteksväg är en potatis, sparris och bacon att linda runt sparrisen. Först ska jag dock planera resten av matveckan och under den tiden hoppas jag att magen hinner sansa sig. Det tror jag dock att den redan har gjort, men å andra sidan vet man aldrig med denna kagge.

Igår, eller ja, rentav i förrgår, hade jag jobbat hela min fyraveckorssnurr igenom, så igår började jag åter med den tjänst som jag först hade, på detta kvällsschema. Än så länge trivs jag verkligen, men nu har jag eventuella problem framför mig. Att jobba på kväll och natt innebär ju såklart att sömnen förskjuts till morgon och förmiddag. Klockan 10-11 är numera min standardtid att kliva upp.
Nyligen gjordes tvåårsgarantibesiktningen av alla lägenheter i min förening och igår fick jag en lapp om att "åtgärderna kommer att påbörjas måndagen den 23 september och beräknas pågå till 15 oktober. Är ni inte hemma, vill vi gå in med huvudnyckel." Ingenting om klockslag eller så. Det känns ju inte helt optimalt om de stövlar in här klockan sju då. Inte ens om jag får veta det först, för som bussförare är det ju rätt bra om man är någorlunda ordentligt utsövd. Således har jag skrivit ett mail och bett dem komma först efter 11, men jag vet ju inte om det kan hörsammas. I så fall får jag kanske försöka att sova någon annanstans under den tiden - men det blir ju också lite bekymmersamt med Axel.
Fast det mesta brukar lösa sig. Titta bara på Costa Concordia. Efter lite slagsida (förlåt till de som dog), så står hon åter upp.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, september 16, 2013

Flowing over with ideas

Snart (typ imorgon, eller vid midnatt) släpps GTA V och det är ju mer upphaussat än något annat nu. Too bad for me att jag måste vänta till det släpps till PC, vilket ännu inte har fått något datum. Men jag köper inte någon jäkla spelkonsoll för ett spels skull. Jag är ingen konsollmänniska
Å andra sidan gör det kanske inte så mycket att jag får vänta, för jag har ändå inte så mycket tid till att spela just nu. Ser man till slottet jag jobbar på i Sims 3, så har jag ju hållit på i flera veckor med det och ändå återstår flera rum på tredje och fjärde våningen att inreda och trädgården har jag inte gjort ett dyft åt. Så det lär återstå många veckor där.

Igår kände jag ett styng av hat riktat mot mig. Jag vet dock inte om det är jag som för lätt tar åt mig av sånt jag inte bör ta åt mig av eller hur det nu var, men min reaktion blev just så; det här är nog lite hat. Mot mig.
Det finns inte mycket mer att säga om det än att jag hoppas att saker och ting kan återgå till vad de har varit istället.

Igår paniktittade jag på de två sista avsnitten av säsong två av Homeland i och med att jag ville ha med mig boxen till mina föräldrar som jag åt middag hos innan jag började jobba, då de har väntat på säsong två. Känns ju alltid lite vemodigt när något tar slut, och för mig tog ju Homeland slut väldigt snabbt i och med att jag såg i snitt tre avsnitt om dagen och då serien bara består av tolv avsnitt så tog det ju alltså omkring fyra dagar.
Så nu kommer jag ju få vänta i tid och evighet innan säsong tre kommer ut på dvd, för säsong två kom ju alltså helt nyligen.
Men! Så såg jag att säsong tre börjar sändas på SVT1 om inte mindre än två veckor! Kommer det att ha sin ursprungliga sändningstid (22:00, som var för sent för mig förut) och gå på måndagar, ja då ligger mitt schema faktiskt så att jag kommer kunna se 3/4 avsnitt - och jag hoppas verkligen att avsnittet blir tillgängliga på svtplay.
Hurra för att jag tydligen slutar tidigt så ofta på måndagar! En av de måndagar jag räknar med att hinna slutar jag dock 21:52 - så då får jag pinna på snabbt hemåt. Det borde dock inte vara några problem. Det är stadsbusskörning på slutet av den dagen och det brukar sällan ge förseningar.

