torsdag, februari 28, 2013

Jag vill bara leka mer

Det här har egentligen varit en bra och trevlig dag, men i och med att jag har väntat till kvällen med att blogga, så har jag nu hunnit bli lite irriterad och snudd på upprörd igen. Angående vad går jag inte in på, men för att mildra eventuell oro så kan jag säga att det har inte med någon form av relationer att göra, varken familjära, vänskapliga eller Wojciechiska.
Det är i andra sammanhang jag tycker att jag inte behandlas helt bra.

Men det om detta.
Till det bra hör att jag idag kom att chatta lite med Mattias på facebook och fick då veta att vi den första april (jag varken hoppas eller tror att det är ett aprilskämt bara därför), ska bli grannar! Han flyttar hit till Färsna, och kommer bo nästan så nära mig man bara kan. Ja, han ska inte bo här i min förenings gräddfärgade hus och heller inte i de röda tvärs över gatan, men Roslagsbostäders närliggande hus, och då så nära i det huset som det går att komma, på gaveln som vetter hitåt.
Hurra för det! Det är ju glatt att förutom kollegor och vänner, även bli grannar. Kanske kan det öka upp vardagsumgänget lite? Eller för den delen helgsumgänget? Det är väl spontanumgänget jag menar egentligen. Vi får se, men jag hoppas på det!

Jag har även smsat med Emma, som ville berätta att hon hade träffat en dam på gymmet som framförde massa beröm till en bussförare, som de gemensamt kom fram till var jag! Väldigt roligt! Jag vet ju dock inte vem damen är, annat än att hon åkte 677 med mig.

Sen har jag varit ute och sprungit. Än springer jag ju samma stadsvända på gator och torg, då elljusspåret fortfarande är för snöigt och isigt, och förmodligen i nästa fas kommer vara för geggigt, så det är nog framåt april som jag tar det i bruk igen - och idag slog jag inte rekordet på den vändan, som jag hittills har jag gjort varje gång. Idag tog det fyra sekunder längre än i söndags. Men åter har jag fått hålla igen på vissa isiga ställen. Och apropå Mattias, så mötte jag faktiskt honom på rundan också! Han sa visserligen att han skulle ut med hundarna lite senare och jag hade faktiskt tänkt tanken att det fanns en chans att vi skulle mötas, men jag visste ju inte var han tänkte gå.
Jag stannade dock inte och pratade, då han inte förväntade sig det. Han vet ju att jag klockar mig själv. Men ett hej flåsade jag fram.
Jag tror för övrigt att jag mötte en annan bekant på vägen, Staffan. Det såg ut som han och det såg ut som att han hälsade, så det borde ha varit han.
Ja, jag lyssnade ju alltså på musik samtidigt, så jag såg bara det som såg ut som vänligt igenkännande ögon och en mun som jag nog tyckte formade något slags ord.
Det är bra trevligt med löpmusik, detta för mig, nya påfund. Visst vill jag höra fågelkvitter och sånt också, men jag tänkte förra veckan att jag kan ju springa med blott en hörplutt i, men idag var vädret något mindre vårligt, så jag sket i fåglarna och hade två pluttar mestadels. En åkte dock ut när jag ville höra eventuell trafik bakom mig.
Och jag blev så glad att äntligen rätt låt shufflades fram som inledningslåt! På min spellista har jag långt fler låtar än vad som täcker upp denna timme och knappa minut, så alla kommer inte med varje gång. Men denna vill jag gärna ha med, den peppar mer än man kanske tror!
Och jag blev också riktigt glad när låten jag lade in tidigare under dagen, också kom med. Den är så vansinnigt svängig och bra:

Jag vill bara leka mer!

Sen har jag slöat och lagat god mat. Började titta på en hyllad film som jag inte orkade se klart. Jag var förmodligen för okoncentrerad, för jag fick aldrig riktigt något bra sammanhang. Och ofta är det ju så, att de filmer som kritikerna gillar bäst, är de mer hårdsmälta karamellerna, de lite mer intelligenta filmerna.
Så näe, tänkte jag och gav upp efter en timme. Istället beställde jag nya filmer och även böcker, då det ju är bokrea nu.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, februari 27, 2013

Misslycka

Äh, nu började jag på ett inlägg, men jag raderade det. Det är inte ofta jag gör så, ska jag be att få tala om. Men ibland snärjer jag in mig i resonemang som jag inte riktigt vet riktigt hur jag ska lösa upp. Det handlar mest om att jag är trött. Både handlar och handlade, men äh, jag skiter i det.

Istället stolpar jag ner dagen till de fyra bra saker jag kan komma att tänka på, med just denna dag:

  1. Det har varit en vårdag. Strålande sol och tio plusgrader - i skuggan. Underbart härligt! Jag hann faktiskt tillbringa lite tid i solen - utan att ha en vindruta framför mig.
  2. Jag har fått beröm inrapporterat till min chef, någon bekant till honom som har pekat ut mig som "han som kör så att jag inte blir åksjuk!" ungefär. Kul!
  3. Jag har träffat Johan lite snabbt och Emma något längre.
  4. Äntligen fick jag träffa Daniel också, var länge sen nu.
I övrigt känner jag mig inte helt uppåt idag.
Det beror inte på att något direkt har hänt, det är nog mer att ganska mycket av min energi går åt till att vara trevlig och glad på jobbet (något jag ofta lyckas med, men inte alltid), och i och med att förutsättningarna i mitt liv sen är som de är, så orkar jag inte riktigt varje dag att ta fram den positiva sidan i min ensamhet.
Men mest är jag ju trött, det är ju det jag vill säga. Sömnen är så viktig för välbefinnandet!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, februari 26, 2013

Fadäs

Alltid när jag sitter på Karlavägen, känns det som att jag vill inleda med just det. Det är väl lite för att det... ja, på något sätt upptar lite för stor del av min energi, eller hur jag ska uttrycka det? Lite för mycket av min person går åt till att känna "suck och stön, nu är jag här igen", varje gång. Fast det kommer med största sannolikhet bli bättre ju mer mot vår vi går, då kommer jag kunna utnyttja tiden bättre genom att ge mig ut och springa och så kommer ju vädret vara gästvänligare att hålla Johan sällskap i. Som det är nu är jag inte riktigt hugad att stå flera timmar i snålblåsten, trots det goda sällskapet. Jag är ju sällan (aldrig) så välklädd som han är, med dubbla långkalsonger och så. Det blir lite lätt äckligt att köra buss i för många lager.
 
Dagen hittills har varit bra, fast det blev lite rörigt på min avgång hit, till Stockholm. Jag körde som vanligt fram min buss i god tid för att lasta på folk så att de slapp stå ute och frysa, men när strömmen av påstigande hade sinat och jag ändå hade 4-5 minuter kvar till avgång, tog jag upp min telefon för att kolla... ja, förmodligen facebook eller instagram eller något. Då såg jag att jag hade ett missat samtal från trafikledningen, så jag ringde upp via radion och fick då veta att de ville att jag, på grund av nyligen inrapporterade fel av vagnen, skulle ta en annan (som var på väg ner, och faktiskt stod bakom mig innan jag visste ordet av), så jag fick be alla att kliva av igen och köra den bussen jag då satt i, åt sidan.
Sen skulle jag ju snabbt rafsa ihop mina saker och skynda mig bort till "ersättningsbussen" - men det gick inte så snabbt. Alltså, det där fördömda färdskrivarkortet! Dels är det långsamt som det är att få ut det, då det ska spara ner information (trots att jag bara hade kört bussen kanske totalt 50 meter) och sen när det matade ut kortet, ja då fick jag inte grepp om det - så kortet matades istället in igen. Och att mata ut ett nyss inmatat kort, det tar än längre tid.
Jag försökte ropa över radion och be vem som än hade kört fram den nya bussen att logga in den på det omlopp den skulle ha, men han tycktes inte höra mig, för det var inte gjort och han var borta när jag kom till bussen. Framdörren var öppen, men folket stod lydigt utanför och väntade. Så det var ju tacksamt i alla fall!
Efter viss stress med inloggning och upphängning av jacka kom vi i alla fall iväg, enbart 2½ minut efter avgångstiden, och den tiden kördes in med råge sen, då jag vid tekniska låg +7½.
 
Igår gjorde jag förresten något av en god gärning! Jag körde 655:an till Söderhall och såg vid påfarten till E18 hur en kille tjurrusade mot en buss som inte väntade på honom. Jag skulle tomköra till Danderyd, så jag stannade till vid hållplatsen och frågade om han ville åka med (trots att jag alltså tomkörde och egentligen inte skulle ta upp passagerare). Han blev jätteglad och tackade mig flera gånger! Och inte påverkade han någon betalningsstatistik heller, då han hade en remsa som jag stämplade, så jag känner inte på något sätt att jag har gjort något fel (även om det säkert i någon mån är fel att ta ombord passagerare när man tomkör), men vissa gränser måste tänjas på, för att öka kundnöjdheten. Och han var nöjd!
Dock uppstod ett litet missförstånd när han berättade att han jobbade på "fotbollsfabriken i Norrtälje", och jag jahaaade och sen erkände att jag inte hade en aning om att det fanns en fotbollsfabrik i Norrtälje. Han blev då lite förvånad och sa att den ligger ju där vid Roslagsstoppet (Söderhall) där han klev på - och då klickade det till! Det är ju ett visst bakgrundsljud i samtalet när man kör/åker buss och det måste ha gjort att jag uppfattade hans kokosbollsfabrik som fotbollsfabrik och han mitt fotbollsfabrik som kokosbollsfabrik! För en kokosbollsfabrik vet jag ju ligger där - men jag skulle å andra sidan inte kalla Söderhall för Norrtälje. Det ligger inte ens i Norrtälje Kommun, så stor som kommunen än är.
 
Inte har jag fått någon ytterligare respons på jobbloggen heller, så vi kommer ju inte ses idag.
 
Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, februari 25, 2013

Censur

Nu får jag ta och rappa på lite, så att jag inte hamnar i det där...
Ja, där skulle jag skriva, "så att jag inte hamnar i det där läget att maten blir klar lagom till att det är dags att cykla tillbaka till jobbet." - men anledningen till att jag nu inte skrev det annat än på det där viset var att jag efter de tre punkterna kom på att min rast inte slutar kring 14:30 som jag först tänkte, utan kring 15:30. Så här behövs inte rappas på.
Å andra sidan, det vore lite fint om jag kom igång med allt som måste göras (det vill säga blogg och mat), så att jag sen kanske hinner gå ut och njuta lite av vädret också.
Imorse var det ju dock inte kul väder alls, svinkallt och fuktig luft, men det sprack ju upp och blev lika strålande soligt och ett par plusgrader, som igår.
Imorse kände jag dock tacksamhet till att jag igår var ute och sprang, för det brukar ofta vara så att om jag inte gör det på första bästa finvädersdag, då brukar dagen efter, då jag vanligen måste göra det, bjuda på desto sämre väder. Men idag är det alltså finvädersdag nummer två, visade det sig - och det saluterar jag friskt!

