fredag, november 30, 2012

Upp med ärmarna!

Jahapp, igår var det långt ifrån muntra ordalag, men jag var redan igår vid bättre sinnesstämning och det håller i sig än. Jag får se till att hålla mig någorlunda sysselsatt och därmed försöka distrahera och distansera mina känslor och tankar - och de två senaste dagarna har det gått bra. Igår var det först jobb, sen på långrasten ihoptryckt så mycket som möjligt, sen jobb igen, sen (direkt) konstituerande möte och styrelsemöte i bostadsrättsföreningen - där jag blev tilldelad ansvaret för föreningens nycklar - sen, vid 21-tiden så satte jag mig och tittade igenom de tjänstegrupper jag ännu inte hunnit med och skrev så ihop min ansökan (som jag idag lämnade in) och sen var klockan långt efter läggdags om man avser att kliva upp 5:20.
Det gjorde jag dock ändå och vips var det en ny dag.
Sömnen har jag gett en del avkall på, på sistone, men jag har faktiskt inte blivit särskilt trött ändå. Kanske att jag inte alltid behöver sova så mycket som jag tror?

Hur som helst, jag ska försöka se framåt och lämna en del bakom mig och samtidigt försöka bygga upp någon sorts... sköld. Jag strör mina känslor för lättvindigt runt. Jag lägger för mycket energi på fel saker, men det är då inget som är lätt att förändra, skulle jag tro. Jag är ju den jag är och vem blir jag om jag förändrar det?
Nåja, jag ska försöka i alla fall. Känslorna ska inte investeras i onödan, de ska jag hålla för mig själv tills jag är helt övertygad om att det är värt att dela med sig av dem. Det är min nya ambition.

Idag i alla fall, ja då har det varit full kareta hela dagen också. Först jobb och idag var det minsann än besvärligare väglag än igår. Körde bara 677:an igår, men då flera varv. Idag ett, men det räckte helt bra. Igår landade jag på -10 till Uppsala (vilket alltså betyder tio minuter efter tidtabellen), idag -13.
Tur att det var en morgonkörning och inte en eftermiddagskörning, för på morgnarna brukar det vara 17 minuters reglertid mellan ankomst och avgång tillbaka till Norrtälje, medan det på eftermiddagarna brukar vara just 13 minuter. Idag behövde jag tack och lov inte gå på toa, men däremot hade jag två frallor nedpackade i ryggsäcken i och med att jag i vanlig ordning glömde att det var frukost på garaget imorse och överraskades av det när jag kom in, nyäten och med nyborstade tänder.
Men idag hade jag egentligen tänkt att jag skulle äta på jobbet, jag hade alltså framförhållningen klar, men det föll helt och hållet ur minnet. Hur som helst var jag faktiskt väldigt hungrig då (igår blev det bara några kakor under styrelsemötet till middag), så jag valde för en gångs skull att vänta med att köra fram bussen, vilket jag i annat fall hade gjort direkt - det var ju när alla hade klivit av och jag gått igenom bussen, bara tre minuter till avgång. Det påminner mig förresten om igår, då var det tur att jag gick igenom bussen efter ankomst till Norrtälje, innan sista avgången mot Rimbo (då jag redan kört fram bussen till hållplatsen och snabbt gick igenom innan jag släppte på folk) - för då hittade jag en djupt sovande tonårskille som blev rätt glad att han slapp åka med tillbaka mot Rimbo.
Det jag skulle komma till var att jag åt mina frallor och sen avgick med ungefär tre minuters försening. Själva avgången hade förmodligen bara blivit drygt en minut sen om inte en av de gula uppsalabussarna fick för sig att göra en U-sväng inne bland de fållor där 677:an har sin hållplats - något som naturligtvis inte gick utan att han behövde backa, och det visade han sig antingen inte vara så bra på, eller så fick han inget fäste. Fast det lutar åt det förstnämnda. Så jag blev stående bakom honom där han stod halvt på tvären, en stund innan han med hjälp av terminalvärdar löste det så att jag kunde komma förbi.
Sen gick det rätt bra, om än att förseningen sakta växte på sig. Vid Rimbo var jag sju minuter sen - vilket jag tycker är rätt bra. Där fick jag frågade en passagerare; en passagerare som jag förr har växlat ganska många ord med då han berättade att han har sökt bussförarutbildning men att han föll på körtestet (med bil), att han inte bedömdes köra tillräckligt bra - vilket han då hävdade berodde på bilen och inte på honom.
Jag tror ju generellt på vad folk säger till mig inledningsvis, men nu är jag skeptisk. Jag är ganska glad att han inte kör buss, för han frågade:
"Varför är du sen? Har det hänt något på vägen?"
Alltså... under rådande väderförhållanden och väglag så är det ju att fråga en som går i ösregn utan paraply om hen är blöt. Det känns väl helt uppenbart varför jag var sen? Jag anpassade hastigheten efter väglaget - i varje kurva riskerar jag ju annars att köra av vägen.
Så jag svarade något halvartigt med att det ju är ganska halt, att jag tar det försiktigt.
"Halt? Jag tror inte det är så halt, det är ju inte is på vägen."
Tror gör man i kyrkan, som far min brukar säga. Jag känner ju att det var halt och slirigt. Hade han kört buss och gasat på som vanligt, ja då är jag tämligen säker på att bussen inte hade kommit alls.

Just det ja, det var Thomas som skötte trafikledningen imorse och han rapporterade då jag fortfarande var på väg till Uppsala, att det 8:30 skulle starta en transport av delar till vindkraftverket som ska byggas på Väddö, extremt långa fordon, från just Uppsala. Jag tänkte i och med att min avgångstid var 8:17 så skulle jag ju missa dem, men just 8:30 hade jag inte kommit längre än till den stora rondellen vid södra utfarten ur Uppsala - och där och då var dem!

 Fjorton axlar... där satt jag på mina tre, i en likadan buss som den som syns långt där borta.

 18 meter ledbuss, ja minst två, kanske tre i rad skulle kunna matcha den där längden.

Jag är ju allmänt rätt fascinerad av långa fordon och jag skulle gärna prova att köra en sån där! Dock inte ute på Väddö, för jag menar, hur man än tänker till med att alla axlar hjälper till att svänga, så kvarstår ju inte faktumet att själva enheten de fraktar inte är ledad och hela den längden ska ju få plats i alla kurvor, så det verkar övermäktigt.

Efter den turen pratade jag lite lätt med min chef igen, visade henne vad jag har sökt och så. Sen pulsade jag hem och skottade först av lite snö - det snöar ju konstant och har så gjort sen i förrgår. Det har kommit enormt mycket!


Bordet är dukat!

 
Överhängande överhäng.

Därpå lade jag mig och sov en stund, en ganska kort stund (inte ens en timme), innan jag klev upp och började stryka juldukar.
Klockan 13 blev jag intervjuad via telefon av en från huvudkontorets kommunikationsavdelning till den där gymnasiekatalogen som jag ska vara med i och därpå drog jag igång med storstädning och adventspyntande. Storstädning ägnade jag mig dock åt förra helgen, men jag tycker inte första advent kan föregås av en småstädning och nu storstädade jag dessutom... större. Enormstädning. Jag torkade noggrant av alla skåpsluckor och lådor, kyl och frys (på utsidan alltså), gjorde rent fläktfilter gjorde rent kakelplattor - utöver allt det vanliga.
Sen var klockan 16 och då promenerade jag, fortfarande klädd i delar av uniformen (som ju ändå skulle tvättas, då kunde jag väl lika bra städa i den?) till Knutby torg och inhandlade en purjolök, en juicetetra och en liten julmust, för att sen gå vidare till Jysk och inhandla röda handdukar till badrummet och rödrutiga kökshandukar. Jag trodde i och för sig att jag bara köpte en kökshandduk, men det visade sig vara tre.

Hemma, först alltid en dusch, inte lukta usch, stå högt i kurs.
Och därpå drog jag igång med matlagning. Egenpåhittade oxrullader och rotfrukter, med den lilla julmusten och ett glas vin vid sidan av.
Strax före 19 blev det lugn och ro på riktigt, då jag satte mig och såg fredagsfinalen av Vem vet mest, följt av Postkodmiljonären (parallellt som jag började skriva på det här inlägget), sen blev det På spåret och nu ska jag se den där filmen på ettan tänkte jag, Fyra år till.

Det gäller att hålla sig sysselsatt, som sagt.

Ordet är fritt, nu är det ditt.
Disk och allt var jag klar med strax innan 19

torsdag, november 29, 2012

The botten is nådd

Nu har jag ungefär tio minuter på mig att skriva innan jag måste pulsa tillbaka till jobbet igen, så nu jäklar ska dessa fingrar få jobba som aldrig förr!

Snö är det i mängder nu ja, så cykla är det inte riktigt att tänka på i och med att Färsnagatan och i synnerhet dess cykel- och gångbanor tycks lågprioriterade för snöröjare.
Men det tänkte jag inte beröra mer än så.
Igår hände det, jag föll ner på botten. Något oersättligt togs ifrån mig och jag kan bara blunda och hoppas att jag får åter se det. Hoppet. Det sista som överger en - igår övergav det mig.

Därmed hade jag en minst sagt jobbig insomningstid och sov sen inte så länge, men idag vaknade jag tack och lov på bättre humör.
Jag måste försöka förändra mitt liv. Det är inte bra som det är nu. Jag är för fyrkantig helt enkelt, gör allt enligt samma principer och rutiner hela tiden, och det för mig ju inte framåt! Jag fastnar dessutom i mönster och tänker hela tiden att det är sånt jag kommer ha glädje av längre fram - men jag måste ju se till att vara glad nu också!
Ja, mycket av detta är nog en konsekvens av att min hjärna börjar duka under av det höga trycket, både yttre och inre stress kolliderar någonstans i mitten och det är nog främst det som gör att jag tycker att saker måste förändras.
Som igår, när jag satt och betalade räkningar - jag gör ju aldrig bara det, utan jag sitter ju och går igenom kassabok och budget och lägger dessutom upp en ny budget, just för att det kan vara lite kul att gå tillbaka och se vilka månader som det har gått bra och vilka som gick mindre bra på den ekonomiska sidan.
Det är en sån sak som jag tänker lägga av med efter nyår, det finns egentligen ingen anledning att hålla på med det som jag började med då jag var så mycket fattigare än nu. Mina pengar räcker och jag är ekonomisk ändå.

Men i övrigt så är allt sånt där småsaker i sammanhanget. Jag måste verkligen gå vidare och hitta nya tankesätt.

