måndag, december 31, 2012

Slutet gott

Gott nytt år från min buss!

Jag trodde inte att jag skulle hinna med något inlägg idag, men jag blev tvungen att ta mig hem på rasten då jag glömde något vitalt hemma denna dag. Huvudet, typ.
Hittills har jag kört 636:an och det var vid Östersjö brygga jag egopic:ade mig. Den linjen har jag inte kört på jättelänge nu, men det är ju en sån linje som jag i alla fall förut nästan jämt fick när det var helgdagar på vardagar. Typ midsommarafton, påsk och så.gen var isig och jag hade inte den bästa av bussar, men det gick himlans bra ändå.
Och afton som det är, så är kavajen på idag också. Jag tror det blir lite av min egen policy - arbetande aftnar under den svala delen av året - då kör jag i kavaj. Midsommarafton blir alltså inte kavaj. Och pingstafton är tveksamt - plus att det är en i sammanhanget oviktig afton. 
Sen blir det stadsbuss (kliver på 651:an här utanför mig och löser av den antingen här eller utanför garaget, beroende på vad föraren tycker), Lohärad och till sist Rådmansö med Spillersboda två gånger.
Där efter ska jag ta mig snabbast möjligt till storslagen nyårsmiddag på Harsjövägen. Löjromstoast och oxfilé provençale till för- respektive huvudrätt. Efterrätten vet jag inget om - men jag är ju av den sort att jag värdesätter förrätter högre än efterrätter, så jag är redan där väldigt nöjd. Skulle det stanna på tvårätters är det alltså ändå en vinst - men känner jag min mor rätt så blir det knappast bara två rätter på nyårsafton.

Nej, nu måste jag snart börja samla ihop mig och gå ut. Får inte glömma bort tiden nu!
Axel förresten, han får vara inne från nu. Jag kommer inte hem mellan jobbslut och nyårsfirande och jag vill ju inte att han ska vara ute när det smälls raketer, för det gissar jag att han inte tycker om alls.

Det sista ordet 2012 är nu fritt och ditt. 

söndag, december 30, 2012

Brunt

Nej nu lägger jag nog om Axels diet till enbart torrfoder ett tag, inte för jag vet om det hjälper mot bajsandet utanför lådan, men han är ju även rätt lös i magen och det KAN ju ha med varandra att göra. Det är ju jobbigt att jag åker bort snart och då ska ha kattvakt, då han kommer vara inne hela tiden - om varenda bajsning ska göras utanför lådan. Det är ju sannerligen inget man är sugen på att ta rätt på efter någon annans katt flera dagar i sträck.
För ja, nu när jag kom hem för en stund sen, så var det en liten bajshög precis utanför lådan. Inte i duschen denna gång, men väl i badrummet alltså.
Jag förstår inte problemet, så vida det inte är så att han är dålig i magen och associerar den dåliga känslan till kattlådan. För själva lådan är ju rätt städad och fräsch, den borde han inte ha något att anmärka på. Och kisset hamnar ju där.
Blir det inte bättre av torrfodersdieten (vilket alltså inte är en diet på så vis att han ska få mindre mat,han får mindre blötmat och mer torrfoder), ja då blir jag väl tvungen att rådgöra med någon veterinär. Men det får bli efter fjällen. Han verkar ju inte lida någon skada i övrigt.

Det blir så att jag kommer köpa nya köksmöbler förresten! Dock inte det allra finaste jag hittade på Mio, för det bordet och stolarna kostar tillsammans 15 730 kronor, vilket kändes lite i saftigaste laget. Men det jag hittade (för närmare 4000 kronor) är fint nog.
Och en ny lampa har jag redan köpt - och där hade jag sån tur att de bara hade visningsexemplaret kvar, så den blev det ju lite rabatt på.
Jag hoppas denna investeringsvåg (jag köpte ju en herrans massa kalsonger helt nyligen) inte är en effekt av att jag har slutat att föra kassabok och budget. Jag måste sansa mig lite med inköpen efter detta, annars blir det snabbt galet.

Idag har jag tränat. Sköt igår upp det till idag i och med att ju faktiskt är lite snuvig. Det är dock så betydande lite att det egentligen mer handlade om lättja än om omsorg om hälsan, för det gick väldigt bra att träna idag. Det blir ju inomhusträning nu när det är sånt slaskeplaskväder och så mycket glashal is. Men fortsätter det smälta undan nu, så är det inte omöjligt att jag snart ger mig ut och springer igen. Jag tycker onekligen bättre om det än om crosstrainer och motionscykel.

Nu ska jag ringa på hos min granne snart, och se om hon är tillgänglig för instruktioner av Axel-skötsel. Och nej, jag tänker inte mörka det här med bajsandet.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, december 29, 2012

Rått

Helt ljuvligt med ledig helg! Som jag har längtat!

Igår kväll trodde jag på riktigt bingo också, då min käre Axel var ute mellan ca 3:30-18-något, då var han jättetrött när han kom in, så han åt upp resterna av den frukost han fick där vid 3:10 och gick sen och lade sig i min säng och somnade. Han brydde sig inte upp när jag lade upp middagsmat senare på kvällen och låg fortfarande i sängen när jag gick och lade mig.
Då tänkte jag att det vore ju tämligen perfekt om maten förblev oäten, för då skulle han ju ha mat där vid den tid han normalt väcker mig för att få mat - för förhoppningsvis kollar han matskålen innan han börjar väckningskampanjen.
Men. Ack. Kort efter att jag hade gått och lagt mig så hoppade han ner, tassade ut i köket och åt upp middagen.
Strax efter klockan sex imorse började han så, sin vana trogen de dagar jag ligger i sängen vid den tiden, att trampa, buffa och slicka på mig.
Det fina med dessa helgväckningar är ju att jag kan gå och lägga mig igen sen, han brukar vara nöjd bara han får mat. Fast nu vill jag minnas att han även ville ut efter maten ja.
Nåja, det gjorde inte så mycket att jag vaknade för jag hade en fasansfullt otäck dröm om en komet som kom rakt mot jorden och som syntes på himlen som en hela tiden växande, glödande boll som till slut upptog större delen av synfältet i himlen. Den kraschade dock i havet någonstans, men blev ju våldsamma jordbävningar, flodvågor och översvämningar som följd. Hualigen.

En mer vaken betraktelse jag har gjort, kommit till underfund med är att jag fullkomligen älskar rått kött! Ja inte av vad sort som helst, många sorter är ju klart olämpliga att äta rått - men oxfilé! Herregud så gott det är!
Provade att göra en egenimproviserad carpaccio av en bit jag tänkte festa till med att steka på (men ändå inte till mer än "rare") och herregudandes vad gott det var! Nästan så att det bar emot att alls steka på köttbiten.
Fast ett helt rått köttstycke till varmrätt - nja, det känns kanske lite overkill.

Jag är bra sugen på att köpa nya köks...

Längre kom jag inte förrän en viss bajsdoft nådde min näsa. Jag rusade in i badrummet och fann att ja, han har varit på lådan. Men jag tyckte att det var bäst att kolla bakom duschdrapperiet också - och mycket riktigt. Det var där bajshögen låg!
Jag blir lite lätt matt måste jag säga. Det känns som att varje gång det händer så hittar jag en anledning till det också, men jag vet inte om det är rätt. För nu var det så att han genom en jamning markerade att han ville gå ut och jag släppte också ut honom. När jag sen satt här så hörde jag ett mer desperat jamande utifrån, tyckte jag, och öppnade dörren. Då hade husets surkatt jagat upp Axel på balkongräcket och stod nedanför och såg extra sur ut. Axel vågade inte hoppa ner förrän jag jagade ner surkatten för trappan och då gick han direkt in igen.
Det är dock inte anledning att kissa men inte bajsa på lådan egentligen.
Och jag har läst att det kan bero på att han har ont i magen, men jag tycker ju att det skulle yttra sig på andra vis, att han skulle klaga och vara öm och så. Jag klappar honom ofta på magen och han borde ju protestera om han hade ont i magen.
Men jag vet inte. Energisugande är det dock, om än att det är väldigt tacksamt att det är på golvet och i badrummet och framförallt i duschen det görs, det är som mest lättstädat. Det hade ju kunnat vara i min ryamatta eller säng likaväl.

Så.
Jag är bra sugen på att köpa nya köksmöbler, var det jag skulle skriva innan bajsincidenten. Bord och stolar alltså. Och ja, även ny taklampa i och med att den lampa jag har över bordet nu har förlorat sin glans då dimmerfunktionen genom handpåläggning har slutat fungera. Det var ju hela tjusningen med den!
Jag har varit både på Mio och på lampaffären i gamla posthuset och kommit fram till ungefär vad jag är ute efter i både möbel- och lampväg och ja, jag ska nog försöka slå till. Om det är öppet imorgon kommer jag nog sikta på att göra själva möbelaffären först. Den känns som det viktiga, då det är nu det eventuellt är reapris på det jag vill ha. Just nu kommer jag inte ihåg exakt vad jag fastnade för och till vilket pris det var, men det lär jag bli varse imorgon om jag tar mig dit igen. 

Nu ska jag inreda andra kök - i Sims!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, december 28, 2012

Det har gått bättre

Igår var knappast vad man kan skriva in i historieböckerna som "Arbetsdagen med mest flyt". Snudd på tvärtom, skulle jag vilja säga.

