söndag, mars 31, 2013

Really

Ja, jag har ju varit dålig på att skriva här, denna påskhelg. Jag har inte riktigt haft tid, då jag har varvat jobb med familj- och släktumgänge plus att jag har prioriterat digital kontakt med vissa andra framför att sitta här och författa. Emellanåt har vi pratat om så viktiga saker att jag inte har kunnat hitta fokus att mellan meddelandena också skriva något vettigt här.
Men nu så!
Eller ja, det blir nog inget vettigt idag heller.
Jag känner inte riktigt inspirationen just nu, men det handlar inte om att jag skulle ha en sån där "låg period" (de skiftar ju väldigt lätt och snabbt, åt båda håll) - jag är rätt glad just nu. Inte löjligt eller överdrivet på något sätt, men ja... glad att jag har de vänner jag har och att vi har den kontakt vi har.

Sommartid är det nu, och jag glömde inte att stämma om klockorna igår, men jag blir alltid ändå förvirrad när jag vaknar dagen efter (alltså nu för några timmar sen), för då vet jag inte riktigt om jag ska tänka att klockan egentligen är tidigare eller senare än vanligt. Jag vaknade och klev upp strax efter åtta och tänkte att i och med att jag kom i säng rätt sent igår så är det ju troligt att klockan egentligen var strax efter nio då, men när jag sen stämde av med den enda klocka jag inte hade ställt om (säkrast att göra så), så insåg jag att det var tvärtom, klockan var egentligen strax efter sju. Så det var ju dåligt utnyttjande av sovmorgon, för det är ju just vad jag har idag. Börjar jobba kring 14:30-något.
Men morgonen nu har ägnats åt att besvara diverse mail (sånt som ofta släpar efter) och dessutom även en spontan stund av direktkontakt med Wojciech, vilket alltid är lika välkommet. Sen blev det ju alltså direkt detta bloggande, så trots att klockan nu snart är 10, så har jag i övrigt inte lyft minsta handtag. Ingen frukost är äten, jag sitter i sovtröja och mindre god hygien, Axel har inte fått frukost (å andra sidan är han ute) och jag är inte ute och springer än. Men det vill jag hinna med innan jobbet!
... Eller så tar jag det imorgon istället. Jag har ungefär samma tjänst då, fast avgångarna ligger en kvart... ja, antingen tidigare eller senare. Bara 676:or både idag och imorgon alltså.
Hm, får se hur jag gör med träningen.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, mars 30, 2013

Pound the alarm

Det blev inte mycket till inlägg igår, och det blir det fasen inte idag heller. Jag måste prioritera annat. Ibland är ju annat viktigare.
Men glad påsk!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, mars 29, 2013

Youtube when at best

Snyggt, fyndigt och välsjunget!

Glad påsk!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, mars 28, 2013

So fat, fatso!

Natten som var, var den tredje i min och Axels samvaro, då han var ute. Det var inte planerat, han hade ju varit ute nära nog hela min arbetsdag (13,5 timmar) och kom in med mig när jag kom hem. Jag hade dock helt glömt att en granne skulle plinga på och lämna in ett upphittat busskort som jag i min tur skulle lämna in på jobbet - så jag hade ju bara på mig morgonrock (jo, kalsonger under), då jag inte tyckte att det var idé att klä om till mer klädsamma kläder efter att uniformen hade åkt av. Jag öppnade tveksamt dörren, då jag fortfarande inte kom ihåg att jag väntade besök - och då smet han ut. Axel, vill säga. Oklädd som jag var, kände jag varken för att klä om eller gå ut i morgonrocken och vissla tillbaka honom, plus att jag lockades lite - inte mycket - av tanken på att få en natts ostörd sömn. Annars vaknar han allt som oftast före mig, ofta kring 3-4 på natten/morgonen och idag skulle jag upp 5:25 och då skulle han nästintill garanterat vakna före mig och därigenom väcka mig för att antingen få frukost eller för att få gå ut - eller båda delar.
Visserligen öppnade jag dörren och visslade i dörrhålet ett par gånger, men det räcker sällan på kvällen då han brukar röra sig längre bort. Så var fallet även nu.
Och jag sov gott, det måste jag säga. Men jag tyckte inte att det var helt kul att han inte synliggjorde sig då jag klev upp eller innan jag hann iväg till jobbet.
Men jag hade kort och tidig arbetsdag, var hemma igen redan strax efter 8:30, och då kom han och ville in. En stund.
Nu ligger han dock här bredvid mig i något som kanske ser lite obekvämt ut:

Uppförsbacke?

Ja men i övrigt idag då? Jag tänkte hoppa över jobbet i och med att det var en så kort arbetsdag, men så kom jag på en anmärkningsvärd detalj. Det enda jag har gjort idag, har varit att köra linje 676X, som alltså är en specialvariant av 676:an, som blott har tre avgångar per vardag och det enbart från Norrtälje. 6:36, 6:44 och 6:53. Man plockar enbart upp folk på Norrtälje busstation, i Gustavslund och på Campus Roslagen och folk får sen bara kliva av vid Roslags-Näsby, Mörby centrum och slutligen Danderyds sjukhus.
Jag körde den första avgången (det gör jag alltid de gånger jag kör X:et) och den bussen ska parkeras i Danderyd för att föraren sen ska åka tillbaka till Norrtälje med det andra X:et, när det kommer in och vänder tio minuter senare.
Sist jag hade den här tjänsten så erbjöd jag mig att gå upp i min kollegas buss och kolla så att ingen satt kvar - vilket det då gjorde. En man som inte hade uppfattat att Danderyds sjukhus var sista stoppet.
Idag - samma sak! Inte samme man dock.
Det anmärkningsvärda är ju dels det, att det två gånger sitter folk kvar på 6:44-avgången, när jag på min avgång inte har några såna "problem". Det kan ju bero på att jag gärna kommunicerar med mina passagerare via högtalarna.

Hemma igen började jag med att tömma diskmaskinen och fann då att något annat anmärkningsvärt inträffade. För en stund var alla mina tallrikar, fat och glas på sin plats i skåpet. Det kan man tro skulle hända varje gång jag tömmer diskmaskinen, men ack nej. Oftast har jag hunnit påbörja något nytt glas som står i diskhon och väntar på att få komma in i maskinen.
Jag kände mig tvungen att föreviga denna milstolpe:

 Sex av allt i tallriksväg (och äggkoppar), åtta av allt i drickglasväg

Sen blev det att jag stack ut och sprang. Jag hade ingen vidare lust alls, som så ofta förut, men tänkte att jag skulle ta den korta och snabba rundan för att få det snabbt överstökat, plus att jag har har planer på att ta den långa vändan på söndag. Jag försöker få in en rutin på att springa två gånger per vecka, en gång den långa och en gång den korta.
Jobbigast? Den korta. Att försöka hålla högre tempo än vad som känns bekvämt hela tiden, det är mer jobbigt än att springa långt i ett relativt behagligt tempo, där jag bara då och då, ökar farten. Låt gå för att det som jag tycker är ett behagligt tempo är ganska snabbt, men det är ändå stor skillnad.
Idag slog jag inte något rekord. De 4,36 kilometerna tog mig exakt 19 minuter idag, att jämföra med 18:21 som det blev sist.

Pustar ut i solen

Efter dusch blev det till att uträtta lite ärenden nere på stan - jag tog stadsbussen, vilket jag tycker är rysligt bekvämt när jag precis har varit fysiskt aktiv. Den går på minutslag 09 från Färsna och minutslag 52 från busstationen tillbaka hit. Fast "tillbaka" är ju bara som jag ser det. Egentligen är det 09-avgången som är tillbaka härifrån sett till hur körningarna ser ut, men det är ju bara en (parentes).
Bland annat köpte jag en till kniv i min samling. Och faktiskt även en framtida present.

Hemma igen njöt jag lite av solen på balkongen innan jag började förbereda för middag. Förbereda ja, för klockan 16:00 var det styrelsemöte igen och att äta innan det gick inte för sig, då min middag (plankstek) fordrade ett glas vin. Och jag vill inte komma vinig till ett möte.

Inte jättevarmt, men skönt en stund

Mötet då, ja återigen var sekreteraren frånvarande och åter fick jag ta hennes plats. På ett sätt kan jag ju tycka att någon annan kunde få hoppa in på den rollen, men å andra sidan så tror jag ju att jag är bäst.

Planksteken sen, blev misslyckad. Inte så att den inte var god, men den blev inte som jag ville. Duchessen blev som så många gånger förr, för lös. Att jag ständigt gör om misstaget att ha i för mycket mjölk/grädde (matlagningsgrädde i detta fall)! Jag häller först på lite och sen envisas jag varje gång gång med att ta lite till, och detta lite till är det som stjälper hela lasset. Plus att det blev för mycket ägg. Ett helt ägg (utan skal, givetvis), och en äggula ville jag ha, men separationen gick minst sagt uselt och halva vita nummer två följde med.
Köttet så, det blev well done. Så vill jag inte ha mitt kött! När det gäller finare oxkött så står jag ju och skär ut små råa tunna bitar som jag gladeligen mumsar i mig innan tillagning av köttet - rått kött är vansinnigt gott! - så jag vill ju ha köttet mer åt det blodiga hållet. Man kan ju tro att lite stekyta och så centimetervis av rått kött inuti skulle passa, men nej, då blir det för mycket av det goda. Och i och med att att det då ändå fanns något jag ville undvika i ena änden och sen något annat jag ville undvika i andra änden, ja, då lät jag rädslan för för rått vinna.
Som sagt; gott, men långt ifrån den perfektion jag vill uppnå.

