onsdag, juli 31, 2013

Just smile

Nu börjar det, pridekörandet. Eller ja, inte nu som i nu när jag skriver dessa bokstäver, men nu som idag. Klockan 16 idag går första turen från Pride House (kulturhuset). Om den rattas av mig eller Gustaf är ännu oklart, men det visar sig. På driftchefen lät det som att det är tänkt att jag är den som i huvudsak ska köra och att Gustaf ska bistå när det behövs - men jag tror ju att Gustaf också vill köra och det kan vi allt turas om med. Snålare än så är jag inte. Jag har ju körandet av paradbussen för mig själv på lördag ändå.

Om en och en halv timme, klockan 11, kommer han från Norrtelje Tidning som vill göra reportaget med mig. Då ska intervjun göras, sen förstod jag det som att han kommer åka in till paraden och fota på plats när jag kör där. Det blir säkert bra.
Återigen kan jag väl tycka att det kanske är lite väl repetitivt att ha ett reportage med mig där det är fokus på mitt yrke, även om det nu blir från en ny vinkel. Själv tycker jag ju inte att jag är en intressant person, snarare tvärtom.

Åh, jag lyssnar nog snart sönder Atomic Swings Smile. Den må vara 15 år gammal och därmed inget nytt alls, men jäklar så bra den är!

Sist, men absolut inte minst så hade min syster uppkörning idag - och klarade körkortet! Hon är bäst, min käraste syster!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, juli 30, 2013

Samordnaren

Ibland känns det som att jag nog skulle passa förträffligt med någon administrativ roll på jobbet - men det är jag alldeles för bra bussförare, för att ha.
Som nu ikväll dock, när jag kom hem efter en drygt 13 timmar lång arbetsdag (där inte alltför mycket har varit rast, trots att tjänsten var delad), så har jag suttit och telefonerat till diverse chefer för att få ihop pusslet över hur min kommande vecka ska se ut, och sen även förmedlat det vidare till Gustaf, som det också gäller.

Fan, nu kom den andra näsblodsattacken för denna kväll. Får nog baske mig se över möjligheterna att bränna de där kärlen, för det börjar närma sig hopplöst ofta nu - och det är sommar! Det brukar vara på vintern detta är ett bekymmer.

Hur som helst. Idag har jag på min rast i Stockholm, utbildat mig på körvägen som jag ska köra pridebussen, som i år är en annan buss än paradbussen. Föregående år har jag kallat paradbussen för pridebussen, då det inte har funnits två olika och skillnad har behövts göras. Jag kommer att köra båda, men pridebussen är den som står först på tur och därmed den mest brådskande att lära sig. Mellan Kulturhuset (Pride House) och Östermalms IP (Pride Park) ska den köras fram och tillbaka på hel och halv timme imorgon mellan 16-20, torsdag och fredag mellan 12-20. Det ska nog gå att hantera, och dessutom kommer jag ju ha Gustaf med mig. Känns tryggt och bra - även om han nu inte har fått utbildning.
Det ska bli kul!
Men; bussen vi ska köra känns väldigt fjuttigt uppklädd. Den har bara gröna dekaler på sidorna, inte speciellt stora, som säger att man gratis får åka mellan de två pride-ställena.
Jepp, gratis! Åk du också!

Dagens höjdpunkt måste ändå vara när jag körde 676:an in till Stockholm och en hel hög engelsktalande ungdomar klev på, och en söt tjej sa, på knackig svenska: "Vilka vackra blå ögon du har." Till mig!
Jag tror nog det är den finaste komplimang jag fått av en främling.
Jag blev riktigt glad! Mina mungipor pekade uppåt resten av den turen.

Just det ja. Jag tänkte precis att det känns som att det är ytterligare en större grej som har hänt idag, som jag borde skriva om, men det försvann tillfälligt ur minnet - och kom sen tillbaka.
Norrtelje Tidning har hört av sig, via tips från en bekants bekant ungefär, och vill göra ett reportage med mig. Jag måste säga att jag börjar bli van. De senaste åren har jag valsat runt i så många tidningar att jag knappt kan hålla ordning på dem, men på rak arm kan jag ju dra att Norrtelje Tidning hade en halvsida med mig när jag fyllde 25, utifrån bussvinkeln. Samma tidnings helgbilaga hade förra sommaren mig som "veckans profil", också det utifrån bussvinkeln. Nu vill man åter ta det från bussvinkeln, men även ur pridehåll sett. Det ska alltså handla om pridebussen. Och Paradbussen. I synnerhet paradbussen, skulle jag tro.
Först såg det ut som att jag inte skulle kunna alls, då resten av veckan kommer vara mer eller mindre monstruös, tidsmässigt. Jag kommer inte vara hemma mycket.
Tack vare mitt telefonerande hit och dit, fick jag dock veta att just imorgon börjar jag inte förrän klockan 13, så där finns det ju en lucka på förmiddagen. Den ska reportern fylla.
Klart, jag skulle kunna säga nej också, men någonstans tycker jag ju att det är lite roligt att få vara utvald på det här viset.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, juli 29, 2013

Smile if there's anything you want.

Idag har jag ungefär hundra procent mer energi mot för vad jag hade igår. Jäklar i min låda vad skönt det var med en ledig dag efter minisemestern, att vila upp mig på. Visserligen drömde jag att jag blev så arg på någon - vem vet jag inte - att jag råkade slå ihjäl denne och det var en riktigt jobbig dröm rentav. Men gott sov jag, likväl.

Det var en fantastiskt trevlig tur till Espeviks camping och till Ullared. Planerna ändrades dock lite från de ursprungliga. Eller ja, de ursprungliga har hunnits ändrats flera gånger, men fram till ett par dagar innan avresa hade samma planer legat länge, men då drog sig Klas och Victoria ur, och ända fram till dagen innan avfärd trodde jag att vi helt enkelt skulle bli det planerade gänget, fast utan de båda. Det kändes förstås trist, men ja, hanterbart, så att säga. Kvällen innan avfärd hade vi Jönssonligan-filmkväll hemma hos Mattias och Elenor, som var ett av paren som skulle åka med. Det sista paret var Emma och Jonathan, men de var inte med på filmkvällen. Det var en riktigt mysig filmkväll (där även nyss nämnde Klas var med), och där fick jag också veta att Elenor i elfe timmen fått med sig två andra vänner istället; Jossan och Marcus (som jag då aldrig hade träffat och där och då inte hade kunnat länka), och att det var dem vi skulle åka ner med.

Således, på morgonen därpå - i fredags, tog jag mitt pick och pack och gick de fåtal meter jag har till Mattias och Elenor, som redan stod ute och väntade, och väntade på dessa som skulle ta oss västerut. Jag erbjöd mig att sitta på mittensätet, då jag tänkte att jag nog är den som har bäst anpassad kropp för något trängre sittplatser. Så, med Elenor på min vänstra sida och Mattias på min högra, Marcus vid ratten och Jossan i framsätet, så började resan snett nedåt genom landet.

Min utsikt var ändå inte så dum där bakifrån.

Allt gick bra på vägen fram, med ett enda missöde i Kungsbacka, där vi tänkte att vi skulle handla med oss de förnödenheter vi behövde till stugan - där Emma och Jonathan redan väntade då de åkte dit från Öland.
iPadens GPS som vi gick efter lurade in oss på en återvändsgata då vi hade knappat in adressen till ett köpcentrum, men det var sen snabbt åtgärdat och vi kom rätt och kunde både handla och äta en sen lunch.

Sen hade vi inte långt kvar till den lilla stugan.

På det stora hela kan man säga att den här resan knappast kunde bli bättre. Eller ja, det är klart att avsaknaden av Klas och Victoria fanns där, men å andra sidan var det också trevligt att lära känna två nya människor, för Jossan och Marcus kan jag inte säga annat om än att de var riktigt trevliga.
Vi hade tur med precis allt, känns det som. Tur med vädret, i synnerhet. Västkusten visade sig från sin allra bästa sida. Första kvällen tog vi oss en promenad de fåtalet meter vi hade ner till stranden, och där radade gänget upp sig i omgångar inför några av våra olika kameror; här är mitt resultat:

Mattias, Marcus, Elenor, Jossan, Joppe och Emma. Ett riktigt fint gäng!

Jossan (som råkade gå in i min bild) och soon to be solnedgång.

Först nu såg jag vad Elenor gör med sin hand här. Jag är säker på att det
 riktade sig till flygmyrorna som attackerade framförallt henne och mig. 

"Jag vill ta en bild av er när ni pussas i solnedgången!" - men var är solnedgången? 
Och Mattias ser något mer berusad ut än vad han hade hunnit bli. 