Stockholm tur och retur och lite stadsbuss är vad jag har klarat av hittills, lagom ansträngande.
I eftermiddag väntar den inte jätteupplyftande kombinationen 655, 625 och 644 - tre linjer som nära nog alltid hör ihop och som väldigt ofta är glest trafikerade av våra resenärer.

Jag har förresten blivit censurerad på min jobblogg, det där inlägget som jag aldrig ens fick svar på om det var mottaget eller inte, och som jag till slut lade upp själv - först blev jag kontaktad och fick veta att inlägget inte gick i linje med det syfte man har tänkt sig för bloggen. Dessutom önskas ett möte med mig också, och det ska vi väl försöka ordna.
Men jag är lite... stött. Inte mycket, men lite. Jag har ställt frågan tidigare om jag måste vara odelat positiv, och samtidigt gjort tydligt att jag är införstådd med att jag oavsett positiv eller negativ ton inte kan vara företagsillojal, och fått bilden att jag har fria händer att skriva om både högt och lågt i bussbranschen.
Den bilden verkar ju dock inte riktigt stämma, då det inlägget som handlade om vår tjänstesökning - togs bort, efter att jag själv hade lagt upp det.
I telefonsamtalet, som för övrigt höll god ton, annat ska jag inte säga, fick jag veta att bloggen är tänkt vara riktad till gymnasieungdomar, som ett slags rekryteringsprocess, att de ska vända blicken mot bussföraryrket, och att inlägg av den negativa ton inte lockar till sig dessa.
Sant.
Men... någonstans kan jag ändå tycka att man ska ha hela bilden klar för sig inför att man utbildar sig till något. Missförstå mig inte, jag gillar att köra buss och jag gillar mitt jobb sett till den övergripande bilden - men det finns såklart saker som skulle kunna bli så väldigt mycket bättre - och det tycker jag nog är det ärligaste också, att få veta innan man ger sig in i spelet.

Men vi får väl se vad det där mötet kommer fram till. Det värsta som kan hända är att jag inte får fortsätta blogga, och det är ju ändå inte jätteilla - men än känner jag mig inte klar med det. Jag föreslog tisdag (imorgon) i och med att jag har delat i Stockholm då, men jag har ännu inte fått svar på det.

Rent generellt är många dåliga på att svara på mail i tid, kan jag tycka. Jag menar alltså övergripande, det händer ganska ofta när jag försöker boka tid och så via mail, att det aktuella datumet hinner både komma och gå innan jag får bekräftelse eller... det motsatta, som jag just nu inte hittar ordet på. Refusering är ju ändå inte riktigt det jag tänker mig, men jag. Sådär är det ibland, ord försvinner inte bara när jag talar - även när jag skriver.

Nu; mat!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, februari 24, 2013

Rock without end

Det här höll på bli en helg helt utan inlägg, trots att jag inte har varit bortrest eller dödssjuk eller något sånt. Igår var tiden visserligen inte riktigt med mig, i och med att min syster sov här från fredag till lördag och vi hade maraton av World Without End, denna storslagna serie som jag ville att hon skulle se.

Nu är han med skamligt lite, men King Edward III:s ögon, ja de kan man nästan drunka i.

Och det tar ju tid när det ska ses.. ja är det sex avsnitt totalt? Timslånga sådana, på blott en kväll. Nej, det orkade vi naturligtvis inte, då vi kom igång med tittandet först kring 21:00, så vi kom väl halvvägs. Ytterligare ett såg vi på lördagsmorgonen, men sen hann vi inte mer då i och med att hela familjen skulle in till Stockholm och gå på musikal. Rock of Ages. Den var bra! Inte det bästa jag har sett då humorn det anspelades på inte riktigt var den jag gapskrattar åt (till skillnad från många andra i publiken), men det var lite småkul. Musiken var dock bra och huvudrollssångaren, han sjunger ju så gudomligt fint! Bruno Mitsogiannis (googlade jag fram), och det är inte första gången jag ser och hör honom. Han har stått på en musikalscen nära mig förut, i We will rock you, om jag minns rätt från programmet som syster min köpte. Men det tror jag att jag gör, jag tycker att jag av eget huvud minns att han var huvudrollen Gallileo där.
Nåväl, det var en bra musikal, där sången alltså var bättre än skämten - enligt mig alltså. Och jag har ju lite skruvad humor och skrattar åt sånt som andra inte ser det roliga i, så det får man ju ta med en nypa salt.

Middag intogs på fin italiensk restaurang innan vi åkte hem, och hemma såg vi sen de återstående avsnitten, fast på Harsjövägen då. Men vi såg nog i alla fall tre då också, i och med att vi tittade mellan ungefär nio och midnatt. Åtta avsnitt måste det ju totalt ha varit när jag tänker efter, i och med att jag tvärsäkert vet att det är fyra skivor med vardera två avsnitt på varje.
Hur som helst, vi hann igenom allt och jag kom hem, lånade bil, efter midnatt och var då inte hugad att sätta mig vid någon dator annat än för att svara på ett brådskande mail lite snabbt. Det hade jag kunnat göra i telefonen likaväl, men alltså, jag touchar fram så många ord ändå, och det blir så mycket oftare fel där än vad det blir på dessa tangenter, så det går lite snabbare här - alltså var det att föredra.

Idag då - ja, idag höll jag helt sonika bara på att glömma bort att blogga och istället gå och lägga mig tidigt. 21:00, ungefär. För jag tror att jag skulle kunna somna, är så skönt matt i kroppen efter dagens löprunda à 12,15 kilometer på tiden 1:00:49. Jag fick tyvärr rätt ordentligt håll de sista... 2-3 kilometerna och det hämmade onekligen mig lite, liksom att is här och var också gjorde det, för annars kände jag verkligen att kraften var med mig! Tror nog absolut att det hade kunnat bli under en timme om dessa förutsättningar var annorlunda. Men det blir en annan gång.
På något vis är det som att en timme jämnt ofta är min målsättning lite oavsett vilken distans jag springer. Det är lite det jag strävar efter på den 13,17 km långa slinga som är min huvudsakliga löpslinga när all snö och is är borta, men samtidigt vill jag inte pressa mig för hårt, för mina knän kan då börja strejka. Det har hänt förr.
Utom hållet var mindre trevligt under löpningen att jag fick lite näsblod. Inte av det forsande slag, mer att det snor som ofrivilligt lämnar näsan i vattnig form när det är kallt (om än att det var väldigt vårhärligt väder så var temperaturen bara någon enstaka plusgrad i skuggan), den var rödfärgad.
När jag kom hem sen hände något än mer otrevligt. Det blev något slags bakfall på blodsnoret, så jag kände bara hur det rann till i halsen, så jag harklade till och spottade således ut en blodig klump. Det tror jag inte att jag har varit med om förr, så hade jag inte vetat om att jag hade näsblodstendenser, så hade jag nog blivit lite orolig av en sån blodklump, som kanske hade upplevts kommit från magen? Fast njäe, jag kände rätt tydligt att det kom "uppifrån" och inte från magen.

Solen har alltså lyst med sin närvaro och jag har faktiskt passat på att efter löpningen, njuta av den på min balkong. Åh, vad jag vill ha mer av dessa dagar!

Tredagarshelgen (nästan fyra) är nu slut och imorgon är det åter en arbetsvecka som tar vid. Då är jag dock ledig torsdag och fredag, så det blir blott tre dagar till en början. Men sen jobbar jag lördag och söndag också.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, februari 22, 2013

Fredagskortis

Det är så vansinnigt skönt att vakna av sig själv på morgonen! I och för sig hjälpte nog Axel till, men när jag hade gömt undan hans pipande mus så somnade jag om och vaknade slutgiltigt någon gång kring 7:30. Men inte klev jag upp då, inte! Nej, jag låg och drog mig i sängen, lyssnandes på Morgonpasset i säkert en timme.

När jag väl kommit på fötter så har dagen i princip bara bestått i storstädning och middagsförberedning. Jag får ju hem familjen på middag ikväll och ska bjuda på förrätt, huvudrätt och dessert, och det kräver ju sina förberedelser. Jag är på långa vägar inte klar än, men jag tog en paus för att besvara mail och blogga lite.

Igår var det ju styrelsemöte och det var nog det bästa jag varit på hittills! Effektiviteten var på en överraskande hög nivå, så vi hann faktiskt igenom allt vi skulle på knappt två timmar, så jag hann hem till Once Upon a Time.

Efter kvällens middag ska ju förresten syster min sova kvar och imorgon ska vi hela familjen till Stockholm och gå på musikal. Det blir en härlig helg, med andra ord!

Mer tänker jag nog inte skriva nu, känner att jag har mer middagsförberedelser att göra!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, februari 21, 2013

Ofrivilligt bitter ton?

Nu har min långhelg börjat! Sen ett bra tag tillbaka, dessutom, jag slutade ju redan 8:30. Jag körde ju alltså 676X till Danderyd, parkerade bussen där och åkte hem med nästa 676X som kom in och tvärtemot mig skulle tomma tillbaka till Norrtälje. Och vem körde den, om inte Annika som vars backspegel krockade med min i måndags? Det var ju trevligt att få prata lite med henne, inte för att vi konstant pratade om det där, men det var ju ändå lite skönt att veta hur det gick för henne och så. Det märkliga är att hon minsann inte har blivit kontaktad av någon chef som vill ha ett skadesamtal med henne, till skillnad från vad jag har blivit. Alltså, min nye chef är bra, något annat varken säger eller tycker jag - men om hon nu inte skulle behöva ha ett skadesamtal så känns det som om någon - vem vet jag inte - har bestämt sig för att det var mitt fel, det som hände. Och det var det inte. Det var heller inte hennes fel - det var bådas! Därmed ska vi väl få samma uppföljning på det hela?

Men nog om jobbet, nu ska jag njuta av ledighet! Jag gick och lade mig ganska omgående då jag kom hem - efter en tur till Coop där jag handlade inför den middag jag imorgon ska bjuda min familj på - och sov väl i två timmar eller något, och var i vanlig ordning mer död än levande då jag vaknade.
Jag känner mig lite kluven till det där nu, för jag menar... Det är ju just så djupt jag vill somna för att på riktigt ta igen alla de nattimmar per vecka som jag förlorar. Åtta timmar är ju något slags snitt för vad man bör sova per natt och på en vecka blir det 56 timmar. Min nattsömn är i runda slängar någonstans kring 40 timmar per vecka, skulle jag tro. Därför behöver jag ju dessa sömnperioder på dagen också, men att vakna efter dem om jag har sovit djupt, det är inte alls detsamma som att vakna på morgonen. Det är extremt mycket jobbigare och jag känner mig oändligt mycket tröttare när jag vaknar, i en lång stund innan själva effekten av att jag har sovit i kapp lite mer, sätter in. Somnar jag istället mer ytligt, "powernap:igt", ja då är ju pigghetskänslan där mer omgående, men den är istället inte lika långtgående i sin effekt. Och jag kan aldrig styra vilket djup min sömn ska lägga sig på.
Jag hoppas sannerligen att dessa ramtider vi har på tretton och en halv timme kommer att kortas ner snart. Jag säger inte att jag vill jobba mindre - men jag jobbar ju heller inte de tretton och en halv timmarna, som mest har jag väl arbetstid om 10 timmar på en dag, tror jag. Hur som helst, med kortare tid mellan start och slut är det fullt möjligt att jag skulle sova mer om nätterna och därmed vara piggare än vad jag nu är.

