söndag, juni 30, 2013

Löprunda med 2x Yttergren

Det har varit en social helg, men nu är den till ända och ensamheten råder åter. Lite skönt på ett sätt, men lite tråkigt på så sätt att mer umgänge var inplanerat nu under kvällen, men det blev framskjutet. Vi skulle se på film med Färsnafamiljen, men delar av den var något för trötta och slitna efter gårdagen, då familjen utom jag var på kryssning med Eckerö (jag var också medbjuden, men dels hade jag lovat att övningsköra med min syster och dels är jag inte jätteförtjust i kryssning som koncept), och sen fortsatte kvällen på Mattias och Elenors balkong - och där var jag med, men jag tog det väldigt lugnt på alkoholfronten.
Jag och Mattias (och även Mattias pappa) skulle ut och springa idag, bestämde vi igår, så jag tyckte det var bäst att hålla igen. Mattias prioriterar ju ibland lite annorlunda, så för honom var det segt. Men han backar inte ur ändå, och det får väl ses som en styrka. Däremot backade både far och son Yttergren gällande den tänkta distansen (10,08 km), så det landade på 6,10 km - jag nöjde mig också där i och med att jag var ute på en social sväng då jag ju sprang min långa runda igår - på en tid som jag knappt vill tala om, då den är långt från mina vanliga tider (tempot blev 5:46 per km), men återigen, det här var en social och trevlig löptur.

Vi duschade på varsitt håll - trots att Mattias vill prova min takdusch, så tog han inte tillfället i akt - och sen skickade han sms och frågade om jag inte ville komma över på korv och pommes frites-lunch.
Det ville jag förstås gärna. Det är så mysigt att umgås med Mattias och Elenor, och nu även pappa Anders... Och alla djur. Katten Franke har nu fått låna Axels sele och koppel, för det använder vi ju inte längre. Det var bara de första två-tre veckorna som det behövdes, nu går han ju fritt och är ute nära nog dygnet runt.
För det mesta visar han sig dock ett par gånger om dagen, och det är ju trevligt.

Igår hos Mattias och Elenor, var förresten Peter, vars lillebror Micke var min bästa vän i barndomen - och Peter har jag inte träffat på länge, så det var ju en överraskning. Jag har inte träffat Micke på länge heller, för den delen. Han verkar inte ha något av vad sociala medier heter, så vi har noll och ingen kontakt idag. Peter är jag ändå, som länken visar, vän med på Facebook och har väl varit så ända sen jag hittade honom där.
Hur som helst, det var trevligt att träffa honom. Det var även trevligt att träffa hans flickvän, som jag antar att hon är - en före detta kollega till mig - som numera är kollega till Elenor. De båda kör lastbil och inte buss, nuförtiden.

Nu ska jag ägna kvällen åt att bygga på en husbåt i Sims 3!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, juni 29, 2013

Kyrkogårdsstros

Idag har jag varken tid eller ork att skriva, så jag nöjer mig med att konstatera att jag idag sprang av exakt samma hastighet som sist jag sprang. 4:40 i snitt per kilometer, idag fördelat på 13,17 km som tog mig 1:01:32, i måndags var det 12,19 km på 56:53.
Idag var det dock varmare, så det var jobbigare på så vis. Men... 4:40 tycker jag är ett bra snitt. På en mil blir det någonstans 45-46 minuter, och det är inte så illa.

I övrigt har jag och Louise övningskört idag, hon kuggade ju dessvärre sin uppkörning och därmed hade vi inte övningskört för sista gången.
En av våra favoritsvängar går förbi Länna kyrka, och där stannade vi faktiskt idag då toalett behövde uppsökas, och sen strosade vi runt på kyrkogården ett tag. Den ligger så fint till, så det fattas ju annat än att man passar på, när det är så fint väder och allt.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, juni 28, 2013

Ett avtal

Gårdagen var mycket lyckad må jag säga. Vädret var helt lagom; inte för soligt och varmt, men lagom varmt och inte regnigt och det var kul att åka, framför allt Katapulten som är min och Louises stadiga favorit.
Eclipse däremot, den var under stora delar av dagen avstängd, och när den väl kom igång var det sånt tryck på den, att den beräknade kötiden var inte mindre än 90 minuter.
Just det; 90 minuter!! Nej tack sa vi till att stå i kö i en och en halv timme och åkte Katapulten igen. Och igen.
Totalt åkte vi den fem gånger, Fritt fall två gånger, Jetline två (eller tre?) gånger, Twister en gång, Lustiga huset en gång, Flygande mattan en gång och Popexpressen en gång. Jag kan ha glömt något nu, men i så fall åkte vi troligen den bara en gång också. Det låter ju inte så mycket när man räknar upp det sådär, men med kötid, toalett- och ätpauser inräknat, så avverkade vi nog en fem timmar där inne, skulle jag tro.
Det var ju jag som stod för kalaset också, och det kostade mig i runda slängar tusen kronor jämt. Det ska ju dock kommas ihåg att det här var en artonårspresent till min syster och jag fick ju ta del av hälften, så... ja, jag tycker ändå att jag var lite smart. Och syster min var nöjd, vilket ju var huvudsaken.

Igår var det ju förresten fortfarande busstrejk, så 44:an gick det inte att ta från Tekniska högskolan till Gröna Lund. Jag vet ju hur man går hela vägen, men det kändes långt tyckte min syster, och jo, lite tidskrävande hade det nog varit, så vi tog tunnelbanan och tänkte åka till T-centralen och hitta spårvagnen vid Sergels torg och åka den, men när vi pratade om det i den ganska fullsatta tunnelbanevagnen, och jag sa att reseplaneraren hade sagt att vi skulle ta spårvagnen från Nybroplan och därmed kliva av vid Östermalmstorg, men att jag inte riktigt visste hur man tog sig dit - då lade sig en kvinna i och sa att det är enklare att byta vid Östermalmstorg, som vi då var vid. Ytterligare en kvinna tillade också att det är längre att gå från T-centralen. Tacksamma mottog vi dessa tips och sprang av vagnen innan dörrarna stängdes! För det visade sig vara hur lätt som helst att hitta från Tunnelbanan sett sen.
Sån där medmänsklighet kan jag inte annat än uppskatta. De kvinnorna vann inte någonting på att oombedda tipsa oss, men det gjorde de ändå. Och bra blev det!
Eller ja, det enda som inte var helt strålande var att spårvagnen var väldigt fullproppad med folk. Äckligt mycket folk, faktiskt. Men det hade den ju blivit oavsett om vi hade klivit på vid starthållplatsen eller där vi klev på.

Och strejken är som sagt över.Skönt, måste jag säga. Jag har bara sett en översiktsbild av vad det innebär avtalsmässigt för oss, och så långt ser det bra ut:
  • Avtalsregleringar som skapar ordning och reda för personalen vid entreprenörsbyten.
  • Lägstalön införs för yrkesgrupper som inte har det
  • Medarbetarnas inflytande över schemaläggningen ökar, vilket möjliggör bättre arbetstider och att man kan få den dygnsvila man behöver
  • Korta matraster får inte längre vara regel och ständigt återkommande
  • Föräldraförsäkring som alla andra
  • Lönen höjs med 1732 kronor under avtalsperioden 1 juni 2013 – 30 september 2016

Det är dock det där med punkt 3 som jag funderar över; hur kommer det gå till rent praktiskt? Tidssökning, eller vad? Det får väl visa sig, men ja, det låter mer som fina ord än som något som faktiskt kommer hända, än så länge.

Denna dag har jag och min syster varit ner på stan, stan som är vår hemstad; Norrtälje. Där gjorde vi ett varsitt fynd och ett varsitt ofynd.
Louise hittade en klänning som det var 70% rabatt på, på en fancypancy affär, där slutsumman blev 180 kronor. Jag hittade ett par shorts på H&M som var nedsatta till 100 kronor, men när jag påpekade att byxorna hade en fläck vid gylfknappen, ja då fick jag genast ytterligare 25% rabatt. Totalt 75 kronor alltså. Byxorna tvättas i detta nu, så jag hoppas fläcken försvinner. Gör den inte det, så är det ändå inte hela världen, den är inte så stor, och jag kommer nog nära nog alltid att ha någon tröja eller liknande som täcker den. Instoppat har jag bara om jag har uniform eller kostym. Eller en undertröja, om jag har en annan tröja över.
Det blir nog bra.

Ofyndet då. Ja, vi var och fikade på Café Hörnan, ett fik som jag egentligen inte vill skriva illa om, då det är så mysigt där vanligen. Där skyltade de med våffla med sylt och grädde för 45 kronor, vilket jag var sugen på. Även Louise.
När vi kom in, så var det dels väldigt tomt i både montrar och kylskåp, som om allt var slut ungefär (vilket jag tycker ser illa ut på ett fik). En burk läsk som jag och Louise delade på, gick på 22 kronor (rena rånet!) och våfflorna, som vi inte fick samtidigt (har de bara ett våffeljärn med plats för en våffla i taget?), kom med ett sådant mellanrum att jag i det närmaste hade ätit upp min när Louises kom.
Och själva våfflan sen. Jo, den var väl god, men den presenterades inte vidare bra. Utseendemässigt såg det ut som något som kom från skolbespisningen. En osnygg våffla med sylt som rann än hit och dit och en grädd klick påkastad. Jag hade ju väntat mig något snyggt och spritsat, men... ack nej.
När en våffla kostar 45 kronor, då tycker jag att det ska vara en våffla med klass.