Jag blev först tilldelad en buss som jag gjorde mig i ordning i, startade upp och backade ut med, bara för att upptäcka att radion, alltså kommunikationsradion, var helt död. Knappen att göra anrop till trafikledningen med var borta och att trycka på knappen på mikrofonen resluterade inte i det blurr-ljud, det borde ha gjort. Jag ringde då trafikledningen (normalt sett skulle jag ha gjort radioanrop, men det gick ju sämre med det) och efter visst mankemang letade han upp en ny buss att ge mig.
Jag parkerade bussen igen, samlade ihop mina saker och letade upp den "nya" bussen. Den öppnade dock sina mittendörrar så fort jag satte igång huvudströmmen - och dessa gick inte att stänga vilka konstens alla regler jag än tog till.
Tiden gick. Om än att jag var ute i god tid i den första bussen, så sprang marginalerna ifrån mig. Nytt samtal med bifogad väntetid hos CTL och ytterligare en ny buss till slut. Den hittade jag inget fel på direkt, annat än att den liksom de övriga två har ett inventarienummer som börjar på 55. Men när jag backade ut med den från den plana garageplanen och skulle lägga i driven (eller drivern?) så uppfattade jag det som att jag inte lyckades få i växeln först, det kändes bara som att jag rusade motorn, så som det gör när man gasar och har frikopplat samtidigt. Men det slog mig rätt snart att drivaxeln tyckte att det var halt, så jag bytte strategi och kom iväg - blev sex minuter sen till min avgång.
Det var dock stadsbuss jag körde först, så den tiden gick snabbt att hämta in.

Sen väntade en efterlängtad tur:

645:an är min favorit!

Men säg den lycka som är långvarig? Det var ju igår ett slaskväder utan dess like och strax efter just Drottningdal (byn som jag är uppvuxen i), märktes det tydligt att vägen hade en annan plogprioritet, där var det decimeterdjup sorbé att plöja igenom.
Det gick dock inledningsvis bra för min del. CTL ropade dock upp mig och meddelade att jag inom kort skulle komma att möta turen på väg mot Norrtälje, kraftigt försenad som han var så skulle mötet ske någonstans där vägen är för smal för att lämpa sig bra att mötas.
Jag tog då kontakt med föraren själv och gjorde upp att jag skulle vänta på vad jag fann vara lämpligt ställe, i och med att min buss ändå var tom.
Jag hittade ingen ficka, men väl en bred uppfart till vänster om mig, som jag tänkte att min kollega skulle kunna använda som en ficka för att passera, så jag ställde mig längsmed den.
Där fick jag vänta till dödagar, men till slut kom han. Och han förstod inte alls mitt upplägg, så jag började på att svänga upp på infarten - något han inte alls tog ut svängen tillräckligt för (svårt, då hade han behövt utrymmet jag stod på), så han började med att blockera hela vägen:

Jag förstår inte riktigt hur han tänkte här.

Till slut lyckades han passera mig, genom att jag backade och även en irriterad bilist bakom honom.
Sen kom nästa bekymmer - vägen var allt mer oplogad och samtidigt som jag pratade med CTL som undrade hur det gick för mig, så fastnade jag i en svagt lutande uppförsbacke. Det var inte så att jag stannade inför/i den - så dum är jag inte - fästet försvann i farten. Jag provade att backa och ta ny fart, men det hjälpte inte. Istället backade jag till så att jag stod så att åtminstone bilar skulle kunna passera mig, och inväntade driftchefen som skulle komma med grus.

Under tiden hann en plogkille komma och ploga framför mig, men han kom inte förbi, så han fick ju backa. 

Driftchefen kom till slut, men han började med att köra fast, även han. Jag såg inte hur han kom loss, men jag antar att han använde en del av det grus som var ämnat för mig.
I och med att vägen framför mig blev plogad så kom jag rätt snabbt loss med lite grus hjälp, men då hade vi redan bestämt att vi skulle ställa in trafiken på 645:an. Jag var ju över en timme sen redan och att vägen var plogad innebar inte att man såg asfalten.
Och mycket riktigt - i en uppförsbacke lite längre fram, där körde jag fast igen. Som vanligt försökte jag backade och trixa lite, men det resulterade bara i att jag körde fast och helt blockerade en uppfart till en bondgård.
Jag ringde då driftchefen som skulle komma igen, han var ju inte så långt borta.
Under tiden gick jag upp till gården för att höra mig för om de kanske hade något grus där.
Jag hittade bara en tonårstjej i stallet och hon visste att det på andra sidan vägen fanns en grushög under all snö.

Driftchefen kom under tiden jag var i stallet och försökte köra loss själv. Det gick sådär:

video
Spinn, spinn - som katten sa.

Med mer grus kom han dock loss och då fortsatte han bara köra, klokt nog. Dumt att stanna när man väl fått rull - så jag fick ta verkstadsbilen och köra tillbaka till Norrtälje. Kul, mitt i allt, med lite omväxling.

Det syns ju hur lätt det är för två bussar att mötas när vägbredden är denna?

Tillbaka i Norrtälje blev det uppgjort med CTL att jag inte behövde stressa till min tilltänkta avgång till Åkersberga, i och med att min rast helt hade uteblivit. Istället ordnade de så att jag fick ha rast och sen köra stadsbuss till min ordinarie sluttid. Bästa stadslinjen med bästa busstypen (kanske inte för just ändamålet stadsbuss, men Carrusarna är bäst och det var hemskt trevligt att få köra en innan de går till skroten, vilket de sorgligt nog snart ska göra).

Idag har jag också haft en del problem.
Jag började 4:09 och tomkörde då till Rimbo för att köra 639:an till Söderhall, tomköra tillbaka till Rimbo, köra 639:an till Hallstavik och därifrån 639:an hela vägen till Stockholm. Det var planen.
Bussen jag hade varnade dock för att batteriet var... något. Att det var lite kräm i det, gissar jag, men fullständiga termer är jag dålig på. Det var dock ett väldigt snällt snällt larm i form av ett ensamt litet pling och en symbol med batteriet som tändes, av och till. Mest av. Bussen verkade pigg i övrigt.
Jag rapporterade ändå in och fick veta att jag vid min ankomst till Hallstavik kunde byta från vagn 0077 till 0076.
Han som hade 0076 var dock inte informerad om det och han sa dessutom att den larmade för låg kylarvätskenivå. Det larmet är mitt hatlarm, det är inget snällt plingade då, utan är en desto större plåga för öronen - så den ville jag ju absolut inte ha då. Men det bestämdes att den skulle fyllas på med kylarvatten - trots att just den bussen tydligen är allmänt känd för att larma i onödan.
Det här ledde till att jag blev närmare tio minuter sen på min avgång från Hallstavik och åter fick sätta mig i en iskall buss. I 0077 hade jag fått upp en fin värme, men det var bara att börja om och gud vet hur lång tid det tar att värma upp vissa bussar. Jag tog aldrig av mig jackan på den närmare två timmar långa körningen.

Sen har allt gått som smort, hade ett och ett halvt varv 676 därpå och fick idel beröm av passagerarna. En kvinna kom fram då hon skulle kliva av och utbrast att jag var den trevligaste bussförare hon någonsin har åkt med. Hon var inte purung, så det är nog många bussförare som har kört henne genom åren - alltså en fin komplimang.
En annan dam kom fram och sa att jag hade spelat så himla fin musik.
Jag hade nämligen halvtaskig radiomottagning, så jag lyssnade på cd-skivor istället och då blev det två skivor från 60-talet som avverkades (Absolute 60's eller något sånt) och det var just vad hon hade lyssnat på i sin ungdom och alla de skivorna hade hon minsann kvar.

I kontrast till detta råkade jag ut för en mindre glad bilist innan berömmet kom.
På E18 kom jag ikapp honom, så han körde således i omkring 85 km/h skulle jag tro. På den delen av E18 får han dock köra i 100 och jag i 90, och det ville jag ju gärna göra, så jag körde om.
Det tog dock en himla tid innan jag kom såpass långt fram att jag kunde svänga in framför honom, så han måste ha - som många bilister gör då det upptäcker att en buss är på väg att köra om dem - ökat farten.
När jag väl hade kört om - då körde han om mig, bara för att köra av på första avfart och då vifta med sitt långfinger mot mig när jag körde förbi igen.
Moget beteende?

Nu är det ledig helg! Den är så fruktansvärt efterlängtad! Det har varit en tuff vecka att jobba. Inte som i att alla dagar har varit så röriga som det nu har beskrivits - men jag har verkligen suktat efter ledighet när "alla andra" har varit lediga.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, december 27, 2012

2012 - året som kom och gick

Året är nästan slut, så nu gör jag det igen; ger mig i kast med projektet som brukar sluta med glödande fingertoppar och bortsmälta ögon - jag ska försöka sammanfatta mitt år som gått.
Förra årets metod tycker jag dock var bättre än tidigare år, för förra året satt jag inte och läste igenom hela bloggen som tidigare (då det tar kopiöst lång tid och jag inte riktigt vet till vilken nytta det är - vill jag eller någon annan veta precis allt om året som gått i bloggen, ja då finns ju hela året inlägg för inlägg), så istället kommer jag dra mig lite fritt till minnes om vad som har hänt, och sen säkert ha bloggen till stöd av och till. Förra året blev ju inlägget motsvarande sex A4-sidor i words, så hur jag än gör så lär det bli rätt långt.

