tisdag, april 30, 2013

Längtan till landet

Valborg igen, och i vanlig ordning låter jag mig inte eldas upp av någon brasa. Men den här i Färsna ser jag ju genom vardagsrumsfönstret om jag sträcker mig lite från mitt soffläge. Liksom förra året känner jag mig inte motiverad att gå dit, i och med att jag inte har någon att gå dit med. Visst, jag hade ju kunnat höra mig för bland grannar och tillika vänner - har ju en hel del här i området nu - men det har inte blivit av. Jag har varit på Karlavägen idag och kom hem vid 19, ungefär samtidigt som brasan skulle tändas, och jag ville då duscha och få av mig uniformen, dock i omvänd ordning.

På Karlavägen blev inte mycket gjort idag. Jag hade med mig löparkläder, men jag var så trött (känga till mig själv i gårdagens inlägg där), så jag lade mig tämligen omgående för att sova. Och jag somnade, om än att jag vaknade till i omgångar av oljud när folk kom/gick eller pratade utanför rummet jag låg i. Det var minst sagt välbehövt!
Att det inte blev bloggande där heller - brukar ju vilja utnyttja tiden till det också - berodde på att det sängen i datorrummet utnyttjades, även den. Där låg Christoffer visade det sig senare. Rastlokalen på Karlavägen är bra på så sätt att man tar av sig skorna. Det tycker jag är bra på flera sätt, bland annat genom att det känns lite mer hemtrevligt och även för att man då får en hint om det är någon där när man kommer, och kanske att man även kan räkna ut vem, om man känner igen skorna.
Christoffers kände jag dock inte igen, funderade vem som kunde ha de snygga conversen, utan att hans namn eller ansikte dök upp i min hjärna, men jag antog att det borde vara någon runt min egen ålder. Det stämde ju väldigt väl, Christoffer är en månad och en dag yngre än vad jag är.

Det som faktiskt blev gjort på Karlavägen, var till största del väntan. Jag väntade på Johan som kom senare än vanligt i och med att han hade möte i Norrtälje först, och det var lite frustrerande att då inte ha telefon och veta mer exakt när han trodde att han skulle komma, för datorrummet var ju som sagt ockuperat ända till Christoffer väl klev upp.
Sen blev tillvaron bättre, vi åt och umgicks alla tre sen, fram till att jag körde därifrån. Jag var först att lämna, så att säga. Fast då var vi alla på Tekniska, inte på Karlavägen.

Jag läste mitt inlägg från valborg förra året och det var ju minsann en dag då jag började med shorts och ankelstrumpor, åt middag på balkongen och slutade använda armbandsuret (som jag där hade särstavat till armbands ur!). Inget av detta känns speciellt aktuellt idag. Våren är visserligen här, men den är inte lika långt gången nu som den var då, men det är nog bara en fråga om veckor innan jag äter på balkongen och kanske innan jag börjar med shorts hemmavid. Strumporna också, måhända. Men klockan? Den klarar jag mig i nuläget inte utan, då jag ju inte har någon telefon.
Glädjande nog på den fronten har jag fått besked om att min telefon igår blev klar och skickades iväg tillbaka till mig, så den bör ju anlända på torsdag! Hurra för det!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, april 29, 2013

Nostalgia locomotive

Måndag igen efter en alltför kort helg. Ja, då hade jag ändå helg redan från 8:52 i fredags - men tiden går ju som bekant fort när man har roligt.
Roligt är just vad jag har haft, även fast egentligen inget märkvärdigt hände, så tycker jag att det här har varit den bästa helgen på länge, då jag har umgåtts med både familj och vänner och ändå hunnit med att göra det jag brukar göra på helgerna i form av träning, städning och mathandling och därtill känner mig relativt utvilad. Vänbiten var dock bäst, jag är fortfarande riktigt glad över att mina parvänner så gärna ville ha med mig efter middagen!

Utvilad, skrev jag och gäspade nu stort.
Det är lite lustigt med det där, för när jag nu kom hem på delningen så tänkte jag att jag behöver minsann inte sova idag! Har sovit lite "för lite" hela helgen, men kände mig ändå pigg och tänkte att jag kanske faktiskt har kommit upp i den åldern att jag numera klarar mig på lite mindre sömn. Men jag vet inte, en liten lur blir det nog efter detta ändå. Inte nedbäddad i sängen dock, för den är bäddad och det känns onödigt att bädda upp. Så, soffan i så fall.
Jag tror kanske generellt ändå, att jag klarar mig på lite mindre sömn numera. De här åtta timmarna jag tänker mig att jag behöver för att känna mig pigg vid uppvaknandet kan nog lika gärna vara sex timmar, för det tycks inte som att jag sover längre på morgonen även om jag har möjlighet. Igår vaknade jag vid åttatiden efter att ha kommit i säng vid två på natten. Då kände jag mig visserligen rätt seg under en ganska lång tid, men det var ju både lite för lite sömn (inte bara de sex timmarna, hela förra veckan låg jag back också),  och lite alkohol under lördagskvällen som låg bakom det.

Första delen av denna arbetsdag har förresten varit väldigt trevlig! Eller ja, inte som så trevlig som den är om jag har någon väldigt trevlig på rallysätet som pratar med mig hela vägen, som min systers klasskompis Fabian, exempelvis. Han är en exemplarisk bussåkare, i likhet med resten av hans familj. Storebror Simon "känner" jag också just för att han är en fantastiskt trevlig passagerare.
Men det jag skulle komma till var att jag hade en väldigt trevlig buss! 
Generellt gillar jag ju ledbussar bättre än boggibussar, sett till den flotta vi har i Norrtälje och allt som oftast när jag ska köra röd buss och då längre turer än stadsturerna, så blir jag tilldelad en boggi. Blir jag däremot tilldelad en ledvagn, så får jag generellt sett mer eller mindre alltid en vars inventarienummer börjar på 22, vilka är äldre och skraltigare än ledvagnarna som börjar på 00.
Idag fick jag 0076!
Och ursäkta om jag blandar orden buss och vagn, men i den här världen är det samma sak.

Hm, en bild bör jag ju ha. Och i och med att jag har skrivit ordet alkohol lite längre upp, så kom jag att tänka på den enda gång i mitt liv som jag har blivit riktigt tokfull. En bild därifrån kanske?

12/12-08 och det var fler än jag som fick i sig någon promille!

Skulle man vilja läsa om den kvällen, så finns hela eskapaden nedtecknat i ett inlägg som heter Oh helga natt - och det är tyvärr mycket text och små bokstäver (hade annat typsnitt förut, som var större då, men blev mindre när jag bytte till ett annat sen) - men jag vågar nästan rekommendera det inlägget, nu är det ju jag som har skrivit det, men jag började skratta själv nu, framför allt mot slutet. Så ska det läsas, ska det inte skummas för mycket - speciellt inte på slutet!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, april 28, 2013

Par + jag

Igår åt jag sedvanlig lördagsmiddag med familjen och cyklade sen hem så att jag var hemma närmare klockan 22. Då satte jag mig vid datorn (mitt enda sätt att kommunicera med omvärlden, nu utan telefon) och fick genast den nyligen inkomna Axel i famnen.
Då såg jag att Mattias hade skrivit till mig att han ville att jag skulle komma över till Victoria och Klas där de ju hade trippel parmiddag (eller hade haft, snarare, själva middagen var väl vid det laget uppäten sen ett tag tillbaka) och trots mina tidigare tankar om att vara singel bland par, så formulerade han sig så gulligt, lite sådär "vi vill att du kommer, vännen" - och jag är ju sannerligen svag för folk som refererar mig som 'vännen' och samtidigt ber om något - då brukar det bli som den vännen vill.
Så jag lyfte bort Axel, bytte byxor (hade tagit på mig mjukisbyxor då jag hade en känsla av att Axel skulle lägga sig i min famn om jag satte mig vid datorn, och nyligen inkommen katt i samband med vita byxor, som jag hade innan, är inget vinnande koncept), och promenerade över till Färsnagatan... Eller Dalbyvägen... Ja, vilket nummer vet jag faktiskt inte. En promenad på kanske 100-150 meter.

Mattias mötte upp vid den låsta porten, kramades och strålade av berusad entusiasm över att jag kom. Fantastiskt mottagande!
Hos Victoria (och Klas, som nyligen har flyttat in) var alltså Mattias & Elenor och Emma & Joppe. Och Klas alltså, om jag nu fick det att låta som att han bara bor, men inte var närvarande där.
Stämningen och promillehalten var hög, men det var riktigt trevligt ändå, en precis lagom stor sammanslutning för att jag ska känna mig bekväm - särskilt som jag känner alla dessa också. Alla utom Joppe jobbar på Nobina, och Joppe har jag träffat flera gånger nu. Han är go han. Det framkom att han alla gånger skulle välja mig framför en gemensam bekant annan kille (att ligga med), om han var tvungen att välja.
Nej, det var inte jag som ställde den frågan - jag fick uppfattningen av att det var något de redan hade pratat om innan jag kom.
Men men, jag gladdes!
Mattias är typen som blir kärleksfull när han blir full, så han pussade och kramade på allt och alla. Mig också, och även det var ju trevligt - Nobinas snyggaste killes läppar på min hud - jo jag tackar!