Men som sagt, jag ska njuta av ledigheten nu. Efter sömn och dusch så noterade jag att solen sken och kände mig mer eller mindre tvungen att ge mig ut på en liten promenad. Det var ju uppfriskande, men rätt kallt så fort jag hamnade i skuggiga partier.

Dagens dåliga är tvenne saker, som krockar med varandra. Var för sig är de inte jättedåliga, men ja... Såhär va: Det är sen länge bestämt att det ska vara styrelsemöte i bostadsrättsföreningen ikväll klockan 18:00 och det har jag ju sagt att jag kan gå på i och med att jag sen länge också kunde se att jag hade kort arbetsdag idag.
Sen mindre länge beslutades att det i tisdags skulle hållas informationsmöten på jobbet om nedläggningen av driften, ett klockan 9:00 och ett klockan 16:00. Inget av dessa kunde jag gå på, men det ordnades då med ett extra möte klockan 19:00 - men det förlades till den här kvällen. Nog för att jag inte hade varit jättesugen på att ta mig till jobbet även om jag inte redan var upptagen, men jag hade förmodligen ändå gjort det i och med att jag vill ta del av den där informationen - men det finns inte en chans i världen att styrelsemötet är avklarat på en timme. Graden av effektivitet skulle i så fall extremt hög, och det är den inte på våra möten. Det finns massor att prata om och känner jag styrelsen rätt, så kommer många av punkterna ägnas lite för mycket tid.
Jag hoppas dock att vi denna gång inte fastnar i styrelsemedlemmarnas egna skadeanmälningar, som vi sist gjorde.
Jag hoppas dock sannerligen att vi är klara till 20:00, för då vill jag hem till min televisionsapparat.

Wojciech skulle ut och jogga sist jag växlade ett par ord med honom. Och nog grämde jag mig lite att jag duschade innan jag gick ut och inte istället sprang ut och duschade sen. Men jag har ju hela helgen på mig, nästan. Lördagen går till stora delar bort i och med att jag dels har min syster sovandes här sen fredagen då (hon ska med andra ord sova kvar imorgon) och sen ska hela familjen till huvudstaden och gå på musikal. Hoppas vädret är löpvänligt kommande dagar också! Tendensen brukar vara att om jag låter en fin dag gå till spillo, så är de övriga jag har möjlighet att springa, mindre lämpade.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, februari 20, 2013

The lions roar

Ännu en dag till ända. En lång dag, som så många andra. Det här med att ha tretton och en halv timme mellan start och slut på jobbet, dag ut och dag in, det är tröttsamt i längden. Annat kan jag inte säga. Imorgon är det dock bättre upp, då kör jag bara 676X till Danderyd, pakerar bussen där och åker hem och tar helg, sluttid 8:30 eller något sådant.
Och det är för all del fint när dessa jättekorta dagar kommer före lediga dagar - som nu, då jag har ledig fredag och sen har kompat ut lördag och söndag, så det blir ju en riktigt härlig långhelg!

Igår var det en mysig kväll också. När jag kom hem hade grannarna här i huset ordnat med lite grillning på gården, så jag fick mig ett par korvar och varm choklad, vilket ju var väldigt mysigt. Nackdelen är att trots att min vinterjacka har hängt ute i ett helt dygn nu, så luktar den ändå starkt av rök. Och det är ju en sån jacka som bör torktumlas, och någon torktumlare har jag inte tillgång till längre, så jag tvättar den ju ogärna. Fast förr eller senare kommer jag ju bli tvungen. Och det är kanske förr. Kanske nu? Men... kemtvätt? Känns så flådigt för en så gammal och nött jacka. Den har varit med mig sen... jag skulle tro 2005-2006. Förmodligen 2005. Men jag har hittills inte hittat någon varmare, därav behållsten. Ja, tänk vad fint om man kunde böja behålla så sån fånga, att det kan bli fångsten i någon form av bestämd form. Men man kan ju också sära på det till 'behålls den'. Och den fyller ju alltså sin värmande uppgift, så jag behöver inte konsumtionshetsa där.
Kvällen fortsatte fint då jag när jag fick tillgång till denna datormackapär till min odelade positiva överraskning såg att jag hade fått, inte ett - utan två mail från Wojciech. Jag gillar ju mail, tycker det är skönt att få skriva med tangenter istället för touch där autocorrect funktionen alltför ofta ställer till det när det ska touchas på engelska, men vår korrespondens har nästintill inte alls varit mailledes, snudd på att vi har pratat vokalt med varandra fler gånger än vad mail har skickats. Det var ju inte riktigt sant, men inte långt ifrån.
Så det var ett sant nöje, där fick jag en större inblick i hans liv. Vart vi än må vara på väg med varandra, så känns det än så länge som att det är åt rätt håll.
I mitt svar (jag bakade ihop hans båda mail till ett) avslutade jag med att förklara den svenska innebörden av ordet 'kiss', då det ju är gulligt på flera plan med ett mail som avslutas. "kiss, kiss"

Och idag då, ja dagen har varit bra - men lång alltså. Jag har ju tagit hand om en grupp förskolebarn en stund på förmiddagen, dels hämtat dem på deras förskola med mitt sjabrak till ledbuss som jag hade i min ordinarie tjänst (var lite väl stor för ändamålet i övrigt), sen fick det åka ett par varv på garageplanen, byta till en dubbeldäckare som skulle tvättas - därmed fick även jag åka igenom tvätten för första gången. Otroligt vad snabbt bussarna tvättas!
Sen gick vi även en sväng in i verkstaden som heller inte är min hemmaarena, så ja det var kul att se för mig också.
Barnen var väldigt gulliga, och glatt nog så var ju en av dem min forne granne, lille Wille som jag har pratat så mycket med på gården här. Synd att han har flyttat.

Värt att nämna med en rad eller två är också att jag har fått köra en busstyp jag väldigt sällan kör. Våra 006X-vagnar, normalt stationerade på depåerna i Bromskär och Östersjö. Trevligt!

Övrigt bra idag var att Johan åkte med mig hem från tekniska - något som inte har hänt på tid och evighet, eller åtminstone inte sen vi började på nya tjänstegrupper. Jag kör aldrig någon tur som passar hans sluttid egentligen, men idag fick han åka hem tidigare för att han skulle lämna en telefon på garaget.
Det kändes ju dock megastriskt onödigt att han skulle upp till garaget med den, när jag ändå skulle dit. Så jag tog telefonen och körde hem honom, och lämnade sen in den. Han är så värd att komma hem tidigare någon gång, om än att tidigare i det här fallet innebar typ 19:15 istället för en timme senare.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, februari 19, 2013

Typiskt Karlavägsmood


Idag har jag sannerligen ingen lust till att vara här på Karlavägen... Men här är jag likväl, och har en och en halv timme kvar innan jag ska köra till Norrtälje. Ja, jag har redan varit här i snart fem timmar, så det räcker ju och blir över. I och för sig har jag haft trevligt lunchsällskap i form av Johan och Kenta, men det väger inte riktigt upp känslan av fångenskap. Jag vill vara hemma på mina delningar. Och jag vill egentligen inte ha delat jämt, men det är ju min lott i bussförarlivet.

I övrigt mår jag bara bra, tackar som frågar. Ja, det ska vara nacken då, den är av och till av modellen tröttare, men i övrigt känner jag mig mer eller mindre i toptrim! Okej, lite trött också kanske, men det hör ju tillvaron till.

Karlavägen brukar ju också innebära att jag skriver ett jobblogginlägg, men i och med att jag fortfarande inte har fått någon klarhet i hur de vill ha det fortsättningsvis, om jag ska lägga upp inlägg själv eller inte, så avvaktar jag lite till. Jag har ju skickat in ytterligare 3-4 inlägg som de har, som ännu inte är publicerade. Jag har dem ju också, men ja, jag avvaktar som sagt.

Imorgon ska jag ta hand om en grupp förskolebarn som vill göra ett studiebesök på garaget i Norrtälje! Det tycker jag bara ska bli kul, känns inte alls som samma stress och press som inför skolinformationen, för nu finns det inga såna ramar från SL:s håll, nu är det jag som styr fritt. Och barngruppen är inte så stor heller, tror det var max nio barn eller något sånt, så det gör det hela mer lätthanterligt. Då kan ju alla som vill få prova att sitta bakom ratten och så. Jag har ju tidigare, innan skolinformationens tid, varit på Freneitskolan Mimer i Norrtälje och visat upp en buss, men där var de desto fler barn, så tiden blev knapp för att få alla att hinna prova det de ville prova. Ska bli skönt att slippa den stressen.

Vidare vet jag inte om jag utöver min ramtid på 13 timmar och 26 minuter även ska på ett möte efter jobbet eller inte. Det är möten på garaget idag, ett klockan 9:00 och ett klockan 16:00 om framtiden för vår drift, men vid båda dessa tillfällen är jag och i stort sett alla som har delade tjänster, ute och kör, så jag bad om att det skulle bli ett tillfälle till. Det preliminära svar jag har fått är att det kanske skulle ordnas ett klockan 19:00 - men om det var idag eller inte, det vet jag inte. Idag passar det i och för sig bra rent tidsmässigt, då jag slutar 18:37. Men rent orkmässigt är det kanske värre, plus att det dessutom ska grillas korv med grannarna ikväll, något jag igår hade glömt, då jag tog fram lite räkor jag tänkte äta. Men jag får väl äta dem ändå, de förgås ju annars.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, februari 18, 2013

Ytterligare sju års olycka

Den här morgonen började rörigt och slutade snöpligt. Till att börja med var jag tilldelad en buss som var helt stendöd, den reagerade inte överhuvudtaget på att jag satte igång huvudströmmen - dörren öppnades inte och den var inte trycklös, så jag kom helt enkelt inte in. Nästa buss jag blev tilldelad istället fick jag gå runt ett varv på garageplan för att konstatera att den inte fanns där. Tredje bussen gilt, kom jag iväg med. Och då kom jag fram till Rimbo station ungefär två minuter innan min avgångstid, så det var ju lite väl på håret.
Men men, sen körde jag 639 till tekniska, tomkörde sen till Danderyd där jag hade paus och fick en rak vädjan till mig av en arrivaförare att jag skulle anställa honom på Nobina, att han inte ville jobba på Arriva längre. Alltså, det var ju delvis på skoj, men säkert med en hel del allvar i. Jag har ju inget sånt personalansvar, så det var nog just den biten det skojades om. Men näe, jag är så glad att jag inte jobbar på Arriva och inte behöver ha någon företagslojalitet mot dem, det verkar vara ett riktigt ruttet bolag som kommer med så otroligt låga anbud och sen bjuder på så otroligt låg kvalitet och så otroligt dåliga villkor för förarna. Jag menar, en har fått en formell varning för att hen har för korta ben. Det är väl att nosa på diskrimineringsgränserna? Personen ifråga är ju knappast nyanställd, utan övertagen från Keolis, och där kunde hen ju säkerligen köra? Och skyddsombudet som får varningar för att han stoppar trafikfarliga bussar från att rulla ut. Och för att inte tala om alla dessa resenärer som aldrig vet om det kommer komma en buss eller inte.
Nej, jag kan då sannerligen inte förstå hur Arriva kan få bedriva så stor del av SL:s trafik. Varför finns det ingen uppsägningstid när det gäller såna här upphandlingar? Alltså en slags provanställning under vilken den gamla entreprenören ändå får vara beredd att komma tillbaka - förutsatt att de är intresserade av detta. Man kan ju heller inte tvinga på någon ett uppdrag som de kanske känner sig färdiga med, och det kan ju ha varit så med Keolis - men det tror jag inte.

