söndag, september 30, 2012

Narkoleptisk

Jag är så matt i denna kropp, och rätt trött i detta huvud också. Det ger ingen riktigt energisprakande kombination.
Tröttheten i kroppen består i att jag har varit tämligen fysiskt aktiv idag och dels sprungit min 13,17 km långa slinga på en ny rekordtid; 01:01:01 (4:38 per sprungen kilometer alltså) och det är fasen inte illa alls! Första gången jag sprang den förlängda rundan sprang jag på exakt 01:03:00, sämsta gången sprang jag på 01:04:57 - och heller det är egentligen inga vidare dålig tid, så det är faktiskt kanske inte omöjligt i att pressa ner denna slingan till under timmen. Det kändes så förut, men ja, jag tror nog att jag skulle kunna klara det. Kanske inte än på ett tag, men så småningom.
Man ska ju ha i åtanke att jag faktiskt inte springer mer än en gång i veckan. Det ultimata hade väl varit att springa 2-3 gånger i veckan, men det är extremt svårt att hitta den motivationen på arbetsdagar, såvida arbetsdagarna inte är korta. Men en vanlig arbetsdag är det alldeles för tidigt innan jobbet, på delningen prioriterar jag oftast annat (sova bland annat) och på kvällen är det ofta för sent, i alla fall med mina mått mätt.

En ny jobbvecka rullar in nu, men den som kommer är nog en av mina bästa. Måndag, tisdag och onsdag har jag omväxlande sovmorgon till efter 13 eller slutar 12, så det är ju fint. Rent teoretiskt skulle jag ju därmed kunna springa någon av de dagarna, men till saken hör att även fast jag springer långt och snabbt, så är jag egentligen väldigt lat. Jag tycker bättre om att sitta vid datorn eller ligga i soffan när jag har lite tid över, det är blott samvetet som får mig att sticka ut och springa emellanåt.

Nu ska jag titta på Landet runt snart, detta småmysiga program som jag har missat två veckor i följd nu.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, september 29, 2012

Kunglig

Idag blev det en seglats på Ålands hav! Okej, Rosella hade inga segel, så det var väl mer en kryssning. En fyratimmars, sådan.
Min far önskade sig en sån, så det fick han av kära mor.
Jag är egentligen inte vansinnigt road av kryssningar, i synnerhet inte av den bit som de som faktiskt roas av kryssningar, roas av. Men buffé kan ju vara gott och trevligt.
Det var det också, och familjesällskapet gillar jag också, plus att jag träffade inte mindre än tre gamla kollegor, varav en var Olga, den tidigare kundvärden på Tekniska (Johans föregångare). Tydligen var Keolis i Södertälje där, men hon och hennes pojkvän är ju de enda jag känner igen därifrån.

Jag är dock inte så förtjust i det här med att sitta i en bar där det spelas musik på hög volym. Jag tappar alltid rösten när jag måste skrika för att göra mig hörd, det slår aldrig fel. Skulle nog behöva gå till en talpedagog eller något, för jag kan uppenbarligen inte höja rösten taktiskt utan att jag bränner ut den direkt.

Höjdpunkten var dock när en ung man, väldigt rund under fötterna, nästan gick förbi mig, men stannade tvärt när han såg mig och sa "Det är ju du från FCZ jöö! Du är fan kunglig!" sen rufsade han mig lite vänskapligt i håret medan jag smått häpen försökte samla mig. Jag menar, jag är inte riktigt beredd på att folk ska känna igen mig därifrån längre, och sa väl något sånt också; "Jo, men det var ju sex år sen...!" Han såg inte ut att vara mer än arton år, max.
Han började då hojta till sina tjejkompisar att jag var en tv-kändis, men de lyfte inte många ögonbryn för det tack och lov, för någon jätteuppståndelse var jag inte riktigt sugen på.
Konversationen fortsatte:
"En vacker dag ska jag ha din autograf!"
"Men inte idag?"
"Nej, du är för bra för mig! Jag ska öva!"
Jag förstod inte riktigt logiken i det, men han lallade vidare sen, efter att åter ha vispat lite i mitt hår. Och jag tror ärligt talat att det är håret som gör att jag känns igen, mitt väldigt ljusa hår är en rätt stor del av min identitet, så tiden då jag tappade allt hår, den var ju lite av ett slag mot hela min personlighet, jag var mindre jag utan det.
Han måste dock ha varit en Norrtäljebo, denne kille, för han försökte sen borda bussen vi satt på, men den var fullsatt, så han fick gå av. Så mer troligt än att han minns mig från sin tolvårsålder lär ju vara att han antingen läste om mig i NT:s helgtidning för ett tag sen, då det där med FCZ nämndes, och att han då kom ihåg mig - eller så har han nyligen plöjt igenom serien på youtube kanske?
Vore kul om jag fick ombord honom på bussen någon dag, känner på mig att han då inte skulle känna igen mig, eller åtminstone inte säga något (eller minnas stunden på båten). Alkohol är både bra och dåligt på så vis.
Och jag undrar vad han skulle öva på?

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, september 28, 2012

Thank God it's Friday

Idag fyller min far 55 år, vilket ikväll ska firas med pompa och ståt på Harsjövägen, med familj och katt. Inte min Axel, men deras Herbert (som jag tycker är en fjärdedel min också i och med att han anskaffades tre år innan jag flyttade hemifrån).
Det betyder att det nu är fem år sen han fyllde 50 och det var stort kalas där och jag framåt kvällen hade Herbert och dåvarande pojkvän i dåvarande lägenhet - en allmänt lycklig helg för min del alltså.

Försöker leta fram ett foto från då han fyllde, för det vet jag finns - men jag vet tydligen inte var. Eventuellt inte på min dator alls. Men för sakens skull kan jag ju klämma fram en ungefär samtida (alltså fem år gammal bild), just för att jag är så dålig på att ha bilder med här, och än mer sällan bilder på mig själv. Det är ju inte riktigt en sån blogg där jag fotar mig själv i olika poser och skriver om dagens outfit och sånt - för det är helt enkelt inte sån jag är.

 Ett par månader tidigare, 2007.

Åren går så jäkla fort numera. 2007 tycker jag känns rätt nyligt. 2006 och 2005 också, det är där innan som det börjar kännas lite avlägset i och med att jag tog studenten 2005. Känns som att det var då en ny epok i livet började, och jag vet inte riktigt om jag har kommit ur den och vidare? I och för sig var det just 2007 jag flyttade hemifrån, dock ett halvår innan pappa fyllde 50, och det var väl i och för sig också ett epokskifte.

Men det är ju tragiskt att det är fem år sen jag kärleksmässigt var lycklig senast, stundtals känns det som att jag aldrig någonsin kommer bli det igen. Det spelar ju inte riktigt någon roll att folk runt omkring mig säger att jag kommer hitta någon förr eller senare, för det är mest bara ord. Snälla ord, men ändå ord. 

Nåja, nu är vi tillbaka på 2012 och det är snart helg. Jag är hemma på min delning efter att ha kört först till och från Söderhall med en underbart skön buss (0066) av en typ som jag alltför sällan kör, och sen lite stadsbuss på det. Nu har jag sovit lite middag, med min käre Axel i knähöjd - han kom så gärna in när jag kom hem nu i och med regnet. Eller, han sa ju inte att det berodde på regnet, det är bara en gissning från min sida. Normalt är han ju ute från det att jag går på morgonen till dess att jag kommer hem på kvällen, i och ofta längre än då i och med att han brukar behaga komma framåt 21-tiden emellanåt. Han får alltså leva sitt eget liv precis som han vill, förutom på natten, då jag inte släpper ut honom om jag väl fått in honom. Jag tror nog ändå att det är ett rätt bra kattliv. Det finns gott om kattkompisar här också, om de bara släpper till lite. Sigge tror jag mest på, han verkar inte vara attacktypen. Inte sir Benjamin Viver heller. Snurre och Smulan är jag mer tveksam till. Doris längre upp på gatan är nog helt utesluten, hon anfaller även hundar som kommer för nära.

Jag ska sen åter köra till och från Söderhall och så samma sväng än en gång, samt en förstärkningstur till Älmsta och tomt hem för att sluta 19:32 och då gå på ledig helg.
Den lediga helgen är alltid lite extra välkommen när man har jobbat två helger i följd, som jag nu har. Imorgon är det ju tänkt att vi ska åka på dagskryssning med familjen också, då far min har önskat sig det.
I och med att jag är högst tvivlande till att min far läser denna blogg, och även om han gör det så blir han knappast chockad över att min present till honom är whiskyglas.

Så småningom är det fars dag också, och därefter jul. Och såhär är det varje år, han har tre rätt närliggande högtider då han måste klämma fram vad han önskar sig, då han är svår att köpa spontanpresent till.

Och jag fyller ju också år framöver, men jag har sagt att jag önskar mig riktiga köttbestick (alltså gafflar och köttknivar), fler bra knivar i allmänhet, samt en snygg bordsduk till köket. Och ja, av Louise (syster) har jag önskat mig ytterligare en tekopp, så att jag får tolv istället för elva, som jag nu har.
Jag gillar när det ser lite jämnt och fint ut i skåpet, snarare än att jag misstänker att jag kommer bjuda tolv personer på te samtidigt.

Just det ja, jag sammanställde ju budget och allt sånt här för en stund sen, och det visade sig att jag under månaden som gått har pungat ut med 72 000! Visst, drygt hälften av det var reavinstskatt, men även med det borträknat så fick jag ett underskott på drygt 8000.
Men man ska ju använda sina pengar också. Jag är ju inte rikare än jag gör mig.

Ordet är fritt, nu är det ditt.


torsdag, september 27, 2012

High hopes and expectations

Idag går jag in med den fabulösa inställningen att det här blir nog inget inlägg som går till historien, känner mig nämligen rätt oinspirerad och oengagerad idag - så antingen får jag rätt eller så blir jag glatt överraskad.

Det har inte hänt något särskilt idag, vad jag kan minnas. Inte annat än att jag vid ankomst till Roslags-Näsby i riktning mot Stockholm, stannade bakom en 610:a som tydligen sa åt alla sina passagerare att kliva av hans buss och kliva på min - och jag hade ju inte tom buss från start, så det blev nog min mest fullsatta 676:a någonsin. Vi ska ju inte ha stående ombord, men vad gör man? Jag vet ju inte exakt vid vilken passagerare gränsen går och det är inte riktigt proffsigt mot passagerarna att säga åt dem att inte gå på om en annan bussförare (för ett annat bolag) har sagt åt dem att kliva på.

På min sista sväng hem till Norrtälje kände jag mig ungefär två hack gladare än normalt, för jag hade diverse trevliga, bekanta passagerare som jag förvisso inte mer än hälsade på (ingen som satt i trappan och pratade med mig alltså), men deras blotta närvaro var en humörhöjare.