Dagen därpå hade vi återigen tur med allt. Vi klev upp tidigt (jag tidigast; 5:14) och drog så att vi var i Ullared och vid Gekås precis vid klockan sju. Emma, den ende av oss som varit där tidigare sa att de öppnar klockan åtta och att man bör vara där i alla fall en halvtimme innan för att komma på bra plats i eventuell kö. Vi var där tidigare än vi hade planerat, med andra ord.
När vi kom så var där visserligen en kö, men när vi hade parkerat - typ så nära man bara kan komma - så hade kön försvunnit - för då visade det sig att just på lördagar öppnar man minsann 7:00!

Entrén har passerats och där stod man och filmade till realityserien Ullared på kanal 5.

Det här fotot tog jag bara för att jag skulle minnas vilken
vagn som var min, i händelse av borttappning av densamme.

Väl inne var upplägget mer eller mindre genialt, måste jag säga. De olika hushållen skildes åt, med undantag för Jossan och Marcus som hakade på Mattias och Elenor, då de inte tyckte att de behövde en egen kundvagn, utan kunde dela med dem. (Mycket riktigt fick de senare hämta en egen).
Sällskapslöst, visst, men inte direkt ensamt ändå. Och det gjorde att jag ju inte hade någon alls att anpassa mig efter och kunde helt hoppa över avdelningar som jag inte kände mig intresserad av, typ kosmetika, damkläder och barnkläder. Allra först gick jag dock på toa.
I och med att jag kunde gå i ett raskare tempo än gemene man, så var det överallt där jag var, väldigt lite folk och allmänt lugnt. P4 spelades i högtalarna, så jag gick och lyssnade på Ring så spelar vi, och plockade på mig det jag ville ha.
Efter två timmar hade jag avverkat allt och då även varit på vissa ställen två gånger, så då ringde jag Emma och frågade henne hur det gick för dem, och mötte upp dem.
Vi mötte sen upp resten och gick upp för att fika i restaurangen.
Där såg jag, till min förvåning, en av mina (och Mattias och Elenors) Färsnagrannar, som inte åkt dit med oss. En pappa till ett barn som jag tidigare har jobbat med då jag jobbade på förskola.
Och det stannade inte där, inne i restaurangen fick jag även se hur en hel familj jag också känner igen från förskoletiden, gick därifrån.
Den senare träffade jag senare nere i butiken och stannade och pratade med. Hur stora är oddsen att man ska springa på bekanta där?

I och med att jag var klar, så kände jag ju att jag istället för att gå omkring för mig själv igen, kunde göra Emma och Joppe sällskap.

Emma är den shoppingglade i det paret - Joppe visade dock en ängels tålamod. 

Emma provar tröja.

Igår skrev jag ju att jag även under denna resa för första gången i mitt liv ringde till polisen. Jo, såhär; när vi kom ut igen märkte vi att det hade regnat - men vad gjorde det, om det regnade när vi var där inne? Och väl ute hade det ju slutat och den i det närmaste tropiska hettan hade återkommit. Kanske att den aldrig försvann? Jag vet inte, Gekås har inte så många fönster, så man är inte så medveten om världen utanför när man väl är där inne.
Hur som helst så gick vi förbi en bil, parkerad i solen, i en handikappruta (utan att ha handikapptillstånd) - och i denna bil som inte hade en enda ruta det minsta nervevad, såg vi att det låg en hundvalp i. Den hoppade omkring när vi först närmade oss bilen och började fundera vad vi skulle göra åt saken - för att lämna den kände alla var otänkbart. Och ingen av oss kunde förstå vad det var för pucko som gjorde så mot sin hund.
Jag minns nu inte riktigt i vilken ordning allt hände, men Elenor började söka på sin telefon hur man skulle göra i såna här situationer, hon visste att det fanns något speciellt nummer man kunde ringa. Det blev dock dåligt resultat där, så istället gick hon och Jossan in på Gekås och pratade med en vakt och såg till att bilens ägare eftersöktes i högtalarna.
Jag tänkte dock att det hjälper ju inte om ägaren är i någon annan av affärerna runtomkring, men vi nöjde oss tillfälligt med det och gick för stunden vidare.
Tillbaka vid bilen nästa gång, såg jag inte hunden och lättades, då jag trodde att ägaren hade tagit ut den.
Men, när vi sen återkom en tredje gång, så visade det sig att hunden hade kurat ihop på golvet, under ett säte och hade nu måttligt med energi när vi knackade på rutorna. Den hade inget vatten där inne heller.
Då ringde jag 114 14, det icke-akuta numret till polisen, för jag kände att jag inte visste om det var befogat att ringa 112 för en hunds skull. På 114 14 fick jag stå i kö, och under tiden pratade Elenor och Jossan med samma vakt igen.
När jag väl kom fram fick jag veta att det inte fanns en enda ledig patrull i hela Halland, men polisen i luren blev lika upprörd som vi var, över hundens öde, och hon skulle eftersöka ägaren telefonledes genom registreringsnumret, och återkomma när hon hittat något. Hon sa också att om vi bedömde att det var fara för liv - djurs eller människas - så fick vi krossa en ruta för att ta ut hunden.
Vakten kom ut och tittade till hunden och tyckte ännu inte att det var befogat att ta ut den - de hade gjort just det så sent som dagen innan - utan ville vänta och se om inte ägaren skulle komma.
Polisen återkom till mig och sa att de inte fått tag i varken ägaren eller någon som var listad som anhörig.
Vi stod kvar och efter en stund kom vakten och hans vaktkollegor ut och gjorde sig redo att öppna bilen. När de höll på som bäst - utan att krossa rutor, dumt nog (Jag tycker gott man förtjänar en krossad ruta om man är så dum i huvudet!) - då kom en kvinna småspringandes från Gekås och ropade, på bred skånska; "Vänta, vänta! Det är min bil!"
Vidare sa hon "Det regnade ju när jag kom, jag trodde det fortfarande regnade."
Alltså... Jag hoppas vakterna sa henne ett par sanningens ord, även om det faktum att hon stod i en handikappruta. Jag kan inte förstå:
  1. Varför man överhuvudtaget tar med sig sin hund när man ska in på Gekås?
  2. Varför hon inte kom ut när hennes bil ropades ut där inne? Hon var bevisligen inte döv.
  3. Varför hon inte lämnade något fönster öppet och hade sett till att hunden hade vatten?
  4. Varför hon inte gick ut och kontrollerade vädret med jämna mellanrum?

Vissa människor ska bara inte ha djur. Hon borde fråntas sin valp direkt!

Vi åkte så småningom hem till stugan och där åt vi den godaste grillmiddag på länge. Okej, vi grillade även första kvällen, men kväll två blev det bortom alla gränser gott! Och vädret sen, detta pangväder! Hela kvällen och natten så länge någon var ute, var det barfora, shorts, och kortärmat som gällde. Sängen min var istället olidligt varm, när jag lade mig i den.
Innan middagen mer direkt efter ankomst hem gick jag ner och badade i Kattegatt - och det var det varmaste havsvatten jag har badat i, i Sverige, på bra länge. Jag skulle tro att det var någonstans 22-24 grader. Det beror förmodligen bland annat på att det var kopiöst långgrunt.

Igår åkte jag hem med Joppe och Emma, de andra sov när vi åkte och drog sen vidare, då de fortsätter sin semester, medan Joppes och Emmas tog slut och jag ju bara hade ledig helg. Också den resan gick väldigt smidigt, om än att jag nog trivdes bättre mellan Elenor och Mattias, än bredvid ett packningsberg. Men sällskapet där i framsätet var det inget fel på.

Idag har jag laddat upp för en arbetsvecka i Stockholm pride - alla dagar fram till och med lördag kommer jag på ett eller annat sätt jobba med det. Imorgon är det dock i huvudsak en vanlig arbetsdag, men med undantaget att jag på min delning i Stockholm då ska få utbildning på sträckan som jag och Gustaf sen växelvis ska köra mellan Pride House och Pride Park under resten av vardagarna. På lördag ska jag sen köra pridebussen i paraden, då med bland andra Gustaf som hjulvakt. Vilka de andra blir, vet jag ännu inte.

Jag har bland annat sprungit, i den kvalmiga hettan. Det var mulet och småregnade, men det var bra varmt ändå. 12,14 km avverkades på 55:11, med snittet 4:33 per kilometer. Det är mitt bästa snitt på en längre sträcka, men jag har haft det förut.

Till sist; denna låt hade för mig fallit i glömska, tills jag hörde den i en repriserad version av Olle Ljungströms musikguiden i P3. Jäklar i min låda, så bra den är!

Smile!