Ja men sen körde jag hur som helst en 621:a från Danderyd via Åkersberga till Norrtälje och ett par kilometer utanför Norrtälje, i Penningby, fick jag möte av en annan 621:a precis i en avsmalnande kurva med räcken på båda sidor runt sig, och små snövallar innanför dessa, så vägen blev för smal för att mötas, trots att åtminstone jag låg så långt ut till höger jag kunde, men det gjorde förmodligen även min mötande kollega - men våra backspeglar slog i varandra ändå, och fick till följd att glaset i min först föll ur, men hängde kvar i sina kablar, varpå jag då förstås försökte sätta tillbaka det - men till slut föll det ur helt och hållet under färd, så jag blev blind i den backspegel man minst gärna är blind i. Som tur var hade jag ju inte långt kvar till Norrtälje och sen garaget, så det gick att öppna fönstret och titta ut bakåt de gånger jag behövde.

Jag är såklart glad att inget värre hände och också glad att det var en buss från samma bolag som var involverad i incidenten, men ändå så less. Det här är verkligen inte min vinter! Jag har fastnat i modd två gånger nu, och kört av en bils backspegel och så min egen nu, även om jag inte tycker att felet har varit odelat mitt vid alla tillfällen, egentligen bara vid bilistbackspegeln, i övrigt har snöröjningen kunnat jobba på bättre, alternativt att vi var två som gjorde fel. Men likväl, jag har en del i allt och det grämer mig.
Det är tur ändå att jag åtminstone är bra på servicebiten, jag inbillar mig att jag är uppskattad av resenärerna även om jag emellanåt förser verkstaden med extra jobb.

Nu ska jag lägga mig och sova en stund, hoppas eftermiddagen går bättre. Samma sträcka där i Penningby ska passeras två gånger till, men det är jag inte orolig inför.

Återigen och avslutningsvis vill jag bara hylla kommunikationen. Inledningsvis denna helg uppfattade jag situationen mellan mig och Wojciech på ett sätt, att vi hade glidit ifrån varandra och att vissa saker var som de inte var, och jag tänkte att det där spär jag bara på om jag ifrågasätter - så jag drog mig för det, men gjorde det ändå till slut, i de bästa av engelska ordalag jag kunde frammana. Och det visade sig ju att jag hade missförstått. Allt är bra igen!
Fast rent allmänt är det alltför lätt att glida ifrån dem man tycker bäst om. Det krävs ju alltid två för en tango, och när engagemanget från ena hållet slöar till, ja då slöar också det andra till väldigt fort. Synd.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, februari 17, 2013

Melodrama

Melodifestivalen och facebook i kombination, särskilt när man har rätt många gayvänner (och heterovänner) som är aningens mer stereotypt intresserad av festivalen än vad jag är - det blir inloggningsmässigt ingen jättekul kombination. Jag förstår inte riktigt varför så många måste göra en statusuppdatering per låt och utöver det en hel del kring allt annat som händer också. Är tanken att man istället för att titta på festvialen ska läsa statusuppdateringarna och få en väldigt ensidig vinkling?
Lite less blir jag, dels på det och dels på att folk blir så upprörda över vad som går vidare. Jag röstar själv inte, men jag tyckte ändå att det var rätt bidrag som gick vidare då "pojkbandet" (minns nu inte vad de heter) hade den överlägset vackraste sångarrösten och gubbarna hade det svängigaste och roligaste bidraget, övriga lät ju antingen rent överjävligt eller som allt annat nuförtiden.

Söndagar är på ett sätt veckans bästa dag även om den alltför ofta innebär att en tidig morgon stundar dagen efter, men fram till dess är det riktigt harmoniskt och behagligt om jag, som denna helg, både städade och tränade på lördagen. Jag har i och för sig handlat mat idag, men det ger mig ju en lyxigare frukost än på lördagar och i övrigt har jag bara skrotat runt hemma och gjort lite småsysslor utan att känna någon som helst stress eller så, vilket är riktigt skönt.
Ibland känner jag ju dock tvärtom, att jag vill hålla lördagen fri och skjuter över städning och träning till söndagen. Det är ju heller inte fel, för möjligheterna till att göra andra saker utöver standardhelgstjänstgöringen är ju större på lördagar - men generellt tycker jag att det är skönast att ha mina måsten avklarade så snabbt som möjligt. Gärna att något blir gjort redan på fredagen.
I och med att jag slutade relativt tidigt i fredags, övertid till trots, så hade jag ju kunnat göra något av städning och träning då, men i och med att jag hade klivit upp 3:25 och inte kommit hem strax före nio på morgonen, som jag hade räknat med, utan kring 13, så kände jag sömnens skriande behov och sov fram till 17-tiden. Och då hade det ju redan börjat skymma och orken fanns ändå inte med mig.
Det känns dock lite bakvänt att sova flera timmar på dagen och vakna när det är mörkt, nog för att det blir ljusare och ljusare nu, men mörkrets timmar är fortfarande ganska många fler än ljusets och det känns dumt att slösa bort ljusa timmar på att sova, rent D-vitaminmässigt.

Och återigen snöar det, ser jag. På så vis är det ju ytterst tacksamt att jag var ute och sprang igår, annars hade en viss ångest gjort sig gällande idag.
Å andra sidan är jag verkligen mätt på snö nu.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, februari 16, 2013

The heir of nothing in particular

Det här med mänskliga relationer är sannerligen inte lätt. I alla fall inte för mig. Av någon underlig anledning har jag en uppfattning om att jag tror mig veta hur saker och ting ligger till, att olika faktorer tillsammans ger en produkt som vilken multiplikation som helst, att jag förstår hur andra människor tänker när de agerar på ett visst sätt - men det gör jag ju inte.
Alltså, när i livet ska jag lära mig att det alltid, alltid är bättre att prata för att reda ut de frågetecken som finns, istället för att i tysthet själv tolka in det till ett utropstecken.
Men det är väl av rädsla det blir så, gissar jag. Rädsla att göra skadan (som kanske aldrig fanns) värre.
Det är ju min självkänsla som är för låg, eller mitt sociala självförtroende. Jag skulle gärna vilja känna att jag är stark i mig själv, att jag har en självklar roll och så vidare - men hur tränar man upp det?
Hur som helst så tog jag ju mod till mig imorse och noga formulerade en fråga som jag omformulerade många gånger innan jag vågade skicka iväg den, och det ledde nog tack och lov till något gott. Jag kände dock en ödesstämning då jag tryckte på skicka och tänkte att nu förstör jag allt. Men varför ska man tänka så? Visst, en riskmedvetenhet är väl aldrig fel, men att så ofta utgå ifrån att det jag gör ska uppfattas som negativt av andra... ja, jag blir less på mig själv, helt enkelt.

På ett väldigt avlägset plan känns det som om jag skulle kunna koppla ihop det med mitt håravfall, för sist jag förlorade mitt hår förlorade jag också den jag då älskade och även om känslorna inte är lika stora, så tror jag mitt undermedvetna gjorde samma parallell nu, att de båda faktorerna hör ihop.

Gällande håret så har jag dock mycket kvar än, men otätt. Men det är som det är med den saken, inget jag tänker gräva ner mig över.

Nu är lägenheten nyss städad, jag skriver detta i väntan på att golven ska torka (vilket de med all sannolikhet redan har gjort), så att jag sen kan svida om till träningskläder och först göra lite styrketräning här inne och sen ge mig ut och springa. För nu är det åter blidväder och har inte snöat på ett par dagar, så det bör vara genomförbart.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, februari 15, 2013

On the edge

Det här är dagen då jag förlorade inspiriationen och även en stor skopa hopp, känns det som.
Som så ofta kan nog det mesta förklaras med att jag har sovit för lite - klev upp 3:25 idag och under de första morgontimmarna mådde jag mer eller mindre fysiskt illa av allt kärleksgulligull som levde sig kvar från gårdagen. Jag brukar inte vara bitter på så vis, unnar gärna andra att må bra, men som sagt, en fysisk, lätt kräkkänsla infann sig när jag gick igenom de sociala medierna.
Jag är ju kanske själv på rätt väg åtminstone, men i det senaste har det känts... ja, jag borde inte blogga om det. Mina känslor är det inget fel på i alla fall, så mycket är klart.

Nu har jag relativt nyligen sovit en rätt bra stund och känner att jag varken är sugen på att duscha eller laga mat, vilka båda delar är behövliga. Men jag ska ta i tu med duschen först, snart.
Jag skulle egentligen ha slutat före nio imorse och därmed ha sovit långt mycket tidigare än vad det nu blev, för jag var snäll nog att acceptera att ta en körning till och från Uppsala efter min min tjänst, plus att jag sen blev tvungen att släpa på den tyngsta resväska i mannaminne, som någon glömde på bussen.
Alltså, 677:an är ju den buss man ska ta om man vill åka kommunalt till Arlanda från Norrtälje, inte för att den passerar själva flygplatsen, men för att man har anslutning till en buss som gör det, och det är ju inte alls omöjligt att den där väskan tillhörde någon som skulle ut och flyga. Alltså... Vad gör man då? Om man kommer fram till flygplatsen och först då inser att bagaget inte är med?
Höjden av klanteri! Alltså, man kan ju lätt oroa sig för att bagaget försvinner i flygplatsernas hantering, men att själv glömma att ta med sig bagaget, det är ju på en helt annan nivå. Fast vad vet jag, det är kanske lätt hänt?
Det är ju fint också, att... ja den meningen påbörjade jag och så började jag istället surfa runt på andra sidor, så nu vet jag inte alls vad som också är fint. Så spontant är mitt skrivande. Orden kommer och går lika fort!
Men är de fria och dina än? Hm... Nej!

Jag har nu efter sovandet och innan bloggandet gjort styrelseuppdrag och i min roll där ringt och felanmält lite saker som ska felanmälas - och då förmodligen gjort ett förvirrat intryck. Alltså, lite kan nog skyllas på nyvakenheten, men en av anledningarna till att jag inte är jätteförtjust i att prata i telefon är just att jag är dålig på att strukturera upp tankarna till ett naturligt ordflöde där man kombinerar både det som ska sägas med vad som bör sägas och dessutom pytsar in det som kan vara trevligt att sägas. Fasen ingen dans på rosor!
Inte har jag blivit kontaktad av någon bussarbetsgivare angående bloggen heller, förstod det som att han skulle ringa mig igår, men varken igår eller idag har det ringts. Å andra sidan skrev han bara "vi kan väl höras under morgondagen?" i förrgår - men när han tar kontakt är det väl ändå han som bör ringa?
För min del är det ju nu inga problem längre då jag själv kan lägga upp mina inlägg, så jag har inget större behov av att reda ut något egentligen, om än att en förklaring i och för sig kanske skulle vara bra, för mitt förstånds skull.