I och med detta inlägg, lanserades tre nya etiketter:
  1. Nöje
  2. Fynd
  3. Dålig affär
Får väl se hur ofta dessa kommer att användas, men åtminstone nöje, det borde jag ju ha anledning att återkomma till. Förhoppningsvis även fynd.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, juni 27, 2013

Total eclipse of my heart

Idag är det jag och min syster som åker till Gröna Lund!
Eller ja, vi åker väl till Tekniska högskolan och får sen gå till Gröna Lund, i och med strejken som ställer in 44:an. Kanske att vi tar spårvagnen sista biten eller så, det beror på hur pigg Louise är på att gå. Och jag själv, för den delen. Mina ben kanske ballar ut totalt?

Hur som helst; på Gröna Lund ska denna åkas!

Måste våga!

Ja, det blev ju något fel på den häromdagen så att den fastnade 60 meter upp och folk fick evakueras (hur?), men jag tänker att då är ju det klart nu. Hur troligt är det att det händer två gånger på så kort tid? Nej, just det.

Louise sover kvar här sen, därav att jag skriver redan nu, innan något hunnit hända, denna torsdag. Det som har hänt är att jag mer och mer märker av att Färsna växer, att det inte är helt optimalt att ha sovrummet vättandes mot Färsnagatan och ha fönstret öppet, för sen tidig morgon har stora fordon mullrat där utanför.

Axel, som numera får vara ute hela nätterna istället för att vara inne någon timme och väcka mig, kom som på given signal när jag öppnade dörren och visslade. Jag skulle nog säga att han är utomhus drygt 23 av dygnets timmar numera. Han kommer in och äter ibland och låter sig klappas på (vilket samtidigt är en fästingkoll), men annars är det utelivet som lockar. Nu när jag är ledig och hemma och det dessutom är varmt ute, så brukar jag ha ytterdörren på glänt så att han kan komma och gå precis som han vill. Funkar särskilt bra nu när det är en sån vecka då de av grannkatterna som brukar smita in, inte är här. Fast två andra grannkatter har smitit in också, varav en tvärvände då han fick syn på mig och en fick jag mer handgripligt lyfta ut.

Louise kommer så småningom nu, hon ska dumpa lite grejer här - hon ska sova kvar sen - och så ska vi satsa på att ta bussen 10:03 från stationen.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, juni 26, 2013

Friends and family

Ikväll har jag haft min älskade Färsnafamilj på middag här hemma hos mig. Hela kärntruppen bestående av Mattias, Elenor, Klas, Victoria och så jag. Ja, Johan är ju också en del i familjen, men honom bjöd jag ju (på samma rätt) i tisdags då han inte kunde idag. Rätten? Pasta carbonara. Tänkte att det kändes lagom avancerat. Fast det blev rätt mycket att stå i på slutet ändå, trots att jag hade förberett precis allt som kunde förberedas. Jag sänkte temperaturen på fel platta så att pastan kokade över, korsdrag gjorde att en lampa formad som en glasvas (dock billigt junk från Rusta) blåste ner i golvet och krossades, kastrullen på plattan jag först vred ner och sen vred upp kokade också över och pastakastrullen var nu för liten för att blanda samman allt jag skulle blanda i, så jag fick ta fram storgrytan som ju inte var varm, och ja - maten hann ljumna en del innan den hamnade på bordet. Men det blev rätt snyggt och rätt gott, om jag får säga det själv.
Glass till efterrätt.

Jag kan inte ösa nog med kärlek över denna Färsnafamilj, jag är så himla glad att jag har dem. Jag är naturligtvis glad över min familj som jag har de äkta blodsbanden till också, men utan Färsnafamiljen hade jag inte haft så många andra än dem.
Visst, jag har kollegor som är mina vänner, som inte är en del av Färsnafamiljen - och de träffar jag därmed inte lika ofta. Man kan vara hur goda vänner som helst, men avstånd - eller avsaknaden av avstånd underlättar verkligen om man vill umgås ofta. Sen har jag även några - ett fåtal - vänner utanför Nobina också, men de träffar jag någon gång per halvår, ungefär.
Färsnafamiljen betyder alltså väldigt mycket för mig och för att motverka min ensamhet. Och jag känner mig också gladare nu än vad jag gjort på länge. Av och till den gångna vintern var jag riktigt låg, och det hängde nog i en bit in på våren också, men de jobbiga tankarna och känslorna är nu försvunna. Ja, jo, jag förstår själv att det är tillfälligt, men förhoppningsvis är det ju ett långt tillfälle jag får vara ifrån dem.
Så länge jag känner att jag har folk runt omkring mig som bryr sig om mig och tycker om mig så att det märks, alltså inte bara säger det, så kommer jag förhoppningsvis fortsätta vara glad, hur ensam jag än må vara under merparten av min tid.
Mycket av perioderna då jag mår dåligt, handlar ju just om det - min ensamhet och min frånvaro av kärlek.
Färsnafamiljen ger mig kärlek! Kramar och vänliga ord, det räcker så himla långt.
Ibland om vi är lite susiga under vingarna (typ under midsommaraftonens natt), så kan det bli en och annan puss också.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, juni 25, 2013

Vår bästa tid är nu!

Semestern lunkar på, och jag med den.
Idag har det varit ljuvligt, inget annat än ljuvligt! Jag har hållit mig sysselsatt under större delen av dagen och också hunnit med att under eftermiddagen, den rätt sena eftermiddagen till och med, ligga och njuta av solen. För värmen har sannerligen varit här idag! 26-27 grader tror jag att det har varit, i skuggan.
Apropå det, så blir jag lite irriterad på den där insta weatherpro-appen som så många använder, där man kan lägga till väderinformation om den plats man är på, till ett foto man lägger upp på exempelvis instagram. Den termometern är ju inte sanningsenlig för fem öre. Eller jo, kanske om man mäter temperaturen i solen - men det gör man ju inte. Temperatur ska mätas i skuggan och därmed basta!

Nu startade grannen grillen under mitt öppna fönster. Kan inte avgöra riktigt om det är en god eller en irriterande doft.
Stack fram huvudet nu och såg att hennes kött brann. Lite otålig med att lägga på köttet, tro?

I alla fall, under dagen har jag gjort en hel del inköp. Jag har köpt en... ja, nu står det helt still vad en sån kan heta. En sån här portabel hylla som man hänger fast på duschväggen så att man kan ställa schampo och sånt i dess små korgar. En sån. Sen köpte jag tre stora badlakan på Jysk (de hade 3 för 400), därav antalet. Jag vill nämligen även fräscha upp på handduksfronten nu i och med badrumsuppfräschningen.
Handfatet med sin kommod kommer nog dock att dröja lite innan den kommer upp. Min pappa ska prata med en rörmockare om att dra om rör som är i vägen för kommoden, nämligen. Och det är väl heller inte gratis, kan jag tro. Men men, ibland måste man kosta på sig en och annan investering.
Senare cyklade jag även upp till Clas Ohlson och köpte en häftpistol, så att jag kunde göra slag i sak av min idé att återanvända mitt mer eller mindre splitternya duschdrapperi som jag nu inte har någon användning för sen duschväggarna sattes upp - en tillklippt bit av den häftade jag nämligen fast på insidan av det skåp jag har som badrumsskåp, men som egentligen är ett vitrinskåp, som alltså har glasdörr. Jag tycker inte att jag behöver skylta med vad jag har i det skåpet, och nu är allt utom översta hyllan dolt. Heja mig!

Nu tänker jag snart gå en kvällspromenad och njuta lite av tillvaron. Johan började prata med mig på facebook för en stund sen, så jag frågade om han ville med, men jag har inte fått svar än. Annars får jag gå ensam, men det funkar också.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, juni 24, 2013

Ashes to ashes

Det har varit en rätt lång och intensiv dag må jag säga.

Jag började med att sticka ut och springa en långrunda - men långrundorna nu blir inte 13, utan 12 kilometer, beroende på att jag måste springa en annan väg bitvis, på grund av vägarbete och skit. 12,19 km blev det närmare bestämt, idag. Och det på 56:53, nu med än mer exakt tid, då jag har telefonen i en armhållare och därmed räknar bort typ tio sekunder för i- och urtagning, istället för 30-40 sekunder som jag förr räknade bort då jag skulle upp och ner för min trapp, låsa och låsa upp dörr och starta och stänga av tidtagaren, som då låg på hallgolvet.
Det som är dåligt med min nya portabla mobilhållare är att den inte är vattentät, så börjar det regna, ja då blir telefonen blöt. Det är inte bra, konstaterade jag, och vek ihop en plastpåse som jag tryckte in i ena svettbandet. De där svettbanden har fått fungera som fickor förr, ett tag tryckte jag in min hemnyckel där. Och Karlavägsnycklarna har jag också tryckt in där, men det känns inte som det mest säkra stället för en nyckel. Plus att det skaver lite. Fast skaver, det gör det än mer om man stoppar ner nyckeln i skon så som jag har gjort ett par gånger också.
Nu har jag en annan taktik.
Snittet idag blev förresten 4:40/km, och det var ett par veckor sen jag hade en sån bra tid. Benen kändes mycket bättre idag, de gjorde inte ont alls. Och vädret var underbart! Genommulet och kring 20 grader. Ett tag droppade det lite från himlen också, men i så liten kvalitet att jag aldrig tog fram påsen för att rädda telefonen.
Jag hoppas det är skoinlägg och knäträning i kombination nu som faktiskt fungerar.
Fötterna blir istället ömma, men det är skillnad på ömma fötter och ben/knän/fötter som gör direkt ont.

Syster min skrev teoriprov idag och fick 64/65 rätt, förresten! Visste väl att hon skulle klara det.
Jag fick när det begav sig, 60/65. Och nej, det kom jag inte ihåg på rak arm, jag sökte rätt på det.