Humörhöjare är ju också lönen som trillade in idag. Eller ja, jag har hört av kollegor att den kom redan igår, men jag har inte loggat in och tittat, annat än att jag har tittat på mitt lönebesked och det var baske mig sådär 2000 kronor över vad den brukar landa på, så det är ju trevligt. Särskilt eftersom jag nu under månaden som har gått har strött pengar kring mig som vore det... ja, vad strör man kring sig? Jag brukar inte strö något kring mig, men mycket har det varit i och med fakturan för nya datorn och inte minst reavinstskatten, med den inräknad har jag förmodligen gjort av med drygt 65 000:-  denna månad. Imorgon vet jag väl mer exakt, om det blir då jag kommer mig för att gå igenom budget och göra ny och betala räkningar och sånt jättekul. 

Axel är ute och reagerar inte på tillvissling. Ack. Men det har hänt förr, och då har han ändå kommit förr eller senare, så det gör han väl nu också.
Lite kul var att när jag var ute och visslade på honom för en dryg halvtimme sen, då kom en granne ut och frågade om jag inte kunde komma in och hjälpa honom med fläktfilterbyte, så då fick gå in där. Själva bytet hade han gjort, det var mer nollställningen av räkneverket han behövde hjälp med. Kul att se hur de bor, även om de är på väg att flytta.
Lustigt hur jag har fått den här rollen egentligen, jag är ju väldigt oteknisk av mig.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, september 26, 2012

Tour de France

Den här dagen hade verkligen kunnat vara sämre!
Arbetsmässigt då vill säga, privat är det väl varken upp eller ner utan samma neutrala linje som klyver allt på tvären just nu. Men men, man får glädjas åt det man kan glädjas av helt enkelt.

För såhär va; idag skulle jag egentligen ha haft stadsbusstjänsten, vilket nog är den tjänst av de som rullar på mitt sexveckorsschema som jag gillar allra minst. Visst, stadsbuss är trevligt emellanåt, men på den här tjänsten är extrem. Visserligen har den blivit bättre nu på så vis att rasten har blivit längre, men ramtiden - alltså tid mellan start och slut är fortfarande densamma. 12:58 - snudd på tretton timmar. 5:09 börjar man och 18:07 slutar man. 28 turer kör man på den tiden, vilket är lite i kontrast till om man har en dag fylld av 676:or, då kör man max sex turer. Ett jäkla hattande alltså.
Men, jag slapp ju alltså den tjänsten idag.
Istället har jag varit i Vallentuna, på Ormstaskolan och mestadels agerat observatör av två SL-kollegor från Roslagståg som redan är varma i kläderna med skolinformationen och alltså redan har kört igång för denna säsong - men jag har lite i korthet fått berätta om bussäkerhet och svarat på vissa bussrelaterade frågor. Med mig hade jag Agata också, men jag tycker nog att jag var den som pratade mest av oss två.
Och det där är ju en sak jag inte är helt bekväm med, att prata inför publik. Och jag tyckte att det kändes lite ansträngt, jag ska väl inte riktigt säga jobbigt, men ja, lite obekvämt till en början, men det blev bättre.
Vi var i tre olika klasser, som just alla var väldigt olika trots att alla var femteklassare. Likheten var att alla hade elever som hade frågor och att de lyssnade, men graden av uppmärksamhet varierade kanske lite. Och lärarna var som natt, morgon och dag!
Den första läraren var den vi pratade mest med inför alltihopa och hon verkade bra - men hon var tvungen att ryta ifrån i klassrummet ett par gånger för att få barnen att återgå till ordningen.
Den andre läraren var en man i unga trettioårsåldern som efter att ha önskat oss välkomna nog inte sa ett pip - han hade fullständig disciplin på sina elever ändå.
Den tredje läraren var nog den jag blev minst stormförtjust i. Dels såg hon väldigt butter ut, men jag misstänker att hon inte kan rå för att hennes anletsdrag kanske åkt ner en smula med åren - men hon utstrålade även denna butterhet. Hon kom till skillnad från de andra lärarna med små inpass och avbröt nästan roslagstågskollegorna och bad dessutom eleverna att sluta ställa frågor, så tiden skulle räcka till.
Jag personligen tycker ju bara att det är bra när barnen har frågor eller vill berätta om relevanta upplevelser, de blir ju mer inkluderade då.
Lite lustigt var att i den sista klassen visade det sig att norrtäljegaragets högste chefs dotter gick i. Hon kände tydligen igen Agata, men det var jag som förstod vem som var hennes pappa när hon bara sa förnamnet.

Jag känner nu äntligen igen att det känns rätt rätt, det här. Att jag nog kan bli rätt man för jobbet. Jag tycker ju vansinnigt mycket om barn och bara jag har koll på vad jag ska göra, så blir det nog bra.

Apropå barn förresten, när jag åkte buss in på morgonen, så satte det sig så småningom en mamma med en några månader gammal bebis i famnen bredvid mig. Hur söt flicka som helst, som tittade med stora ögon på mig mest hela tiden. Hennes första bussfärd, fick jag veta.

Och faktiskt var jag rätt social även på hemvägen också. Då var det jag som var tvungen att sätta mig bredvid någon då inget dubbelsäte var helledigt, i alla fall inte på bottenvåningen. Jag går ju väldigt sällan upp när jag åker buss.
Jag vet inte, men jag misstänker att det var min uniform som fick i gång samtalet... eller kanske att jag tog på mig bältet ja, för det var så samtalet började. Sen småpratade vi lite större delen av resan, inte konstant, men ja, tillräckligt så att vi sa hejdå vid avsked i alla fall. Trevligt.

Hemma var jag sen vid 15:30 - och förstå vilken vinst det var! Jag stack hemifrån vid 7:20 och var hemma 15:30, istället för att sticka kring 4:50 och komma hem kring 18:25.
Då slog jag slag i sak och tog ner den väldigt torra tvätt som har hängt sen i måndags och jag plockade ur den väldigt rena disk som stått i maskinen sen igår, och sen gick jag faktiskt ut och tryckte ner min smultronplanta och min timjanplanta i landet här utanför, för att se om de kan vinterförvaras. Citrontimjanen kastade jag (den var ändå inte speciellt god, möjligen till annat än fiskrätter då), så nu har jag bara dill kvar på balkongen. Den får stå där till den dör, tänker jag. Dill använder jag faktiskt rätt ofta, så jag kommer väl nalla av den så länge jag kan.

Nu har du läst igenom hela detta inlägg och kanske funderar på vad jag menar med Tour de France, den där lilla cykelutflykten fransoserna sysselsätter sig med en gång om året?
Jo, det är ju så att jag nyligen har fått upp öronen för en låt med det namnet, av Kraftwerk. Alltså gammal som gatan, men jag har nog inte hört den tidigare än i helgen, inte vad jag minns i alla fall. Tycker musikslingan är så himla fin och rogivande på något vis. Men så har jag faktiskt alltid varit lite svag för musik som ligger åt technohållet. Inte all sån musik, men viss.
Och denna verkar liksom de flesta technolåtar finnas i en uppsjö versioner - men det är denna (som jag tror kanske är originalet) som jag avser:

Mumma för mitt öra!

Ordet är fritt, nu är det ditt.


tisdag, september 25, 2012

Vi var sjutton år, sjutton år i staden

Det var tid och evighet sen det hände, men nu har jag fått ett par bloggkommentarer igen, båda gånger av folk jag inte känner sen tidigare också, och båda positiva. Sånt glädjer mig! Den ena rörde att jag skriver bra, den andra att jag satte ord på hans/hennes (hens) känslor. Bra när man kan slå an på rätt strängar!

Den här dagen har varit bra, men lång. Det har varit delat tjänst med uppehåll i Stockholm och jag har inte gjort något vettigt alls på den rasten som varade mellan 11:03 och 15:19. Jag var ju ute och sprang igår för att jag läste att det skulle bli regn i Stockholm idag, så jag tänkte att det är lika bra att passa på i uppehållsvädret som då var här - och då sprang jag mina 13,17 km på min bästa tid hittills; 1:01:54. Rundan som var 12,24 km har jag ju klarat under en timme, men kommer jag komma under en timme på denna längre runda? Jag vill ju inte pressa mig för hårt, det fick jag såna knäproblem förra omgången då jag klockade mig själv, men samtidigt... det är faktiskt roligt att utvecklas och bli bättre, det går inte att komma ifrån. Trots att jag egentligen inte är något träningsfreak alls och egentligen trivs bättre i soffan än ute i elljusspåret.
Nej, istället har jag ätit lunch med kundvärdar, plockstädare och ledighetskommitté (Johan, Mårten, Gustaf och Olof) och sen stått och frusit och hållit framför allt Johan och Mårten sällskap på kundvärdssidan. Men det jobbet må jag säga har mer guldkant på sommaren, höst och vinter är inte jättekul. Fast visst, jag borde kanske inse att jag snart bör byta från converse vid de tillfällen jag ska vara utomhus länge. De kyler verkligen underifrån.

Rätt som det var när jag stod och pratade med Johan och Edvard, bussförare, så kom det fram en man som såg ut som någon form av seriefigur och började prata om Tintin inledningsvis, att det är så sjukt att tintinböckerna ska plockas bort från några bibliotek (som det har rapporterats flitigt om på nyheterna idag), på grund av den rasistiska bild de böckerna speglar. Han sa någorlunda ordagrant "Jag växte upp med Astrid Lindgrens Pippi och där var det ju negrer som åt bananer varje dag!"
Sen tittade han på mig och Johan och konstaterade att vi var två... åh nej, nu har jag glömt formuleringen! Den var ju så klockren! Nej vad synd, jag ville ju så gärna skriva ner det här! Det var något som anspelade på vår hudfärg, hårfärg och ålder - han antydde att vi båda var 17 år. Nja, jag är 25 och Johan är 22 och ingen av oss ser faktiskt ut som 17 år, allra minst jag. Visst, det kanske är svårt att åldersbedöma folk som är i en helt annan ålder än en själv, men ställ mig bredvid en 17-åring, så hoppas jag att det inte råder någon tvekan om vem som är vem.
(via sms en dag senare blev jag påmind; två blonda, etniska sjuttonåringar!)
Kul med alla speciella kufer som finns. Han menade sen att Edvard måste vara min farfar, så resten av dagen kallade jag honom farfar. Han är faktiskt en gogubbe som jag gott skulle kunna ha som farfar. Fast ja, nu har jag ju redan en.