För övrigt har det börjat flytta in folk i de nya, röda husen mittemot här. Vad hände med "inflyttning mars 2013" som den gigantiska skylten basunerar ut? Inte för att det stör mig annat än att jag nu måste tänka på att antingen vara klädd eller inte ha någon lampa tänd i sovrummet då jag drar ner rullgardinen.

Okej, då tar jag mig samman och tar en dusch då. Sen lax. Och potatis.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, februari 14, 2013

Catfight, avoid!

Nu står jag i valet och kvalet. Sova eller inte sova? Jag har ju långrast och var imorse tröttare än vanligt, trots att jag klev upp 5:10 idag, att jämföra med 3:50 igår. Att jag tvekar beror på att jag sa till mig själv när jag kom hem, att jag behöver ju minsann inte sova nu och tänkte att jag ju kunde utnyttja tiden till något roligare för en gångs skull - men det tycks nu som att tröttheten kommer över mig ändå. Axel har redan lagt sig i sängen också, så det ser ju väldigt inbjudande ut att krypa ner där intill honom.
Han hade för övrigt sin kompis på besök nyss. Cleo, inte Kokos som jag först fick katten presenterad för mig. Min granne sa att katten hette Kokos nämligen, men så pratade jag med grannpojken (hans son) en annan dag, och han sa att pappan jämt blandar ihop katterna. Dels har de två och dels har de haft andra katter och Kokos är död, Cleo var detta.
Men huruvida Axel och Cleo tycker om varandra på riktigt vet jag inte. De tolererar varandra och är lite nyfikna på varandra, men också lite skeptiska - i synnerhet Axel.

Vidare inne på kattemat så såg jag igår att Axels andra kompis, som jag faktiskt tror är mer kompis än Cleo; Sigge, blev i det närmaste hotad av surkatterna Snurre och Smulan. Jag inbillar mig att de två är kvarterets motsvarigheter till elaka Måns och Bill (ingen Bull), om man nu som människa kan märka av sånt. Hur som helst, Måns och Bill bor i samma hus som jag, Sigge bor tvärsöver, så när jag borstade tänderna så promenerade jag som vanligt omkring i lägenheten, en egenhet jag har, och såg då i köksfönstret hur Sigge satt uppflugen på räcket till "sin" loftgång, och först hur Bill satt halvvägs i trappan upp och stirrade stint på Sigge, som förvisso stirrade stint tillbaka, men som ju var den med den tillbakadragna hållningen. Sen kom Måns, och han nöjde sig inte med att sitta halvvägs i trappan, utan steg för steg gick han uppåt och strykte sig noggrannt mot varje steg, som för att makera sitt revir.
Då kände jag att det var dags att sätta ner foten! Det är ju bara katter, men det kändes ju som ren mobbing - Sigge måste ju få använda sin egen trapp, så jag avslutade tandborstningen, drog på mig ett par skor och gick ut och sjasade bort Måns och Bill. Sigge sa inte tack, men såg åtminstone lite mindre stressad ut sen.

Apropå fot förresten, så är jag aningens besviken på mina nya vinterskor. De är för all del snygga, men de var tydligen inte så varma ändå. Alltså, de duger i dessa temperaturer, om jag inte går i snöblaskslask, för då kyler de underifrån som vilka andra snygga skor som helst. Och jag har inte haft dem i tjugo minus än, så hur illa är det inte då? Ack. Måste varma skor vara fula? 
Eh, där hamnade jag på blondinbellas blogg på ett kick, genom att googla "snygga varma vinterskor män". Sicket snedsteg.

Och apropå sova, som jag nog ändå måste göra, så läste jag på skoj vad jag skrev för exakt ett år sen, och det var tydligen dagen då jag hade delat på Karlavägen och sov tre timmar i ett svep på rasten där! Ah, den sömnen minns jag ofta tillbaka till, det är ju så rejält man vill somna när man har klivit upp före fyra på morgonen!

Igår fick jag förresten sms från en ansvarig från bussarbetsgivarna, som jag bloggar för (via googling är det först nu jag inser att BuA är bitter motpart till Kommunal, alltså facket. Betyder det att jag står med en fot på vardera tröskel, som är med i facket?) - han ursäktade lite att de har varit dåliga på att respondera mig och bad att få höra av sig på telefon under morgondagen (alltså idag). Ska bli intressant att se om han ringer, och om han gör det när jag kan svara.

Och så är det ju alla hjärtans dag. Nu finns det någon i mitt hjärta ju, men han är lite dålig på att höra av sig för stunden. I och för sig har jag full förståelse om han är trött efter resan. Däremot så reser han ju så gott som hela tiden, så det är väl bara att jag vänjer mig.
Just nu pratar jag med en annan kille (ingen ersättare) på grindr om tro och bibeln. Förmodligen inte det vanligaste samtalsämnet där, men ganska intressant.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, februari 13, 2013

Rör om i grytan

Vad galet det blir ibland!
Jag sitter nu på Karlavägen och var helt förvissad om att jag "bara" skulle skriva det här inlägget, alltså här på min privata blogg. Jobbloggen, där ligger jag ju flera inlägg före och min kontakt som laddar upp inläggen hör aldrig av sig, och jag har inget eget login kopplat till den bloggen - trodde jag!
För nyss provade jag att ange att jag hade glömt mitt lösenord, ett lösenord jag aldrig fått, kopplat till min mail, och ja, vips så fick jag fram vad jag hade för användarnamn (som jag heller aldrig har fått veta) och fick ange ett nytt lösenord.
Så då passade jag på att lägga upp det inlägg som ändå verkar ha blivit bortglömt/förkastat, i och med att sist vi hade kontakt, jag och kontakten, så bekräftade hon snarare att nästkommande inlägg var det som ligger ett inlägg efter det jag just lade upp.
Hur som helst, jag lade nu upp inlägget och skrev för säkerhets skull att jag i nästkommande inlägg ändå ska skriva om halka - det som det i förra inlägget stod att jag tänkte skriva om nästa gång.
Publiceringen gick finfint - men då först såg jag att det igår hade tillkommit ett inlägg - det om halka! Så jag fick ju gå in och snabbt redigera om, men jag fattar inte varför jag plötsligt inte kan få mail längre, dels som svar på de jag skickar och dels för kännedom om att nytt inlägg har lagts upp? Jag besöker ju inte sidan själv i det syftet, att se om det jag själv har skrivit finns på plats. Hur som helst; här är inlägget som jag själv lade upp, om någon är intresserad.
Men det är fortfarande märkligt tycker jag, dels att jag själv hela tiden (förmodligen) har kunnat lägga upp inlägg, utan att få den infon och dels också att mina mail bemöts med ett kompakt ingenting just nu - samtidigt som ett nytt inlägg ändå har kommit upp? Det kullkastar ju min teori om att min kontakt är bortrest.

Nåja. Karlavägen är det alltså och jag har, innan jag satte mig vid datorn, sovit så skönt. Jag klev upp 3:50 imorse och var tack och lov först på plats här imorse, så det bästa sovrummet var ledigt. Båda var lediga i och för sig då, i och med att jag var först här. Är man sist på plats här finns det kanske, om man har tur, plats i en soffa vid tv:n. Men sist på plats har sällan klivit upp först, och jag tror att den här tjänsten jag har kan vara den då med delning här då man börjar tidigast.

Nu kommer jag av mig lite i skrivkoncentrationen då det ideligen kommer meddelanden i min telefon, från globetrottern som jag knappt inte har hört av alls de senaste dagarna, så det pockar ju på uppmärksamheten. Kanske bör jag helt runda av här, för jag tror ändå inte att jag har något mer att skriva.

Jag undrar dock var jag ska köpa att äta? Jag är väldigt osugen på de billiga färdigrätterna på Ica här tvärsöver gatan och moraliskt osugen på gatuköksmat. Hm hm, det blir ett fall för kommissarie Estomac!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, februari 12, 2013

Samhällsröst

Två saker händer just nu i världen där det ena roar och det andra oroar mig.
Det ena är påvens avgång, det andra är Nordkoreas kärnvapensprängningar - vad som roar eller oroar låter jag vara dagens tankenöt.
... Eller inte, för det här med påveri är ju lite spännande på så sätt att man vet ju aldrig vad den gamle mannen (för mycket vet man) kommer heta. Kommer det bli ännu en Pius som allt för många har hetat på sistone? Eller blir det en andra Lando, som är den senaste att inte fått dela sitt namn med någon? Fast personligen hoppas jag på en Bonifatius eller än hellre en Telephorus, av de namn jag har wikipedia:t fram mig till.
Fast det vore ju trevligt om de gjorde något rationellt och konklaverade fram en ung påve. Kanske en av icke-europeisk börd, eller rentav en kvinna! Då kanske den katolska världen skulle mjukna lite?

Men Nordkorea, alltså... Det känns högst olustigt att det land som åtminstone jag räknar som det galnaste - förfogar över kärnvapen. Å andra sidan känner jag mig inte trygg över att veta att något land har kärnvapen, alla länder borde sträva efter nedrustning på den fronten, men det gör man ju inte, det är ju lite som att sluta med napp. En trygghet.
Men det är ju samma resonemang som att lösa problemet med skolskjutningarna i USA med att dela ut fler vapen till folk, att försvara sig med. Ju farligare vi är, desto tryggare är vi?
Nja.

Och så över till det vanliga dravlet:
I natt hade jag en sån där natt när det kändes som att jag inte sov, fast jag förmodligen sov mer än det kändes som. Jag vet att jag bland annat drömde att jag körde buss, samtidigt som jag kände hur jag låg och sov i sängen och då inte riktigt kunde förstå hur jag kunde köra och sova samtidigt, det kändes helt galet.
Och Axel, som om än att han brukar väcka mig på mina sovmorgonsmorgnar, brukar annars ändå sova hela nätterna, men i natt fick han ett ryck vid två-tiden och klättrade upp i sitt klätterträd och började leka med sin pipande mus, som jag då raskt klev upp och plockade bort. Såna ljud klarar jag inte att sova till. Jamanden och pip. Klätterträdsklösande är bättre.
Sen klev jag upp 4:10 och har väl haft en rätt ordinär första arbetsdagshalva, Norrtälje - Hallstavik - Herräng - Hallstavik - Norrtälje (busstation) - Grind - Campus - Grind - Norrtälje busstation, så har den sett ut.
Eftermiddagen är tämligen enklare; Norrtälje - Stockholm (tomkörning), Stockholm - Norrtälje.
Och middagslur har jag sannerligen sovit! Närmare två timmar och givetvis var jag sådär yr som jag nästintill alltid är efter en sån tupplur. Jag visste ingenting om vilken dag det var eller något alls, hade jag försovit mig, är jag ledig eller ja, ingenting visste jag för en kort stund.
Det måste ju vara lite av skräcken att fastna i det läget, att hjärnan inte klarnar så att minnesbilderna kommer tillbaka. Så lär det ju förmodligen kännas att bli dement där i början, innan det har gått så långt att man har glömt vad jobbigt det är.