Idag har jag min rast på Tekniska Högskolan i Stockholm och det passar inte riktigt mina syften. Jag har ingen matlåda att ta med och är heller inte jättesugen på att köpa något dyrt och onyttigt. Inte för att jag är speciellt fattig eller speciellt fet, men dels tycker jag att jag har gjort av med för mycket pengar på sista tiden och dels tycker jag ändå att jag bör tänka lite på vad jag stoppar i mig. Rätt som det är lär jag inte ha den ämnesomsättning jag idag har och då kanske bussförarkilona börjar öka.

Nu ska jag snart äta frukost.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, september 15, 2013

Väna ord

Det här sms:et gladde mig mycket igår kväll.

Utöver det sa även en passagerare vid avstigning:
"Tack för en otroligt behaglig resa! Vilken trevlig chaufför!" Exakt så, med betoningarna på de ställena.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, september 14, 2013

Lugn och fin

Att sova är skönt, och det gjorde jag till ganska precis 11:00 idag. Jag sov alltså bort hela lördagsmorgonen, men å andra sidan sover jag bort de flesta morgnar och förmiddagar numera. Lite synd på ett sätt, då morgonen kan vara rätt vacker.
Igår jobbade så att jag var hemma ganska precis på slaget 2:00. Då när jag kom hem hade grannen sin ytterdörr på vid gavel och kom ut och mumlade något precis när jag gick upp för trappan, men det var faktiskt typ den enda fyllan (för där var det inte nyktert) jag såg under kvällen. Helt otroligt!
Det stämmer ju förmodligen inte, folk kan ju såklart ha varit berusade utan att det syntes, men jämför jag med förrförra fredagen (förra var jag ledig) när jag körde på kvällen, så var ingen i samma nivå som flera av de jag då körde. Skönt, men inte alls vad jag väntade mig.
0:45 avgick jag med min sista körning för dagen, då på linje 676 från Tekniska högskolan och det var hur lugnt som helst. Folk hade jag visserligen, 20-30 stycken kanske, men som sagt, inget sjöslag.
Det enda som var utöver det vanliga var att vid en hållplats såg jag på håll att två män stod. När jag stannade såg jag att den ene var polis och fick då först för mig att den andre var det också, men han stod på ett sånt sätt att jag inte riktigt såg honom. Min första tanke var då att det kanske var kontroll av färdskrivaren, för jag har aldrig varit med om en sån kontroll, men det kändes ju å andra sidan otroligt att de skulle göra det dels mitt i fredagsnatten och dels mitt i en körning.
Så var inte fallet, det var blott den ene som var polis och han förklarade att mannen han stod där med var en estländare utan skor eller tillhörigheter och som inte pratade svenska, men som skulle till Norrtälje. Han är hur lugn som helst, försäkrade han. Biljett hade han dessutom, så det var ju i övrigt inga konstigheter. Inga utöver det där med skorna då, det kändes ju inte riktigt bra. Han såg heller inte ut att veta riktigt var han skulle när han kom till Norrtälje busstation vid kvart i två på natten. Lite sorgligt.

Idag är arbetstiden 15:45-24:49. Imorgon slutar jag 23:49 och igår 25:52, så jag trappar alltså återigen ner en timme per dag den här helgen. Skönt!

Sommarvädret tycks bestå. Jag sitter här i shorts och kortärmat mitt i september. I och för sig sitter jag ju inomhus, så det är ingen större bedrift. Men jag brukar å andra sidan inte ta på mig shorts för inomhusbruk om inte utomhusvädret tillåter det.
Jag tror dock att jag kommer vara inne mestadels av tiden fram till att jag börjar jobba. Vill fila på mitt Sims-slott och se vidare på Homeland.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, september 13, 2013

Neutron Star Collision

Jag börjar landa i det jag brukar landa i när jag ser saker runt omkring mig fallera: vad gör jag för fel?

Men låt mig börja från början med att spalta upp skillnaden i olika relationsbegrepp (för mig):

Bekant: Någon jag hälsar på och kanske utbyter någon form av artighetsfras med, men i övrigt inte ägnar så mycket tankeverksamhet.

