torsdag, januari 31, 2013

Jag vill ha din ryggrad här

Jag känner mig så odelat positiv idag! Egentligen utan direkt anledning på så sätt att jag inte har pratat med globetrottern under dagen än, klockan är ju fortfarande bara tidig morgon i Kanada - det är mer en bestående, sammanhängande känsla där nog faktiskt även något så enkelt som ljuset också spelar in. Januari är slut nu när som helst och det ljusnar i en rasande fart, vilket ju ger kraft och energi.
Men det är verkligen som att världen är inbäddad i ett mjukt, skimrande fodral, där allt glädjer mig extra lätt. Som på jobbet, jag fick köra 652 som är en linje jag gillar skarpt och på den åkte en vagt bekant med, och denne vagt bekante och även flera andra, vinkade till mig i backspegeln när de klev av. Alltså, det är som en spiral som för en gångs skull går åt rätt håll! Jag är glad och blir gladare och gläds enklare av allt hela tiden.
Det var så länge sen jag kände så, av och till bara för någon månad sen, så var jag ju av och till avgrundsdjupt längre ner i botten av det psykiska välmåendet än vad jag nu är, vissa dagar kände jag tvärtom då, att det inte fanns någon mening och glädje i något alls som hände mig.
Det är onekligen härligt att må bra!

En sak är dock ett debakel. Det är ofta enklare att få orden att flöda om jag mår lite sämre. Nu far så mycket av mina tankar kring samma sak, så det är svårare att koncentrera sig på att komma på något annat, något som känns lika betydelsefullt.
Det är kanske motsägelsefullt med vad jag just skrev?
Ja, men säg de känslor som inte är motsägelsefulla då.

Homeland förresten, där är jag nu mitt i den första säsongen och jag kan förstå att det är en så kritikerrosad serie - jag gillar den skarpt! Tyvärr så ser jag den ju lite snabbare än ett avsnitt i veckan och säsong två är ju inte klar än, så det kommer bli ett abrupt slut där relativt snart.
Men jag har starka funderingar på att börja se Game of Thrones därefter - också en serie som jag misstänker att jag skulle gilla skarpt, men som även den sänds för sent för en tidigt uppstigande bussförare.

Axel hade dambesök här för en stund sen också ja, kan ju vara värt att notera. Områdets kelkatt, efter han själv, en mestadels vit dam som heter Kokos, smet in med mig när jag kom hem och jag lät henne hållas här ett tag bara för att jag var nyfiken på interagerandet mellan dem. Axel känns som en så väldigt fridsam katt. Inte så att han är överdrivet rädd på något vis, men han verkar så tolerant. Han satt och åt vid matskålarna (han gick in lite före mig och Kokos då jag först släppte in honom och hängde av min ryggsäck och sen gick ut och skyfflade undan lite bajs som hade smält fram på vår grusgång), och när hon kom och trängdes med honom så lät han det hända och flyttade sig när han kände sig klar. Inget fräsande om att det var hans mat, inte.
Sen lekte jag lite med de båda innan jag lyfte ut henne. Jag är ju inget större fan av att Axel är inne hos andra, så jag ska ju inte göra samma sak med andra katter då. Jag var som sagt bara nyfiken.

Nu ska jag svänga ihop en avokadosallad! Om du undrar hur det gick med baconet till slut, så jo, jag hade nog väntat tillräckligt länge, för carbonaran blev riktigt god!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, januari 30, 2013

Manny strikes again

Igår fick jag ett meddelande från herr W.N som löd (och jag citerar ordagrant): "Many manny kisses and one big hug!"
Det är så fint. Mitt hjärta blir varmare för var dag som går.

I övrigt då, ja jag har precis skrivit ett blogginlägg, men inte här - eller jo, när du läser det så är det ju färdigskrivet, men i skrivandet stund har jag ju inte kommit längre än till den här raden. Det var alltså på arbetsbloggen, där jag nu tycker att det går gnissligt. Vi har kommit överens om att jag ska skriva ett inlägg i veckan, vilket jag även har gjort (med undantag för julveckorna), men dels så var ju mitt första inlägg för långt och delades upp i fyra separata inlägg, som har publicerats med mer än en veckas mellanrum. Så jag skriver och skriver, men lite händer. Och jag får dåligt med respons från min kontaktperson också, så nu skrev jag att jag kommer lugna mig med att skriva inlägg ett tag, så hon får komma ikapp något. Visst, det är bra om jag har ett försprång, men nu skrev jag det som är mitt sjätte inlägg, det som om alla övriga publiceras utan att delas upp då borde vara det nionde inlägget på bloggen, där just nu alltså fyra (ett) från mig ligger. Fem inläggs försprång känns för mycket, snart kommer det ju inte att stämma om jag skriver om väder och vind, rätt vad det är kommer det att vara vår när ett inlägg om körning i halt väglag kommer upp.
Så, så får det bli.

Ja, och hemma är jag trots att jag borde vara på Karlavägen. Men det är ju egentligen inte värt det, jag känner det även idag. Men det kändes bara motigt i och med att jag landade i Danderyd och då egentligen skulle transportera mig därifrån, och inte från Tekniska högskolan, som brukligt, till Karlavägen - så då åkte jag åt andra hållet istället. Hem. Men bussresan tar ju omkring en timme, sen regnar det ju idag och jag hade inget paraply i min ryggsäck, så att gå från stationen och hem lockade inte. Istället fick jag vänta i en dryg kvart på en buss som skulle tomköra till garaget och sen cykla därifrån och då ändå bli rätt blöt, för att komma hem.
I eftermiddag var planen att åka 651:an här hemifrån till stationen, men vid en närmare titt i tidtabellen så såg jag att det blir för snävt. Åker jag med den buss här ifrån jag vill åka, så kommer jag in till tekniska tretton minuter innan jag ska avgå, plus att det dels blir väldigt snävt mellan ankomsten på 651 till avgången på 676 och att det ju dessutom kan hända saker på vägen, som gör att de där tretton minuterna kanske ändå minskar. Så istället måste jag antingen cykla till garaget och gå därifrån eller om jag har tur, få skjuts av någon därifrån istället för att gå - men eftersom jag inte kan chansa på det så måste jag ju vara där i tid för att hinna gå.
Får jag problemet att framstå som tydligt? Det är en herrans massa tid som går åt till att åka från Stockholm till min dörr och sen från min dörr och tillbaka, det är inga två timmar, utan nästan så att det närmar sig tre. Tiden hemma räcker inte till att sova då, men har jag tur kan jag ju göra det när jag åker buss. På vägen hem nu lyckades jag kanske slumra lite, men någon djupsömn var det absolut inte.
Istället har jag som sagt bloggat och innan dess oljade jag in mitt nya köksbord en gång till, gjorde det även igår, men jag tycker nog att det är bäst att vara på den säkra sidan. Imorse åt jag frukost från köksbänken och igår blev det middag i vardagsrummet, just för att bordet inte kan användas än.
Innan dess har jag ju använt bordet med den spruckna skivan, och det har ju varit hemskt torrt i och med att jag inte tyckte att det var värt att olja in det.

Nu tänkte jag avsluta med samma ämne som jag började. Herrn är ju Kanada (Montreal sist jag hörde en mer specifik plats) och tidsskillnaden där och här är ju ett kvarts dygn - sex timmar. Imorse tajmade det sig fantastiskt bra - min alarm väckte mig 4:30, jag slog av den ljudlösa funktionen och precis då trillade det in meddelanden från honom, han skulle då, om jag tolkade bilden rätt, se en ishockeymatch på plats i en... hm, finns det inget flashigare namn än ishall? Det såg ju så mycket mer gigantiskt ut. Men nu kommer jag inte på något. Anläggning kanske, en isanläggning? Nej, jag vet inte. Jag tror mitt budskap går fram.
Hur som helst, det var fint tajmat!

Idag ska det bli pasta carbonara!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, januari 29, 2013

Dramaqueen

Usch, jag fick just en imaginär äckelklump i magen! En av mina forna lagkamrater från FCZ frågade en fråga om ett specifikt avsnitt av serien på facebook och fick länkat till youtube, det han sökte efter och jag klickade... och blä! Det var kopiöst mycket jobbigare att nu se mig då, än att då se mig då, om jag så säger.
Alltså, jag är stolt över min medverkan där, men att se och framför allt höra mig själv, allså... jag fick en smula ångest. På riktigt.
Okej, jag är homosexuell, det står jag också för och krusar inte med, men så jäkla fjollig röst som jag har där, åååh gudars, jag hoppas sannerligen inte att det är så den låter nu också. Jag tycker ju själv inte det och har aldrig tyckt, men jag menar, jag tycker inte det på så sätt att jag nu har suttit och spelat in massa prat här i olika röstlägen och inte ens när jag fjollar till rösten låter den så fjollig som där och då - när jag sen spelar upp och lyssnar.
Och det där skulle Wojciech titta på... Tur att vi har pratat i telefon också. Tur!
Själv känner jag nu att jag kanske aldrig vill se om FCZ. Jag har ju upplevt det och jag tyckte redan från början att andra säsongen inte var mycket att titta på, i och med att nästintill allt klipptes ner till ett brutalt minimum av vad det hade varit (så som det säkert är med mer eller mindre all TV). Så jag tror nog jag nöjer mig med att minnas upplevelsen istället.

Men nu ska jag ta och lugna ner mig ett par hekto.
Idag har jag varit ledig och då ledig på det lediga viset att inga måsten har hängt över mig. Klart ja, påfyllnad av kylskåp var ju kanske något av ett måste, men varken träna eller städa har stått på agendan och därmed att jag fått tid att mer bara njuta av ledigheten.
Smidigt nog ringde de från Mio också och undrade om jag hade tid att ta emot min nya bordsskiva idag - och det hade jag ju. Hade de ringt en arbetsdag hade det ju blivit knivigare. Dels hade jag kanske inte ens svarat i telefon och sen är det ju knixigt att hitta tid då. För hemleverantörer är ju som de är. Han sa till mig att de skulle komma klockan ett, alltså 13:00, men klockan hade passerat 13:30 när de kom och mitt andra pass på jobbet börjar ofta kring den tiden, så det hade ju varit hemskt stressigt.
Men om än att jag tyckte att de slösade lite med min tid nu ändå, i och med att jag ville ner på stan, så var det hemskt skönt att det blev gjort. Nu har jag en hel och fin bordsskiva som jag dessutom har oljat in nu, så att den blir lite lenare än vad den förra var - som jag aldrig bryggde mig om att olja in då den ju var sprucken och skulle bytas.