Jag körde en vända till och från Norrtälje, och sen på sista vägen hem till Norrtälje så fick jag Johan med mig och det är så himla trevligt att ha någon sittandes där fram i trappan, tiden går så mycket fortare när man har någon att prata med! Ja, inte någon som någon vem som helst. Vissa människor vill jag inte ha där framme, det ska jag ärligt säga. 

Hemma har jag tittat på Ung och bortskämd, och det är ju så fascinerande! Hela upplägget med att det är föräldrarna som styr, det gör ju att det bildas pakter på den sidan och att de största hoten röstas bort. De två som jag tyckte var bäst fick idag åka hem. Så fort någon av föräldrarna uttalade namn på någon de tyckte sämre om än de andra, så hakade alla (utom föräldrarna till de barnen) på, förmodligen för att slippa få någon majoritet emot sitt eget barn.

Oh nu börjar ett program om mobbing på svt som jag egentligen borde... ja, inte se - jag borde gå och lägga mig. Men nej, det här måste jag se känner jag.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, september 24, 2012

Identitetskris

På grund av pekfingervalsfelsteg råkade jag först skriva "identitetskrig" som rubrik till detta inlägg, men så illa är det väl inte. Än.

Fast först måste jag ju återvända till Nicklas Hocker och binda ihop den säcken för min del. Jag tycker fortfarande att hans öde är väldigt sorgligt, men jag kommer nu att lämna det bakom mig bloggmässigt, tillsvidare. Igår kände jag mig rätt ledsen, men det är som att det fick ett avslut igår. Jag drömde inte om honom i natt.
Istället drömde jag om att jag deltog i ett bankrån, med min granne som är husse till Sigge, Axels look-alike.
Men det är ovidkommande.

Såhär är det; Fredrik Lundebring. Det är jag, det är mitt namn och det är ingen annan som heter så, åtminstone inte i Sverige. Jag kan ju inte veta om någon familj i något annat land har tagit sig efternamnet Lundebring och att det bland dem finns en Fredrik, men här i Sverige är det jag. Det är således mig alla googleresultat för "Fredrik Lundebring", med citationstecken, syftar till. Googlade själv nu och såg att det förutom denna blogg, FCZ-grejs och diverse tjafs även kom upp flera sidor som listade vår bostadsrättsförenings styrelse, i vilken jag ju är suppleant. Det hade jag ingen aning om att det registrerades på så vis.
Hur som haver, hela mitt liv har jag varit ensam om detta namn, men det är något som nu snart kommer förändras. Min kusin Malin gifter sig med sin Fredrik - och de tar hennes efternamn.
Alltså, man får väl krydda det här inlägget med en nypa salt, för visst är det kul att de gifter sig och ett namn är bara ett namn. Hur många heter inte Lars Johansson, till exempel? (Det vanligaste för- respektive efternamnet i Sverige 2011). De får lov att känna sig individuella och unika ändå. Inte ens finansminister Anders Borg kan stoltsera med att vara ensam om sitt namn, för i högstadiet hette min mentor, SO- och idrottslärare just Anders Borg, och han har inte karriärsklättrat till finansminister.
Och just Johansson är förresten vad min kusin hade fått heta om de hade tagit Fredriks namn.
Ett namn må vara ett namn, men man blir ju faktiskt bortskämd med det när man är den ende som har det, i alla fall fungerar det så i mitt fall. Enda andra dubbletter av Lundebring som jag vet om är att det finns två Hanna:or, fast den ene är en Hanna och den andre en Hannah. Övriga får ha sina namn i fred. Fast Fredrik är ju inte direkt ett jätteovanligt namn. Inte alls egentligen - i samma högstadieklass där Anders Borg var min mentor, där fanns det förutom mig, även två andra Fredrik:ar. Båda med -son:namn, dock.
Min farbror, nybliven morfar och blivande brudfar reagerade tydligen som jag, att de nästan borde fråga mig om lov först, just för att det ju redan finns en Fredrik Lundebring.
Jag motsätter mig ju såklart inte äktenskapet... men mitt namn, är jag beredd att dela det? Jag måste väl det...!
För att undvika framtida missförstånd, det här är originalet, och det här är nykomligen.
Jag var för övrigt tvungen att snappa åt mig användarnamnet fredrik.lundebring på facebook, istället för bara lundebring som tidigare - för nu kände jag att jag måste slå vakt om mitt namn medan jag fortfarande kan!

Förlåt att jag är så fånig, med som sagt - det ska tas med en nypa salt, men själva botten i det är sann, det kommer bli ovant att dela namnet.

Igår frittade jag inte ordet, medvetet faktiskt. Men idag kommer det efterlängtade slutet:

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, september 23, 2012

Black hole sun

Så fick min sol ett stort svart hål i sig idag.
Vid min tidsreglering i Söderhall kom nyheten till mig; han är död.
Alltså... Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, hur jag ska reagera eller tänka. Jag kände honom ju inte och jag har inte sett något av honom på länge - men han är den från Idol jag har följt och gillat mest, kanske mer som person än som musiker - men absolut även som musiker. Sen jag fick veta att han var försvunnen har jag tänkt så mycket på honom på vaken tid och drömt om honom på nätterna - senast i natt.
Jag kan inte riktigt få in i mitt huvud att han är död, att han inte hade någon vilja kvar att leva - det är så obegripligt!
Han hade ju så mycket. Talang, charm, självsäkerhet, vänner och familj som älskade honom och ja, så mycket - mycket som jag själv inte har. Och han var så ung! När jag var som han, 20 på randen till att fylla 21, då hade jag mitt livs bästa tid. Han borde ju också ha haft det!
Men det måste ju ha pågått något stort och ångestfyllt i hans huvud ändå, när han tog det här beslutet.
Jag läste ju att han hade blivit behandlad för depression, men att han nu var på bättringsvägen. Det är ju alltför lätt att vara efterklok, men det är ju en varningsklocka som egentligen borde ringa väldigt högt - det är ju så klassiskt att folk som begår självmord tiden innan är mer uppåt än de har varit på länge, just för att de slutgiltigt har bestämt sig.
Men så vill man ju inte tänka om någon anhörig, då är ju alla framsteg just framsteg och just det man har längtat efter.
...
Orden tog bara slut nu. Jag har egentligen så mycket mer inom mig som vill ut, men jag sitter här och får inga ord på känslorna.

Det är lite vanskeligt att som bussförare få såna besked innan arbetsdagen är slut - för det är ju inte tillräckligt närstående för att jag ska kunna motivera ett anrop till CTL om att jag har fått ett dödsbesked, men samtidigt kände jag mig allt annat än glad när jag körde tillbaka till Norrtälje. Tårarna kunde jag förvisso hålla tillbaka, men jag tror ändå det går att utstråla att man inte är den man med glatt humör man borde vara.
Och det slår mig att det är första gången jag känner riktig sorg för någon jag aldrig har träffat. Inga kändisars död har egentligen tagit så hårt, även om jag kanske har blivit berörd - men då ser jag ändå inte riktigt Nicklas som en kändis, han är mer av en vän jag önskar att jag hade.


Hoppas du har fått frid i ditt inre, Nicklas.

lördag, september 22, 2012

Party animal?

Men nu får han ta och komma fram...! Död eller levande (fast oändligt mycket hellre levande), men att inte veta... det är jobbigt. Och vad är det då inte för de som känner och älskar honom på riktigt?

***

Idag har det inte varit min dag, inte alls. Eller ja, nu får jag det ju genast att låta som sju resor värre än vad det var, men... såhär va:

Imorse när jag kom till jobbet bad jag faktiskt en stilla bön att vagn 4918 skulle vara inlagd på mina körningar, då det var den jag hade när jag körde till Yxlan i torsdags (och blev fotad här) och då kom underfund med att den var tämligen underbar. Pigg och glad och hade utmärkt FM-radiomottagning överallt - något vi verkligen inte är bortskämda med på våra bussar. Och jag tänkte att om jag inte fick den (vilket risken var väldigt stor för), så skulle jag se om ett byte var möjligt.
Men döm av min glädjeblandade förvåning när det faktiskt var 4918 som var utsatt på mig!
Jag växlade några ord med Therese på driften och gick sen ut för att starta upp pärlan.
Vi har ju alkolås på våra bussar, så jag satte i mitt munstycke och blåste.
Den analyserade och analyserade, bra mycket längre än vanligt - och sen; röd lampa tändes, den pep upprepade gånger (inget ovanligt hittills, så gör den ofta om man inte blåser hårt nog eller länge nog eller om den trilskas allmänt), plus att texten Ej godkänd kom fram i displayen. Den hade jag däremot aldrig mötts av tidigare.
Men jag tänkte att det ju måste vara något fel, tämligen klar över att jag varken under morgonen eller gårdagen eller ens förrgårdagen och flera dagar därtill, druckit någon alkohol. Alltså inte druckit någon alkohol, om förra meningen kändes konstigt formulerad. Så jag provade igen. Samma resultat. Och igen, samma resultat.
Fjärde gången gillt... samma resultat!
Då tröttnade jag och ropade upp CTL, trafikledningen och sa som det var och fick till svar att de skulle skicka ner Therese att titta på det där.
Hon kom, men hade väl förmodligen missuppfattat situationen lite, så hon provade att blåsa och dumt nog gick bussen igång då, så det var lite "jaja, den var väl lite trögstartad då bara", typ och så fick jag åka.
Så jag körde till stationen, där jag blev uppringd av CTL igen med frågan om var jag var och vänliga men bestämda order om att stanna där, så att Therese kunde komma ner till stationen och möta upp mig. Det finns vissa rutiner att följa när en förare misstänks vara rattonykter nämligen - och det känns ju helt logiskt. Och jag visste ju hela tiden att jag var spiknykter, hade inte ens använt något sånt munskölj eller ätit någon punschpralin på morgonen, så det enda tänkbara var att min tandkräm gav utslag.
Hur som helst så kom hon och berättade om att hennes driftchef hade ringt upp henne och rutit att det var tjänstefel att släppa iväg mig, så hon hade med sig en promillemätare, också en sån man blåser i, men som visar exakt hur många promille alkohol man har i blodet. Eller ja, i utandningen.
Och jag blåste - och den visade 0,00. Allt annat hade ju förvånat samtliga, kan jag säga. Jag kände aldrig att det låg någon misstro mot mig, men jag förstår ju att såna här rutiner måste följas.

Sen körde jag iväg med min 631X (avgång 6:50) och till en början noll passagerare, som vid Campus blev en passagerare, som vid Åkerögården åter blev och förblev noll passagerare för resten av turen.
Men jag hade ju radion som sällskap.
I och med att jag skulle ha samma buss till och från Åkersberga och sen byta till och från Vagnsunda (Yxlan), så ropade jag upp CTL och frågade om jag möjligen kunde få ha samma även på slutet också, vilket kunde ordnas.