De hällde i mig lite också, men jag dricker ju ändå rätt måttligt, så jag kom aldrig ikapp och framåt ett, halv två på natten så började somliga nästan somna vid bordet och bröt då upp och gick hem, och det gjorde även jag. Jag vill ju vara i skick att övningsköra med min syster idag - vilket jag ska iväg och göra om en stund. Ska hänga tvätt först, som jag låter tvättas klart samtidigt som jag skriver detta.

Här är en bild på alla paren, i olika konstellationer, innan jag kom.
Och jag kom ju sen också, och fick i likhet med alla andra - dock syns det inte på bilden jag länkade ovan - prova de glasögon som någon - kanske Victoria, eller var det Joppe? - har tagit hem på prov. Victoria, såg jag nu när jag studerade en annan bild, där andra har dem på sig.
... och precis när jag hade publicerat detta inlägg dök en annan gullig bild på mig och Victoria upp i flödet på instagram

Även om det inte blev en jättelång stund för mig, så är jag väldigt glad att de ville att jag skulle komma, så jag får nog revidera min tanke om att vara singel i parkonstellationer!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, april 27, 2013

Egogirl

I brist på annat tänker jag idag bjuda på en bildodyssé med åtminstone en bild, på mig, från varje år som jag har bloggat. I nuläget är det ju sen 2003, i och med att jag har pausat min bakåtbloggning (överförandet av dagboken från Lunarstorm), men egentligen borde det sträcka sig tillbaka till 2001 - men så långt tillbaka tror jag inte att jag har bilder på mig på datorn, så 2003 är nog utmanande nog... 

Men nej minsann! Ända tillbaka till 2000 kan vi gå! Dåliga inscannade bilder först då.

2000

2001

2002

2003

2004
(hoppas jag)

***
Digitalkameran trädde in i mitt liv


2005

2006
 
2007
 
2008

2009

2010

2011

 2012

2013

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, april 26, 2013

Par

Alltså, jag är ju ingen vidare festmänniska. Jag tycker generellt att fester kan vara mer jobbiga än roliga och går därför inte på speciellt många (knappt inga alls) och samtidigt kan jag ju oja mig lite över att jag är lite för ensam, att jag träffar folk lite för sällan.
Det sätt att umgås på som jag verkligen gillar, är ju att träffa ett mindre gäng vänner och äta mat ihop, allrahelst hemma hos någon. Hos mig själv, funkar minst lika bra.
Därför känns det ju lite trist (inte missunnsamt på något vis), att mina vänner på olika håll har börjat med fenomenet parmiddagar. Återigen ska jag verkligen poängtera att jag inte missunnar dem det, inte på något sätt. Det är bara synd att det här med middagar blir en umgängesform som kanske blir vanligare ju äldre jag och min omgivning blir, som jag då många gånger ändå måste stå utanför, trots att det är så jag vill umgås.
Alltså (igen), jag menar inte att jag vill komma som den ständiga singeln och sitta där bland paren, jag menar väl mer att jag borde skaffa mig en bättre hälft, jag också.
Men hur?

Gällande umgänge så har jag de senaste dagarna tänkt att jag borde bjuda hit Johan och hans flickvän (ett par och en singel går ju bra, tänker jag), på mat/fika någon gång. Sånt ska man ju inte skriva om man inte vet om det kommer bli verklighet av de planerna, men Johan läser inte min blogg har han sagt och jag har svårt att tro att Frida gör det. Och jag menar ju inte att jag har lagt ner den planen heller, men det är en sån grej som skulle kunna rinna ut i sanden lika väl, då jag tror det är svårt att hitta bra tid och så.
Dessa tankar har jag hur som helst gått i, i ett par dagar. Frida har jag ju bara träffat en gång, men hon verkar vara en trevlig och rar tjej - och så imorse hade jag, out from the blue, fått en vänförfrågan från henne på facebook! Trevligt och... klärvoajant i någon undermening?

Det rasslade senare under dagen in en vänförfrågan från en gammal skolkompis också. Annars brukar det vara jag som får stå för förfrågningarna, så det var ju kul! 

Idag är nog förresten första dagen i mitt vuxna liv som jag har ätit tre frukostar. En fredag i månaden, gissningsvis den sista, serveras det frukost på garaget, god sådan, och det glömmer jag alltid bort, även om jag så läser frukostpåminnelselappen på dörren, det sista jag gör på torsdagen innan jag går hem. Så imorse, när jag klev upp 3:30 så hade jag inte en tanke på det. Tvekade ändå om jag verkligen skulle äta frukost eller vänta till 9:00 då jag borde vara hemma igen, och det ju fortfarande var frukosttid. Men jag antog att jag skulle bli sjukt hungrig om jag inte åt, så jag bredde mig en sedvanlig smörgås och tog ett glas juice.
När jag kom till jobbet vid 4:10-4:15-någon gång så var jag ju bland de första på plats och frukostbordet är ju då som allra mest dignande. Jag kunde inte motstå att göra i ordning två frallor (för de frallorna kommer från Flygfyren och är så mycket godare än Coops, där jag numera handlar i och med skillnaden i avstånd), be om en påse och ta med. För tänderna var ju helt nyborstade och magen som redan från början var tveksam till frukost, hade ju just fått sitt.
De där frallorna åt jag istället någon timme senare.

När jag sen slutade, 8:52, kikade jag in och gjorde två nya frallor - och det var ju tur det, för där var Sofie och Emma som undrade om jag hade fått Sofies sms om att äta frukost med dem - vilket jag såklart inte har eftersom min telefon är i Skåne.
Men jag klämde då i mig två frallor till, i det trevliga sällskapet.

Andra frallor, en annan dag, då jag hade ett annat hem - men de kommer från Flygfyren!

När jag sen kom hem lade jag mig för att sova en stund, vilket gick mindre bra då Axel placerade sig ostrategiskt mellan mina ben. Alltså, längre ner mellan mina ben, än det folk automatiskt brukar tänka (antar jag?) när man använder det uttrycket. Det gjorde att mina vändningar blev omständiga och inte skedde helt sovande.

Sen klädde jag mig och tog bussen ner på stan, fast innan den kom (sen!!) så kom Mattias, granne, vän och kollega hem, med bil (och han har parkering alldeles utanför busshållplatsen), så vi växlade en kram och några ord innan bussen kom - och när jag sen hade gjort mitt ärende på stan (köpte solglasögon), och tog en annan buss halvvägs hem - jag missade nämligen bussen till Färsna då kön hos Specsavers inte rörde sig speciellt snabbt framåt - och när jag klev av där, så gick nyss nämnde Mattias förbi, på väg ner mot busstation och jobb.
Bland de ord som då växlades framkom att han hade skickat sms till mig och sagt att vi ju kunde göra sällskap på stan. D'oh!
Jag vill ha min telefon tillbaka så snabbt som möjligt om avsaknaden av den gör att jag missar att folk vill umgås med mig!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, april 25, 2013

Klärvoajans

Det här med det övernaturliga tror jag egentligen inte mycket på, men jag tror nog att det finns mycket med hjärnan som vi ännu inte vet mycket om, hur den fungerar och arbetar. Ibland kan jag känna "men hur kunde jag veta det?" gällande saker jag först tänker på, som sen händer. Det är ju sällan någon vits att berätta om det i och med att jag brukar säga vad jag tänker om såna banala saker.
Men till exempel så tittade jag igår på Vem vet mest och tänkte då "Örebro" redan innan jag hade hört frågan och frågan var dessutom en som jag inte kunde, bara kunde gissa på, och den visade sig vara något med i vilken stad finns universitetet som bla bla - och visst var det Örebro.
Vidare så tog jag under kvällen ut min bok ur min ryggsäck och tänkte redan innan jag fått tag i den, att bokmärket hade åkt ut. Jag hade inga belägg för det på så sätt att boken gav sken av det eller att det brukar hända - men visst hade bokmärket åkt ur.
Mindre oförklarligt är en annan sak som hände igår. När jag på morgonen körde förbi ett par sjöar med is på, så tänkte jag att "den där isen kommer vara borta när jag kör här i eftermiddag igen" - och visst var den borta. Men i det fallet var det mer att det såg ut som det skulle kunna vara så, isen såg ut på ett speciellt sätt som fick mig att tänka så, snarare än att det kom från ingenstans.
Frågan är dock om det verkligen kommer från ingenstans, eller om det kommer från någonstans som jag bara inte riktigt förstår?
Det är ju inte så att de här stunderna inträffar ofta och inte så att jag kan påverka det medvetet och heller inget jag har tänkt så mycket på som jag kanske får det att låta i det här inlägget - men något ska man ju skriva om.