Sen tog jag 651:an ner på stan och fick då uppleva stökiga ungdomar som stojade på ett sätt som jag inte brukar vara med om när jag kör de som åker med från Vårgatan ner till busstationen. De satt och skrek "Kör!!" i kör (mjukt respektive hårt K), oavsett om bussen rullade eller stod still, tjuvplingade och levde rövare. Nej, jag tror aldrig jag har upplevt det från de killarna - inte för att jag kände igen dem, men flertalet av dem lär ju jag också ha kört.
Undrar om det beror bara på dem eller också på min kollega, som vad jag hörde inte hälsade på en enda av dessa killar då de steg på.
Jag menar alltså inte att det skulle vara en direkt följd, att de medvetet börjar stoja som hämnd - jag tror de flesta av dem inte bryr sig om en sån sak - men kanske att man även som tonårskille skärper sig lite för en sån kort resa när man har haft ögonkontakt (okej, en del undviker ju det även när man hälsar på dem) och fått sig ett glatt hej? Jag vet inte, men det var bevisligen värt en tanke.

På stan hade jag bara ett mål: Cervera. Där köpte jag mig en prisvärd (hoppas jag, har inte använt den ännu) juicepress av elegantare karaktär än den jag nu har som ger mig träningsvärk i antropofagmuskeln, samt även en brödkniv i den serie knivar som jag numera samlar på; Anders Petter.
På busstationen sen, under de sjutton minuter jag fick vänta på 651:an tillbaka till Färsna, så träffade jag mina favoritkollegor Mattias och Louise. Ja, jag har många favoritkollegor, men de är absolut två av dem. Trevligt att språkas vid! Mattias tyckte jag var klädsam i min jacka och det är ju bara att suga åt sig av komplimerandet. Han hade ett klädsamt armband då som jag kunde replikera med.
Louise kom lite på efterkälken och var dessutom tvungen att hjälpa en vilsen resenär, så henne hann jag inte prata fullt så mycket med förrän hon och Mattias åkte iväg och jag gick iväg till 651:an. Där stod ett helt koppel av grannar som jag växlade några artighetsfraser med.
Men precis som att det finns favoritkollegor så finns det ju också favoritgrannar och dessa kan jag nog inte riktigt räkna in dit. Inga jag ogillar, det finns bara en sån granne, men ja, äh, nu ska jag inte skapa bloggmisk grannosämja.

Sen har det även spelats lite GTA.

Nu börjar magen signalera att det är dags för middag, och idag ska jag tillaga något som jag inte har tillagat sen den gång jag fick ett fettchock; bacon. Då gjorde jag en gryta med både grädde och bacon i, och det blev alltså för mycket, men nu tänkte jag göra en carbonara.
Fast nu när jag skriver om det så känner jag att baconlusten inte riktigt är med mig. Kanske får byta och laga det imorgon istället? För carbonara måste ätas, det passar så bra med det jag har hemma nu (plus att jag fick köpa till bacon då alltså, som inte har funnits hemma på länge).

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, januari 28, 2013

Panic! At the disco

Två dåliga saker:
Jag har inte sovit jättebra i natt och unnade mig nyss en lur, men vaknade i panik med känslan av att nu kan jag ju inte sova - vilket ju hade passat ypperligt och uträkneligt.
Sen har jag även grym träningsvärk i mina ben. De är så stela, så stela. Att gå upp och ned för trappor känns som att gå upp och ner för berg. Ack!
Helt klart att det inte går att stretcha bort allt, muskler som inte används på ett tag blir ovana när de tas i bruk igen. För det kan inte vara samma muskler som jobbar när man springer som när man cyklar på motionscykel och brukar en crosstrainer. När löpsäsongen övergick i den inomhusträningen där när snön kom i slutet av november/början av december, ja då blir baken öm av cykelsadeln istället - trots att jag cyklar på min vanliga cykel hela året annars.

Gnäll och gny.
Egentligen är väl allt rätt bra? Eller ja, jag har en spricka i min tumme och jag tror kanske att alopecian är på väg att ta övertaget om huvudet igen, så det är inte helt omöjligt att jag kommer raka av håret framöver igen - men i övrigt är det bra.
Jag tror dock att jag kanske känner en viss stress över förväntningarna på mig, mailen har haglat in under helgen och det var först när jag kom hem på den här delningen som jag kunde ta tag och prioritera vilka jag förväntades svara på och vilka som förväntade mer åtgärd än så, samtidigt som jag gärna ville förbereda middag och även sova. De här 3½-timmes rasterna hemma är faktiskt i kortaste laget, jag tycker bättre om när det är kring fem timmar hemma. Men å andra sidan så slutar jag ju en bra bit innan 19 ikväll, vilket jag tyvärr (sett ur Vem vet mest-aspekt) gör allt mer sällan.

Axel, han ligger oberört kvar och sover där i sängen, där jag hade kunnat ligga kvar till 13:00 som mitt alarm stod på. Men paniken vann!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, januari 27, 2013

Ambivalens

Ska jag hinna skriva något idag får det nog bli nu, för jag vet inte riktigt om tiden kommer visa sin vänskapliga kind mot mig så mycket mer framöver idag. Det är ju kanske i och för sig mer av en prioriteringsfråga från mitt håll, än en slump eller vad jag nu fick det att låta som. Snart ska jag iväg till Harsjövägen och ta i tu med den där träningen som jag än mer gärna skjuter fram såhär när det inte är löparsäsong... Fast, å andra sidan... Nu är det ju inte så många minusgrader! Potentiellt skulle jag faktiskt kunna klä på mig och sticka ut och springa istället!
Fasen då, nu blev jag tveksam. Det vore ju skönt på ett sätt, -4 grader ska väl lungorna klara utan att braka samman? Men jag tycker ju inte riktigt om när planer jag har tänkt ut flera dagar i förväg, rubbas på det här viset. Å andra sidan är det ju faktiskt skönt att slippa cykla till och från Harsjövägen bara för att träna.
Jag vet inte riktigt var jag skulle springa heller, det går ju inte att göra det i elljusspåret än, så det måste ju i så fall bli lite runt i stadens ytterkanter.
Men åh, varför denna tveksamhet? Det vore ju kul att springa, mäta och klocka mig igen, om än att det dels inte går att sätta tidsrekord såhär på vintern (det är jag ytterst tveksam till) och dels går det heller inte i och med att jag inte har sprungit på ett tag nu heller, så just de musklerna lär vara lite trögstartade kan jag tro.
Hm, jag har ju redan tagit på mig uniformen också i och med att jag tänkte cykla i den till Harsjövägen för att träna, duscha och cykla därifrån till jobbet utan att behöva släpa på mer kläder än så.
Tveksamhet, tveksamhet.
Jag återkommer väl med beslut om hur jag gör, måste ju bestämma mig i slutet av detta inlägg om jag ska hinna cykla till Harsjövägen. Om inte, så får jag ju lite mer tid att spela på.

Nyss betalade jag räkningar och blev glatt överraskad åt att sparränta hade satts in på mina sparkonton, något jag helt hade glömt bort. Räntan är ju blygsamt låg, men det fick mig ändå att spräcka en nivå som jag ännu trodde låg några veckor bort, på det som är mitt huvudsakliga sparkonto, det som jag kallar buffertkontot - men som inte riktigt har fungerat som en buffert på länge, i och med att jag inte har behövt ta något därifrån, utan istället tagit av den pott som har samlat ihop sig på lönekontot, plus att jag även har ett resekonto där det är lite mer växelvis in- och utsättning. Där var räntan nästintill obefintlig.
Det smartaste vore väl egentligen kanske att bara ha ett sparkonto, rent räntemässigt, men jag tycker att det är skönt att dela upp ekonomin i olika fack.

Fick meddelande i natt om att Wojciech kom fram som han skulle till Montreal, och det var ju skönt att veta. Nu får jag väl förbereda mig på en niodagarsperiod av inte så mycket kontakt därifrån, vilket förstås kommer bli tomt.
Men, jag måste påminna mig själv om att vi ju bara har haft kontakt med varandra i en månad (och tre dagar), och det mestadels i text men även i två telefonsamtal och att vi aldrig har träffats. Det är egentligen en rätt tunn grund, men jag känner ju redan nu att han har en så stor plats i mitt hjärta, så jag hoppas verkligen inte den tunna grunden kommer krossas, istället vill jag såklart att den växer sig stark och tålig. 

Okej. Det är dags för ett beslut.
Jag... Jag tar väl och tar en löprunda! Ja, så får det bli!
Men än är magen alldeles för full, får avvakta en timme tror jag. Det hade jag även tänkt vid inomhusträning, men då hade det varit bra att börja röra sig ditåt nu.

Ordet är fritt, nu är det ditt.


lördag, januari 26, 2013

Django

Nu är det lite svårskrivet läge igen, i och med att jag har katten på magen, vilandes på ena armen och datorn på låren. Det ger inte det bästa tangentfästet!
Men å andra sidan har jag inte så mycket att skriva idag.
Igår var jag ju också såg Django Unchained med familjen. Den hade jag faktiskt inte hört ett enda något om innan, inte sett reklam eller någonting, så när jag googlade och möttes av en... plansch, eller något liknande, så trodde jag att det var något lamt westerndravel som jag inte är så förtjust i, men det var ju lite djupare än så. Lite väl splattig, men i övrigt tyckte jag att den hade det mesta man vill att en bra film ska ha. Humor, sorg, fantastiskt bra musik och en bra historia som får en att fundera över mänsklighetens grymhet.
Så, se den om du har möjlighet!

Arbetsdagen har rullat på bra, Wojciech har åkt till Kanada och jag är sugen på chips. Katten ligger här i min famn och tvättar sig, men det kanske... ja! I skrivande stund klev han av mig och lade sig här vid sidan av mig istället, just vad jag skriftligt tänkte önska. Han läser mig som en öppen bok.
Då ska jag allt ta fram lite chips. Eller ostbollar? Kanske båda? Ja, hushållet är rikt just nu. Och då har jag ändå inte kollat hur mycket lön jag har fått. Det ska jag nog göra först!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, januari 25, 2013

The lazy song

Då tar vi och dammar av den gamla svedalskan igen! Fast det var lite roligt att skriva på engelska ändå, om än att jag inte betvivlar att allt var helt grammatiskt korrekt hela tiden. Och till vissa ord fick jag ju ta hjälp av google translate, det ska erkännas. Men translateprogrammet har sannerligen inte alltid rätt, det är ett som är säkert. Översätter man inlägget jag skrev till svenska, ja då är ju ordföljden helt bananas.