Men så, på väg till Åkersberga, i Bergshamra närmare bestämt, åkte jag igenom en vattenansamling. Det var ingen grop eller så, alltså inget som på något sätt kändes att det stötte i eller tog emot eller så, men efter det så lät det konstigt om bussen. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var eller vad det kom ifrån, annat än att det inte var ett motorljud. Så jag gick ut och kollade under bussen. Mycket riktigt, där hängde något ner och skrapade i backen. Jag såg dock inte vad det var, den var tämligen otillgänglig från vilket håll jag än gick.
Jag pratade med CTL i flera omgångar och fick gå ut igen i flera omgångar för att försöka komma fram till vad det var. I och med att det såg ut som något som hade rullat ihop sig, så tänkte jag först att det kanske var någon slags... ja, matta av något slag. Något mjukt. Men av ljudet att döma borde det vara plåt, kom jag sen fram till.
Nisse som var den jag pratat med på CTL hela tiden, sa att han skulle skicka en trafikledare att möta upp mig i Åkersberga, som kunde hjälpa mig.

Oljudsfärd till Åkersberga då, men där fanns det ingen på plats, ingen annan än passagerare som ville åka med mig då.
Den här trafikledaren, Fatau (osäker på stavningen) ringde mig så småningom, och det visade sig att han inte hade helt klart för sig hur 621:an från Åkersberga till Norrtälje går, att den inte passerar hållplatserna som det står 621 Norrtälje på efter Åkersberga, i riktning mot Danderyd - visst, 621:an går där, men bara den långa varianten som går hela vägen till Danderyd, eller hela vägen därifrån.
Så jag fick guida och förklara att nej, man kör heller inte via Vaxholm.
Jag avgick till slut och tänkte att han får helt enkelt köra i kapp mig då, och det gjorde han vid första hållplatsen efter stationen.
Där konstaterade han att det var en plåt, men inget som var någon fara för bussen och dess funktioner, så han gjorde sitt bästa för att banka upp den igen och bad mig sen köra till nästa hållplats, för att avgöra om ljudet blev bättre.
Det blev det inte.
Så på nästa hållplats beslutade han att i och med att jag bara hade kört bussen framåt och att plåten då hade rullat sig åt det hållet, så skulle jag backa lite för att se om den gick tillbaka.
Så vid hållplats Storvreten tömde vi bussen på folk och sen körde jag hållplatsfickan fram och tillbaka, fram och tillbaka i en halv evighet.
Det hjälpte inte.
Så till slut fick jag lasta på passagerarna och åka med huvudvärksvolym och nu en halvtimmes försening, mot Norrtälje.
Väl framme var jag tämligen slut i huvudet och inte alls sugen på att behålla bussen till och från Yxlan.
Istället fick jag en 55-vagn, en jag skulle haft från början.

... men, hade jag vetat att de tänkte fixa 4918 direkt, så hade jag ju ändå velat behålla den, för jag såg att den gick ut i trafik kort därefter igen.

Yxlan gick bra. Det som var lite lustigt där var att jag på tillbakavägen inför Solö gård, där man har hålltid hann tänka att det egentligen känns onödigt med hålltid just där, för där är det aldrig någon som kliver på - men när jag kom dit så stod där halva PRO såg det ut som. 20-30 blöta pensionärer, som dessutom visade sig vara tyskar. Men de fick plats.

På kvällen var jag på Harsjövägen och åt gott, spelade kort och förhörde min syster på vägmärken under humoristiska former. Trevlig kväll.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, september 21, 2012

Gone, baby, gone

Hm, i natt drömde jag rentav om detta försvinnande av Nicklas Hocker, så det där har verkligen satt sig på hjärnan. I drömmen hittades han, vid liv men rätt illa däran. Jag hoppas ju att så blir utfallet i verkligheten också, fast han gärna får vara vid god vigör då förstås.
Men vad jag tror går ju tyvärr åt mörkare håll.
Tack vare att jag länkade aftonbladets artikel igår, så har gårdagens inlägg fått ungefär hundra fler läsningar än vanligt. Jag hade ingen aning om att det skulle bli så, och det är ju för taskigt då att jag skriver om så mycket annat i varje inlägg, jag håller mig ju aldrig bara till ett ämne, så många fick nog inte vad de sökte efter, när de klickade in sig här. Beklagar.

En viss irritation känner jag på privatplanet nu också, då jag inte får svar av Mattias gällande den middag han har pratat om att jag var välkommen på ikväll. Jag tycker att det är okej att ställa in, ju längre varsel det görs med, desto mer okej, för då har jag ändå möjlighet att stuva om mina fredagskvällsplaner istället för att gå runt och tro att det ska bli av och först i sista sekund få veta att det inte blir så, det tycker jag inte är helt och hållet kamratligt. Men eftersom han nu inte svarar så styr jag om planerna ändå, pizzakväll med Louise ser det ut att bli. Inte systern alltså (hon var för övrigt med i lokalblaskan idag såg jag vid en paus på garaget. "Stil på stan"), utan kollegan. Kanske även Johan, men det har jag inte fått någon bekräftelse på än.

Jag känner att jag inte har så mycket mer att avhandla idag. Försvunna idoler och ignoranta vänner är det som ligger på hjärnan nu.

Trevlig helg?

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, september 20, 2012

I hurt myself today

Jaha, då var det slut på ledigheten för denna vecka och klockan ringde 4:10 denna morgon. Det gav mig väl sådär drygt fyra timmars sömn i och med att jag igår hade rätt svårt att somna.
Således kändes det inte inte helt befogat att stiga upp då, men det gjorde jag såklart ändå och som vanligt på morgnarna var det utan större problem.
Så jag körde tomt till Lommarskolan, därifrån till stationen och så Uppsala tur och retur utan mankemang.
Eller ja, där ljög jag.
Jag kände rätt som det var att det stack till lite i bröstet. Alltså inte så att jag blev orolig för hjärtat eller så, det var i huden och inte invärtes. Men jag tänkte att det var väl någon söm i min nya uniformsskjorta (sprillans ny för dagen) som skavde lite.
Rätt som det var så stack det dock till helt enormt - och det visade sig att det var min namnbricka som hade ramlat ner i bröstfickan och via släppta fästnål glatt punkterade min hud när jag böjde mig framåt.
Så kan det gå.
Just det ja, på bussen till Uppsala (avgick 5:30), så klev en kvinna på som jag gissar har någon mildare form av utvecklingsstörning, som har åkt med mig tidigare och tycks ha hakat upp sig lite på det som stod i artikeln om mig, att jag har dåligt lokalsinne, så även fast hon bara har åkt stadsbuss från Grind till stationen med mig och 676, 677 och ev 686 från stationen upp till Campus - turer jag inte har kört fel på, inte med henne i alla fall, så säger hon ofta åt mig att inte köra fel idag när hon kliver av.
En maskerad irritation drog genom kroppen när hon sa det, men jag sa väl bara "nejdå" eller något sånt när hon klev av. Jag var inte det minsta osäker på de linjer jag under dagen hade (657, 677, 632, 656).

Hemma på delningen sen åt jag en frukost nummer två (det var fortfarande morgon när jag kom hem), och Axel fick också en sådan. Han fick liksom jag en liten vid fyratiden och så en liten fortsättning vid nio.
Hans ätande bekymrar mig dock lite. Eller inte hans beteende, utan mina grannars. Vid gårdagens rundvandring för att förhöra mig å styrelsens vägnar om hur det går för folk med fläktfilterbyte, så framkom det att han har varit inne och ätit mat hos ytterligare en kattfamilj som jag inte kände till. Således har jag nu tre grannar som det inte tycks bekomma att en grannkatt då och då tittar in och vräker i sig av deras katt/katters mat. Jag tycker inte riktigt att det är okej. Visst, det är väl trevligt och snällt, särskilt i och med att Axel ger sken av att han inte har sett mat på år och dagar då han äter med en väldig fart - men han har faktiskt en husse som ger honom all den mat han behöver och jag kan ju inte ha koll på hur mycket mat han äter hos andra och därmed får han ju förmodligen mer mat än han borde, i och med att jag inte kan chansa på att han har ätit mat någon annanstans. Visst, när igelkotten där ute hade horder med mat så visste jag att han åt där, det såg jag ju och kunde räkna ut med lilltån även pågick när jag inte var hemma, men ja, nu är det svårare.
Och det är lite svårt att säga till om också tycker jag, alla menar ju bara väl, de är ju kattvänner allihop och vill väl inte kasta ut honom helt bryskt när han slinker in. Men det skulle nog ändå vara det bästa, tror jag.
Sen lade jag mig att sova en lur. Lade mig strax innan klockan 10 och slutade läsa kort där efter.
... och vaknade strax efter klockan 13! Det är ju snudd på att jag måste ställa alarm om det ska bli sån sjusovning, för 14:24 började det andra arbetspasset och innan dess skulle jag ju hinna laga mat hade jag tänkt. Det hanns med, men lite tight blev det.

På arbetspass två körde jag till och från Yxlan. På vägen ut hamnade jag vid rödljuset i korsningen Stockholmsvägen/Estunavägen (Eller Baldersgatan/Hantverkaregatan) bakom en 641:a, och då nära bakom i och med att en buss ju både är väldigt platt i front och bak, så man kan köra riktigt nära för att spara plats bakåt - och i 641:ans bakfönster satt ungdomar som vinkade och gjorde hjärtan med händerna mot mig. Det var minsann lite gulligt! Jag svarade dock med tummen upp, hoppas det var motiverande nog.
Just det ja! Fotad av bussnördar har jag blivit ett par gånger på sistone också, senast idag - och första gången som den fotograferande vinkade också! Artigt! Sidospår måhända, men ibland måste jag skriva saker jag kommer på direkt när jag kommer på det, annars glömmer jag det.
I och med vägarbete på Stockholmsvägen sniglade sig trafiken fram och jag och några med mig (även före mig, jag menar inte att jag var pionjären) valde att svänga av och köra till hållplats Campus Roslagen via området Campus Roslagen (hållplatsen ligger annars inte vid Campus, där har vi istället hållplatser som Vakten, Nordrona och Astrid Lindgrens gata), och det tror jag var en tidsvinst. När jag svängde av ordinarie väg låg jag sju minuter sen och när jag ankom Campus låg jag nio minuter sen.
Med en hårsmån hann jag sen till färjan i Furusund, men de var beredda att köra en extratur om jag inte hade hunnit, för 634:an hade tydligen samma problem också, men den hann, även den.
På tillbakavägen sen fick jag totalt tre passagerare. Och vid Hysingsvik hände det som inte ska hända när man kör 632:an - jag glömde bort vilken linje jag körde och fortsatte rakt fram istället för att svänga av där 632:an ska svänga av!
Tanten imorse hade rätt alltså. Suck.
Men jag hade en kortvagn, förmodligen vår bästa av de tvåaxlade - 4918, så det var ju bara att backa in på en avtagsväg och köra tillbaka. Göra om och rätt, alltså.