Kompis: Som en bekant fast betydligt mer. Den här umgås jag förmodligen med emellanåt, hör av mig till ibland och blir avhörd från (just nu kom jag inte på någon bättre formulering) ibland.

Vän: Här börjar graden av omtyckande att stiga. En vän är en kompis som jag gillar, som jag känner mig trygg med och kan ha väldigt roligt med. Här kan det däremot vara så att relationen i grunden har lagt sig så att man inte behöver höra av sig och umgås speciellt ofta, istället faller allt på plats när man väl gör det.

Nära vän: Här finns de som utöver min familj har de största platserna i mitt hjärta. Vi utbyter förtroenden som vi inte delar med många andra och vi har kontakt ofta, för att inte säga dagligen. Antingen ses vi, pratar i telefon eller hörs på annan elektroniskt väg. Vardagen känns tom annars.

Vad är det då som är fel när en nära vän tycks distansera sig från mig? Jag försöker att stötta upp relationen med omtanke och ärlighet, två starka grundpelare som borde kunna lyfta det mesta - tänker jag - men där det nu verkar ha slagit fel.
Så hur gör man egentligen? Hur får man dessa nära relationer att inte implodera av den goda viljan?

Sug på den och ge mig svar.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, september 12, 2013

One way, or another.

Idag och igår har varit veckans lediga dagar och jag kan nog inte påstå att det har varit de bästa dagarna i mitt liv.
I min vänskapskrets har lögner, svek, uppbrott och sjukdomsbesked avlöst varandra och jag skulle nog säga att alla delar har dragit ner mig en smula vardera. Jag sprang även min långa runda och hade tänkt ha hundsällskap med mig, men så blev det heller inte och jag fick en fantastiskt dålig tid som inte heller lyfte humöret.
Livet är kanske så, att emellanåt ska törnarna komma från många håll. Förhoppningsvis reser sig väl alla starkare ur det. Även jag.
Det som är så skönt är ändå att jag har något att se fram emot som jag ännu inte har skrivit något om. 27:e september har jag tagit ledigt för att få en tredagarshelg, och då väntar en ny stad, en ny bekantskap och nya äventyr på mig. Som sagt; det ser jag fram emot.

Och träningen då? Nästan fem minuter per kilometer. Mer specifikt; 12,14 kilometer på 59:25 - eller 4:54 per kilometer. Inte sen 17 juni har jag haft ett sämre snitt på de rundor jag har sprungit ensam.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, september 11, 2013

Som ett saltkar

Dygnet har bara 24 timmar och det är vi ju alla mer eller mindre medvetna om. Dessa timmar känns det nu som att jag använder till max, vilket skapar lite av ett sus i huvudet. 
Igår slutade jag jobba strax innan midnatt, då trampade jag på som en vettvilling för att hinna hem till reprisen av Idol, som startar just på slaget 0:00. Sen hade jag väl egentligen tänkt gå och lägga mig när det var slut klockan ett, men då fastnade jag med telefonen i soffan, chattandes med Tony. Igår ringdes det alltså inte, men vi babblade på fram till klockan nästan hann slå fyra på morgonen. Det kändes lite sådär halvskumt att jag bara för några veckor sen brukade kliva upp den tiden och att jag visste att jag hade kollegor som just då antingen rörde sig mot eller kanske redan var på plats på jobbet. Förste passningsman börjar klockan 4:00, till exempel. Första 676 avgår 4:22, då börjar man på garaget strax efter 4:00.

Tony, en riktig vän, som idag tycks ha inspirerats av bilden jag publicerade här igår.


Det ringdes alltså inte. Däremot ringde jag ett annat samtal igår, det är absolut värt att notera, då jag ständigt har lite ågren för att ringa upp folk, i synnerhet om jag inte har pratat med dem förut.

I övrigt har de snabba affärerna präglat mig sen helgen. I söndags blev det ju allmänt kaos i vilket min handsfree och min putspåse jag hade mobilen i, försvann. Putspåsen var kanske ändå dags att byta till något annat, men handsfreen var helt ny, så det var surt. I måndags köpte jag dock ny handsfree och idag, onsdag, kom ett fodral till telefonen hem i brevlådan. 