Axel har jag i det närmaste inte sett mycket av. Igår var han ute i över ett dygn, från ca 2:00 natten till onsdag, till ca 5:45 idag, torsdag morgon. Då gick han in, när jag gick till jobbet.
När jag nu kom hem på min delning för någon timme sen, ja då dröjde det inte länge förrän han skulle ut. Lite trist om det är så vi ska ha det, men å andra sidan vill jag att han ska vara en fri katt som inte ska behöva begränsas till mig och vad jag vill. I alla fall en del av mig vill det, en annan del vill förstås att han ska sova i fotänden av min säng om nätterna och inte jama om att det är dags att gå ut.

Bild utan mening och mål:

Strykspruta jao!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, april 24, 2013

Parera mera

Nu skulle jag egentligen ha varit på möte på garaget, men det blev inställt då för få hade skrivit upp sig på den här kvällstiden. Jo, jobbar man på ett företag av det slag som jag gör, så går det inte att bara ha en tid för såna här saker, då det är ju alltid bussar ute och snurrar (möjligen med undantag av mellan klockan 3:00-4:00 på vardagar, då tror jag inte många är ute - men då är å andra sidan de allra flesta inte så pigga på att hålla möte heller). Men, det blev som sagt inget av med det. Synd, för det var den enda av de sex olika tiderna som jag hade möjlighet att gå, alla övriga tider är jag upptagen. Och då inte upptagen med något på den privata sidan; jag jobbar helt enkelt.
Det är fint att hålla sig àjour med vad som händer och är på gång, men jag måste säga att det var skönt att komma hem "tidigt" också. Jag var hemma strax efter 18 idag och jag lämnade hemmet kring 4:30 imorse och har under den tiden inte varit hemma alls, då jag hade delat på Karlavägen.
Fast det är en sanning med modifikation, för på just den här tjänsten finns det möjlighet för mig att istället för en paus på garaget mellan typ 6:48-7:18, ta den hemma i Färsna istället. Tiden måste dock naggas i ena kanten beroende på var pausen tas, antingen börjar den 6:48 och så kör man till Färsna så att man kan avgå därifrån 7:18, eller så naggar man början av tiden genom att köra dit direkt.
Jag gjorde ju alltså det sistnämnda och hann på så vis bland annat äta frukost nummer två och se till att Axel (som gick ut redan vid två i natt), åt sin enda frukost.

Frukost nummer två behövde jag då jag mer eller mindre direkt vid ankomst till Stockholm, bytte om och gav mig ut och sprang runt Djurgården. Det var på ett sätt härligt, men i övrigt var det jobbigare än vanligt. Härligt att göra nytta på delningen och härligt med solen, men mina ben protesterade. Inte konditionsmässigt, utan... ja, benhinnor och sånt som jag inte vet så mycket om, men väl känner av. Så det kändes lite som att jag sprang runt i tapetklister, men jag sprang på 55 minuter ändå (11,43 kilometer), så det var väl godkänt.
Däremot blir ju tiden något mindre exakt, i och med att jag ju inte har någon telefon längre, så jag var tvungen att titta på den sifferlösa klockan på väggen i rastlokalen på Karlavägen det sista jag gjorde, memorera den tiden (9:17) och sen direkt titta på den igen, det första jag gjorde när jag kom tillbaka. Då stod den på 10:13, inte 10:12 som den rimligen borde vara 55 minuter efter 9:17, men jag drog bort en hel minut då jag i Stockholm måste stanna vansinnigt mycket mer där än i Norrtälje, vid övergångsställen och så. Ett stod jag nog vid i närmare 30 sekunder. Hua, det är frustrerande. Jag vill inte stanna när jag springer, inte förrän jag är framme.

Och telefonen då, jo men än klarar jag mig utan den. Vid ett par tillfällen har jag varit på väg att fiska upp telefonen ur fickan, men ja, någon större abstinens har jag inte.
Imorgon ska jag köra en del stadsbuss och i tidsregleringshålen där är det ju trevligt att pilla på telefonen och på fredag har jag tjänsten med det märkliga hålet på närmare en halvtimme vid Lommarskolan mellan 5:32 till 5:54.
Hoppas jag lyckas komma ihåg att ta med mig min bok. Boken hade jag alltid med mig när jag körde stadsbuss förr, men sen smartphonen kom in i mitt liv har den fasats ut till att bara tas med till Karlavägen.
Och där var jag alltså idag, men inte läste jag. Inte bloggade jag heller.
Jag sprang, duschade, sov (nja, vilade), åt lunch med Johan (och Ove) och umgick sen med Johan (och Ove, Larry och Kenta i omgångar) fram till att jag klockan 15:26 avgick till Norrtälje igen.
Det var blåsigt på E18, så dubbeldäckaren ville av och till gärna förflytta sig på sätt som jag inte alltid ville. Parera, parera.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, april 23, 2013

Armavkapning

Nu händer det snart, snart kommer jag och min telefon att skiljas åt och jag kommer bli onåbar för den typen av direktkontakt som bara en telefon kan förmedla, i upp till två veckor. Jag fick nämligen hem fraktsedeln idag, så... snart händer det. Jag måste dock hitta en kopiator att kopiera fraktsedeln och mitt kvitto först. Hoppas jag kan få låna den på jobbet, för då kan jag nog få iväg telefonen redan idag.

Delat är vad jag har idag, såsom nästan alla dagar, men idag tror jag att jag skippar att sova. Jag skulle förmodligen behöva i och med att jag kände mig som en zombie när jag klev upp 4:10, men istället har jag åter krattat massa grus först och återstående tid av delningen vill jag ägna mig åt att spela Sims! Visst, jag måste laga mat och helst duscha också, men åtminstone dusch kan också förläggas till kvällen. Allt jag ska göra på eftermiddagspasset är att tomköra till Stockholm och köra en 676:a hem, så det är rätt lindrigt. Slutar redan innan 18, och det är tidigt för att vara jag.
Så, Axel får ligga ensam i sängen nu, men det tycks han inte ha något emot.
Vår som det är, sen 17:e april här enligt SMHI, så innebär ju det att jag snart kommer få dela säng med fler än bara honom, om han fortsätter att sova i min säng - vilket han garanterat kommer att göra.

Såna här små gosegrisar!

Som sagt; det suger i Sims-tarmen!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, april 22, 2013

Säkerhetskopiera

Min telefon har ju skärmsligt mer eller mindre lagt av, det skrev jag väl om häromdagen? Idag fick jag besked av Tele2 att jag får skicka in den till dem för reparation och att det tar upp till två veckor och att jag inte får någon lånetelefon under tiden. Underbart, underbart!
Visst att jag kanske är lite beroende av de olika sociala medier jag har i telefonen, men det kan jag ändå klara mig utan under den tiden känner jag. Telefon pratar jag inte överdrivet ofta i - men jag ringer ändå och blir uppringd mer eller mindre varje dag i jobbet, korta informativa samtal om det ena och det andra och det kommer ju bli krångligt att klara sig utan. Å andra sidan finns det ingen som helst telefonplikt på jobbet, snarare tvärtom, att vi inte ska använda dem under arbetstid (när vi kör alltså, och det är ju det vi gör större delen av arbetstiden).

Så denna lediga förmiddag har jag, förutom att jag tog en sväng ner på stan och köpte vin (jodå, jag gick visa legitimation i vanlig ordning), så har jag suttit och säkerhetskopierat att jag kan tänka mig. Jag vet ju inte i vilket skick telefonen kommer tillbaka, men förmodligen helt nollställd. Så alla telefonkontakter är kopierade till simkortet, alla foton och videoklipp är överförda och insorterade i mappar i datorn (det var tidskrävande!), all musik ligger i en temporär mapp på datorn, färdig att flytta tillbaka till en tom telefon och så hoppas jag att jag har fört över filer som är viktig för de appar där jag inte vill förlora viktigt innehåll. Som Whatsapp och Grindr till exempel, men jag vet ju inte om det lyckas. Det är dumt med de här apparna som man inte riktigt loggar in och ut på - hur gör man då när man byter telefon (eller får den gamla nollställd) och vill ha kvar samma konton?
Jag är ju så dålig på sånt, så jag har ingen aning.
Instagram däremot, har jag hittat både användarnamn (inte så svårt) och lösenord (svårare) och kan ju rentav logga in från datorn nu. Quizkampen får jag väl lägga ner. Jag tänker inte betala för den en gång till. Där går snålgränsen. Övriga appar jag använder är gratis och sånt som jag inte bekymrar mig om.