Ja, jag hade ju bestämt att jag skulle fika hos Siri (& Micke och Wilma) idag klockan 10:30, men jag var hemma från löpningen vid 10:03 typ, och behövde då både varva ner, stretcha, duscha (i min sköna, nya takdusch), äta frukost, borsta tänder och dra om kartan på jogg.se - så jag sa att jag skulle bli lite sen och komma kring 11 istället. Men det blev nog närmare 11:30, så jag kom precis när det var dags för dem att äta lunch. Har man en barnfamilj, så är det ju rätt viktigt med fasta matrutiner. Jag, som bara har mig själv, jag äter ju sällan och aldrig lunch. Näe, aldrig ska man inte säga, men sällan. Antingen äter jag sen frukost och middag, tidig frukost, tidig middag och något litet (ofta väldigt litet) på kvällen och i undantagsfall blir det tidig frukost, lunch och sen middag. Men det är försvinnande sällan.
Hur som helst så var det trevligt att träffa familjen Bodinson. Det har jag ju inte gjort sen de blev familjen Bodinson, då de gifte sig där i maj.
Wilma, snart två år, var inledningsvis blyg för mig, men det släppte sen och då ville hon sitta i mitt knä och höra sagor, precis som när hon var yngre. Fast än verkar hon inte ta till sig så mycket av läsningen när jag läser, det är mer att hon vill visa saker i böckerna.

Jag cyklade hem via Görla industriområde, där jag slängde gamla duschattiraljer som jag hade i min cykelkorg och även via Norrköp där jag hämtade ut de sista handfatsgrejerna som hade kommit och därifrån cyklade jag inte hem till mig, utan hem till min familj.
Vi åkte sen gemensamt först till Husby Sjuhundra kyrka för att hämta urnan med min farbrors stoft i - och det kändes lite märkligt att ha honom i bilen på det viset. Sist vi träffade honom åkte han också bil med oss, men då i betydligt mer levande skick.
Sen åkte vi till Skederids kyrka och mötte upp med släkten för att ha Peders urnnedstättning, som pappa höll i. Det var inte lika gråtmilt som under begravningen i april, men såklart sorgligt under den lilla ceremonin. Fast samtidigt vackert. Graven ligger fint till, med ett stort öppet fält alldeles utanför, och fåglarna kvittrade vackert.

Urnan är jordfäst och stenen är på plats.

Släkten delades sen upp i två grenar, en som åkte hem och en som fikade och umgicks tillsammans på den lilla uteserveringen i Finsta. Det var min familj och kusinerna som var barn till Peder. Är barn till Peder? Ja, dessa i alla fall, deras mamma, samt barn som sambo till den av mina kusiner som har just barn och sambo.
Barnet, lilla Céline som nu är tio månader, var på solskenshumör nästan hela tiden. Jag hade henne i famnen ett par gånger, tacknämligt nog. Sötare kusinbarn har jag baske mig inte! Inte som jag har träffat i alla fall.
På mammas sida har jag stora kusinbarn, som är sådär 23, 19 och... ja, kanske 13 eller något. Kan inte riktigt jämföras med en tio månader gammal flicka! På pappas väldigt norrländska sida, idag inte representerad, finns det också två kusinbarn som är i småbarnsålder, lite lagom ospecificerat sådär, men dessa har jag alltså aldrig träffat.
Det var väldigt trevligt att sitta och umgås sådär, vi gör det ju alldeles för sällan.

Vi skiljdes åt och de åkte åt Stockholmshållet igen och vi i min familj åkte hem till Norrtälje, via Pizzeria Esplanaden, där middag intogs.

Hem till mig följde sen pappa med för att planlägga uppsättning av min kommod och mitt nya handfat, något som förmodligen blir betydligt svårare än uppsättningen av dusch och duschväggar, men jag tror nog min pappa kan fixa det där.

Nu är jag jättetrött.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, juni 23, 2013

Färsnamys

Denna dag har jag inte gjort många knop. Det har däremot min fantastiske far! Han har varit här och satt upp mina duschväggar och monterat upp takduschen, som jag alldeles nyss i denna sena timme premiäranvände.
Jag försöker ju vara behjälplig med att hålla i saker och så, men ja... jag är en hopplös tummen mitt i handen-människa. Jag är så otroligt glad att jag har en sån händig far som så gärna hjälper mig!
Bild på duschen tänker jag ordna vid ett senare tillfälle, för badrummet som sådant är fortfarande rätt mycket kaos. Vill ha en snygg helhet. Ska nog även satsa på nya handdukar.

Jag har idag övningskört med Louise för vad som med största sannolikhet var för sista gången. Hon skriver teoriprov imorgon och kör upp på tisdag, och jag har ingen anledning att tro att hon inte skulle klara det. Visst, hon kanske gör något misstag i ren stress och nervositet, men hon kan allt och är redo egentligen. Och jag tror såklart på min syster! Skulle hon inte klara någon av delarna, så klarar hon det nästa gång. Hon har mer brain än vad jag har, och jag är faktiskt inte helt bakom flötet.

Nu på kvällen blev det spontant filmmys med mina kära vänner Mattias och Elenor (som jag nu har facebooklänkat oändigt många gånger här, så nu skiter jag i det - vet du inte vilka jag menar, får du kolla något annat inlägg under etiketten 'vänner'). Jag var över till dem med min duschsarg som nu är deras duschsarg - med duschväggar behöver man ju ingen. Sen blev det att vi satte oss vid tv:n och de poppade popcorn och hade sig, så en Wallander på fyran drog vi av, hela, trots att Elenor ska upp 4:25 imorgon. Så jäkla mysigt! Ja, inte att hon ska upp så tidigt förstås, men grejen med att bara gå över och se på film tillsammans. Sånt hoppas jag att vi kan göra ofta, men det får nog bli hos antingen dem eller Klas och Victoria, för jag har lite för litet vardagsrum. Visst, tre personer går ju in, men om vi skulle bli alla fem, då blir det verkligen trångt. Min soffa är ju en tresitssoffa. Och min TV är inte av någon imponerande tumstorlek. Större TV än vad jag har behöver jag dock inte, då jag har ett litet rum som vardagsrum och den dessutom skulle skymma ett fönster om den var större. Det är inte snyggt.
Mattias och Elenor hade för övrigt tvättstugan, så jag hjälpte dem att vika tvätt och så, och ja, det känns verkligen som att vi också är en liten familj. Härlig känsla!
I det nyhetsavbrottet var jag tvungen att gå hem och ringa på hos min vägg i vägg-granne, hon åker bort imorgon och jag ska vattna blommor, så hon ville gå igenom lite om dem med mig. Men sen gick jag tillbaka till Yttergren-Pettersson.

Imorgon står tre saker på agendan:

  1. Träna
  2. Fika med Siri
  3. Urnnedsättning av min farbror

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, juni 22, 2013

Can't get much better

Jag måste säga att midsommarafton 2013 nog var den bästa midsommarafton på riktigt länge.
Visst, jag jobbade och visst, jag hade kanske inte världens roligaste körningar - min carrus (den enda vi har för tillfället, då vi har skrotat alla, men lånat in en nu över midsommar), som jag fick behålla hela dagen var som mest fylld till... ja, kanske någonstans mellan en fjärdedel och en tredjedel? Det var på turen runt Vätö.
Innan dess hade jag i och för sig en stadsbusstur som var riktigt trevlig, då min systers klasskompis Albin åkte med mig som enda passagerare - eller ja, inledningsvis hade jag en annan också, men sen blev det bara han. Han hade tränat på Crossfit och skulle till stationen. Jag skulle egentligen inte till stationen, utan skulle tomköra till garaget (läs: Färsna) och ha rast, men jag tog såklart med honom och släppte av honom där. Han är ju den som har skrivit "Jag älskar honom!" om mig i den där tråden Louises klass har, så jag får ju visa lite ömhet tillbaka, tycker jag.
På rasten var det sillunch hos Elenor och Mattias där även Klas, Victoria (Färsnafamiljen!) och Rebecca närvarade - vilket var hur trevligt som helst! Jag som skulle iväg och köra igen, jag klarade mig ju undan nubben - men det gjorde mig inget. Nubbe är inte min melodi.

Men nubben skulle förstås fram.

Det var verkligen kalasgott! Fem av sex sillsorter tyckte jag var väldigt goda, den sjätte - vitlökssill - det var ju inte äckligt, men det var inte två smaker som direkt gifte sig, för att uttrycka saken milt.
Alla tillbehör var verkligen helt underbara också. Klas hade bakat eget surdegsbröd som var helt fantastiskt!
Tiden går ju fort när man har roligt och jag var tvungen att lämna mina vänner i den trevliga stämning som rådde. Fast å andra sidan ska man ju gå när man har som roligast, enligt något... ordspråk, eller liknande.
Hur som helst så tog jag min buss och körde ner till stationen för att köra till Vätö, turen som jag fick mest folk på - och då klev Fabian på! Han är väl den i Louises klass utöver Louise själv, som jag har haft mest kontakt med, och som jag hade hoppats skulle åka med mig i förrgår, så jag körde sista 652:an på jättelänge (han eller någon av hans bröder, de är alla lika trevliga) - men nu fick jag alltså köra honom till Byle vägskäl åtminstone, om än inte hela vägen till Björhövda gård.
Resterande turer var stadsbussturer där jag hade totalt en passagerare, så jag var tom i stort sett hela tiden. Det känns ju onödigt, men då kunde jag åtminstone köra med öppen framdörr för att få in lite större mängder luft i bussen än vad mitt sidofönster och takluckan kan prestera.
Folk verkar inte riktigt vana med att se bussar köra med öppen framdörr, det tittas alltid lite extra då. Men det är väl inte så svårt att förstå att det är rätt skönt när det är varmt?