Good to go!

Det stör mig pyttelite att handsfreen är vit, men det var det enda de hade kvar på ClasOhlson. Som plåster på såren fick jag 50 kronors rabatt. Som salt i såren såg jag efter köpet att svarta fanns på Elgiganten, men som sårtvätt att de där kostade 50 kronor mer.

Idag har jag gått promenad på ganska precis en och en halv timme, lite för att skaka av mig känslan av uppochner-vändhet som detta dygnsvridande skapar. Det funkade bra, fram till dess att jag satte mig här igen. Jag gick och lyssnade på en nedladdad podcast av P3 Dokumentär. Är det något jag rekommenderar att ladda telefonen med, så är det dem. Jag har i och för sig hört många av dokumentärerna när de sändes i radio, men i och med att de startade 2005, så har ju många fallit i glömska. Många har jag missat också. Den dokumentär som har berört mig mest av det fåtal jag ännu hunnit igenom, är den som handlar om mordet på Engla Höglund. 

Annat som har kommit till mig brevledes nyligen är säsong 2 - ja, jag vet att jag ligger efter - av Homeland. Det är en av de bästa serier på länge, vill jag nog mena. I och för sig så hänger jag med väldigt dåligt i den svängen, jag ser på extremt få nya serier och går säkert miste om mycket.
Så, i och med att det är lite mulet nu, så känner jag att det är rätt befogat för mig att lägga mig och beta av ett par avsnitt. Kanske slumra till lite?
Fast jag skulle även vilja beta av lite på mitt monsterprojekt i Sims 3.

Ordet är fritt, nu är det ditt. 

tisdag, september 10, 2013

Wake up call from Public Affairs

Imorse - eller ja, under tidig förmiddag som jag tror att merparten av den arbetande massan skulle klassa en tisdag klockan 9:38 som - ringde telefonen när jag fortfarande låg i sängen. Jag hade halvt om halvt redan vaknat och låg väl mest i en halvdimma och funderade om jag borde somna om eller inte. Jag beslutade mig för att testköra rösten lite innan jag svarade och konstaterade att jag lät inte alltför grötig.
Det visade sig vara Nobinas, nu ska vi se, Chef Public Affairs & Kommunikation, som ringde. Tittar man på vårt organisationsschema så står hon direkt under VD:n, och jag blir ju alltid lite "till mig" när folk högt upp i organisationen vet om min existens. Nobina är ju inget litet företag precis. Enligt hemsidan är vi omkring 6000 personer i Sverige som jobbar inom Nobina Sverige AB.
Hur som helst, skryt avklarat, så frågade hon om hon fick citera mig från min blogg till en bok eller något liknande, gällande mångfald. Mångfald är något jag är starkt för, så jag sa ja rakt av. Jag vet inte vilka citat det rör sig om eller ens om hon menade från den här bloggen eller från bussförarbloggen. Hon kallade det "din blogg" dock, men det behöver ju inte betyda att det är den här bara därför.
Hon skulle skicka ett ex av boken (om det nu var en bok) till mig sedan, så jag får helt enkelt se då. Orolig är jag dock inte, jag förutsätter att det är något åt det positiva hållet jag har skrivit som ska lyftas fram. Fast ja, kanske har hon hittat något att använda som skräckexempel också? 

Dagens tips:
För coolifiering av tandborstningen; gör det med solglasögon på!

Yeah.

Faktiskt var detta en del i ett experiement där jag ville se om jag på något sätt skulle kunna se evigheten där jag var rakt bakom mina spegelglassolglasögon, mittemot en vanlig spegel. Jag tänkte mig att det kanske skulle göra något om man för en gångs skull kunde se en spegel i en spegel utan vinkling. Jag menar, ska man ha en spegel rakt framför en, så måste man ju hålla den framför ögonen och då ser man ju inte vad som händer i den andra spegeln.
Men... Forskningen är nog inte färdig inom det här området än.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, september 09, 2013

Vänskap som värmer

Den sociala biten går bra nu tycker jag. Igår hade jag ett långt och givande samtal (i skrift) med Tony samtidigt som jag även chattade med Carl och idag har jag och Mattias umgåtts innan vi båda kliver på kvällsjobb.
Jag är ju kanske inte världens mest sociala människa, men det är så fint att det finns folk i ens liv som gör att jag inser att eremitism inte är något för mig. 