Efter maten, eller snarare; mot slutet av maten, blev jag mätt. Inte lite mätt. Inte mycket mätt. Inte proppmätt. Jag blev galet proppmätt! Nästan så att jag kände att det måste ha varit sådär Adolf Fredrik kände sig strax innan han dog semledöden. Jag låg i soffan och flämtade och försökte idissla ett tag, med köksdisken väntande, men kände att innan jag kunde frammana ork att ta i tu med den, så måste jag, av rent överlevnadsmässiga skäl, gå en liten promenad först. Tanken på det kändes ju inte lockande, men jag visste att det skulle göra gott - och det gjorde det. Magen kändes bättre sen.

Nu har jag alltså ett protokoll att renskriva, men jag tänker inte göra som sist, att jag skriver det nu på kvällen. Klockan är ju redan massor. Får bli på lediga dagen imorgon istället.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, mars 27, 2013

On the other hand

Jag måste skriva ett till inlägg idag, känner jag. För jag har ju faktiskt haft en bra dag, när jag tänker efter. Det är vissa saker som gnisslar medan andra funkar bra och jag tappar lätt fokus när jag... Ja, jag vet egentligen inte när. När energin sviker, gissar jag.
Men nog om det. Dagen har på många sätt inte kunnat bli bättre. Eller på två; dels fick jag med mig både Johan och Simon på min sista 676:a för dagen (jag har i och för sig bara kört två - inte två varv, utan två turer) och det är så grymt trevligt att ha trevligt sällskap! Simon klev i och för sig av vid Roslags-Näsby (nej, vi har ingen avstigning där, men är man personal och dessutom frågar fint, då får man), men Johan hade jag väg mig hela vägen fram och lite mer därtill. Tiden går så mycket snabbare med sällskap! Och när jag sen kom till garaget, ja då var det trevligaste servicemannen Niklas som kom in och växlade några ord med mig innan han tog över bussen för att tvätta och tanka den.
Trevliga kollegor kan göra dagen!

Och igår, då hände ju det som jag länge har tänkt, kanske utan att formulera tanken, men en passagerare som jag inte känner, annat än att jag känner igen att hon har åkt med mig förut och då kallat mig "bästa föraren!", hon väntade ut flera avgångar på tekniska, för att få åka med mig! Jag trodde först kanske att hon väntade på något sällskap, men ack nej. Det var mig hon skulle med! Så fin gest, hon hade ju säkert kommit hem närmare en halvtimme tidigare om hon hade åkt med första bästa buss.
Fast ärligt talat - den kollegan skulle jag helst också slippa åka med. Han har en sån butter-aggressiv framtoning, så han är en av de kollegor jag gillar minst.
När denna passagerare väl gått på så kallade hon mig bästa föraren igen, då hon klev på, och sa att "det är alltid ett nöje att åka med dig", då hon klev av. Hurra!

Livet har sina uppgångar också.

Förresten, det här med att fetmarkera vissa ord i varje stycke - jag skiter i det. Det är inte jag, jag fetmarkerar när jag tycker att det behövs.

Ordet är fortfarande fritt och ditt.

Here I go again

Det känns som att jag börjar återgå lite till den jag var för ett par månader sen, då energin liksom hela jag konstant var låg. Kanske är det att dra på för stora växlar som jag ofta (alltid?) gör, det kan ju vara tillfälligt låga nivåer av lyckoämnen i kroppen - men ja, kontentan är att jag inte känner mig riktigt glad.
Det är lite svårt att sätta fingret på vad det beror på, förmodligen är det en kombination av många faktorer där framför allt en för låg självkänsla är den största faktorn. Och för lite sömn är nog lite av en utlösande faktor.
Jag har ju så många gånger hävdat att det värsta jag vet är ignorans, när folk bara struntar i mig eller rent allmänt inte bryr sig. Motsatsen till ignorans torde vara bekräftelse, och det är kanske det jag tycker att jag får för lite av?
Men det är ju inte sant. Eller? Jag vet inte själv.
Något skulle behöva förändras, men jag är osäker på vad. Förmodligen är det något som har med mig själv att göra.
Saken är att jag har ju inte svårt att vända och bli positiv, min sinnesstämning kan vända i tvära kast och gör det ofta flera gånger per dag. I jobbet hälsar jag ofta glatt (jag hälsar alltid, men kanske inte alltid glatt) på mina passagerare och det är ingen falsk känsla. Jag blir glad av att de kliver på, och det är ju små och många glädjedoser varje dag.
Sen har jag lätt att dras med i andras förfall, i synnerhet när det råder brist på raka besked och jag istället får gissa mig fram till varför folk beter sig annorlunda. Jag har nog lite för lätt för att ta på mig känslan av att allt har med mig att göra, att all kommunikation där jag är involverad som blir dålig, blir det på grund av mig, att jag gör eller inte gör något, så att det blir fel.
Det borde ju rimligen inte vara så. Men det känns så.
Jag kunde ju verkligen önska att jag var lite mentalt starkare nu efter mina 26 levnadsår, men jag känner mig som en osäker tonåring på många plan, fortfarande.

Nej, dusch och mat på det här, så blir det säkert en dräglig eftermiddag också.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, mars 26, 2013

Högt & lågt

Dagens rubrik vet jag att jag har använt förr, men detta är också mitt just nu 3208:e inlägg (och kommer förbli så, så länge jag inte tar upp bakåtbloggandet som nu var hemskt länge sen) - och då är det kanske naturligt att vissa saker kommer igen?
Jag tycker att det är en riktigt bra rubrik när man vill avhandla vitt skilda saker, nästan som diskrepanser. Ordet diskrepans hade någon skrivit på en tidtabell i förarhytten i bussen jag idag hittills enbart har kört, och det var ju ett typiskt sånt ord som jag visste att jag egentligen vet betydelsen av, men då var tvungen att googla.

Det var två saker som hände igår, som jag vill ta upp. En ovanligt bra och en ovanligt dålig. Eller, ovanligt... Ingetdera har orsakat glädje- eller sorgetårar, så vi rör oss inte i de ytterligheterna. Men likväl.
I film brukar folk vilja veta de goda nyheterna först, när de får valet och ska höra både bra och dåliga nyheter och i och med att kronologin också föll sig så.

Jag körde en 621:a från Åkersberga till Norrtälje det sista jag gjorde igår, avgick 18:40 - även om min buss-pc först inte tyckte att det fanns en sån tur, utan att jag istället skulle avgå 4:47 från Rimbo som nästa grej efter ankomsten till Åkersberga vid 18:26.
Åkersberga tillhör norrortsdistriktet i SL:s uppdelning, och trafikeras således i huvudsak av Arriva, ett företag som det minst sagt har gått knackigt för i sin trafikuppstart. Det är ju framför allt passagerare och förarna som jobbar för dem som har drabbats, alltså inte direkt jag, men jag har ändå hunnit få en väldigt dålig uppfattning om dem som företag.
Men, det finns ljuspunkter! I och för sig gäller detta en enskild arrivaförare mer än företaget i stort, men ändå.
Såhär va:
Jag mötte en 626:a som kom från Ljusterö i halvmörkret på väg hem, som alltså körs av Arriva. Vi hälsade med blinkers, som brukligt är.
En liten stund senare fick jag ett anrop på radion, ett som jag redan via ljudet kunde höra, att det kom från en annan buss och inte från trafikledningen.
Det var föraren till just denna 626:a, som frågade om jag visste just hur man gör som han gjorde - direktanropp mellan bussarna från en av Arrivas bussar till en av Nobinas. Det hade jag ingen aning om (men nu vet jag) - men jag tycker att själva gesten var så omtänksam!
Han som ropade upp kan omöjligt ha sett mig (fysiskt som person, bussen såg han förstås), så han kan ju inte ha haft en aning om vilken grad av butterhet jag besatt. Alla skulle ju inte bli glada för ett sånt anrop, det utgår jag ifrån.
Detta kan vara värdefull kunskap, framför allt vid Danderyds sjukhus.





Det som då föll i mindre god jord hos mig är överhuvudtaget inte jobbrelaterat. När jag skickade ett meddelande till Wojciech om ungefär vilken tid jag skulle vara hemma, gällande våra skype-planer, som han hade föreslagit, så fick jag tillbaka att han tyvärr måste ställa in dessa planer, på grund av resande igen.
Alltså, min värld går inte under för en sån sak, men visst att jag blev besviken. Jag får ju ändå ha förståelse för anledningen han presenterade, men samtidigt känner jag... ja, jag vet inte. Han skulle haft en hel dag hemma (igår) mellan flängandet, men flängde alltså iväg redan utan att ha haft hela denna dag hemma. Om det där inte lugnar ner sig då han flyttar och byter jobb, då kommer det att bli ansträngt att hålla kontakten vid liv. Inte omöjligt, men svårt.



Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, mars 25, 2013

Snett är inte rätt

Jag sitter och fundera ut vad för specifika ämnen jag ska försöka förhålla mig till idag, för jag försöker ju så sakteliga ändra om lite i bloggandet här. Jag har ju till exempel, efter alla dessa år, först nu börjat använda mig av etiketter (gissar att det heter tags på engelska) och tänker mig att jag på vis ska få lite mer struktur. Jag hyser i och för sig inga jätteförhoppningar på att det skulle bli alltför varaktigt, då jag ofta tenderar att planera stort och resultera smått. 

Igår frågade Wojciech mig om vi inte kan prata på skype imorgon (alltså: idag), och det var ju rent av att en liten fjäril pirrade till i magen då! Han har ju varit outsägligt upptagen på sistone med både avveckling av jobb, flyttplaner och så alla dessa resor. Jag börjar ha svårt att hålla isär var han har varit och inte nu. Nu sist var han på Malta, imorgon åker han till Polen, men kort innan Malta minns jag inte. Eller jo! Haag!
Jag tycker ju det vore fantastiskt om jag hade möjlighet att resa mer, men jag tror nog att det där hade varit i mesta laget för mig. Jag hade förmodligen fått ågren över att jag inte hann med vardagsbestyren hemma. Och träning, såvida jag inte hade varit såpass disciplinerad att jag hade tränat på alla resmålsplatser. Det kanske han gör, men han nöjesreser ju inte bara, ofta ska han ju på föreläsningar och möten av allehanda slag, så jag vet inte hur mycket det hinns med.

Dagens ögonbrynshöjare var jag just med om, precis mellan styckena här. Jag gick på toa först och sen in i sovrummet för att hämta telefonen och tänkte då att jag skulle pussa lite på Axel som hade gått in med mig när jag kom hem för en stund sen - men han var inte i sovrummet. Och det var lite märkligt, för är han inte i vardagsrummet eller synlig på vägen därifrån (det är alltså där jag sitter och skriver) till badrummet, ja då borde han rimligen vara i sovrummet. Släppt ut honom igen hade jag ju inte gjort, så jag gick runt och började leta på alla möjliga och omöjliga ställen, vissla och ropa - men hur försvunnen i en trerumslägenhet kan man vara?
Rätt som det var hörde jag en duns från sovrummet, då jag var i hallen (alltså precis intill sovrummet) och så var han synlig. Men vad han hoppade ner ifrån, det är ännu ett mysterium.

Ett debakel jag har efter varje ledig helg, eller åtminstone efter varje ledighet där jag har tvättat uniformen, är att sätta tillbaka namnbrickan i västen och/eller på tjocktröjan. Jag har ju en på varje, men det blir aldrig rakt på första försöket. Och placeringen, den må se bra ut då jag står och håller i västen, men när den sen sitter på, så måste jag ändå flytta. Kontentan är kanske att jag fortsättningsvis bör ta på mig namnskyltarna när respektive plagg redan sitter på.

Det där är inte rakt...

Ett annat debakel som också är återkommande, men med mer slumpmässig frekvens och inte alls lika ofta, drabbade mig då jag klev upp i morse. Som vanligt satt telefonen på laddning över natten och som vanligt drog jag ut laddaren ur både telefonen och eluttaget, i och med att laddaren ju annars ligger där och drar ström helt i onödan. Men - jag drog inte ut transformatorn till laddaren, utan transformatorn till klockradion. Den slocknade alltså och behövde sen ställa in både tid, datum och år. Suck. Och i och med uniformsbestyren så tog det mig hela 20 minuter från uppstigning till dess att jag var klädd och klar för att börja fixa frukost. Lite av ett lågvattenmärke?

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, mars 24, 2013

That's what friends are for


Mother's always right

Jag slår nya rekord hela tiden, men jag undrar hur länge det är hållbart. Min 12,15 kilometer långa runda tog mig idag 56 minuter och 53 sekunder. Det är nästan tio minuter snabbare än vad samma runda tog mig första gången jag sprang den, då jag började årets löparsäsong i slutet av januari.
I och för sig är slingan nu inte riktigt den samme då vägen är omdragen i Vigelsjö på grund av bygget av västra vägen, så jag vet inte om det gör att jag sparar in några sekunder. Skulle kunna vara så.
Å andra sidan gick mitt skosnöre upp idag, frustrerande nog. Det drog jag av fem sekunder mer för det jag drar av för tiden det tar för mig att lägga telefonen i fickan, stänga den, stanna vid olika övergångsställen och ta fram telefonen och stänga av tidtagaren igen. Normalt drar jag bort 25 sekunder, idag drog jag alltså bort 30.
Min snabbaste tid på en lång sträcka är 13,17 kilometer på 1:01:01 (en timme, en minut, en sekund), vilket ger ett snitt på 4:38 (fyra minuter, trettioåtta sekunder) per kilometer.
Min snabbaste tid på en kort sträcka är 4,36 kilometer på 18:21 (arton minuter, tjugoen sekunder), vilket ger ett snitt på 4:13 (fyra minuter, tretton sekunder) per kilometer.
Dagens snitt låg på 4:41, alltså tre sekunder långsammare per kilometer än den snabbaste långa  gången... och  27 sekunder långsammare per kilometer än den snabbaste korta gången. 
Så snart är jag nog där. Inte att jag tror att jag kommer ner i den snabbaste korta distanstiden på lång distans, men jag antar att om den här utvecklingen håller i sig, så kommer jag komma ner (och slå) min snabbaste långa distanstid.
Men någonstans måste det ta stopp, gissar jag. För ett par år sen, då jag också klockade mig och ville bli snabbare och snabbare hela tiden, då fick jag väldiga problem med mina knän i samband med det. Det vill jag ju inte återfå.

Jag har förutom löpning även promenerat lite med mor och syster och då... gjort bort mig lite.
Vi kom till en isig backe där mor och syster gick åt sidan, men jag fortsatte på det isiga och svarade "men jag tänker inte ramla", när mamma sa att jag skulle "akta huvudet när du ramlar". När, inte om.
Och vad händer? Jo, jag drattade förstås omkull!
Men fallet dämpades inte av mitt huvud, utan mer strategiskt av min gluteus maximus.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, mars 23, 2013

Arty

Det är ju svårt, det här med att skriva om en katt egentligen vill ha hela ens ena arm som huvudkudde. Det är just vad min lille (nåja, inte så lille) Axel vill nu, där han ligger i min famn och knorrar, men jag skriver för jäkla dåligt med bara en hand. Alltså får jag pausa lite i skrivandet emellanåt för att ge honom en kompensationsklapp eller två.

Ett annat tillfälle då en del av mig användes som huvudstöd

Idag var familjen Lundebring bjudna på vernissage på en bekant till familjen (Ellen)s glasutställning i Elimkapellet i Norrtälje. Det måste jag säga var riktigt roligt, kändes kulturberikande på ett slag som jag inte så ofta känner att min vardag ter sig annars. Det var tal av kommunens kulturchef, snittar, bubbel och så fin glaskonst som hon har blåst själv. Fantastiskt! Min mor slog till på en pjäs. Hon hade velat ha den som är mest i fokus på nedanstående bild, men den hann bli såld innan hon fick chansen, så hon tog den som i den här bilden är minst i fokus, den med blomman i.

A piece of art

Lite lustigt var att jag blev omkramad och fick höra idel lovord, inte av Ellen, eller jo, vi artighetskramades också, men av hennes pappa som jag (också) är vän med på facebook. Det blev ingen av mina medfamiljärer, de fick nöja sig med ett handslag. Han sa något om att han beundrar mig och att jag skriver så mycket tänkvärt och det ena med det andra - och då tror jag inte ens han har hittat hit, där jag nog tycker att mina mest tänkvärda ord emellanåt slinker ner, snarare än på Facebook. Jag omnämndes även som världsberömd, förmodligen i och med att jag på senare tid har varit med i diverse tidningar vid ett flertal tillfällen.
Och jag fick också höra att en kompis eller liknande (på grund av sorl uppfattade jag inte alla exakta ord) till hennes storebror (lika gammal som jag) hade åkt buss från Stockholm till Norrtälje och berättat att hon hade åkt med den trevligaste bussföraren någonsin - och de hade på något vis kommit fram till att det var jag (!). Jag vet inte riktigt hur, men kanske att han visade mig på Facebook och frågade "var det han?", för hur skulle de annars komma fram till att det var jag?
Men det kändes ju snudd på förläget, vi var ju inte där för min skulle, det var ju Ellen som skulle vara i fokus.
Fast det var hon, tror inte hon kände sig som annat i alla fall.
Fint var det.

Earth Hour har kommit och gått och den har jag tillbringat i lågornas sken på Harsjövägen, med sällskapsspel under näsan. Trevligt.
Jag vann dock inte. Tror jag kom sist. Eller tvåa? Vi var bara tre, liksom hela dagen i övrigt, då far har varit upptagen på annat håll.