Och nu måste jag gå vidare till jobbet. Ikväll är det styrelsemöte i bostadsrättsföreningen så då hinns det inte skrivas. Och inte hann jag gå igenom tjänstegrupperna nu heller, då jag har haft möte med chefen, skottat, duschat, lagat och ätit mat och nu skrivit detta tiominutersinlägg - så snabbt tar en delad rast slut ibland. Nej, jag hann inte sova heller. Det hade jag förmodligen behövt. Å andra sidan gick det väldigt bra igår, utan middagslur.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, november 28, 2012

Eftertraktad

... om än på "fel" fronter. Det är ju inte kärleksmarknaden jag avser med rubriken, tyvärr.

Jag känner mig allmänt eftertraktad i övrigt, något som är ungefär lika delar kul som lätt stressande, för förutom att jag önskar att jag hade mer tid för att gå igenom alla (för mig aktuella) tjänstegrupper nu snarast, plus att jag har haft en uniformsbeställning hängandes över mig som jag hade tänkt ta i tu med idag - men som jag idag fick veta ska skjutas på framtiden, plus att det vanliga livet i övrigt ska hinnas med med allt från att äta till att sova och betala räkningar, så är det folk som rycker i mig lite varstans ifrån.
Dels vänner som vill umgås - vilket är trevligt. Det kan jag inte på något sätt klaga på.
Sen är det också jobbet som i olika andra vinklar kräver mer av mig. Skolinformationsbiten fordrar en del, vi borde sitta ner och prata igenom en del, Agata och jag, och också försöka styra upp en fortsättning. Sen har kommunikationsavdelningen från huvudkontoret ju varit i kontakt med mig, först gällande en bloggförfrågan, att blogga för företaget och det senaste nu är att man vill ha med mig i en informationsfolder som ska gå ut till gymnasieskolor - vilket jag måste hitta tid till en telefonintervju för.
Därutöver är det ju dessutom bostadsrättsföreningens styrelse. Möte imorgon, viktigt sådant dessutom.

Alla bitar var för sig är ju sånt som jag tycker antingen är kul eller spännande eller rent nödvändigt, men på sammantaget börjar det bli mycket nu. Om jag hade fler än mig själv att ta hänsyn till så kan jag i stunder som dessa, då jag nu avstår från att sova på delningen bara för att hinna med allt hemmagörande som behöver göras (däribland blogga, vilket inte är ett livsnödvändigt måste, men ändå något jag känner är viktigt att hinna med under dagen) - då tror jag kanske att den där beryktade väggen hade varit något som jag i min framfart förmodligen inte hade sett, utan gått rakt in i.

Man kan säga nej också - men vad av detta ska jag säga nej till? Skolinformationen var jag ju på väg att säga nej till inledningsvis då jag spontant tänkte att det är jag alldeles för nervöst lagd för - men sen ändrade jag mig och tänkte att det kan ju bli min grej i och med att jag gillar barn så oerhört. Förfrågningarna från huvudkontoret känns ju mest bara smickrande, för att inte tala om vännerna och bostadsrättsföreningens styrelse känns som något jag måste vara med i nu ett tag framöver, och det är heller inte alltigenom plågsamt. 

Helt ärligt - och det är väl främst min dåliga självbild som talar - så förstår jag inte varför så många vänder sig till mig och tycker att jag är rätt person för alla dessa ändamål. Jag är ganska säker på att det på alla poster skulle finnas ännu bättre lämpade personer, men att jag blir lite av det man nöjer sig med att skrapa fram. Det är jättedumt att tänka så, jag vet, och jag är inte ens nere i någon dal av allmänt deppande nu, men det känns så. Även bland vänner i många fall. Många (rätt ordval är nog egentligen några) vill umgås med mig, men är jag verkligen förstahandsvalet för någon av dessa? I alla konstellationer känns det som att andra är bättre vänner med varandra än vad jag är med någon, lite som "De tre vännerna och Jerry" - som jag bara kommer ihåg som en titel på ett tecknat program jag aldrig har gillat.
Och sånt som kräver kompetens känns det ungefär likadant med. Kan jag bättre än någon annan? Okej, det jag faktiskt har tilltro till mig själv på är skrivandet. Jag vet att jag skulle skriva bättre blogginlägg för Nobina än rätt många av mina kollegor - men långt ifrån alla. Jag skriver ju knappast perfekt, men jag kan åtminstone det här med styckeindelning, punkt och stor bokstav. Sen använder jag förmodligen parenteser, kommatecken och bindesstreck lite väl mycket, liksom att jag kanske börjar lite för många meningar som en fortsättning på den nyss avslutade, med ett "men" eller ett "fast", och så vidare.Någon gång händer det dessutom att något ord är felstavat. Jag vill dock tro att det inte är jättevanligt.

Som sagt; det är mest den dåliga självbilden som talar. Min intelligens vet däremot att jag inte ska tänka så. Jag kan (alltid göra mitt bästa) och jag duger som jag är.
Hjärnans mål är dock svåra för själen att leva upp till.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, november 27, 2012

Jag tror ju på livet före döden

Igår blev det då inte mycket skrivet, och det blir knappast mycket mer idag. Eller jo, det vet jag ju att det kommer att bli i och med att jag redan nu har överskridit gårdagen. Men tiden är inte den bästa, om man säger så.
Men som jag någon gång tidigare skrev; det är nog ganska positivt - i alla fall oftast - då jag inte har tid att skriva, för det betyder att jag har fyllt min lediga tid med annat.
I och för sig fyllde jag dagens delning (långrasten alltså) med ungefär lika delar sömn som jobb. Jobb, undrar du? Eller kanske jag själv, i framtiden?
Ja, alltså det var ju inte betalt jobb. Och inte på plats på jobbet. Men det är ju såhär att vi snart ska söka nya tjänstegrupper och jag går igenom varje grupp väldigt noggrant och väger för- och nackdelar, så på två timmar hann jag kolla igenom sex grupper. Och det finns totalt 27 stycken, så det säger ju lite om hastigheten jag jobbar i. Eller rättare sagt, det säger lite om hur tidskrävande det är. Å andra sidan finns det ingen anledning för mig att gå igenom alla grupper, sju av dessa går automatiskt bort då de ej är för heltidsanställda (vilket jag ju är), sen går ytterligare bort då jag inte vill jobba natt och med all sannolikhet heller inte kommer söka någon kombitjänst.
Men tid tar det. Jag börjar dock bli klar över vilket mitt förstahandsval kan komma att bli - men jag hyser små chanser om att få den. Jag har turplaceringsnummer 119, så det är alltså 118 före mig.

Sen, efter jobbet - för även fast jag hade delat så slutade jag 15:57 (japp, tiiidig start imorse då också ja; 4:52) - så har jag socialiserat mig. Klas bjöd på avskedsmiddag inför sin avfärd till Sälen. Han tar tjänstledigt över vinterhalvåret och ska upp dit och jobba som pizzabagare. Kul för honom! Förlust för oss...
Men han bjöd på god mat. Fläskfilé, potatisgratäng och rödvinssås. Lyxig tisdagsmat om något! Jag hann dock bli galet hungrig i och med att jag åt frukost vid fyra, tog en banan... nej fasen! Jag tog aldrig någon banan, ser jag nu efter en kontroll i köket! Jag tänkte ju att jag skulle ta en banan här på rasten, men jag måste ha nöjt mig med några valnötter. Ett par munnar dock, så ganska många. Två pepparkakor innan jag cyklade iväg i regnet till Johan, där det blev ytterligare en pepparkaka och ett rån - så jag var hungrig vid ankomst till Klas vid 18-tiden. Men vi fick allt vänta till en bra bit efter 19 innan Louise behagade komma, hon var minsann tvungen att ta ett bad mellan jobb och middag, till våra magars förtret.
Å andra sidan förstår jag henne som har varit ute i detta regnoväder hela dagen. Man blir ju nerkyld in i märgen för mindre.
Hur som helst var det riktigt gott och trevligt. Vi påbörjade att se en film också, men Johan och jag hade bestämt från start att vi inte skulle bli alltför sena. Han skulle träffa någon annan kompis nu på kvällen och jag ville hem och släppa in Axel, plus att jag ju ska upp och jobba imorgon.
Det ska även Louise, så hon hakade på när vi begav oss hemåt. Fast hon hade ju bil, så våra vägar skildes tämligen omgående.
Johan och jag cyklade fram till korsningen Vätövägen/Baldersgatan, och det regnade ju lika mycket då, så jag var lätt fuktig när jag kom hem. Om ansiktet vill säga - jag har ju regnkläder.

Jag är himla glad att Klas bjöd in mig, jag har varit dålig på att bjuda in honom nämligen. Men han blev ju bjuden till glöggkvällen nu på söndag - men då har han redan flyttat upp, så det var kanske därför jag fick en plats vid bordet nu.
Hoppas han får det bra där uppe!

Nu är det väl tid att sova. Eller nej! Jag måste ju se Vem vet mest på svtplay - det är ju universitetsvecka och det är ju ett av de roligaste teman!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, november 26, 2012

Nada

Idag är dagen då det förutom denna rad, inte blir något inlägg.

Ja, nästan löjligt, men ordet är förstås fritt och nu är det likväl ditt - trots kortheten.

söndag, november 25, 2012

...logi vs. ...nomi

Idag har jag funderar över en sak. Det rör begreppen astronomi och astrologi. Det är inte så att jag inte vet skillnaden mellan dem båda - jag är väldigt klar över att astronomi handlar om den vetenskapliga biten av rymden medan astrologi är mer åt hokus-pokushållet gällande stjärnbilder och liknande.
Min fundering är istället denna; ord som slutar på -logi, det betyder ju läran om. Meteorologi, kardiologi, psykologi, ekologi osv. Och även astrologi ju, läran om stjärnorna typ. Astra är ju stjärna och logi läran om, så något sånt. Men astronomi. Varför heter det -nomi? Varför är det inte det som heter astrologi istället, när det är det som är mer vetenskapligt och mindre godtyckligt? Och finns det andra ord som slutar på -nomi? Autonomi, föreslog min mor - men det är ju inte riktigt samma sak. En autonom stat är ju en självstyrande stat och ordet känns inte helt besläktat med astronomi. 
Typisk söndagsfundering.