Min plan var ju att jag skulle träna idag, men den gick lite om intet, slog en kullerbytta tillbaka till att bli möjlig (precis just nu) och fastslogs ändå att jag inte riktigt orkar idag.
För jag är bjuden på bio ikväll, av den kära familj jag har. Och såhär i de bistra minusgraderna är det ju även hos dem jag tränar - mina lungor tycker inte riktigt om att springa när det är... Nu är det visst bara -11, men det känns ändå för kallt. Därtill hade jag planerat att göra portabellohamburgare idag - inspirerad av mitt eget tips som ekade ut i etern häromdagen och i och med att jag åt sen frukost idag, så skulle jag förmodligen behöva träna först och äta middag sen, och att ta mig till och från Harsjövägen två gånger känns inte riktigt bra - och att äta middag först och träna sen funkar inte riktigt matsmältningsmässigt heller.
Men nu, efter att jag hade skrivit de nio första orden i det här stycket, så ringde min mor och utvecklade bioplanen med att den även innefattade ett besök på restaurang, och då skulle jag ju potentiellt kunna ta mig dit, ja relativt omgående, och i god tid avverka träningen innan middag och bio - men jag orkar som sagt inte riktigt. Istället kommer jag ta träningen på söndag, då jag börjar jobba först 14:16, så jag ska väl hinna det innan dess.
Jag har sagt det förr, och jag säger det igen. Jag är egentligen lat innerst inne.

Men min portobellomiddag då... Det är frågan vad jag gör med den? I och med att jag inte orkade äta upp ens hälften av det jag lagade igår, har jag redan en matlåda till arbetslördagen och på söndagen tänkte jag ju träna först och köpa något färdigt på rasten. Hoppas svamparna, inhandlade idag, håller sig till måndag då. Alltid blir det någon rätt som släpar efter i planeringen. Alltid. Men det gör inget, då får jag ju alltid en rätt mindre att planera in nästa gång jag planerar, då är minst en rätt redan klar. I veckan som var nu behövde jag inte planera någonting. Jag hade rester som räckte till merparten av dagarna - jag som så sällan brukar få rester.

Nej minsann, jag tror jag ska lägga mig i soffan och läsa lite. Eventuellt ta en tupplur också, trots att jag har sovit ut idag. Eller ja, i och med att Axel var ute en rätt lång period igår och kom in för kvällen vid 18-tiden, så somnade ju han ganska betydligt tidigare än vad jag gjorde, och därmed pockade han på uppmärksamhet och frukost någon gång strax innan fem imorse. Vis av erfarenhet vet jag ju att det inte är lönt att ignorera honom, jag får somna om snabbare om jag masar mig upp och ger honom frukost.
Sen kommer han oftast gärna och lägger sig igen, gå ut tidigt på morgonen verkar inte vara jättevikigt. Och det kan jag ju förstå, imorse var det ju nästan tjugo grader kallt igen - och vem vill ha bråttom ut i det?
Nog för att jag tycker om vintern, men nu längtar jag till våren... 

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, januari 24, 2013

In English, please

On public demand, or to be more specific... Just to please Wojciech, I will for once and maybe only once write this entire post in English.
When I spoke in the phone (his new iPhone - I was the first to call to it!), he said that my blog hardly makes sence no matter what language he is translating into. That does not surprise me, since I use some word that I think are non-translateable, some phrases from Swedish songs that probably doesn't make sence (this one yesterday), and expressions that each word might have a meaning in the translation, but that the purpose that I mean don't occur.
And now I know better how to pronounce Wojciech. I have to think Vojtjä- and finish with the sound you do then you want to cough up phlegm - a sound that we don't use in Swedish.
It was a very nice conversation, but I'm not quite used to speak English so fluently as it should be when the body language is at no help. I don't think I'm terrible, but a bit rusty perhaps.
To call either Germany, Austria or Luxembourg is not that very expensive for me, I checked with my phone company. I pay half a swedish crown per minute, but in the other hand I don't know what the start fee for calling abroad might be, so therefore I have finally downloaded the skype-app, for future calls - which I certainly hope that there will be
A funny fact; today it's exactly one month since we first said (wrote) hello to each other. I said "Hej och god jul" or something and got a "Thank you?" in return, and then the ball started rolling.

Today, I'm free from work since I worked last weekend and also will work this weekend, so legally I have to be free in between. But I don't mind at all! I'm gonna do the major cleaning of my appartment to day and then probably just relax inside since it's so cold outside. Enjoy the fact that I don't have to go outside for once. However, tomorrow (also a free day), I'm gonna have to do some grocery and work out, so then I can't be inside. But I can today, and I will!
When I'm done with the cleaning and everything, I just might watch Homeland, as I started to watch yesterday. Yes, I am a bit behind since it was the first episode of the first season - but when the Swedish Television (also known as SVT) broadcasted it, it was too late for me, as the earlybird I am.
I must say that this first episode really caught me, so I'm happy that I invested in this series. Yes, that's right - I bought it legally!

Now I think I have to make my breakfast. Squeeze my two oranges and one lemon in to a lovely juice and make a not so lovely sandwich with ham and cheese. A bit dull sandwich, but that's what my fridge can offer today.

The floor is open, now it's yours.

onsdag, januari 23, 2013

Och jag ska ge allt vad jag har

... till denna underbara karl! Så han blir min för hela livet...

Ja, jag drar på de stora växlarna och allt det där innan vi ens har träffats, jag vet, jag vet... Men han gör mig så himla glad! Det känns som att jag har fått mål och mening i mitt liv igen, det har tagit en väldigt välkommen riktning som jag har längtat efter i fem år. Fem långa år av mörker inombords har jag haft, men äntligen har hoppets lykta tänts där inne!
Okej, jag har inte känt mig nattsvart hela tiden, hopp har ju tänts och släckts i omgångar under dessa fem år, men knappt inte så här starkt som nu. Eller jo, ett par gånger trodde jag verkligen att mina känslor hade rotat sig, men det hade de ju inte. Det kan jag förstås inte veta att de har nu heller... men jag vill och tänker se positivt på det här!
För dig som inte är mig - det vill säga du som inte är jag, som inte vet vem det här är, kan ju ta en titt på CV:t där i länken och låta dig imponeras. Det säger ju nästan sig självt att det där är en bra människa!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, januari 22, 2013

Censur?

Nu när jag loggade in såg jag att min blogg just nu har samlat ihop 43 300 sidvisningar. Det är ju smått fantastiskt! Fast jag vet ju att många hamnar här (och förmodligen sen inte stannar) när de har googlat ett och annat, till exempel "byta glödlampa jordglob". Men men, stora siffror sticker ju alltid lite härligt i ögonen.

Jag sitter på Karlavägen och har just författat ett inlägg till min "professionella blogg", men den känns inte som min blogg alls egentligen, i och med att jag där får skriva worddokument och maila och själv inte styra uppladdningen alls. Dessutom känns det kanske som att jag blir censurerad också, för i och med att hon som lägger upp mina inlägg, valde att dela upp mitt första inlägg i fyra olika inlägg med ungefär en vecka emellan, så ligger hon ju efter, samtidigt som jag har fortsatt att mata in ett nytt inlägg i veckan, och hon har valt att på slutet av mina inlägg skriva någon rad om vad nästa inlägg kommer handla om, i och med att hon redan vet det. Jag å min sida vet ju däremot inte det när jag skriver, sånt tänker jag aldrig ut i förväg. Alltså, ett inlägg kan jag tänka ut, men inte att jag i det bestämmer vad nästa ska handla om.
Hur som helst; i det senast publicerade så syftar hon inte till nästa inlägg som det i kronologin som borde vara det nästkommande, utan det som kommer därefter. Det kan ju vara en miss, men i och med att jag i det inlägget som jag tycker borde komma, skrev lite halvkritiskt om hur vår tjänstesökning fungerar - så skulle det ju faktiskt kunna vara bortplockat medvetet. Men det verkar konstigt. Bloggen drivs inte av Nobina och jag har dessutom fått klartecken från Nobina att jag inte behöver vara odelat positiv, utan att jag ske ge en ärlig, men inte illojal bild av företaget. Det är åtminstone så jag tolkar denna arbetsbeskrivning - för jag får ju betalt för att skriva de inläggen.
Nåja. Förmodligen är det någon form av miss.

Jag har kommit på vad det var jag tänkte skriva om igår! Kanske att jag har skrivit om det någon gång för länge sen, för jag har ett vagt minne av det. Vissa saker tål ju dock att upprepas.
Kannibalism!
För såhär va; jag har hört/läst någonstans att det som bland kannibaler ansers vara den finaste delen på människan, det är muskeln vid tumfästet, en muskel som inte slits alltför hårt i det dagliga livet och därför förmodligen är förhållandevis mör.
Men jag tror inte att min är jättegod, inte nu i alla fall, för just där har jag träningsvärk! Jag fattade först inte att det var träningsvärk, utan kände det mer som att var allmänt klen i nyporna (och då framför allt höger), men så kom jag på - det är ju apelsinpressandet på morgnarna som sliter på min tummuskel! Det är ju faktiskt ett riktigt slitgöra, om än att det både är väldigt relativt sett och samtidigt för en god sak, men likväl.
Imorse drack jag faktiskt färdigpressad juice, orkade inte dra igång och pressa. Det blir ju totalt sex klyftor att pressa; fyra apelsin och två citron. Mycket jobb för en stackars tummuskel.

Igår pratade jag ju förresten med min chef om backspegelsolyckan på eftermiddagen. Nu blev det fel ordföljd, eller åtminstone ordföljd som skulle tolkas fel. Morgonens olycka pratade jag med honom om, på eftermiddagen.
Det är ju andra gången jag pratar med denne nye chef, vi har ju bara presenterat oss för varandra innan dess, men han känns som en bra chef som jag kommer tycka om. Inte en sån som sitter på några höga hästar, utan som lägger sig på samma nivå som jag. Det gillar jag skarpt, önskar att alla chefer var såna.
Men jag ska inte klaga, den jag hade innan, som nu har slutat, hon var den bästa chef man kan tänka sig.
Bra hur som helst, att han redan så tidigt, ger ett så gott intryck.

Nu ska jag leta upp Johan och så ska vi så småningom äta mat tillsammans!