Ej tagen under Earh Hour, men väl igår.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, mars 22, 2013

The green lantern

Jag var inledningsvis och rätt länge motståndare till smartphones. Touch och appar, tänkte jag - vad behöver jag dem till? Telefonen jag hade var bra på alla vis - utom att den i en allt mer eskalerande takt glappade i laddningsuttaget, så att jag till slut varken kunde använda handsfree eller ladda den. Åtminstone det sistnämnda känns rätt essentiellt.
Det blev en smartphone av fabrikat Sony Xperia S, och den har minsann inte så sakterliga, utan rätt snabbt, fått en central roll i mitt liv. Fortfarande tycker jag att sms-skrivandet (och allt annat skrivande) är mer omständigt än med en dumbphone med riktiga knappar, men i övrigt är den ofta en källa till glädje, på ett sätt som min gamla telefon inte var.
Samtidigt tar saker ofta längre tid för mig att göra nu, då jag ofta stannar upp i det jag gör då telefonen signalerar att någon vill mig något på något ställe, vilket den i de flesta fall gör med sin lysdiod som lyser i olika färg beroende på vad som har hänt. Viss färg kan jag ställa in själv, annat har den valt.
Minst roligt är det när det blinkar rött, då är den på väg att dö. Mellanroligt är när den blinkar blått med långa blinkningar, då har någon kommenterat/taggat/skickat vänförfrågan/bjudit in till något på Facebook. Gillningar (likes) bryr sig telefonen dock inte om, och tur är väl det. Roligt är det när den blinkar blått, men med snabba, korta blinkningar. Då har jag fått sms.
Riktigt roligt är det när den blinkar lila eller grönt, för det betyder generellt sett att antingen Wojciech eller Tony har skrivit till mig. Generellt på det vis att lila är Whatsapp's sätt att meddela sig om meddelanden och grönt är Facebooks sätt att tala om att mail/chatt (det är ju samma sak) har inkommit. Och det är bara Wojciech jag kommunicerar med på Whatsapp och i huvudsak Tony på Facebook.




Grönt - Tony har skrivit!

Jag har andra konversationer igång på Facebook också, men de andra är mer i mailform, där det skickas längre texter med längre intervall. Tony är det inte så med, vi återupplever det gamla msn messenger-chattandet, med undantag för att båda faktiskt inte behöver vara online samtidigt.
Jag tror att jag har sagt det förr, men jag säger det igen - jag har verkligen saknat den här rätt intensiva kontakten att ha med någon. Någon som mer eller mindre konstant har tid att slänga iväg ett meddelande som kan vara i olika grad innehållsfullt, men ja, ändå. Det är fint att känna sig omtyckt på det viset.
Och att det blev Tony var ju lite av en slump, men hela vår relation är nog så. Jag minns inte hur vi hittade varandra från början och jag minns inte varför vi länge hade ett uppehåll i kontakten och jag minns heller inte hur det började nu igen - men trevligt är det! 

Bra idag:
  1. Jag slutade jobba jättetidigt och har ledig helg.
  2. Jag har storstädat hela lägenheten.
Mindre bra idag:
  1.  Jag började jobba jättetidigt idag och fick ungefär fyra timmars sömn totalt under natten.
  2. Jag tappade min tunga sköldpaddsskulptur rakt på min fot under städningen. Foten är ömmar än.

Nu ska jag göra en räksoppa!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, mars 21, 2013

For Reasons Unknown

Gah, jag har gjort det igen! Svängt ut åt fel håll från busstationen (här i Norrtälje) när jag körde 657:an mot Campus Roslagen. Jag svängde ut som om jag körde 657:an mot Vigelsjö - men det var ju därifrån jag kom. Det har hänt en gång förut, men då kom jag på det innan nästa sväng, så att jag enkelt kunde göra ett ärevarv inne på stationen och åtgärda felet, men inte denna gång.
Och ingen sa något, det var jag själv som efter den svängen kom på att, "fan, jag ska ju mot Campus..."
Grejen var väl den att en kollega hade klivit på precis då jag skulle avgå och där och då glömde jag campus, utan fick för mig att han klev på för att han skulle till garaget - vilket han också skulle, så vi var två som fick samma hjärnsläpp.
Men det var alltså jag själv som kom på att det var fel, så jag släppte av honom och gjorde sen en liten krok via Narvagatan för att sen komma på rätt kurs. Det gick jättebra, men ja, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt denna hjärndödhet som tycks uppstå så lätt när jag kör stadsbuss. Ack.

Jag har sovit en sväng och är trots dusch fortfarande bedrägligt seg. Skulle helst sova ännu mer känns det som, men jag måste ta tag i matlagning och sen en inspirerande andra halva av arbetsdagen där linjerna 655, 625 och 644 står på menyn.

I övrigt längtar jag så oerhört mycket efter våren nu! Gah, det är så uttjatat med dessa minusgrader som ständigt möter mig, i synnerhet på morgnarna när jag cyklar till garaget. Det biter i kinderna och benen klagar att de inte fick långkalsonger.

Visst, solen skiner...

Avslutningsvis kan jag meddela att jag är vansinnigt irriterad på min telefon just nu. Den hade rätt som det var, bestämt sig för att att sms-signalen skulle bränna av så fort jag fick meddelanden på facebook. Så ska det inte vara, så jag stängde av den funktionen - och det fick då till resultat att den inte heller blinkade med dioden, trots att jag har det valet aktivt, att den ska blinka. Som som jag vill. Ljud vill jag minimera, men ljus får gärna visa att det händer saker.
Inte blev det bättre av att jag startade om telefonen heller. Smartphone, ja... Det går för långt när den själv ändrar sina inställningar.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, mars 20, 2013

You did it my way!

Karlavägen 23 är min adress en dag i veckan fyra veckor av fem, den femte är det två dagar. Idag är en sån dag, men idag är jag märkligt nog ensam här. Precis som i gamla tider då det (kändes som) att det bara var jag som hade delat här hela tiden. Då var jag ensam mest jämt, och ja, nu upprepar det sig. Konstigt, då det är minst åtta tjänster per dag som har delat här. Det kan omöjligt vara värt för alla att åka hem och sen åka tillbaks? Eller? Jag tycker ju inte det, för egen del.
Och speciellt många kan väl ändå inte föredra lokalen vid terminalen på Tekniska högskolan? Den är minst sagt sunkig. Och trist.

Något annat som var rätt trist var köläget idag. Jag hade avgången från Norrtälje 7:29 och då är ju klockan ungefär en timme senare när man kommer till de mer centrala delarna och på den här tjänsten har det aldrig tidigare varit problem att ta sig in till Stockholm... och det var det kanske inte nu heller, jag blev långt ifrån så sen som vissa andra. Köerna började redan vid Arninge, vilket är hemskt långt bak.
Jag blev bara tio minuter sen totalt dock, så jag ska inte klaga.
Jag kan ju dock inte låta bli att fundera på vad det är som gör att det blir köer på vissa avsnitt sådär, vissa långa avsnitt - det måste ju vara en kombination av mängden fordon, antalet ställen där man måste lämna företräde och folks körsätt, gissar jag.

För att vända på pannkakan till det som är motsatt till trist (nämligen glatt), så måste jag ju inflika att min vän och kundvärdskollega Louise idag klarade teorin till D-körkort! Nu är hon på god väg att uppgradera sig från vän och kundvärdskollega till vän och bussförarkollega!
Fast... Jag graderar inte bussförarna som bättre vänner än kundvärdarna. Snart ska jag gå iväg och hitta min vän och kundvärd Johan och äta lunch med honom, och han är ju en av de kollegor jag tycker allra bäst om. Å tredje sidan hoppas jag att han också ska vilja ta busskörkort i framtiden, något han ställer sig rätt positiv till.
Louise var för övrigt hemma hos mig och pluggade lite igår. Alltså, jag förhörde henne på lite av det hon hade skrivit, och ja, det gav ju bevisligen frukt. Fast jag ska understryka att jag inte tar på mig äran för att hon klarade det inte, det var helt hennes förtjänst. Bra jobbat!

Som sagt, nu ska jag iväg och leta efter Johan.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, mars 19, 2013

In memoriam

Käre farbror!

Jag tänker mycket på dig och kanske ännu mer på mina tre yngre kusiner som alla har förlorat sin far. Och min far som har förlorat sin lillebror. Och min farfar som har förlorat sin son.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, mars 18, 2013

Darn gum!

Nu sitter jag och försöker utröna om lättjan eller kämparglöden ska segra idag.
Ja, det gäller löpning. Jag har redan veckohandlat och städat här hemma och planen är att springa också, den långa rundan, men temperaturen är lite åt det lägsta laget med fem minusgrader och inte så soligt, så det bär ju emot lite. Visst att jag kan klä mig, men när luften är för kall så blir det kallt i kroppen då jag andas mycket mer när jag jag springer och på så vis suger i mig av den kalla luften på ett annat sätt.
Alternativet är att springa i Stockholm på min delning på onsdag - men jag måste ju tänka logiskt. Det är en dag då jag har klivit upp klockan 3:50 och då förmodligen gärna vill hinna sova på min rast - och för att säkerställa att jag ska hinna det, då måste jag ta en säng direkt (för det lär gå, i och med att jag förmodligen kommer till Karlavägen bland de första då), och då faller hela löpningen i och med att jag rent tidsmässigt måste tänka till med ätande och allting, plus att jag oavsett om jag sover eller inte antingen kommer vara för trött eller för seg för att göra bra ifrån mig (förmodligen).
Nej, jag måste ta mig samman och göra det idag. Måste.