Ordet är fritt, nu är det ditt.


söndag, juli 28, 2013

Zombie

Jag är så trött, så trött. Mitt huvud känns som ett enda mos, så därför ska jag gå och lägga mig så snart jag har skrivit detta lilla, vilket alltså inte blir den långa redogörelsen för de gångna dygnen.
Jag har varit med fina vänner till utkanterna av Varberg och till Ullared, handlat på Gekås, ringt till polisen för första gången i mitt liv, och badat i det varmaste svenska havsvatten någonsin, tror jag. Det har varit en väldigt trevlig helg, men sömnen har lyst med sin frånvaro. Jag tror knappt att jag har fått ihop motsvarande en god natts sömn på de två nätter vi var där, och redan natten innan vi åkte sov jag rätt illa. Och även nätterna innan då jag försov mig och allt det där. Hua hua. Så skönt att jag är ledig imorgon och kan ta igen lite sömn.
Egen säng är alltid bäst.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, juli 25, 2013

390 000 000 000 000

 390 tusen miljarder, eller 390 biljoner, eller 0,39 biljarder. Det är väldigt mycket pengar det, som en viss Sverigedemokrat skulle ha sagt.
Vem ska betala det? Och kan pengar stoppa metangasen från att elda på växthuseffekten med betydande mer kraft än vad koldioxidutsläppen gör - när arktis smälter?
Jag har länge tyckt att klimatet och miljön är det viktigaste vi har, för utan en hållbar sån har vi inga eller små förutsättningar att leva. Därför oroas jag över detta med stigande medeltemperatur här på jorden och ökad växthuseffekt. Människan tar död på sig själv - och drar med sig många andra livsformer i fallet.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, juli 24, 2013

On the roof

Idag har jag klättrat på tak! På ett femvåningshus! Sadeltak!
Fem våningar är väl dock att ta i, men Gustafs hus är faktiskt i fem plan, om än att det är halv- och kvartsplan om vartannat. Väldigt intressant planlösning, faktiskt.
Jag trodde att jag skulle vara mycket jobbigare än vad jag tyckte att det var, med höjden och så. Huset ligger dessutom högt upp i sig, så redan på markplan är man högt upp, så sammantaget var jag ju väldigt högt upp i relation till vad jag såg en bit bort - men det var som sagt inte så farligt om jag bara lät bli att vara nära kanten och då titta rätt ner. Det var jag duktig på att undvika, så det enda jobbiga var att klättra ner för stegen. Uppför gick desto bättre.
Nedför var dock ingen plåga ändå, för Gustaf kändes som en stabil steghållare. Stegehållare, kanske det heter?

Jobbet var desto mindre stressigt idag jämfört med igår. Jag körde bara till och från Yxlan, vilket ger en arbetsdag på ungefär tre timmar, och totalt hade jag någonstans 10-15 passagerare.
Skönt att slippa stress, kroppen blir genast gladare då. Idag har jag inte alls ont på samma sätt som jag hade igår.

Imorgon blir det filmkväll med antingen hela, eller åtminstone delar av Färsnafamiljen! Det ser jag fram emot, jag har ju inte umgåtts med dem på länge nu.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, juli 23, 2013

Fuuu...

Jag hatar inte så mycket i den här världen. Eller jo, det kanske jag gör om man ser till det stora perspektivet med förtryck, orättvisor, diktatur och så vidare - men i min närmaste omgivning brukar jag inte tänka på att jag hatar så mycket.
Ogillar, ja.
Starkt ogillar, ja.
Men det finns en sak som jag gör ibland och som jag måste säga att jag hatar med mig själv - och det är när jag glömmer att ställa alarmet på mobilen (trots att jag ställer in tiden, men alltså ändå på något vis missar att aktivera det), samtidigt som jag kommer ihåg att sätta telefonen på ljudlös.
Det hände idag. Igen! Det är fan pinsamt, för att använda kraftuttryck. Jag är inte en försovare. Jag är en komitidare. Till och med en kommertidigare. 5:18 började min tjänst och jag vaknade först vid tvåtiden av Axel som jamade och ville ut och tänkte att nu är det bara omkring två timmar kvar till jag själv ska upp, och så somnade jag om.
När jag vaknade sen kände jag nästan direkt att något var fel. Förmodligen var det ljuset. Igår gick jag ju till jobbet vid fyra, nu skulle jag upp vid fyra och då borde det bjudas på ungefär samma ljus. Nyvaken drog jag dock inga såna paralleller, de drar jag nu. Så direkt när jag tittade på klockan förstod jag vad som hade hänt. Den stod på 5:22. Telefonen? Inget alarm och två missade samtal. Trafikledningen ringer ju direkt om man inte "signar in" i tid - men jag hade inget hört.
Jag kastade mig upp, ringde trafikledningen samtidigt som jag hafsigt klädde på mig och kissade, bad om ursäkt för min försening, men att jag var på väg och skulle vara på plats på garaget inom kort. Min avgång från stationen var 5:31, och jag förstod att jag inte skulle hinna till den, men förhoppningsvis skulle jag inte bli alltför sen.
Jag fick veta på en gång vilken buss jag skulle ha och rusade ut till cykeln och cyklade som en galning - förbi min granne som jag nästan skrämde slag på med min framfart och så sprang jag till bussen och startade igång den och körde ner till stationen.

Det här låter ju som en snabb process - och rent fysiskt var det ju det också, men när man är så stressad som jag var då, så kändes det absolut inte snabbt nog.
Jag chansade mig fram på vilket omlopp jag skulle logga in på i och med att jag inte fick med mig någon spec. Uppsala-körningarna börjar alltid med, efter dygnssiffran (2 idag), en etta och en trea, igår hade jag 1131, i och med att jag körde den första 677:an. Idag skulle jag köra den andra, så jag tänkte att det borde vara 2132 - men det finns en hel bunt 677:or som inte startar från Norrtälje, utan som efter den första (4:32) tomkör till Rimbo och dylikt, så mitt omlopp var 2135, och så långt kom jag inte i alla mina försök innan jag gav upp och kontaktade trafikledningen för att fråga.

Väl nere på stationen, inloggad och klar, var jag fyra minuter efter avgång. Jag gjorde mig beredd på att ursäkta förseningen och lasta på folk - men där stod inga.
Nästan ingenstans stod det folk. Jag fick på en i Rimbos utkant och en strax innan Åby. Det var allt. Och för båda dessa var jag åter i tid, då jag körde in tiden på att det inte blev några stopp.
Vid Rimbo station stannade jag dock och väntade in tid (rentav), och där passade jag på att stoppa in skjortan i byxorna, vilket jag inte hade hunnit.

Så lite enkelt uppställt kan man säga:
Jag försov mig 64 minuter.
Jag tog 4 minuter på mig från att jag klev upp, till att jag satt på cykeln.
Ytterligare 4 minuter gick innan jag satt i bussen.
4 minuter försent avgick jag.

Alltså avgick jag 5:35, 13 minuter efter att jag hade vaknat.
Kroppen mår inte bra av det. Jag får en stel känsla som sitter kvar hela dagen och kände mig dessutom nyvaken långt längre än jag annars brukar göra. Jag brukar normalt inte känna mig nyvaken när jag kommer till jobbet, då brukar jag ha vaknat till oavsett hur tidigt jag går upp eller hur trött jag är.

Nu är jag hemma på delning, men ska byta om från myskläderna jag satte på mig efter den efterlängtade dusch jag tog direkt jag kom hem, till uniformen och promenera i snålblåsten, till stationen. Cykla till garaget först då, så att den står på plats, men sen promenera. Det tror jag kroppen behöver.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, juli 22, 2013

On the road again

Min skrivlust är, som det säkert har märkts på sistone, inte varit på topp på sistone, och det är den heller inte idag.
Idag beror det förmodligen på att jag har sovit alldeles för lite. Klockan skulle ringa 3:20 imorse, men den gjorde den aldrig, för jag stängde av den vid 2:45 då jag gav upp och också klev upp, efter att ha legat och inte gjort annat än att försöka somna sen klockan 2:00. Visserligen gick jag och lade mig typ 20:30, då jag faktiskt kände mig trött och hoppades att det skulle betyda att jag kunde somna tidigt - och det gjorde jag nog också. Kring 22, skulle jag tro. Men 22-02, det är ändå lite väl lite.
Inte har jag kunnat sova något på dagen sen heller.

Arbetsdagen har dock varit rolig. Skönt att köra buss igen! Jag gillar ju det, och jag gillar det i synnerhet efter att inte har gjort det på över en månad.