... Och just det, det här missade jag ju på Karlavägen, så det skrivs nu 19:38 när jag just har kommit hem;
Mitt namn lästes upp i radio strax innan klockan 6:00 imorse. Vaken i P3&P4:s programledare Peter läste upp mitt förslag om att man kan steka portabellosvamp som hamburgare i temat att äta mindre kött, och inledde det hela med att säga just Fredrik Lundebring. Min sekund i rampljuset denna dag!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, januari 21, 2013

Sju års olycka

Det känns lite som att jag efter tuppluren jag just vaknade upp ifrån, nollställde min hjärna. I alla fall i vissa avseenden, för jag vet att jag hade tänkt på något rätt klokt att skriva om idag, men nu kommer jag inte på alls vad det kan ha varit.
Jag får väl istället avhandla det tråkiga som har hänt idag.
Det kändes som en bra arbetsdag inledningsvis när jag körde iväg mot Stockholm, jag var på gott humör som jag i allt större utsträckning är allt oftare nu. Eller alltså, egentligen tror jag inte andra märker så stor skillnad, men jag känner mig gladare av att det åter finns hopp och förväntningar i mitt liv.
Hur som helst, 6:26 avgick jag från Norrtälje och det är en typisk välbesökt tur och tid. Många som åker, både i min buss och i bilar runt den. När jag så smått närmade mig mitt mål i och med att jag lämnade Danderyd, då hände det.
Jag körde i kollektivkörfältet ner mot stopplikten vid Inverness, förbi kön av bilar som stod i det vanliga körfältet då min buss studsade till mot en isklump eller något liknande - något jag aldrig hann se - vilket gjorde att den sidoförflyttades kanske en decimeter utåt kön med bilar som rörde sig framåt något långsammare än jag. Jag höll dock långt under 50 km/h själv, i och med att stopplikten närmade sig. Min sidoförflyttning fick det att säga krasch och vips så såg jag i min backspegel hur jag hade kört av en bilists backspegel.
Alltså... Det är tur att jag emellanåt får beröm både för mitt bemötande och hur jag kör, det bygger ju upp mig lite för varje gång - och det behövs när jag gör såna här ras.
En spegel är kanske inte jättefarligt och föraren i bilen var dessutom väldigt resonabel, men det känns ändå så jobbigt och så dåligt av mig. Förmodligen låg denne bilist väl långt till höger, men men det var ju ändå jag som orsakade incidenten och det får min självkänsla att dala. Jag känner mig som en liten och dålig bussförare, helt enkelt.
Men min nye chef verkar vara en vettig person, ska prata med honom mer i eftermiddag. Har bara som hastigast berört vad som hände nu.
Jag tror inte att han kommer att säga "det som stör mig är att du har varit inblandad i såpass många olyckor" som en annan (insatta på jobbet kan ju gissa vem som skulle uttrycka sig så vid ett skadesamtal, ni skulle förmodligen gissa rätt), sa när vi hade skadesamtal efter tillfället då min bakre kofångare hade hängt löst utan att jag hade märkt det - det där "många" olyckorna var då fyra till antalet varav jag var vållande till två och ickevållande till två. Sett till hur många tusen kilometer jag kör varje månad är det inte mycket - om man inte jämför med kollegor som inte har råkat ut för/orsakat något alls, och det är så fel av en chef att jämföra på det viset.
Jag kan bara konstatera att jag är en människa som inte fungerar felfritt, jag gör felbedömningar ibland och ibland får de konsekvenser, men jag försöker lära av dem. Dock händer det alltid för eller senare att något nytt dyker upp.
Så sent som igår var jag inte långt ifrån att vara inblandad i en trafikolycka också, på nästan samma ställe, då en bilist beslutade sig för att låna av kollektivkörfältet när jag kom körande alldeles bakom - utan att använda blinkers eller något.
Så jag menar två saker; dels händer olyckor i stor utsträckning beroende på omständigheter som jag som bussförare inte rår för och dels skulle det kunna hända så oändligt mycket mer.

Och nu; fokusbyte.
Jag har nämligen tänkt en del på mitt dagboksskrivande på sistone. Jag har ju skrivit privat, fysisk dagbok varje dag (med något enstaka undantag) sen någon gång i juni 2008, något jag nästan uteslutande alltid ligger i sängen och gör när jag ska gå och lägga mig.
Lite av ett löfte till mig själv för 2013 var på ett outtalat vis (som nu talas ut) att jag skulle försöka bli lite mindre fyrkantig och inrutad. Därav slutade jag ju med det slentrianmässiga kassaboks- och budgetförandet, något som förvisso kom väl till pass när jag hade det knapert - men det var länge sen jag hade och därmed är det bara onödig tid som slösas.
Med dagboken tänker jag såhär, att dels tycker jag ofta att det är ett nödvändigt ont (jag är alltså inte jättesugen på att skriva), även om jag motiverar mig med att det är kul för framtiden. Men för vem? Så länge jag konstant producerar dagböcker, så har jag ingen större tid att läsa gammalt skrivet och jag kan ju inte riktigt skriva för barn som jag förmodligen ändå aldrig kommer få - dessutom gör det att mitt bokläsande blir lidande, då det i princip bara är då, vid läggdags, som jag finner tid och ro att läsa - något jag tycker väldigt mycket om - men ofta ger avkall på då jag tycker att jag bara hinner med att skriva och sen måste släcka.
Att skriva varje dag är ju något av slentrian. Jovisst, jag skriver varje dag här också, och det blir ju skiftande kvalitet på det också, men framför allt skiftande längd. I dagboken har jag försökt att skriva ett arks fram- och baksida varje dag, om de mer privata tankarna och skeendena som kanske inte alltid skiljer sig så mycket från dag till dag.
Därför tänker jag mig att när den dagbok jag nu skriver tar slut, så ska jag förvisso köpa en till - men den ska jag bara skriva i när jag känner för, när det finns något jag vill få ur mig. Det tror jag blir bra.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, januari 20, 2013

Jobba ledigt, ledigt jobb

Nu kommer jag skriva något som kanske får folk att se rött, men jag orkade inte se Dirty Dancing igår. Inte bara för att jag var trött (klev ju upp 4:20), utan även för att den under de 30-45 minuter jag tittade inte föll mig i smaken alls. Jag är nog fel målgrupp, helt enkelt. Men jag gillar ju musiken därifrån.

Den här arbetshelgen är ganska skön på så sätt att trots att jag jobbar lördag och söndag, så känns det på ett sätt även som att jag är ledig lördag och söndag, då jag igår slutade ca 12:30 och idag börjar ca 14:30.
Därmed har jag hunnit både städa, matplanera och veckohandla idag - och även lagat och ätit lunch. Lunch är ju något jag sällan befattar mig med, jag brukar ju slå ihop det till antingen brunch eller lunchmiddag, men idag måste jag nog ha någon form av liten middag på min rast 17:11-18:26, men det blir förmodligen inget mer märkvärdigt än en korv med bröd.

Det är lite svårt det här, att känna sig förälskad och därmed inte kunna tänka på så mycket annat, och ändå känna en begränsning i att skriva om det. Men jag vill ju inte fläka ut mina känslor allt för mycket nu när jag vet att den här bloggen med enkelhet kan översättas till både polska och tyska, inte för att jag inte vill att han ska veta hur jag känner, men det blir ju som sagt ett underläge som jag inte vill lägga mig i.
Men jag kan ju säga så mycket som såhär, att idag har vi övat uttal i skrift och han var rätt nöjd med att jag vill uttala hans namn som Wojtiäch, så ja... Nu tror jag mig veta hur det ska sägas.

Jag slutar nästan exakt klockan 21 idag och det grämer mig lite, för då får jag stressa hem till En pilgrims död, missar Familjen Holstein-Gottorp (som jag trots svidande kritik faktiskt tyckte var lite småroligt och inte har en sportmössa att hinna se Landet runt heller. Att söndagar har blivit min bästa tv-kväll? Men jag kan ju inom samma dygn se program från SVT från början på min box, och Familjen får jag väl se på tv4play imorgon eller så.

Nu, mot garaget!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, januari 19, 2013

Jag är lyckligare nu

Idag har varit en typiskt bra dag! Kall så in i norden, men i övrigt bra.
Det faktum att honung och älskling heter samma sak på engelska, ja det ledde till en gullig ordväxling under den tidiga delen av kvällen.

Ta det för en tweet, men jag har inte tid att skriva mer, tänkte passa på att se Dirty Dancing nu på femman, har ju aldrig sett den.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, januari 18, 2013

Klöver

Det kommer förmodligen att gå lite halvdant att skriva nu, då jag har ett stort och tjockt plåster på min vänstra pekfingertopp sen jag provade vassheten i min vassaste kniv under matlagningen - plus att jag har en katt i famnen (liksom datorn) som just nu tvättar rumpan. Inte datorn alltså - katten.

Idag har jag varit ledig och nu vill jag nog påstå att jag är i fas med min sömn igen, sov så gott och fick ju sovmorgon dessutom och hade när jag vaknade en hel rad meddelanden från ni-vet-vem, som igår var desto tystare på grund av sträng upptagenhet, och det var ju hemskt trevligt!
Dagen har fortsatt trevligt då jag har tränat utan att dö (risken finns ju alltid när det har gått en tid sen sist), fikat med och sålt taklampa till Siri och Wilma, haft pappa här som har installerat dimmer till min matsalslampa (för jo, nu tycker jag allt att jag har en matsal!), och så har jag gjort en inventering i vardagsrummet. Inventering i det här fallet är en omskrivning för att vända upp och ned på det mesta då jag tömde tv-bänken på allt ovanpå och inuti och var på väg att vända den upp och ner för att sätta fast tassar på benen (som jag i min beskrivning till herr globetrotter benämnde som "legs", men vad heter egentligen såna ben på engelska?) - bara för att upptäcka att den redan hade tassar!
Hur... ja, jag förstår inte. Varför trodde jag att den inte har det? Jag drar ju ofta fram den för att tända och släcka min vaslampa som dumt nog inte har någon strömbrytare, utan som måste tändas och släckas genom att dra ur och sätta i en transformator.
Suck.