En akuttvätt blev jag nödgad till idag, då jag igår gjorde en fadäs med mina bästa jeans.
Jag satt i soffan och tuggade tuggummi. Smaken tog slut och jag lade tuggummit på bordet i väntan på att jag skulle gå där ifrån och då ta med och slänga det.
Vips så pockade datorn på mig, så den ställdes på bordet och blev ju varm undertill som laptops blir, så vips satt tuggummit på datorn istället. Det var jag ju dock lyckligt ovetandes om, vilket jag även förblev då jag flyttade datorn till knät. Det var för sen, då jag var klar med datorn, som jag såg att något inte stod rätt till med mina jeans:

 Innan behandling


 Efter behandling

Ja, jag tvättade inte enbart. Först plockade jag såklart bort så mycket jag kunde, sen stod jag och strök med bakplåtspapper emellan. Idag sprayade jag med ett fläckborttagningsmedel som jag egentligen inte tror hjälper speciellt - men nöden har ingen lag - och tvättade sen. Och det blev ju ganska bra. Inte jättebra, men ganska.

Jag skulle ju dock egentligen vilja titta lite på förändringar till blogglayouten, men det är tveksamt om jag hinner det.
Om förändring eventuellt ska ske, så måste jag ju se vad jag har för alternativ. Jo, alternativen är begränsade om man är i mina skor, för jag hanterar inget annat än färdiga mallar speciellt bra.
Det är dock möjligt att jag beslutar mig att grönt trots allt är skönt.

Ordet är fritt, nu är det ditt.


söndag, mars 17, 2013

Nya tag

Igår blev det inget inlägg, som den uppmärksamme kanske lade märke till. Min ambition är ju att skriva ett om dagen, men som den icke-övermänniska jag är, så misslyckas jag ibland. Ack och ve. Ve och ack.
Igår hade jag fullt upp med att först såsa sedvanligt länge - hade ju kunnat skriva på förmiddag om jag hade tänkt till - för att sen ge mig ut på gator och torg i jakt på dels en ny ryggsäck, dels ett paket skinka och dels ett nytt halsband till Axel.
Min förhoppning var att finna alla dessa tre komponenter på Coop Forum, men där bedrog jag mig. Visst fanns alla tre, men skinkan var det enda jag köpte. Ryggsäckarna som fanns hade antingen spindelmannen- eller barbie-motiv (om jag minns rätt) och var för små och halsbanden hade ingen medaljong att skriva kontaktuppgifter i.
Ja, jag vet inte om jag har skrivit det, men Axel hade ju tappat hela sitt halsband och det kändes ju inte lönt att gå skallgång efter det. Han rör sig ju över rätt stora ytor.
Således trampade jag upp till Flygfältets handelsområde - det som hade varit mitt närmsta om jag hade bott kvar på Flygfältet (nu är det istället Knutby torg som är närmst), nu är det mitt mest avlägsna handelsområde. Å andra sidan har vi väl bara två sådana i Norrtälje.
Där blev det först en ryggsäck på Team Sportia som jag tyckte var både snygg och hade bra pris, samt halsband och lite leksaker till Axel på Arken Zoo.
När jag kom hem och skulle föra över innehållet från min gamla slitna jobbryggsäck upptäckte jag det fatala - den nya ryggsäcken var ju inte mycket större än den ryggsäck jag har fått från jobbet - så jag skulle ju nästan lika bra kunna använda den. Det blev ett jäkla stuvande och funderande för att komma fram till vad jag faktiskt måste släpa med mig, och jag lär inte få in min långärmade tröja där när det är för varmt för att ha den. Fast kanske att jag inte behöver släpa på min välfyllda kasse med reflexer? Den är ju onekligen skrymmande och jag kommer alltför sällan ihåg att göra den lättillgänglig, så att jag enkelt kan räcka över reflexer till de som jag tycker är alltför mörkklädda, och få har på sistone nappat när jag har ropat ut i högtalarna att de gärna får komma fram och ta en reflex då de stiger av.
Jag ska prova hur det funkar imorgon, men annars får jag nog låta reflexfrågan återgå till att bli den enskilde resenärens angelägenhet. Det är ju faktiskt de som ska vilja att jag ser dem, snarare än tvärtom.

Sen var det ju systerhäng för hela slanten! Vi spelade både sällskapsspel och tv-spel, lagade mat och såg film. Hrm, jag höll faktiskt på att skriva "sov film", och det var väl just så freudianskt det bara kunde bli. Jag sov större delen av filmen, The Avengers - som jag har köpt själv. Den var väl inte dålig, det var mer en kombination av att jag var väldigt trött och att handlingen kanske var lite väl actioninriktad, så det var hemskt svårt för mig att hålla ögonen öppna. Rätt som det var snarkade jag till, och det vaknade jag av millisekunden innan jag fick en armbåge i sidan. Louise tyckte att sova gick an, men att snarka var inte okej.
Det kan jag hålla med om.
Men jag brukar inte snarka, det vill jag nästan bensäkert hävda! Alltså, klart att jag kan snarka till, som jag nu gjorde, men en regelbunden snarkning à la timmerstockar - sånt pysslar jag inte med. Då skulle jag antingen ha märkt det själv eller fått höra det av någon som sovit i samma rum (i vissa fall säng) som jag.

Idag har jag och min kollega och vän Mattias varit på Järnia och köpt hyllplan och konsoler och sen satt upp dessa i mitt förråd. Ja, sanningen att säga - Mattias satte upp dem. När jag försökte skruva blev resultatet bara detta. Bättre gick det för honom, och det var ju lite av vitsen med att jag ville ha hans hjälp.
Och vad betalade jag honom för detta?
Au contraire, som fransoserna säger - det här var en sorts betalning från honom, för det som komma skulle.
Efter att jag hade fått upp allt mitt som tidigare stod intryckt på golvet längst in i förrådet, på dessa hyllor - då åkte vi hem till Mattias och hämtade saker ur hans förråd som vi sen ställde på samma sätt på golvet där det nu var tomt. Han lånar in lite plats i och med att han flyttar hit till Färsna, men då inledningsvis blir utan förråd. Och mitt är ju faktiskt stort - igår stod det utöver alla mina grejer (som innefattar mitt gamla köksbord och stolar och min cykelkärra, bland annat), inte mindre än tre cyklar där, varav en ju är en tandemcykel. Plats finns.

På kvällen har jag hängt med familjen på Harsjövägen. Pappa kom hem från fjällen och det var ju skönt att krama lite på honom igen efter vad som har varit en jobbig vecka för framför allt honom, av oss fyra i familjen. Det var nog hemskt skönt för honom att få komma bort lite från allt som har med hans döde lillebror att göra. Identifiering, begravningsplanering och allt sånt.
Nu har han ju vanan inne att se döda människor i och med sitt jobb som kyrkvaktmästare, men när det är någon man har älskat själv är det ju ändå en helt annan sak - inbillar jag mig.
Jag har ju också (sommar)jobbat/vikarierat som kyrkvaktmästare, men jag har inte sett någon död. Jag har dock varit väldigt nära dem, men det har varit stängda kistor mellan oss. Och det är jag tacksam för! Jag hyser ingen som helst önskan att se en död människa och jag rentav bävar för den dag då jag eventuellt måste identifiera någon jag har älskat. Fy jävla fan, för att använda sig av ett befogat kraftuttryck.

Imorgon har jag sovmorgon deluxe och börjar först 14:23, den senaste starttid jag har i den rotation om fem veckor mitt schema har. I och med att det är den första veckan som rullar in nu, kan jag rabbla dem alla... för sakens skull, eller något:

Vecka 1
14:23
05:07
04:47
06:11
04:27
L
L

Vecka 2
06:20
05:10
05:51
06:21
L
05:18
14:31 (okej, det är senare än imorgon - men det är en söndag och räknas inte på samma sätt)

Vecka 3
06:11
05:47
05:47
L
L
11:09
14:16

Vecka 4
05:53
L
05:27
05:48
05:48
L
L

Vecka 5
05:10
05:19
06:23
05:52
05:25
L
L

Jag kliver oftast upp en timme innan jag börjar, så jag har ofta tidiga morgnar. Jag har ofta rätt sena slut också, men dessa tar jag en annan gång.

***
Nu hade jag ingen bild direkt i inlägget, men jag har ändå länkat två. Alltid något. Och så gör jag ett nytt försök att betona något lite extra i varje stycke, kanske för att göra det mer lättöverskådligt? Ja, man måste våga prova nya grepp. Det värsta som kan hända är att det misslyckas, antingen i syfte eller i utförande.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, mars 15, 2013

Dina glasögon av sol passar dig utmärkt, för du är så cool

Jag börjar känna att det kanske är dags att tänka om med layouten på den här kära, gröna bloggen. Kanske mest för att jag på sistone har intresserat mig för andra bloggar som har inspirerat mig. Med "andra", menar jag en. Denna. Ja, det är Tonys och nej, den kanske inte är speciell tycker du - men det tycker jag. Jag tycker att han skriver på ett upplyftande sätt, vilket jag kan sakna hos mig själv ibland. Och han gör ju det jag så många gånger har tänkt att jag borde; skriva om ett ämne per inlägg, istället för en dag per inlägg. Tror man i högre utsträckning orkar läsa då.
Men... Nu är ju jag ändå jag och det här är ju mer av en dagbok för mig än ett media tänkt för andra. Jag borde dock ha mer bilder. Ja, det borde jag.
Det här ju bara det här med att jag i denna mobiluppladdningsålder har blivit så väldigt bekväm av mig, jag tycker att det är omständigt att föra över bilder till datorn för att lägga in dem här. Och blogga från telefonen gör jag inte! Herregud, då skulle ju varje inlägg ta lika lång tid att skriva som de tar att läsa! Okej, jag överdriver min egen förmåga till snabbskrivning på tangenter, men faktum är att jag skriver ungefär tio gånger så snabbt på ett tangentbord än vad jag gör på en touchtelefon. Ja, det är ju ingen exakt och vetenskaplig mätning, men en kvalificerad uppskattning.