Mattias och jag var upp till Flygfältets handelsområde, där jag köpte ny handsfree till min telefon, eftersom de (nya) jag hade sen innan, igår försvann i allt tumult som uppstod i busskaoset.
Jag orkade aldrig utveckla det där här igår, men jag skrev en facebookkommentar om det imorse, som löd:


637 från Ellan blev innan Älmsta så smockfull den kan bli med scouter och hela härligheten. Bagageutrymmet var proppfullt, jag hade två barnvagnar och en rullator ombord och så mycket folk att jag fick säga åt dem att inte skymma VÄNSTER spegel, typ, då bussen började fela.
Jag anropade ctl som precis hann stoppa en ledvagn som skulle tomma från Älmsta, så planen först var att vi skulle lasta över alla på den bussen och att jag skulle tomköra min till garaget.
Det här blev folk inte nöjda över, men det var ju så läget såg ut fick jag förklara. Vid Älmsta station blev det tjurrusning från min buss och scouterna fick packa i och ur.

Då, när jag för femtioelfte gången hade svarat nej på om någon extrabuss skulle komma, slog det mig att det stod ju fyra bussar på uppställningsplatsen, så jag ringde och frågade om jag inte fick köra en av dem till Norrtälje istället. Efter viss övertalning fick jag det och då skulle än en gång rodda om. Scouterna fick packa ur och i igen, bland annat.

I all röran och springet mellan bussarna vräker min ryggsäck ur sig allt innehåll, som en parentes.

Sen hade jag en konversation i högtalarna med mina passagerare i Älmstabussen, där jag bad om ursäkt för den cirkus som uppstod och där jag tackade för deras tålamod och förståelse.
Då kom applåderna.

Sen fick Johnny köra 0066 tillbaka till Älmsta, ha verkstan med sig för att se om min buss överhuvudtaget borde köras hem, vilket hela tiden lät som en instabil plan. Och nej, han fick inte köra hem den.
Däremot var han vänlig att leta efter min handsfree som sedan ryggsäckshaveriet, inte gick att hitta.


Man kan bli matt för mindre. Dessutom körde jag en nästan lika fullsatt 634 från Blidö innan det och en inte helt gles 676:an till Stockholm efter det.

Mattias och jag var sen runt i olika affärer och avslutade med en fika på min balkong. Alltid lika trevligt!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, september 08, 2013

For a hundred years

Det här har varit en dag som känns ofantligt skön att lägga till handlingarna. Runda av, gå vidare.
Det är just vad jag tänker göra nu snart.

Jag ska bara ge en liten ledtråd:
Att en söndag efter en helg med exceptionellt fint väder köra linjerna 634, 637 och 676 - det är lite av en sport i sig. Lägg därtill att en buss gick sönder. Att jag tappade bort saker i förvirring som uppstod. Att jag idag klev upp betydligt tidigare än jag har vant om mig till.

Jag kommer sova gott i natt.

lördag, september 07, 2013

Summerburst

Det är ju nästan galet vad mycket sommar det fortfarande är! Visst, det är bra svalt på nätter och tidiga morgnar (gissar jag - tidiga morgnar befattar jag mig inte så mycket med längre), men hela dagarna är ju snudd på högsommarmässiga. Idag har min nordliga skuggsida stoltserat med 24 grader och jag har, efter att ha gjort min kroppsliga plikt, ägnat en del tid åt att ligga ute på min dyna och läsa och halvslumra. Jag blev till och med tvungen att flytta mig till skuggan till slut. Hur ofta händer det i september, att man väljer att ligga i shorts och kortärmat i skuggan?