När jag sorterade bilder insåg jag ju att jag fotar mycket mer än vad jag sen använder där jag har tänkt. Till exempel köpte jag ju fyra nya slipsar för inte alls länge sen:

25 kronor styck!

Bloggen blir ju trevligare med bilder, men jag glömmer ibland bort det och ibland har jag inte tid/energi att föra över dem till datorn och in hit, då de oftast finns på telefonen. Ibland på kameran.

Om en stund ska jag motta en nyckel i min styrelseroll, sen raskt laga mat och byta om och sticka till jobbet. Och därefter; styrelsemöte.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, april 21, 2013

Kroppsligt

Vårligt värre idag, då jag för första gången i år har sovit en lur på balkongen. Dock inte min egen, men ja, nästan. Mina föräldrars.
Rart!

Vidare så såg jag imorse då jag än inte hade massor av kläder på mig och satt med benet i en inte helt naturlig vinkel, att jäklar i min lilla låda - denna löpträning ger muskler på mina spaghettitunna ben!

Oh la la!

Benen är nog för övrigt den kroppsdel jag är mest nöjd med på min kropp. De tycker jag allt som oftast är riktigt snygga. I de termerna tänker jag inte om så många andra kroppsdelar, men klart, jag skäms inte för så många heller. Vissa tycker jag dock mindre mycket om, där bland annat huvudhåret nu i sitt alopeciatillstånd, ingår. Då jag hade hår, var jag väldigt stolt över det också - i och med att jag är ovanligt blond. Nu känns allt som har med håret att göra mest bara tråkigt.


Dagens frustration - igår - var att när jag spelade Sims 3 och inredde ett hus, så ville det inte sparas efteråt, så nu tänkte jag ge mig på att göra om den bedriften.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, april 20, 2013

Walk a mile in my shoes

I torsdags hade jag ju delat på Karlavägen och hade då tänkt att jag skulle ut och ta årets premiärrunda till, runt och från Djurgården - men det blev inget av med det till följd av regn och ösregn. Kläderna hade jag ju dock ändå tagit med, för klockan 4:50 när jag klev upp så visste jag inget om vilket väder som väntades. Himlen skvallrade inte om det då heller.
Men i och med att jag tycker att Johan är ett väldigt mycket trevligare sällskap än inget alls, så gick jag ju de sista två-tre timmarna av min delning med honom på plockstädnings- och kundvärdstjänsten och det innebar, trots medhavande av, av resenär borttappat paraply, så blev ju mina conversebeklädda fötter rätt kalla och fuktiga.
Mitt kroppsliga värmesystem är uppbyggt så att om jag blir kall om fötterna och har dessa i ett par skor som är fuktiga, då får jag inte upp värmen i fötterna. Allmänmänskligt kanske, men så funkar åtminstone jag.
Så när jag skulle köra iväg så tänkte jag; när jag nu för en gångs skull faktiskt har ett annat par skor att byta till, löparskorna, så bör jag ju utnyttja tillfället att ta på mig torra skor. Inte de snyggaste till en bussföraruniform kanske, men vem tittar på mina fötter? Okej, jag själv tittar gärna på andras fötter då jag tycker att det är kul att se vad folk har för skor, men jag menar - mina syns ju inte där i båset.
Sagt och gjort.
Men så kände jag att jag borde passa på att gå på toaletten. Jag skulle ju trots allt köra från Stockholm hela vägen upp till Hillbillyville (Hallstavik), vilket tar nästan två timmar enkel väg.
Sagt och gjort.
Då kände jag något som jag aldrig har reflekterat över förut, då jag aldrig egentligen har gått i mina löparskor, annat än löjligt korta sträckor till och från utgångspunkter för löpningen och då inte bytt från att alldeles innan haft converse på mig, vilket jag nu gjorde och;
Vilken skillnad!

 Arbetsconversen (här alldeles nya, vilket de inte är längre), byttes mot...

Löparskorna (här på dagsfärsk bild!)


Åh men underbart, där låste sig datorn mitt i skrivandet. Himla tur att texten autosparas här på blogspot, så inte ett ord behövdes skrivas om. Om filmklippet nedan lyckas läggas upp (vilket jag betvivlar, har för mig att jag har försökt och misslyckats förr), så kan jag utlotta 10 poäng till den som kniper vilken artist det är som har hakat upp sig och 100 poäng till den som tar vilken låt det är!
För inbitna fans tror jag dock inte att det är någon match. Tony till exempel, skulle nog ta detta.

video
Jäkla tjat!

I alla fall, det jag ville komma till är att mina löparskor är oh så mycket skönare att gå i, än converse! Jag har ju hört talas om det här med fotriktiga skor och hej och gå, att det ska svikta hit och dit när man går, som avlastning och ja, allt vad man nu argumenterar kring just för att inte använda skor som är helt platta undertill, som just converse är. Jag har väl slagit dövörat till lite, eftersom inga eller i alla fall få skor är så snygga som converse.
Men... Jag skulle gott kunna tänka mig att ha den känslan jämt när jag går! Gula detaljer och röda skosnören rimmar dock illa till uniformen, men mja, om det fanns ett par riktigt snygga löparskor, då kanske det skulle vara värt att gå i dem till vardags?

Apropå löparskor har jag sprungit idag, och såhär på våren blir begreppet vattenvändning något som gör sig gällande.
Det är vårflod som råder nu, av det mer extrema slag än vanligt, i hela kommunen och då även i Norrtäljeån, som jag springer över på bron längst från utloppet i havet, närmast sjön Lommaren - där var det översvämning deluxe ända upp över en närliggande fotbollsplan, så det fanns ju inte en chans att ta den vägen om jag inte ville bli dyblöt upp till anklarna (minst), och det ville jag inte gärna då det var relativt tidigt i rundan. När jag har kommit dit har jag ganska nyligen passerat tre kilometer och har då alltså drygt nio kvar, men nu fanns det ingen annan råd än att vända och ta en annan väg över ån.
Det resulterade i en omväg som jag ju då var tvungen att mäta upp på jogg.se. Den blev totalt 13,62 kilometer och är därmed den näst längsta runda jag har av de som jag har sparat där på sidan. Vattenvändning 2013 döpte jag den till, då jag redan har en som bara är döpt till Vattenvändning, då jag alltså har fått göra liknande saker förut. Den längsta rundan är för övrigt 16,20 kilometer och den som är min standard när jag kan springa i elljusspåret är 13,17 kilometer. Den runda jag hade tänkt springa idag är 12,40 kilometer lång.
Upplysningsvis, alltså.
Och tiden då? Idag tog det mig 1:03:49, och då blev snittet 4:41 per kilometer.

Och ja, låten som hakade upp sig var Killers Mr Brightside

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, april 19, 2013

Vuxenpoäng

Bra synd att jag inte tog någon "före"-bild...

Ibland får en bild vara först. Jo minsann, det är kanske svårt att se vad jag vill säga med den, bara genom att titta på dem. Men såhär är det, båda dessa gräsplättar har varit hemvist för en stor och en gigantisk snöhög de senaste månaderna, och allteftersom det har töat bort, har det utkristalliserats hur mycket grus som egentligen fanns i dessa snöhögar, och som därmed fyllde gräsmattorna. Väldigt mycket, upplysningsvis. På stora områden var gräset helt täckt av grus.
Men gissa vem som har farit fram med kratta, skyffel och spade och tagit bort så mycket han bara har kunnat? Vår lilla mittengrej närmast i bild tog jag för ett par dagar sen, ett område ur bild några dagar senare, och plätten lite längre bort på bilden tog jag för ett par timmar sen. Den var mest krävande, för där var det verkligen mycket grus, plus att en del snö fortfarande var kvar, men den hackade jag alltså sönder och skyfflade ut på grusgången.
Hundra vuxenpoäng till Gryff... eh, till mig va?
Lite roligt var det för övrigt att vara ute samtidigt som Axel. Jag menar, jag har ju sällan långvariga besök ute på gården i och med att jag bor en trappa upp, och nu kände jag verkligen att han tillhör mig, även ute. Han svassade runt mig hela tiden, lurpassade på krattan, klättrade upp i ett träd och spanade och när jag sen var klar och satt i stolen på min framsidesbalkong, då hoppade han upp i min famn och burrade in sig ordentligt och somnade. Jag tänkte att det nog var höjden av lycka för honom, att både få vara i min famn och vara utomhus, samtidigt. Mysigt.