När arbetsdagen äntligen var slut 20:30, då hade ju dessutom semestern börjat (woho!), och då var det bara att trampa hem fort som ögat och hoppa in i duschen och packa med det jag skulle ha med till Olof, där kvällens grillning sen ägde rum. Det jag skulle ha med var för övrigt vinet jag ville dricka - för maten fortsatte Elenor och Mattias att bjuda mig på. Finare vänner får man ju leta efter!

Som sagt, finare vänner får man leta efter!

Hos Olof var, förutom de som närvarade på sillunchen även Johan, Seth, Annika, Emma, Joppe och Sara (samt Seths son Ville) - och senare kom Kim. Alla vi, utom Joppe som är pojkvän till Emma och Sara som är... något till Olof, alla vi jobbar på Nobina. Flertalet är bussförare, men två är kundvärdar och en är servicekvinna, så det var ju rena firmafesten, fast bara med de kollegor man (jag) tycker om, vilket är en ganska stor skillnad. Eller alltså, det finns inte så många av mina kollegor jag ogillar, det är nog inte ens en handfull, men dessa gillar jag mer än många av de andra. Inte än alla andra, det ska påpekas.

Av någon anledning fick jag låna Olofs telefon, jag vet inte om han tyckte att jag skulle köpa en likadan eller vad syftet var... eller nej, han skulle visa mig någon kille ja! En Andreas som det sen inte blev sagt mycket mer om varför jag skulle se, men men. I alla fall så glömde/lämnade han kvar telefonen i min ägo sen, vilket förstås resulterade i ett litet bus. Sånt kan jag ju inte låta bli, men jag är å andra sidan rätt snäll när jag busar nuförtiden.

Kim la beslag på Johan och Rebecca.

Olof bor förresten nästan så nära sjukhuset man bara kan komma, vilket resulterade i att ambulanshelikoptern kom susande alldeles ovan våra huvuden två gånger. Eller ja, den anlände och avgick, helt enkelt. Lite häftigt, måste jag erkänna.

Jag var dock inte helt snabb med att få igång kameran, den hann en bit bort då.

Klas och Victoria lämnade först, då Klas har en fruktansvärt öm rygg just nu, vilket gör att han inte orkar så mycket - vilket är fullt förståeligt. Trist. Sen gick Seth och hans son, och vi övriga i Färsnafamiljen stod väl näst på tur då klockan blivit någon gång efter midnatt. Det berodde på att Mattias, kort efter att nedanstående bild togs, var sugen på att sova i soffan vi satt i, vilket fick Elenor att bestämma att det var dags att gå hem medan han ännu var vaken.

Sötast i stan!

Under promenaden hem kände jag att även jag hade blivit rätt rund under fötterna. Det var bitvis vingligt att balansera med cykeln som jag ledde, framför allt då jag samtidigt gick armkrok med Mattias för att styra upp hans balans. Det projektet blev alltså inte långvarigt.
Nämnas bör att Rebecca gick med oss hem, då hon skulle sova hos Mattias och Elenor.
Det var en riktigt trevlig promenad, och det kändes nästan lite trist att skiljas åt när vi just skiljdes åt, men så ska det väl också göra, efter en lyckad kväll?

Jag sov till tiotiden idag och var rätt seg när jag vaknade, men ingen bakfylla i övrigt.
Dagen har dock varit väldigt lugn, och har i huvudsak tillbringats på Harsjövägen med familjen.
Louise är ju i slutspurten av sin intensivkurs, vilket fick mig att vilja prova att göra ett teoriprov för att se om jag skulle bli godkänd utan att ha pluggat på. Det blev jag - med nöd och näppe! Jag fick precis 52 av 65 rätt, och gränsen går just där. Vissa frågor är verkligen sjukt svåra och vissa är sånt som är relevant alls för själva bilkörningen, som statistik över hur många som dör i trafiken och hur många centiliter starksprit hundra centiliter folköl motsvarar. Flera frågor var såna där jag tyckte att flera svar var rätt och vissa vara såna som gällde sånt jag aldrig har hört talas om, som till exempel att det är tillåtet för barn under tre år att färdas i taxi utan bilbarnstol - kortare sträckor. Vad är det för luddig bestämmelse? Vem avgör när en kort sträcka övergår i en lång?

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, juni 21, 2013

Hon har blommor i sitt hår

Glad midsommarmorgon!
Ja, dagen är ännu rätt ung - i alla fall för mig som har sovmorgon. Eller ja, jag var vaken en sväng vid ettiden i natt i vanlig ordning när Axel är inne, vilket han inte hade varit på ett och ett halvt dygn fram till igår kväll. Jag blev faktiskt riktigt arg på honom, för först trampade han runt och jamade på mig som han brukar göra när han vill gå ut, så jag masade mig upp och öppnade ytterdörren - och han gick inte ut. Mat fanns i skålen, och fanns det inte så kan han inte ha varit särskilt hungrig, för jag fyllde på den innan jag fick och lade mig vid 23-tiden. Dessutom kan han ju inte få hur mycket mat som helst, så jag lade mig igen, trött som jag var.
En kort stund senare började han rumstera igen, vilket resulterade i att han hade omkull mitt nattduksbordslampa - en lampa jag själv hade omkull när jag putsade fönstren häromdagen, så att glödlampan gick sönder. Den byttes till min sista glödlampa (jaja, någon form av lågenergilampa förstås), och jag blev måttligt glad över att den skulle ha gått sönder igen, så jag for rytande upp och fångade Axel som i vild panik flydde in under köksbordet, lyfte upp honom, öppnade dörren och satte ut honom.
Lampan höll dock, visade det sig sen. Alltså, jag älskar denne lille katt, men ibland driver han mig till vansinne. Fast kanske är det precis så det ska vara med de man älskar?

Mer finns ju inte att rapportera om dagen, annat än att jag ser att det ser ut att vara strålande midsommarväder. Hurra för det!
I år ska jag ju faktiskt fira mer än jag brukar, med både sillunch och grillning med mina vänner, mellan och efter mina körningar.

Såhär på förhand tycker jag dock att det ser ut att vara en rätt trist midsommartjänst jag har fått. Trist arbetstid i och med att jag förmodligen inte kommer få köra så många, och trist med så mycket stadsbuss. Jag hade velat köra ut till Östersjö brygga, det har jag gjort de övriga midsomrar jag har jobbat.
Men men, det kan ju vara mycket folk på min 643:a från Hallstavik till Älmsta, kanske? Hoppas!

Sen; semester!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, juni 20, 2013

En fadäs

Midsommarhelgen är här, kan man åtminstone trafikmässigt säga, trots att det ännu inte är helg eller midsommarafton. Igår var trafiken ut från Stockholm mot Norrtälje inte nådig - men det berodde nog till stor del på en trafikolycka jag aldrig såg. Det segade sig riktigt hela vägen från Tekniska till någonstans... ja, efter Vaxholmsavfarten.
Men, kör man buss som jag gör, så är man ju emellanåt begåvad med en bussfil. Ett kollektivkörfält, som det väl mer riktigt heter. Vissa av dem brukar jag aldrig använda då trafiken ändå brukar flyta något på platsen i fråga, och bussfilerna är många gånger rätt smala och avgränsade av hårda räcken, vilket gör att det är rätt olämpligt att hålla för höga hastigheter i dem, då olyckor lätt kan hända.
Igår låg jag i alla fall i bussfil så mycket jag kunde. I den som är från påfarten från Sollentuna och det där, fram till Lahäll, där gäller det ju att antingen ta sig tillbaka in i det riktiga körfältet igen, eller verkligen smyga över avfarten till Lahäll, i och med att bussfilen alltså korsar den = krockrisk. Det var dock inga problem där, jag kom över precis som jag skulle.
Vid Viggbyholm tänkte jag att det var likadant, att bussfilen fortsatte efter avfarten, så i och med att det inte fanns någon lucka att ta sig in i, i den stillastående kön, så bytte jag inte en fil till vänster. Allt försent insåg jag att det inte fanns någon bussfil efter avfarten, så jag var helt enkelt tvungen att följa avfarten som jag då låg i, om jag inte skulle bryta en rad trafikförseelser genom att köra över heldragna linjer, spärrområden och tvinga mig in där plats för mig inte fanns. Det hade inte varit snyggt eller proffsigt alls.
Väl vid avfartens slut upptäckte jag att det inte fanns en påfart tillbaka till E18 så som jag hade trott (jo, det finns en där, men den kommer man inte riktigt åt med buss om man inte lägger sig i själva bussfickan där hållplatsen Viggbyholms trafikplats ligger - så det fanns inget annat att göra än att köra vid sidan av, längsmed E18 den väg som jag förr rätt ofta körde med 629:an mellan Åkersberga och Danderyd. Det gick bra - men den vägen var egentligen avstängd för bussar på grund av vägarbete: 

Det här såg jag alltså först när jag kom hem.

Vägarbetarna hade dock gått hem för dagen, men vägen var avstängd på så vis att det bara gick att köra trafik åt ett håll i taget, och med buss då bara om man körde delvis på trottoaren. Betongsuggor gränsade av åt alla håll, så det var grymt trångt i vissa svängar. Jag hade dock tungan rätt i mun!
 

 Den svarta markören visar var 676:an normalt går, det lila visar hur jag blev tvungen att köra.

Jag tycker dock på det stora hela att det gick väldigt bra. Misstag sker ju ibland, men får jag säga det själv, hade jag knappast kunnat sköta det snyggare. Jag förklarade för mina passagerare vad som hände och bad även om ursäkt, jag ropade upp trafikledningen och sa som det var och jag tog oss på rätt köl igen - och den där vägen kan rentav ha sparat oss lite tid. Jag låg som värst 20 minuter efter tidtabellen, och det hörde jag även andra kollegor på radion som gjorde, såna som inte hade tagit den vägen. Så om jag hade tryckt mig ut i köerna så hade jag kanske blivit ännu mer sen?
Men oavsett, så var det här högst oplanerat.