Den största förändringen under 2012 som spontant kommer till mig, det är förstås att jag i augusti - den sjunde närmare bestämt - skaffade katt. Min fina Axel, som fick sitt namn efter visst vacklande innan jag hittade det självklara. Inspirationen fick jag från den då färskaste facebookvän jag hade, nämligen en Axel som jag blev vän med samma dag som jag hämtade katten. Det är ju toppen, eftersom det av sig självt innehåller ett kss-ljud. Om än att jag aldrig kss-kss-kss:ar. Jag visslar ju för att få in honom.
För nu är han ju som vilken utekatt som helst, men resan dit var inte helt enkel. I början fick han inte gå ut alls då jag ville att han verkligen skulle rota sig i den här lägenheten och förstå att det är hans hem, men en av de första dagarna rymde han från balkongen (och hittades sen av min tappra familj som letade då jag var tvungen att jobba), han blev spattig och rastlös och rev ner både blomkrukor, prydnadsvaser och fönsterlampor och jamade ihärdigt med start allt tidigare under natten. Allt bättrades lite då vi började gå ut i koppel, något han faktiskt snabbt blev väldigt bra på. Väldigt följsam för att vara kopplad katt. Men han rymde även då en gång, skrämd av funktionsnedsatta barn som gick förbi. Jag fick dock tag på honom rätt snabbt då, om än att de innefattade ett dyk ner i en en för min del. Stickande.

Vintern var av det mildare slaget, så jag fick aldrig riktigt känna på den stora skillnaden i att bara pulsa från Färsna till garaget för att börja jobba strax efter fyra på morgonen, mot för hur det var att göra det ända från Flygfältet som jag flera gånger fick göra under tidigare vintrar. Men oavsett så är jag glad så länge jag kan cykla.
Apropå det har året varit tämligen fritt från skador och olyckor. Jag har mig veterligen inte cyklat omkull eller bränt mig på kylarvatten eller något alls i den stilen. Däremot fick jag åter en vaxpropp i örat, om än att det inte var på vintern, så läkarspolning förestod.
Jag trodde ju faktiskt att det var min hörsel det var fel på ett tag, men nu vet jag att jag har trånga hörselgångar och förmodligen kommer behöva spola ur dem då och då.

I februari tog jag lite ledigt från jobbet och åkte åter till Göteborg och bodde åter på hotell Riverton.
I övrigt var vistelsen inte helt lik föregående års. Eller jo, på så sätt att jag även denna gång inte träffade de som jag hade räknat med att träffa - en Daniel som jag trodde var en god vän och som jag skulle träffa för första gången då, ignorerade mig helt under hela vistelsen, kom med lama ursäkter sen och idag har vi inte kontakt alls längre.
Jag var dessutom på plats kortare tid den här gången, och det var lika bra det, sex nätter hade blivit i mesta laget. Men då, det som bar upp vistelsen och gjorde att det ändå var en bra resa var först och främst att jag träffade Robin, en väldigt god och kär mailvän och även att jag inte bara fick mig en genomgång av dubbelledbussarna - jag fick även provköra en längsmed en del av den enda linje som de trafikerar. Det kändes riktigt häftigt!

I mars återsåg jag mitt livs enda ex för andra gången, och kanske för sista. I och för sig så trodde jag att vi redan hade träffats för sista gången då vi sågs den där kvällen i maj 2008 (tre månader efter uppbrottet), i Huskvarna - men han bor numera i Uppsala, så det är ju avsevärt närmre än någonsin tidigare och då blev det att vi tog tillfället i akt. Att ses alltså. Övriga känslor finns inte mer.
Det var trevligt, men rätt stelt och jag har aldrig blivit igenbjuden (heter det så?) till Uppsala, vilket känns lite som det naturliga steget i fall vi ska ses mer, så jag tvivlar på det.

I mars, rätt långt in i månaden dessutom, var jag med familjen upp till Lofsdalen för lite skidåkning, utför. Det blev även mycket sovande, utöver skidåkande på den resan, så jag vill tro att jag var allmänt i behov av vila där och då. Lite som jag känner nu, ungefär.
I och med att vintern var på upphällning, så var det ganska slaskigt och klistrig snö, men... det var kul ändå.

Våren kom och i och med den nyttjades en av familjens julklapp till sig själv (införskaffat av kära mot), ett stycke Jesus Christ Superstar-föreställning i Stockholm. Det var riktigt bra! Utöver Phantom of the Opera är detta den musikal jag har tyckt bäst om, hittills. Där fick jag upp ögonen för Jan Åström - kanske inte så mycket ögongodis, men hans röst tilltalade mig mest av allas!

Under tidig vår gav jag mig även ut på min dittills längsta löprunda, 16,2 kilometer. Det blev absolut ingen rekordtid. 1:28:59, vilket ger ett snitt på 5:30 per kilometer.
Min snabbaste tid på det som senare har blivit min standardrunda - 13,17 kilometer lång, blev senare under året nedpressad till 01:01:01, och då ett snitt på 4:31 per kilometer, alltså nästan exakt en minut snabbare för varje kilometer än då jag sprang den långa rundan. Heja mig!

Under denna vår anställdes nya kundvärdar på jobbet och framför allt två av dessa har kommit att bli två goda vänner; Johan och Louise. Vi har umgåtts ganska flitigt sen dess och jag tycker om båda två fantastiskt mycket.

Allt sedan våren har jag dessutom brottats med känslor av det varmare slaget som har kommit och gått nära nog hela tiden sen dess fram till nu, nyligen. Eller ja, jag ska ju inte säga att de är borta än, men nu jobbar jag verkligen på det, för allt annat bryter bara ner mig.
Det är ju nu det är dags att erkänna att jag delar upp skrivtillfällena på det här inlägget på flera tillfällen och sist slutade jag med meningen innan denna, så frågan är verkligen - lyckas jag? Det går trögt.

Vidare på våren så var det så jag fick nys om att Nobina Tromsø sökte bussförare och gjorde då en intresseanmälan - bara för att få till svar att de nu bara sökte folk för fasta och inte tidbegränsade anställningar.
Men nu i dagarna har jag ändå tre kollegor som åker tid på tidbegränsad anställning! Lite bittert, jag var verkligen sugen på att jobba ett tag i Norge, men nu har jag ju som sagt Axel, vilket jag då inte hade, och honom skulle jag nog varken vilja lämna eller ta med.

I maj skaffade jag mig en smartphone, sist av alla. Okej, där överdrev jag, men jag var långt ifrån först. Jag var innan dess väldigt förtjust i den dumbphone jag hade, men i och med att den slutade acceptera sin laddare, så blev det alltmer svår att hålla liv i. Touch och appar var inget som lockade, men nu har jag nog assimilerats rätt bra ändå. Apparna har jag fortfarande inte så bra koll på, förutom de som följde med telefonen är det kanske en handfull eller två som har laddats ner, varav få av dessa används. Två vad jag kan komma på, är såna som jag ofta använder.

Under en av vårens delade tjänster med långrast i Stockholm råkade jag få se kungen, drottningen och tyska höjdare (förbundspresidenten och hans fru, tror jag) när de besökte Tyska skolan som ligger alldeles i anslutning till vår rastlokal på Karlavägen. Lite festligt!

Juni var till stora delar min semestermånad och också min resemånad.
Först åkte jag med familjen till Malta, en toppenresa där jag förvisso blev lite sjuk inledningsvis (såklart jag passar på utomlands när jag hemma aldrig blir sjuk nog för sjukskrivning).
Sen var jag hemma i två dagar innan jag drog med mig min syster på hennes och min första gemensamma resa utan föräldrarna. Hon och framför allt jag har ju gjort såna förut, dock inte så många där man flyger flygplan till destinationen, men hur som helst aldrig tillsammans så. London was calling. Jag bjöd henne på Phantom of the Opera i 17-årspresent (fast hon fyllde när vi var på Malta). Det var också en riktigt bra resa! Boendet lämnade i och för sig lite i övrigt att önska, men det visste jag ju förväg i och med att vi bodde på samma ställe som jag och Tove bodde på när vi var där i december 2009 - men det är så centralt man bara kan komma, utan att kosta skjortan.
Och Phantom of the Opera, ja den spelades ju med Peter Jöback i huvudrollen och föreställningen var precis så fantastisk som jag mindes den.

Sommaren hemma i Sverige var sådan att den mesta regnade bort eller under uppehåll inte uppbådade tillräckligt många plusgrader och soltimmar för att gemene man skulle vara nöjd, men jag var ändå rätt nöjd. Jag var bortrest i nästan två av mina fyra veckor och de veckor jag var hemma, där var merparten av dagarna fina och varma.
Första doppet skulle däremot låta vänta på sig till långt efter semesterns slut. 25:e juli.

Här i krokarna började jag få problem med hörseln. Jag märkte det dock enbart på musik, all musik som jag visste borde låta på ett sätt, istället lät på ett annat sätt.
Jag tänkte först att det kanske var någon naturlig hörselförändring - men det var åter vaxproppar i mina öron. Inte heltäckande, för det märker man när man får, men tillräckliga för att förändra ljudbilden.
Jag fick hos läkaren dessutom veta att jag har rätt trånga hörselgångar, att det är därför jag får dessa vaxansamlingar - inte för att jag är ohygienisk.