Ack ack, här lovordade jag just min sömn - och så somnade jag lite hastigt i pausen i skrivandet som På spåret bjöd på och nu känner jag mig allt för pigg, vilket kanske är något illavarslande i och med att jag snart måste gå och lägga mig då jag har historisk tidig starttid imorgon. Mina helgtjänster brukar ju annars likna kontorstider, något jag aldrig annars får jobba - men imorgon börjar jag jobba 5:18 och kliver följaktligen upp 4:20. Jag kliver ju upp en timme innan starttid, avrundat till närmsta hela femminutare till sömnens favör - tid som absolut behövs nu när jag åter är inne på det här med morgondusch istället för middagsdusch och dessutom har blivit mer noggrann med att smörja in mig för att motverka eksem och därtill är jag åter inne på att pressa min egen juice varje morgon - vilket är rätt tidskrävande, men ack så gott.
Receptet för en riktigt uppfriskande juice är som alltid två apelsiner och en citron. För surt, säger vissa. Min far till exempelt - men jag älskar det!
Jag ska så småningom investera i en riktig juicepress tror jag, men trots att jag numera inte för bankbok, så känner jag att jag måste lägga locket på ett tag, har strött pengar kring mig som om det inte fanns någon morgondag nu på sistone, så jag får allt lugna ner mig.

Apropå det så drömde jag i natt att jag skrapade fram tre klöversymboler på en trisslott, så jag kände mig ju helt enkelt tvungen att köpa en (läs: två) lotter idag och lyckades skrapa fram två klöversymboler. Inte tre. Men de två satt på samma lott, åtminstone. På den andra lotten skrapade jag fram tre stycken 30:-, så den lotten betalade sig själv.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, januari 17, 2013

Gud, uppfinn något nytt, som gör det lätt att hålla ut - nåt för de som väntar

Jag tror att det var i Morgonpasset i P3 häromdagen, eller om det möjligen var i Christer i P3 som de diskuterade om belöningsmekanismer och vilka ämnen man då utsöndrar och så vidare, och jag vill minnas att de sa något om att om man har varit med om något man har upplevt som väldigt lustfyllt och då utsöndrar allt det här härliga (nej, jag pratar inte om sexuella upplevelser nu även om det må låta så), så känner man sig sen värre när när det tar slut, än vad man hade gjort om känslorna och de utsöndrade ämnena aldrig kom - och det är lite så jag känner just nu, sen min eufori i förrgår.
Jag önskar så djupt att jag var begåvad med ett starkare psyke, en stabil självkänsla och ett gott självförtroende, men det rubbas så lätt, så lätt. Alltså för lätt, för jag har ingen grund till att känna mig som jag gör, om jag inte börjar vända på varje sten och överanalysera allting (vilket jag alltså har gjort).
Egentligen handlar nog allt bara om en saknad av och en längtan till.
Ikväll ska jag dock försöka mig på ett telefonsamtal till utlandet och då lär jag ju må bättre sen, förhoppningsvis lika bra som i förrgår.

Rent fysiskt så sover jag äntligen lite bättre, men min hals är fortfarande dum. Alltså, man kan ju få ett visst sorts ont i halsen om man gråter eller skrattar mycket, och det känns lite som så när jag sväljer nu. Värre är det inte, men det är fullt tillräckligt för att jag ändå tänker på det vid varje gång jag sväljer.

Det hade kunnat vara så att jag hade slutat nu och haft minihelg i och med att jag är ledig imorgon och jobbar lördag-söndag, men ack, jag blev pålurad ett eftermiddagspass idag som jag inte riktigt känner den stora lusten till. Å andra sidan är det ju bra med lite övertid nu när jag har varit sjukskriven, så lönen på så vis mer planar ut. Å tredje sidan skulle jag inte gå under utan, ledig tid värdesätter jag högre än lite mer pengar - men å fjärde sidan var jag ju igår ledig eftermiddagspasset (betalt ledig), så... summan av kardemumman är väl att jag kan ställa upp, för det är ju just vad jag ska göra.

Faktiskt... så drogs humöret redan upp lite!
Då rundar jag av i dur genom att ta min bok och lägga mig och läsa/lura en stund innan jag ska åka (ej köra) in till Stockholm och starta eftermiddagspasset därifrån.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, januari 16, 2013

Walking on sunshine

Denna sömnbrist... I natt sov jag knappt fyra timmar, men hade kunnat sova närmare sex då jag gick och lade mig i relativt hyfsad tid. Visst, jag skulle upp 4:00 imorse och för att få åtta timmars sömn då så ska jag ju inte lägga mig, utan somna klockan 20:00. Det är ju inte så troligt när jag kom hem vid 19 och först var tvungen att skotta här hemma, innan jag kunde gå in och göra kväll på riktigt.
Det måste bero till största del på att jag fortfarande har något skit i kroppen, för det har jag sannerligen. Imorse då jag steg upp började jag blöda näsblod, vilket nog mer är ett resultat av torr luft i kombination med själva sömnbristen än det som orsakar sömnbristen.
Det är ju idag precis en vecka sen halsont deluxe slog till mot mig och orsakade två dagars sjukskrivning, trots att halsen redan sjukdag ett var enormt mycket bättre än just för en vecka sen.
Imorse då, när jag åt frukost så hade jag inte ont i halsen - men när jag borstade tänderna sen slog det till igen! Inte alls i samma omfattning som i onsdags, men det känns ändå anmärkningsvärt mycket när jag sväljer och det har hållit i sig hela dagen. Och att det kom sådär extremplötsligt? Ja jag vet inte, men något är det.

Hur påverkar sömnen min körning då, funderar du? Ja, det är ju verkligen en fråga värd att ställa, men under morgonpasset är det sällan problem och i och med att jag nästintill aldrig har sammanhängande arbetsdagar, så hinner jag ofta ta en tupplur (eller längre lur) innan nästa pass, så det brukar funka bra.
Och passagerarna tycks ju nöjda, idag är en dag då jag egentligen inte tycker att jag har gjort något särskilt och inte riktigt fått beröm i den utsträckning att jag skulle skryta på facebook, som jag ibland gör då det känns extra bra - men istället så visade det sig att vår affärsutvecklares fru åkte med mig utan att jag visste om vem hon var, och hon rapporterade in till affärsutvecklaren att jag är "världens trevligaste busschaufför".
Blir jag glad eller blir jag glad? Det är ju fantastiskt när det som jag uppfattar som bara vanlig service, uppfattas av andra som världens bästa trevlighet, och framför allt är det ju bra att det når folket ovan mig i arbetshierarkin, utan att det är jag som säger det - om någon skulle tro att jag hittar på eller överdriver det beröm jag faktiskt ganska ofta får. 

Idag har jag förresten arbetstidsförkortat min dag. Skulle egentligen haft delat (hemma) och slutat 19:21 eller något sånt, men istället slutade jag 9:27.
Arbetstidsförkortning var väl egentligen inte vad jag tänkte mig när jag bad om att få sluta kring 18 istället, då vi ska ha styrelsemöte här i bostadsrättsföreningen klockan 18:30, men jag har ju rätt många timmar att ta av och det var rätt skönt, för jag sov tre ogenerade timmar mellan 11-14 sen, och det hade jag nog inte kunnat göra på min delning, inte fullt så länge.

Wojciech har fått för sig att han ska titta på FCZ som han hittade på youtube. Ack ack. Det känns snudd på pinsamt, men å andra sidan - han kommer ju inte förstå vad som sägs. Så det får jag väl ta som en komplimang att han vill se rörliga bilder med ljud på mig när jag var 19 - och ja; jag hade då också tittat om jag hade hittat någon polsk/tysk serie med honom.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, januari 15, 2013

Dancing the whole way home

Jag är så glad! Alltså... Jag är så glad!
Sa jag att jag är så glad? JAG ÄR SÅ GLAD!
Det ringde... Det ringde från Österrike! Alltså, jag tog upp telefonen när det ringde, så som jag alltid gör och fattade inte först. Wojciech stod det på displayen. Men han kan väl inte ringa? - tänkte jag.
Men det gjorde han!
Han är då helt vansinnigt omtänksam, det går knappt att greppa. Han hade skrivit 5-6 meddelanden på whatsapp som jag hade läst men inte besvarat - i och med att jag inte hade tid men ändå var så nyfiken att jag måste logga in och titta varje gång telefonen blinkade lila, och på slutet då hade han även skrivit att han skulle stänga av datatrafiken för att spara lite pengar, och han ville även ringa och säkerställa att jag förstod anledningen till att han inte skulle komma att svara.
Det är som att en liten bit av mig dör. En liten dålig del då, för att föda fram något nytt. Något bra.
Ja, jag drar säkert för stora växlar på det här allra redan, jag vet ju att jag är naiv och godtrogen, men det här känns hittills så fruktansvärt bra och vad det än må leda till, så leder det minst till att jag får en god vän, och det är inte att förakta, inte alls.

Om jag nu ska ta och hoppa ner från mina moln och lite raskt avhandla dagen.

Det har ju åter snöat en massa. Inte fullt så mycket att det kan kallas snökaos i dess berättigade mening, men ändå snöande hela dagen och stora flingor. Körandet har gått oförskämt bra för mig, har haft delat i Stockholm och fått idel beröm för mitt körande på 676:an och sen väntade ett äventyr på 653 när jag rentav fick applåder. Dock mankemangade sig bussen lite när alla passagerare hade gått av. Vid Lohärads klockstapel visste jag mycket väl att jag skulle svänga höger runt, även om det är en linje där varje korsning var mer eller mindre av en "just det ja!"-upplevelse - där var jag tvungen att bromsa rätt hårt i den låga fart jag höll för att släppa fram en bil. Bilen kom gott och väl förbi, men jag fick inte stopp på min buss som gled fram och ned åt vänster istället för åt höger. Det går en väg till höger också, så det var inte panik på något vis, men jag tänkte att det vore ju fan om jag skulle köra fel av en sån anledning. Så jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, jag gled ju fram i kanske 1-2 kilometer i timmen, så jag provade att lägga i backen och gasa, och det räddade faktiskt situationen.
Sen fick jag vänta rätt länge bakom en plogbil som hade ställt sig på tvären över en väg, medan han lirkade sig loss, men loss kom han och jag kom hem. Tack och lov.