I övrigt har inte många knyck gjorts. Jag veckohandlade, men i och med att jag hade bil även denna helg (hade det ju förra också då jag dels skulle skjutsa föräldrarna och dels ha min syster boende här), så blev det ju ytterst lättsamt då jag använde den och inte cykeln.
Det är ju himla slappt av mig och går ju egentligen emot min miljöfilosofi, men jag tycker kanske att jag kan få passa på och köra någon kortresa emellanåt, när det finns så många andra som gör det hela tiden. Jag har ju till exempel en kollega som bor ännu lite närmare garaget än vad jag gör, och han kör alltid bil dit och därifrån, trots att det alltså är en sträcka på ett par hundra meter bara.

En maskin tvätt har avverkats och en lunchmiddag på Harsjövägen likaså, samt promenad hem. 
Mer att bjuda på idag blir det inte!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, november 24, 2012

Bortbjuden

Då har man klarat av en middag i casa TallinGreen, och det var ju mycket trevligt. Daniel hade lagat ihop en kycklinggryta med diverse grönsaker och svamp som var "bara vanlig svamp...!" som han i mild frustration uttryckte det då han inte kom på vad champinjoner heter när jag frågade vad det var för svampsort (jag såg nämligen ingen, hade nog känt igen dem själv annars). Och ris.
Ris är ju det kolhydratslag jag äter minst ofta av de tre giganterna potatis, pasta och ris. Jag äter nog dem i just den ordningen tror jag, ris tycker jag rent allmänt inte är så festligt.
Men, det var himla gott nu - han hade lyckats bra. Och Camilla hade bakat mockarutor till efterrätt, så det var ju en söt och god avrundning också.
Jag hade fått låna bil kvällen till ära också, så jag slapp cykla i det regnstänkiga kolmörkret, tacknämligt nog.
Jag har dock bara varit hos Daniel två gånger tidigare och båda gångerna på ljusnan sommardag och då cyklade jag dit, båda gångerna, så nu fick jag ju verkligen hålla span i mörkret i Kaggeboda, för att inte missa deras infart. Det trodde jag först att jag hade gjort och gjorde mig då redo att vända, men så såg jag att den kom lite längre fram.
= Jag körde rätt direkt. Woho!

Trevligt med sociala ovanligheter tycker jag, för lördagsmiddag hos dem var första gången, så jag är glad att Daniel kläckte den idén. Jag får se till att bjuda tillbaka någon gång!
Dessutom är jag nu bjuden på en till middag inom kort. Det går bra på den sociala biten nu, kan man säga! Det är Klas som genom en liten middag vill säga hejdå innan han flyttar till... Sälen, tror jag, och det tackar jag förstås inte nej till! Han är ju utbildad kock, dessutom, så han kan säkert sin sak i köket.
= Ser fram emot tisdag!

Tisdagen var ju egentligen den dag då jag och Johan skulle träffas, men han ska också till Klas, så det blir ju liksom ett par flugor i samma smäll där.

I övrigt idag har jag trotsat regn och olust och gett mig ut för att springa, och det är ju förstås inget jag ångrar nu i efterhand. Men jättehärligt just där och då var det inte. Eller ja, det bär ju mest emot innan jag ger mig ut, sen under löpturen så är inte regnet så himla plågsamt, särskilt inte när jag har keps och slipper få vatten i ögonen (jag har ju inga ögonbryn som naturliga vattenavledare) - men det kändes lite trögare än vanligt. Odefinierbart om det var benen eller konditionen i övrigt (som jag föreställer mig sitter i bröstet), men slutresultatet blev nästan tre minuter sämre tid än förra veckan och alltså knappt fyra minuter sämre än rekordet på de 13,17 kilometerna.
Men det kan ju faktiskt vara så att jag aldrig kommer slå mitt rekord på 01:01:01 - tror förutsättningarna måste vara tämligen ideala på alla fronter, så väl väder och vind som kost och antalet timmar sen det intaget och sinnesstämning i övrigt. Rekordet sattes den 30 september, och det är kanske kring den tiden på året de vädermässiga förutsättningarna är som bäst. Förmodligen hade jag inte både långbyxor och jacka då, utan hade gissningsvis hade jag antingen kort både på armar och ben eller åtminstone på armarna - och smällvarmt var det knappast heller.
Men det kan ju också vara så att det faktum att jag blir äldre också spelar in. Någon gång måste väl kurvan börja svänga nedåt, tänker jag.
Lite sorgligt att tänka så dock.

Just det ja, i och med att jag lånade bil så var jag ju på Harsjövägen en sväng, och där kom jag att hitta morfars gamla betygsbok från åren 1929 till 1935 om jag minns rätt. Han hade rakt igenom stora A:n i Ordning och Flit, men i övrigt mest B och Ba och Ba+.
Intressant att se, kändes som att hålla i ett museiföremål. Och det är väl inte undra på, om sjutton år kommer ju boken räknas som antik.
Fast om sjutton år... Hu, åren går så fort. Då är jag nyss fyllda 43.
Jag har lite åldersångest, tycker inte att jag åstadkommer tillräckligt mycket under min ungdomstid, den rinner liksom genom mina fingrar och lämnar för många hål ofyllda.

Två maskiner tvätt har tvättats och en svårstruken skjorta har strukits, och lägenheten storstädade jag ju i fredags, så imorgon kan jag i princip leva upp till det här med vilodag. Ska bara handla... och eventuellt tvätta ytterligare en maskin, det vita ligger ännu kvar i tvättkorgen och jag blir fattig på uniformsskjortor i veckan, om jag inte tvättar den.
Men i övrigt ska jag slappa bäst jag kan!
Och det tycker nog mitt knä är lämpligt, för det är nu inne i en smärtsam period igen. Värre har jag varit med om, men så problemfritt som det länge har varit är det inte. Men jag får vara glad så länge det inte hindrar mig från att springa - det har ju varit i det stadiet också.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, november 23, 2012

Isak, Isak!

Ja upp och ner tycks det gå hela tiden, men idag har sannerligen varit en dag som har varit uppåtkantad. Visserligen har jag haft tjänsten där man kör varken mer eller mindre än exakt 400 km av linje 677 och den kan vara lite tröttsamt, men imorse blev allt så hysteriskt roligt då en passagerare missförstod mig och jag sen missförstod honom.
Men först, imorse fick jag höra av en kollega att han och två andra ska åka till Tromsø och under minst sex månader jobba för Nobina där. Alltså åh... Det där var jag ju grymt sugen på när man kunde söka via vårt intranät - men när jag mailade den norske rekryteringsansvarige fick jag till svar att de längre inte sökte folk, så då släppte jag det. Så nu känns det lite futtigt - men nu har jag ju inte bara mig själv att tänka på längre, utan faktiskt en katt, så det hade ju blivit svårt. Jag skulle inte ha hjärta att lämna honom, han har redan rotat sig för djupt i mitt hjärta. Å andra sidan har den här aktuelle kollegan barn själv, något som jag skulle värdera än mycket högre än min katt. Men man ska väl inte peta i folks beslut och livssituationer, jag tycker bara det det borde kännas mer fel än rätt i hjärtat. Tromsø är ju inte nästgårds direkt, det ligger en bit norr om det allra nordligaste i Sverige.
Men allra mest är jag väl lite snopen över att chansen kom och gick en gång till. Jag har ju ungefär en tredjedel norska gener i mig, så det känns ju som något jag borde göra någon gång i livet - jobba i Norge.

Men passageraren då. Såhär va:
Vid Finsta station, i riktning mot Rimbo och Uppsala klev det på ett gäng ungdomar och en kille i fjortonårsåldern lade fram en remsa på mitt myntbord utan att säga sin destination. I och med att det kan variera från två till sex kuponger som ska stämplas, så frågade jag efter att ha hälsat:
"Och hur långt ska du?"
"Eh... Isak."
Här snurrade mig hjärna runt ett helt varv; först tänkte jag igenom hållplatserna, om han kunde mena någon med snarlikt namn, sen om det på något vis kunde vara någon självklarhet, typ ishallen i Rimbo (som ju heter Arkadien, så det sprack), så till slut landade jag i att han helt enkelt hade sagt vem han skulle till, inte var han skulle.
"Men... hur ska jag...? Var bor Isak då?"
Då tittade han lite skeptiskt på mig.
"Men alltså, när du säger Isak - jag vet inte hur mycket jag ska stämpla då."
"Jaha... Jag trodde du frågade vad jag heter. Rimbo"

Det här låter kanske inte jättekul, men inom mig bubblade ett skratt upp som jag sen kämpade med att hålla tillbaka - men jag lyckades inte överhuvudtaget. Vid nästa hållplats klev en tjej på där jag jag skrattade ur mig ett god morgon och sen skrattade ur mig en ursäkt - vad kan hon ha trott, tro?
För inom mig såg jag framför mig vad Isak kan ha tänkt, först frågar bussföraren vad han heter och sen var han bor - och jag kunde verkligen inte sluta skratta! Och inte blev det bättre av att kvinnan längst fram också brast ut i skratt, så det var först när passagerarklientelet byttes ut i Rimbo som jag kom till sans.
Sen slog det mig att denne Isak förmodligen, med största sannolikhet måste vara den Isak som är lillebror till en bekant till mig, så det måste jag försöka reda ut - måste ju nästan framföra ett tack för att jag fick en så vansinnigt rolig körning.
Tyvärr kändes det lite oproffsigt mot vissa av de påstigande då jag knappt klarade att titta på dem, men jag hoppas de såg på mig att jag var glad. Jag gjorde, som vanligt, mitt bästa.

I övrigt har jag utnyttjat min korta delningsrast till att göra merparten av en storstädning, för att sen när jag kom hem på kvällen avsluta. Nu ska jag göra mig en räkmacka eller två och titta på På spåret.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, november 22, 2012

Den som aldrig säger nej

Idag har jag minsann inte gått någon promenad, men är rätt glad ändå! Rasten var längre idag - betydligt längre - men vädret var betydligt gråare, så sängen lockade desto mer. Och såhär på hösten när det är mulet, då blir det ju aldrig riktigt ljust, så jag somnade helt fantastiskt gott och var sen inte vidare benägen att vakna. Fast jag vaknade förstås till slut ändå, men jag undrar om jag faktiskt inte skulle kunna sova bort merparten av dessa mörka dagar. Jag tror nästan det.