Idag då, är det dagen före midsommarafton och en av de största trafikpåfrestande dagar vi har i Norrtäljetrafiken. Imorgon morgon/förmiddag kan det vara lika stort tryck eller än värre, men eftermiddagen idag är också lite av en peak.
Jag har haft en delad tjänst (som vanligt) där jag på morgonen körde Stockholm tur och retur - hur lugnt som helst - och sen en 652:a runt Harö, där det var mer folk än vanligt, men ändå hur lugnt som helst.
På eftermiddagen började jag med stadsbuss - också hur lugnt som helst - och hade sen en tur in till Stockholm - hur lugn som helst. Men sen var det turen hem från Stockholm, klockan 17:36 från Tekniska. Den blev smockfullsatt och trafiken var inte nådig. Omlagd körväg hade vi, så jag svängde av E18 vid Rosenkälla och körde gamla vägen fram till Söderhall, där jag körde på E18 igen.
Jag fick ropa på anslutningar hit och dit, men allt ordnade sig och folk var så väldigt glada och trevliga - just sånt som gör att jag gillar att jobba under de här förutsättningarna. Mycket (nästan allt) beror nog på att jag kommunicerar med passagerarna, vilket gör många väldigt nöjda. Jag sitter alltså inte och pratar med dem hela tiden, men jag informerar om sånt som påverkar körväg och körtid och annat som jag hoppas kan vara till hjälp för dem - och det verkar uppskattas. På sista turen nu fick jag idel beröm!

Imorgon jobbar jag 10:34-20:30 och sen är det... semester! Woho!
Semestern kommer att börja pangbom med en grillkväll med de kollegor som jag nu nästan måste räkna som några av mina bästa vänner: Mattias, Elenor, Klas och Victoria (Färsnafamiljen, som även Johan hör till trots att han inte bor här, men han är lika mycket vän som de andra, till mig) och så dyker säkert några fler upp, men det där är liksom järntrusten. Jag är så himla glad att de är mina kollegor, grannar (ja, inte Johan då, men han bor bara någon kilometer bort) och vänner!
Utöver mina kollegor har jag inte så många vänner. Visst, det finns några och de tycker jag mycket om, men träffar desto mer sällan. En av dessa är Siri, men henne ska jag träffa på... ja, nu måste jag konsultera telefonen; måndag. 10:30. Hos henne.
Hela första veckan är faktiskt rätt välplanerad. Måndag, fika med Siri. Tisdag oplanerad. Onsdag bjuder jag Färsnafamiljen på middag, torsdag åker jag och min syster till Gröna Lund - och det kan vara så att hon sover över här till fredag, kanske. Den oplanerade tisdagen kanske jag åker till Stockholm på för att göra stan lite mer än vad jag hann igår - jag hann bara in på Weekday igår på min delning, för jag fastnade dels vid datorn och olika mail och sen ställde jag upp och hämtade en buss i Danderyd och körde till Tekniska.
Eller också, om Tony - också en vän - skulle vara ledig och ha tid och lust att träffa mig, så kanske jag gör det.
Det får vi se!

Ordet är fritt, nu är det ditt.



onsdag, juni 19, 2013

För en lång, lång tid

Nu sitter jag på Karlavägen 23 igen, för vad som kan vara sista gången på väldigt länge. Det kan dyka upp någon tjänst igen mellan 1-18:e augusti, men om det inte gör det så är jag karlavägsbefriad... ja, i stort sett året ut - minst. Efter den här veckan börjar min semester, de veckor i juli jag jobbar är ingen karlavägstjänst utlagd och 19 augusti börjar jag köra på en kvällsgrupp och kommer då inte ha några delade tjänster alls - varken i Norrtälje eller på Karlavägen.
Dagarna fram till 19 augusti kan jag inte se förrän första juli, man kan bara se nuvarande och nästakommande månad i vårt interna system som heter Fia.

Idag är jag helt ensam här, vilket jag förmodligen kommer att förbli till dess att jag går härifrån, vilket jag kommer göra när jag har skrivit klart.
Dagen har inte börjat helt optimalt i och med tre faktorer:
  1. Jag glömde matlådan hemma.
  2. Jag valde att inte ta med träningskläder (ågren).
  3. Jag glömde bort att kliva av på rätt tunnelbanestation när jag åkte från Danderyd.
Matlådan är ju lättlösligt, jag får ju helt enkelt köpa något. Det känns dock onödigt, då jag har åtminstone tre matlådor i frysen och jag äter sällan matlådor på andra dagar än på Karlavägstjänster. Fast jag får väl försöka klämma i mig dem ändå.
Oj! Nu kom någon! Då är jag inte ensam!
Hur som helst, träningskläderna är väl inte hela världen heller, då jag sprang både i söndags och i måndags - men sista dagen här hade jag ju tänkt fira av med en löprunda. Men när Johan var hemma hos mig igår, så pratade vi bland annat om olika klädaffärer i Stockholm, och jag tänkte att den här delningen kan jag ju faktiskt utnyttja till att gå på stan och fönstershoppa lite. Det har jag ju möjlighet till varje gång jag är här (1-2 gånger i veckan), men det har jag inte gjort på... ja, det var nog närmare ett år sen sist.
Och felåkningen då. Ja, jag har en tjänst där en buss ska parkeras i Danderyd och där man sen ska åka in till Tekniska med en 676:a, men jag tar ju hellre tunnelbanan, eftersom jag vet vilka köer man kan få stå i sista biten. En Metro hade försjönk jag mig i, så att jag precis uppfattade att vi var på Tekniska högskolan där dörrarna slog igen.
Men men, att gå från Stadion gick ju också. Jag är ju numera inte helt vilsen i Stockholm, bara lite.
Därför blir det intressant att se om jag hittar till Drottninggatan fotledes nu snart, för jag har inte vägen klar i huvudet, men jag kommer ihåg ungefär hur man ska gå... tror jag.

Och strejken bröt ut! Men bara i orter som enligt Fem myror är fler än fyra elefanters sång "börjar på S" (den sången ligger två minuter in i klippet). Stockholm, Solna, Sundbyberg, Sollentuna och Södertälje (samt det väldigt utsocknes Umeå). Inte Norrtälje.
Det gör mig dock inte så mycket, om än att det hade varit intressant att se hur en strejk fungerar när man själv omfattas av den - men huvudsaken är att Kommunal får igenom sina viktigaste krav.
Det här med anställningstrygghet känns ju som en självklarhet - men så fungerar det redan i SL-trafiken, alltså att man som förare fortsätter sin anställning oavsett vilken entreprenör som vinner upphandlingen, och det är jag såklart väldigt glad för.
Högre löner är för mig mindre viktigt - den riktigt stora stöttestenen för mig är just det här med våra arbetstider. Jag kan inte tycka annat än att det är galet att ramtiden får sträcka sig ända upp till 13,5 timmar! I min nuvarande grupp har jag en tjänst som är precis så lång, och merparten av de andra är där i närheten; drygt 12 eller knappt 13,5 timmar.
Den tjänsten som är 13,5 timmar som cirkulerar för mig, på den börjar man 5:51 och slutar 19:21 - bara det är galet, men betänk då alla mina kollegor som kanske har uppåt en timmes resväg till och från jobbet också? Det finns en hel del såna. Leker man med matematiken är man i så fall uppe i 15,5 timmar (av ett dygn). Säg att man inte vill gå direkt från kudden till bilen, utan behöver en timme att hinna med morgonrutinerna; 16,5 timmar. Bara där återstår 7,5 timmar - och det är ju ungefär vad man behöver sova. Men var tog fritiden vägen? Tid med familj och tid för fritidsaktiviteter och så vidare? Jo, det finns ju såklart en längre rast mitt på dagen; i fallet med just den här tjänsten från klockan 10:22 till 14:21, men har man den där timmens resväg enkel väg till jobbet, ja då åker man ju inte gärna hem. Och är man inte hemma, ja då finns inte jättemånga vettiga ärenden att fylla sina dagar med.
Jag tycker att ramtiden absolut max skulle få vara 12 timmar, och att det fanns reglerat exakt hur många såna tjänster man skulle få ha - typ en i månaden eller något liknande, att det verkligen bara var i undantagsfall som det utnyttjades.

Nu; ut och göra Stockholm.
Johan är ledig idag, så idag anpassar jag lunchen efter när magen säger till.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, juni 18, 2013

Clear view

En bra dag som har förutsättningar att bli ännu bättre, det är just hur den här dagen kan sammanfattas. Visst, dagen har kanske inte varit rakt igenom rolig hittills, men jag har fått mycket gjort.
Jag cyklade i ösregn till ortopeden och hämtade ut fler skoinlägg för ett rätt dyr, men förhoppningsvis välinvesterad peng, träffade även på Mattias och Klas som hastigast. En mathandling klämdes in på hemvägen.
Hemma sen drog jag igång med storstädning som utvidgades till att dessutom innefatta fönsterputsning, något jag har skjutit upp lite väl länge. 

Men ack så fint det blev!

Därefter har middagen förberetts in i minsta detalj, såpass att det nästan bara återstår att koka pasta. Lite annat finlir också, men det tar inte lång tid.

I tid mellan och efter aktiviteterna har jag legat ute på min balkong och njutit av solen som sen segrade över ösregnet. Mycket njutningsfullt, jag tror att jag slumrade till rentav. Det var då den lätta slummern, inte en sån som orsakade tillfällig och total sinnesförvirring.
Njutningsfullt!