Slutet av semestern innebar en del härliga cykelutflykter till/till och i sällskap av; vänner. En kväll cyklade jag ensam ut till Louise i Harka och blev bjuden på te. Väldigt trevligt, både att cykla i sommarkvällen och sällskapet på plats.
Sen bjöd ju Daniel in till grillkväll vid ett senare tillfälle, då jag och Johan cyklade ut till honom i Kaggeboda. Det är nästan sommarens finaste minne, resorna till trots. Det kändes lite som att vara tonåring igen, cykla med en vän i sommareftermiddagen/sommarnatten - sånt gjorde jag mycket i mina yngre tonår.
Under hösten repriserades cyklandet, men då till och från Louise i Harka igen och då med Klas som sällskap dit och Klas och Johan som sällskap hem. Ingetdera kändes fullt lika magiskt.
Med Klas tog vi en väldigt jobbig omväg dit, det var höst som sagt och inte lika härligt väder och sen var det kolsvart när vi cyklade hem. Inte samma charm.

Det här har verkligen varit ett uppsving i mitt sociala liv, jag har umgåtts med vänner privat i långt större utsträckning än jag annars brukar och det tycker jag verkligen är en trevlig utveckling. Värt att notera är att allt mitt nya umgänge är folk från mitt jobb. Det har minsann sina fördelar med att jobba på en stor arbetsplats, för med många anställda så är chansen stor att det finns ett gäng kollegor som man kommer att klicka riktigt bra med.
Ett par ord jag fick tillskickat mig som jag aldrig kommer glömma;
"Har saknat någon som dig i mitt liv ett bra tag :)"
Nu blev vi kanske ändå inte den sortens vänner som jag då trodde, då såg jag framför mig att jag kanske åter skulle få en "bästa vän", men så blev det väl inte riktigt. Hur som helst - det värmde oerhört!

Även i år har jag försökt mig på lite lösa dejter, om än att de blir färre och färre till antalen; och näe, ingen i år föll väl ut. En slutade höra av sig efter att vi hade träffats, en dök vid två tillfällen inte upp - sen gav jag upp och en lät meddela att vi inte hade något gemensamt, efter det som jag tyckte hade varit en rätt trevlig promenad.
Jag vet inte vad jag gör för fel eller ens om jag gör fel, men det blir ju inte rätt, det kan jag konstatera.

Modern tids värsta datorkrasch drabbade mig detta år, med panik som följd. På min externa hårddisk hade jag ju bara multimedia av olika slag - alla foton låg på den vanliga, kraschade hårddisken.
Hårddiskens innehåll gick tack och lov att rädda mot betalning och jag köpte sen en ny dator - också det mot betalning. Till slut. Jag trodde nästan att jag skulle slippa i och med att fakturan aldrig tycktes komma. Men den kom, till slut.

När jag fick veta att jag än en gång fick förtroende att köra SL:s bidrag i prideparaden, en av våra dubbeldäckare tapetserad med stora regnbågar bildade av profilbilder från facebook, startade jag en massiv kampanj för att få folk att ladda upp bilder i och med att det gick väldigt trögt på den fronten. Folk slöt upp, men det blev tiotusentals färre än förra året - något jag inte kunde förstå - förrän dagen då jag träffade SL-folket kom och jag fick veta att det hade varit problem med deras app, något de själva hade kommit på i ett sent skede, tydligen. Ack.
Men att köra bussen gick galant! I år var jag inte sönderslagen (som förra året) och allt kändes bara roligt och härligt!
Jag hoppas innerligt att jag får fortsatt förtroende på den posten, förutsatt att det är Nobina och dubbeldäckarna som ska representera SL.

Andra förtroendeuppdrag jag har fått på jobbet under året har varit:
  • Vara stöd för en kollega som kom tillbaka från sjukskrivning efter att ha blivit svårt hundbiten under en ridtur.
  • Vara stöd för en kollega som kom tillbaka från sjukskrivning för något hjärtfel.
  • Varit handledare åt ett par nyanställda kollegor.
  • Bli skolinformatör - något jag dessutom har hunnit avsäga mig nu.
  • Bli bloggare. Utöver denna blogg, så skriver jag ju "professionellt" på bussforare.nu
Ett par dåliga affärer jag minns från året:
  • När jag beställde balkongmöbler beställde jag även en solvagn, som visade sig inte riktigt få plats på balkongen och den sålde jag med kraftig förlust för att få tillbaka lite luft på balkongen.
  • Jag beställde Flight Simulator X och en joystick - som inte funkade vidare bra på min dator och sen har förblivit orört.
  • Ett par byxor jag beställde var alldeles för tighta och fula, inte så att jag inte fick på dem, men de kändes som ridbyxor snarare än vad jag hade tänkt.

Under högsommaren (som inte var mycket till högsommar) var jag på min morbrors och hans sambos bröllop i Furuvik, där jag bland andra fick träffa Lars-Åke "Babsan" Wilhelmsson, som är min morbrors frus morbror. Han var riktigt trevlig, liksom de flesta andra på bröllopsfesten.

Under hösten blev jag ganska deppig av och till. Jag tappade tron på kärlek och lycka och i det närmaste så tappades även hoppet.
Mitt i allt detta försvann och dog dessutom Nicklas Hocker, en kille som jag har beundrat och sociala medier-följt sen Idol, där han var med 2009. 

Hösten var också då jag på allvar tog tag i mina delade raster i Stockholm och då tog med min träningskläder, löparskor och duschgrejer för att varje delning innan snön föll, ge mig ut och springa runt Djurgården. Mycket bra tidsfördriv!

Jag fyllde 26 utan krusiduller, uppvaktades lite av min familj bara.

Hela julen arbetade jag. Samtliga aftnar och röda dagar. Ack. (okej, nyårsafton och -dag har inte varit än, men jag vet att det ska arbetas även då)

 Där känner jag att säcken är klar att knytas ihop, vill jag eller någon annan veta mer från året som har gått så är det upp till var och en att detaljläsa bloggen.
Och som alltid med dessa sammanfattningar så återstår det nu förmodligen en hel massa text, när jag säger att det är dags att runda av. Jag rundar av lika långfattat som alltid.
Till att börja med så går jag tillbaka till förra årets inlägg av denna karaktär. Där efterlyste jag en trend om att lägga upp en oredigerad, dagsfärsk bild av mig själv - så här kommer den:

Jag tog en vinterpromenad idag... om än att vintern just idag tvekar.

Förra året spekulerade jag såhär kring det kommande året:

Så vad har jag då att säga om 2012?

Jag får ju hoppas att domedagsprofetiorna baserade på mayakalendern inte går i uppfyllelse, då lär det aldrig bli någon avstämning av det jag nu skriver.
Men jag är inte så skrockfull, så just det är jag inte så orolig för.
Jag är dock orolig för klimatet i allmänhet, men det hör ju inte riktigt hit. Eller ja, jag förutspår ju liksom meteorologerna, ett mer extremt klimat - och det tror jag kommer visa sig 2012. Bergis blir det någon större jordbävning eller flodvåg eller annan humanitär katastrof, någonstans i världen.

Gud så muntert jag började!
Men å andra sidan fortsätter jag nog inte vidare muntert. Jag tror nämligen inte att jag lyckas hitta kärleken under 2012 heller. Jag hoppas ju, men hoppet är ju det sista som lämnar Pandoras ask... men tron tryter snabbare.
Däremot så vill jag att jag försöker, att jag tar mig tid, kraft och samman att träffa nya människor så att det åtminstone finns en chans till romans - men jag tror att själva romansen uteblir.

Arbetsmässigt så ser jag inte att jag skulle flytta mig från bussbranschen. Jag trivs i den, även om jag saknar förskolevärlden. Status quo även där, alltså.

Kanske att någon dör... Ja det är ju ytterst pessimistiskt, och sannerligen inget jag hoppas, men det skulle mycket väl kunna vara så. Sist någon som stod mig såpass nära att jag sörjde personen i fråga, när denne dog, det var 2005 och då ingen släkting - men väl ett barn som jag nästan hade lite broderlig relation till.
Men hua, jag vet inte varför jag skriver så. Nu känns det ju nästan som att det blir någon sorts ond cirkel, att jag inte borde skriva sånt som jag absolut inte vill ska hända - när jag dessutom inte har några som helst belägg för det. Blä, fy på mig. Jag har fel.

Så raskt över till roligare saker! Resor! Precis som förra året, vet jag redan nu om att jag ska till Göteborg, att jag med all sannolikhet ska till Lofsdalen för skidåkning och att jag i sommar ska till Malta. Jag hoppas jag utöver det kan hitta på ytterligare något!

Summan av kardemumman är att jag inte har några större förhoppningar på 2012. Det blir ett år som kommer och går och lämnar mig förmodligen inte mycket klokare eller rikare, bara ett år äldre.
***

Jorden står kvar, 21/12 var en högst odramatisk dag utan domedag. Klimatet har dock visat sina sämre sidor i form av en storm som döptes till Sandy som drog in över Karibien och USA (om jag inte minns fel), men övriga jordbävningar eller flodvågor kan jag inte erinra mig om.

Jag tog mig tid, kraft och samman för att träffa nytt folk - men nej, det blev ingen romans. Alls.

Bussbranschen är jag kvar i, men det var ju något av en lågoddsare.
Högoddsare däremot var ju det där om att någon skulle dö - och faktiskt har två personer detta år gått ur tiden. Jag inte enbart två personer, men två personer som jag har blivit ledsen av att de inte finns mer.
Den första var en kollegas tvååriga dotter, den andre var tidigare nämnde Nicklas Hocker. Ingen av dessa var jag nära eller hade ens träffat, men deras död berörde mig. 