Igår var rubriken hämtad från Olle Ljungströms "Apan som likar dig" och när jag skrev det, så tänkte jag även vidare på texten, där det sjungs "... Jag är den som aldrig säger nej - jag är apan, som liknar dig." och då tänkte jag, en mörk tanke, om att jag kanske säger nej för ofta? Att jag säger nej mest hela tiden? Att jag skulle vara en gladare människa om jag sa ja mer ofta?
... men sen när jag tänkte mer på det, så kom jag fram till att det är ju snarare så att jag har väldigt svårt att säga nej, att jag alltid säger ja? Mental helomvändning, men sånt kan man komma fram till, bara man funderar lite.

Igår hände något som inte har hänt på länge; jag stötte på patrull när jag skulle backa ut en ledbuss från rampen på garaget! Det var dock slutet av övre delen av B-rampen, och jag tror att de insatta skulle säga att det är knivigare läge där än på A-rampen, där övriga ledbussar står. Jag tror jag fick ta om såpass många gånger att det blev fjärde gången gillt. Lite pinsamt, men det kändes precis som att jag gång på gång var på väg att antingen få rumpan in i däckförrådhuset eller att framdelen var på väg att skrapa i bussen bredvid.
Men men, till slut gick det! Nästa gång jag har 7398 måste jag kolla om det inte funkar att bara backa rakt bakåt, in mot tank- och tvätthall, för nu hade jag för mig att jag måste vika ner bussen ner för den lilla backe som är ned mot C-rampen.

Det känns som att jag nu går på social frammarsch ett tag. Igår gjorde jag och Louise slag i sak av den planerade glöggkväll (som faktiskt är Emmas idé - men hon är också med), och bjöd in folk till den, som ska äga rum här hos mig på första advent.
Jag är ju inte så förtjust i stora sammankomster och absolut inte hos mig, men av oss tre är det bara jag som bor i Norrtälje, så det blir lite mer företag att få alla att transportera sig annars. Jag är inte ensam norrtäljebo om att inte ha någon bil.
Men ja, jag stod lite på bromsen till hur många som skulle bjudas in. Totalt fem utöver oss tre blev det. Och det blir trevligt får jag hoppas, men än har jag ingen aning om vilka som kommer.
Därutöver så föreslog Daniel senare på kvällen att vi ska hitta på något i helgen, och det passar mig tämligen bra just denna helg, så det blir att äta mat hos honom på lördag. Och till det ändamålet har jag flörtat till mig en bil av mina föräldrar, för nu känns årstiden rätt ogästvänlig att cykla såpass långt i. Fast jag hade ju gjort det om jag hade stått utan alternativ.
Idag fastslogs det också att Johan och jag ska ses på tisdag och så är det dessutom åter på agendan att få hälsa på Mattias och hans katt.
Mattias är nog för övrigt första och ende kollega någonsin som har avlöst mig på stadsbussen med en kram, lika trevligt som oväntat! Fast vi har ju kramats förr, men min erfarenhet är att de manliga vänner jag har som kramas - långt ifrån alla - gör det när vi ses privat och inte på jobbet.
Hur som helst; kramar lever man längre av, tror jag, så jag klagar inte!

Idag har jag haft tjänsten då man kör "the lonely line" hela dagen, fast jag har faktiskt haft minst en passagerare på alla turer. I övrigt är det ju ingen favorittjänst direkt - men den har en ljuspunkt. På en av turerna från Norrtälje så brukar det åka en ung kille med som brukar sätta sig på en plats som syns extra bra i backspegeln - och han tvärsomnar alltid (ser det åtminstone ut som). Huvudet halkar omkring och ja, hela kroppen utstrålar en väldig avslappning - och det ser så härligt ut! De flesta tonåringar upplever jag som lite mer oavslappnade. En annan som klev på, på samma tur (tror jag), hon varken sa hej eller tittade på mig då hon klev på bussen - och dessa får jag för mig är mindre avslappnade och mer... ja jag vet inte, stressade och nervösa, kanske?

Nu ska jag titta på den där dokumentären om organdonatorn som vaknade.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, november 21, 2012

Det är ändå du som väljer

Nu börjar jag trilla dit igen, i ickevälmåendets oförlovade land. Och det är inte fysiska åkommor jag avser, för fysiskt sett är jag frisk som en nötkärna. Det enda mankemanget är väl mitt eksem och att jag av och till är rätt trött i rygg och nacke, samt att jag har ett par knän som kunde vara i något bättre skick, men inget av det är något som grämer mig konstant.
Istället är det hjärnspökena som börjar om. De kommer och går hela tiden, fast kommer allt oftare än de går numera - upplever jag det som. Min självkänsla är för låg och mitt självförtroende kunde absolut vara bättre och när det krockar med andra motgångar så känns allt jobbigt och inget kul - men jag tror ju ändå någonstans att man i mångt och mycket kan göra sitt allra bästa för att ändå må så bra som möjligt. För att må bra måste man också vilja må bra, annars funkar det knappast.
Jag har ju till exempel märkt av att de dagar då jag springer, mycket sällan är dagar som jag känner mig nere. Det är verkligen sant att det frigör ämnen i kroppen som man mår bra av, det känns så tydligt - men först efteråt. Jag skrattar inte av lycka när jag springer mina 13,17 kilometer, även om också det i stunden kan vara härligt i de rätta förutsättningarna.
Och äta både relativt rätt och relativt ordentligt är också en sån där typisk sak som inte bör slarvas med, för det mår man heller inte bättre av - även om det i vissa stadier kan kännas som rätt åt en på något vis, att man gott kan gå hungrig.
Alkohol och tobak ska man också vara försiktig med, rent generellt.

Och vart är jag på väg med detta? Jo, då och då får jag höra olika benämningar på att jag skulle vara någon sorts renlevnadsmänniska i och med att jag just tränar regelbundet, försöker äta rätt, dricker mycket måttligt och överhuvudtaget inte använder tobak - men jag vet inte om jag vill se det så. Jag ser det snarare som att jag inte vill veta vilken botten jag skulle sjunka ner till om jag inte gjorde på det viset, när jag redan nu kämpar med att hålla näsan ovanför vattenytan. Även jag får väldigt mörka tankar när jag sitter i min ensamhet och funderar över varför allt är som det är, men samtidigt är det inget jag bär hela tiden. När jag är glad så är jag oftast glad på riktigt, om än att det kanske ofta är en rätt grund glädje.
Jag önskar dock att fler som mår dåligt ändå gör sitt yttersta för att må bra, istället för att halka ner i spiralen av att ingenting ändå spelar någon roll. Någons roll spelar alla.

Jag alltså enligt egen logik behöva springa oftare, men det krockar lite med mitt komfortbehov. Jag vill att det ska finnas avsevärt mycket tid och ingen stress när jag ska ge mig ut, och jag vill inte kliva upp än mycket tidigare än jag redan gör, och på dessa arbetsdagar som inte är fyra timmar långa - då är det svårt. Nu har jag min delning och en rast som sträcker sig från 10:51 till 13:15 och det är för knapp tid, känns det som. Visst, jag skulle kunna springa en kortare runda - men jag vill helst ändå värma upp mina knän med gummibandsträning innan, stretcha och duscha sen och så ska jag även hinna med att laga och äta mat. Därtill sover jag ju gärna på delningarna, och får jag även till ett blogginlägg så känns allt ännu bättre, för då behöver jag inte tänka på det på kvällen.
Nu har jag skippat sömnen och istället tagit en promenad och därmed skippat gummiband och stretch, och väldigt snart ska jag ta i tu med maten - som idag, för en gångs skull, är rester från igår som är färdiga att värma på och därmed kräver minimalt med tillagningstid. Jag får ju väldigt sällan rester när jag lagar mat, i och med att jag alltid tänker mig mat bara till den aktuella måltid jag ska äta den på. Lunch kan jag ju allt som oftast äta hemma ändå, så att göra matlådor känns överflödigt i och med att jag inte tycker att det är så vansinnigt gott. Men undantag finns, som sagt. Igår gjorde jag egen pizza (med sånt där kit, så helt egen var den ju inte) och en sån kan jag givetvis inte äta en hel på en gång, samtidigt som hela måste bakas på en gång.
Och promenaden då, den är ju inte alls samma sak som ett löppass, men jag tycker ändå att jag känner mig lite lättare till sinnet igen. Fast bara att skriva här har nog en viss terapeutisk inverkan.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, november 20, 2012

Buss och politik

Även idag har jag hälsat på Fritz Jansson på hans väg i Skärgårdsstad då jag åter fick köra linje 622. Men nu var det troligen sista gången på länge - fast jag har sagt till att jag gärna tar den igen om samma situation skulle uppstå, att den förare som är ska ha den känner att hen inte hittar - för jag hittar verkligen, både 622 och 622X.
Dessutom märkte jag stor skillnad jämfört med igår - för sen tidigare så minns jag hur dåliga Åkersbergabor (och de i omnejden) är på att hälsa på bussföraren, även om hen (han, i mitt fall) tydligt hälsar först när de kliver på. Det är lite bättre på linjerna mellan Åkersberga och Norrtälje, men jag minns sannerligen att jag reflekterade mycket över detta då jag körde stadslinjer i Åkersberga under Keolis tid, jag hälsade och hälsade men få svarade.
Skillnaden nu då, tolkade jag som att jag bearbetade dem lite, två dagar i rad med samma förare på samma tur som lika glatt hälsar god morgon på varje passagerare - trägen vinner, så att säga. Många fler hälsade idag, så min slutsats är att de nog helt enkelt inte är vana med bussförare som hälsar. Lite tragiskt i så fall, men det är vad jag tror.

I övrigt är ju tjänsten som helhet guld! Första 620 till Åkersberga, tomkörning till Fritz Janssons väg och Nobinas enda (tror jag) 622:a till Åkersberga station, tomkörning till Svensboda och morgonens enda 620X till Norrtälje. I och för sig innehåller tjänsten även en onödig 651:a ner till busstationen från garaget sett, onödig på så vis att ingen åker med den, och sen en tomkörning upp till garaget igen då man ska ha en kollega med sig - men ingen kollega ville åka med mig idag, så det kändes som en rätt onödig sväng. Men sen är det ju slut för dagen klockan 9:22, och att få sluta så tidigt två dagar i rad, det känns ju lite som en extrahelg, nästan. Men nu är det slut på kortdagarna, följande dagar har jag ramtid på 11:46 onsdag och fredag (arbetstid 9:46 av dessa) samt ramtid på torsdag på 11:58 varav 7:34 i arbetstid.