Igår hade jag en vansinnigt lång dag. I och med delningen på Karlavägen, som för all del innefattade kvalitetstid med både Johan och i viss mån även Christoffer, så hade jag ju en arbetstid på 13 timmar. För nej, jag vill inte riktigt se Karlavägstiden som min fritid, även om jag inte kör buss när jag är där.
När jag kom hem sen, strax före klockan 19, så hann jag med nöd och näppe släppa ut Axel som varit inne hela dagen (det gick tämligen fort och självgående) och dra av mig mina långkalsonger som suttit på hela dagen, tack vare morgonens 18 minusgrader - som idag upprepades, som en (parentes). Sen var det fullt fläng iväg till grannen där bostadsrättsföreningens styrelsemöte ägde rum. En rätt kraftigt decimerad styrelse där bland andra sekreteraren saknades, så jag förde protokoll.
Mötet pågick till strax efter 21 och jag, mitt nöt, bestämde mig för att renskriva protokollet direkt - något jag började med framåt 22-tiden då jag först hade scannat av de sociala medierna efter potentiellt intressant information. Jag tror dock inte att jag fann någon sådan.
Klockan 23:något hamnade jag i säng.

Klockan 4:00, ja inte på minuten kanske, men däromkring, väckte Axel mig. Jag skulle upp 4:25, så han var lite för tidig för den här felmarginalen nu, men vi gjorde aldrig något avtal igår om man nu ska se det ur hans perspektiv.
Jag brydde mig inte om honom, tänkte att han fick hålla på de där minuterna bäst han ville - jag skulle inte upp förrän klockan slagit 4:25. Men, min näsa kände att det luktade kattbajs på ett vis som den odören inte brukar nå mig om bajset är nedgrävt i lådan som det ska, men dessvärre långt ifrån alltid är.
Så jag klev upp för att inspektera stället bajset brukar hamna på (precis utanför lådan), men där var det tomt. Och Axel fick gå ut, så han vann igen.
Jag gick och lade mig och somnade tveksamt om. Alltså, jag är tveksam till om jag gjorde det.
Oavsett så var det ju ändå tid att kliva upp kort därpå, och då fann jag att bajshögen var belägen i ett hörn i köket där det har hänt förut.

Alltså... Det här med att det ska bajsas utanför lådan är såklart inte kul. Men jag förstår inte vad jag gör för fel! Han kissar ju i lådan, så det här med att sanden jag använder skulle göra ont i trampdynorna, det tror jag inte på. Och jag har ju helt nyligen tömt och skurat ur hela lådan och fyllt på med helt ny sand, så fräschören bör det heller inte vara fel på. Om än att grannkatten var den som premiärkissade, helt fräckt, i lådan då den var nyrengjord.
Övrigt kattdebakel är att jag idag upptäckte att han har tappat sitt halsband. Måste ju köpa ett nytt i det rödaste rappet, i och med att han ju går in till andra. Jag vill ju inte att någon ska tro att han är hemlös.

Idag har jag dock haft en kort dag. Jag slutade redan 10:22, men kom iväg ännu lite tidigare. Omgående blev det en repa på stan, först för att inspektera hyllplansutbudet.

 Typiskt utbud, i alla fall på Rusta

Sen hade jag vidare ärenden mer centralt, på låsfirman. Där skulle det å föreningens vägnar inhandlas låsolja, enligt mitt eget förslag (som jag alltså fick igenom).
Hem blev det via Coop, där jag var tvungen att skaffa lite förnödenheter i och med att mina förråd alltid är i det närmaste tomma vid veckosluten, och detta veckoslut ska jag ha min syster inneboende här, så istället för att låta mig bjudas på middag, ska jag istället bjuda på middag. Då ska man ju ha någonting att äta.
Och någonting att dricka:  

Muste passa på...
 
Hemma igen sen var jag förstås väldigt trött, som man blir efter mycket att göra och lite sömn. Jag hade en liten plan om att jag borde sticka ut och springa i och med finvädret och att det knappt var några minusgrader alls, men orken sa att jag borde lägga mig och sova.
Jag rådslog med Tony - ja, han är ju den jag nu pratar mest med, som genom ett trollslag - och hans idé var att jag först kunde springa, men inte så långt, och sen sova.
Jag vet inte om jag ska skratta över hans briljans eller gråta över avsaknaden av min, för det var ju tamefan det vackraste jag hört sen jag konfirmerades!
Endast en gång tidigare, alltså sen jag började mäta och ta tid på mina rundor, har jag sprungit en kort runda, men då istället sprungit så snabbt jag bara orkade. Den gången blev det 2,1 kilometer på 00:08:56 och då hade jag graderat ansträngingsgraden till 18, vilket är det högsta jag någonsin angett. Skalan går från 6 (extremt lätt) till 20 (maximalt ansträngande). Normalt ligger jag på 16.
Idag när jag sprang så hade jag ett annat utgångsläge och fick hitta på en ny runda som skulle kännas ungefär lika lång, tänkte jag. Jag hade inte i förväg tittat på den gamla eller statistik därifrån, men jag sprang och jobbigt var det, men jag graderade det "bara" till 17. Tiden blev 00:18:21, så jag förstod ju att jag hade sprungit längre än sist, men samtidigt tyckte jag ju inte att jag hade hållit fullt så högt tempo, i och med att jag ändå inte var så slut som jag skulle kunna vara. Fast slut var jag ändå, och med astmatiska känningar.
Men rundan var ju 4,4 kilometer visade det sig, och därmed hade jag nu sprungit snabbare! För snittet på gamla 2,1-kilometersrundan var 4 minuter och 15 sekunder per kilometer, nu var snittet 4 minuter och 13 sekunder per kilometer! Alltså, ja... Jag upphör inte att förvåna mig själv.

Det här med att sova sen, det var som förgjort. I två omgångar har jag försökt, både före och efter mat, men det har inte lyckats. Jag blev för pigg av löpningen, och det får väl ändå ses som positivt. Men det lär också medföra att jag ikväll blir mycket trött.

Just nu sitter jag i mitt vardagsrum med laptopen i knät. Den stationära datorn bråkade med mig, så det fick bli så. Egentligen tycker jag ju bäst om den, men den sviker mig så ofta. Dessutom är det skönt att sitta i soffan.

Klockan 16:15 satt jag också i soffan, och då föll sig solen så att detta fenomen inträffade: 
      
 Ljus genom prismorna = reflexiv explosion av ljus

Bloggen är fortfarande grön, kan vi konstatera.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, mars 14, 2013

Levande charader

Nu har jag inte riktigt ro att skriva, då det springer mer folk än vanligt kring mig här på Karlavägen. Jag är en sån nämligen, som inte får fram något alls, om någon samtidigt står och läser över axeln på mig. Och det jag väl får fram, det blir felstavat och konstigt. Jag blir osäker, helt enkelt.
Således kan man utläsa att jag just nu är ensam i datorrummet igen. Som det ska vara.
 
Det är så roligt med Tony måste jag säga, det är det som glädjer mig mest nu i denna period av allmän nedstämdhet över min farbror - att vi tycks komma varandra närmare och faktiskt bli vänner mer på riktigt än bara på facebook. För det är därigenom vi känner varandra från början, det är inte tvärtom så som det kanske borde vara, att man träffar någon som man sen blir vän med där. Nix. Jag kommer dock inte ihåg exakt hur det gick till, men det var förmodligen jag som tog kontakt. Det brukar vara så. Och mestadels har väl vår kommunikation ägt rum på msn messenger, men det använder jag inte längre och inte han heller, tror jag. I och med att användandet där fasades ut, så fasades också vår kontakt ut. Vi har ju träffats en gång då jag var i Uppsala på andra ärenden, och det var jättetrevligt, men sen blev det liksom inget mer.
Men nu, nu skickas det meddelanden i tid och otid och det är faktiskt djup i samtalsämnena också. Vi pratar om sorg och drömmar och allt däremellan. Mycket jobb, men ja, det är faktiskt himla trevligt, lite som att återupptäcka att man har någon nära, som man nästan har glömt. Eller man och man; jag. Vänskap är fint, sånt mår jag bra av.
Imorse lärde han mig att man kan skicka bilder med chatttjänsten på facebook, alltså bilder som man inte först har laddat upp där på fejan. Det visste inte jag! Han ville illustrera hur kallt han hade det, och lustigt nog hade jag precis innan skickat en liknande bild till Wojciech. Så den fick även Tony, i retur. Ska se om jag kan länka bilderna... Nej, det gick inte, då måste jag ladda upp dem. Det var två likartade bilder, med högt uppdragna halsdukar. Han hade dock sin över näsan. Det tycker jag inte att jag kan ha när jag kör buss, bra om munnen är fri.
 