Hemma nu har jag läst in mig lite på det senaste om Nicklas Hockers försvinnande, och det ser ju tyvärr mörkt ut. Aftonbladet säger såhär och Expressen såhär.
Det är så synd, om han inte skulle leva längre. Jag kände ju inte honom, men jag visste ju vem det var (i likhet med många andra), och det gör ju ändå att det på något sätt känns lite närmare, trots att ungdomar säkerligen tar livet av sig var och varannan dag i det här landet utan att jag blir lika berörd. Fast, det blir jag nog, om jag skulle läsa om det - men det skrivs ju inte om det varje gång.
Jag får såna tankar som att jag hade velat vara där, på piren där hans kläder och grejer hittades, då när de hamnade där, så att jag på något naivt sett hade kunnat prata med honom och få honom på bättre tankar - ja, det är naivt att tänka så i och med att jag inte kände honom, men det blir ändå så jag tänker.
Hoppas att han återfinns snart.

Och Mattias då, han har ju sagt att han ska bjuda på middag imorgon - först sa han det lite löst, att han inte riktigt hade bestämt det än, och sen sa han det mer definitivt. (sa = skrev i sms), men när jag nu frågar (=smsar, skriver på facebook), så får jag inget svar. Lite lätt illa, i och med att han åtminstone måste ha sett det på facebook i och med att han har varit aktiv med annat efter det - om det är så att han vill/måste ställa in, så är det väl ganska fint om jag får veta det? Och gärna med lite varsel, så att jag eventuellt hinner styra om fredagsplanerna?
Men ja, det kanske ligger saker bakom det där som jag inte vet om.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, september 19, 2012

Missing you

Igår var jag tillbaka på banan igen, bloggmässigt. Inte för att jag förstår varför jag så ofta känner ett behov av att recensera mig själv, men någonstans blir jag besviken när jag inte skriver ordentligt - vilket det enligt mina mått mätt har blivit mycket av på sistone. Varken tid eller energi har funnits emellanåt.
Idag är jag ledig, så jag har tid - men nu börjar energin svika lite igen. Känner att en allmänt trötthet ligger över mig, trots att jag sov sådär åtta timmar och idag inte har gjort något direkt fysiskt ansträngande. Ja, inte psykiskt heller. Fast jag var i och för sig trött i benen långt in på kvällen igår, efter löpningen, så det är kanske det som sitter i nu, även om det har vandrat ifrån benen och spridit sig i hela kroppen? Det kan ju vara att mitt tipp-toppa immunförsvar just nu håller på att mota bort något som jag inte får någon annan hint om än just denna trötthet? För jag blir ju sällan sjuk, men angrepp från virus och bakterier lär ju ske hela tiden, ibland kanske mer lyckade än andra.
Jag har dock tagit mig en liten promenad ner på stan idag, med destination Apoteket. Ja, det finns ju nu hur många som helst, bara i denna lilla stad, men jag går allt som oftast på det som "alltid" har funnits i Norrtälje, det vid ån. Gamla ränder sitter ju i.

På Facebook möttes jag idag av en efterlysning om att Nicklas Hocker som var med i Idol 2009 och faktiskt var en av mina favoriter det året - han verkade så himla härlig - nu är försvunnen. Hm, snarare en pålysning om att han är försvunnen, inte en efterlysning om det; en efterlysning om honom. Äh, nu krånglade jag till det språkligt.
Hamnade sen i en flashbacktråd (som så ofta när jag googlar något), och i och med att jag även utan den tråden också vet att han har försvunnit en period tidigare (då vi var facebookvänner) i Australien, så det ju inte utan att det känns som att han faktiskt kan ha gått ner sig så att han har tagit livet av sig. Jag hoppas ju inte det, men vem vet vad depressioner kan leda till? Trist i så fall. Hoppas det på något vis kommer framgå om han kommer till rätta igen.

Från högt till lågt eller tvärtom, så byter jag nu tvära kast till gårdagens tv-tittande.
Ung och bortskämd, det är ju ett väldigt fascinerande program där jag igår för första gången kände att en av ungdomarna var riktigt vettig och gjorde det rätta. Hind, som har ADHD och lätt blir irriterad samlade sig och ifrågasatte utfrysningen av henne i ett läge där hon var ensam mot alla andra, men ändå stod på sig och dessutom argumenterade på ett bra sätt, jag tyckte hon sa så kloka saker. De andra pekade mest på henne och tyckte att hon skulle se till sig själv, varför hon blev behandlad som hon blev. Men alltså, den ihopgaddningen mot henne kan inte ses som annat än mobbing, tycker jag. Hejar på henne från och med nu!

Och jag vet inte varför, men sen hamnade jag framför Svenska Hollywoodfruar också, tror min hjärna sökte det lägsta den kunde få. Alla fruarna där är ju i olika grad uppblåsta och bortskämda, också de, men den där Gunilla tar ju priset! Hon lever verkligen i sin egna bubbla och verkar dessutom både blåst och elak. Vet inte ens vad jag ska sätta för ord på det, men hemsk är hon... samtidigt som det såklart har ett underhållningsvärde att se hennes dubbelsidighet.

Hm, det blev att jag svängde ihop en kladdkaka nyss. Med mindre socker och mer kakao än sist, så det kan hända att den är alldeles... icke-god. Men sist jag gjorde det (efter det recept jag alltid går efter), så tyckte jag att den blev alldeles för söt. För lite chokladsmak, helt enkelt. Så jag hoppas att det är åtgärdat nu, men kladdkaka är ju en sån kaka som inte gör sig rättvis om man äter den helt nygräddad, den måste ju hinna stelna lite, annars är det som att äta varm smet.

I övrigt tänkte jag göra hemmagjorda hamburgare med pepparrot till middag idag, en rätt som min mor annars anordna då och då och är himla god. Man gör ju egna burgare av nötfärs då, har rostad formfranska och majonäs i botten, sen burgaren och så pepparrot, rödlök och avokado uppe på. Det kommer bli kalas!
Men jag måste nog se till att komma igång med matlagningen relativt snart, för 18:30 ska jag och en annan styrelsesuppleant gå runt här i grannskapet och förhöra oss om folk har bytt sina fläktfilter, om de vet hur man gör och ja, lite såna relaterade frågor som beslutades på ett styrelsemöte förut. Alltså, jag är ju bara suppleant, men det känns nu som att jag mer eller mindre måste gå på alla styrelsemöten, att det förväntas av mig. Men ja, jag går väl så länge jag kan.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, september 18, 2012

I can see clearly now

... och för sig är inte "the rain gone" - tvärtom fick jag nyss erfara under min 13,17 kilometer långa löprunda, men däremot är "the dirt gone", för jag har idag gjort slag i sak och äntligen putsat mina fönster! Det var första gången under min tid här på Färsnagatan, trots att behovet startade redan vid inflyttning som ömmande och sen övergått till alltmer skriande. Igår var jag hemskt tacksam att solen hann flytta sig några pinnhål innan Louise kom, för kort innan, så syntes det extremt tydligt hur skitiga köksfönstren var, och det är ju faktiskt lite pinsamt kan jag tycka, jag som annars försöker hålla det rätt städat hemma. Vet inte riktigt varför jag har dragit mig för att göra det... Förmodligen för att det var så jäkla tidskrävande på Flygfältet. Där hade jag en etta, men ändå sju fönster (varav ett pyttelitet). Nu har jag en trea, men fortfarande sju fönster (varav två pyttesmå) - men den stora skillnaden ligger i att det här är såna här, ja vad kan det heta? Gasfönster? Alltså såna som man inte måste öppna även på kortsidan och putsa insidorna, så att varje enskilt fönster får fyra sidor; här har varje fönster verkligen bara två sidor = dubbelt så snabbt jobb. Plus att jag alltså har ett mindre fönster mer, så att säga. Det blev dock en knasig mening med mindre och mer gällande samma sak, men jag kan ju inte säga att jag hade ett färre, för jag menar ju att jag hade ett i storlek mindre... mer än på förra adressen.

Sprungit har jag alltså gjort därpå. Dock utan Daniel som det var tal om från början. Fick nästan känslan att han blev lite sur på mig för det, men det kanske är jag som övertolkar.
Vi träffades på garaget i söndags och sa att vi skulle höras vidare om att springa kring 12-tiden under tisdagen. 12:06 skickade jag sms och frågade hur det blev med den saken och fick då till svar att han skulle till tandläkaren klockan 14, så att det får bli först efter.
Men då kände jag att så länge kan jag inte vänta, då faller hela min matplanering. Alltså, det låter kanske hur löjligt som helst, men jag måste ju äta en viss tid innan träning och sen kan det varken gå för lång eller för kort tid innan träningen, för att det ska kännas bra. Således hade jag behövt äta igen och sen sitta och rulla tummarna, och det hade jag faktiskt inte lust med - vi sa ju kring 12, inte kring 15 eller vad klockan kan tänkas vara efter ett tandläkarbesök.
Så jag svarade att det inte riktigt funkade för mig, men att i och med att han är ledig nu, så kanske vi kan hitta en annan tid relativt snart - och fick då det näst kortaste svar i världshistorien (därav att jag fick känslan att han kanske blev lite sur); ok.
Men som vanligt så kan det vara jag som övertolkar.

Att springa ensam är aldrig en förlust för mig, även om det är en bonus med sällskap, för ensam kan jag dels styra både tempo och distans precis som jag vill, och jag har ännu aldrig sprungit med någon som vill springa lika långt som jag, i samma tempo. Jag säger inte att jag är någon racermaskin, absolut inte, men jag har ett visst tempo jag vill hålla och jag vill numera helst springa längre än 12 kilometer, absolut längre än 10, allt under det känns för mesigt om inte tempot är avsevärt högre. En gång sprang jag ju blott två kilometer, men i sånt rasande tempo att snudd på fick ett astmaanfall efteråt, vilket således var jobbigare än den gången då jag sprang 16,8 kilometer - vilket är det längsta jag har sprungit.
Därtill kan jag filosofera fritt i min ensamhet. Det må låta som en klyscha, men hjärnan är aldrig så klar som när jag springer. Det blir nästan som en trans, jag kan komma på mig själv att jag har förlorat mig själv i tankarna under en lång etapp då jag inte har reflekterat alls över omgivning eller något sånt, det är då som att kroppen jobbar av sig själv och jag på något vis kan koppla bort allt och förlora mig in i mitt inre. En sorts meditation, nästan.