Min helg har alltså redan börjat, och det gjorde den redan 10:22. Den pågår dessutom fram till måndag 14:23, så jag har nu min längsta lediga helg, de tre av fem som är lediga på min schemasnurr. Hoppas sannerligen att jag vilar upp mig ordentligt på den tiden, för kommande vecka blir rätt intensiv.
Direkt efter jobbet på måndag är det styrelsemöte, som jag lär bli omkring 20 minuter sen till (det börjar 19:00, jag slutar 19:12), och på onsdag har jag veckans Karlavägsdelning, arbetstid 4:47-18:15 (men jo, det är alltså en lång rast mellan 8:56-15:15 på Karlavägen) och så har jag på kvällen skrivit upp mig att jag vill gå på arbetsplatsträff mellan 18:30-20:30. Det finns tre olika tider under två olika dagar (tiderna är lika för de olika dagarna, vilket jag kanske inte fick fram?) för dessa arbetsplatsträffar, och den senaste tiden en av dagarna var den enda som passade. Jag ska inte säga att jag har en brinnande lust till att gå, och det är frivilligt, men jag tycker att det är bra att hålla sig àjour. Det är dock bara jag (eller var åtminstone så imorse), som har skrivit upp mig på den tiden, så jag vet ju inte helt hundra att det blir av. Kan ju hända att ledningen tycker att det är onödigt att informera enbart en person? Men jag kan ju ingen annan tid, hade ju hemskt gärna gått tidigare om jag hade kunnat.
Resten av veckan är heller inte alltför upphetsande. Det är fredagen då, då jag slutar redan 8:52 inför den sista av de tre lediga helgerna. Det är ju också fint.

Dagens mindre roliga är att min telefon har fått någon form av fel på skärmen. Det kom helt plötsligt imorse, då jag skulle lägga in en påminnelse om nyss nämnda arbetsplatsträff, då jag hade skrivit upp mig på den listan under de tidiga morgontimmarna. När jag publicerade påminnelsen i almanackan på telefonen, så blev skärmen till viss del nästan helt vit. Och det försvann inte! Inte ens när jag tog bort påminnelsen och startade om telefonen.
Nederst i telefonen är det värst, där nere är det väldigt svårt att läsa text där jag inte redan vet vad det står, sen blir det i ökande grad bättre högre upp, och högst upp finns en remsa som är precis som den ska vara.

Misery!

Som tur är så har jag garanti kvar på telefonen, så jag hoppas supporten på Tele2 svarar snart. 

Nu är det nog dags att göra middag... Frukost (en smörgås) intogs ca 4:30 och efter det har jag ätit kanske en halv deciliter (nej, inte ens det) cashewnötter, vid 11-tiden. Så... jag tror att det är dags.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, april 18, 2013

Tack

Idag är jag en gladare människa igen. Kölet har vänts åt rätt håll och kursen är stadig, tror jag.

Under morgonen har en insikt kommit till mig. Alltså, såhär va:
Jag brukar ju allt som oftast när de turer jag kör drar ihop sig mot sitt slut, ta tag i mikrofonen och önskar folk en fortsatt trevlig dag och så, och det har jag fått höra av bekanta till min mor som brukar åka med mig, att en sån sak kan lyfta humöret och faktiskt göra hela dagen bättre. Det har jag väl inte riktigt tagit till mig som något mer menat än något man säger bara för att det låter trevlig.
Men så idag hände två saker.
Dels så stannade jag vid en hållplats för att plocka upp två barn, gissningsvis ett syskonpar i åldrarna ~6 och ~9 år gamla, en pojke och en flicka. När de klev på såg jag att en ryggsäck låg kvar inne i kuren och påpekade detta, flickan sa då till sin förmodade lillebror och tackade mig sen, och lillebrodern tackade också när han vänt ut och kommit tillbaka in igen. Dels det alltså, det självklara i att säga tack - men det gjorde mig glad. Kanske för att det kom från två barn. Förmodligen, rent ut sagt.
Sen, när resan var slut, så gjorde jag ju som vanligt och önskade folk en fortsatt trevlig dag, och då sa dessa två, plus ett barn till, inte bara "tack detsamma", utan "ha en trevlig dag du också". Och ja, där och då kände jag att dagen genast blev trevligare.
Ordets makt är starkt åt båda håll!

Idag är jag för övrigt på Karlavägen och hade tänkt göra säsongspremiär på att springa runt Djurgården på denna delning, har med mig kläder, skor, handduk, duschgrejer och hela baletten. Men - det regnar. Och det regnar inte så nådigt! Det jag inte har med är något att ha på huvudet, som en keps. Mina ögonbryns- och ögonsfranslösa ögon ser inte mycket om jag ger mig på att springa utan att skydda eller skyla dem. Så... Jag låter latmasken vinna. Träningspåsen lämnade jag kvar i bussen, i och med att jag har den enda Karlavägstjänst (mig veterligen) där man kör samma buss in som tillbaka hem. Jag kör alltså bara en enda buss idag, 2222 heter den. Triss i tvåor!
Dra på trissan!

Matlåda har jag tagit med också, vilket var år och dagar sen sist. Jag och Johan brukar alltid köpa något, men... Inte idag. Inte jag alltså. Hur han gör får jag veta när han kommer hit.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, april 17, 2013

Kanske, kanske

Inget rensar tankarna bättre än kroppsarbete. Och det behöver inte ens vara särskilt avancerat - jag måste inte springa lungorna ur mig på min korta snabba eller benen av mig på min långa (också rätt snabba) runda. Det räcker att kratta bort grus från gräsmattorna här runt huset.
Ett uns av glädje jag inte har någon anledning att känna, får det mig att känna. Det lilla är alltid mer än inget, lite som att fem myror alltid är fler än fyra elefanter.

Människor tycks inte förstå när de sviker och sårar mig, och kanske att jag inte förstår när jag gör detsamma? Jag är kanske alldeles för socialt missanpassad för att kunna läsa av såna signaler - kanske att jag bara tänker på mitt eget välmående och kör över andra? Det känns ju naturligtvis inte så, för en sån människa vill jag inte vara - men jag vet heller inte vilken människa jag är, vem jag blev.

Gårdagen blev inte som planerad, inte någonstans. Jag hade byggt upp förväntningar, gjort förberedelser, tackat nej till att få vettigare arbetstider - ja, mycket energi och förhoppningar låg grundade och förblev ogrundade, bortkastade. 
Vad ska jag göra? Det är ju jag som måste göra vad som än måste göras, för ingen gör något åt mig. Det känns dock som att det är jag som redan gör, jag som är den drivande. Är det så att jag har ett kontrollbehov och tror att inget blir gjort om jag inte gör det själv? Delvis kan det nog vara så, för i vissa avseenden känns det som att jag vet att jag inte kan lite på någon annan, det är jag som måste bjuda till och se till att saker blir gjorda, att träffar blir av - men ändå blir de inte det.
Jag kanske blir tvungen att revidera min bild av vänskap? Jag tänkte att i en vänskap delar man, man bjuder på det man har och den man är - för att man vill att ens vän ska ha det bästa av en. Vänner som är ovärderliga. Kanske är istället vänskap något helt annat? Något som mer lutar sig åt att det är något man bygger upp och sen kan lita på stå kvar i all väderlek utan krav på underhåll, och att man till och med kan gå där ifrån när det känns tråkigt och komma tillbaka när lusten är där igen?
Jag vet inte, för jag vet ingenting.

Det jag vet är att jag inte har blivit sviken för sista gången, slut på svek blir det antingen när man eritmitiserar sig eller dör. Ingetdera lockar speciellt mycket.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, april 16, 2013

...but something died, I fear.

Mina känslor är lite "all over the place" för att citera vår senaste prinstillskott - men jag menar precis tvärtom mot för vad han gjorde.
Den där lilla självkänslan jag har, den kan man visst hoppa och trampa på tills inget mer existerar.

Fritt. Ditt.

Is that how I roll?

Vad är fel när sådär 30-40 % av alla elever som åker en viss busslinje till sin skola, konstant varje gång jag kör, "har glömt sina skolkort hemma"? Jag fattar inte riktigt, jag vet att man kan glömma på riktigt, det gjorde även jag när jag gick i skolan - men att det hela tiden är så många, totalt överrepresenterat jämfört med andra skolturer - då är något fel. Så många borde inte självmant sätta såna lögner i system, väl?
När jag släppte av dem vid skolan passade någon kul typ på att lägga en tidning framför fotocellerna till mittendörren, så att den sen inte kunde stängas utan att jag gick dit och tog bort den. Underbart!

I övrigt så har jag ju inte nämnt att jag ska på konsert lite längre fram i vår. Johnossi, på Cirkus. Med Tove (och... Stella och pojkvänner?) - men vi bokade inte biljetter samtidigt, så vi hamnar ju garanterat inte bredvid varandra. Å andra sidan gör det ju inte så jättemycket, man kan ju ändå inte prata under en sån konsert.