Att dagen då ändå har förutsättningar att bli bättre? Ja, det rentav utgår jag ifrån att den kommer bli, för om en stund kommer ju Johan hit och äter middag med mig. Att det blev just middag och just här är väl lite av en kombination att vi i förra veckan sa att vi borde hitta på något just idag, i och med att vi båda är lediga, plus att jag efter det sen har bjudit in min färsnafamilj på middag på onsdagen veckan efter midsommar, där också Johan ingår (som enda medlem som inte bor i Färsna) - men han kan inte då. För så är det ju i och med att vi alla jobbar på samma jobb - någon jobbar nästan alltid. Dock inte i lördags, då träffades vi alla sex. Mycket trevligt!

Enda debaklet denna dag, förutom stora utgifter, är att jag vid middagsförberedelserna skar mig halvdjupt i tummen. Om det var djupt eller inte vet jag i och för sig inte, men det var ett sånt snitt som det blödde rätt mycket om. Så jäkla typiskt, för det var i ett moment där jag hade i aktiv tanke att, "nu måste jag passa mig så jag inte skär mig".

Igår gav jag mig ju förresten ut och sprang igen, samma runda som med Mattias och Elenor. Nästan fyra minuter snabbare då, men ändå långt ifrån någon rekordtid. Mina ben är inte riktigt med mig, det blir ett slags låsning i dem som är svår att förklara, för rent fysiskt låser de sig såklart inte - men det känns som om de vore på väg att göra det. Jag hoppas att detta utökande innehav av skoinlägg kan leda till en förbättring.
Och hur det än blir, så springer jag gärna med Mattias igen. Ja, Elenor också, men hon cyklade ju, så det var inte henne jag sprang med.

Johan borde dyka upp nu snart!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, juni 17, 2013

Brinn i plysch med denna beslutsångest!

Jag hade ju bestämt att jag skulle ut och springa på min delning idag, den korta rundan som tar ungefär 25 minuter (i mitt tempo) - vilket ju är ingen tid alls. Men det var regntungt och jag var sovtrött, så jag lade mig och sov istället.
Som jag somnade sen! När jag vaknade var jag just sådär nollställd som jag bara är om jag somnar djupt under dagtid. Jag visste ingenting om vilken dag det var, om jag hade försovit mig eller om jag var ledig. Hjärnan går verkligen in i något slags reset där, och den upplever jag inte alls på morgnarna när jag vaknar, då vet jag vilken dag det är och om det ska jobbas eller är ledigt.
I alla fall; regnskurarna har sen avlöst varandra, störtregnskurarna då vill säga. Nu, när jag är hemma på odelning, utan hemma på ledighet fram till i övermorgon, ja nu skiner ju solen - så jag skulle kunna ge mig ut nu.
Samtidigt vill ju latmasken i mig inte alls. Jag sprang ju igår!
Men. Latmasken ska inte få vinna. Jag har ätit en banan nu som uppladdning, och då finns det knappt någon återvändo. Det är ju en kort och snabb runda, herregud! Vad är det att tveka om?

Jag blev lite nedstämd mot slutet av min arbetsdag idag, då jag i regnet gick igenom vänthallen för att komma från framsidan av busstationen till baksidan, och såg att där inne vid ett bord som hör till det snabbmats-hak som ligger där, satt en äldre dam som för länge sen hade ätit upp och bara tittade tomt och dystert framför sig.
Alltså, jag vet inte... Förmodligen fördrev hon tiden torr där inne i väntan på någon buss, men jag fick verkligen känslan av att det var en gammal, ensam människa som kanske har förlorat alla hon älskat och blivit lämnad ensam kvar. Jag vet inte vad som under de få sekunder jag såg henne, fick mig att få den känslan, men det var verkligen ingen rolig känsla. Tankarna spinner ju så snabbt - liksom tiden. Jag tänkte att innan jag vet ordet av, kommer jag också vara där och kanske bara känna att allt bra i livet ligger bakom mig, att jag bara är inne på en transportsträcka till slutet och inte har någon att fördriva den tiden med, så att det bara blir en lång väntan på något ovälkommet. Fast det kanske å andra sidan är mer välkommet då?


Nåja, för att växla till något som istället har gjort mig väldigt glad:

I helgen visade min syster mig någon form av mail- eller forumtråd som hon och hennes klasskompisar har på Facebook, där tråden en liten stund handlade om mig!
Det började med en kille som skrev ungefär "Louise, din bror måste vara ett helgon eller något!"
Varpå svar från en tjej kom "Ja, han är skön!"
Och så avrundades det med en killes "Jag älskar honom!"
Aww!
Jag har ju inte jättemycket med denna klass att göra, men flera av dem har ju åkt buss med mig och i och med att jag har råpluggat i Louises skolkatalog för att lära mig namnen på hennes klasskompisar - mest som en kul grej - så känner jag ju igen dem (kanske inte alla, men de flesta), och då har det blivit att jag har pratat med en del av dem. Inte mindre än tre av dem är jag vän med på facebook, varav jag bara har skickat förfrågan till en. Övriga två kom till mig, varav en av dem var han som "älskar" mig.
Uppskattning kan man aldrig få för mycket av.


 Det här brinn i plysch kille! som jag lanserade igår, det kanske kommer ta sig som ett kraftuttryck ändå? Gustaf, vän och kollega hade anammat det och skrivit en status på facebook som löd "brinn i plysch, alla badisar!".
Så; kom ihåg var du hörde det först!


Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, juni 16, 2013

Festivement!

Det var en minst sagt trevlig gårdag med både systerfirande och färsnafamiljumgänge på kvällen, för jo - jag begav mig dit på kvällen.
Systerfirandet ägde rum på restaurang, där jag åt en cheviche till förrätt, mest för att jag ville prova det (då det är en återkommande förrätt som tillagas i Halv åtta hos mig), men jag vet inte om det var så jättespännande. Alltså, det var gott, men det smakade kanske egentligen inte så märkvärdigt? Chili, lime och koriander var väl det som smakade. Fisk och räkor var rätt... intetsägande.
Men sen blev det en fläskfilérätt som inte gick av för hackor! Jag brukar ju egentligen vilja slå på nötkött om jag ska äta en kötträtt på restaurang, men tillbehören till fläskfilén lockade högre. Murkelsås och någon form av potatisbyggnad som inte hette potatisbyggnad, med västerbottenost... ah, gudomligt! Mycket mat dessutom. Ibland, eller rätt ofta, är det ju rätt små portioner när man äter ute. Men mätt blev jag!
Vi nöjde oss med tvårätters på restaurangen och åkte hem och åt tårta på det.
Presenterna Louise fick av mig var för övrigt ett litet träd, en bricka att ha laptopen på och ett slags presentkort som talar om att jag kommer bjuda henne på ett besök på Gröna Lund, någon gång under sommaren. Troligen redan nästa vecka! Eller ja, inte nästa vecka som den som börjar i morgon, utan den som ligger efter midsommarhelgen. Då har ju jag semester och hon blir klar med sin intensivkurs (med största sannolikhet) och börjar inte sommarjobba förrän veckan därpå. Så vi får se... jag tänker mig att torsdagen är en bra dag, exempelvis.

Ful, men funktionell.


Sen for jag alltså hem till Färsna, bytte jacka och promenerade över till Klas och Victoria, där hela färsnafamiljen, som nu har utökats med sonen (som då blir min bror) Johan - den absolut bästa utökning man kan tänka sig - var samlad. Samt även två kompisar till Klas, Lellan (eh... jag vet inte riktigt vad hon heter utöver det smeknamnet) och Benjamin. Riktigt trevligt var det, det var precis sådär mysigt som jag vill att det ska vara. Jag, Johan, Mattias och Elenor stannade till strax efter ett. Lek med kylskåpspoesi var det vi ägnade slutet av kvällen åt:

 Emellanåt blev det kraftuttryck.

Innan jag en något överförfriskad Mattias skildes åt, bestämde vi att vi skulle ut och springa idag på förmiddagen.
Så blev det också, och Elenor följde med på cykel. Samt hundarna Ajax och Tyra.
Det var väldigt trevligt, men jag måste säga att jag fick växla ner både en och två växlar från mitt vanliga tempo på en kort runda. Därför ska jag ut imorgon igen och springa samma runda, tänker jag.
För en social löptur tar jag hemskt gärna, men det får bli utöver min vanliga träning.

Nu på kvällen har jag bestämt att jag ska bjuda tillbaka lite på allt färsnafamiljen har bjudit mig på, så på tisdag bjuder jag först Johan på middag här hos mig, för han kan inte då jag sen bjuder resten av färsnafamiljen, på onsdagen veckan därpå. Det blir trevligt, båda gångerna!

Eftermiddagen och tidig kväll, fram till 20:44, ägnades åt jobb.
Och imorgon börjar jag 5:43, så nu är det dags att borsta tänder och krypa ner i sängen!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, juni 15, 2013

In and out

Som sagt, det blev en riktigt trevlig dag igår. I alla fall på slutet.
Eller ja, det var trevligt rakt igenom. Jag gjorde lite ärenden på förmiddagen, cyklade en väl planerad rutt för att få med allt jag skulle göra, såsom inhandlande av nytt halsband till Axel (hans tredje nu, så nu har han haft lika många halsband som antalet gånger han har blivit avmaskad), inlämnande av mina gipsfotformar att göra nya skoinlägg med och uthämtande av paket på Norrköp.
Jag fattade aldrig när jag hämtade ut min nya lilla stereo, att jag hade fått tre separata aviseringar på sms, för Elgiganten var inte smarta nog att trycka ner den extrasladd och de hörlurar jag beställde till, i samma paket som stereon (vilket hade fått plats) - nej, allt skulle skickas i tre olika paket.
Sen kan man ju även undra över nödvändigheten i att rekommendera att beställa med hörlurar till en produkt, som av allt att döma inte har ett hörlursjack? Se här bara:

Punkt 11 visar hörlursuttaget i beskrivningen, bredvid AUX-uttaget.