Idag kom ju förresten nya nyheter om Sverigedemokraterna, att de vill göra någon sorts motsvarighet till åsiktsregistering fast då medborgarskapsregistering, bland riksdagsledamöterna för att på något vis utesluta att personer med dubbla medborgarskap hamnar i riksdagen.
Finns det någon måtta för detta parti, undrar jag? Hur mycket rasism tänker de försöka maskera och envist hävda är något helt annat - i detta fall skulle det handla om att öka statusen på det svenska medborgarskapet. De är så fulla av skit, både verbal skit och åsiktsskit.
Om det nu inte är ett rasistiskt parti; varför tycks de attrahera så många rasister och varför finns de så högt upp i partitoppen?
På vilket sätt skulle en riksdagsledamot göra ett sämre jobb om hen skulle ha dubbla medborgarskap?
Jag hoppas verkligen att de gräver sin egen grav nu.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, november 19, 2012

Fritz Jansson

Imorse var det minsann ingen sovmorgon, den tiden är nu förbi - har inte sovmorgon någon dag denna vecka - om än att jag förvisso börjar olika sent, men det senaste är 6:10 och det är ju ingen massiv sovmorgon direkt.
Däremot finns nu en del av de nya tjänsterna som börjar gälla från nionde december inlästa, och där ser jag att jag generellt hamnar snäppet tidigare än vad jag nu gör. Bland annat ska jag köra både första 676:an till Stockholm och första 677:an till Uppsala, avgångstid 4:22 respektive 4:31 (men dessa kör jag förstås inte samma dag). Då vill det till att lägga sig i tid kvällen innan!
Igår gick jag väl och lade mig i hyfsad tid, men ja, jag somnade väl inte på en gång kanske.
Hur som helst klev jag upp 4:40 och 5:09 ringde telefonen - från jobbet. Innan jag svarade hann hjärnan gå runt ett sömdrucket varv: "Har jag förväxlat något? Är jag sen?"
Men så var det inte, det var Simon som undrade om jag kanske kunde tänka mig att komma lite tidigare och ta en annan tjänst som också slutade tidigare. Jag tackade ja och frågade vad det var för linjer och hörde då bara massa sexor och tvåor och ett X, så min hjärna registrerade 620X och det måhända vara en linje jag inte har kört många gånger (aldrig morgonturen, som det nu rimligen var tal om) - men jag kan den. Men innan jag rafsade på mig ytterkläder (blev lite halvbråttom i och med att jag inte hade borstat tänderna då han ringde och tjänsten började 5:22), så tänkte jag att han kan ju ha sagt att det var 622:an också, en linje som egentligen ägs av Keolis, men som vi kör någon enstaka tur på. Det är en linje som jag körde ett par gånger under Keolis tid och då tyckte var rätt trivsam, men det är ju ändå två år sen - så det var lika bra att slänga ner linjepärmen i väskan utifall att.
Och javisst, det var en 622:a som skulle köras efter ankomst till Åkersberga, så jag fick skumläsa kartan och anteckningar i skumskenet under min tomkörning till Fritz Janssons väg och sen memorera turen till stationen - som inte var samma väg jag körde dit. Men jag har aldrig kört fel på den linjen och gjorde det heller inte nu, så det kändes bra.
Däremot var vägen kantat av dels vägarbete, dels pålastning av något stort och brett fordon och dels ett översvämmat parti, plus att det var påstigande på nära nog alla hållplatser - så jag blev ett par minuter sen till Åkersberga station.
Hur som helst, kul kändes det. Åkersbergas lokala linjer 622, 622X och 633 är såna jag kan sakna lite, liksom vissa lokala i Danderyd/Täby som 606 och den kanske inte lika lokala 611. Om än att den var stressig, så bidrog den ändå till omväxlingen. Och 629 - den tyckte jag inledningsvis var riktigt jobbig, den svängde av hit och dit hela tiden och följde ingen vidare rak linje - också den kan jag sakna nu. Men det är bara 622 som jag överhuvudtaget får chans att köra nu, om än att det inte händer ofta.
Fast - jag ska faktiskt få göra det imorgon igen! Anledningen till att jag fick göra det idag var för att det var den kollega som fått den tjänsten utlagd på sig, inte tycker sig kunna 622:an - och hon skulle ha den imorgon igen. Jag å min sida skulle ha min tidigaste tjänst imorgon, med start 4:09 och med slut 8:53. Får jag istället byta det till tiden 5:22-9:22 och då köra 622 igen, ja inte mig emot!

I övrigt idag så har jag promenerat till Coop, ledandes min cykel, så att jag skulle få i mig solljus under längre tid än om jag hade cyklat. Men jag cyklade däremot hem sen.
Hemma har det blivit Sims, torsk och Så mycket bättre på tv4play.

Nu; lite mer Sims, sen Lykke.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, november 18, 2012

Gratulationsstatistik

Det första dygnet som 26-åring har genom- och överlevts.
Igår fördelade sig gratulationerna enligt följande:

Telefon
Samtal: 1 st (men jag råkade trycka på fel knapp, så det gick till telefonsvararen)
Sms: 8 st
Facebook
Mail: 2 st
Kommentarer logginlägg skrivet av mig: 9 st
Kommentar i logginlägg skrivet av annan: 1 st
Foton publicerade i min logg: 2 st
Länk publicerad i min logg: 1 st
Logginlägg: 109 st.
Snigelpost
Inget alls.

Allt som allt; 133 olika gratulationer. Det blir mer och mer för varje år, kan jag konstatera, och det är ju fortfarande facebooks förtjänst.

I övrigt idag känns det som att november visar sig från sin sämre sida. Det är sådär genomgrått att solen aldrig riktigt hittar fram, hela dagen har vilat i ett mycket dunkelt ljus och nu är klockan såpass att hoppet om solsken så gott som har gått om intet.
Det märks så tydligt att solen och dess ljus ger energi, för inte nog med att jag sov rätt länge i natt, jag känner mig ändå konstant småtrött idag. Kanske borde tända taklampan istället för bara myslampor? Taklamporna har jag ju i princip bara tända när jag städar, i alla fall den här i sovrummet. Ja, jag tar och tänder den. Kanske kan ge någon liten mikroliter av energi?

Oavsett om det ger energi eller inte; nu tänker jag spela Sims 3. Senaste expansionen Årstider beställdes igår, tack vare att cdon gav mig en födelsedagsrabattkod, och den fällan gick jag direkt i.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, november 17, 2012

Förgätmigej

Hurra för mig! (Så inledde jag förra årets födelsedagsinlägg, och jag tror det kan få bli en tradition, med olika fanfarer bakom länken).
Denna 26-årsdag skiljer sig inte markant från vilken lördag som helst, förutom att telefon och facebook går varm. Och det måste jag ändå säga att jag uppskattar.
Men i övrigt har jag varit ute och sprungit och gjort andra typiska helgsysslor. Köpt nya handskar, till exempel.
Men löpningen då, jag var så taggad för att jag idag, på denna bemärkelsedag, kanske kunde ta och slå mitt tidsrekord på denna 13,17 kilometer långa slinga som i nuläget ligger på en timme, en minut och en sekund - 01:01:01. Jag är nog lite sån att jag tror på... små tecken. Att vissa saker skulle påverka andra saker utan naturlig orsak. Liksom en trisslott jag idag bytte till mig - jag har egentligen som paroll att jag alltid ska lösa in vinstlotter mot pengar, att man annars faller in i systemet som slutar med ickevinst - men idag tänkte jag att turens kugghjul kanske var vridna åt ett annat håll och lotten kändes länge lite magisk innan jag skrapade. Den visade sig vara en x10 vinstbeloppet, alltid något - men i övrigt var det ingen vinst.
Hur som helst, över till löpningen. Det kändes bra hela vägen, inte rekordbra kanske, jag har svårt att öka min hastighet annat än på slutet, och jag landade på 01:01:59, så det var ju bra ändå, men inget rekord.
Fast det spelar ingen roll, bara att jag har sprungit gör ju att jag nu har endorfinerna med mig och mår ett par snäpp bättre än annars. Jag tänker ju många gånger att jag borde springa mycket oftare, fast då inte lika långt varje gång, eftersom det gör så gott för själen. Tyvärr är jag för lat. Det har jag dock avhandlat förut.

Statistik är ju något jag roas av, det har också framkommit förut. Och eftersom klockan är mitt på dagen så är det för tidigt att statistikföra antalet grattis som har strömmat in via olika kanaler - istället kan jag ju säga att vissa personers omtanke värmer lite utöver det vanliga. Folk som jag beundrar lite i smyg men i övrigt inte pratar så mycket med, gratulationer från dessa kan jag gotta mig extra åt.
Sen håller jag tummarna att gratulationer från vissa andra kommer trilla in under dagen, visst att jag mentalt vet att en glömd födelsedag sällan har en djupare botten än så, jag är själv inte perfekt, men... någonstans tycker mitt ego att jag inte får glömmas bort idag.

Senare idag får jag hit min syster på översovning, och så ska jag skjuta föräldrarna till någon form av galej de ska på, uppe på Hotell Roslagen. Innan dess firar de en granne som nyligen fyllt 40, vilket man väl får säga smäller högre än 26. Grannen fyller dock inte idag, det datumet lyckades hon inte pricka in.
Däremot är det ju en gullig vildnisse som fyller fem år idag, han föddes ju på min 21-årsdag, då jag fortfarande jobbade där ute. Hans sista år på Vildnissarna nu, för övrigt. Nästa år blir det ju förskoleklass.

Nu ska jag fila lite på ett hus i Sims 3, tror jag!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, november 16, 2012

Jag svär att jag aldrig blir 25 igen

Jo, till slut hinner jag med ett inlägg idag också.
En dag utan blogginlägg för mig är ju som ett däck utan luft för dig, eller en fjäder utan höna för räven. Nästan. Jag överdriver nog en smula, men jag vill ju verkligen försöka få något sagt varje dag. Det är ju just därför det blir minst sagt skiftande kvalitet på inläggen emellanåt, då kvantitet får gå före kvalitet.

Jag är ganska ordentligt trött nu.
Den här veckan har jag ju varit bortskämd med sovmorgon tre av fem dagar och den tidigaste uppstigningen kom idag; 4:45. Det är inte vansinnigt tidigt egentligen, men ja, man vänjer sig fort vid att få sova ut.
Sen har jag ju varit igång i princip hela dagen också.
Först körde jag ett pass, innehållandes en onödig vända stadsbuss (inga passagerare) och så 621 till Åkersberga och 620 till Norrtälje.
Upptäckte att det nu måste ha gått sex veckor sen jag körde turen från Åkersberga där jag fick med mig den pratsamme Erik som då bara hade pratat med två bussförare - för att han bara pratade med dem som såg snälla ut. Björn var den andre. Han åkte nämligen med igen, och var lika pratsam som sist. Kul!
Idag fick jag höra om en blottare som härjade i Åkersberga (mindre kul i sig, men han berättade faktiskt på ett rätt roligt sätt) och om hans pappa som kör minibuss mellan långtidsparkering och Arlanda flygplats, bland annat. Men i trakterna kring Roslagskulla kyrka börjar hans skolkompisar kliva på, så där någon gång slutade han prata med mig. Det är ju dock helt okej!