Då skriker magen efter mat! Och halvdumt nog ska jag göra en carbonara igen. Känns ju kanske dumt att... ja nu hittar jag inte formuleringen; "push it" typ. Bacon är ju något jag känner mig lite föräten på och det gick förvisso bra att äta i förra veckan eller när det nu var - men att tjata genom att äta så här kort inpå igen, ja det är ju kanske dumdristigt.
Men hur tänkte jag då i matplaneringen? Jo, jag har sparris jag behöver äta upp. Och det gör sig fint till carbonara.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, februari 11, 2013

Intense

Det här har varit en intensiv dag som få, men det är ju helt självförvållat i och med att jag i helgen var några snäpp latare än vad jag borde ha varit. Då blev jag tvungen att klämma in matplanering, skottning, bortlämnande av återvinningssopor träning (stretch & dusch) och veckohandling innan jag började jobba klockan 14:23. Det blev inte direkt stressigt, men i och med att det har snöat massor och plogats minimalt så var det nöd och näppe att det gick att cykla till Harsjövägen där jag tränade, så sen gick jag istället därifrån (jag ledde naturligtvis cykeln) till Coop och ja, jag hade som mål att jag skulle vara hemma senast 14:00 från det att jag gick ut och började skotta vilket nog var vid 10-tiden, och hemma var jag kring 13:50. Sen tog jag 651:an härifrån Färsna klockan 14:09 till garaget och så var arbetsdagen igång.
Det bästa med dagen var att jag körde stadsbuss på slutet av dagen, och att jag och Mattias då synkade så att vi träffades både på busstationen och Campus flera gånger. Trevligt!

Idag fick jag mitt vykort från Kanada! Kul med något personligt! För handstil är onekligen mer personligt än dessa datoriserade bokstäver. Men... det var inte helt lätt att läsa, om jag ska vara ärlig. Fast, det gick ju, så jag ska inte klaga.
Gulligt är det i alla fall, jag är så glad att han tänker på mig, käre Wojciech.

Nu är jag vansinnigt trött i kroppen. Det här när allt går i ett, det kostar på energinivåerna.
Visst att jag sitter ner hela arbetsdagen, men det är inte alls samma sittande som nu, i soffan. Inte alls avslappnat på samma vis, speciellt inte nu när det är halt och moddigt. Visst, jag är ganska långt ifrån stel och spänd till max, men jag är sannerligen inte helt avslappnad heller.
Imorgon börjar jag 5:07, lite konstrast till dagens starttid. Men jag tror då inte att det blir några problem att somna när jag går och lägger mig vid 22, så det blir nog bra. Sen har jag delat på hemmaplan också, så det är som bäddat för en liten lur då också.
Eh, ja märks det att jag längtar efter att få gå och lägga mig?

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, februari 10, 2013

På böljan blå

Jag är en lat pirat.
Jag skulle ha tränat - istället åt jag choklad. Men, som någon form av hyllning till mig själv måste jag väl ändå framhäva att jag väldigt sällan helt och hållet låter latheten vinna på det vis som det nu lät. Jag sköt upp det till imorgon bara för att jag kan, och så är det ofta när latheten gör sig gällande - kan jag skjuta upp något en dag så gör jag gärna det, så till vida att jag inte får möjlighet att göra det en dag tidigare istället. Då gör jag ännu hellre det.
Som i fredags, då slutade jag ju tidigt och hade egentligen kunnat antingen träna eller storstäda då, men i och med att jag länge trodde att jag skulle träffa Sofie, så blev det aldrig att jag började varken det ena eller andra innan det kändes för sent.
Å andra sidan var det då, liksom idag, skönt med en dag helt utan krav.

Men har jag så höga krav på mig annars? Jag tycker inte det, jag känner mig inte speciellt stressad, men det känns på ett sätt som om min kropp ändå är stressad, i och med att alopecian nu åter har fått mig att raka bort håret - jag tappar för mycket ändå. Fast helt borta är det inte, det är mer av ett snagg nu.
Min mor missförstod mig dock lite igår, hon som höll i rakapparaten alltså, så det blev ännu lite kortare än jag hade tänkt, men det gör egentligen inget.
Däremot kan jag ju bara konstatera att om man ska mäta någon form av lycka i likes, så har bilden på mina skor fått nästan dubbelt så många likes som bilden på mig själv (där det hade känts fint med fler likes än skorna), som jag lade ut igår. Nu kan man ju inte riktigt mäta något alls i det, men ändå blir det lite som en vågskål. Min insida hade mått bättre av fler likes på mig med lite hår än på mina skor.
Men åh, det är så tonårstramsigt att tänka så.
Jag har förresten beställt ytterligare ett par nya skor. Får lägga ut en bild där jag har dem på huvudet eller något?

Idag har jag äntligen fått en fördjupat inblick i vad det egentligen är Wojciech jobbar med, som får honom att resa så mycket. Att det handlade om juridik har jag fattat, och att det är universitetsknutet också, men det är alltså så att han är någon form av expert inom österrikisk lagstiftning kring datasäkerhet och blir kallad att dela med sig av sin spetskompetens till EU:s alla hörn - kanske även utanför EU. Dumt nog för mig så behövs han inte i Sverige, då Sverige redan har en sån person.
Men nu vet jag inte riktigt vad han har för sig, han råkade sätta sig på tåget åt fel håll när han skulle till flygplatsen för att flyga till Rom och sen fick jag höra att han för all del kom fram till flygplatsen i tid, men att flyget var inställt. Jag skulle tro att han hyser en mild irritation, och den har tagit sig uttryck i att inte på länge logga in på whatsapp, så jag vet inte hur han löser situationen riktigt.

Imorgon rullar en vecka igång som nog måste klassas som den skönaste i min femveckorssnurr. Jag börjar sent och jobbar halvdag imorgon och på fredag börjar jag tidigt och jobbar... ja, fjärdedelsdag, typ. Går på helg klockan 8:30. Det är fint det!
Fast veckan efter är tack vare att jag har tagit ledigt på det som egentligen är en jobbhelg, ännu bättre, då jag har den här sluta 8:30-dagen på torsdagen, har ledig fredag i och med att jag skulle jobba helg - och sen har ledig helg också. Det blir kalas!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, februari 09, 2013

Universalis

Det är så skönt med lediga dagar, i synnerhet när de infinner sig på helgen. Det slår mig varje (ledig) morgon hur mycket jag uppskattar att inte behöva kliva upp kring klockan fyra, även om jag i ganska många fall ändå får kliva upp bra mycket tidigare än jag hade tänkt mig för att antingen ge mat till eller släppa ut Axel. Han hoppar ju ogenerat upp i sängen och trampar runt på mig, buffar och slickar mig i ansiktet till han får önskat resultat. Och får han inte det kan klorna åka fram, så det är för min egen skull lika bra att jag masar mig upp och gör honom till viljes innan han hinner komma till den fasen. Dessutom vill jag ju snabbt åtgärda hans behov, så att jag så snabbt som möjligt kan få återvända till säng och skön sömn.

En storstädning har klarats av idag, men mina lördagsmorgnar har fått lite fördröjda rutiner nu, då det är Morgonpasset i SVT2. Jag brukar komma in vid 9:30 i det och sen bli kvar till 11:00 då det är slut. Det är något härligt med att se radio i TV ändå, i alla fall när man är så välbekant med rösterna sen tidigare.
Fram till 9:30 är jag dock i radions P4 och lyssnar på Ring så spelar vi. Idag var Sverker Olofsson gästprogramledare, och han var då lika forcerad som alltid. Direkt när det plingades att betänketiden var ute så beklagade han och sa det rätta svaret, medan Lisa Syrén snarare brukar ta plingan som ett "Ja, nu måste jag be om ett svar" och låta det gå ytterligare några sekunder. Det känns lite mer avslappnat så.
Men jag menar inte att jag alltigenom risar Sverker, han är härlig på sitt sätt.

Något som däremot inte är så härligt är mitt hår. Det sviker mig igen, känns det som. Jag var ju i en period från 2008 till 2011 helt hårlös i och med alopecia universalis, om än att det det är en sanning med modifikation, då jag plötsligt kände att jag var tvungen att raka huvudet i och med att jag fick strån här och där - som blev fler och fler och till slut lät jag bli att raka mig på test. Hela tiden har jag dock varit kal i ett område i bakhuvudet och ögonfransar och ögonbryn har jag inte fått tillbaka. Övrig kroppsbehåring har det varit spridda skurar av. Där absolut ingenting tycks komma, i likhet med ögonfransar och ögonbryn - det är armhålorna. Men det gör mig sannerligen ingenting.
Hur som helst kan jag inte riktigt blunda för att håret nu åter håller på att falla av. Varje gång jag drar kammen genom håret lossnar ohälsosamt många strån, och varje kudde jag lutar mig mot är sen behårad.
Därför tänker jag att jag ska låta raka ner det nu, till en kort nivå.
Jag ser ju gärna att jag slipper komma tillbaka till den fas att jag måste raka mig med rakhyvel, då det är en tidskrävande och krånglig process. Dessutom slits rakbladen i en rasande fart när de ska svepa över en så mycket större yta än mina blygsamma alopeciskäggstrån.
Det känns såklart tråkigt, jag gillar ju mitt hår, kanske lite mer på ett sätt än andra gillar sitt. Mitt är ju rätt unikt i sin naturliga blondhet. Jag har aldrig färgat håret och skulle aldrig vilja göra det heller, jag gillar verkligen min blondhet.
Jag försöker dock tänka att jag är jag oavsett vad jag har på huvudet. Och jag hoppas att jag är den som bryr mig mest, att ingen annan har tyckande och tänkande om mitt hårs vara eller icke vara, att andra kan se att jag är samma fina person ändå, som jag får förutsätta att de tycker att jag är nu.
Det finns ju folk som har känt mig i antingen ett, två eller tre olika utseendesteg. De som har känt mig länge kände mig även då jag inte hade alopecia, när jag hade alla håriga attribut som alla har, och var med om förvandlingen. De som lärde känna mig när jag inte hade hår (de flesta av mina kollegor till exempel), fick ju istället vara med om att huvudhåret kom tillbaka - och försvinner det nu igen så blir det ju ett tredje steg.

Nåja, det blir nog en trevlig helg ändå.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, februari 08, 2013

Bring me a tomato!

Helgen är här och har så varit sen 10:22 redan, så underbart skönt! Det känns som att det har varit en lång vecka i övrigt.
Planen var egentligen att träffa Sofie någon gång på eftermiddagen, efter att jag hade sovit lite. För sova lite, det behövde jag. Jag skriver ju lite för ofta om mina middagslurar kan jag känna, men dessa är en stor del av mitt liv. Imorse och under en ganska lång startsträcka kände jag mig "trasig". Alltså inte så att jag höll på att somna bakom ratten - det måste ju förtydligas - utan mer av en lojhet och samtidigt lite av känslan att en njursten kanske är på gång. Eh, ja det är ju ingen logik i det, men jag har ju haft njursten så jag vet hur det känns - däremot vet jag inte hur det känns när den är på gång, för det märkte jag aldrig - så det är mest en inbillad känsla.
Igår inbillade jag mig att jag nog hade näsblod på gång, för övrigt. Det hade jag heller inte. Så det är väl psykosomatiska symptom, eller något, som detta ständigt för korta nattsovande ger mig. Men så länge jag nu kan ta dessa tupplurar (som ofta blir uppåt och över en timme), så hålls livet ändå på en rätt behaglig nivå.
Men Sofie då. Alltså Sofie, henne blev det inget med. Det rörde ihop sig lite för henne, så vi får ta det en annan gång.
Det gör mig inte jättemycket i och med att jag är måttligt sugen på att gå ut i snöyran, om än att det förstås vore trevligt att träffa henne.