Igår var det en jättetrevlig kväll. Min tebjudning vill jag nog klassa som rätt lyckad. Finporslinet var framme, sconesen var goda och sällskapet det finaste man kan ha.
Det har ju emellanåt varit lite känsligt när vi är några från jobbet som umgås och andra inte blir tillfrågade, och den känslan av utanförskap kan jag verkligen förstå. Samtidigt är det en väldigt stor arbetsplats vi jobbar på och hur man än beter sig så skulle det aldrig gå att få med alla.
Jag är dessutom de små sällskapens vän, jag trivs oändligt mycket bättre om man inte är fler än vad som får plats runt ett ickeförlängt bord, än om det blir såpass många att det inte längre går att alla är med i samma samtal. Då tycker jag att det är svårare att komma till tals och överhuvudtaget synas, jag faller lätt bort ur fokuset då.
Så det var Louise och Johan som kom. Mattias var också bjuden, i och med att det är han som har instiftat namnet Singelklubben på vår kvartett, och vi är ju faktiskt alla, om än i olika grad, i det stadium att vi per automatik är ensamma om vi inte anstränger oss, antingen genom att bjuda hem folk eller hälsa på andra. Förmodligen mest jag och Johan i och med att vi inte har barn, någon av oss, men ja, ingen har ju längre någon partner heller, även om det strulas mer på vissa håll än andra.
Hur som helst, Mattias var sjuk, så det var alltså tre fjärdedelar av klubben närvarande.
Louise kom direkt efter hon slutade jobba, vid 18 och länge var det bara hon och jag, i och med att Johan slutar klockan 19 på tekniska och sen måste åka därifrån och cykla till mig, men vi hade väldigt trevligt bara vi också. Vi hann dock få i oss en hel kanna te på egen hand innan Johan kom, så blåsan var lite mer känslig när han kom sen vid 20-tiden och tekvällen sen började på allvar.
De är så härliga, de båda. På rätt olika sätt, men ändå med en varm plats i mitt hjärta, båda två.
Louise är den som ser till att pinsamma tystnader uteblir och hon har lätt till skratt som smittar och Johan är ju så charmig utan att han riktigt tycks medveten om det, och extremt smart dessutom.
Det går inte att inte tycka om dessa båda, och det är mig en ynnest att de blev mina kollegor och sen vänner!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, september 17, 2012

Time for tea

Hm, ska jag hinna få något skrivet idag så är det väl bäst att jag skriver det nu, för ikväll vore det ju osocialt av mig att sitta vid datorn och skriva blogg, när delar av singelklubben kommer hit på tekväll. Delar av ja, för nu har Mattias ringt sig sjuk. Eller ja, han ringde inte, han sms:ade. Trist såklart, men ja, fler tåg kommer ju gå. Dessutom så är ju han på gång med att bjuda på middag på fredag om han är frisk till dess, så det ser jag ju förstås fram emot också.
Kul att ha något att se fram emot!
Fast jag ser förstås fram emot denna tekväll också, det ska bli trevligt. Och gott, hoppas jag. Ska väl göra sconesdegen snart, tänker jag. Kan ju inte göra något om den får stå och jäsa lite i godan ro? Väl? Det var alltså mer än hundra år sen jag gjorde scones senast, så jag minns inte så noga.

Arbetsdagen idag var ju tämligen kort och bekväm, 8-12 och då sittandes i konferensrummet för att strukturera upp vad vi skulle göra som första steg gällande skolinformationen och sen sittandes i utbildningslokalen (eller krypin:et, snarare) där jag i lugn och ro försökte ringa si sådär elva olika skolor. Jag tycker ju inte om att prata i telefon och absolut inte att ringa upp i ärenden där jag inte har helt hundra klart för mig vad jag ska säga, så det var ju... en utmaning.
Men det visade sig att den verkliga utmaningen var att få tag i skolorna. Jag fick svar på tre av skolorna samt en fjärde fick jag tag på en rektor som var rektor över totalt fyra skolor och som hänvisade vidare för dessa fyra skolor - men där fick jag inte svar heller.
De som jag däremot fick tag i; Grisslehamns skola, Singö skola och... en friskola i Hallstavik, vad fasen hette den nu...? Skärsta skola! Dessa tre var alla positiva, men i olika ordalag. Grisslehamn allra mest skulle jag säga.
Men ja, vi måste ju gå vidare längre fram med det där.
Nu känns det dock lite bättre igen, när det börjar forma sig en liten boll av struktur. Bollen där dock inte redo att sparkas iväg än på långa vägar.

Två andra goda saker som kommer ur detta:

  1. Jag kommer få en jobbmail; fredrik.lundebring@nobina.se
  2. Jag blev bjuden på lunch utan att vara beredd på det. Sara är bäst.
I övrigt så bytte jag igår vid storstädningen till mitt fluffiga vintertäcke - det känns nu som att det har glidit över på det halvår då det kommer väl till pass, och jäklar så mjukt och gosigt det är såhär i början! Varmt, visserligen. Igår hade jag en varmblodig kväll. Andra kvällar kan jag vara allmänt kall och behöva ha raggsockor på mig för att få upp värmen i fötterna.
Men därmed vill jag säga att det finns fördelar även med vinterhalvåret, mycket är ju mysigare då. Täcken, belysning, kläder och så vidare.
... Fast jag skulle inte något emot om det i ett par år bara växlade mellan vår och sommar, det är ju ofrånkomligt att dessa, i synnerhet sommaren, är de ljuvligaste årstiderna.

Och te. Te dricker jag inte mycket av på sommaren. Ja, okej, nu föll kronologin igen och jag återgick till fördelarna med årstiden. Det ska bli så fint att duka upp med Gröna Anna ikväll!
Lite synd bara att jag inte har någon köksduk (annat än en rödrutig julduk), för det tror jag skulle höja upp mysfaktorn lite då min bordsskiva är så blankvit. Men jag har tabletter, alltid något!

Trevlig kväll lär det bli. Hoppas du också får det.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, september 16, 2012

I'm a dreamer

Idag har varit en ganska typiskt både bra och halvt medioker dag måste jag säga. Bra på så vis att jag har hunnit storstäda lägenheten innan jobbet - och ändå hunnit jobba. Mindre bra på så vis att Johan fick förhinder till vår garageträff och halvdan på så vis att det på en av mina turer var smockfullt med folk och väskor och dramatenvagnar och köer på vägarna och det ena med det tredje. Fast bra med den turen var att min kusin åkte med, det var trevligt.

Imorgon ska jag och min (fast Mattias instiftade den) lilla singelklubb dricka te hos mig på kvällskvisten - rasande trevligt initiativ att sätta ord på vår sammansättning av singlar; Mattias, Louise, Johan och jag - och rasande trevligt initiativ av mig att bjuda på tekväll. Men det är ju till att förena nytta och nöje tänker jag, för jag har ju nu en komplett Gröna Anna-teservis, och den måste ju invigas med pompa och ståt. Mattias är på gång att bjuda på middag i slutet av veckan också, så ja, får vi in någon form av ruljans på det här med bjudandet och huserandet, då kan det ju bli hur trevligt som helst. Lite halv åtta hos mig, över det hela.
Jag kommer dock inte bjuda på mat till teet, men väl nybakade scones. Det kan jag dock inte flagga för om det kommer bli succé eller inte, för det var eoner av tid sedan jag senast bakade det, så jag vet inte alls vad det blir för resultat. Men jag hoppas på det bästa.
I matväg har jag faktiskt redan bjudit alla tre övriga, men aldrig samtidigt. Eller jo, alla har varit inbjudna samtidigt, men den gången var det bara Johan som kom. Och Daniel, men han kan ju inte riktigt med sin sambo och sitt blivande föräldraskap göra anspråk på medlemskap i klubben.
Fast alltså, om det inte går fram mellan raderna, så menar jag inte att jag inte vill umgås med andra också - men jag är lite extra glad för den här sammansättningen som jag hoppas att det blir att vi ses lite nu och då vid sidan av jobbet, kollegor som vi alla är.

Jag är dock den som har varit singel obotligt längst av oss, och förmodligen är jag den som kommer stå sist kvar också, tror ingens relationsliv är lika dött som mitt.
Av och till försöker jag ju träffa folk, men det slutar antingen med att de inte dyker upp eller att de aldrig hör av sig igen eller att jag får höra att vi inte hade något gemensamt, så ja, jag är lite lätt less på hela den grejen.
Om jag fick önska, så vet jag precis hur jag skulle vilja att mitt liv såg ut och vem jag skulle dela det med, men det är en utopi som aldrig kommer infrias och något jag inte borde lägga ner energi på att fantisera om.

Imorgon tänker jag gå till jobbet utan uniform. Inte naken, men väl i privata kläder. Ser inte meningen med att ha uniform på när jag ändå inte ska köra buss, utan istället försöka få någon struktur på det som just nu känns som mitt omöjlighetsberg - skolinformationen.
Jag hoppas verkligen att jag efter imorgon åter känner mig lite mer taggad inför det, för just nu känns det bara som en lång och svår uppförsbacke som jag helst skulle vända om och åka ner för.
Men det är väl så att det behövs planeringstid, och det är ju det vi har imorgon.
Och jag måste ju komma ihåg att jag tycker att barn är bäst. Alltid.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, september 15, 2012

What else is there?

Nu kommer det att bli ett typiskt dåligt inlägg då jag åter har dåligt med energi och inte direkt har något att skriva om heller.
Det har varit en arbetsdag idag och den har inte varit så mycket att höja på ögonbrynen kring. En lillebror till en av mina favoritpassagerare åkte i och för sig med mig, och han är ju snudd på lika trevlig som sin storebror - fast jag tror inte han vet om att vi är bekanta. Men likväl, han hälsade glatt och artigt när han gick på (vilket jag har en känsla av att han hade gjort även om jag inte hade hälsat först) och han vinkar alltid till mig i innerbackspegeln när han kliver av - vilket uppskattas. Det är inte helt vanligt att folk gör det, i synnerhet inte unga. Men på något vis känns det som ett så enkelt sätt att säga "tack för skjutsen". Visst, det är mitt jobb och visst, jag får betalt - men att få bekräftat att folk är nöjda och glada är faktiskt aldrig fel.
Nu var detta på linje 652, en av linjerna med absolut "färst" (superlativet till ) avgångar per dag, alltså en linje som jag inte kör speciellt ofta - men jag vill mena att det är rätt stor variation på folks engagemang till trevlighet mellan de olika linjerna. På 676:an får jag nästan uteslutande alltid någon som säger åtminstone hejdå när de kliver av, efter att jag gör ett utrop om att jag önskar alla en fortsatt trevlig dag eller liknande, vid linjens slut - men på 677:an är folk betydligt mer svårflörtade, där känns det som att jag talar för döva öron när jag säger trevligheter.
Det där skulle man säkert kunna forska hur mycket som helst i.