Årets pride i Stockholm närmar sig, och för tredje året i rad ska jag köra buss i detta spektakel, men i år blir det inte i själva paraden, utan en mindre (lägre) buss som ska köra folk, istället för bara visas upp. Det blir nog kalaskul. Idag fick jag lite - lite - mer info om det, ungefär att jag och driftchefen ska åka med bil den väg jag ska köra, i början av nästa vecka, plus att jag fick ordna så att jag fick byta den egentligen lediga lördagen - då huvudsaken av körandet kommer äga rum, mot måndag om en vecka. Det betyder alltså att jag, i och med att jag den här veckan har bytt ledig tisdag mot fredag; är ledig fredag, lördag, söndag och måndag! Det blir som en minisemester efter semestern! Och under fredag-söndag ska jag ju åka till, vara i, och åka ifrån Ullared/Varberg. Då blir det skönt att veta att vi inte måste stressa hem på söndagen för min skull, för att jag ska upp och jobba på måndagen.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, juli 21, 2013

Pang på!

Mjukstart var ju ett ord jag nämnde igår, och även om man kan säga att kommande vecka är en form av mjukstart på jobbet i och med att jag blott jobbar måndag-torsdag och att onsdag och torsdag dessutom är halvdagar, och då den senare halvan med enorm sovmorgon båda dagarna - så är den direkta starten ändå rätt brysk. Jag skulle egentligen börja 5:57 och det var jag inställd på ända till för någon timme sen då driftchefen ringde och frågade om jag möjligen kunde tänka mig att byta till en odelad tjänst och istället börja jobba 4:19.
Jag är inte den som säger nej - men 4:19 innebär uppstigning 3:20 och det känns som en väldigt tuff start. Första 677 till Uppsala ska jag köra 4:32, sen stadsbuss, rast (odelad) och så en till 677 till Uppsala och tillbaka. Slut 13:59, så sett från den sidan är det ju humant. Då hoppas jag att det är soligt och upplagt för en utomhustupplur - men annars får det bli en inomhus.

I övrigt så flammade tydligen skogsbranden här i skogen upp i natt igen, så en nattlig störtskur skulle ju verkligen vara att önska nu, så jag kunde känna mig riktigt säker på att det inte ligger och pyr fortsatt. Fast samtidigt ska jag säga att jag här hemifrån varken har sett eld eller känt rök än, så orolig är jag ändå inte. Eld är dock eld, och inget man vill ha okontrollerat i närheten av sitt hem.

3:20. Imorgon. Gah, jag förstår ju precis hur bra jag kommer sova i natt.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, juli 20, 2013

I fell in to a burning ring of fire

Ibland är jag inte på topp, tankemässigt sett. Fast det är nog fel ände att börja i, kom jag på. Kan ju vara så att de starkaste argumenten kommer först dock?
I alla fall, idag skulle vi ta nya tag med miniatyrjärnen i Alunda och jag ville dessutom hinna springa, så jag hade faktiskt ställt klockan för att komma upp i tid idag. Visserligen har jag försökt acklimatisera mig mer och mer till att gå och lägga mig och kliva upp tidigare, men någon klocka har inte ställts än. Jag tänkte först ställa klockan på 7:30, men så kände jag att 7:45 kunde jag nog skjuta det till - och när jag skulle ställa alarmet så såg jag att jag hade ett färdiginställt på 7:48, så så mycket tid mutade jag mig ändå till.
Klockan (telefonen) ringde och jag kände mig faktiskt rätt pigg och redo att gå upp. När jag stängde av alarmet såg jag dock att jag hade fått sms från min mor, ungefär tio minuter tidigare. Syster min hade åter hög feber och därför skulle det inte bli något Alunda idag heller.
Trist - mest för min feberyra syster, förstås. För min del betydde det att jag inte alls behövde ge mig ut och springa så tidigt heller, för det såg inte ut som gassande prognoser. Jag gick dock inte och lade mig igen. Eller rättare sagt; jag klev upp ändå.
Tog mig en latmorgon och åt en med mina mått ordentlig frukost som jag lät sjunka ner ordentligt, innan jag gav mig ut. Annars var planen att äta en halv frukost och bara vänta ett litet tag med att sticka ut - men det är något med att ge sig ut alltför kort på uppvaknandet som jag inte gillar. Mjukstart är kanske inget jag annars ägnar mig så mycket åt i livet, jag snoozar till exempel aldrig, men just inför träning så vill jag gärna känna mig kroppsligt redo.
Jag gav mig ut och sprang mina 12,14 kilometer långa runda, som den nya svängen nu är. En kilometer kortare än vad den förr var, tack vare att det grävs diken och läggs igen vägar här.
När jag hade sprungit mer än halva sträckan hörde jag ett motormuller av det grövre slaget och tänkte förstrött att det är väl antingen någon skogsmaskin eller möjligen någon traktor som genar till en äng eller så - men döm av min förvåning när en stor brandbil tornade upp sig bakom en kulle!
Den tog ju verkligen upp hela gångleden där i spåret, så det var bara att snällt kliva in i skogen och låta den passera.
Längre fram sprang jag ikapp en stillastående bil och ett stort kar av något slag, samt två brandmän - längre fram mötte jag en till brandbil och så sprang jag även förbi en parkerad, blev på andra varvet omkörd av en räddningsledningsbil och såg sen även en polisbil stå parkerad vid det jag uppfattade som ett kar.
Jag tänkte att det måste väl handla om någon övning eller så, aldrig förr har jag sett så mycket fordon i elljusspåret.

Men när jag sen träffade min mor så berättade hon att hon hade vaknat tidigt vid femtiden imorse av att hon kände brandrök, och farit upp som ett skott och ut och sett sig omkring så att det inte brann i någon grannhus - men såg då att det låg ett rökdis över hela området, så hon ringde 112 och talade om vad hon såg - och det var hon nummer två som gjorde, räddningstjänsten hade redan fått in rapport om brand i skogen bakom Färsna.
I skogen bakom Färsna. Jag bor i Färsna. Då blev det genast så att gåshuden frodades. En skogsbrand har alltså rasat inte alltför långt ifrån där jag har legat och sovit, jag har dessutom sprungit på räddningsledningen under pågående insats (jag läste nämligen att branden betecknades som under kontroll först vid 15:30-tiden, och jag sprang där vid 10:30) - och ändå inte fattat att det brann.
Ingen rök undan eld säger man ju dock, och ingenstans där jag sprang, och inte hemma heller - varken luktade det eller syntes någon rök. Ibland är man lyckligt ovetande.
Ett område på 100 gånger 100 meter ska ha brunnit, och det är ju kanske ingen gigantisk skogsbrand, men man kan ju bara tänka vad som skulle kunna ha hänt om den hade fått mer fäste och vindarna varit mer gynnsamma för branden, för torrt är det ju onekligen.

Träningen då? 55:16 blev tiden. Snittet 4:33 per kilometer. Det är faktiskt mitt bästa snitt på en lång distans. Mitt sämsta på en kort är 5:16 - och det är för övrigt sämre än de allra flesta långrundors snitt, undantaget början av säsongen. Det är en viss kontrast, och talar ju sitt tydliga språk för att jag i grund och botten är en långdistanslöpare - även om mina långa distanser varken är maror eller halvmaror.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, juli 19, 2013

Man ska aldrig säga aldrig

Fler planer som inte inte går i lås, ja det är vad den här dagen har bjudit på. Hela veckan har varit sån, har det känt som - på gott och ont. Inte jätteont då, men lite ont.
Igår var tanken att jag med min familj skulle åka till ett miniatyrtågmuseum (eller liknande) i Alunda - men i och med att det igår var gassande sol och sådär 27 grader varmt, styrde vi istället om planerna att åka imorgon (alltså idag) och istället ta en dag på stranden då.
Att byta till stranddag var typiskt gott - man ska utnyttja vädret när man kan. Det blev Lundabadet, havet med andra ord - och själva vattnet var inte direkt varmt, men det gick åtminstone att doppa sig. Okej, med visst sjåpande inför första doppet för min del, men resterande gånger slängde jag mig resolut i.
Det var hur som helst en riktigt skön sommardag igår - den är jag helt nöjd med.

Istället skulle vi alltså åka till miniatyrtågen idag. Jag cyklade över till Harsjövägen - bara för att när jag nästan precis var framme, bli uppringd av min mor som lade på då hon såg att jag kom och istället mötte mig och sa att vi nog får skjuta på Alunda, då syster min har blivit febersjuk. Det var ju desto mer trist.
Jag stannade och tittade lite på TV med sjuklingen och cyklade hem igen.
Hemma blev det en liten städning och nyss försökte jag ringa Tony, det är ju min tur, men han svarade inte.
Och det är inte utan att uppbåda ett visst... ja, mod är kanske inte rätt ord, men jag måste verkligen samla mig för att ringa upp någon utan att ha ett givet syfte med samtalet - inget direkt ärende. Då är det ju både lite av ett antiklimax och samtidigt lite lättande, när ingen svarar. Fast jag vill ju prata, det handlar ju inte om det. Det är själva uppringningen jag tycker är rätt jobbig.