Den här helgen, den här lördagen till och med, klockan 19:00 specifikt, har jag blivit bjuden på inte mindre än två evenemang på facebook, hemmafester av olika slag som jag på ett sätt blir glad över att jag blir bjuden på, men jag har tackat nej till båda. Dels har jag tänkt göra annat då, men egentligen inget som inte kan flytta på sig - men jag har också lite svårt för det här med sammankomster med relativt mycket folk där jag känner väldigt få. Min självkänsla är trots allt lite för låg för att jag ska känna att andra har glädje av mig. Alltså, jag vet inte om jag uttrycker mig tydligt - jag går inte runt och känner att jag är en dålig människa, men ja... äh, jag vet inte. Jag är inte bekväm med tillställningar med mycket folk där jag känner ett fåtal och det fåtal jag känner ändå står närmre andra än mig. Sånt där övar jag ju dock ändå på ibland, jag begränsar mig inte helt. I vår ska jag på ett bröllop till exempel ju, där känns det lite så, men det ska jag ändå gå på. Och förhoppningsvis blir det trevligt också.

Igår förresten, när jag lämnade Karlavägen för att köra en 639:a till Hallstavik, ja då var det ju tydligen bombhot på viadukten efter Danderyds sjukhus, som man måste över för att komma ner på E18 mot Norrtälje (och Hallstavik), så den var avstängd för all trafik, vilket gjorde att dubbeldäckarna inte kunde trafikera Danderyd sjukhus (terminalen där alltså), då de är för höga för att köra under den gångbro man måste köra under för att istället köra via Mörby centrum - men det är inte ledvagnarna och en sån körde jag, så jag fick ju dels plocka med mig allt folk i Danderyd som ville åka 676:a och dels fick jag ta den väg som alla andra fick ta därifrån - och nog för att jag tycker att det är lite kul att köra andra vägar (så länge jag kan dem), det blir ju lite omväxling - men det var ju vansinnigt trögflytande trafik där, minst sagt. Och proppfull buss på det.
Men turen gick bra, jag lyckades köra så att jag precis inte fick ihop någon övertid på slutet, trots att jag ändå låg sjutton minuter sen som mest. Det berodde dock på att det när man äntligen, efter två (eller drygt två, som i det här fallet) timmar, kommer fram till Hallstavik, så är det inlagt en paus där, en sån där kisspaus som bussförarna strejkade sig fram någon gång i slutet av nittiotalet - men i och med att det bara är tomkörning hem och sen slut för kvällen (efter en lång dag), som återstår där och då, ja då skiter jag ofta i den pausen om jag inte faktiskt behöver gå på toaletten. Lite dumt egentligen, där bjuder jag lite väl mycket på min tid åt ena hållet - å andra hållet så är det tio minuter av mitt liv att slösa bort i Hillbilly ville, något som inte lockar alltför mycket.
Nu vet jag inte varför jag skrev håll istället för sida. När man å:ar å det ena eller andra, så brukar det ju vara sidor och inte håll. Men håll blev det.

Skrev jag förresten att jag trodde att jag hade förstört en skjorta genom att kladda ner hela ärmen med currysås? Oavsett vilket så har jag tvättat den idag, och fläckarna minskade ju markant, så jag tror nog att den kan komma att bleka ut med tiden, om jag fortsätter att specialbehandla den. Brukade vara så med currysåsfläckar på mitt förra, vita, matbord i alla fall. De höll sig kvar i början, men löstes upp allt eftersom.

Ikväll står flådig plankstek på menyn! Men jag, mitt dumfån, har inga tomater hemma! En snittsigt halverad tomat ska det ju vara där i tomathålet! Dumfånigt är det att jag dels glömde det när jag matplanerade, men framför allt att jag inte hade kommit på det till min lilla stödhandling tidigare idag. Jag är så icke-motiverad att gå ut i snöyran, att jag heller inte vill plinga på hos grannarna på måfå. Istället skrev jag ett inlägg på facebook, där jag taggade de grannar jag är vän med där och frågade om någon ville låna ut en, men hittills har jag inte fått napp. Kanske att jag istället får sätta en rödlökshalva där? Inte riktigt samma sak, men det kan säkert bli gott på ett annat sätt.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, februari 07, 2013

Pure shoes

Igår skrev jag ingenting av det jag hade tänkt i förväg, som det så ofta blir. Min hjärna lever så mycket i nuet och glömmer bort redan färdiga planer.
 
Till att börja med tänkte jag avhandla en stress som kom över mig i förrgår kväll. Jag sitter ju med som suppleant i styrelsen i min bostadsrättsförening där det nu är turbulent kring ett beslut som jag personligen tycker att vi måste riva upp, men hur som helst, detta genererade i att jag då jag kom hem efter min långa arbetsdag, hade 33 nya mail i min inkorg, varav 32 kom från föreningsmedlemmar och styrelse. Jag visste ju inte riktigt var jag skulle börja och hur mycket energi jag skulle lägga på respektive mail och vad som var viktigt och så vidare - det kändes övermäktigt, helt enkelt. Så jag lade in en liten passus om att jag själv hädan efter tänkte tänka mig för lite innan jag trycker på "svara alla" då många av mailen var mer av en argumentation mellan vår sektreterare och en ledamot.
Men den här stressen har runnit av lite, så det är väl därför jag har glömt bort det.
 
En annan sak jag tänkte skriva om är mina nya skor! De är så fina och sköna, så än ångrar jag sannerligen inte köpet, trots att de var dyra. Men jag hoppas ju såklart att jag fick kvalitet för pengarna.
En reflektion jag har gjort är att skor tycks vara hett villebråd på instagram. Jag lade upp en bild på dem där i förrgår, och de har genererat fler likes än någon annan bild jag har lagt upp. Således känns det lite som att mina skor är mer populära än jag, i och med att jag har bilder på mig där ansiktet och inte fötterna är i fokus.
Fast mycket handlar väl om vad man sätter för hashtags, gissar jag. En hel del av dessa (16, vilket inte är mycket i många sammanhang, men just i likes på instagram är det mycket för mig), kom från totala främlingar.
Men ser jag till mig själv så har jag säkert gillat en och annan skobild jag har kommit över, då jag ju gillar skor. Herrskor i allmänhet och converse i synnerhet.
 
För övrigt, halvt inne på mode och så, så tror jag att jag råkade förstöra en uniformsskjorta igår. Utan att jag märkte det (förrän en ganska lång stund efteråt), hade jag visst doppat stora delar av ena ärmen i currysås. Jag hade då osedvanligt bråttom och hann inte göra annat än att lägga skjortan i blöt, då jag tänkte att det kanske kan vara en räddning - men jag är tveksam. Imorgon först har jag tid att tvätta den.
 
Idag är åter en Karlavägsdag, så det är där jag sitter nu. På tjänsten jag har idag, har man inte en chans att komma åt sovrummen vid ankomst hit, jag kommer för sent helt enkelt. Ändå har jag klivit upp 4:50, så det vore onekligen skönt om jag hann sova lite.
Förhoppningsvis kommer tillfälle senare i eftermiddag, då jag förmodligen är den som har rast till senast av de som är här. 16:00 ska jag avgå till "hillbilly ville" (som jag förklarade det för min utrikiske vän); Hallstavik. De flesta andra delningar brukar sluta kring 14-15-tiden.
Men hur som helst, det var inte alltigenom illa att börja den här delningen med datortid, för jag har dels kunnat läsa igenom och redigera lite i den text som blev resultatet av intervjun igår, och sen kunnat avhandla lite andra mail och så som nu, bloggat.
Normalt sett skriver jag ju ett blogginlägg till bussforare.nu också, då jag är här. Eller rättare sagt, jag brukar normalt sett skriva ett utkast till ett inlägg som en en annan person klipper i om det behövs, och laddar upp lite när hon känner för det. Hon har nu inte bara varit dålig på att lägga upp inlägg, hon är även dålig på att svara på mail, så jag tänker nog inte skriva fler inlägg förrän jag hör av henne igen. Hon ligger ju omkring fyra inlägg efter ändå, så skulle hon vakna till är det inte så att det blir panik hos mig.
 
Det är inte bra det här, magen börjar kurra redan nu; 11:37 och jag har ju rätt nyligen ätit en banan. Å andra sidan kommer Johan och ska äta strax efter 12, och då vore det ju trevligt om jag också åt.
 
Titeln på dagens inlägg förresten - det är vad jag länge trodde att All Saints låt Pure Shores hette.
 
Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, februari 06, 2013

Push it to the limit

Nu har jag som vanligt lite för lite tid för allt jag vill hinna med på dessa timmar jag är hemma, för dels kom det ju oväntad snö som jag har fått skotta undan och sen har jag även blivit intervjuad på telefon från vår personaltidnings sida, av en riktigt trevlig journalist eller åtminstone skribent (jag vet ju inte vad han har för utbildning). Jag tycker oftast inte om att prata i telefon, eller ja, alltså, jag tycker om att prata i telefon med folk som jag känner och tycker om, men jag kan tycka att det kan bli lite obekvämt att prata längre stunder med folk jag inte känner - men så kände jag inte nu, blev rentav förvånad att 45 minuter hade gått då vi lade på, det kändes inte som någon tid alls. Så, bra jobbat Erik!
Sen återstår det ju att se vad själva resultatet blir, men jag är inte orolig.

Det har alltså kommit en ovälkommen mängd snö här under morgonen och det gör ju körandet till lite mer av ett äventyr, men det har gått bra på mitt första pass. Däremot fick jag en buss som inte riktigt kändes utrustad för att motta betalande passagerare. Det är inte helt ovanligt att accessmaskinen inte fungerar - vilket den här inte gjorde. Det är heller inte ovanligt att stämpelbordet är av fel sort, som gör att stämpelbilden inte fastnar när man stämplar (det är för hårt och glatt) - men i denna buss hade jag inget stämpelbord alls. Och ingen fungerande access. Då är det mer eller mindre omöjligt att stämpla biljetterna, för det går inte att göra det mot ratten eller fönstret, då det antingen är för ojämnt eller för glatt underlag.
Innan dess hade jag dock en bättre buss. Ah, rena drömmen! Vi har ju ett gäng bussar som är utstationerade på våra yttergaragen, som alla heter 006X. Alltså, de har en egen sista siffra istället för X, tror det finns från 0064-0069, men jag vet inte säkert. 0066 hade jag hur som helst och jag får alltså köra dessa bussar extremt sällan, men nu så. Klockren, på alla vis. Framför allt; FM-radion funkade mer eller mindre som den skulle, även ute i obygden. Om man nu får kalla Rimbo och vägen dit för obygd?
Jag fick apropå det meddelande från Wojciech just när jag var i Rimbo, så jag svarade något i stil med "good morning from Rimbo", och det tyckte han var ett lustigt ortsnamn. Uppsala har han gillat bäst av de jag har hälsat ifrån. Och vem gillar inte Uppsala?