Resor blev det ju några, utöver de jag då visste om så var jag ju även till London och det kan jag inte annat än hurra för!

Och om jag då fritt får tänka kring 2013...
Jag har nog större förhoppningar på 2013 än vad jag hade på 2012. Nu vill jag verkligen tro att jag under året kommer få vara med om något som skakar om mig lite åt det positiva hållet. Jag vill träffa någon som får hjärtat att slå och molnen att färgas rosa. Okej, jag tvivlar på realismen i det - men jag hoppas!
I övrigt lär väl inte så mycket hända. Tror knappast att jag blir ekonomiskt oberoende, pappa eller får någon bok skriven - trots att alla tre är saker jag i olika hög, men ändå hög, grad skulle uppskatta.
Förhoppningsvis ser jag till att hålla mig mobil och åker bort när tillfälle ges, om än att det har blivit svårare nu när jag har katt. Allt jag vet nu är att jag ska till Åre om ett par dagar, men jag hoppas att jag kommer iväg mer än så. Dels lockar ju alltid Göteborg, men sen vore det ju fint med något mer exotiskt också. Kanske att jag får med mig min syster på något?

Om jag vågar mig på en högoddsare då? Eller ja, det var ju det där med hjärtat och rosa moln också i och för sig. Men åt andra hållet? Kanske att jag kommer skada mig rätt rejält? Jag har aldrig brutit något ben och det gör jag förhoppningsvis heller inte nu, men ja, någon form av sjukhusvistelse kanske är att räkna med ändå?

Där slår Saida igen spåkulan för denna gång!

Jag önskar dig lycka och välgång under 2013. Försök vara lite klimatsmart, är du snäll!
Gott nytt år (några dagar för tidigt, jag vet), den lycksaliga samling som läser detta!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, december 26, 2012

The other day

Ja, vad heter annandagen på engelska egentligen? Visst, man kan googletranslate:a och slå upp och ha sig, men jag väljer just nu att inte göra det och istället helt sonika tro att det heter the other day of Christmas.
Jag är less på att jobba nu. Inte less på jobbet som i att jag vill byta, men jag vill vara ledig. Det suger energi att jobba när så många andra är ledig, dessutom så många dagar i följd. Allt som krävs är ju att man kompar av två dagar för att få totalt elva dagar ledigt i följd - förutsatt att man har ett jobb där man inte jobbar helgdagar. Men det har ju inte jag!
Jag försöker trösta mig med att lönen kommer bli lite fetare med alla dessa storhelgstillägg, men det tröstar klent. Pengar har jag så jag klarar mig ändå. Jag är ju inte rik som i förmögen, men mina pengar räcker till mina utgifter och mer därtill - tiden däremot är ju egentligen ovärderlig och något man borde uppskatta och prioritera mer.
Ledig ska jag ju dock vara snart då fjällen får ett besök av mig. Bara att hålla näsan ovan vattenytan!

Idag är det vädermässigt typiskt onödigt väder. Bland det värsta jag vet på vintern; slask och regn. Det är så totalt onödigt med såna dagar när vi har så mycket snö och det ändå ska bli kallt och komma mer. Det orsakar bara problem. Nu är det blött och jobbigt - imorgon lär det vara snorhalt. Usch.

Imorse fick jag förresten ingen vidare start på dagen. Jag tror att jag har nämnt det redan, men hur som helst så är det alltid så att om jag inte kliver upp före klockan sex (i runda slängar, tiden varierar lite men den brukar ligga däromkring), då väcker Axel mig. Tack och lov inte genom att jama oavbrutet som förut - för störande ljud är sannerligen störande. Nu är det mer att han hoppar upp i sängen (om han inte redan var i den) och börjar promenera på min kropp, buffa på mitt huvud, slicka mig i ansiktet och rent allmänt få mig att gå upp och fylla hans matskål. Han brukar få som han vill, till slut. Ofta tänker jag att han kanske ger sig, men det slutar alltid med att det är jag som ger mig. Så även idag. Men idag höll jag ut längre än vanligt. Jag såg nämligen på klockan att jag skulle kliva upp om mindre en en timme då han började och då kändes det bara meningslöst med allt. Så jag la en kudde på huvudet och försökte göra mig så otillgänglig jag bara kunde.
Tyvärr stack en del av underarmen ut, och minsann - den fick jag en liten kattklo i. Inte skönt alls, så att säga. Så jag röt till och Axel blev alldeles förnärmad. Men jag gick ändå upp och gav honom mat och skyndade sen till sängen igen.
När jag sen gick upp "på riktigt" och gick in på toan så kände jag att det luktade rejält av kattbajs och tänkte först att han helt nyligen måste ha gått på lådan. Men i och med att jag skulle morgonduscha så fick jag ju se den bruna överraskningen när jag drog undan duschdrapperiet.
Var det en hämd för morgonens ifrånfräsande? Jag väljer att tro det.

Men över till något positivt! Nu sitter jag i min nya morgonrock, och den är ju helt underbart skön!

Och nej, mer än så orkar jag inte skriva idag.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, december 25, 2012

On Christmas day!

Då har vi en sån här dag igen, då klockan är massor och jag egentligen borde lägga mig och sova i och med arbetsdag imorgon. Dessbättre börjar jag 8:19, så det är ju att klassa som sovmorgon. Nästan sovmorgon deluxe, men för att komma upp i den beteckningen fodrar att jag inte behöver ställa något larm alls - det behöver jag nu.

Dagen har gått i ett stå eller sjå eller vad det heter, ett enda... antågande. Jag jobbade först och körde enbart 676, men det gjorde mig inget. Det är ganska trevligt att köra den när det snöar och har sig. På min första tur in till tekniska hade jag två passagerare som klev på på stationen, ytterligare... nej nu minns jag ändå inte! Kontentan är att det blev inte mer än fyra stycken, totalt.
På returresan till Norrtälje klev det på en vid tekniska och två i Danderyd. Det var allt, och en gick då av vid Campus och resterande två vid Gustavslund, så jag var tom till stationen dit jag ändå skulle för att ha rast.
På rasten träffade jag Daniel och glömde nästan bort tiden, så jag kände lätt stress när jag såg att jag skulle avgå om sådär sex minuter och då inte alls befann mig i min buss.
Daniel tittade då bort mot 676:ans hållplats och konstaterade att de två-tre som stod där förmodligen inte skulle ta så lång tid att lasta ändå.
Men det tog ju ändå ytterligare någon minut innan jag hade kört fram och då stod där ett tiotal människor. När de väl började kliva på, så var det som att det aldrig slutade. Minst en buss av något slag som jag inte såg, måste ha kommit in, för det fortsatte att strila in folk ända till tre minuter efter avgångstid.
Så jag blev nära nog fullsatt på den turen.
Återresan, den sista, till Norrtälje var modest befolkad.

Sen, hemma drog jag igång med projekt skottning tämligen direkt. Här uppe på framsidesbalkongen var det inte gjort alls och nere i vår rundel kändes det ogjort, men det fick jag veta sen att det inte var. Men det driver ju igen snabbt, när det vill sig på det viset.
Min granne under mig tittade mitt i skottningen ut huvudet och frågade om jag inte ville komma in på en skinksmörgås. Och ja, jo, fylla på med lite energi vore ju trevligt och gott, så jag kom med in.
Där satt lite andra grannar också, så det var ju en sammankomst jag inte hade räknat med, men trevligt var det. Och gott.
Lite kul att se hennes lägenhet också, som alltså är i exakt samma utformning som min, men hon har möblerat den mer... ja, mer - kort och gott. Hon har ungefär dubbelt så mycket möbler i varje rum jämfört med mig. Det har ju klart sin charm också, men jag gillar nog mina öppna ytor lite mer.
Hur som helst, det var himla trevligt initiativ må jag säga, gott för grannsämjan.
Och en nyinflyttad gav mig också ett himla gott intryck rent generellt också. Samtalet kom att glida in på invandring som det så ofta gör när folk inte har något bättre att prata om, och min erfarenhet är att folk ska gnälla på det. Men så var inte fallet här, han berättade om att det ramaskri som hade blivit kring hans föregående grannar då det skulle starta något hem för ensamkommande flyktingbarn eller liknande där i trakten, det hade pratats om att inbrotten skulle öka och delats ut protestlistor som de ville att han skulle skriva på - och han hade vägrat. Det finns väl inget som säger att det är något dåligt med att ha en sån institution (som jag nu väljer att kalla det i och med att jag inte minns exakt vad det var) i närheten, i alla fall inte innan man har gett det en chans, det var hans argument. Och det gillar jag så skarpt! Sverigedemokraternas åsikter har fått fäste så det räcker och sannerligen blir över hos folk, men jag är glad att det än finns de som kan tänka i andra perspektiv.

Sen skottade jag hur som helst färdigt, gick upp och bytte om och promenerade rask över till Harsjövägen (det är ungefär tre kilometer den långa vägen skulle jag tro - korta vägen över spåret är det inte tal om att gå, för då får jag pulsa) och åt ett par tunnbrödsrullar och lekte med syster min innan vi sen åkte till biografen. Precis som att ett familjefoto på julafton är tradition i vår familj, är också ett biobesök på juldagen det. Oftast brukar det vara premiär, men filmer med premiär idag lockade inte riktigt.
Berättelsen om Pi, blev det.


En fin film, vill jag lite hastigt sammanfatta det som. Ja, lite värmande för hjärtat på något vis. 
Med andra ord; den rekommenderar jag.