Nu ska jag ägna mig åt Sims 3.
Häromkvällen gjorde jag något som jag egentligen sagt mig själv att jag aldrig skulle göra. Jag vill ju inte fastna i smurfsmultronträsket, men igår kom jag att surfa runt, sökandes på ord som "Sims 3 mansion" och liknande, och hamnade till slut här.
Det där huset, eller ja, slottet, fångade mig totalt. Är man inte insatt i Sims alls, så förstår man förmodligen inte, men ett sånt hus slänger man verkligen inte ihop på en kvart. Jag kan inte ens bygga sådär, det kräver en mängd av rätt avancerade byggfusk där själva fuskkoden i sig inte är avancerad, men att få byggandet som man vill sen - det är avancerat. Som taket över poolhuset - jag kan inte bygga så. Inte alls.
Men jag tänkte att jag kan ju ändå låta det där huset inspirera mig - att jag kan bygga mig egen, enklare tolkning.
Det blev inte bra, men jag kämpade på.
Sen såg jag - man kan ju ladda ner huset! Det gjorde jag - och det var gratis. Men, för inget kommer ju gratis, ville jag ha det inrett så som det ska vara, så var jag tvungen att ladda ner möbler för inte mindre än drygt 5000 simpoints. Jag vet inte exakt vad en simpoint motsvarar i kronor, men det fanns hursom helst ett paket med just 5000 simpoints att köpa - men det räckte ju inte då jag behövde drygt 5000 points, så jag fick köpa nästa paket med över 10 000 points - för motsvarande 544 kronor.
Aldrig mer.
Hoppas jag.
Nöjd att ha huset är jag dock, går ofta till det i spelet och bara tittar och försöker räkna ut konstruktionen.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, juli 18, 2013

Ctrl C + Ctrl V

Vissa gör det rätt lätt för sig när de jobbar. Jag blev först rätt glad över resultatet, även om jag inte håller med för fem öre. Ställ mig bredvid vilken artonåring som helst, så ser man vem som är 18 och vem som snart fyller 27.
Men senare såg jag att min kusin - min nyligen 40 år fyllda kusin - fick ett identiskt resultat som jag, förutom att en åtta var utbytt mot en sexa:


Moi!

Maria!

Men - varför krångla till det?

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, juli 17, 2013

Changing like the seasons

Det här blev en sån dag som inte blev som jag hade tänkt mig, men den blev väl rätt bra ändå.
När jag vaknade vid kvart i nio imorse hade temperaturen inte kommit upp över 20 grader än, så då tänkte jag att det kanske inte blir något strandväder idag, men efter frukost och lite Sims, så tyckte jag ändå solen bjöd in till att ligga ute på gräsmattan och läsa åtminstone. Där blev det rätt varmt, så då hörde jag efter med min familj hur badsuget var hos dem, och det fanns där då också. Jag smorde in mig lite ordentligare än vad jag hade gjort inför gräsmatteliggandet och lät mig plockas upp av familjen som ändå var i krokarna - men då gick solen i moln och det blev allmänt mulet. Stranden uteblev.
Istället körde jag och Louise ut på en övningskörningssväng där vi körde till Rimbo, runt bland Rimbos villagator, till Söderhall där vi köpte kokosbollar som vi åt ett par på plats och sen tillbaka till Norrtälje.
Jag promenerade hem från Harsjövägen och drog igång matlagning och tänkte att jag nog skulle kunna hinna åka lite med Mattias igen, men han hade lite han behövde fundera på och ville ha egentid, så det blev heller inte av. Jag respekterar det såklart, men tycker förstås att det ur flera perspektiv är trist.

Kvällen ligger således mer öppen, och ensam - är jag rädd.
Men jag har ju Sims som mitt tidsfördriv nu!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, juli 16, 2013

Under the bridges

Ja, då har jag precis torkat rödvin från väggar, golv, element, sopskåp, diverse möbler och gud vet allt - bara för att en viss katt blev så exhalterad när jag tog fram en portionspåse kattmat, att han klev rätt in i sopskåpet som jag just hade öppnat för att slänga påsen i - och klev rätt i en skål med en rödvinsblandning som jag har stående där för att bananflugor ska dras till och drunkna i den. Hans tassar blev vinröda och det skvätte ofattbart långt bort för att komma från ett kliv och en vält skål. Men men, såna faser har ju kattlivet ibland.

Rödvinstass

I övrigt så har dagen idag tillbringats i Stockholm, på sightseeing från båt, under Stockholms broar. Det var mysigt och fint när vi väl kom iväg - vilket vi gjorde rätt ordentligt försenade efter nästan en timmes köande för vår del som var på plats 40 minuter innan avgång. Sen hände någon form av sjukdomsfall under resans gång, så vi fick lägga till med vår stora sightseeingbåt vid en fritidsbåtsbrygga och invänta ambulans. Jag såg aldrig vad det handlade om, annat än att det rörde en äldre tant - som hela tiden kunde gå. Så det bör inte ha varit livshotande, men vad vet jag?
Mer än en timme sena var vi tillbaka sen, men det gjorde ju inte så mycket då, för sittandes i båten spelade det ju ingen roll vad klockan var. Det var intressant förinspelad guidning  där man kunde välja mellan åtta olika språk, och där jag i mitt nyfikna bläddrande, märkte att man inte sa samma saker på de olika språken. När man på svenska pratade om Carl Michael Bellman och hur han inte uppskattades av prästerskapet, så pratade man om solen som aldrig går ner på sommaren i Norrland, på den engelska kanalen.

Västerbron.


Någon annan bro, men med allmänt fin vy.

På hemvägen fick jag använda mitt inflytande som bussförare då min käre kollega valde att stänga dörren och göra sig klar att köra väg, i det lilla mellanrum som uppstod mellan mina föräldrar och mig och min syster. Föräldrarna gick på först och vi kom kanske tio meter efter, och hade ju inte fått åka på samma buss då, för jag kan nästan lova att han inte hade öppnat dörren oavsett vad min mor måhända kan ha sagt till honom, om han inte fick se att det var just mig han hade stängt dörren mitt framför. Jag tackade glatt och han påpekade att han annars aldrig öppnar dörren en gång till.

En kollega som inte är fullt så stram i sitt regelverk är Mattias, och honom längtade jag efter igår, så jag promenerade ner till busstationen och åkte med honom då han körde till Blidö tur och retur, och sen Söderhall tur och retur. Trevligt som alltid! Det kan hända att jag kör en repris på det senare i veckan, han nästan vädjade till mig då vi skildes åt vid 23:15 utanför honom igår, att jag gärna får åka med någon kväll senare i veckan igen, om jag inte har något bättre för mig. Enda dagen jag har något bättre för mig efter 18:18 är torsdag (och idag, då vi kom in till Norrtälje lagom för att möta honom) - så kanske imorgon eller kanske på fredag? Den som lever får se. Det är ju inte jättekul att åka buss i flera timmar - det som är jättekul är ju att umgås med honom.

Ordet är fritt, nu är det  ditt.

måndag, juli 15, 2013

Hello world

Jag hoppas hon blir president eller FN-chef i en inte alltför avlägsen framtid:

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, juli 14, 2013

Family is all

Det här har varit en fin dag i familjens tecken. Ja, det var väl en vacker inledning? Men såhär; solen har kanske inte strålat och värmen har kanske inte flödat, men vi åkte ändå ut till Marholmen, där jag faktiskt (skamligt nog) - nog inte har varit förut. Jag kände inte alls igen mig där, så det är nog så. Vi åt picknick på en brygga vid ett vindstilla hav och spelade sen "äventyrsgolf", vilket var en form av avancerad bangolf där jag kom på en hedrande fjärdeplats.
Sen promenerade vi runt lite på holmen, klev ut på en liten dragfärja och drog oss över till en kobbe, kikade in i ett pyttehus och drog oss sen tillbaka.
I lekparken provade jag och min syster - låt gå att vi är 26 respektive 18 år - diverse leksaker såsom linbana, snurror och studsmattor. Kul!

Hemma sen har vi spelat en lång omgång Plump, där jag kom på en hedrande fjärdeplats - igen. Men det var kul ändå!