En av de senare.

Men, trots att konserten ännu ligger några veckor bort, så har den varit kantad av debakel, för min del. När jag först skulle hämta ut biljetten hos mitt ATG-ombud, ja då stämde inte bokningsnumret, som jag hade fotat av från bekräftelsemailet jag hade fått, alltså inte att jag hade skrivit av något och skrivit fel. Det var en siffra för mycket.
Det löste sig dock genom att maila eventim och då få veta att bokningsnumret inte var detsamma som uthämtningskoden - vilket inte framgick jättetydligt i det första mail jag hade fått. Visst stod uthämtningskoden långt ner i mailet, men så långt scrollade jag aldrig. Jag tog för givet att det var bokningsnumret man använde. Men men.

Det var dock ett lindrigt debakel. Det verkliga kom sen när jag hade biljetten i min hand.
Jag tyckte ju att det var fantastiskt bra att konserten skulle vara fredag den femte maj, i och med att det då prickade in en ledig fredag, så jag inte behövde krångla med ledighetsansökan och så - men när jag tittade på biljetten, så såg jag att det stod söndag på den. Femte maj - en söndag? Nej, det kan ju inte stämma tänkte jag och loggade in på jobbets intranät för att se mitt schema.
Jo - femte maj är en söndag. Den enda söndag i maj då jag jobbar, och det till klockan 20:59.
Konserten börjar, i Stockholm, klockan 19:30.
Jag hade tittat på april och inte maj då jag kollade första gången! Femte april var en fredad och då var jag ledig. Inte femte maj.
Skrik och panik!
Men det löser sig. Jag får en annan tjänst och får sluta klockan 11:21 istället, så då hinner jag ju gott och väl.
Blir nog bra!

Dagens typiskt då:
Idag har jag ju, som alltid, en delad tjänst. Just idag dock, ringde Simon från trafikledningen och undrade om jag kunde köra till Uppsala 9:30, då min delning började, istället för i eftermiddag, 14:30.
Det hade ju varit hur skönt som helst, att för en gångs skull få en sammanhängande tjänst - men jag kan ju inte. Ska ju träffa Tony i Uppsala i eftermiddag! Det hoppas jag blir riktigt trevligt!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, april 15, 2013

Buffel

Så är jag inne på veckan i veckosnurren på detta femveckorsschema där jag två av fem dagar befinner mig i multipelt antal timmar på Karlavägen 23. Så här sitter jag nu och är lite småputt över att dörrarna till sovrummen så lätt öppnas genom korsdraget som blir när någon öppnar ytterdörren, som ligger rätt långt bort ifrån sovrummen - så jag vaknade långt mycket tidigare än jag hade tänkt och kunde sen inte somna om.
Anmärkningsvärt var att jag var först på plats idag, trots att jag inte var här förrän framåt 9:30. Annars om man kommer vid den tiden kan man ju i princip vara sist. Är det så många som åker hem? Jag tycker ju inte att det är värt det. Drygt två timmar går ju bort bara på att åka buss, plus kanske att du måste vänta upp mot en kvart innan du kan åka från Stockholm, sen måste du ta dig från busstationen och hem. För min del har jag 651:an som går en gång i timmen på minutslag 53 om jag inte minns fel - eller om jag har tur att någon ska tomköra till garaget och så kan jag cykla därifrån. Ska jag gå, ja då försvinner ju sådär 20 minuter till. Sen kommer tiden hemma som jag just nu räknar bort. Var det då så sen att jag åkte 651:an måste jag antingen tajma in den på minutslag 09 från Färsna eller gå till garaget och där hoppas på att hitta någon som ska ner till stationen, eller gå hela vägen till stationen. Och så ska jag ju vara ute i god tid så att det finns goda marginaler till min egen avgång på eftermiddagen.
Sammantaget så går det ju åt någonstans mellan två och en halv till drygt tre timmar åt att på ett eller annat sätt transportera mig hem, och om rasten då är fem-sex timmar, så får jag två-tre hemma. Jag tycker inte att det är värt det.

Som bussförare måste man ha en ängels tålamod rätt ofta. Det gäller förmodligen alla som jobbar i trafiken, för inga som är i trafiken är fullkomliga. Väldigt många gör fel och en stor andel av dessa tror att de gör rätt. Och en viss andel av dessa tycker dessutom att de har rätt att på ett eller annat sätt, gärna med sitt långfinger, markera sin ståndpunkt.
Idag var situationen denna, att jag körde i mitt kollektivkörfält på väg mot Danderyds sjukhus i riktning mot Stockholm. Kollektivkörfältet ligger i höger fil, vänster fil är för övrig trafik. Alldeles innan rondellen i vilken man kan svänga upp mot själva sjukhuset (jag ska ju till terminalen som heter Danderyds sjukhus, inte det faktiska sjukhuset), så tar kollektivkörfältet slut, så att övrig trafik ska få chans att svänga upp höger mot sjukhuset. Det betyder ju alltså inte att vänsterfilen försvinner och övergår i körfältet framför busskörfältet, utan att det är fortsatt tvåfiligt, men att höger fil inte längre är kollektivkörfält.
Min tolkning är då att om det är viss köbildning i båda filerna, men ändå rullar, så är det inte min skyldighet att släppa in någon framför mig som kommer bakifrån, i vänsterfil och alltså vill in i högerfil - utan att använda blinkers i tid.
Visst, jag har inga problem med att släppa fram trafikanter om de är tydliga med vad de vill, men inte tar förgivet att de får köra ut framför mig, då släpper jag gärna förbi dem.
Nu märkte jag alltså inte ens att bilen som kom bakifrån ville ut framför, och det resulterade i att han trängde sig in framför mellan mig och framförvarande buss och genom takluckan först sträckte upp handen i en gest som inte var vinkande utan mer en "men vad fan!", alltså inte "fuck you!" och som han såg att sen vara på väg att rikta om till det senare nämnda - men vad det blev av det såg jag inte, för han svängde av och jag slutade titta på hans hand.
Fler saker hände under min färd in till Stockholm, då det var väldigt tät trafik och bilister som vill växla hejvilt mellan filerna.
Jag försöker tänka att nu gör jag så gott jag jag och jag kan inte hjälpa hur andra kör, deras beteende är inte riktat mot mig som person. Ibland är det dock nära att jag känner mig en smula... irriterad.

Imorgon är dagen som jag har sett fram emot en längre tid nu, dagen då jag ska träffa Tony. En liten gnagande oro inom mig säger dock att det inte kommer bli av, för det är det gängse förfarandet när jag bestämmer saker med folk.
Glömmer till exempel aldrig hur jag bestämde träff på Gröna Lund med en kille för flera somrar sen, och stod utanför och väntade i över en timme på att han skulle komma - vilket han inte gjorde. Han hade försovit sig och telefonen hade dött, hette det.
Men jag tror och hoppas att det här kommer bli av. Lämnar man inte tydliga återbud, så kan jag ju inte förvänta mig annat, för hur blir mitt liv då? Om man inte ens tillåter sig att ha en förväntan?

Jag har ingen känsel i min fot, myrorna har tagit över!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, april 14, 2013

Av tankar styrs din färd

Det här har varit en skön och välbehövd helg, efter dessa två jobbarhelger som har varit. Två veckor går för det mesta fort, och det har väl denna också gjort, men ledig helg kändes länge sen.
Jag tycker ju om mitt jobb och får ofta beröm och får, ibland på omvägar, höra att jag är rätt man på rätt plats. Många av mina resenärer som känner mina föräldrar, är noga med att påpeka för dem, att de tycker att jag är en så trevlig förare och så - men jag mår sannerligen bra av ledighet. Jag får faktiskt rätt ont i axlar och nacke av att köra, så ja, jag värdesätter verkligen mina lediga dagar.
Den här helgen har jag spenderat mestadels med min syster, som sov här hos mig då våra föräldrar var på galej - och visst är hon stor nog att klara sig ensam hemma eller att hon lika gärna kan passa på att hitta på något med kompisar, men vi brukar passa på att umgås när föräldrarna är upptagna med annat, lite så som det var då jag bodde hemma.

I och med att jag skulle skjutsa mina föräldrar till sitt galej och Louise skulle äta hos mig, och galejet började först 19:30, så var maten inte färdig här förrän 20:30, och det var sen middagstid för två hungriga magar.
Plankstek gjordes, det som jag få till att det är min paradrätt, och nu blev duchessen riktigt lyckad - men, köttet tyckte jag inte riktigt höll den standard jag önskade. Nej, jag hade inte kostat på mig oxfilé, utan det näst finaste - rostas. Det tycker jag brukar vara i klass med oxfilé, men till ett ganska mycket mer överkomligt pris. Nu levde det inte upp till mina förväntningar.
Men, på det stora hela blev det gott och min något mindre kritiska syster, hon var nöjd.