Nu måste jag dock tänka på refrängen!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, december 24, 2012

This is the last Christmas

Då har jag provat på det här med att jobba på julafton och kan väl konstatera att det är något jag helst inte gör - precis som jag befarade.
I början gick det an, till och från Stockholm kändes som en vanlig, fast trevligare, arbetsdag. Och rasten var väl trevlig på sitt vis också, i och med att det bjöds på landgång och julmust - men sen, stadsbuss... inledningsvis var det väl också småtrevligt, men när klockan kröp framåt 14-tiden, då längtade jag alltmer hem.
Hem och bort från bussen, hem till familj och julfirande.
Så jag tror att jag hädan efter, åtminstone nästa år, tänker söka ledigt åtminstone på julafton. Kanske inte hela julhelgen, det har jag inte riktigt behov av, men julafton. Jag tycker som sagt att den är den absolut heligaste av helgdagar. Sen kan det hända att jag inte kommer få ledigt varje gång, om det blir en framtida tradition att söka ledigt - men då har jag i alla fall försökt. Precis som att jag nu i alla fall har provat att jobba en julafton också. Man kan ju egentligen inte säkert veta vad man tycker om vissa saker innan man har provat.

Jag slutade 15:11, men lyckades pressa ner den tiden lite på icke-olagligt vis till att sluta alldeles vid 15-slaget istället. Cyklade då hem, ringde min far och bytte om. Visslade förgäves på Axel och blev hämtad av densamme far och körd till Harsjövägen, där traditionerna sen förlöpte som de brukar. Jag såg det som återstod av Kalle Ankas jul (kom in i Djungelboken), drack en kaffedrink och hade det allmänt mysigt med min kära familj. Sen radade vi upp oss i närheten av granen, som också brukligt är och tog med hjälp av självutlösare en familjebild på oss alla med kameran placerad i bokhyllan. Kameran ja, inte mobilen. Till dessa foton används en vanlig hederlig digitalkamera utan samtalsfunktion.
En med blixt och en utan blev det. Den utan hamnade på facebook då den kändes lite mer julmysig, den med blixt kommer här:

Min fina familj.

Sen hade vi paketutdelning där min syster stod för utdelandet, som hon har gjort... ja säkert de senaste tio åren. Jag tror hon tog över det när tomten slutade komma.
Vi hade osedvanligt många paket denna jul, vilket nog framför allt berodde på att i synnerhet jag hade köpt fler än jag brukar. Alla fick minst tre julklappar av mig, men jag tror att Louise faktiskt fick fem. Och jag tror att alla blev riktigt nöjda också, mycket önskat låg i dessa paket. Den lilla önskelista som jag lyckades klämma fram, ja där kan jag bocka av allt utom "allmänt snygga kläder" som jag inte kunde precisera bättre än så. Men då fick jag istället ett allmänt snyggt armband och en mobilladdare för bil (buss snarare, i mitt fall), vilka inte fanns på önskelistan men som uppskattas ändå.
I övrigt fick jag en magnetlist till knivar, en till kökskniv, en knivslip (jo, jag har varit ganska knivinriktad i mina senaste önskningar), vinglas, en morgonrock, en miniserie på dvd... ja, det var nog det om jag nu inte redan har hunnit glömma något. Pappa fick en uppsjö (ja då menar jag en uppsjö!) skruvmejslar och en stekpanna av mig, mamma fick en bok, ett halsband och hålutstansare för köksändamål av mig och Louise fick två böcker, en osthyvel & potatisskalare, diskborst-set och ett par vantar. Det är ju fint med henne att man kan alltid dryga ut med hemifrånflyttarsaker, i och med att hon ännu inte har flyttat hemifrån. Och det är ju ingen panik med det, hon är ju ännu inte mer än 17 år, vilket alla inte förstår när de ser foton av henne då hon ju som synes är längre än vad jag är. Här ser det dock ut som att jag är kortast, men man kan ju också se på min nackes krökning att jag hade hamnat lite ovan kära mors huvud om jag inte hade lutat mig in mot det.

Alla hjälptes vi åt både att duka fram och sen förstås att äta det svulstiga julbordet, lika gott som alltid och sen jästes det till sista delen av julkalendern och Karl-Bertil Jonssons jul. Det sistnämnda är blott en tradition sen två-tre år tillbaka. Tror julen 2009 var första gången jag såg det - och samma sak var det för både mor och syster. Far vår hade nog sett det någon gång för länge sen, men tv:n har alltid blivit rätt bortglömd efter Kalle Anka, hos oss. Men där kring 2009 kände jag att jag ville se vad det var för något - och jag gillar det ju sannerligen! Precis min humor!
"Det det var förbanne mig det finaste jag hört sedan jag konfirmerades! -Vill du ha ett fikon?"

Sen var jag ju tvungen att börja tänka på refrängen, då jag hade dels en katt att vissla in och en arbetsdag imorgon att tänka på. Men innan jag gick in så skottade jag av det som skottas behövdes.
Nu måste jag väl lägga mig, trots att jag inte riktigt är sugen på det.

Ordet är fritt, nu är det ditt

söndag, december 23, 2012

Det bittra ordet

Fint det här, dagen före dopparedagen - då mår jag lite halvkymigt!
Jag var nämligen hemma hos en familj där samtliga hade olika grad av förkylning då jag själv kände mig frisk som en nötkärna. Familjen var för övrigt min egen, kanske ska tilläggas.
Idag då, ja då har snoret varit av den vattniga sorten och nysningarna har varit många. Jag har dock kämpat på ändå genom att storstäda, tvätta och hänga två maskiner, styrka skjorta, cykla till postutlämningsställe och hämta ut 50-årspresent, cyklat hem, duschat, cyklat till lite friskare familj och ätit julgröt och haft allmänt uppesittarmys (om än att jag avbröt vid 20 för att), cykla hem till min katt.

Jag tror dock inte att jag kommer bli värre sjuk än såhär. Visst, jag kan komma att bli täppt och mer hostig, men jag lär ändå inte må sämre, rent orkesmässigt. Inledningen av mina förkylningar brukar vara värst då jag då brukar ha ont i halsen - men det har jag ju inte nu. Det är jag evigt tacksam för, för jag har ju gång på gång återkommer i denna blogg att det är det värsta sjukdomssymptom jag vet (av de vanliga, vill säga). Jag kräks hellre, har hellre feber eller rethosta. Bara jag slipper ha ont i halsen.
Jag vet att jag har läst att det finns ett namngivet fobiskt... namn på just att ha fobi för halsfluss, och det tror jag absolut att jag har. Anginofobi, googlade jag mig till nu. Må jag evigt slippa det i framtiden! Jag har haft det som barn, minst en gång och jag skulle nog hellre ha allt av det andra otäcka jag har haft som njursten, anafylaktisk chock och inflammatorisk benröta. Eller nja, benrötan... Den vill jag nog ändå lite mindre gärna återuppleva än halsfluss. Sånt kan man bli enbent av - om det sätter sig på benet i benet, vill säga. Å andra sidan kan jag dö av anafylaktisk chock, men det har inte varit smärtsamt på samma sätt, även om jag har haft stora andningssvårigheter.

Det här blev ju en trist hörna, det här är ju en dag, ja kväll nu rentav, då man ska sitta och ladda upp för morgondagen. Men jag ska ju jobba! Jag känner lite ångest inför det, det ska jag villigt erkänna. Nyårsafton, påskafton, midsommarafton - det är aftnar jag gott kan tänka mig att jobba. Men julafton är helig!
Det är dock enormt tacksamt att jag har kort och relativt tidig tjänst, men jag hade än hellre haft monstruöst tidig och kort tjänst och slutat sådär 8:52 som jag gör den 11/1.
Men nåja, det blir julafton år ändå. Och trevligt lär det bli.

God jul och:
Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, december 22, 2012

Kunde lika gärna ha låtit bli

Här kommer inte att bli något bejublat inlägg.
Tänk om jag hade slutat där? Då hade det varit en rätt festlig tweet, men som sagt, twitter är inget jag sysslar med.
Men jag har absolut inget att säga, tycker jag. Jag har tränat och klätt gran hos föräldrar med syster, idag. Inte tränat med henne dock, det gjorde jag ensam.
Vansinnigt skönt med sovmorgon också, efter de senaste dagarna då klockan (mobilen) har ringt (låtit ett väldigt snällt alarm ljuda) klockan tre-något. Åtta-något vaknade jag idag, alltså fem timmar senare. Fina fisken!

Näe, jag rundar av där, jag orkar liksom inte heller.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, december 21, 2012

Say cheese!

Oengagerad, slö och uttråkad - precis dessa ord sa Richard Sjöberg som inledning till Postkodmiljonären som står på här i bakgrunden, och ja, det är väl ord som stämmer in på mig - trots att jag borde vara lyrisk över att jag och alla andra (levande) fortfarande lever. Jorden är intakt och jag vågar faktiskt ropa hej, för det var antingen 12:12 eller 12:11 idag som vintersolståndet ägde rum och det var det som Maya avsåg, om än att det är andra som har gjort tolkningen att jorden ska gå under - men än finns vi kvar.

På jobbet utannonserade jag faktiskt en gång "Ja då är resan slut, jag önskar er en bra domedag, en trevlig helg och en god jul." Vet inte om någon uppfattade att jag sa domedag, för jag fick bara god jul-hälsningar tillbaka.