Min andra familj, färsnafamiljen, saknar jag. Jag har skickat sms och frågat om vad de har för sig, men de verkar inte sugna på att umgås - eller så är telefonen inte inom räckhåll. Svar har jag hur som helst inte fått.
Men men, vi ska snart åka till Ullared och umgås massor... men jag vill umgås nu också. Det var länge sen jag träffade dem, sett till de intervaller vi brukar umgås i.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, juli 13, 2013

Först på bollen

Igår kom jag i säng lite halvsent, sådär efter midnatt någon gång och i och med att jag inte kände för att läsa då, så låg jag istället och bläddrade igenom instagram och sånt, med telefonen på ljudlös. På klockslaget 0:30 försvann plötsligt det jag hade på skärmen, den blev vit och en bild på Tony dök upp, tillsammans med hans namn. Han ringde alltså, vilket tog mig en halv sekund att förstå, då jag ju inte hade ljudet på.
Det hör till ovanligheterna både att det ringer den tiden på dygnet (därav att jag sätter telefonen på ljudlös, jag vill inte bli väckt), och det är än mer ovanligt att han ringer. Det har nog rentav aldrig hänt. Jag är ju inte riktigt en telefonmänniska. Alltså, jag har inget emot om folk ringer till mig, i synnerhet om de inte är såna babbelmänniskor som aldrig slutar prata (det är inte Tony), det är mer att själv ringa upp jag drar mig för - och det leder ju till att i och med att jag inte ringer folk annat än när jag har ett specifikt ärende, så brukar folk inte ringa mig annat än när de har ett specifikt ärende. Småprat är jag inte helt van vid -
men det var riktigt trevligt! På samma sätt som att rätt små saker kan få ner mitt humör, så är det här en typisk sak på en liten sak som kan få upp det. Vi hade inget vettigt samtalsämne alls under den kvart vi pratade, men vi pratade under den kvarten och jag gillade det.
Nu är bollen, telefonbollen, hos mig. Alltså måste jag ta mig samman och ringa tillbaka om jag vill skapa en tendens och han sen en tredje om han vill göra en trend av det. Och javisst, jag vill! Det är ju bara det här att jag känner det som att ansvaret för att föra konversationen framåt då är min, och jag är rent ut sagt dålig på att komma på saker att prata om.
Hur som helst, jag tror att vi nu har vänskap 1.2, eller något sånt.

I övrigt; jag har badat idag. Första gången för i år, och i vanlig ordning var jag långt ifrån först på den bollen. I ännu mer vanlig ordning var det såklart isande kallt vid första vattensnudd, men det blev mer och mer behagligt ju längre jag var i. Det var ju ändå över 20 grader i vattnet. Då är det faktiskt skönt när det är varmt i luften - när man väl kommit i ordentligt.
Till ovanligheten hörde däremot att jag fick näsblod vid första doppet. Tur att jag hade min syster där som såg det, för jag hade förmodligen inte märkt något själv, och vattnet smetade ju ut det rätt bra över nedre delen av mitt ansikte.
Jag börjar tycka att det är smått jobbigt med detta ständigt återkommande näsblod.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, juli 12, 2013

Tandborsten

Vissa dagar längtar man ju lite extra mycket efter tandborsten, och jag vill nog mena att idag är en sån dag. Inte för att jag har druckit en massa, utan mer för att jag har ätit en del glass. Av och till har det ilat något vansinnigt på ett speciellt ställe i munnen. Jag har ju aldrig haft hål i tänderna, men jag gissar ju att det stället i munnen behöver lite extra omsorg nu. Så, så får det bli!

I övrigt har jag varit på Åtellet här i Norrtälje för första gången. Åt semesterinfirarmiddag med min familj, som alla påbörjar sin ledighet nu. Nu, när jag bara har en vecka kvar.
Men, av de fyra veckor jag har, så tycker jag ändå inte att de här tre veckorna som har gått direkt har rusat fram, lite beredd att börja jobba redan efter denna helg, skulle jag allt vara - men då har jag ändå en hel vecka kvar. Med andra ord; det känns rätt bra.

Jag läste ut Dan Browns Inferno idag också, och den liksom hans andra böcker (DaVinci-koden med flera) är ju såna som man tänker till lite extra av, när man läser. Jag gör i alla fall det, och den här boken fick på slutet mig att tänka att det egentligen inte är en sån dum idé, det som framstår som ett stort hot under hela boken - dock oklart förrän i slutet vad exakt det handlar om.

Jag tänker dock inte brodera ut något mer nu, sängen (den renbäddade) hägrar.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, juli 11, 2013

No more halta

Idag är det en gladare dag på alla sätt.
Det viktigaste är att Axel inte haltar längre. Det trodde jag sannerligen inte igår, att det skulle gå över så snabbt. Jag övervägde ett tag att frångå råden jag läste på nätet om att man inledningsvis kan "vänta och se" istället för att dra på sig veterinärkostnader i onödan, såvida katten inte biter och fräser om man tar i tassen. Han gick från att halta till att inte alls vilja använda tassen, vilket jag tyckte såg ut att vara en utveckling åt fel håll.
Fast, man kan ju tänka såhär, att det förmodligen skyndar på läkeprocessen (vad han nu kan ha råkat ut för?), för har man tre ben går det ju fortfarande att gå. Det är ju lite svårare för oss som bara har två.
Hur som helst, han kom in med mig från den senaste tidens utevaro någon gång mitt på dagen, då jag såg att han haltade - jag bestämde då att hålla honom inne resten av dagen och natten, och i och med att vädret var av det blötare och svalare slaget, så var jag inne med honom i stort sett hela tiden också. När solen tittade fram en stund på kvällen, då bestämde jag mig att gå en kort runda bara för att inte mögla ihop helt, men i övrigt var vi inne tillsammans.
Han protesterade långt mycket mindre än vanligt över att inte få gå ut. Han linkade till dörren och jamade vid några enstaka gånger, men låg i huvudsak och sov i min säng.
Under natten var han inledningsvis också mer stillsam och tyst än vanligt. Om han är inne med mig på kvällen, vilket allt mer sällan händer, då brukar han börja jama nonstop vid ettiden. I natt lät han mig sova till tre, och då drog cirkusen igång på allvar. Vi är ungefär lika envisa, verkar det som. Eller ja, jag brukar normalt ge med mig om jag ska upp och jobba - men i och med att jag har semester så tänkte jag att det inte gör något om jag får sova lite sämre - katten ska vara inne! Jag lade locket på (kudden på huvudet) och gjorde mitt bästa för att somna om.
Det gjorde jag, men jag vaknade med ett ryck - ett förbannat ryck - när han välte ner en blomkruka från sovrumsfönstret. Välta ner grejer brukar han bara göra som desperat sista åtgärd för att få upp mig och det funkar sannerligen. Jag for upp som ett skott, skrikandes något om att "nu får du väl för fan ta och ge dig!!", vilket från min sida sett också hade önskad effekt på Axel, som for iväg med svansen mellan benen och gömde sig under köksbordet, förmodligen av rädsla för att jag skulle ta fram hans värsta fiende stryksprutan - och sen måste han ha somnat igen, för han var tyst ända fram till åttatiden.
Men, för att backa i händelseförloppet så var blomkrukans fall inte grädden på moset. Det hastiga uppvaknandet och plötsliga vansinnesutbrottet utlöste nämligen näsblod hos mig. Tack och lov inte alltför forsande, men det krävde ju ändå ett visst mått av arbete att få stopp på.
Jorden på golvet sopade jag också upp, innan jag återvände till sängen. Växten fick dock stå kvar på golvet, plus att jag även lyfte ner lampan jag har på nattduksbordet, en högrest sak som gärna välter om Axel är på det humöret.

Och när jag sen klev upp framåt nio, så kunde jag konstatera att Axel alltså inte haltade alls längre. Snudd på märkligt att det kunde försvinna så fort, men såklart väldigt skönt. Han fick således gå ut.

Själv har jag ägnat mig åt träning inledningsvis. Eller ja, löpning. Jag sket i styrketränandet och tänkte att det kan jag ta imorgon istället. Jag värmde bara upp mina knän och gav mig sen ut och sprang. 12,14 kilometer på 56:45, eller 4:40 i snitt per kilometer. Ett typiskt snitt för mina längre rundor, 4:40 har jag fått många gånger förr, eller strax runtomkring det.

Sen kom min mor hit för att fika och inspektera badrummet, som hon ännu inte sett. Vi satt på balkongen och drack te och åt baguetter med skagenröra. Mycket gott och trevligt!

När hon gått och jag hade diskat av, så tog jag min cykel och trampade upp till Flygfältets handelsområde, där jag först gick på Arken Zoo och köpte nya namnamuletter (heter det så?) till Axel, då han har tappat ena halvan av sin - och därmed också lappen med kontaktuppgifter. Den han tappade var dock av en värdelös sort, köpt på den andra djuraffären i stan. Det var helt hopplöst att få in lappen i själva metallcylindern igen. Arken Zoo's modell är mycket mer lätthanterlig. Han har aldrig tappat en sån amulett från dem, inte utan att hela halsbandet har tappats då, vilket har hänt två gånger.