Igår regnade det mer eller mindre hela dagen och jag skippade ju mina planer på att sticka ut och springa - och sicken tur att jag sparade det till idag, för idag har det varit kalasväder! Vår på riktigt!
Idag blev det lite av en modifierad runda, i och med att jag utgick från mina föräldrar istället för hemifrån, men det blev ändå 12,03 istället för 12,40 kilometer och det till en tid av 56:19 (4:36 per minut) - en av mina snabbaste tider. Men det där känner jag nästan aldrig när jag är ute, då känns det som att benen känns rätt sega och slöa - men kanske är det så att jag inte märker av den ökade takten, annat än att det tröttar ut mig mer?
På ett ställe kom en svart pudel skällandes, springandes efter mig, och efter den hörde jag väldigt ilskna kom tillbaka-rop. Hunden var inte direkt skräckinjagande, så först stannade jag så att den inte skulle springa längre bort från sin husse, sen vände jag och sprang mot honom, och fick så hunden med mig.
Hussen ursäktade sig med att hon (eller sa han han?) är helt bäng.
I brist på annat så jakade jag och sprang sen vidare åt det håll jag skulle.

Imorgon är det jobb igen, upp 4:10. Delat på Karlavägen. Och jag tänker inte springa. Men på torsdag har jag också delat där, och då blir det nog premiär för Djurgårdssvängen.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, april 13, 2013

Jag har bara, regn hos mig

Årets första regn kom igår och håller i sig än. Det ger konsekvenser i det här hushållet, när det vräker ner.
Dels insåg Axel att det inte var lönt att väcka mig förrän vid sjutiden, vilket är minst tre timmar senare än vanligt, och då ville han inte gå ut - han ville ha frukost. Sen innebär det också att mina planer om att sticka ut och springa inte blir slagna i sak idag.
Jag har nog skrivit om det förr, att min motivation att springa rinner bort i samma takt som regnet flödar ner - det är bättre om det är uppehåll när jag börjar springa, för börjar det sen regna så är jag redan ute och då spelar det mindre roll.
Eller jo, har jag telefonen och inget skydd med, då spelar det roll.
Men det är väl ingen katastrof nu, jag har hört gång på gång att det ska bli fint väder imorgon, så jag kan ju alltid sticka ut och springa då istället.
Apropå väder förresten, så hörde jag att nyhetsuppläsaren i P4:s lokala nyheter gjorde en freudiansk felsägning då hon sa "Och så vädret. Det blir regnigt och tris.. eh, disigt." Jag tror nämligen inte att det är meningen att de ska lägga in värderingar i bra och dåligt väder, men jag kan ha fel. Hon rättade sig i alla fall.

Och håret mitt, det bara sviker. Jag tycker nu att det är så fullt, att jag nog ska be om att få det rakat utan distans nästa gång (idag eller imorgon), och alltså bli helt snaggad. Det hoppas jag skulle få mig att se lite bättre ut i mina ögon, för nu ser jag bara en slashas när jag tittar i spegeln.

Som jag har förstått det ska min syster sova här i natt - fast vi har egentligen inte pratat om det i såna detaljer annat än att vi ska umgås, men jag antar det. Och det blir ju trevligt. Jag antar också att jag ska bjuda på middag (kommunikationen har varit strålande), så nu ser jag chansen att göra plankstek igen - för nu ska jag baske mig lyckas med duchessen! Fan ta mig, rent ut sagt, om jag tar för mycket mjölk. Inget mer "lite till blir nog bara gott". Å nej!

Nu ska jag slå ihjäl lite tid med någon form av spel och förhoppningsvis få upp humöret lite.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, april 12, 2013

Så mycket bättre

Jag är trött, slut och less. Det är inte bra förutsättningar för ett roligt inlägg, men jag ska ändå försöka se till higlights:en och sen är det väl bara att klicka bort slutet för att slippa läsa om gnället som jag idag inte tänker hålla inne med.

Dagen har i stort varit bra. I det femveckorschema jag har är den här fredagen den enda dag då jag har samma tjänst som dagen innan, vilket betydde att jag åter körde 652 och att min lillasysters klasskompis åkte med mig igen. Det var dock mindre väntat att han skulle göra, för som jag har fattat det börjar han normalt sett tidigare än vad den turens ankomsttid till Norrtälje passar - men hur som helst, med var han. Men. Han klev på som passagerare nummer två, och passagerare nummer ett, en slemhostande oborstad karl, var den som hade satt sig på rallysätet, då det blev inte någon repris av gårdagens konverserande. Synd, men men, man kan inte få allt.

Övrigt bra idag har varit att jag har träffat Emma många och (rätt) långa gånger, och det har varit väldigt trevligt. Hon är så förbaskat bra i sin kundvärdsroll, så synd bara att hon inte får den förståelse hon är värd, uppifrån.

Fint var också, när jag, slut som jag var, rullade in på campus i Norrtälje efter en jobbig tur på 676:an (trafikmässigt jobbig), fick ett anrop från Mattias, där han inte ville något annat än att önska mig en trevlig helg. Gulligt!

Bara för att få med en bild som mellanspel, så kommer här en på de två ägg jag stekte till mina äggsmörgåsar för en stund sen. Anmärkningsvärt att båda de sista i kartongen, hade dubbelgulor! Inga tidigare har haft det!

 Par i tvillingar?

I och med det jag redan har skrivit, så faller den tes den enkelspåriga delen av mig skulle vilja skriva; att jag egentligen inte har några vänner. Det är bara en känsla och den är fel, men den blir ibland så stark att jag glömmer att den inte är sann. Och idag är en sån dag.
Att inte vilja prata med mig är okej, den lusten kan inte alltid finnas. Att däremot presentera information som tyder på att framtida planer ska gå om intet och sen lämna mig där, utan att säga något om mål och mening eller egen vilja - det känns mindre okej. Jag är ju ingen tankeläsare och min självkänsla ligger ju nere vid anklarna, så jag kan inte låta bli att känna att det är jag som gör något fel, jag som tröttar ut och är tråkig, jag som inte är värd att lägga tid och energi på.
Men, allt handlar ju inte om mig. Jag vet det. Det är bara så jäkla svårt att verkligen känna det, när folk väljer att sluta sig i sig själva.
Jag återkommer till det gång på gång, att ignorans är det värsta jag vet. När jag vet att folk aktivt väljer att inte svara mig, då kommer alltid tankarna på att jag på något sätt inte heller är värd ett svar.
Det är ingen skön känsla, det är en rivande känsla i mitt bröst som bara trasar sönder den där lilla slamsan av självkänsla jag har kvar, mer och mer, bit för bit.

Men det blir bättre, om vi är tillsammans.
Så mycket bättre, för oss allesammans.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, april 11, 2013

Omnämnd

Nämen!

Jo, det var två saker jag såg fram emot igår - det ena att Tony skull nämna mig i ett inlägg i sin blogg, det andra var att jag skulle ha ett lunchmöte angående jobbloggen, som jag kallar den, som inte riktigt har fungerat den senaste månaden.
Mötet gick bra och var trevligt, och jo, jag blev bjuden på lunch. En god bit lax, blev det.
Kontentan av mötet blev bra måste jag säga. Dels så vill de ha kvar mig som bloggare, trots att det inte riktigt har känts så i och med den vägg av icke-kommunikation jag har mött på sistone - dels kommer jag få förtroende att själv lägga upp inläggen, utan att gå via mellanhänder. Ah, vilken förenkling!
Så, jag känner mig nöjd.

Idag är jag ungefär lika delar nöjd som missnöjd. Eller nej, jag är mer nöjd - men ett viss missnöje finns i bakgrunden också.
Till nöjdheten hör att jag idag har en tjänst där morgonturen på linje 652 ingår - och på den åkte en av min lillasysters klasskompisar med mig, och han satt och pratade med mig hela vägen till Rodenskolan! Mycket trevligt.
Trevligt också att jag träffade Gustaf på garaget och han hälsade med ett alltid lika glatt "Heej Fredrik!", så det lägger jag också på nöjdsidan.