Kronologin faller i vanlig ordning ut fel, men imorse (eller snarare i natt, klockan var före fyra), hade Axel och jag det ungefär såhär:

Haha!

Skillnaden är väl i och för sig att Axel inte jamar direkt, men han boxar med sitt huvud mot mitt och slickar på mig och gud vet allt, för att få upp mig. Och jag gick upp, för sist jag inte gjorde det så resulterade det i kattbajs alldeles utanför kattlådan.
Så han fick gå ut. Frukosten fick han nu när jag kom hem inför delningen. Eller på delningen, snarare.
Nu sover han dock som en stock. I min säng.
Själv hinner jag ju inte ta någon lur idag, men tack och lov hade jag mer eller mindre sovmorgon imorse och klev upp 5:20, vilket är omkring en timme senare än vad jag har gjort de senaste dagarna. Så jag ska nog hålla ihop, ändå.

Magen kurrar, bina surrar! Dags att göra mat!
Idag blir det den där kycklingfilén som jag glömde bort att ta fram ur frysen till igår. Den, ris och curry i någon fin kombination ska jag försöka svänga ihop.

I eftermiddag väntar 631 och sen 641 och 642 - de sista går till Hallstavik och Herräng. Hålorna Gud glömde.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, februari 05, 2013

Nemesis

Jag fick ingen respons på facebook igår, så mina ansträngningar gjordes i onödan. Men men, det var inte så ansträngande ansträngningar, om man säger så.

Vidare inne på igår, så måste jag ju inflika att det utöver Johan också är guldkant på tillvaron att få träffa Gustaf. Men i och med att han numera liksom jag har långrast där emellanåt och inte som Johan, är stadigt stationerad där, så vet jag ju aldrig i förväg när han (Gustaf) är där. Därför blev inlägget igår lite likriktat.

Igår körde jag förresten fast på 653:an, denna nemesislinje!
Jag tycker dock att den är rätt trevlig att köra nu när jag är någorlunda säker på vägen, men inte på någon annan linje har det hänt så mycket fadäser genom mina år bakom bussratten, som på den.
Jag har kört fel på den två gånger, nästan kört fel en gång (då bussen gled åt fel håll), blivit tvungen att köra fel medvetet en gång, ett framhjul har ploppat ner i diket så att bärgning har behövts och igår så mötte jag en stor tankbil på en smal väg som sluttade uppför för min del, där jag väjde för långt ut i snödrivan som var på min högerkant, så bussen varken kom framåt eller bakåt.
Ja jag är då inte stolt över det. Men jag har en stark känsla av att om jag igår hade haft någon annan buss, vars inventarienummer inte börjar på 55, så hade jag inte fastnat. En carrus till exempel, de tar sig fram överallt! Nu är i och för sig carrusarna längre än den 55-vagn jag hade igår (5565), så då hade kanske tankbilen inte kommit förbi ändå.
Fast det är ju det också, båda gångerna som jag har fastnat på 653:an, så har jag väjt för fordon som har kunnat passera. Dags att väja lite mindre?
Men jag känner att jag igår inte kunde göra mycket annat. Tankbilen hade ju uppförsbacke att backa i, det känns i rådande väglag inte som det bästa att börja göra för en tankbil.
Men men, allt gick bra till slut. Min enda passagerare fick taxi, jag fick fick en bil att fortsätta linjen med (ja, det hade varit mer ekonomiskt ingen taxi hade kommit och jag istället hade kört både min enda passagerare och fortsatt på linjen, men den biten råder jag inte över), och bussen drogs loss.
Väldigt gentilt av vår driftchef som kom ut med bilen att vänta kvar vid bussen och köra hem den sen. I och för sig kom han ju till garaget bra mycket snabbare än vad jag gjorde, men det hade ändå inte fallit på hans lott att köra klart linjen oavsett med bil eller buss, och bil är onekligen lite smidigare på de där vägarna.
Fast det kändes hemskt ovant att köra bil efter en busslinje. Jag hade inte samma span efter folk vid hållplatserna.

Över till idag då. Idag har det rapporterats en del om bussförares uppror på facebook, mot de långa ramtiderna. Det är ju ett evenemang som jag också har blivit inbjuden till, men som med så många andra evenemang så har det blivit liggande, utan att jag har tagit ställning.
Fast visst blir jag också trött av de långa arbetsdagarna. Tyvärr vänjer man sig ju, men det är ju verkligen frågan om det är en sån sak man ska vänja sig vid? När tiden från första början till sista slut under en arbetsdag är 13 timmar blir det 11 timmar kvar av dygnet. 8 timmar ska man helst sova, vilket lämnar 3 timmar till fritid, där fritiden mestadels består i sånt som måste göras. Och därtill är det inte alltid man får de där elva timmarna mellan arbetsdagarna, ibland är det nedåt nio timmar.
Det känns faktiskt lite snett att tänja på gränserna så maximalt, när det samtidigt är viktigt att vi bussförare är pigga och alerta.
Jag har det i och för sig relativt bra som kan sova en sväng mitt på dagen för det allra mesta, men någon del av dagen är jag ändå för trött. Ibland är det morgonpasset som är kämpigt, ibland eftermiddagspasset, men oftast är det som nu, när jag är nyvaken efter min lur (en timme och fyrtio minuter lång), som hjärnan är som mest nollställd.
Jag önskar verkligen att vi kunde få vettigare arbetstider.

Nu måste jag sätta igång med projekt mat.
Det blir förmodligen inte den rätt jag planerade, då jag inte kom ihåg att ta fram kycklingfilé ur frysen i förväg, så jag tror jag byter och tar morgondagens rätt. Pasta med gräddstuvade champinjoner! Vegetariskt och gott!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, februari 04, 2013

Kortfadäs

Det här är veckan jag inte trodde fanns.
Alltså, jag menar - jag är nästan säker på att jag hade räknat ut att jag på mitt tjänsteschema "bara" skulle ha delat på Karlavägen en gång per vecka - men den här veckan är jag dels här nu, och kommer även på torsdag. Bah!
Det är tur att Johan är frisk, vi ska äta lunch tillsammans om sådär 40 minuter.

En av mina passagerare hade maximal otur på sista turen jag körde innan denna långrast började. Eller ja, maximal otur är väl om man går och dör och det var inte alls så allvarligt. Såhär va:
När han klev på så hade han som så många andra, sitt accesskort i en korthållare med flera kort som på något vis stör maskinens avläsning, vilket gör att den inte godkänner biljetten förrän man tar fram kortet och lägger på det "naket" på läsaren.
Han gjorde efter visst mankemang det och allt var för min del frid och fröjd, men när han skulle kliva av vid tekniska högskolan sen, kom han fram och letade på golvet vid mig, efter sitt bibliotekskort som han måste ha tappat.
Han hittade det dock inte, så jag frågade om hans namn stod på det och att jag då såklart lämnar in det om jag hittar det - men han sa att det inte var någon vits, att han måste spärra det på en gång.
Vi skiljdes åt, jag körde runt och parkerade min buss och gick sedvanligt igenom bussen för att mer eller mindre direkt hitta kortet.
Men, då hade ju denne Kristofer (med ett f), som han visade sig heta, hunnit försvinna.
Jag provade att skicka ett meddelande på facebook till den jag tror att det bör vara. Han hade inte ett jätteudda namn, så det fanns ju fler alternativ, men det fanns bara en som stavade Kristofer så som han gjorde och den profilbilden var inte klickbar, så det är svårt att avgöra om det var han eller inte - men jag chansade. Kanske är han en sån som liksom jag, kollar av facebook i telefonen då och då. Kanske det rent av börjar blinka en grön lampa när någon har skrivit på facebook?
Jag menar, jag är ju här på Karlavägen eller på tekniska fram till 15:12 då jag avgår tillbaka till Norrtälje, så det vore ju så enkelt för honom att få tillbaka kortet om han bara får veta att jag har det, och om han då inte hinner spärra det först.
Jag vet inte om man måste betala för nya bibliotekskort hos Stockholms universitet, men det är ju rätt troligt i och med att korten är personliga - och det är ju surt för en potentiellt fattig student, gissar jag.
Men jag kan ju inte göra så mycket mer än vad jag har gjort, jag har ju redan överskridit det plikten kräver av mig. Att leta efter honom där vid skolområdet är det ju nål i höstacksvarning på, och jag vet inte var jag skulle titta efter en reception eller något liknande - vet inte om de har sånt där.
Så nej, jag har nog gjort mitt bästa nu.
Men jag hoppas att han läser på facebook (om jag skrev till rätt), så att han kan få tillbaka det. Han kändes som en sympatisk människa.

I övrigt skrev jag ett mail för en stund sen, och frågade i försiktiga ordalag hur det skulle bli med den intervju som jag sedan länge har blivit fotad inför till vår rikstäckande personaltidning - men själva intervjun har aldrig blivit gjort. Och då, mitt i inledningen av detta bloggskrivande så small det till i telefonen! Han jag mailade till ringde upp, alltså, och sa mer eller mindre med panikslagen anda i halsen att han trodde att den han hade delegerat den uppgiften till hade gjorde det innan han reste iväg till... ja, var sa han nu? Något långt borta i alla fall, kanske i västindien någonstans?
Men så är ju inte fallet, så han skulle dra i de trådar han hade och ringa tillbaka igen sen.
Här på Karlavägen sitter man ju i en källare där mottagningen är bedrövlig, så för att överhuvudtaget höra vad han sa, fick jag mer eller mindre ställa mig i en fönsterglugg.

Fick meddelande från Wojciech att han är i Tyskland igen nu, inte hemma än, men åtminstone i rätt land, så det var ju skönt. Jag hoppas ju innerligt på att det ska komma ett eftersläntrande vykort från honom - det har låtit så - men ofta går ju resorna snabbare än postgången, så än har inget kommit.

Däremot beställde jag ett par nya skor igår, som faktiskt skulle kunna anlända redan idag, för jag har fått mail tidigare under förmiddagen om att de är skickade. Så kanske, om jag har tur. Fast i och för sig, de lär vara för stora för brevlådan och när jag väl kommer hem ikväll vet jag ju inte om jag är så sugen på att cykla bort till Norrköp som är det troliga utlämningsstället.
Bättre om de kommer imorgon. Eller ja, de kan ju komma idag för all del, så att jag vet var de finns att hämta ut, men jag lär inte hämta ut dem förrän imorgon.
Och nej, det var inte converse jag beställde. Jag vill ha nya vinterskor. De jag har är bra på så sätt att de håller fötterna varma, men dåliga på så sätt att de är hiskeligt fula. Och skor är ju något som jag är lite kinkig med, jag vill vara välklädd på fötterna.
Skorna som jag beställde hoppas jag kombinerar snygghet och funktion.

Nu måste jag gå och köpa något att äta, Johan skulle komma hit ner med sin matlåda vid 12.'

Ordet är fritt, nu är det ditt.