Balkonghänget fortsatte när jag kom hem, läste ett par kapitel i Inferno (Dan Brown) där jag nu närmar mig slutet i rask takt och njöt allmänt av solen.
Väl däruppe kom jag på att jag borde titta till min smultronplanta som är i trädgårdslandet som jag inte ser från balkongen, och därmed lätt glömmer av.
Det var värt ett besök ner!

Mums!


Nu blir det Sims 3!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, juli 10, 2013

One of those days

Nu är jag inne i mina borderlinetendenser igen, eller vad man nu ska benämna det som. Igår tyckte jag att livet var allmänt bra - idag tycker jag att det är allmänt dåligt.


  1. Jag känner mig bortglömd.
  2. Axel haltar.
Ja, det är väl bara att inse att det är en "sån" dag idag.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, juli 09, 2013

Home, sweet home.

Nu är jag hemma i mitt Färsna igen, efter att ha lämnat Göteborg punktligt klockan 13:35. Hemma här i Färsna var jag nog kring 18:30, men då stod jag även och pratade med Johan på tekniska och lät ett par 676:or passera innan jag slutgiltigt åkte hem.
Nyss såg jag en status på facebook om att han och flera andra av mina närmsta kollegor och vänner var (är?) på bio nu på kvällen. Ett styng av "men jag ville också följa med..." drog igenom mig - men sådär är det väl alltid, på något sätt. Alla kan inte vara med varje gång. Jag ska inte lägga mer energi på att grubbla i det nu.

Jag måste säga att jag denna gång ångrar att jag inte stannade längre i Göteborg. Stan har verkligen visat sig från sin bästa sida och jag har för en gångs skull känt att jag inte har hunnit med allt jag velat göra, istället för som de andra gånger jag har varit där, då jag till slut inte har vetat vad jag skulle fylla dagarna med.
Det blev ingen promenad över till Hisingen till exempel, något som förmodligen hade varit bra mycket mysigare nu än de gånger jag har gjort det i mars respektive februari. Och Slottskogen hade jag gärna besökt sommartid också, men också det fick styrka på foten.

Socialt har jag ju dock hunnit med det jag ville - om än att jag gott skulle kunna umgås mycket mer med Robin. Som sagt så gillar jag verkligen honom, han är en toppenbra vän! Han hade dessvärre nog inte haft så mycket mer tid för mig, då han är mitt i lägenhetsrenovering.
Så egentligen är det nog bara bra att jag åkte hem när jag åkte hem, just för att få känna känslan av att jag lämnade något bra, istället för att lämna något tråkigt.
Nästa gång jag åker till Göteborg - jadå, det ska bli en nästa gång - ska nog inte heller vara på vintern, och då ska jag kanske unna mig tre nätter? Tre nätter är kanske det mest ultimata?
Eller ja, det får ju visa sig då.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, juli 08, 2013

Gothenburg, I thank you!

Jag förstår inte varför jag inte har varit i Göteborg på sommaren förut! Mars första gången, februari nästa. Det känns mer eller mindre självklart att juli har varit det bästa valet av månad hittills, känner jag nu. Fast jag har väl haft tur med vädret också, för det ska man ju ha på denna blåsiga kust. Den här vistelsen är ju också min kortaste här, blott två nätter. Igår kom jag - imorgon åker jag hem. Och för första gången känns det för kort. De andra gångerna har jag varit mätt på staden och längtat hem - det gör jag inte nu.
Men det är å andra sidan kanske så man ska känna efter en lyckad semester?

Hissen upp till tian...


 Mitt rum.


Badrummet har glasväggar. Snyggt, men lätt att missta väggarna för vanlig luft...


Det är ju fint med utsikt, men den här insynen till badrummet 
hade jag inte uppskattat om jag hade delat rummet med någon.


Utsikten är inte dum.


 Råbiff är något jag har varit sugen på länge. I hotellrestaurangen har de biff tartar som en förrätt - jag slog till! Fantastiskt gott!

 Till huvudrätt körde jag vegetariskt och åt en rätt vars huvudingrediens var butternutpumpa. Det var något av det godaste jag ätit på länge!


Sist jag var i Göteborg provade jag att köra denna - alltså just denna. Veolias 4111.


Det bästa under vistelsen har dock varit de mänskliga mötena. Och det fascinerar mig, de andra gångerna jag har varit här, har jag planerat med många att träffa dem - och då enda bara träffat typ en av alla jag har planerat med. Den här gången planerade jag inte något med någon, annat än att jag några dagar innan jag åkte hit skrev till Robin att jag skulle hit. Han är den jag allra helt träffar när jag är här och också den jag har störst tilltro till att han vill träffa mig - och så blev det. Vi har umgåtts i flera timmar idag och det har varit jättetrevligt. Jag gillar verkligen honom, han är en fin och varm människa. Och rolig! Dessutom har jag träffat några av hans vänner också; Filip och Ida. Idas nuvarande profilbild är för övrigt tagen där vi träffade dem, förmodligen kort innan vi kom dit. De två och Robin är kollegor - alla kör spårvagn här i stan. Snacket blev emellanåt lite internt, men i och med att jag också jobbar i kollektivtrafiken, så hängde jag ju ändå med på en del. Dock inte allt.
Sen har jag ju även släkt här i stan (med omnejd), och en av dem - pappas kusin Anna - som jag nog aldrig har träffat förr - ville träffa mig, och jag tycker någonstans att blod är tjockare än vatten till dess att man själv lakar ur det. Alltså; det finns släktingar jag inte tycker så mycket om, men det är av en eller annan anledning. Släktingar jag inte har träffat vill jag generellt gärna träffa, de vet jag ju inte om jag tycker om eller inte. Och släktbanden tycker jag man ska vårda lite mer än andra band.
Hur som helst, det var jättetrevligt också det. Vi gick och åt på en indisk restaurang - jättegott - och pratade om allt möjligt. Enkel människa att umgås med, helt enkelt.

Båda dessa kvällar har jag inlett med en sväng i relaxavdelningen där jag har bubblat i jacuzzin och sen bastat - ensam i både jacuzzi och bastu båda gångerna. Lyxigt!
Nu ska jag sätta mig och pilla med färska räkor och aioli, sen blir det nog sängläge resten av kvällen. Jag har gått 33 851 steg idag och har skavsår på båda mina fötter, så jag är lite lätt spak nu.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, juli 07, 2013

Insomnia - igen

Även i natt har jag haft svårt att sova, fast den här gången av en lite mer legitim anledning än att jag skulle missa att gå en promenad med Mattias. Idag drar jag nämligen till Göteborg, och det vore ju illa att försova bort tåget. Det går 11:24 från Stockholm, och jag tänker lämna Färsna 8:47 för att vara ute i god tid. Förhoppningsvis kommer jag kunna sova på bussen, det känns i alla fall så just nu.
Göteborg blev lite halvt om halvt spontanbokat i samma veva som jag sporrade Tony att fatta mod och boka en resa till London, åkandes ensam - och det gjorde han också, så då kände jag att jag inte ville vara sämre. Något måste jag ju ta mig för på denna semester. Fast klart, Göteborg kan ju inte mäta sig med London, men sen kan heller Tonys och mina drömmar inte riktigt mäta sig med varandra - vi drömmer om olika saker.
Hur som helst så kommer jag "bara" att stanna två nätter - vilket borde motverka känslan av långdragenhet som annars har kommit över mig de gånger jag bodde sex respektive tre nätter där. Två nätter är ju som en helg, bara det att det inte riktigt är helg. Eller ja, idag är det ju helg, men sen är det måndag och tisdag. Och på tisdag kommer jag alltså hem igen.

Nu är det exakt en timme till jag ska åka med bussen härifrån Färsna, och alla förberedelser är redan klara. Lite Sims på det?

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, juli 06, 2013

Misslyckad dokumentation

Ja, jag har just nu något av en fristyr på huvudet igen - det kommer ju och går, det där - och den tänkte jag försöka dokumentera, men det gick lite halvdant:

Hur mycket av håret tycker du att du ser?

Just i detta ögonblick svär jag åt kameran (mobilen alltså), som inte ville skjuta iväg själva fotot, utan bara gjorde en fyrkant runt mitt huvud då jag försökte ta - typiska "fota sig själv-problem", och mitt i svordomen så brände den ändå av kortet, så jag ser rätt besvärad ut. Men, så kan det gå.

Jag är jättesugen på att spela Sims, men jag borde gå och lägga mig. Men... kanske en liten stund bara?