På min delade rast - som tack och lov var lång - så förberedde jag kvällens middag så minutiöst jag bara kunde (raclette med sina tillbehör kräver mycket förberedelser och är sen plättlätt, då alla grillar sin egen mat vid bordet - men det blir massor av disk). Därefter städade jag lägenheten och blev så toktrött att jag stupade i soffan och slumrade någon timme. Det gjorde att det sen blir lite brått - eller ja, inte det egentligen... jag kom att stryka de två skjortor jag igår hämtade ut, och det tog längre tid än jag tänkte mig, så det gjorde att det sen blev lite stressigt tillbaka till jobbet, i och med att jag ville få i mig något i magen först.
Två lammkorvar som stektes djupfrysta i en stekpanna de inte riktigt fick plats i, så innan de mjuknat upp så att de kunde böjas ner, så kände jag att det var ett dumt val, då tillagningstiden tog så mycket längre tid.
Men det mättade ju lite sen i alla fall. Jag kan dock inte säga att det var jättegott. Lagom gott, snarare.

Sen hägrade en tur till och från Uppsala. Den här, som avgår 14:00 från Norrtälje kör jag också bara en gång var sjätte vecka - men turen innan 13:30 från Norrtälje, kör jag åtminstone tre gånger på sex veckor, så det klientelet är jag lite mer bekant med. På den här turen fick jag på tillbakavägen med mig en gammal skolkompis som jag ofta kör in på någon av de tidiga turerna jag kör och jag fick även en kollega med mig hem, servicehallsmänniska som jobbar både på Nobina i Norrtälje och Nobina i Uppsala. Trevligt!
Vi diskuterade en hel del, innan hon plötsligt satte sig och somnade rätt omgående. Men jag förebrår henne inte, jag skulle nog ha gjort detsamma.

Efter jobbet snabbade jag mig hem och förberedde ännu mer av den trerätters som hägrade, bytte om (i omvänd ordning) och sen kom familjen och uppvaktade.
Fyra paket fick jag, en liten vass kniv av ett fint märke, ett köttbestickset av samma fina märke, en Gröna Anna tekopp med fat (så att jag nu har tolv istället för elva) samt fingervantar anpassade för touchtelefoner. Allt utom det sistnämnda hade jag önskat mig, men också den kommer nog väl till pass.
Apropå vantar så blir jag så vansinnigt less på mig själv! När jag skulle cykla hem från garaget och då ta på mig handskarna, ja då hade jag förstås bara en handske i fickan! Tänkte då medan jag cyklade att den andra förhoppningsvis låg i ryggsäcken - men det gjorde den inte. Och jag vet att jag hade den med till jobbet, så den har ju förstås åkt ur min ficka någonstans, förmodligen i 7394 som jag körde Uppsalaturen med, men efter ett samtal till CTL så kunde det konstateras att föraren som då satt i den bussen inte kunde se någon tappad handske vid förarplatsen.
Det jag blir less på är att jag gör det här så ofta, gång på gång så lär jag mig aldrig att tvärgående fickor som inte går att stänga inte är ett bra ställe att stoppa lite grövre handskar och mössor i - de trillar ur!
Jag vet inte hur många vantar och handskar jag har tappat på det viset... och mössor! Det känns som att jag oftare köper den typen av plagg, än vad jag köper kalsonger. Faktiskt! Och då används bara mössor och vantar halvårsvis, medan kalsonger faktiskt är något jag nära nog alltid har på mig.

Men det blev trots handskförlust en trevlig kväll ändå, lite mycket att stå i som värd bara.
Menyn då?
  • Butlers avokado
  • Raclette
  • Choklad- och hallontårta (à egenpåhittat recept)
Jag älskar min familj.
Axel däremot, blev rätt stissig när han väl kom in och det var så många här. Har märkt att han tenderar att bli lite mer uppe i varv bara jag har en gäst, men nu var det värre än vanligt. Han busade hårdhänt (vassa klor) så alla mer eller mindre jämrade sig och hade sen svårt att komma till ro - men nu när de har gått ligger han här bredvid mig och sover så fridfullt.
Han är verkligen min katt och jag är verkligen hans människa, så känns det.

Imorgon är det födelsedag på riktigt, något jag är mindre entusiastisk inför. Visst, det är ju roligaste dagen på facebook, då folk ideligen gratulerar den vägen - men 26...? År.
26 år. Det är ju inte klokt. Snart kan jag inte bli mer vuxen.
Men jag känner mig ju som... 22. Ja, 22 snarare än 21 för när jag fyllde 21 var livet nästan så bra det bara kunde bli, och när jag fyllde 22 hade mycket gått åt helvete. Eller två saker egentligen; förhållandet och håret.
Det känns som att det är den punkt jag står på än nu. Visst, jag har hår igen, men jag är egentligen inte särskilt nöjd med det och kommer nog aldrig att bli längre. Det är tunnare än det var förut och det lär knappast bli tätare med åren. Och kärleken...? Kommer jag någonsin få känna den igen?
Visst, det går si och så med de känslor jag tidigare lovade mig själv att jag skulle stänga av, men det är ju ändå inte kärlek på det viset, mer av en stark förälskelse.
Så inuti är jag som 22, men skalet mitt åldras.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, november 15, 2012

Igång

Nu är vi igång med skolinformationen! Det var inte så farligt som jag hade tänkt mig och gick relativt bra. En hel del skulle vi dock kunna göra bättre. Framför allt att komma i tid så som vi har bestämt sen innan. Jag var på plats på garaget kring 9:48 och min partner kring fyrtio minuter senare (avtalad tid; 10:00).
Det gav oss inte mycket tid att prata och planera, då det på återstående tid behövdes skrivas ut och lamineras av det sista.
Och när vi sen körde iväg - jag körde - så blev vi snart uppringa av servicehallens suveräna Amanda, som undrade över bränslenivån i bussen, då de inte hann tanka den aktuella bussen innan vi gav oss av - något som herr driftchef lovande att se till när han jag bad om att få buss av typen 006X, i det här fallet 0064 - så det var bara att vända tillbaka och tanka.
Sen kände jag mild stress kan man säga, vi lämnade Norrtälje för andra gången strax innan halv tolv och då var det också tal om vi inte skulle köra bussen igenom tvätten också - men det blev det inte tu tal om. Inte bara på grund av mitt pickande med pekfingret mot mitt armbandsur, utan för att hela tvätthallen just då var avstängd.
Sen skulle vi alltså hinna till Grisslehamns skola till innan 12:00. 44 kilometer sådär.
Jag visste inte riktigt hur vändmöjligheterna såg ut vid själva skolan, men efter lite knixande så stod vi parkerade åt rätt håll och klev ur bussen 11:59:49. Inte riktigt den framförhållning jag önskar.
Men sen gick det rätt bra. Barnen var snälla och trevliga. Vi kunde dock ha varit lite mer... vässade.
Övning ger väl dock färdighet.

Sen var ju tanken att jag skulle sluta vid 14 i och med att det var då jag räknade med att vi skulle vara tillbaka i Norrtälje.
Det var vi, 13:45 rentav.
Men... jag kunde inte säga nej när jag fick frågan om jag snälla, snälla inte kunde ta en 676:a från Stockholm 16:31, så hemma var jag bra mycket senare och cyklade då omgående till Norrköp för att hämta ut ett paket som jag fick avisering om igår (innehållandes bland annat ett par byxor som jag nu efter provning tyckte var i tightaste laget och såg ut som ridbyxor... tveksam till graden av användning av dessa). Sen var planen att jag skulle till Coop handla inför morgondagens födelsedagsmiddag - men då slog det mig! När jag ändå var på Norrköp, då kunde jag ju lika bra handla där!
Det var lika delar briljant som småkorkat - jag storhandlar ju aldrig där och hade därmed vissa svårigheter att hitta vissa varor. Men det ordnade sig till slut.
Dyrt blev det dock. Två småfulla kassar för exakt 400 kronor! Och det till en middag, där jag dessutom redan har köpt lite.
Det kan ställas i relation till när jag gick bussförarutbildningen och stod utan inkomst i två månader och då veckohandlade jag för max 300 kronor.
Men gott ska vi äta!

Hemma sen bakade jag tårta enligt eget huvud  som jag hoppas ska bli god. Hallon och choklad är huvudlinjen. Övriga ingredienser är grädde och tårtbotten.
Hoppas det blir kalas imorgon!

Dessutom kan det vara så att jag inte hinner blogga imorgon. Risken finns.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, november 14, 2012

Tandläkaren

Relativt jättetråkig rubrik, ja - men det är bara för att jag själv lätt ska kunna gå tillbaka och se när jag sist var hos tandläkaren. För det har jag undrat och undrat här på sistone, då det har känts som eoner sedan, nu när det blev dags på nytt igen. Det visade sig inte vara eoner sen, utan två år sen, nästan. Men det är väl anmärkningsvärt ändå, jag tycker allt här i livet gå så snabbt och att det som ligger avlägset ändå känns rätt nära; utom just när det gäller tandläkarbesöken.
Hur som helst, Folktandvården har ju hunnit flytta sen jag var där sist, och om än att det är mer centralt nu, så höll jag på att gå fel först, och istället hamna hos Folksam. Folk, som som folk...?
Hur som helst, jag satt mig och väntade där och det strömmande in folk så att alla sittplatser blev upptagna, vilket jag tänkte säkert tillhörde det vanliga, men när jag sen blev uppropad så viskade min tandläkare "vad många ni är idag!"
Okej, hon viskade kanske inte, men för dramaturgin kändes det bäst att skriva så. Men jag vet inte hur hon tänkte, om jag skulle bekräfta att det var ovanligt många? Inte lätt för mig att veta.