Den kroppsliga förpliktelsen var förstås en löptur. Ja, den föregicks av styrketräning och knäuppvärmning och så, men i huvudsak är det ju löpningen som är den träning jag ägnar mig åt. Men i och med att jag sover bort morgnarna numera och inte har tid att springa nu ikväll, så fick jag ju ge mig ut i detta varma väder som jag inte orkar springa alltför långt i.
Idag kände jag visserligen att jag hade orkat hela 12-kilometersrundan, men idag hade jag premiär för att ha med mig en av Elenors (och Mattias) hundar; Ajax, och jag kände att vi kanske inte skulle pressa oss till max första dagen. Om jag får, så ska jag nog låna honom på torsdag också, då vädret verkar bli mer instabilt och mer lämpat för löpning. Som det är nu, så är det nästan att jag hellre ger mig ut i regn (vilket jag vanligen inte brukar vara så sugen på), än i detta sommargass. Enda debaklet då blir ju min telefon. Visserligen höll den i sin armhållare för en störtskur runt Djurgården, men det känns dumt att utmana ödet. Och ska jag ha hund med mig så blir det svårt att ta någorlunda exakt tid om telefonen inte följer med.
Det får dock bli framtida problem.


Tony höll sitt ord igår och ringde klockan 0:23 och därifrån pratade vi i lite drygt två timmar, ända till dess att hans batteri dog. Han kör inte samma taktik som jag; telefonen på laddning på sängbordet, kropp liggandes i säng och handsfree inkopplat i ena örat, så att det kan liggas på det andra örat. Nej, han var ute och vankade istället.
Men dessa telefonsamtal som alltså tycks kunna bli hur långa som helst, utan att det känns som att någon tid alls passerar, de uppskattar jag verkligen. Annat folk (det är inte många) som ringer och vill prata hur länge som helst blir jag bara trött på i slutändan. Trött på pratet, alltså. I telefonsamtalen med Tony har jag inte bara roligt, utan får större förståelse för hur han funkar som människa. Vår relation är ju i princip enbart internetbaserad annars. En gång har vi träffats, men i övrigt är det text, text och åter text som ligger till grund för den vänskap vi har, och det går inte att komma ifrån att vissa saker inte går att förmedla i text på ett bra vis. Tonlägen, exempelvis.


Det medförde att jag sov till närmare 11 idag och därmed sov bort chansen att åka och se bussförar-SM från början, vilket jag hade en liten tanke på att jag skulle kunna göra då jag ju faktiskt blev ledig just idag ändå. Inte mindre än fem av de sexton som tagit sig till final är såna jag antingen jobbar på samma garage som (två stycken), har utbildat mig med (en styck) eller har en längre respektive inte så lång facebookvänskap med (två stycken). Den långvariga facebookvänskapen var den jag hejade mest på, men tydligen var det bara den kortvariga facebookvänskapen som tog sig till final. Och vinnare får man tydligen inte veta vem det blir förrän i november.

Om en dryg timme ska jag ta med mig mitt pick och pack och gå till Mattias och Elenor där vi ska äta ost och dricka vin. Jag ska dock inte dricka mycket vin, då jag börjar jobba 9:08 imorgon. Då måste har jag en av få tjänster då jag nu blir tvungen att ställa väckarklockan.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, september 06, 2013