I övrigt då, ja jag sitter här med min katt i famnen och pappas lördagsmiddag i magen. Jag ska väl inte klaga - men ändå kunde jag ju önska att det fanns något mer för mig.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, september 14, 2012

There's an old voice in my head that's holding me back

Jag känner mig nästintill schizofren... ena stunden befinner jag mig rätt långt ner på "må bra-skalan", nästa stund är jag desto högre upp, och så pendlar det mellan topp och dal mer eller mindre hela tiden.
Igår lyft humöret kring 18-tiden, vid lastningen av min sista 676:a hem fick Johan mig att skratta högt till och med, nu minns jag inte åt vad - men det händer faktiskt inte särskilt ofta att jag skrattar ut på det sättet. Sen på kvällen drack jag te hos honom också, så ja, han räddade väl humöret just då.

Idag är jag ledig och har befriat mig själv från krav och måsten, jag gör bara sånt jag vill göra idag. Eller ja, jag har ju varit och gett Axel hans andra vaccinationsspruta, vilket gick jättebra. Men efter det har jag åkt runt lite i min lånade bil, på stan, och införskaffat förnödenheter. Dels en tekula och dels en te..., ja en sån där klämma? Jag fick nämligen ta med mig en till Johan igår då han bara hade en, och den tyckte jag han kunde behålla så att jag kunde komma och dricka te flera gånger. Kulan behöver jag i och med att jag nu också har fått hem min tekanna, så nu är Gröna Anna-serien för tillfället färdigsamlad. Det kommer nog komma ryck i framtiden då jag vill ha mer delar, men just nu känner jag mig väldigt nöjd. Jag höll dock på att få med mig något helt annat paket hem, då hon i vid paketutlämningen hörde fel på det löpnummer jag angav, men det ordnade sig ändå.
Födelsedagspresent till min far har också införskaffats, och det var väl det som tog mest tid att hitta. Jag visste ju precis vad jag ville köpa och egentligen hur det skulle se ut också, men det var inte helt lätt att hitta. Sen fick jag kompromissa en hel del med utseendet också, i och med att jag dels inte hittade exakt det jag sökte och dels för att det närmaste i den väg, var alltför dyrt. Så det fick bli vad det blev, helt enkelt.
Än fyller han inte på två veckor, men det är skönt att ha sånt där avklarat. Då kan jag ägna nästa ledighetsperiod (tisdag och onsdag) åt måsten som jag alltså idag inte har ägnat mig åt.

Hur som helst, tillbaka till Johan - jag är så glad att han har flyttat till Norrtälje, det är nu så enkelt att umgås spontant, utan att någon måste åka någon längre väg och det behöver heller inte bli så långa stunder.
Varför kan inte fler bo i Norrtälje? I själva staden har jag nog inte ens en handfull vänner, om man alltså gör uppdelningen i vänner, kompisar och bekanta. Kompisar och i synnerhet bekanta finns det ju desto fler.
För visst är det väl en skillnad mellan att vara någons vän och att vara någons kompis? Eller är det bara jag som tycker det? Vän, det låter ju så mycket mer, på något vis. Jag tänker mig att en vän är någon man verkligen tycker om, medan en kompis är någon man fördriver tid med. Nja, det kanske var lite väl hårdragen linje (men jag har druckit ett glas vin också, ledig som jag är, så dels skriver jag just nu i en sällan skådad hastighet och därmed blir det kanske lite mer spontant och lite mindre genomtänkt?).

Min chef ringde mig tidigare idag och ville väl på något vis runda av sitt chefskap till mig, i och med att han ska sluta. Det var bra tycker jag, jag har ju tyckt att det var lite illa att han inte sa något till mig varken i telefon eller när vi träffades, utan att jag skulle få reda på det genom en kollega som läst om det på vårt intranät. Hade han inte ringt eller på något vis pratat med mig personligt, ja då hade jag nog känt det som ett svek. Men nu känns det bra.
Sen lobbar jag för fullt för vilken chef jag vill ha i framtiden, jag ser ju nu min chans att styra in det på den jag helst vill ha, som även har sagt både:
  1. Att hon vill vara min gruppchef.
  2. Att jag är världens bäste bussförare.
 Så jag kan ju bara hoppas.

Merparten av denna dag ägnar jag åt GTA: San Andreas. Det har jag just nu tagit en paus från, för att säkerställa att jag faktiskt presterade ett vettigt inlägg för en gångs skull. Ja, jag har ju de senaste dagarna skrivit kort och surt och trött. Men det är väl så att energin helt enkelt inte har varit med mig. För att inte tala om tiden. Jag har ju kommit hem kring 20-tiden mest varje dag och de dagar jag har haft delat hemma har jag försökt prioritera just att sova ikapp och att laga mat - något jag vissa dagar kanske har misslyckats med.
Lediga dagar är således inte att förakta. Då faller sig sånt där mer naturligt.

Men sen är det helgen fylld av jobb! Jobbhelg en av två av sexveckorsrullningen drar igång då. Vilket alltså betyder att jag nu jobbar denna helg, att jag även jobbar nästa och att jag sen är ledig fyra helger i rad.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, september 13, 2012

And only time can tell and take away this lonely hell

Var är min energi? Olika stadier av trötthet är det enda jag känner idag. Och inte bara idag, det har varit så väldigt ofta nu på sistone. Ändå sover jag knappast för lite? Okej att jag inte alltid kommer upp i åtta timmars sömn, men nog ska världen inte gå under om jag ibland bara får ihop 6-7 timmar? Klart, vissa nätter sover jag ju betydligt kortare än så, men då sover jag ju i regel alltid en lur på dagen också. Så jag undrar om det verkligen har med sömnen att göra, eller om jag kanske har brist på något? Kan ju vara något ämne eller... typ kärlek. Kroppen kanske börjar ge upp nu? Det är ingen idé att försöka med det omöjliga?
För jag har ju den tröttheten också, den som i extrema stadier nästan liknar apati.
Men vad gör jag åt den?

Jaha, typiskt. Nu kallar båda toalettbehoven på mig. Akut!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, september 12, 2012

Glädjen

Idag är jag glad! Inte himlastormande, men lite lagom sådär. Det var ett tag sen jag kände så. Alltså, det låter ju som det gör, jag menar inte att jag har varit ledsen (i alla fall inte mer än vanligt) eller arg eller så - jag har mest bara varit trött hela tiden. Och lätt stressad. Kanske inte när jag har kört, i alla fall inte på grund av det - men det är mycket som snurrar i mitt huvud nu.
Men idag, när jag har haft delat på tekniska till råga på allt, så har jag under dagen känt mig rätt glad. Kanske är det så att när jag har delat där inne en gång var tredje vecka (i snitt) istället för två gånger i veckan, som tidigare, att det då i det närmaste är ett välkommet avbrott? I alla fall så länge vädret lämpar sig för utevistelse.
Idag utnyttjade jag nämligen rastens första del till att ge mig ut och springa, från Karlavägen 23 via lite Humlegård till Karlaplan, Narvavägen bort över Djurgårdsbron och sen ett medsolsvarv runt större delen av Djurgården och så tillbaka samma väg, fast utan Humlegården. Spurt på slutet!
55 minuter tog det mig då jag räknade bort ungefär en halv minuts rödljusstillastående och distansen var 11,4 kilometer. Det är rätt bra ändå, tycker jag.
Sen, efter att ha mätt upp rundan under tiden jag väntade på att sluta svettas, duschade jag och rakade mig och klippte naglarna - sånt där som man lika bra kan passa på att göra där inne.
Sen tillbringade jag resten av rasten med Johan, först i sällskap av även Gustaf och Mårten och en varsin kebab av olika slag. Alla fyra åt kebab, men ingen hade lika som någon annan. Johan och jag hade kyckling, men Johan utan röd sås och jag med både röd och vit. Gustaf och Mårten hade med vanligt kebabkött, men Gustaf utan lök. Ständigt dessa specialbeställningar, de minns jag själv från min tid i restaurangbranschen. Det bästa är ju när folk ändrar pizzor så mycket det bara går, men ändå inte väljer att kalla det för en egen pizza, vilket faktiskt fanns på menyn.
Eller ja, sista delen av rasten tillbringade jag i min buss, lyssnandes på radio då alla kundvärdar skulle ha möte.
Men en vända till Norrtälje och tillbaka till Stockholm på det och vips fick jag kvalitetstid med Johan igen, han åkte nämligen med mig till Norrtälje.
Louise har jag ju också träffat, både i Norrtälje och på tekniska. Det får inte glömmas.
Dagens glädje ligger nog, förutom i det att jag har sprungit (vilket ofta lyfter humöret) i att jag åter har fått en insikt i att jag har så fina vänner.
Jag hinner nog glömma det ibland, alltså inte att jag gillar mina vänner - utan att mina vänner gillar mig.
Men en glad bussförare är ju också en bra bussförare, så jag har känt att jag har kört extra bra idag idag också - och någon lämnade (eller tappade) två kronor till mig på ett säte också!
Alltså, jag funderar över det där - nu har det hänt tre gånger att jag har hittat två mynt på ett säte efter en körd 676:a. En gång är ingen gång, två gånger är en tendens och tre gånger är ju en trend - det kan väl inte vara en slump? Visst, folk kan tappa mynt det har i fickorna, men varför är det alltid just två mynt? Inte alltid i samma valör, en gång var det en femma och en enkrona, men det är aldrig tre eller ett mynt - alltid två. Kan det inte vara så att någon, kanske från någon annan kultur, ger dricks?
Jag vet inte, men det känns ju för icke-slumpmässigt för att det ska vara just slumpen?

Min chef ska sluta förresten! Så snart som första oktober, fick jag höra och läsa om idag - men inte sa han något om det igår när vi träffades eller när vi har pratat i telefon, vilket inte var så länge sen vi gjorde. Det tycker jag känns lite sådär, i ärlighetens namn. Men men, jag hoppas på att jag kan få Sara framöver, henne har jag redan lite och göra med nu i och med det här skolinformationsprojektet. Men det mest troliga är väl att det anställs någon ny och att jag får denne.