Själva besöket var smärtfritt, vilket alla mina tandläkar/tandhygienistbesök har varit - det är besök hos tandregleraren som har varit mindre munsköna. Men den tiden är ju sen länge förbi, tandställning hade jag under höstterminen i nian.
Hur som helst, därför har jag ingen direkt tandläkarskräck. Dessutom har nu den där rötgengrejen man biter på blivit något mindre kantig, så heller inte den var speciellt obehaglig att ha i munnen.
Alltså såg bra ut, det jag skulle tänka på var att jag har små fack på insidan av mina tänder i överkäken som sitter på vardera sida om framtänderna, där bakterier lätt kan samlas, samt att hon tipsade mig lite mer om hur jag kan använda tandtråden och tandstickor.
Hoppas jag kan ta till mig det, tyvärr är ju munhygienen något som mest går på rutin, där jag inte tänker så mycket på vad jag gör, utan bara gör.

Samma tjänst som i måndags idag, vilket har inneburit arbetstid 13:18-19:56, där jag fick med mig Johan på sista turen från Tekniska, vilket ju är ett fantastiskt sätt att få tiden att gå. Ingen 676:a går så snabbt att köra som när man har någon (trevlig) i fram att prata med. Tacksamt att få köra den turen!

Har fått en fråga från kommunikationsavdelningen på huvudkontoret om jag vill blogga för Nobinas räkning på www.bussforare.nu och det var ju en fråga som kändes kul att få! Det sägs ju att man ska hålla sig fram och så om man ska komma någon vart, men jag tycker det är jag som blir uppsökt för att få erbjudanden snarare än tvärtom - undantaget pridebussen då, där är ju initiativet mitt.
Jag svarade att jag gärna provar, men att jag inte vill säga oåterkalleligt ja, i och med att jag redan har en del specialuppdrag - det är ju busskörning och skolinformation på jobbet och hemma är jag med i bostadsrättsföreningsstyrelsen och skriver denna blogg (som jag förvisso bara skrivet för mitt eget höga nöjes skull, men jag vill ju ändå inte att det ska bli lidande) och därtill skriver jag dagbok - någonstans blir det kanske korvstoppning att skriva om vad jag upplever under dagarna, på så många ställen. Jag vet inte, men jag provar gärna.

Imorgon ska Agata och jag till vår första skola... Mentalt är jag lite nervös, men det har ännu inte tagit sig kroppsliga uttryck. Jag känner att vi kanske kunde vara mer förberedda, ha pratat ihop oss mer, men vi ska träffas två timmar innan vi ska vara på plats i skolan och sen tar det ungefär 50 minuter att köra dit - tid som också kan användas rätt effektivt. Håll tummen för oss!
 
Ordet är fri... ja, just det förresten? Är det en fras jag skulle kunna ta med mig till en "professionell" blogg? Det är ju mitt sätt att avrunda, som just markera att det är jag som har skrivit och att det nu öppnar upp för dig att reagera. Ja, jag tror nog att jag skulle ta med det dit.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, november 13, 2012

A beautiful day

Idag är en typiskt bra dag. Igen. Eller... jag tror att det är igen? Känns som att det inte var så länge sen jag skrev så. Men ärligt talat, jag läser inte igenom min blogg över den närliggande tiden speciellt också - och ja inte speciellt ofta över den långtbortliggande tiden heller - så jag hinner glömma vad jag redan har skrivit och därmed är risken stor att jag upprepar mig.
Egentligen vore det ju nästan konstigt om jag inte upprepade mig, till dags dato har jag skrivit 3079 inlägg där de allra flesta är skrivna på en egen dag. Ett par gånger har jag ju skrivit dubbletter och en endaste gång (tror jag), har jag skrivit tre inlägg på samma dag - så om jag skulle komma på nya ord och formuleringar för varje inlägg, ja då skulle jag allt slå näven i bordet och kräva nobelpriset i litteratur, per omgående.

Varför bra dag då?
Jo, bra dagar är de dagar då jag håller näsan ganska högt ovan vattenytan, då jag känner mig rätt glad och bekymmersfri. Det är långt ifrån alla dagar och jag har inte lärt mig att urskilja något mönster i hur de och de dåliga dagarna kommer, men de kommer verkligen omväxlande mest hela tiden. Visst, de allra flesta dagar är väl dagar som är rätt jämngrå, men... nu tappade jag tråden. Men vadå? Jag vet inte vad jag tänkte.
Toppen, nu kom Axel och lade sig med huvudet på musen. Fast... lika snabbt hoppade han ner igen och begav sig till sängen. Han kanske kanske att det inte var helt lämpligt att ligga här när mina fingrar valsar fram över tangentbordet och inte i hals päls. Om än då att jag inte kunde låta bli att klappa honom lite, men jag tror inte att det var tillräckligt för hans smak.

Hur som helst; arbetsdagen har varit förträfflig. Lite stadsbuss och lite 676 är allt jag har kört och jag har träffat fyra av favoritkollegorna och haft ganska roligt med alla fyra. Emma fick låna mina vantar mellan mina campus-svängar, Louise och jag gjorde ett hjärta och skrev Nobina i imman på en busskur (jag skrev, hon gjorde hjärtat) - och det blev sådär tokkul som bara ickeroliga saker kan bli och Johan och Gustaf skämtades det om renlevnad med, att Hitler hade gillat mig förutom den lilla detaljen kring min sexualitet då.
Så på allmänt gott humör har jag varit, och sen att jag slutade klockan 12:01 var ju inte fel heller. Då cyklade jag hem, fick med mig Axel in, vi gick till sängs, jag läste ut Människohamn av Johan Ajvide Lindqvist, han somnade direkt och jag somnade inte alls. Däremot slumrade jag nog lite, men inte alls så länge som jag hade tänkt. 
Sen duschade jag och cyklade ner på stan och köpte en tetra vin.
Lite lustigt är att den vinboxen är ju ämnad för min 26-årsmiddag, men kassören på systemet tyckte att jag gott och väl kunde ha varit 19 eller yngre. Och det samtidigt som den chef som nu inte är min chef av de båda gruppcheferna vi har, höll på hoppa ur stolen när han såg att jag var född 86, då han trodde att jag var mycket äldre. 
Jag vet inte vad det säger om någon, annat än att det är svårt att åldersbestämma folk.

Apropå i stort sett ingenting, så lyssnade jag på Morgonpasset när jag körde buss imorse, vilket jag alltid gör om radiomottagningen är den rätta, och idag var Jan Guillou gäst och han pratade om häxjakter och annat sånt spännande som förekom förr i tiden i detta land - men en sak han sa hajade jag till på. Han är av den åsikten att homosexualitet omöjligt kan ha funnits på 1600-talet, av den anledning att det inte finns några kända fall av avrättningar av homosexuella, vilket borde ha förekommit i så fall.
Alltså. Jag kan inte säga att det är ett uttalande som upprör mig, för jag vet ju faktiskt inte själv hur det ligger till med den saken, då jag inte var med på 1600-talet. Det var i och för sig inte herr Guillou heller, om än att han är äldre än jag. Men jag har mycket svårt att tro att det inte skulle ha förekommit - jag tror det har funnits så länge kärleken har funnits, och den har så vitt jag vet funnits i alla tider.
Och apropå det så märker jag nu en viss uppgång i viljan att prata med mig på Grindr, då jag nu har en visningsbild där jag ser relativt bra ut, vilket jag tydligen inte gjorde på min förra. Ytliga, ytliga samhälle.

Och just det ja, en helt annan sak. En kär facebookvän vid namn Anneli lade idag upp en mycket läsvärd länk från regeringen på just facebook idag. Tänk om alla kunde ta till sig den och verkligen förstå innebörden av det? Jag tycker att det är självklart att Sverige ska ta emot både arbetskraftsinvandring och asylsökande, vi har råd att erbjuda asyl och vi har inte råd att inte ta in kompetens utifrån, så den vågskålen väger upp sig självt.

Till middag idag skulle jag göra kokt torskfilé med lite blandade rotsaker i ugn, dillmajonnäs och diverse grönsaker - men när jag skulle svänga ihop majonnäsen insåg jag att en basal ingrediens inte fanns i detta hushåll; majonnäs.
Man tager vad man haver, sa jag och skippade helt dillmajonnäs och tog istället en rejält tilltagen klick skagenröra. Det blev gott, det också.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, november 12, 2012

That's what friends are for

Nu måste jag försöka hålla mig kort, för klockan är redan sängdags. Men... jag har inte hunnit
Visserligen hade jag jordens sovmorgon, men då tyckte jag inte att något hade hänt att skriva om och efter jobbet - jag blev dessutom rätt ordentligt försenad på grund av en hel rad trafikolyckor, då var jag tvungen att snabbt göra mat och sen var det Lykke på tv.
Men att sitta i köer idag gjorde inte så mycket, för jag hade nu sällskap av Johan hem, så det var ju trevligt.
I övrigt har arbetsdagen varit rätt omärklig. Fast jag har träffat många trevliga kollegor, och det händer ju faktiskt inte varje dag. Utöver Johan har det varit Gustaf, Joakim, Klas och Louise och det är ju såna som jag alla gillar lite över genomsnittet.

Det får nog fasen räcka där.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, november 11, 2012

Söndagsinsikten

Det blev inte så illa som jag tänkte ändå, det här med löpningen. Däremot kom jag ut senare än jag hade tänkt, då telefonen uppehöll mig inledningsvis på förmiddagen. Och ja, jag sov längre än jag hade tänkt också, därav att klockan snabbt blev mycket.
Igår kom jag inte i säng förrän efter ett någon gång, och när då Axel började jama vid sju imorse om att han ville gå ut - eller ja, förmodligen ville han först ha frukost och sen gå ut - då var jag inte alls redo att kliva upp, men jag masade mig till ytterdörren och öppnade den, varpå han rusade dit och tvärnitade när han såg att det regnade, men som den milde och mjuke husse jag är, så gav jag honom en motiverande fot i baken. Jag var inte vidare sugen på att stänga dörren med honom på insidan, då han förmodligen skulle börja jama och tro sig vilja gå ut igen.
Så sen sov jag till halv tio, vilket är rätt sent för att var jag.

Och jag hade ju tittat på yr.no som sa att det skulle regna kraftigt idag mellan 6-12 och alla säger ju att det är ett så mycket bättre meteorologiinstitut än smhi, men här var minsann inget kraftigt regn då (heller inte vid sju när jag släppte ut Axel), så min löpartur förlöpte väldigt väl. Klart, det regnade lite, men inte såpass att det gick igenom kläderna, så det var ju bara huvud och ansikte som blev blött, och det har ju en viss svalkande effekt, för kallt har det ju inte varit idag heller. Sådär sju plus, att jämföra med nästan lika många minusgrader häromdagen.