Till förfogande

Den här dagen blev inte riktigt som planerat, men det blev rätt bra ändå.
Planen med denna lediga dag var nämligen att först städa och sen träna och sist laga mat och eventuellt umgås med Mattias.
Mitt i städningen såg jag dock att jag hade ett missat samtal. Trots tyst dammsugare (som jag nu provkörde i skarpt läge för första gången), så hörde jag den alltså inte när den låg på laddning i sovrummet och jag dammsög i andra änden av lägenheten.
Det var från trafikledningen, så jag ringde upp.
De ville hemskt gärna ha in mig på eftermiddagen idag och ge mig ledigt imorgon istället, om jag kunde tänka mig det, och det kunde jag. Visst att jag hade saker planerat, men en ledig lördag slår en ledig fredag. Dessutom hade jag inte världens roligaste körningar imorgon. Åkersberga tur och retur, stadsbuss, Åkersberga tur och retur. Idag fick jag istället tomköra till Ellan och hämta en resgrupp och köra dem till Danderyd, förstärka en 676:a till Norrtälje och sen ha passning. Roligare, med undantag för att passning är rätt segt då absolut ingenting hände mellan 19-23 då jag satt där och lurpassade.
Ingenting annat än att Tony ringde. Det ska dock inte på något vis låta som ett ingenting, för det var ett stort någonting. Är det någon jag gillar att prata i telefon med, så är det med honom. Annars är jag ingen telefonmänniska alls, men han får ju fram något i mig som gör att jag både vill prata och lyssna.
Samtalet nu blev dock inte i tre timmar som det blev en natt här för ett par veckor sen, utan varade istället i 18 minuter. Det var kanske lika bra det, för om det mot förmodan skulle hända något jobbmässigt som hade krävt mitt deltagande, så är det just genom mobiltelefonen trafikledningen kontaktar mig. Dock finns det det inga föreskrifter som säger att man inte får prata i telefon när man har passning, men ja, allt behöver inte ha skrivna regler och föreskrifter. Sund förnuft från båda håll brukar funka bäst i de flesta lägen.

Den här resgruppen från Ellan (SL-områdets nordligaste hållplats) förresten, den var det ju lite debakel med inledningsvis.
Jag trodde att jag skulle hämta scouter, för det är allt som oftast scouter som är de stora sällskapen som åker dit, då de har något läger eller liknande på Vässarö, och att de skulle vara 35 till antalet. Just antalet 35 och att de skulle till Danderyd, det var det enda jag fick veta i förväg.
Jag såg till att vara på plats på Ellan i god tid, för de där scouterna brukar också vara det och då är det så skönt om man i lugn och ro kan stuva in bagage i bagageutrymmet, så att allt sånt är klart innan den ordinarie bussen kommer och man därmed inte står i vägen för den. Jag körde i så god tid att jag kunde unna mig att på vägen dit, stanna vid Tempo på Singö och handla mig en chokladkaka, då jag där vid 15-tiden kände att frukosten som åts vid 10 hade börjat försvinna ur blodet.
Väl framme syntes inga scouter till. Inga alls, för den delen. Visserligen var jag en halvtimme tidig, så jag tänkte att de nog skulle komma snart. Men nej, istället hann den ordinarie bussen komma upp bakom mig först. Han hade en kvarts paus innan han skulle avgå 15:30 - och då skulle jag ju också avgå, i och med att jag förstärkte honom. Kring 15:25 dök en skåpbil upp som började lasta ur massa bagage och med följde även en man som hörde till sällskapet som skulle åka med mig. Han förklarade att de var 42 stycken och att de skulle komma snart, men att vi kunde börja lasta in bagage. Eller ja, det sista var på mitt initiativ.
Jag tänkte att 35 eller 42 är ju sak samma, min ledbuss har plats för 55 sittande.
Väskorna var dock enormt många. Bagageutrymmet blev helt proppfullt och ändå fanns det många väskor kvar, som vi fick lasta in i bussen då.

När folk sen började komma, så visade det sig att det var tal om skolbarn - och att de var två helt separata skolor om totalt 77 personer. Den ena gruppen var 42, den andra var 35 - och det var alltså deras meddelande om resgrupp som hade gått fram.
Nu var bagaget uppblandat lite hejvilt i min buss, så istället för att dela upp dessa 77 mellan de båda bussarna som tillsammans hade 110 sittplatser, så trängde vi in alla 77 i min buss, då jag hade allt bagage och skulle köra direkt till Danderyd. Det betydde alltså att 22 personer saknade egen sittplats.


Jag tror dock att ganska många av dessa 22 satt ändå, att barnen trängde ihop sig tre och tre på sätena och så, men en del fick ju stå - och det är en väldigt lång bit att stå från Ellan till Danderyds sjukhus. Vi körde nonstop och det tog ändå två timmar (nästan).
Dessutom sinkade vi min kollega som körde den ordinarie bussen, för vi kom inte iväg förrän närmare 15:40, och han fick ju snällt vänta bakom mig. Det går inte att ta sig förbi en buss med en buss i vändslingan på Ellan, man får snällt vänta.