Nu ska jag se Dallas om en stund och sen stupa i säng, med Axel.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, september 11, 2012

Jag gjorde upp en eld för dig

... och nu brinner hela skogen!
Det snurrar i min skalle. Bokstavligen. Och det är inte vidare angenämt. Dels är det allehanda krav som trycker på utifrån och kanske rubbar mitt balanssinne något och den mer direkta anledningen är att jag är nyvaken. Eller inte helt nyvaken, men sådär som jag emellanåt blir när jag sover på rasten och somnar lite djupare, allt bara snurrar.
Jag kommer glömma att göra saker jag har lovat, jag känner det på mig. Som hittills idag; jag har fortsatt glömt att hämta ut mina skjortor som väntar på mig på driften och jag har glömt att ge Gustaf den flagga han väntar på. På tisdag ska jag och en granne gå runt här i området och fråga folk om de har bytt fläktfilter och att de känner att de vet hur man gör och så - och det skulle inte förvåna mig om jag glömmer bort det. Jag borde lägga in en påminnelse på telefonen, men hittills har jag glömt det också.

Men skärper jag bara till mig lite, så ska det väl gå att beta av ett och annat.
Det tyngsta över mig just nu är nog ändå skolinformationsbiten, hur jag ska kunna få något grepp och struktur kring det. Det kanske dock kan klarna om jag och Agata får tid tillsammans att planera och strukturera upp hur vi ska göra, för som det är nu så känner jag mig i det närmaste nollställd och det är en rätt stressande känsla.

Sen har jag väl i vanlig ordning även massa annat som snurrar i min skalle också, och på hela sammantaget blir det ju en lätt illamående känsla.
Frisk luft är vad jag behöver.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, september 10, 2012

Denna lilla tid som vi har här på denna planeten

Det är illa nu, riktigt illa på bloggfronten. Visst att det senast i förrgår blev ett "bra" inlägg, men när jag nu två dagar i rad har så mycket annat för mig att jag inte hinner skriva något bra innan jag måste gå i säng, då får jag lite lätt ångest.
Igår var det ju av en bra anledning, alltså när jag istället prioriterar att umgås med vänner, då känns det faktiskt okej - men idag... Jag stack hemifrån vid tjugo över sex imorse och kom hem strax innan 21. Först köra lite buss, sen åka på SL-utbildning i deras högkvarter, åka hem - men inte hem utan direkt på styrelsemöte och sitta på det fram till sådär 20:45 för att sen komma hem och duscha och ta ner hängd tvätt och plocka ur diskmaskin och fylla den med det som stod i hon och så göra en middagssmörgås. Så har dagen lite lätt sammanfattat sett ut. Därtill är det väldigt obekvämt att skriva detta inlägg då jag har både dator och katt i famnen och hela jag har hamnat i någon för ryggen sned situation. Men men, skam den som ger sig.

Just precis nu känner jag att det är för mycket som snurrar kring kugghjulet som representerar mig själv, jag vet inte vad jag har gett mig in i med den här skolinformationsgrejen, det känns just nu övermäktigt, plus att brf-styrelseengagemanget kräver en del av mig, trots att jag bara är suppleant. Det jag ska göra är i och för sig inte så betungande, men mötet var det då det var uppföljning på en punkt från tidigare som jag inte kände till och som kändes desto mer betungande. Vissa inkomna ärenden bränner mer än andra.

Detta korta inlägg avslutar jag med att gratulera Louise, min bästa kundvärdskollega (Johan är den bäste, om vi nu gör en sån uppdelning i bästa och bäste), som fyller 33 år idag. Hon leve!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, september 09, 2012

Lovely

Det här har varit en riktigt trevlig och allmänt bra dag. Dels har jag fått lite hushållssysslor gjorda i form av tvätt och disk, blomvattning, påfyllnad av kattsand och ja en massa sånt, omplantering av chiliplantan - därtill har jag hunnit äta familjemiddag och dessutom spela en hel del GTA och som grädde på moset; umgås en massa med Johan!
Först var han här och hälsade på mig och Axel, sen hade vi andra ärenden på varsitt håll (då jag åt middag) och sen var jag hem och tittade hur han hade det och blev bjuden på lite god grekisk sallad - jag hade ju redan ätit - och ett par chokladkakor. Och te. Te, fick han här också, i mina fina tekoppar. Det var premiärdrickning ur dem då, och det smakade gott.
Ja, det blir nu ett rätt ihoptryckt inlägg, i och med att The Spiral alldeles strax börjar på ettan och jag sen måste sova (och nyss kom hem från Johan), men ja, hoppas min glada anda lyser igenom. Trevligare söndag än på länge!

Imorgon:
Kurs på SL HQ.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, september 08, 2012

It's not easy having yourself a good time

Det var trevligt hos Lollo igår, annat kan man inte säga. Men cyklingen var kanske inte riktigt lika trevlig, i ärlighetens namn (jämfört med tidigare gånger jag har cyklat dit och därifrån vill säga).
På vägen dit var det alltså jag och Klas som cyklade och han hade för sig att det fanns en bra genväg som sen visade sig inte finnas och istället tyckte han att vi kunde gena över Kvisthamrabacken, för att slippa cykla upp för en annan backe i och med att han blev rätt trött bara av att cykla upp för Bergsbacken. Kvisthamrabacken kan man inte cykla upp för, eller ja, varken jag eller han kunde i alla fall, och det var kämpigt nog att leda upp cyklarna. Därtill var det nygrusat eller ja, vad man nu kallar det extremt finkorniga grus som mer eller mindre är packat damm, i liftspåret som vi gick i, så fötterna och cyklarna sjönk ner någon centimeter hela tiden. Gjorde inte underverk för mina converse, men det var tur att jag hade de grå.
På vägen hem var Johan också med, men då var det istället kolsvart och tempot gick i en rasande fart där jag var tvungen att vara antingen först eller sist i och med att Klas varken hade lyse fram eller bak på sin cykel, så jag hade lite svårt att hänga med i den pågående diskussionen mellan de båda.

Men jag ska inte gnälla, det var en trevlig kväll med god grillning - om än att jag kände mig lite snål som hade med mig hamburgare som stod i blek kontrast till alla andras saftiga köttstycken.
Louise var förstås en strålande värdinna, sin jag är glad att få ha i min vänkrets.
Övriga närvarande var förutom jag, Klas och Johan även Emma och hennes pojkvän Jonathan, samt Louises kompisar Malin och Linda. Facebooklöse kollegan Seth var också på plats ett tag.
Glatt gäng!

Hemma var jag vid... 2-tiden, tror jag, och då fick jag med mig Axel in också. Han var väldigt uppe i varv till en början, men kom snart till ro så fort jag lade mig i sängen. Där låg han med mig till klockan blev ungefär åtta, då han märkte att jag vaknade till och då började trampa runt och slicka på de delar av mig som stack ut från täcket (alltså inget mer än hand och ansikte) och allmänt pocka på frukostuppmärksamhet. Och jag kände att jag ändå inte kunde somna om, trots de inte jättemånga timmar av sömn bakom mig, så jag klev upp och gav honom mat.
Själv åt jag inte, i och med att jag ville få löpningen avklarad idag och inte skjuta upp den till imorgon, då det dels är soligt och fint väder idag - vilket jag inte har en aning om det är imorgon också, plus att jag eventuellt ska hälsa på hos Johan imorgon, eller om han kommer hit och hälsar på Axel. Och mig.
Men anledningen till att jag inte åt var inte att jag satte igång med träning på en gång. Nej, hualigen, sån självplågare är jag inte. Kroppen var ju trött, så jag ville att den långsamt skulle piggna på sig över lite GTA: San Andreas och så åt jag lite senare en rätt kraftig frukost så att jag skulle stå mig till klockan 13 och då ge mig ut och springa, så att jag på så vis hann med att lyssna på P4:as härliga lördagsprogram som håller på till 13. Knattetimmen är ju mitt favoritprogram på lördagar. Något oklart varför, men jag gillar det verkligen - och det håller alltså på mellan 12-13 varannan lördag.

Sen blev det således styrketräning först och sen löpning. Idag blev det en delvis ny sträckning av min vanliga runda, för att komma runt det som i förra veckan var en sjö som jag inte riktigt tror har sinat än, mitt i spåret. Den här sträckningen blev längre än min vanliga runda; 13,17 km. Jag kände att benen inte riktigt var i topptrim, men jag sprang ändå på 1:03:00, vilket ger ett snitt av 4:47 minuter per kilometer, och det är ändå rätt bra.

Efter dusch fick jag ett ryck och slängde ihop en chokladbollssmet som nu står och stelnar till sig lite i kylen, så om en stund ska jag väl rulla bollar och sen rulla dem i pärlsocker. Egentligen tycker jag kokos är godare rullmaterial, men ibland får man ta vad huset bjuder på.
Barnsligt gott är resultatet oavsett.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, september 07, 2012

Tired

Suck, jag har ju sovit middag idag och känner just nu att det enda jag vill göra är att sova. Trist känsla.
Men men, det blir nog inte mycket med det. Visst, jag skulle hinna ta en lur innan jag ska cykla iväg och grilla hos Lollo, men jag vill allt prioritera att skriva det här halvtaskiga inlägget och sen spela lite.
I och för sig kan energiförlusten bero på att jag fram till alldeles nyss var i städartagen, innan dess i diskartagen, innan dess i ätartagen, innan dess i matlagningstagen, innan dess i cykla på stan och köpa vin-tagen och innan dess sov jag alltså. Det har således flutit lite vatten under broarna sen dess.

Som det verkar ska jag och Klas cykla ut dit tillsammans (men han svarar lite dåligt just nu, så helspikat är det väl ännu inte), Johan kommer cyklandes ganska långt senare i och med att han slutar 19:00 - och det på Tekniska, kundvärd som han är, men hem ska vi cykla tillsammans. Förmodligen inte jättesent heller, vilket nog är bra om jag ska orka ta tag i saker som behöver göras imorgon också. Fast trevligt lär det bli!
Jag har ingen riktig koll på hur många det är som kommer heller, merparten cyklar ju inte och dessa har jag inte brytt mig om att organisera dit-  och hemresa med. Men en del från jobbet blir det ju, samt några av Lollos andra vänner. Det blir säkert trevligt!

Axel, min lilla oförbätterlige katt, han fortsätter vräka i sig igelkottens mat, och han går gärna fram och nosar i skålen även när igelkotten ligger alldeles bredvid och solar. Var nästan så att jag hoppades att han skulle gå lite för nära igelkotten och få känna på taggarna, så att han kanske insåg att den matskålen inte är hans att äta ur, men nej, han höll sig på en svanslängd avstånd.
I övrigt är det kul att ha en igelkott så nära, de är ju väldigt fina djur må jag säga. Och de håller ju orm borta, vilket är bra här där det faktiskt finns en del huggorm. Sigge, Axels look-a-like blev biten för inte så länge sen. Hoppas Axel klarar sig från det.

Hm, men spela lite nu då. Sen duscha och allmänt fräscha upp sig (mig) och på det; en trevlig kväll.
Blir kalas!

Ordet är fritt, nu är det ditt.