Apropå Axel förresten, igår fick jag en insikt om honom. Via kattlådestudier har jag ju kommit fram till att katter inte bara krafsar på måfå när de ska uträtta sina behov, utan att de först gräver en grop, sen gör vad de ska i gropen och så täcker de över den igen. Rätt logiskt, när man tänker efter.
Men jag har ju även hört att Axel "torrgräver" i golvet, vilket han bland annat gjorde de gånger då han inte gick på lådan utan gjorde sina behov lite där han tyckte att det passade, så det där torrgrävarljudet är en varningsklocka för mig som jag reagerar rätt snabbt på nu, då jag såklart inte är så förtjust i att få exkrementer på golvet. Men jag har många gånger hört att han gör det där ljudet - reagerat och rusat in för att eventuellt lyfta ut honom eller in honom till lådan - när det sen har visat sig att han inte alls har gjort något på golvet, annat än att torrgräva. Till slut kom jag fram till att han krafsar i samband med att han äter, men det sa ju inte så mycket.
Men så igår, då såg jag vad han gjorde. När han äter och lämnar mat kvar, då försöker han täcka för den! Han krafsar runt matskålen och siktar det av parketten han inte får loss (dvs ingenting), på maten.
Förmodligen en rest av hans liv som konstant utekatt, att han gömde sina rester när han väl fick några.
Fascinerande, tycker jag faktiskt.

Nu har jag en Beckfilm på i bakgrunden här, en jag inte ämnar se, men jag tyckte jag såg min skådespelande kollega i någon stum sektreterarstatistroll nyss! Men han zoomades ut precis när jag började tänka att det kanske var han, så jag vet inte. Får kanske fråga nästa gång jag träffar honom.

Imorgon; jobb men med förstklassig sovmorgon. Börjar först efter 13. Det blir fint det, får jag tid att matplanera och veckohandla - vilket jag ju således inte har gjort idag.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

42... (plus tio)

Typiskt dålig tid att börja skriva inlägg på - igen. Nu är det reklamen efter 22-nyheterna på fyran, i avbrottet för en film jag vill se, och den reklamen är ju slut snart. The Kids Are Alright, vilken jag har hunnit se en knapp halvtimme av redan alltså. Men det skulle kunna vara en lovande film, eller så är den mer konstnärlig och svår än jag trodde. Vilket vet jag inte än. Och ja, nu är reklamen slut.

[jättelångt uppehåll för film]

Ja det här gick ju inte riktigt som jag hade tänkt. Filmen är ju bra, men planen var ju att skriva undan för undan under reklampauserna, men vid den förra hade Axel sjunkit ner på det mest gulliga sätt mellan min armhåla, mage och uppfällda ben, i en liten grop där han låg med alla fyra tassar i luften och sov. Hade jag haft telefonen inom räckhåll hade jag fotat, men den har jag dumt nog lagt i sovrummet.
Men sen gjorde jag bort mig ändå, jag hade ett tuggummi som jag var less på och ville lägga på bordet. Ja, egentligen ville jag ju kasta det, men bordet blir ju första anhalt såhär från vardagsrummet. Men jag nådde ju inte bordet utan att sträcka mig, då med risk att Axel skulle vakna och lämna sin mysgrop. Istället spottade jag (torrspott alltså) ut det och siktade på bordet - men jag missade och tuggummit landade på min ryamatta. Och där kunde det ju inte ligga och stelna, då skulle det ju bli ett helsike att få bort, så jag fick ju resa mig helt och hållet och då försvann ju Axels grop. Men då var det inte reklamavbrott.

Jag har helt klart felprioriterat den här helgen. Jag skulle ha storstädat igår, då det var minusgrader och sängkläderna hade blivit än fräschare av att vädras ute, och sprungit idag då det var plusgrader och uppehåll. Istället städade jag idag och ska springa imorgon, då det ska bli regn. Imorgon kommer jag ju således ångra denna snedprioritering. Fast enligt den prognos jag har sett ska det sluta vid tolvtiden, så jag hinner kanske då. Kanske får springa en något kortare sväng? Fast jag sprang ju drygt elva km sist, så jag borde springa min vanliga på drygt tretton. Känns ju lite som att jag vill hålla fast vid det när jag nu väl har börjat med den rundan, så att jag inte tappar stinget.
Men ja, jag har nog faktiskt rätt bra kondition trots att jag inte springer mer än en gång i veckan, min mor tog pulsen på mig när vi låg i soffan och pratade, apropå att hon har så låg puls - fast hon tränar desto mer - och då hade jag 52, vilket jag tyckte var lågt, vet inte om att jag har pulsat mig på under 60 någon gång, men å andra sidan kollar jag ju inte så ofta. Och mor lågplusare hade - också 52! Undrar om våra hjärtan synkroniserade sig? De är ju närbesläktade, så att säga.

Just det ja, igår blev jag uppringd av min chefs chefs chef - igen! Visserligen hade jag telefonen på ljudlöst och körde buss, så jag missade själva samtalet, men hon talade in ett långt meddelande på min telefonsvarare, där hon inledde med att presentera sig och hade en förhoppning om att jag kom ihåg vem hon är, i och med att vi har träffats.
Hrm, jo. Det är väl mer anmärkningsvärt att hon kommer ihåg mig?
Jag tittar lite på Nobinas organisationskarta nu och jag blir inte riktigt klok på om hennes chef i sin tur är Nobinas VD, eller om hon har personalchefen över sig. Skulle kunna vara så, men hur som helst är det ju rätt högt upp i organisationen ändå.
Jag har faktiskt bättre kontakt med henne, än med min chefs chef, som ändå är på plats i Norrtälje en stor del av sin arbetstid, vilket hon inte är. Men han vet åtminstone vem jag är också, han har tilltalat mig med förnamn och gett beröm en gång, han också.
Och vad ville hon då?
Ja den här gången föranledde hennes kontakt inte att jag hade skrivit något förbättringsförslag, som tidigare. Istället hade jag mailat chefen för trafikledningen och bett om en bättre förklaring till ett inlägg han gjorde på vårt intranät som skulle kunna tolkas som att vi bussförare inte får önska våra kunder en god jul sen när det blir dags för det, vilket jag såklart ifrågasatte. Jag som tycker om att önska mina passagerare en trevlig dag och så - skulle känna mig i det närmaste otrevlig om jag på julafton ropar ut något och då inte säger god jul, eller om jag inte ropar ut något alls.
Kontentan var tydligen, precis som jag misstänkte, att hans inlägg var som ett svar i en längre kedja, som dumt nog inte finns synliga för alla oss som inte är involverade i det - men kontentan var att man får säga god jul om man vill det.
Och det var ju hemskt bra. Jag står sällan på den sidan när folk gnäller om att det prompt måste serveras griskött i skolor och att skolavslutningar måste vara i skolan och ha en religiös del eller att det absolut inte får förekomma böneutrop i Sverige - alla de åsikterna är sånt jag inte delar. Jag tycker att vi i detta fria land både inte bara kan förvänta oss anpassning, utan även anpassa oss till nya tider - men jag ställer mig inte bakom att det skulle vara kränkande att önska någon en trevlig högtid, även om denne inte firar högtiden. Då går vi ett steg för långt. Önskan om välgång kan aldrig vara kränkande, anser jag.
Jag menar, om jag bodde i ett land med andra seder och traditioner, så skulle jag ju inte bli förnedrad om någon önskade mig välgång och lycka under en sådan högtid, jag skulle snarare känna mig mer välkommen och inräknad i samhället.
Men jag är ju som jag är. En inte så kränkt, vit man.

Klockan blev nu efter midnatt i ett nafs i och med att filmen tog slut, men jag lurar på om jag inte ska svara på ett mail också, som trillade in nu.
I övrigt får jag just nu mycket mail, därför ligger några på vänt mest hela tiden. Dels är det de trogna mailvänner jag har, tre till antalet, sen är det mer löst folk på dejtingcommunitys, det är allt med styrelsen här där jag bor (vilket just nu är rätt mycket) plus att det kommer en hel del mail till min jobbmail. Det gäller att svara när både tid och anda finns.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, november 09, 2012

Paresseux

Idag är jag lat. Latare än vanligt.
Det är fredag, jag har delat hemma och rasten är över fem timmar och jag skulle gott och väl kunna ta och storstäda nu istället för att skjuta på det till helgen. Men nej, istället lade jag mig och sov och sov väl närmare en och en halv timme, sen har jag svarat på lite mail och nu skriver jag här (för att åtminstone ha det gjort ikväll), sen måste jag laga mat och duscha - kanske i omvänd ordning i och för sig, och vips så finns det ingen tid kvar att städa på.
Men jag antar att man måste få skjuta vissa saker framför sig lite utan att få alltför dåligt samvete. Eller?

Ibland blir jag inte riktigt klok på folk. Ganska ofta egentligen, men ja, idag i synnerhet.
Det finns en passagerare som åker med mig rätt ofta och då alltid sitter i fram och pratar, vi har väl blivit lite bekanta på så vis rentav. Vet inte om han gör så med alla bussförare eller om jag är speciellt utvald, men ja, så är det i alla fall.
Idag gled samtalet så småningom in på att hans dröm är att färdigställa en bok, en självbiografi, där han bland annat skildrar sin version av vad som hände då han dömdes till fängelse för kvinnomisshandel, vilket han menar att han var oskyldig till.
Jag tänker inte lägga någon vikt vid skuld eller inte, men han sa också att han inte har berättat att han har suttit i fängelse för kvinnan han nu lever med.
Det jag då inte blir klok på; varför berätta det för en flyktigt bekant bussförare? Vad utstrålar jag för förtroendeingivande styrka egentligen?

Det ser mer och mer ut som att jag och Agata nästa torsdag ska ut till vår första skola!
Kul, men samtidigt nervöst. Ordentligt nervöst.
Vi har ännu inte pratat ihop oss riktigt om hur vi ska lägga upp vår "presentation" än och Agata är väl något fladdrig i vissa avseenden kanske, mer åt det spontana hållet, vilket jag inte riktigt är. Och jag vill väl egentligen ha järnkoll på grundplanen, som ju sen kan komma att omformas allteftersom.
Hm, hoppas vi kan träffas något innan dess och gå igenom. Annars känns det det finns risk för platt fall.

Näe men, fila lite mer på huset i Sims? Jag varken orkade eller hann så mycket igår. Det suger mer energi än man kan tro!

Ordet är fritt, nu är det ditt.