Jag har idag den Karlavägstjänst där jag kommer hit för sent för att få ett sovrum, så jag har inte sovit något vidare. Vilade dock ögonen i en soffa, men dels är det obekvämt och dels får jag ingen ro då folk går i dörren och sitter bredvid och pratar i telefon och liknande. Å andra sidan är jag inte jättetrött, för Axel och jag gjorde ett avtal igår om att han skulle låta bli att väcka mig under natten - vilken han också höll. Nästan i alla fall. Ungefär en kvart innan alarmet sköt skarpt, då började han jama. Men det tycker jag var inom felmarginalen för vad som ska räknas som godtagbart då man förhandlar med katter. 4:50 stod larmet på. Eller var det 4:55? Inte groteskt tidigt, men tidigt. Så jag ska kanske nappa åt mig en säng nu? För det borde finnas en ledig nu, tror jag åtminstone. En del är ju riktiga långliggare.
Fast det har jag också varit. Jag glömmer ju aldrig den gången jag lade mig i en säng här och vaknade tre timmar senare. Herregud. Men då var jag trött, bevisligen.
 
Nej, jag får nog ta och runda av nu, jag sitter ju vid den dator som man egentligen ska signa in (stämpla in kan man nästan översätta det med) och kolla kommande tjänster och så, så kollegorna har artigt men tydligt markerat att de gärna vill ha åtkomst till datorn inom en snar framtid. Då duger inte detta! Fast jag har såklart påpekat att de kan få gå emellan, då jag ju inte gör något jobbrelaterat. Men vi bor ju i Sverige. "Inte ska väl jag tränga mig före", typ. Och jag vill ju egentligen inte att de ska det heller, det är ju mer ett artigt skådespel. Jag låtsas erbjuda mig, du låtsas tacka nej. Fast båda vill vi egentligen tvärtom det vi säger.
 
Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, mars 13, 2013

Bakom mina solglasögon, kan jag va' mig själv

Det blev ingen Tony-träff igår (han snurrade till det och skickade ett "kommer" klockan 16:36 till mig, då jag hade varit väldigt tydlig med att jag skulle lämna Uppsala 16:13), men det gör inte så mycket. Inte så mycket som i att jag inte hade velat träffa honom, men det var ju väldigt hastigt påtänkt och vi har ändå sagt att vi ska försöka ses den 16:e april.
Han kompenserade upp det hela med att förklara för mig något som min hjärna har brunnit över sen jag först såg bilden - hur det går till. Fast förklaringen ledde ju inte till att jag skulle kunna göra om det själv, så det är inte bara lurigt - det är skickligt också!
Jag vet inte riktigt hur det blev såhär, att vi pratar med varandra varje dag - men jag uppskattar det verkligen! Ett trevligt inslag i en annars rätt ensam vardag.

Fast just igår var ingen ensam vardag, för Sofie kom ju hit på filmkväll omgående efter jobbet. Omgående efter hennes jobb, men det var också omgående efter mitt, kan man säga. Vi slutade ungefär samtidigt igår. Jag 17:52, hon 18:00. Jag cyklar, hon åkte bil - så jag hade inte hunnit byta om när hon kom. Men det gjorde jag, för hur mycket jag än trivs med jobbet, så är uniformen något jag inte vill ha efter arbetstid.
Det var himla trevligt, vi såg Cockpit (som hon inte hade sett innan), och det är ju rolig. I och för sig är jag inte så simultan att jag kan hänga med både i filmhandling och prata såpass mycket som vi gjorde, men jag hade ju sett den en gång förr, så det gick ju bra.
Annars är jag inte alls så social när jag ser på film. Enstaka kommentarer funkar väl, men handlingen blir bortpratad om det pratas för mycket - då missar jag vad som händer.

Idag har jag fått veta att det blir begravning den 4:e april, och det var ju lämpligt nog redan en ledig dag för mig, så jag behöver inte krångla till det med jobbet. Men hade det inte varit en ledig dag, då hade jag förstås gjort det.
Begravningar ser man väl aldrig fram emot, antar jag, och det gör jag inte med denna heller. Det känns jobbigt att tänka på. Och jag tänkte just på det när jag var ute och körde buss, visualiserade kistan och så, och då steg tårarna igen. Utan att svämma över, dock. Men det var ju tur att det var soligt så att det fanns anledning att ha solglasögon.

Det grämer mig lite att jag skulle behöva tala om att min farbror är död för en av mina kollegor också, som var barndomsvän med honom och då och då nämner honom när vi träffas. Jag hade kunnat gjort det idag, då vi var i rastlokalen på garaget samtidigt, men det känns fel när jag vet att han strax ska ut och köra. Det känns egentligen fel att göra det på arbetstid oavsett vad klockan är, men det är ändå nästan så det måste bli, om jag inte ska gå den fega varianten via facebook, men så gör man väl inte? Nej, jag ska försöka ta tag i det imorgon, då jag nästan är säker på att jag kommer träffa honom lite mer avskiljt och då han dessutom inte ska ut och köra direkt.

Nu ska jag ta mig en lur. Har egentligen för kort rast för det, men Axel höll jamsession här i natt igen, så det behövs, antar jag.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, mars 12, 2013

Loss

Nu är det väl dags att ta skägget ur brevlådan eller bladet från munnen eller vad man nu brukar säga. Det är min farbror som är död, och jag kan inte tänka mig att någon av de närmsta nu skulle få reda på det härigenom, vilket jag ju inte vill.
Jag är inte gråtledsen, men det är så tungt att tänka på alla han lämnade efter sig då han inte blev mer än 48 år. En pappa, två bröder och en halvsyster, tre barn (alla yngre än vad jag är) och ett barnbarn, bland många andra. Det är mer sorgesamt att tänka på hur det måste kännas för dem, även om jag också tyckte om min farbror. Vår kontakt var dock tätare när vi kusiner var barn. Sist jag träffade honom var på dopet av hans barnbarn, mitt kusinbarn, i december.
Och i och med att jag tänker så mycket på det här, så måste jag ju också skriva lite om det, det är ju ändå ett slags sätt att bearbeta känslorna.
Det gnager mig lite att jag var ledig från jobbet igår, när det är idag som de tre kusinerna och pappa träffas hos mina föräldrar - då jag är på jobbet. Ja, jag är det ju inte nu (delat som alltid), men när det är aktuellt är jag det. Det hade varit fint, fast samtidigt väldigt jobbigt, att få krama om dem.

Istället är jag på väg till Uppsala då, och det ser ut att kanske bli så att min käre Uppsalavän Tony kommer och säger hej till mig under tidsregleringen där. Jag vågar inte ropa hej över det än, men det blir ett glatt tillskott om han kommer.

Och efter Uppsala slutar jag, 17:52 och då ska jag hem och byta om och sen se på film med fina Sofie. Det är nog bra att göra trevliga saker och därmed få skingra tankarna lite.

I övrigt har jag denna delning sovit djupt och vaknat förvirrad och stressad, som så ofta, och inte vetat någonting om vilken dag det är, om jag ska jobba eller inte och om jag har försovit mig eller inte. Inte helskönt, men djupsömnen behövde jag förmodligen.
Axel väckte mig vid halv fyra i natt, klockan stod på 4:25.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, mars 11, 2013

Torka tårar

Idag har jag varit hemma från jobbet utan att vara sjuk och utan att ha ansökt om ledighet, men också utan att skolka.
Det är ju alltså ett dödsfall som har inträffat i min utökade familj (inte den närmsta kretsen), där ålder inte var den avgörande faktorn, så det är ju lite... ja, jag vet inte vad jag ska sätta för ord på det. Omvälvande?
Igår när jag fick veta det så visste jag inte vilka reaktioner som skulle komma att dansa igenom min kropp och därför tyckte jag att det var lika bra att jag ringde in till jobbet och direkt talade om att jag inte tänkte komma imorgon (alltså idag), för jag hade ju kunnat vara så oändligt mycket mer ur gängorna än vad jag faktiskt är. Alltså, jag är ju på inga vis glad över det som har hänt och inte så att jag rycker på axlarna åt det heller, men utan att mena något illa med det, så är jag inte förkrossad heller. Alltså hade jag mycket väl kunnat jobba idag - men det visste jag ju inte igår och det är ju schyst om personalplaneringen får lite framförhållning till att tillsätta vakanta tjänster.
Men det om detta, jag vill fortfarande inte skriva mer detaljerat än så.