Ett direkt missnöje är det inte, men lite krångligt har jag haft det med våra accessmaskiner på sistone, då mitt inloggningskort inte har fungerat, så jag har jagat kollegor för att få låna deras, eller kört med biljettmaskiner som inte kan läsa biljetterna. Igår fick jag ett nytt kort - som jag aldrig behövde använda, då jag bara körde färdiginloggade bussar - och det visade sig idag reagera på exakt samma sätt när jag lade på det för att logga in, som mitt gamla; det peps aggressivt och tändes utropstecken och trianglar. Suck. Så jag parkerade bakom en buss som såg ut att snart vara på gång med att backa ut (effektivt sätt att stoppa!), och sprang in och fick låna Andrés kort. (André finns mig veterligen inte på de sociala medierna, därav icke-länk).
När jag sen ringde till vår driftchef och meddelade att det nya kortet inte heller fungerade, fick jag veta att jag hade fått ett begagnat - så det var ju lite lustigt. Men nu har jag ett helt splitternytt, och funkar inte det, ja då vet jag inte vad. Jag lär väl dock inte få veta det i eftermiddag, då maskinerna lär vara färdiginloggade i och med att jag ska lösa av kommande två bussar på stationen, och det känns dumt att chansa genom att logga ut och sen eventuellt inte komma in igen då. I alla fall i dubbeldäckaren. Jag kanske provar, om jag kommer ihåg, i stadsbussen.

Det som är ett mer direkt missnöje - det tänker jag behålla för mig själv!
Ibland, eller rätt ofta, blir världen inte vackrare av andras klagosånger.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, april 10, 2013

Pop och politik

Då är det dags att författa veckans inlägg från Karlavägen. Jippie!
I och för sig är jag glad att jag har tid att skriva ett, för det var jag inledningsvis inte helt säker på. Hade jag varit väldigt trött, så hade det uteblivit. Jag kom hit vid 8:40 skulle jag tippa och lade mig då och sov mer eller mindre direkt, och ställde larmet på 11:40 - ja, det är inte vanligt att jag sover tre timmar här, men det har hänt. För sen är det för sent, då ska jag på något så graciöst som ett lunchmöte. Graciöst, då jag blir bjuden på maten (om jag har förstått saken rätt - "Jag bjuder gärna på lunch om det passar" - kan det tolkas annorlunda?). Det är också på Karlavägen, men inte på 23:an som jag nu sitter i, utan på 43:an som enligt hitta.se ligger längre ned mot Karlaplan. Egentligen borde man kanske säga upp och inte ned mot Karlaplan, då vägen är rätt platt och husnumren ju ökar? Men på något sätt känns ned ändå bäst. Kanske för att de är närmre till vattnet åt det hållet? Jag tror åtminstone det.

Nåja. Jag såg via en kollega att det är en annan kollega som tar över rodret för Sverigedemokraterna i Norrtälje. Det känns trist, tycker jag, att ännu en kollega jag inte visste om, inte bara sympatiserar med dem, utan nu dessutom ska leda dem. Jag förstår inte varför man inte kan driva arbetslöshetsfrågor i partier som inte för 10-20 år sen skanderade "bevara Sverige svenskt!" och var mer öppna och tydliga med vad man tyckte om invadrare.
Men min arbetsplats är rätt rasistisk, det går inte att komma ifrån. Jag ska inte dra alla över en kam - det kan hända att alla som sympatiserar med Sverigedemokraterna inte har rasistiska åsikter, men väldigt många är mer rasistiska än de själva vet om - skulle jag tro.
Det här "jag är inte rasist, men" fick jag höra ett så... ja, jag vet inte ens vad jag ska benämna det som, för det var inte ens ett typexempel på ett sånt citat, utan mer en kraftig motsägelse. Hur som helst så var det en av mina äldre kollegor som drog igång en lång monolog om att hen inte är rasist, men tycker att vi inte ska släppa in några mer invandrare och skicka tillbaka de vi har, för de ställer bara till med brott och jävulskap och det ena med det tredje. Det som är lite lustigt i sammanhanget är att personen i fråga själv med stor sannolikhet inte är född i Sverige själv, då dialekten har en väldig särprägel från ett annat land.
Det är olustigt, allt som har med Sverigedemokraterna att göra. I och med att de har ett sånt väljarstöd som de har, så är det såklart långt många mer i min närhet än vad jag vet om, som röstar på dem.
Det är nästan bättre att inte veta vilka, för även om valet är fritt och vi har åsiktsfrihet och allt det här, så känner jag ett större eller mindre uns av besvikelse när jag får veta att folk omkring mig röstar på dessa. Det finns bättre alternativ. Invandringspolitiken kan omöjligt vara den viktigaste frågan, anser jag. För mig finns det bara en nummer ett - klimatet. Tar vi inte hand om det - vilket vi inte gör - så gör vi det bara svårare och svårare för kommande generationer, att leva på denna jord. Till slut finns det kanske inget liv alls - och hur viktig var invandringsfrågorna då?

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, april 09, 2013

Cash... ew!

Jag hade ingen aning om att cashewnötter är så vansinnigt dyrt! I och med att jag under ungefär tio år av mitt liv har klassats som hyperallergisk mot alla slags nötter, har jag inte hunnit bekanta mig riktigt med sorter och prisklasser som jag inte konsumerade innan min allergi slog till - men efter lunchen hos Mattias och Elenor, där det bjöds på en kycklinggryta med cashewnötter, så kände jag att jag också vill prova att laga något liknande.
Således, glad i hågen glömde jag att köpa cashewnötter på min veckohandling i söndags kväll, och fick istället handla enkom cashew igår - och en påse med 400 gram kostade inte mindre än... ja, jag minns inte om det var 66, 67 eller 68 kronor, men något av de tre alternativen. Hutlöst!

Smakar det så kostar det!

Motsatsen till hutlöst... vet jag inte riktigt vad det är. Hutfullt? Hotfullt? Näe, men hur som helst, inne på det ekonomiska spåret, men åt andra hållet, så fick jag igår mina deklarationspapper från skatteverket. I år slår de på stora trumman! Jag får tillbaka ungefär 3-4 gånger så mycket, jämfört med vad jag brukar!

Guld och gröna skogar!

Förra året betalade jag förvisso in 43 504 kronor, men det var ju inte som att det kom som en chock i samma motsvarighet som detta kom som en överraskning - då var jag ju väl medveten om min reavinstskatt och hade lagt undan pengar till den.

Mitt i skrivande stund här, såg jag Axel jamsa runt på grannens loftgång. Han tror nog att han bor överallt, får jag en känsla av.

Rätt dörr, men på fel hus!
 
Igår kväll var han dock hemma och då hade vi en mysig stund i soffan. Av och till är han vansinnigt kelig och ska ligga på mig oavsett hur stor han är och oavsett hur liten kroppsyta jag har, lämplig att ligga på, så tassarna kan ju komma att sticka ut här och var.

Gullekatt.

Idag är jag ledig och ska snart ut och springa. Långa rundan. Men jag tror inte på rekordtid. Vet inte varför, men det känns bara inte så.
Sen ska jag nog bege mig ner på stan och förhoppningsvis inhandla en penna. Strumpor. OCh... JAg tror att jag hade tänkt mig något mer, men nu minns jag inte. Blamage!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, april 08, 2013

Ge mig en vinterdrog

Ge mig en vinterdrog
Ge mig allt du har
Kom nu jag är kroniskt låg
Bara mörkret hörs
I ditt öga var en storm jag såg
Som sommarsnö
I döda vinkeln ser jag allt du gör


Ja, det känns som att det behövs en drog för att stå ut. Precis när det kändes som att det faktiskt, nästan, äntligen var på väg att bli vår, då laddar vintern om och skjuter i med fler minusgrader och än värre - mer snö. Som bilden dessutom antyder, var det ingen behaglig upplevelse att sätta sig i bussen i morse.
Pekpinnar om att bussarna ska hålla minst tio plusgrader behövs inte, det vet jag och visst hade jag kunnat byta om jag ville - men jag visste att bussen jag hade var en sån som relativt snabbt blev varm. Och javisst, en knapp timme senare hade jag 17 grader hos mig, och innan jag var klar med bussen var det 22 grader.

 Jag är trött och orkeslös i övrigt, men jag hoppas att tuppluren jag just tog, i kombination med maten jag snart ska laga, råder bot på det. Till eftermiddagspasset ska jag för övrigt se till att åter använda vinterskor, för mina fötter har ännu inte tinat. Känner att de är som isklumpar mot mina ben, i den skräddarställning jag just nu sitter i.

Har jag skrivit något om min semester förresten? För någon vecka sen så blev det klart vilka veckor alla på jobbet får semester - och jag fick det jag sökte i sistahand. En delad semester.
Idag studerade jag listan närmare och det resulterade i att jag nyss skickade ett mail till vår personalplanerare där jag ifrågasatte hur det kan vara möjligt att jag, som enligt turordningsplaceringen har nummer 150 på tjänstgöringslistan, fick mitt sistahandsval, när de som står på platserna 176, 177 och 181 alla fick de veckor jag sökte som mitt förstahandsval. Som jag ser det nu finns det varken rättvisa eller logik i det, så det vill jag gärna få utrett.
Jag har fått semester vecka 23, 24, 32, 33, men vill egentligen ha vecka 26-29.

Ordet är fritt, nu är det ditt.