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, juli 05, 2013

Fikar mig igenom semestern

Denna dagen ett liv, som farbror Melker skulle ha sagt.
Ja, det är väl en bra sammanfattning. Semestern närmar sig halvtid och jag sysselsätter mig helt lagom mycket.
Idag klev jag upp ungefär kvart över åtta - tidigaste hittills denna vecka - för jag och Mattias skulle gå morgonpromenad. Och hur fånigt det än må låta, men jag hade faktiskt lite halvsvårt att sova på grund av det, vaknade flera gånger och var rädd att försova mig typ - ett typiskt sånt här "ska upp tidigt och göra viktiga saker"-fenomen som jag tror generell drabbar folk på söndagar inför en ny arbetsvecka, om de ska upp tidigt. Jag, som i mitt jobb, kliver upp väldigt tidigt - jag får sällan de sömnproblemen även när jag vet att jag ska upp vid fyra eller 3:30 eller något sånt. Nu däremot! Ja, det känns larvigt. Det är ju inte som att det hade varit hela världen om jag mot förmodan hade försovit mig heller, världen hade inte gått under och folk hade inte ens kommit sent till sina jobb - vilket ju annars kan hända om jag försover mig. Det ska väl dock inte hända, meningen är ju att det ska finnas en person som sitter som reserv från klockan 4:00 (trafikdygnet börjar då) - men det kan ju faktiskt hända att mer än en inte kommer till jobbet i tid - och då går det ju ut över resenärerna.

I alla fall, det var, som det alltid är, mycket trevligt att gå med Mattias. Vi hade hundarna med, och om än att jag är lite ovan med hundar, så tycker jag om dem väldigt mycket.
Vi gick till det här Lund... ja, jag tror det heter Lundblads, dit vi åkte och lämnade hans bil i förrgår och sen promenerade hem. Nu, tvärtom - för bilen skulle hämtas.
Det var en väl saltad räkning som följde med bilnycklarna i Mattias hand, så jag måste säga att jag är så glad att jag inte har bil. Däremot tycker jag synd om Mattias, för det var inga småpengar. Hoppas han vinner drömvinsten.
Den skulle väl i och för sig jag också vilja vinna, men jag deltar ju inte i spelet om den, så det kan jag ju helt enkelt inte hoppas på då. Jag köper ju triss emellanåt - och just det ja - jag har ju två vinstlotter i plånboken, som inte får glömmas att växlas in! Antingen är det två på 30 kronor vardera eller så är det en på 30 och en på 60. Jag minns inte, och plånboken ligger utom räckhåll.


När vi hade åkt tillbaka till Färsna, eller ja, när vi var på väg rentav, frågade Mattias om jag möjligen hade kvar av chokladkakan jag bjöd på efter (innan?) förra promenaden, och det hade jag ju, så gullig som han är kom ett; "får man bjuda in sig på en fika?".
Jag skriver det nu och jag sa det då - Mattias, du är alltid välkommen till mig!

Han ville dock svänga in på Willys och köpa en liten cola först, han litade inte på att det skulle finnas en godkänd nivå av kolsyra i den öppnade flaska som jag bjöd av sist. Coca cola har ju nu en kampanj med att man ska dela en coke med... följt av ett namn då, så han stod där och bläddrade bland namnen, och jag förstod inte varför han inte tog en Ellinor, som är så snarlikt hans älskade Elenor man kan komma, men jag tänkte att han väl ville hitta en Mattias då. Han nöjde sig dock med en där det bara stod dela en coke med kompisen.
Det jag dock inte fattade var att han letade efter en Fredrik, för när vi sen satt på min balkong så förklarade han upplägget - han ville ta en bild där både flaskan, jag och kakan kom med, att lägga upp på instagram. En väl uttänkt och allmänt gullig plan, måste jag säga! 

Sött, på flera områden.

Däremot tycker jag ju, säkert i likhet med många andra, att jag själv inte gör mig bra på bild alla gånger. Det där är ett sånt tillfälle. Jag behöver kanske inte gå in mer på detaljerna där.

När Mattias sen hade gått - ja vi tittade lite på jogg.se först, som vi båda använder oss av, men där vi inte har kunnat se varandras träning än. Jag löste det dock!
Sen gick han i alla fall, han har ju inte semester än på ett par veckor, stackaren. Fast när han väl går på semester är det jag som är stackaren, för då är min semester slut. Jag ser mig dock inte som någon stackare i det sammanhanget än. Dels längtar jag lite efter att börja köra igen, dels jobbar jag bara fyra dagar och sen väntar ju en semesterresa med Färsnafamiljen, Emma och Joppe till Ullared - något jag verkligen ser fram emot. Dessutom är det sommartjänster som väntar de dagar jag jobbar fram till 19:e augusti - tjänster som i generellt är bättre än de jag brukar få. Likadana, eller bättre. Endast två karlavägstjänster är inlagda på mig, och det är den andra respektive fjortonde augusti. Sen är det ingen mer inlagd innan 19:e - och då börjar jag ju jobba kväll. Än så länge ser jag fram emot det. Visserligen ser jag fram emot det med skräckblandad förtjusning, men på det stora hela ska det bli kul och skönt att jobba andra tider ett tag.

Därefter hörde jag av mig till min mor, som lite fint hintat om att hon idag på sin lediga dag, ville umgås med mig, så jag cyklade dit efter att ha strukit en skjorta, och vi cyklade ner på stan och tog en matig fika på Tre praliner. Eller om det heter Tre små praliner? Jag och namn...
Jag åt en riktigt god smörgås med chèvre och honung (bland annat), samt en mineralvatten till det. Någon måtta på läskintaget får det ju vara.
Gott och trevligt!
Vi gick sen en repa på stan och cyklade även till Rusta där mor min köpte klädnypor. Där skildes våra vägar, och sen har jag suttit till största delen vid datorn. Jag har en period av Sims 3-spelande igen nu, bygger just nu på ett mycket raffinerat hus - som jag förmodligen inte kommer spela, då familjen jag spelar bor på en mycket raffinerad husbåt. Och det är lite roligare att kunna flytta huset, måste jag tillstå.

Nu alltså; åter in i Sims-dimman!

Ordet är fritt, nu är det ditt. 

torsdag, juli 04, 2013

Ej för känsliga

Idag kommer blod att figurera på bilderna - tål du inte att se det, ja då är det läge att återvända imorgon, då det med största sannolikhet lär bli blodfritt igen. Jag blöder ju inte särskilt ofta.

Men såhär är det;
Jag drabbas då och då av näsblod, främst på vinterhalvåret, som kommer helt utan förvarning och alltså inte orsakas av att jag far runt med vassa grejer i näsan (typ naglar och sånt). De allra flesta gånger är det ingen stor sak med detta, det brukar räcka att trycka upp en hoptryckt bit toalettpapper för att stoppa blodflödet. Inte alltid dock. Ungefär en gång om året eller en gång vartannat år eller så - jag håller inte riktigt räkningen - så är det som att näsan blod en vidöppen blodkran, där blodet nästan pulserar ut. Det hände mig nyss.
Det börjar som en liten kittling på överläppen (och överläppen är i det här fallet hela partiet mellan mun och näsa), där jag innan jag kommer till en spegel oftast tror att det är snor. Förkylningar börjar ofta med den typen av rännilar av snor, för mig.
Jag gick nu in i badrummet och såg att det var blod, och än så länge hade jag ingen anledning att tro att det skulle vara något annat än ett "vanligt näsblod", så jag tryckte in en hoptryckt papperstuss i näsan - och då blev det bara värre. Den blev genomdränkt direkt, och blodet bara rann rakt igenom. Under tiden jag tog ut den och försökte leta upp den mer kraftfulla medicinen som jag så tacknämligt investerade mer av sist jag var på apoteket, i tappert försök att inte skvätta blod på mina kläder, så hann en hel del rinna ut - trots att jag höll för så gott jag kunde med ena handen, och med den andra letade i mina badrumsskåp. Jag har ju helt nyligen gjort om i badrummet och därmed även omorganiserat så att hela min medicinavdelning har flyttat från spegelskåpet till en låda i kommoden, och i den lådan visade det sig vara lite svårare att hitta rätt, letandes med en hand och med ett öga på blodflödet som då inte skulle skvätta på saker det inte borde.

Jag hittade snart det jag sökte och kunde trycka upp en sådan tuss i näsan istället, och mer eller mindre omgående blev livet lugnt igen. Visserligen blev också den röd på utsidan, men det droppar åtminstone inte.

Det här är min livräddare i såna här situationer!


På golvet hamnade blott tre droppar.


På papperstunnan hamnade två.


På min haka hamnade lite, liksom min arm som inte kom i bild.



Hand och handfat var värst, och här har ju ändå en del runnit ner i avloppet redan.
Fotodokumentationen startade inte förrän flödet var stoppat.

Ordet är fritt, nu är det ditt.