 ... Men bredvid AUX-uttaget finns - ingenting!

Sen är det ju även så att jag har fått hem badrumsmöbler, i förrgår. Dessa packade jag igår upp - och då insåg jag till att börja med, att det lär bli problem med duschväggarna i och med att Skanska bygger med vattenrören till dusch och handfat utanpå väggen, istället för att ha dem inne i väggen. Både fult och opraktiskt, och de är ju i vägen då. Men det där kanske min pappa har någon lösning på.
Sen insåg jag även att jag inte hade fått med någon blandare eller något vattenlås till handfatet - det ingick tydligen inte. Så det har jag beställt nytt. Typiskt sånt att bli lite trött på.
Kommoden till handfatet tänkte jag att jag kan bygga ihop så långt som till att själva handfatet ska sättas på, och tro mig på mitt ord när jag säger hur noggrann jag försökte vara för att undvika att bygga fel och slippa göra om, vilket är så lätt hänt när man går efter beskrivningar som är så ospecifika gällande vilken del som är vilken - och tro på fasen! När jag hade byggt ihop nästan hela, med viss möda och besvär, och skulle sätta i den slutgiltiga biten, då visar det sig att vissa av bitarna som jag trodde hade varit likadana, ändå inte hade varit likadana, och därmed satt på fel plats. För att sätta dem rätt, ja då behövde nästan allting göras om.
Där tappade jag tålamodet och tänkte väl förvisso att jag skulle åtgärda det, men att jag behövde en paus.
Jag gick då ut och kopplade på min cykelkärra på cykeln, och lastade på alla kartonger och övriga återvinningssopor som blivit av alla dessa hemleveranser, och cyklade bort med det.
Då mötte jag först Mattias, som körde in med sin buss till garaget, och sen när jag var på hemvägen, så cyklade jag ikapp honom som gick hemåt - hans hemåt är ju även mitt hemåt.
Det var då han erbjöd sig att komma över och titta på nybygget.
Och som bilden visade igår, så gjorde han det - och tog även med sig Elenor. Det tycker jag är snudd på rörande fint. Det är ju verkligen vänskap, att vilja hjälpa någon annan helt utan egen vinning.
Varken jag eller Mattias tycker det är vidare härligt att ringa telefonsamtal till kundtjänster och sånt, så när vi hade en fundering kring ett moment, ja då ringde Elenor! Guldstjärna till henne!

Sen ville de få hem mig på middag hos dem också, men jag hade tagit fram kyckling som behövde ätas, men jag gick över till dem sen när jag hade ätit och duschat.
Det visade ju bilden igår, precis hur mysigt det blev! Min färsnafamilj; Mattias, Elenor, Klas och Victoria, det är så mysiga och fina människor. Gillar dem allihop, massor!

Nu är jag hemma på rast, men på helgen har man ju inte delade raster, så jag måste cykla tillbaka snart. Ska avgå om en halvtimme, till Stockholm.
Efter den tur och returen slutar jag, då blir det hem och duscha, byta om och cykla till Harsjövägen och uppvakta min numera myndiga lillasyster. Hon blev ju 18 i förrgår.
Även idag är jag bjuden till färsnafamiljen, nu till Klas och Victoria - men det krockar ju med restaurangbesöket vi i den köttsliga familjen ska på. Men, jag har sovmorgon deluxe imorgon, så det är inte omöjligt att jag tittar förbi senare på kvällen ändå. Det får tiden utvisa.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, juni 14, 2013

That's what friends are for!

Idag hinner jag minsann inte skriva igen - för jag ska upp tidigt och köra buss imorgon.

Men såhär va;
Jag har så underbart fina vänner här i Färsna. När mitt tålamod att bygga kommod dalade, då ryckte Mattias och Elenor in:

That's what friends are for!

Och sen blev jag bjuden på fredagsmys hem till dem, vilket även Klas och Victoria var. Hur mysigt som helst, se bara:

Fine Mattias!

Vi tittade på Jönssonligan får guldfeber och vräkte i oss onyttigheter.
Med andra ord; jag har haft en riktigt trevlig dag.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, juni 13, 2013

Praise the lord!

Idag är det minsann lite bättre tid till att skriva några rader här - det hade det dock inte varit om styrelsemötet hade blivit framflyttat från 18:00 till 19:15, för i så fall hade jag ju suttit på det nu.
Framflyttningen innebär dock att det blir ett kort möte för mig, jag har aviserat att jag måste gå strax innan 20:00. Varför? Ja, det kan vi faktiskt låta vara osagt.

För att dra igenom lite som jag hade tänkt skriva om igår;
Den här skatteåterbäringen är ju för mig större än den någonsin har varit. 12876 kronor om jag inte minns fel - och dessa har jag tänkt att jag ska investera i olika saker... ja, saker jag vill ha, helt enkelt. Igår fick jag hem en ny stereo, då jag egentligen för länge sen har ledsnat på den enda stereo jag någonsin haft - den vill sällan samarbeta med att spela upp skivor. Radion har dock funkat bra, och det är mest radio jag lyssnar på.
Men men, jag beställde hem en sån här:

Den är inte speciellt stor, men funktionell.

Nu kommer alla som är mer tekniskt begåvade än jag att skratta, men jag har även beställt hem en sladd som jag tror möjliggör att jag kan koppla tv:n till stereon och få ut ljudet den vägen när jag ser på tv, och det föranledde en ommöblering av mitt vardagsrum och delvis mitt kök också.
Jag tänker mig att om man nu inte får upp högtalarna i taket, så vill man ju åtminstone ha dem på varsin sida om tv:n, och som tv:n och tv-bänken tidigare stod, så gick det inte. Så jag började med att byta plats på tv-bänken och den smala bokhyllan som jag förvarar mina filmer i.
Så fick det stå en stund, men elementet vid fönstret var inte till fördel för bokhyllans nya placering. Inte heller lampknappen till taklampan. Och inte fönstergardinen heller, för den delen.
Jag sög på den karamellen ett tag, men tänkte sen att då får väl bokhyllan istället stå i det angränsande rummet, köket.
Det kan ju låta snurrigt, men nu är det så att mitt kök egentligen är tänkt att inhysa både kök och vardagsrum och vardagsrummet är ett litet sovrum - så bokhyllan fick inte plats någon annanstans än på den dåliga platsen där inne.
I köket var det dock inte helt självklart heller, var den skulle stå. Jag är inte säker på att det hörn den nu står i, är det optimala. Vi får väl se vad det blir.
Hur som helst blev det så tomt i vardagrumshörnet, att jag släpade in min stora yuccapalm från köket dit.
Då blev det istället en väldigt öppen yta i köket, där palmen tidigare inte hade tagit upp jättemycket plats heller, men utan den blev det tomt. Just nu står bara Axels matbricka lite mer centrerat där, men det är ju inte den roligaste inredningsdetaljen i det här huset.
Likaså blev det tomt i vardagsrummet på väggen ovanför tv:n, i det hörn där bokhyllan stod från början.
Där tänker jag att jag antingen får sätta upp en liten hylla med prydnadsföremål och sånt, eller också om jag köper en tavla.
Jag ska ju till Ullared senare i sommar, så där kanske jag hittar något?

Sen har jag även beställt grejer till badrummet. En takdusch, duschväggar, ett nytt handfat med underskåp och någon blandargrej som behövdes till duschen. Dessa kom idag.
Eller såhär; igår ringde telefonen när jag körde buss. Jag hade just då handsfree i och lyssnade på musik genom telefonen då radiomottagningen var usel, så jag försökte ju svara då, men lyckades inte.
Vid ett hållplatsstopp kollade jag vem som hade ringt, för det kunde jag ju inte se i farten. Var bergssäker på att det skulle vara något obegripligt försäljningsnummer, men när jag såg det blev jag först helt ställd.
0176-127 28.
Det är ju mitt gamla hemnummer, tänkte jag. Jag skaffade ju hemtelefon när jag flyttade hemifrån, något jag sen avvecklade när det blev humanare priser på att ringa från mobilen.
Det kändes ju ytterst skumt, för det telefonnumret har jag ju sagt upp. Och vem på det vill mig något?
Men sen slog det mig. Mitt telefonnummer var ju 0176-128 27, och dit ringde det rätt ofta folk som skulle till ett transportföretag, som alltså blandade ihop 27 och 28 på slutet - och det var det transportföretaget som nu ringde mig (de ringde en gång till sen då jag lyckades svara), som ville boka in leveranstid med mig under morgondagen (alltså idag). Passade ju ypperligt att jag var ledig!
Så dessa kom idag, och levererades hem - men inte upp. De ställde av grejerna vid foten av trappan, så jag fick själv släpa upp allting. Det var tungt och otympligt!