Den här dagen har jag mestadels tillbringat med Sims 3. Jag fick hem den senaste expansionen idag, som jag faktiskt inte vet vad den heter riktigt. Motsvarande expansion till Sims 2 heter Studentliv i alla fall, och jag tror den här heter University stuff på engelska, men på svenska har jag faktiskt ingen koll.
Och min skokartong till slott är färdigt också, inrett och inflyttat av den familj jag konstant flyttar på när jag bygger nya och bättre hus - eftersom det inte är lönt att börja på nya familjer när det i Sims 3 inte går att fuska med simmarnas färdigheter, och att hela tiden börja om från början med allt, det är för segt.
Men slottet, alltså, jag har nog tagit i så att jag har spruckit. Åtminstone nästan. För i spelläget vill man ju ha relativt inzoomat för att hålla koll på simmarna, men är de på vitt skilda håll i det fyra våningar höga (källare inräknat, vind finns ej) och i övrigt enorma slott, ja då kan jag inte se de övriga samtidigt. Och jag går själv vilse med mitt kamera verktyg också. Om du tänker dig Stockholms slott minus flyglarna, så är det ju alltså tämligen fyrkantigt, med en fyrkantig innergård, och det gör ju att man har fyra långa korridorer som löper samman i en enda rundgång, där det inte är helt naturligt vilken sida som är vilken då i princip alla sidor har ytterdörrar - det är svårt att komma ihåg vilket håll jag ska vända mig åt för att komma från köket till biblioteket, festvåningen eller lekrummet. Exempelvis.

Jag har även fått hem de böcker jag har beställt i och med rådande bokrea, vilket är väldigt välkommet då jag i snart en veckas tid har varit boklös. Jag ska börja läsa en bok som heter Outsider av Flygt, något. Alltså Flygt är efternamnet. Torbjörn i förnamn? Google får hjälpa mig.
Ja, Torbjörn Flygt. Hoppas på läsglädje!
Övriga två böcker är de två första i trilogin Torka aldrig tårar utan handskar, den tredje är ännu inte utgiven.

I övrigt har jag handlat mat, promenerat (tänkt mycket och fått tårar i ögonen som kanske inte enbart berodde på sol och vind) och bestämt hur jag vill söka min semester i år. Tre alternativ har jag och i och med att vi söker semester med turplacering också (ett system jag minst sagt inte är nöjd med, det minsta man kan begära är att man åtminstone där använder sig av mer rättvisa där man kunde få större möjlighet att välja tidig, centrerad eller sen semester beroende på vad man inte haft föregående år) - så tror jag inte att jag har någon chans på mitt förstahandsval. Men jag har ju inte bokat något speciellt i sommar, så det är ingen panik i så fall.

Imorgon ska jag jobba igen och eventuellt få besök här på kvällen, men det är väl inte riktigt bekräftat än. Det blir trevligt, om det blir av.

Mattias hörde av sig under dagen och frågade än en gång om han får utnyttja lite plats i mitt förråd då vi blir grannar i det kommande månadsskiftet. Det har han frågat tidigare också, men då var det mer i förebyggande syfte, om han inte skulle få tillgång till förråd direkt - vilket han då inte visste. Nu vet han att han inte får det på en gång, så då blev det en mer avgörande förfrågan. Och svaret är:
Självklart.
Men istället för att hyra och betala för sig, ska han få göra sig välförtjänt av förrådsplatsen genom att hjälpa mig att sätta upp hyllor där i, i och med att det är en sån sak jag inte kommer få gjort på egen hand.
Tjänster och gentjänster, vänner emellan!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, mars 10, 2013

When nothing else matters

Vissa dagar bör man inte blogga, då allt som finns i mitt huvud och då den enda ärliga saken att skriva om, av respekt för andra inte bör skrivas om.
Men jag lever och mår bra, så ingen behöver känna panik. Det finns de som har det värre.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, mars 09, 2013

Uppladdning

Nu har jag just avverkat min 12,15 kilometer långa stadsrunda på en ny rekordtid; 58 minuter och 53 sekunder. Jag trodde absolut inte att jag skulle slå tisdagens 59:25, för jag kände mig bitvis segare och tyckte att jag generellt sprang långsammare, men icke sa Nicke!
Det känns som en bra och kanske rentav nödvändig uppladdning inför kvällens sammankomst hemma hos Emma, om kroppen redan är full med dessa må bra-ämnen som en lång löprunda genererar, så hjälper det nog avslappningen utan att massa alkohol behöver tas till. Och jag har heller inte massa alkohol, bara lite.
Men jag både hoppas och tror att det ska bli trevligt. Det finns inget som talar för något annat, det är bara det här med hjärnspöken och självbild som väser om annat, men dem får man bara överrösta med positivism.

Igår såg jag filmen Bitchkram på min filmkväll med Axel. Den var rätt bra, lite småmysig och ganska rolig emellanåt - fick mig inte att somna, vilken en icke-tilltalande film förmodligen hade fått.

Det nya numret av vår personaltidning har kommit ut på nätet nu såg jag. Dock inte fysiskt i papper. Och vem är på omslaget där tro, och får uppta hela sidan 9? Jag antar att den där länken inte kommer vara brukbar i all evighet, då saker har en tendens att försvinna från intranätet, så jag får väl viska i ditt öra: det är jag.
Sveriges största bussbolags personaltidning - jo, jag börjar nog göra mig ett ansikte på jobbet nu.
Fast jag vet inte hur mycket mer jag ska sälja ut mitt ansikte och historian om att jag började köra buss vid datorn, det har varit omskrivet ett par gånger nu - i vitt skilda tidningar.
För övrigt tycks det landa på 90 gillamarkeringar/likes på katalogbilden på mig, den som ska ut antingen om det är till gymnasieelever eller om det är till niondeklassare som ska välja gymnasie - vilket vet jag inte riktigt.

Jag har inte så mycket mer att komma med nu egentligen, jag ska byta till min stationära dator och fortsätta försöka möblera slottet jag har byggt i Sims 3 - ett riktigt evighetsprojekt - och så småningom laga till en avokadosallad.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, mars 08, 2013

Uppåt

Helg! Helg-helg-helg-helg, heeeelg! (ska läsas i samma tonart som de inledande, pampösa ackorden från overtyren i Phantom of the Opera).
Det är ju alltid lika skönt att ha en ledig helg framför sig. Sannerligen.
Idag är det internationella kvinnodagen också, och det har jag manifesterat - inte genom att säga grattis till någon kvinna, för det tycker jag är en konstig prestation att gratulera - genom att önska alla "en trevlig och jämlik dag" i slutet på mina 676:or. Jag fick bara respons på trevligheten dock, men det kanske hade varit annorlunda om jag hade varit kvinna? Att någon då kanske skulle ha höjt en kampens näve och nickat i samförstånd mot mig?
Nej, jag vet inte hur det är att vara kvinna. Jag har inget hår under armarna (men jag rakar mig heller inte där) och jag är inte tillräckligt inställd i begreppet feminist för att våga kalla mig det, men jämställdhet på jorden - det är min enda religion.

Min senaste bild på facebook, den är nu uppe i 86 gillamarkeringar! Hade jag även fått de elva som valde att gilla den version som en kollega delade också, ja då hade 100 inte varit långt borta!
Det är ju fånigt att exhalteras över detta - men jag tycker att det är så häftigt, det är ju bara folk från min vänlista. Bra vänner, allihop, tydligen!
Där var jag vansinnigt nära att göra en flirtsmiley, men jag smilar ju aldrig i bloggen. Men vilka aldrig har inga undantag? ;)

De senaste dagarna har varit lite fattiga på kontakt från Tyskland, så humöret har kanske vacklat något, men idag slog det till med full blom på alla fronter - fick både meddelanden via whatsapp och två mail. Hurra!
Jag har dock fyllt konverstationsutrymmet med att prata med Tony - som med sin flickvän ingalunda är en ersättare till Wojciech, men han är en himla härlig vän, så det har inte gått någon jättenöd på mig. Jag får ju bara hacka i mig att Wojciech har mycket att stå i, med avvecklingen av sitt jobb, sin flytt till Luxemburg och allt vad det för med sig med avskedsmiddagar och hej och hå.

Ytterligare hurra kan jag ju fira av... nej, men där - i skrivande stund trillade like 87 in! Mona, stod för den.
Hur känner jag henne, kanske du undrar? Jag känner henne inte jätteväl, men vi var kollegor när det var Keolis som var vår gemensamma arbetsgivare. Nu kör hon för olycksaliga Arriva i Täby (Åkersberga) och jag för Nobina ju, allt tack vare lagen om offentlig upphandling. Hon var dock en klippa under midsommaraftnarna, då hon hade en handenhet till radiosystemet och styrde trafiken på plats från busstationen. Briljant!

I alla fall, jag ville fira av ytterligare ett hurra (två gånger har jag nu försökt stava hurra med bara ett r), idag kom en hel bibba filmer hem till mig! Jag har ju gått med på ett sånt där "välj 6 filmer betala för 1" där man dessutom får en bonusfilm (som aldrig brukar tilltala mig - nu var det The Amazing Spiderman... så kanske kommer se den, åtminstone) och där jag sen förbinder mig att köpa två filmer till, till fullt pris. Nio filmer till priset av tre, alltså - det är faktiskt en deal jag tycker är riktigt bra, till skillnad från många företag som försöker få det att låta som att de har så förmånliga dealer. Men kanske att jag blir duperad, att tre för en, som det i snitt blir, inte är så bra? Men nu får jag ju inte tre, utan nio! Debaklet är bara att jag nu inte har en aning om vilka två jag ska beställa sen, var svårt nog att hitta dessa sex.

Jag ska nog ta och åtminstone börja se en nu, men det kan hända att jag blir för trött och somnar ifrån.

Imorgon; inflyttningsfest hos Emma.

Ordet är fritt, nu är det ditt.