Jag har dock inte berättat för en levande själ eller skrivit varken i bloggen eller dagboken om det fantastiska som hände mig igår.
Såhär va:
Jag hade min matrast (frukostrast i och med min tidiga arbetsdag) på tekniska högskolan och skulle köra en annan buss hem än vad jag kom in med.
När jag satte mig i den bussen så återfann jag pappa Marlings förarkort i färdskrivaren, så jag fick gå tillbaka till rastlokalen och ge honom det.
När jag sen åter gick till det som då var min buss - då såg jag något på marken. En ihopskrynklad papperslapp såg det ut som vid en första anblick, men så såg jag vad det var! En sedel! Och inte nog med det, det visade sig vara två sedlar! En tjuga och... en hundralapp!
Sedlar på marken, sånt man som barn drömde om att hitta, när man i bästa fall kunde hitta en tia.
Och det hade ju inte hänt om inte Lars hade glömt sitt förarkort, så det var ju tacknämligt.

För dessa pengar köpte jag mig idag ost till en egen ostkväll som jag snart ska duka upp till nu. Ja, jag fick lägga till lite då. Men ost ska det bli!
Suget drogs igång av att jag gillar Collins ostbod på facebook och därigenom låter mig suktas och hoppas att jag ska vinna i deras tävlingar, vilket jag förstås aldrig gör. Jag borde ju även handla ostarna där för de är ju bäst i Norrtälje på ost, men i detta snöväder så är det inte lockande ens att gå/cykla till Coop, vilket jag nu ändå gjorde. Deras ostutbud är... ja, det är inget överflöd på valmöjligheterna. Men det är närmast.

Nu är det ledig helg. Inte långhelg som många andra har - för de allra flesta ligger ju julen helt ultimat i år, men jag jobbar ju 24, 25, 26, 27, 28, 31 december och 1 januari. Ack ack.

Ost!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, december 20, 2012

Otypisk kväll, typisk tidig morgon

Gårdagskvällen blev inte inte riktigt vad jag hade tänkt. Jag kom ju hem kring 19:15 och såg då fram emot att vissla in Axel, byta om till morgonrock, äta en baguette och titta på julkalendern och Vem vet mest på svtplay. Eller ja, egentligen inte svtplay, jag har upptäckt att just SVTs program som har gått under samma dygn, kan jag efterhandstitta på direkt via box och tv.
Men - Axel kom aldrig när jag visslade. Och visslade. Och ropade. Och visslade.
Han brukar alltid komma, även om det kan ta längre stunder vissa gånger, men kommer gör han. Han vill inte alltid gå dock - men han kommer som sagt.
Inte igår.
Då gick ju ett styng av oro genom kroppen. Han hade varit ute sen ca 5:30 och jag hade faktiskt varit tveksam till att släppa ut honom då i och med att jag visste att jag inte skulle komma hem förrän efter 19. Men det var inte så många minusgrader och det är även lång tid att vara inne för en katt som inte är jätteförtjust i att gå på kattlådan, och han ville gärna gå ut - så han fick det.
Jag vet ju att flera grannar har nämnt att han har smitit in hos dem när de har haft dörren öppen och vissa har lagt till "men det gör ingenting, det är bara trevligt", så det skulle ju kunna betyda att han var inne hos någon och då inte hade möjlighet att komma när jag visslade. Så jag ringde på hos de grannar jag vet att han har varit in till. En öppnade inte (men någon var hemma), en var inte hemma och en hade honom inte inne. Jag letade då upp telefonnumret till hon som inte var hemma, för hon har sagt att han ibland har smitit in utan att hon har märkt då hon har gått ut för att röka och stängt dörren efter sig, och så har han varit där inne när hon har öppnat igen. Tänkte att det kanske kunde vara så, så hon sa att jag kunde få gå in hos henne och kolla, via hennes extranyckel som hon förvarar hos en annan granne (grannen som var hemma). Där kunde det konstateras att han inte heller var.
I brist på annat att göra - jag kunde ju inte gärna gå ute och vissla hela kvällen - så gick jag in och sket i att ta av mig uniformen eftersom jag visste att jag skulle ut igen. Jag skrev ett inlägg på vår förenings facebooksida och frågade om någon kanske hade honom inne och fick en del gensvar om att ögon skulle hållas öppna men att ingen hade sett honom nyligen.
Jag åt min baguette och tittade på julkalendern och upptäckte att Vem vet mest inte skulle visas förrän 22:15. Inte optimalt i och med att jag skulle kliva upp 3:10 idag och då ville ligga i sängen.
Å andra sidan visste jag ju inte hur det skulle bli med det i och med att jag ville ha in Axel. Jag kunde ju inte bara gå och lägga mig och låta honom vara ute ett helt dygn. Så jag gick ut en sväng till. Då var båda grannarna där nere ute och rökte (den som jag hade varit in hos och den som hade nyckeln dit) och så ropade den ena att de hade sett Axel nyss.
Lättnad! Fast varför hade de inte plingat på? Jag hade ju bett om det. Men det kanske var av hänsyn till mig, jag hade ju nämnt att jag skulle upp tidigt.
Nåja, Axel kom skuttandes (bokstavligt talat, han i det närmaste flög över en snödriva när jag visslade) och kom in och åt och lade sig och stensomnade i min säng.
Undrar just om han hade varit ute hela tiden eller om han var inne hos någon som sen släppte ut honom?

Nåväl. Jag gick sen och lade mig, men jag kom inte till ro och somnade väl inte förrän kring 23-tiden. Och bara tanken på att alarmet skulle ljuda klockan 3:10 gjorde det inte lättare att somna.

Men lätt att vakna var det! Jag skippade frukost och tog istället en mun valnötter och en skiva ost (när jag istället bredde smörgåsar att ta med mig då min lunchrast låg 8:19-8:55 vilket är mer frukosttid. Duschade gjorde jag också. Morgondusch, det är ju som sagt något jag borde satsa på oftare, men samtidigt tycker jag att det är hemskt skönt att avsluta efter en arbetsdag med en dusch. Därför har jag för det mesta kompromissat och duschat på min delning då jag har delat.
(Men jag kan ju inte nog understryka att jag när jag inte duschar då inte sköter hygienen. Au contraire.)
Sen gick arbetsdagen himla bra må jag säga! Första 676:an har jag bara kört vid enstaka tillfällen förut och det för länge sen, men känslan bestod. Klientelet är ett litet gäng som förmodligen inte känner varandra speciellt bra, men de hälsar på varandra sinsemellan på ett sånt vis som inte görs vid senare avgångar vad jag har märkt. Det är något vist med att pendla med första 676:an 4:22 verkar det som. 
Sen är det ju rena drömmen att köra. Nära nog ingen trafik alls - på hela vägen, så man hamnar inte bakom snigelkörare där det bara finns ett körfält och kan ha helljuset på nästan hela tiden - plus att körtiden går på under en timme. Den är visserligen beräknad till en timme och en minut då, till skillnad från avgången 6.59 som var nästa tur jag körde från Norrtälje - den beräknas ta en timme och arton minuter. Hur som helst, kring 57 minuter tog det mig in till tekniska. Och jag var inte trött heller! Under hela arbetsdagen (slutade 11:03) gäspade jag inte en enda gång, och det är nog en av få gånger.
Fantastiskt, den tjänsten tar jag gärna fler gånger! Om än att jag förmodligen kan komma att vara mer trött andra gånger.
Det verkar dock som att min trötthet för det mesta kommer på eftermiddagarna. Men ja, vissa morgnar också - igår var en sån morgon, och då började jag ändå en timme och nästan fyrtio minuter senare jämfört med idag. Och hade sovit längre.

Hemma, efter att ha gått via gruppchefskontoret och kramat på födelsedags-Sara som ju dessutom snart slutar, lade jag mig dock och sov. Efter att ha skottat framsidesbalkongen.
Sömnen var god och sen hade jag faktiskt ambition att skotta min baksidesbalkong där det ju är groteska mängder snö. Jag lade ju upp en bild på instagram eller om det var facebook (eller båda?) där jag skrev att det var för sent att skotta, att jag inte kom ut, men då hade jag ärligt talat inte tagit i så mycket när jag öppnade balkongdörren.
Men. Det gick verkligen inte att öppna den mer än ett par centimeter! Och jag vågade ju inte ta i allt för mycket heller, kändes som att något kunde gå sönder då. Planen blev då att klättra ut genom fönstret istället - men det gick inte heller att öppna! Det hade väl dock gått om jag inte hade haft mina utemöbler kvar där ute (men var ska jag annars ha dem? Förrådet är inte så stort!). Så nej, det förblir oskottat där. Blir det inte ordentligt med plusgrader innan våren, så lär jag ju inte kunna använda balkongen förrän då.

Idag kan jag förresten ärligt säga att jag är klar med alla julklappar. Jag var ju länge det, fram till att jag bestämde mig för att köpa en runda till, varav något var en beställningsvara - som kom och som jag slog in idag. Det blev för övrigt mina finaste paket. Jag är i det närmaste värdelös på paketinslagning, inte ens de mest fyrkantiga former behöver bli lyckade när det är jag som slår in, men dessa (som var just enkla fyrkantiga former), blev bra. I synnerhet det ena.

Nu ska jag allt svänga ihop en pastasallad!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, december 19, 2012

On the road again... the Karla road. Way?