Under delningen i Stockholm har jag fotograferats för vår personaltidning och eventuellt något annat. Jag tycker att det är svårt att le och se uppriktigt glad och lycklig ut på beställning, men fotografen sa att jag gjorde ett bra jobb, så jag hoppas att han vet vad han pratade om. Det kändes dock relativt bra, så jag tror nog att det blir bra.
Däremot är jag inte riktigt säker på vad alla bilder ska användas till. Jag vet ju att jag ska vara med i personaltidningen (på förstasidan, dessutom!), men det skulle även tas bilder på mig tillsammans med en av gruppcheferna, som jag inte riktigt vet i vilket sammanhang de ska användas. Jag har skickat frågan, så jag får förhoppningsvis svar snart.
Chefen själv nämnde i förbifarten att han skulle vara med i något som gällde mångfald på grund av sin etnicitet eller hur jag ska uttrycka det. Men jag har inte fått någon mångfaldsfråga och den vill jag nog gärna få innan jag är med i ett sånt sammanhang.
Alltså, jag menar inte på något sätt att jag är emot mångfald. Men jag som "vit", svenskfödd ung man har ju bara min homosexualitet att bidra med där, och jag vill ju inte att någon går över huvudet på mig i den frågan.

Hemma har jag sen skottat av och funderat var Axel kunde hålla hus. Det visade sig sent omsider att han var i full färd med att kommunicera med en nyinflyttad liten katt, som måste angränsa till att vara kattunge eller annars bara är otroligt liten i växten. De nosade på varandra och skuttade omkring, men det syntes att Axel av och till var lite rädd, vad nu den lille kan sätta för skräck i honom egentligen? Men storleken är ju inte allt - fast han verkade så väldigt oförarglig. Eller hon. Jag vet varken om det är Kokos eller Kakan (namn) eller om det är hona eller hane.

Men alltså... telefonsamtalet! Det är bara att öva på både skriva och prata engelska nu!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, januari 14, 2013

Sleepless

Det är något galet med min sömn nu, igen. I och för sig gick det aldrig över, men när jag hade mina sjukdagar och ledig helg sen, så märktes det inte på samma sätt i och med att jag då inte behövde anpassa mig efter något.
Men igår somnade jag inte förrän efter midnatt någon gång, trots att jag idag skulle upp 5:20. Inte monstruöst tidigt, men tillräckligt för att det är önskvärt att somna närmare 22:00 om man nu faktiskt går och lägger sig då.
I och för sig kan nog förkylningen skyllas till viss del, då det under insomningen kändes som att en lättare rök fyllde mina lungor med jämna mellanrum, så att jag var tvungen att hosta.
Nu har jag dock köpt hostmedicin, så jag hoppas att just det problemet blir mindre gällande ikväll.
Annars, utöver förkylning, förstår jag inte. Jag tycker att jag nu är aningens mer harmonisk än annars, vilket rimligen inte borde försvåra insomningen jämfört med då jag annars är mer... ja men på min neutrala, på gränsen till deppiga, linje. Där har jag ju varit så länge och jag har ju aldrig (sällan) tidigare haft svårt att sova. Jag begriper det inte riktigt.

I övrigt då så är jag ju alltså tillbaka på jobbet igen och det är ju på det stora skönt. Har under morgonpasset (inte radioprogrammet, utan min första hälft av min tudelade arbetsdag) kört en och samma buss, 2205, där buss-pc:n slocknade ganska direkt efter att jag hade lämnat Norrtälje. Det är inte helt ovanligt att den gör så, de brukar komma igång igen efter en liten stund - men inte denna gång. Den här förblev svart, vilket först var lite oklart om det betydde att den även var död eller om den just bara var svart. Oavsett vilket så kan jag med en svart skärm inte göra radioanrop, annat än rakt ut till hela Norrtälje, jag kan inte se hålltider och hållplatser (eller meterangivelsen till nästa hållplats), inte manuellt synka bussens skyltning med befintlig lokalisation (annat än genom att öppna dörren och hoppas att det funkar den vägen, vilket det inte alltid gör) inte justera hållplatsutropsvolym och lite annat sånt småfix. Men det funkade ändå förvånansvärt bra. Bussen skyltade om sig till de linjer den skulle och accessmaskinen funkade, vilket den inte gör om pc:n är död.

Jag måste åter bara inflika att jag tycker att min nya matplats är så sjukt fin! Trots sprucken bordsskiva (som jag har fått bekräftat per mail nu att den blir utbytt), så känns det så fruktansvärt fint! Men bilder lägger jag inte upp förrän jag har den nya skivan på, inoljad och klar.
För jag har ju köpt olja, allt sånt där med tassar och olja köptes när bordet fortfarande låg på skivan med benen i vädret, och om än att tassarna är på, så känns det lite väl slösaktigt att olja in en skiva som jag sen inte ska ha.
Det jag inte riktigt fattar från Mios sida är om de just "bara" kommer ge mig en ny skiva - om jag i så fall måste tippa omkull nuvarande bord (vilket jag inte klarar ensam) och skruva loss benen och använda dem på den nya - eller om jag även får nya ben och de tar bordet så som det är.
Båda delar funkar väl, men smidigast för mig vore ju att få ett nytt kolli, tror jag.
Oavsett vilket, så blir det nog bra i slutändan.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, januari 13, 2013

Blottlagd

Den här kvällen fick en knorr som jag inte riktigt hade räknat med. Men, den avhandlar jag lite senare.

Dagen har till största del handlat om att fixa här hemma. Först var jag i och för säg i väg och veckohandlade och då fick jag dubbel avstämning, kan man säga. Först var det en liten avstämning då han bara skulle scanna av några varor och sen så bråkade datorn med honom, så jag fick packa upp allt ändå. Lite segt, men jag visste ju att jag hade scannat allt, så jag var då inte det minsta nervös. Och allt visade sig också stämma.
Men alltså, det mesta har varit fixande här hemma. Jag beslutade mig för att ge mig i kast med mitt nya köksbord, att åtminstone skruva ihop det även om jag inte skulle kunna vända och lyfta det på plats själv. Det visade sig vara betydligt enklare att montera ihop bordet än vad de sex stolarna var. En skiva och fyra ben som skulle på plats, med muttrar som skulle skruvas på med verkyg som gick bättre än stolsnycklarna. Så det gick faktiskt rätt snabbt!
Och mitt i det där ringde min mamma och sa att de tänkte komma över och hjälpa mig lite, så vips hade alla nya möbler tassar, pappa kollade in det elektriska och tog ner min gamla och satte upp min nya taklampa och satte även upp min magnetlist till knivar, som jag fick i julklapp.
Det gamla bordet skruvades isär och bars med tre av av de fyra stolarna. En behöll jag i hallen, så att man kan dra fram den och ta på sig skorna om man är lite trött i rygg och knän. Jag verkar inte få det sålt ändå, så det kan lika bra förvaras i händelse av att Louise skulle vilja ha det när hon flyttar hemifrån.
Det lilla debaklet, som såklart var tvunget att uppstå, var att när bordet väl vändes på rätt köl, ja då visade sig bordsskivan vara sprucken. Ack.
Men jag och min mor åkte till Mio och reklamerade, och jag fotodokumenterade och blev där ombedd att maila in fotona och så skulle reklamationsansvarige kontakta mig i veckan. Han jobbade inte idag. Men det skulle inte vara några problem att få det åtgärdat.
Min mamma skar sig dock lite i fingret när hon svepte med handen över det som visade sig vara den ojämna bordsytan, så blodvite uppstod.
Hade det varit USA hade vi kunnat bli mångmiljonärer nu!

Men ja, såhär va;
Här om kvällen skrev jag ju om min tveksamhet i att blottlägga mina känslor och så, men att jag för en gångs skull åtminstone kunde vara säker på att personen i fråga inte läser den här bloggen och att jag därmed inte behövde tänka på att hamna i det underläget.
Där bedrog jag mig. Så, såhär är det:
Jag har hittat en fantastiskt trevlig, söt och rolig polskfödd, tysklandsboende, österrikesarbetande Luxemburgs"wannabe" som alltså inte är svensk för fem öre - som jag tycker något så vansinnigt mycket om allra redan, trots att vi inte har träffats än. Det är han, Wojciech, som kallar mig för my Swedish Mumin, men han kan ju googla och translate:a han också, så det hade han gjort - men han hade också den goda smaken att tala om för mig att han hade gjort det, så det stärker ju hans position som en ärlig och pålitlig kille dessutom, vilket knappast får mig att tycka om honom mindre.
Jag vill ju hoppas och tro att det ovanliga med honom är att han känner att hans känslor utvecklas åt samma håll som mina, men jag kan ju bara känna mina egna känslor och försöka tolka alla andras.
Men kontentan är att jag måste tänka mig lite för, att internet är större än jag kanske tror.
Frågan är dock hur bra översatt det blir i google translate. Visst, man kanske förstår i grova drag, men hör man min ton?
Jag vet inte, men kontentan; jag tycker om Wojciech (han gör mig glad) och jag hoppas att vi kan träffas någon gång relativt snart.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, januari 12, 2013

The Swedish Mumin

Igår var det ostkväll hos hushållet Larsson/Eriksson med gästerna Lundén och Lundebring och det var minsann trevligt och framför allt gott så det förslog! Smaksensationellt gott, rentav. Toves karl hade köpt de mest delikata ostar man kan tänka sig! Brie till exempel - det är ju generellt en sån tråkig ost att vi ofta ratar den på ostkvällarna - men han hade hittat en tryffelbrie som var helt gudomlig! Den tog slut först av alla ostar! Sen var där en himmelsk cheddar, en underbar gruyère, en fin getost och så ytterligare en som jag inte vet namnet på.
Dessförinnan fick vi fin middag också; portabelloburgare med diverse fina tillbehör. Och vin konsumerades givetvis! Allra först, för att helt ta en omvänd kronologi, bjöds det på fördrink. Whisky sour förordades och jag var ju skeptisk i och med att whisky sannerligen inte är en favoritdryck - men det var minsann riktigt gott!
Det satte dock rätt snabbt snurr på huvudet och vinet spädde sen på det, så ganska snart övergick jag i att dricka mest vatten. Berusad kan jag tänka mig att bli lite lätt emellanåt, men full är inget jag strävar efter.

Kvällen var trevlig på andra fronter också. Jag har fått epitetet the Swedish Mumin för denna bild rätt nyligen:

Svenska Mumin

Igår fick jag dock en uppgradering i prefix från the till my, vilket jag tyckte var en oerhört gullig uppgradering. Mitt hjärta börjar slå lite extra starkt, onekligen.
Just nu har jag dock abstinens.

Idag fick min mor äntligen sin huvudsakliga 50-årspresent från mig (och delvis resten av familjen), ett porträtt av mig och min syster som är en sorts uppgradering (det ordet var ovanligt frekvent använt idag) av pappas 50-årspresent som han fick när han fyllde den 28 september 2007.
Pappas present var, inte helt svårgissat, en inramning av den översta bilden och mammas en inramning av den undre. Det stärker min självkänsla att se att jag faktiskt ser rätt bra ut (jo, jag får säga det själv) även utan ögonfransar och ögonbryn - något jag ännu hade 2007.