Fortfarande, trots dessa inköp återstår drygt 2000 av min skatteåterbäring - och den kom jag på hur jag ska använda idag.
Idag har jag nämligen varit hos en naprapat, lite för att kolla upp det här med min längd, men också för att jag ville ha en behandling.
Längden blir jag alltmer skeptisk till. Hans mätare visade att jag är 173 cm! I så fall har jag krympt ytterligare en centimeter på bara några veckor, sen jag var på hälsokontroll och mätte 174 cm, vilket i sin tur är en centimeter kortare än vad jag borde vara.
Men han kontrollmätte sin väggfasta mätare med ett måttband, och det stämde på millimetern. Naprapaten vill att jag ska mäta mig hos honom under exakt samma förutsättningar om ett halvår igen, för först då kan man se om det verkligen krymps eller vad som händer. Fram till dess kommer jag väl se min längd lite som min vikt. Vikten flyter ju mellan 55-57 kilo och längden får då flyta mellan 173-175 cm.
I övrigt var naprapatbesöket... ja, skönt och härligt är fel ord, men det kändes välbehövligt. Jag fick elchocker (eller behandling med ström åtminstone) först, vilket mer eller mindre kändes som massage. Sen blev det den typen av behandling som jag verkligen ville ha, då han knäckte till mig från olika håll och kanter. Sånt tror jag att jag behöver göra ibland.
Till sist blev det elchocker av mer chockande karaktär, det var för att stimulera musklerna på något vis, och jo, det ryckte okontrollerat i dem. Märklig känsla.
Hur som helst, naprapaten slog fasta på att jag behöver skoinlägg - och det vet jag ju redan. Jag har ju det i mina löparskor. Han menade dock att jag ska ha dem jämt, och det låter ju faktiskt rätt naturligt. Jag går ju oftare än jag springer.
Där kom de återstående skattepengarna in. Jag har ju redan gipsformar av mina fötter sen de inlägg jag redan har, och jag vill inte hålla på och flytta runt de enda inläggen jag har, så jag tänker att jag vill köpa åtminstone två till. Förmodligen vill jag ha fler över tid, om jag nu alltid ska ha inläggen. Visst, ett visst form av bytande kan jag ju göra, men jag känner att jag vill ju dels ha i jobbskorna, dels ett par som får flyttas runt mellan conversen och ett par att ha i skor då jag vill ha annat än converse. Men jag börjar nog med två, har för mig att det kostar typ tusen kronor per par.
Tyvärr svarade inte Norrtälje ortopedtekniska när jag ringde nu på eftermiddagen, men jag hoppas att de ringer upp.

Igår åt jag förresten färskpotatis för denna säsong. Det satt inte fel alls! Det blev ett laxpaket med diverse tillbehör i, bland annat fänkål, potatis, dillmajonnäs (gjord på färsk dill och i huvudsak turkisk yoghurt) och tomater:

Inte dumt alls!

Nu börjar det så smått dra ihop sig till det där styrelsemötet.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, juni 12, 2013

Why wont you give?

Åh, här hade jag planerat för ett långt inlägg med en matbild och en utläggning om både jobb och ommöblering, mystiskt telefonsamtal som slutade vara mystiskt och det ena med det tredje - men blev ingen tid till det idag.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, juni 11, 2013

Höfta lite

Då är det Karlavägen igen, men nu för näst sista gången under åtminstone juni och juli. Nästa onsdag är sista gången, sen har jag fyra veckors semester och därefter är det inga såna tjänster utlagda på mig så långt fram jag kan se (juli ut). Känns rätt skönt.
Så näst sista gången idag alltså, men sista gången tillsammans med Johan, för han är ledig nästa onsdag - så när jag fick veta det, då styrde jag om mina planer på att ha matlåda idag och festa till med något gott nästa vecka, för Johan hade ändå ingen matlåda idag. Får se vad det blir. Kebab, kanske?

Jag har sprungit idag. Sist jag var här var det för kallt för de kläder jag då hade med, så idag packade jag med en träningsjacka också - som jag nu bara får släpa på i onödan. Den användes nämligen inte.
Ganska omgående när jag stack iväg så kände jag att det är något med mitt ben som inte är bra. Jag hoppas verkligen att besöket hos naprapaten i övermorgon kan rätta till det, för det känns liksom... ja, som ett sånt problem. Som att de båda benen är i obalans och att man skulle kunna dra till det högra, som är det som konstant bråkar. Är det inte knät, så är det foten eller som nu... mer låret/höften.
Det blev väl en hyfsad tid ändå. Fick förvisso stanna omåttligt många gånger på grund av mycket folk och trafik, så jag räknade bort hela 1:15 från tidtagningen - för utöver att jag måste stanna, så måste jag ju låsta in telefonen som tar tiden, och ta mig upp och ut på Karlavägen och korsa den, innan jag kan börja springa. Likaså måste jag låsa upp både ytterdörr och skåp innan jag kan stoppa tidtagningen, så rent generellt går det mer tid till ickespring här i stan, än hemma i Norrtälje.
Tiden då? Ja, det blev alltså 11,43 kilometer på 55:54 - snitt per kilometer blir då 4:53. Inget rekord alltså, men jag tror inte jag kommer slå rekord här i Stockholm, och heller inte med felande ben.

Johan borde höra av sig snart, det känns som den tiden nu när jag normalt brukar gå upp för att möta upp honom. Men jag kanske går upp av egen maskin snart ändå?
Måste dricka lite vatten först dock. Har druckit lite för lite sen jag kom in igen.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

 

måndag, juni 10, 2013

Ett misstag

Nyvaken på min rast, rapporterar live från hällregnet.
Ungefär så? Nu ösregnar det någorlunda normalt, men nyss var det sådan kraft i det att dånade på fönsterbrädan alldeles in till där jag låg och sov. Till nyss, alltså. Larmet stod på 13:23.
Ja, rätt udda tid - hade tänkt bläddra fram det till 13:30, men det stannade på 13:23 i den här snurran när jag drog en långsnurr, så då fick det bli så.

Gårdens arbetsdag bestod i fyra stycken 676:or, men snudd på varje tur var inte riktigt som de brukar. Dels var det omlagd körväg på båda turerna in till Stockholm. Gamla vägen från Söderhall till Rosenkälla skulle köras - och den är jag väldigt bekant med, ska senare idag köra 625:an som har sin ordinarie linjesträckning där. Det är ju också fint att kunna informera passagerarna om detta, men det visade sig vara inte helt enkelt, för mikrofonen jag pratade i glappade ganska ordentligt, så av och till försvann ord jag sa, och så skulle jag upprepa lite och då försvann annat - och ja, på det hela taget var den biten ganska jobbig.
Dessutom gjorde jag ett så klassiskt misstag som kändes riktigt jobbigt:
När jag avgick från Tekniska, på min avgångstid och hann köra kanske 20 meter, såg jag en kvinna komma rusande upp ur tunnelbanan, och min vänliga själ tyckte ju att henne kan jag såklart ta med, så jag stannade - mitt på ett övergångsställe.
Bussförare; gör inte så! För efter henne kom såklart en hel tunnelbanelast, som alla började springa mot mig, plus att det kom folk från andra sidan övergångsstället, som rundade mig, plus att Vaxholmsbussen kom bakom - och jag hade redan påbörjat stängning av dörren så fort den rusande kvinnan var ombord, för jag tänkte att här kan jag inte stå i ytterligare flera minuter (vilket det med all sannolikhet hade blivit), men dörren stängs långsamt och dörrbromsen är seg på att släppa - så det blev precis sådär som folk avskyr.
De stod framme vid dörren, hade dessutom sprungit dit - och jag åkte.
Jag känner ingen som helst skadeglädje i det, tvärtom. Men felet jag gjorde var att stanna för den första, inte att jag inte plockade med mig resten.
Bussarna går en gång i kvarten den tiden på helgen, ska påpekas, så det var ingen katastrof för de som blev frånåkta - såvida de inte hade någon viktig tid att passa. Då måste man dock se till att vara vid busshållplatsen - inte 20 meter längre fram - innan bussen har avgångstid. Inte efter.
Den krassa sanningen.
Jag förstår verkligen frustrationen i att bli frånåkt på det sättet, det ser inte snyggt ut på något vis.
Man måste dock som passagerare i det läget försöka se utanför sitt eget intresse, inte bara tänka "hur jävla svårt kan det vara att öppna dörren en gång till bara?", utan tänka steget längre. Är det rätt mot alla passagerare som redan är ombord och kom i tid, att bussen ska få en försening från start - inte beroende på att bara en människa ska gå på, för det är aldrig tal om en människa. En människa kan jag gott stanna för - det tar ingen direkt extratid (såvida det inte ska strulas med biljetten), och jag kan även stanna för flera om det är en tid på dygnet när bussarna går mer sällan.
I det läget som var igår, var det ju inte en människa. Visst, det blev en människa (i själva verket två, ytterligare en hann på innan dörren gick igen), men ytterligare en tunnelbanelast den tiden på dygnet, att stå på ett övergångsställe och blockera för en annan buss - det är inte försvarbart någonstans.
Det var således med en dålig känsla jag rullade iväg på den turen.

Skatteåterbäringen kom ju förresten för... ja, jag märkte inte när den kom, men den har kommit i alla fall. I år får jag rekordmycket för min del - 12 800 kronor (ja, inte en så jämn siffra, ytterligare småkrafs ska till... kanske 12 856 kronor, eller något). Kul, förstås! Dessa investerar jag till första del i mitt badrum. Jag ska byta dusch, sätta in duschväggar samt byta handfat. Allt det där är beställt och det landade på drygt 8 000 kronor, så 4 000 finns ännu kvar, och de tänker jag mig att jag vill köpa en stereo för. Den jag har är samma jag har haft ända sen urminnes tider, alltså den första stereo jag fick, och den låter mig inte alltid spela mina cd-skivor. Radion funkar dock klockrent på den, och det är mest den jag lyssnar på, så därför har det inte känts som ett akut problem.
Men problem att hitta en bra stereo att köpa, det är det ju däremot. Var inne på netonnet, där de hade många till bra pris, men nära nog alla flaggas för att de har portar som passar till iPhone. Har jag med en Anderoid verkligen glädje av det? Jag vet inte, så jag skickade ett mail och frågade.
Under tiden avvaktar jag.

Nu behöver jag klä mig. Och laga mat.

Ordet är fritt, nu är det ditt.