Nu sitter jag här på Karlavägen och har en mastodontrast igen. Första gången på tid och evighet jag kör 676:an en vardag och inte 677 - och jag tänkte ju att det vore trevligt att äta lunch med Johan då i och med att vi har setts osedvanligt lite på sistone. Men ack, igår eftermiddag fick jag ju bittert erfara att han jobbar i Norrtälje den här veckan. I och för sig var det inte bittert då och heller inte imorse, men nu... jo, lite bittert. Fast jag är ju glad för hans skull, att han får lite vettiga arbetstider på hemmaplan någon gång också.

Mina arbetstider vet jag däremot inte om jag tycker är så vettiga. Jag slutar ju idag klockan 19:01 och har alltså rasten långt hemifrån och således ingen möjlighet att få något vettigt (hemma) gjort alls mellan 5:47-19:01 idag - eller ja, jag lämnade ju hemmet en stund innan 5:47 dessutom.
Vad har jag då för starttid imorgon? Härliga 4:08. Det är alltså precis nio timmar och sju minuter mellan slut och start och allt hemmaliv ska hinnas med hemma efter ca 19:15, varav jag helst ska sova i åtta timmar. Det kommer jag ju dock inte göra, finns inte på kartan att jag går och lägger mig 20:08 och somnar som en sten direkt.
Nej fy, om än att det är okej enligt bussbranschavtalet, att reducera dygnsvilan till ett minimum på nio timmar under max två dygn (tror jag) under en tidsperiod jag nu inte minns. Vecka? 14 dagar? Månad? - men då tycker jag inte dag ett ska vara en dag med delat på bortaplan. Hade jag haft dagens rast 9:04-14:50 hemma så hade det känts betydligt mer okej.
Men jag biter som vanligt i det sura äpplet, så att käkarna går ända ihop.

Hittills på rasten som nu har pågått i drygt två timmar, har jag läst min bok och vilat lite. Eventuellt att jag somnade, men inte alls på det djupa viset. Hur som helst så var det tillräckligt energigivande för att jag skulle känna att det var dags att gå upp.
Där efter har jag författat ett nytt blogginlägg på den blogg jag får betalt för - men där är det ju inte jag som lägger upp inläggen och det första inlägget jag skrevs har ju delats upp i minst tre delar, där del två laddades upp... antingen igår eller idag. Så uppladdarna sackar efter, tycker jag.
Det är dock inte mitt problem. Jag får betalt en timme extra per vecka för bloggandet och jag missköter mig då inte på den punkten.

Det känns som att jag har en tråkig ton idag. Tror främst att det är mitt låga blodsocker som talar. Jag är egentligen hungrig, men jag tycker ju... alltså, ja, det här är ett resongemang som jag ganska ofta för med mig själv, men som kanske låter udda för utomstående. Jag tycker ju alltså att det är bra om jag kan skjuta fram ätandet nära nog så länge det bara går, så att jag sen står mig på det resten av kvällen. Dumsnålt, jag vet. Men med den här arbetstiden skulle jag ju nästan behöva äta frukost, lunch och middag på jobbet. Tänker mig att ganska många äter frukost efter 4:50 då jag gjorde det, äter lunch vid lunchtid och sen middag ganska långt innan klockan är närmare halv åtta. Och då är jag väl dumsnål, jag tycker att det räcker med en lunch...middag. En lunchmiddag alltså.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, december 18, 2012

Pepparkaksgate

Nu har jag gett mig själv knappt tio minuter att skriva på, den tid då en pytt står i ugnen innan det blir dags att gå dit och steka ägget. Hm, ja sen om det är en bra tid vet jag egentligen inte, men det känns lagom.
Jag skulle ju egentligen vilja ge mig in i pepparkaksgate nu, men det är ju tveksamt om jag hinner.
För jag har nog kommit till insikt. Tror jag.
Inledningsvis så tyckte jag att hela grejen kändes väldigt tramsig; "klart man ska få vara pepparkaksgubbe om man vill". Lite för att så har det ju alltid varit och fungerat.
Men... argumentet att något alltid har varit på ett sätt och därmed fungerat - hur hållbart är det egentligen? Det är ju så konservativt det kan bli, och jag anser mig ju inte vara åt det konservativa hållet. Sen hörde jag även morgonpassets programledare Kojo (nej, han stavar faktiskt inte Kodjo egentligen) Akolor som sa att han aldrig riktigt hade något val när han var barn - han fick alltid vara pepparkaksgubbe. Och är det rätt - att barn ska känna sig tvingade att vara något de kanske inte vill? Står den rätten över att barn (eller om det måhända är deras föräldrar) som verkligen vill vara något, också prompt måste få vara det?
Ja jag vet inte, men det är värt att tänka på.
Vi lever ju i en tid där tiden går framåt, klockan har aldrig någonsin gått bakåt så vitt jag vet, och därför är det faktiskt kanske nödvändigt att ändra sånt som "alltid har varit"? Tiden förändras och vi med den - eller så borde det åtminstone vara, kan jag tycka. Sen är omställningar alltid ovana - men vem tar skada av att inte klä ut sig till pepparkaka, att gå till ett annat ställe för att läsa Tintin eller att inte se en svart docka få en okejstämpel i rumpan?
Å andra sidan tycker jag inte att man ska bädda in barnens värd i ett rosa fluffmoln och skydda dem från allt som är fel. Barn behöver se olika vinklar och perspektiv, för att själva få just olika vinklar och perspektiv. Vi kan inte likrikta alla - så olika förbud är kanske heller inte den bästa väg att gå?

Hm, klockan har inte ringt än, så tio minuter... jo jäklar, där brann den av bara för det!
Dags att återvända till pytt.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, december 17, 2012

Nackskott

Nacken känns tack och lov bättre idag... Men jag har ändå inte tränat! Typiskt talspråk nu. Ändå inte, nog för att man säger så, men i skrift såg det inte bra ut. Jag har trots det undvikit att träna, snarare.
Fast det är inte hela sanningen. Styrketränat har jag gjort och sen har jag varit ute och dels cyklat/gått till och från Coop och sen samma sträcka en gång till, fast då till och från ÖoB. Jag veckohandlade ju vid första tillfället. Vid nästa hade posten lämnat en spillning av det slag som tarvade besöket på ÖoB.
Apropå spillning förresten. Jag var ganska segstartad denna lediga dag och trots att Axel väckte mig 6-något som han alltid gör då frukostsuget blir för stort för honom, så hängde jag nog inte riktigt med på noterna vad mer han önskade, för när jag gick upp på riktigt (efter att sömngångaraktigt ha gett honom mat och vatten och sen återvänt till sängen), ja då möttes jag i badrummet av en bajshög alldeles utanför kattlådan. Han var lös i magen, minst sagt, så det var inte helt enkelhanterat. 
Själv hade han smitit ut innan jag hann in i badrummet för att se det där, så oavsett vilken djuruppfostringsteknik man förespråkar, så kunde jag inte riktigt anamma någon. Sanering var mer prioriterat än bannande.

Igår såg jag delvis en dokumentär om mayakalendern på Discovery. Det är en kanal jag aldrig annars hamnar på - inte för att den är jättedålig, utan för att mitt zappande på sin höjd annars sträcker sig till sexan, men oftast stannar det redan på femman. Där fastslogs det att mayakalendern inte alls slutar på fredag, utan att den rullar på i cykler in i evigheten, ziljoner år fram. Typ. Däremot så är det mer klart att de har förutsett att någon sorts förändring kommer att ske.
Till det bättre, får man ju verkligen hoppas.
Hur som helst har jag tänkt lite på det där idag. Jag tror ju inte, oberoende av vad jag såg igår, att det är världens undergång på fredag. Men om man ändå tänker på det så svindlar tanken lite. Tänk om jag bara lever i ett par dagar till? Det är ju himla svårt att föreställa sig och tänker man inte på det, men det ändå skulle hända, ja då är det ju precis så som alla som dör för tidigt har det. Man har inte en aning och planerar saker för framtiden - en framtid man aldrig kommer komma att få, fast det vet man ju inte då. 
Och jag vet ju inte nu hur länge jag kommer leva. Jag kommer kanske dö på fredag ändå, av någon helt annan anledning. Eller så får jag en vecka till. Eller femtio år?
Men kan kan ju inte sluta planera för framtiden och bara sätta sig och vänta, egentligen oberoende av hur gammal man är. För gör man det, då har man ju plötsligt inget att leva för ändå.

Och från det ena till det andra kom jag nu att googla på Svenskarnas parti, Nationaldemokraterna och Sverigedemokraterna i den ordningen. Det som mötte mig var olika grader av illamående och en insikt om att både nationaldemokraternas och sverigedemokraternas respektive partiledare startade hos moderaterna - också ett parti som jag förmodligen aldrig kommer rösta på. nationaldemokraternas partiledare mellanlandade dock hos sverigedemokraterna och hos sverigedemokraterna har man beslutat om att man sen 1996 inte får komma på möten iförd bombarjacka eller uniformsliknande klädsel. Man kan ju bara fråga sig varför man behöver ett sånt förbud oss ett demokratiskt parti? Vad vill man dölja?
Jag hoppas, liksom dessa partier, att fler vaknar, fast jag hoppas ju då att vakenheten gäller vad det är för partier vi väljer att stödja - vilken människosyn de har och vad de egentligen representerar, trots fin fasad.

Därmed har jag klarat av både dagens filosofiska och politiska spalt.
Åter till nacken. Jo, som sagt, den är bättre. Imorgon hoppas jag vara i det närmaste återställd.

Ordet är fritt, nu är det ditt.