 Syskonen Lundebring 2007

Syskonen Lundebring 2013

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, januari 11, 2013

Hörde jag ost?

Sjukdag nummer två, men nu tycker jag mig inte vara sjuk längre. Kanske inte helt och hållet frisk, men absolut arbetsför, så min friskanmälan till måndag står fast.

Jag har passat på att storstäda idag, dock i något makligare tempo än vanligt, men det har inte tagit på krafterna speciellt mycket mer än vanligt, så jag bedömer sannerligen att jag är fit for cheese ikväll! Det är ju Tove som bjuder in till ostkväll och jag har varken besökt henne på den adress hon nu bor på (och ärligt talat vet jag inte om hon nyss har flyttat dit eller snart ska flytta därifrån, för jag vet att hon relativt nyligen har skrivit på för en ny lägenhet), hennes sambo har jag heller aldrig träffat trots att de har hänt ihop i ett bra tag nu. Men vi träffas ju tyvärr numera bara på halvårsbasis och i somras var det ingen av Toves och Stellas karlar som kunde närvara (och själv kom jag som vanligt utan då jag inte har någon). Jag tycker ju alltid att det är lite pirrigt att träffa nya människor, men jag kan inte tänka mig annat än att det är en bra karl Tove har. Det där med dålig karl är inte riktigt hennes grej, tror jag.

Det är något med min sömn nu ändå, piggheten till trots, som inte riktigt fungerar. Jag brukar väldigt sällan ha svårt att somna, men nu har jag haft det alla nätter sen jag kom hem från Åre. En antar jag berodde på att halsen hade en begynnande infektion av något slag, men de andra kan jag inte riktigt förklara. Det kan ha att göra med att Axel ligger i min fotända hellre än på datorstolen som han innan resan nästintill alltid flyttade över till efter att ha legat bara en stund i sängen, att jag blir lite mindre avslappnad av att veta att mitt rörelseutrymme är begränsat. Det är ett alternativ.
Egentligen det enda jag kan tänka mig, för även om något börjar blossa upp i mitt känsloliv, så är det inte som att jag studsar fram på rosa moln och av den anledningen inte kan somna.
Lite frustrerande är det, men det har ju inte gjort så mycket än i och med att jag igår, idag, imorgon och på söndag har sovmorgon.

Jag skulle behöva få iväg kartongerna från stolarna till återvinningen, men de är för stora för att cykla med och förmodligen även för stora för cykelkärran - och den är det ingen hit att cykla med i snö heller. Men de är ju inte groteskt tunga, så jag kanske kan släpa dem? Jag släpade ner dem till förrådet under städningen, till att börja med.
Senare kommer jag ju dock att behöva göra mig av med den enormt mycket större kartongen som bordet ännu ligger i, och den i sammanhanget lilla kartong som den nya taklampan ännu ligger i - men bord och lampa är sånt jag behöver hjälp med att montera ihop/montera upp, så det kan jag ändå inte göra något åt nu. Och i och med att kartongen till bordet är såpass stor, så måste man förmodligen åka till återvinningsstationen i Görla med den, tror inte den går in i en vanlig container eller vad man kallar de där burkarna som står här och där, där man slänger mindre volymer av kartong.
Får se hur jag gör.
Nu ska jag ta en dusch och försöka fräscha upp mig.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, januari 10, 2013

Wojciech

Min första sjukskrivningsdag sen hösten 2009 lider mot sitt slut. Jag är min lyckliga stjärna evigt tacksam att det inte var halsfluss ändå. Alltså, så ont som jag hade i halsen igår har jag inte haft på länge och även om mina förkylningar ofta börjar med halsont så brukar jag då även känna mig alldeles matt och allmänt inkurant, men igår kände jag bara av halsen. Visserligen en annan sorts matthet också, men den berodde på att jag två nätter i rad hade sovit illa.
Hur som helst så vaknade jag med halsont även idag, men efter en kopp te så försvann det mesta av det! Jag känner mig visserligen inte helt frisk, men så mycket bättre än igår ändå. Och är halsen glad är jag glad!
Det har varit riktigt skönt att vara hemma också. För en gångs skull kunde jag utan att få dåligt samvete, gå runt och segdega precis hur länge som helst på morgonen. Jag hade bara sovtröja och morgonrock fram till 12-tiden och hade inte gjort mer än att äta och dricka lite till dess - för det fanns ju inget jag behövde göra idag. Visserligen fanns det saker jag kunde göra, men jag behövde inte. Visserligen är det ju jag som bestämmer när jag måste göra något och inte, men som heltidsarbetande så måste vanligen flertalet av måstena göras på dagar då jag inte jobbar, vilket alltså uteslutande annars är lediga dagar i och med att jag "aldrig" är sjuk. Men är man sjuk så är det ju fullt okej, även i min värld att bara såsa och dega hela dagen.
Det gjorde jag dock inte.

Till att börja med så har min telefon gått varm idag. Först ut var min mor som undrade hur jag mådde och så, sen ringde min granne som jag hade träffat igår och sagt just att jag kände mig dålig - hon undrade om jag ville ha lite kanjang. Otroligt omtänksamt! Så hon plingade på en stund senare - även hon iförd morgonrock faktiskt. Kändes lite gemytligt på något vis, familjärt på något vis. Som att vi i huset tar hand om varandra.
Vidare har jobbrelaterade samtal inkommit fyra gånger och jag har själv ringt tre (ett för att friskanmäla mig på måndag i och med att jag omgående igår blev sjukskriven till och med måndag). Och så har jag skrivit ett jobbrelaterat mail, så även om jag "bara" är bussförare så är det inte som att jag inte kan jobba utan bussarna ändå. Många negationer där, men tre negationer vet ni ju i slutändan ger en negation eftersom två alltid tar ut varandra. Således kan jag jobba utan (där kom den negationen) bussar.

När jag sen kom fram till vad jag skulle göra så började jag med att städa undan det sista av julen; ljusstakarna. Och när jag märkte att energin räckte till det så satte jag mig och skruvade ihop ytterligare en av mina sex nyinköpta stolar. Den bråkade dock vansinnigt och det slutade med att jag fick skruva loss nästan allting och mer eller mindre börja om från början, fast då göra stegen omvänt mot hur bruksanvisningen tyckte att jag skulle göra - och det gick bättre. Och sen blev det att jag satte ihop de följande fyra stolarna också - vilket låter lättvindigt, men i och med att det ska skruvas med nycklar där man inte kommer åt att vrida mer än ett kvarts varv åt gången, ja då tar det tid.

Nu funderar jag över hur mycket jag bör blottlägga min själ här eller vad jag bör behålla för mig själv. Alltså, en viss förälskelse börjar blossa upp och för en gångs skull finns det ingen risk att personen i fråga skulle läsa den här bloggen, vilket det alltid har funnits förut och jag då inte har velat sätta mig i det underläge som det skulle innebära att skriva alltför ingående om mina tankar och känslor då.
Men ändå, det känns... ja jag vet inte, även om jag inbillar mig att det bara är jag som läser här och emellanåt en och annan av mina vänner, så säger mig ju logiken att det är betydligt fler, och även om jag vill skriva så vill jag nog inte att alla ska veta. Ju mer jag skriver om mitt inre och ju fler som läser om det, desto fler känner sidor av mig där jag inte känner motsvarande sidor av dem och då blir det helt enkelt social ojämnvikt i socialiserandet med andra. Ungefär så tänker jag.
Men jag kan säga såhär, idag skaffade jag appen whatsapp för att enklare kunna kommunicera med honom. För ja, att det är en han, det är ju däremot ingen hemlighet. Och han är den förste på länge som kombinerar faktorerna homosexualitet och säga fina saker till mig, sånt som får mig på fall. Det är fint.
Men vi har inte träffats än och det lär dröja. Distansen är... betydande.

Jag blir hemma imorgon också, vilket kanske kan tyckas omoraliskt i och med att jag idag ändå har orkat skruva möbler och därmed borde orka vrida en ratt - och ja, det skulle jag också orka. Men jag tänker såhär; dels så smittar jag förmodligen fortfarande även om jag är piggare. Mitt immunförsvar må jobba snabbt, men jag tror inte det påverkar smittorisken så mycket. Sen är det inte som att jag har överutnyttjat sjukskrivningssystemet i och med att jag alltså aldrig tidigare har varit sjukskriven på varken Keolis eller Nobina och dels skulle jag egentligen imorgon bara köra en enda tur, en direktbuss till Danderyd och sen åka kommunalt hem och sluta därefter. Kan inte vara världens problem att fylla den tjänsten.
Men framför allt så ska jag se till att vara pigg till kvällen, för min tilltrodda halsfluss satte ju den halvårsatliga ostkvällen med Tove och Stella (och deras gemåler) på spel för min del, men försämras jag inte kraftigt under kvällen så ämnar jag åka iväg på den.
För tänka sig, det händer faktiskt att jag umgås med folk som inte är kollegor eller släkt - men det är ju sorligt sällan. Det gäller att ta vara på de tillfällen som ges, helt enkelt.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, januari 09, 2013

Deep throath

Nej, nej, nej!!
Hur många gånger har jag inte skrivit att halsfluss är bland det värsta jag vet? Va?
Och hur känner jag mig då nu? Jo, just som att jag har halsfluss! Fans jävla skit!

Redan imorse kändes halsen inte alltigenom bra, men jag tänkte inte så mycket mer på det och begav mig av mot jobb och tyckte ändå att livet på många sätt kändes bättre än vanligt, bortsett från just halsen. Men nu har den tagit överhanden helt där jag sitter på Karlavägen, så jag funderar på om jag ska sjukanmäla mig för första gången i min busskarriär eller härda ut dagen ut.
Att härda ut kan ju låta omoraliskt och smittsamt om det är halsfluss, men betänk att jag oavsett hur jag gör måste hem. Antingen sitter jag mitt ibland passagerarna, eller så sitter jag mer isolerad för mig själv och kör.