Det kändes mindre bra.
Mer bra kändes det istället att alla var så otroligt duktiga och trevliga. Inget gnäll eller någonting, och jag fick massa beröm och tack sen i Danderyd, två timmar senare.
Jag gjorde ju vad jag kunde genom att förmedla beräknad ankomsttid och idéer om att de kunde turas om att sitta och stå och gav dem även säkerhetsförmaningar inför urlastningen vid Danderyd. Att man kan stå och lasta in i bagageutrymmen från båda hållen vid Ellan är en sak, men vid Danderyds sjukhus kan jag inte låta någon, varken vuxen eller barn, öppna luckan på bussens vänstra sida, för där har man tung trafik som kör alldeles för nära inpå. Däremot förklarade jag att jag dels inte hade bråttom, att de i godan ro fick lasta ur från bussens högra håll, och att om något mot förmodan inte kunde nås från det hållet, så skulle jag köra runt till ett säkrare ställe där de fick lasta ur.

Jag passade sen alltså från 19 till 23 och då Tony ringde bestämde vi att han skulle ringa igen sen under natten. Jag hoppas att han kommer ihåg det.

När jag cyklade hem såg jag att det lyste hos Mattias, som ju alltså är ensam hemma (eller åtminstone utan Elenor som är på jobbgalej), så jag provade att ringa honom för att se om han ville kvällsumgås, men han svarade inte.
Anledningen till det tänker jag inte grubbla över, ibland orkar man ju inte och jag hade ju redan sagt att jag skulle jobba istället och att planerna blev ändrade, så han ville kanske inte ändra något igen. Vi ska eventuellt ses imorgon istället.


Jag undrar om jag inte ska skriva ett inlägg om denna resgrupp till jobbloggen nu när jag ändå är igång.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, september 05, 2013

These are the words

Då har presidentskapet lämnat Sverige för denna gång. Jag sover ju så länge att jag vaknade mer eller mindre lagom till att han lyfte. Kanske en timme innan då. Hur som helst så fick jag egen liverapportering från Tony som jobbar på Arlanda. Han länkade mig även hit, och där inne hade jag aldrig varit förut. Det var ju faktiskt rätt intressant!
Jag skulle absolut kunna tänka mig att jobba på Arlanda också. Det känns som en intressant arbetsplats.

Nu jobbar jag ju dock på Nobina och det trivs jag bra med. Igår hade jag en kollegas son som satt i trappan och pratade med mig hela vägen från Tekniska högskolan (23:45) till Norrtälje (öh, typ en timme senare) och det var ju trevligt.
Visserligen kan jag tycka att det är rätt skönt att bara sitta och lyssna på radio den tiden på dygnet, men ja, samtidigt får man ta tillvara på de passagerare som inte heter Lennart, som är sugna på att prata, och dessutom är kring ens egen ålder.

Idag börjar jag strax innan 15 och jobbar fram till 23:52 eller liknande. Jag tror att det skiljer någon minut, men det är däromkring, för i förrgår jobbade jag till 25:52 då jag körde 676 23:30 och 0:45, igår jobbade jag till 24:52 då jag körde 676 22:30 och 23:45 och idag kör jag 676 21:30 och 22:45, så... typ där. Men jag tror att jag får en minuts extra körtid eller något, där. Jag har ju förresten specen i bröstfickan och där står det 23:54.
Men vi vet ju alla att det ofta går lite snabbare på kvällar och nätter. Jaså inte? Jo, för det blir färre hållplatsstopp. Dessutom är det mindre trafik som är i vägen. Inte så många bilister som envisas med att köra i 70 km/h på mototrafikledens 2+1-del där hastighetsbegränsningen är 100 km/m.
Jag gillar att köra kväll, har jag sagt det?

Imorgon är jag ledig, och då ska jag banne mig ut och springa. Hade egentligen tänkt göra det idag, men... nu fastnade jag i de sociala medierna istället. Frukost åt jag nyss, och klockan är alltså 13:45 nu. Ska borsta tänderna nu, tror jag bestämt!

Ordet är fritt, nu är det ditt.