Men om jag ska försöka koppla bort halsen, vilket jag kunde tidigare, så är jag egentligen väldigt glad. Egentligen utan vidare anledning - mycket skulle kunna dra ner mig nu. Utöver halsen har jag sovit ungefär en knapp tredjedel av vad jag skulle behöva denna natt och inte kunde jag somna här på Karlavägen heller - men jag är inte vidare trött, konstigt nog.
Det är trots det som att världen har haft ett något vackrare skimmer idag, jag känner att jag kanske är på väg någonstans, rent känslomässigt. En förändring som är högst välkommen!
Men det är på tok för tidigt att yttra sig mer om detta, det är förmodligen en utopi som aldrig kommer besannas om min goda vana står sig trogen - men så länge jag inte har anledning att göra annat än att hoppas, ja då finns ju ändå hoppet där.

Men tillbaka till halsen då. Alltså, blir jag sjuk nu så är det ju högst olämpligt. Alltså, klart att det hade varit än mer olämpligt att bli det lagom till Årevistelsen. Men nu. Min chef jobbar sin sista dag på fredag och då vill jag ta farväl av henne och på fredagkväll ska jag dessutom på den årliga ostkvällen i juletid, som nu är något försenad. Jag, Tove och Stella brukar träffas ungefär två gånger om året och äta ost och dricka vin och ett av dessa tillfällen brukar vara förlagt till mellandagarna, men de rann förbi utan att någon kunde då. Eller jo, någon kunde, det var snarare någon som inte kunde mest varje dag och oftast var det jag. 

Men halsfluss. Halsfluss, halsfluss! Jag kan inte sluta tänka på det. Det är ju min stora mardröm! Och det är ju väldigt troligt att det är det jag har, i och med att Gustaf har haft det helt nyligen och jag träffade honom för en vecka sen då han fortfarande var raspig på rösten men bestämt hävdade att han inte smittade. Inkubationstiden kan vara så lång som en vecka har jag googlat mig till, och det är ju alltså en vecka sen just idag.

Vad gör jag då? Jo, jag knaprar mina starka halstabletter som jag köpte på Malta och har därtill ätit en rå ingefära som jag i och för sig inte vet om det hjälper mot halsfluss, men det är ju sånt som Kojo i Morgonpasset tjatar om att man ska äta så fort man känner sig det minsta krasslig.
Jag har aldrig ätit en rå ingefära förut, men det var i sanning inte gott! Fast samtidigt kändes det fullt möjligt att det skulle kunna göra gott, lite svidande på ett skönt sätt. Fast då är det ju tyvärr inte halsen jag avser, utan mer för allmäntillståndet.'

Jag ska försöka genomleva detta, mitt egna lilla helvete.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, januari 08, 2013

Zombie walk with me

Ibland känner jag mig mer död än levande.
Jag har ju aldrig tidigare rest bort och lämnat Axel hemma och under den gångna natten är det lite som att vi har börjat om med hur det var i början då han kom till mig. Han har i och för sig inte jamat så jättemycket, men han har trampat runt i min säng, på mig, och buffat och slickat på mig lite nu och då, vilket inte är helt uppskattat när man ska kliva upp 4:10.
Morgonpasset gick dock bra ändå, om än att jag halkade efter på varenda avgång i flera timmar i och med just halkiga vägar. Jag körde 641 till Hallstavik först och blev då sen till avgången på 642 därifrån till Herräng, blev sen på avgången tillbaka till Hallstavik och ytterligare sen på 641:an tillbaka till Norrtälje. När vi på den sista turen där var alldeles utanför Norrtälje så kom en flicka fram och frågade om jag kunde anropa bussen till Grind för att be den vänta någon minut då den skulle avgå omkring två minuter från det att hon kom fram.
Jag tog min mick och började ropa - men fick inget svar.
Sen tittade jag på min tjänstespec och såg att det var jag själv som skulle köra den.
Så det blev ingen paus mellan 641 och 656, utan pang på stadsbussen.
När jag så kom tillbaka till stationen så hade drygt tre timmar av konstant körande passerat och då annonserade jag att de som skulle vidare mot Campus gärna fick sitta kvar i bussen, men att jag var i stort behov av att uppsöka en toalett.
Det fick jag inga som helst reaktioner på, annat än att vissa satt kvar även då jag sa att "nu blir ni instängda en liten stund".
Sen var livet lite lättare.
Hemma på delningen lade jag mig relativt omgående för att sova, nu med en betydligt lugnare Axel i min fotända - och när jag sen vaknade, då var startsträckan enormt lång. Jag kände mig ungefär hundra år äldre.

Det här med att vara bortrest innebär ju inte att jag uteblir från bloggandet, jag uteblir även från mailandet och i dessa elektroniska tider är det inte helt roligt. Imorse kollade jag av jobbmailen och där hade jag hanterbara 3 inkomna mail. Nyss kollade jag av min privata mail och där hade jag 22 nya mail, varav de allra flesta är såna som kräver att jag åtminstone läser dem. Vissa kunde jag ju radera direkt, men jag tror jag hade omkring 16-17 kvar att läsa och eventuellt svara på - och några är ännu olästa, får kämpa vidare ikväll.

Ett av jobbmailen var från vår personaltidning där man på ett redaktionsmöte hade kommit fram till att man skulle vilja göra ett reportage med mig i ett kommande nummer.
Kul! Men jag förstår inte riktigt detta mediauppbåd. För ett par år sen kunde man se mig på TV på söndagar mellan klockan 20:00 och 21:00, tio söndagar i följd och då var det minsann tämligen svalt intresse från pappersmedia, men nu händer det lite nu och då att jag från olika tidningar blir ombedd att vara med i. Det har varit hemma hos-reportage, grattis på födelsedagen (halvsida), veckans profil och nu vill man alltså ha med mig under fliken "Kollegan" i personaltidningen, som går ut till alla Nobina (Sverige)s anställda.
Får väl se vad de tänker sig att det ska handla om. Jobbet, förmodar jag.

Och i det lilla gapet som två entertryckningar resulterade i radbytet ovan - där har en eon av timmar passerat och nu är det inte längre mellan de båda jobbpassen, utan kväll och slut för dagen sen ett par timmar.
Det enda jag har att säga om eftermiddagen innan jag går in på ett snabbt referat om Åre är:
Jag sjabblade bort mig i högtalarna idag. Ibland säger jag då vi åker iväg med 676:an att folk är välkomna ombord, att de ska ta på sig säkerhetsbältena och gärna får tända sina läslampor då jag tänker dämpa belysningen.
Idag blev det ungefär:
"Ja, då är ni alla välkomna ombord på denna 676:a. Jag vill att ni tänder era säkerhetslampor..." och längre kom jag inte innan jag hörde att det hade blivit fel. Ack ack.

Åre då, det var smått fantastiskt på alla vis. Alla vis utom möjligen vädret. Av de tre skidåkardagarna blev vädret eskalerande sämre - men å andra sidan hade vi ändå tur, för dagen då vi anlände, men alltså inte åkte skidor på - då blev det en storm utan dess like på kvällen. Vi bodde högst upp i sexvåningarshotellet och det svajade faktiskt där uppe! Knappt märkbart, men ändå märkbart.
Hotellet, Copperhill, var fantastiskt trevligt och lyxigt. Interiören påminde kanske förvisso om ett amerikanskt fängelse till layouten, men effekten var härlig med de öppna ytorna och den gigantiska takhöjden i foajén - och just att få bo högst upp och då ha utsikten ned över hela foajén och baren åt ena hållet (utanför rummet då) och utsikt mot skog och fjäll åt andra hållet, bara det känns ju smått exklusivt. Sen var rummet i sig en riktig höjdare också, fantastiskt sköna sängar med två separata sovrum där jag och Louise inte behövde dela säng, vilket har hänt ett par gånger och för all del går an i och med att vi ju är syskon och kan dela det mesta - men det är ändå skönast med egen säng.
Bäst med hotellet var nog antingen spa- och relaxavdelningen eller restaurangen. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vilket, för även om skidåkningen hade sin charm, så var ju vädret som sagt inte det bästa. Första dagen fanns väl inget att klaga på, dag två var det ett infernaliskt snöande och dimma på det, vilket gjorde att sikten helt eller delvis försvann i vissa backar och dag tre regnade det.
Men varje dags skidåkning rundades ju av av ett totalavkopplande relaxande där de olika poolerna och bastuarna flitigt varierades.
Och maten i restaurangen! Alltså, det var ju inte bara tokgott, utan också en sån lyxträff för mig! Vi hade förbokat kvällens för- och varmrätt alla fyra kvällar och visste inte från den ena dagen till den andra vad vi skulle serveras, det blev en överraskning varje kväll. Jag framförde en önskan, dock bara till familjen, om att jag skulle vilja få carpaccio och pilgrimsmusslor som två separata förrätter, i och med att det är sånt jag var nyfiken och sugen på.
Och tro på tusan, kväll två var förrätten en carpaccio på älgkött med fantastiskt goda tillbehör och kväll tre var förrätten en tartar på pilgrimsmusslor! 
Nu vet jag att om än att pilgrimsmusslorna var goda, så var det ändå inte jättespeciellt. Men jag är hemskt glad att ha fått provat! Övriga förrätter var ristad röding och... ja, någon renkorvssoppa. Varmrätterna var lamm, soppa på torkrygg, reninnerfilé och helstekt röding. Allt var i varierande grad jättegott! Reninnerfilén med sina tillbehör tog dock priset, så gudomligt gott!
Desserter kostade vi dock inte på oss några, i och med att hotell och mat i sig redan var vansinnigt dyrt, men sista kvällen då min mor fyllde 50 (vilket var anledningen till den påkostade resan), så funderade vi på om vi inte skulle ta en dessert ändå. Fast till den middagen hade vi unnat oss en flaska vin för omkring en femhundring, så vi kom fram till att avstå ändå.
Men! Chefskocken, som vi kom att bli lite bekanta med då han vid ett flertal tillfällen fick rycka ut och servera oss då servisen hade fullt upp - han överraskade med att bjuda på en hovdessert! Utan att ha en aning om att vi firade, dessutom! Fantastiskt!
Det ska väl nämnas lite i förbifarten att Dolph Lundgren bodde på hotellet samtidigt som vi och en frukost stod alldeles invid vårt bord och spanade efter någon, en annan kväll satt han några bord ifrån oss på middagen. I övrigt såg jag inte mycket av honom, men ja, det är ju lite kul med kändisar, det måste jag ju tillstå.

En dag i skidbacken hände ju något som förmodligen bara händer på dolda kameran (men inga hoppade fram med dolda kameror, så det var nog inte ett sånt upplägg ändå), men jag vet ännu inte om det är något jag kommer skriva om. En ledtråd för mitt eget minne kan dock vara detta.

Ordet är fritt, nu är det ditt.