fredag, augusti 31, 2012

Almost forgot this part

Jag känner att jag släpar efter med både kvalitet och kvantitet i bloggen just nu. Alltså, jag brukar ju hävda att jag satsar mer på kvantitet än på kvalitet, att jag bara pladdrar på till dess att orden eller tiden tar slut för mig - men jag vill nog faktiskt innerst inne att pladdret ändå håller någon form av nivå. Det räcker om mina ögon är de enda som ser nivån, och den tycker jag har saknats lite de senaste dagarna. Jag har ju tagit en massa bilder som jag hade tänkt lägga in här, men även ikväll sitter jag vid min bärbara dator i soffan och är för slut för att orka starta upp tröskverket i sovrummet där bilderna ligger, så det blir inte idag heller.

Det är inte helt undra på att jag är trött idag heller, för jag har varit igång från fem imorse till nyss då jag dels har jobbat och på både delning och efter jobbet har storstädat i två omgångar, plus att mat har lagats och ätits.
Men det är ointressant.

Istället måste jag lyfta fram framgångarna i kattlivet.
Igår bestämde jag mig att det var dags att låta Axel gå ut och få vara utan både koppel och sele och också utan mitt sällskap - jag gick in och lagade mat, men behöll dörren öppen.
Inledningsvis höll han sig här på vår lilla innergård och smet tydligen in hos grannen under mig, något han har varit sugen på väldigt länge. Hon är också kattägare och har nog inget emot det vad det verkade som, men jag var inte helt förtjust i att höra att han hade ätit upp sir Benjamin Vivers mat. För hennes katt heter just så.
Men sen försvann han ur sikte när jag tittade ut och han syntes inte till mer den kvällen, trots att jag gick flera rundor och ropade och letade innan jag gick och lade mig. Först resulterade det i att sir Benjamin Viver kom in till mig, och senare då jag gick och skramlade med torrfoder, ja då kom Snurre, kvarterets gangsterkatt, som ett skott. Men ingen Axel.
Så han fick tillbringa natten ute.

Imorse klockan fem öppnade jag dörren och ropade iförd endast mitt täcke (och kalsonger), men han kom heller inte då.
Jag ska inte säga att jag var orolig, men jag var inte helt pigg på att han skulle vara borta i flera dagar såhär det första han gör.
Men, innan jag cyklade till jobbet gick jag en längre runda och ropade lite - och då, då kom han från en av de båda byggarbetsplatserna!
Det kändes så skönt, som en bekräftelse på att jag vet att han vet att det här faktiskt funkar. Han kan vara ute och gå var han vill och sen komma tillbaka.
Han var inne när jag cyklade till jobbet första gången, men andra gången - trots regn, ville han gå ut, så han var sen ute hela andra halvan av arbetspasset också trots konstant regn. Det verkar inte han inte låta sig rädas av.
Just precis nu ligger han vid mina ben och sover så djupt att jag kunde peta honom rakt på nosen utan att han rörde en min - något som han annars brukar vakna med ett ryck av. Inte för att jag brukar peta honom på nosen så ofta, men en och annan puss siktar jag ju dit om jag kommer åt.
Men jag kan inte nog poängtera hur skönt det känns, som om den verkliga harmonin har lagt sig nu. Han har nästan inte jamat något alls idag, vilket mina öron är tacksamma för.

Igår hände något lustigt på jobbet, förresten!
Jag skulle innan min delning resa med en kollega från stationen till garaget och gjorde just det också. Jag vet inte vad han heter, det är någon för Norrtälje ny förmåga, men som tidigare har kört buss i Örebro visade det sig. Vi pratade lite om skillnaderna mellan att köra i Örebro och Norrtälje, han tycker att det är rena semestern att köra här i jämförelse, och det är ju intressant att höra.
Sen vet jag inte riktigt hur det kom sig, men jag frågade lite på skoj om han hade flyttat till Norrtälje eller pendlade från Örebro, men han svarade då att han har köpt en lägenhet i Norrtälje. På Flygfältet. Konversationen följde ungefär såhär:
"Åh, på Flygfältet? Där har jag också bott. Drottning Kristinas väg eller?"
"Ja just det, i huset närmast rondellen."
"Men det är ju precis där jag har bott! Vilken port?"
"I höghuset, G."
"Men du skojar med mig! Det var ju där jag bodde också!"
"Jaså? Ja det här är en etta en trappa upp."
"Är det sant?! Då bor du ju i min gamla lägenhet!"
För det gör han minsann, och har tydligen gjort så sen i maj. Han som köpte av mig ägde den alltså inte ens ett år - men så blev han ju rätt svårt sjuk också. Han kan inte ha gjort något alls med lägenheten annat än att möjligen ha tillfogat fler hål i tapeten för tavelkrokar och sånt, men tydligen gick det att sälja lägenheten till ännu högre pris än vad jag gjorde - jag sålde för 485 000, min kollega köpte den för drygt 500 000. Jag kommer inte ihåg exakta siffran tyvärr, men ja, det är ju anmärkningsvärt ändå. Själv köpte jag den ju för 225 000 för bara fem år sen.

Nu är jag i stort sett redo för sängen, men jag ska försöka titta på fredagsfilmen i svt1, Offside.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, augusti 30, 2012

On the road again

Åh nu blev det inte som planerat alls, jag tänkte att jag skulle sitta vid min stationära dator och skriva ett långt inlägg med många bilder, men nu sitter jag istället med den bärbara i soffan och halvtittar på Plus samtidigt och känner att det inte är någon idé att ägna någon större tid åt varken blogg eller tv nu egentligen, då jag borde gå ut och locka och pocka på Axel som har varit ute sen 18-tiden - men nu utan att ha rymt utan medvetet lössläppt från min sida, om han inte ska vara ute hela natten det första han är såhär i helfrihet eller vad jag ska kalla det.
Å andra sidan är det nog inte hela världen, han är ju från början van att vara ute dygnet runt. Men jag ska gå en liten runda nu och se om jag kan hitta honom, annars får han helt enkelt vara ute.
Oro är inget jag känner än, så kanske att jag får sova riktigt gott i natt, om det inte blir hjärnspöken istället för jamande som håller mig vaken nu.
Men jag pratar så mycket illa om honom känner jag, jag kan inte understryka nog mycket att jag verkligen gillar min Axel!

Men som sagt, ut en runda nu!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, augusti 29, 2012

Ever fallen in love with someone you shouldn't've fallen in love with?

Imorse/i natt eller när det nu var, vaknade jag och fick frispel utan dess like. Eller ja, imorse var det ju, jag klev ju upp ja. Axel hade jamat i flera timmar och när jag klev upp såg jag på nytt en kissfläck på golvet i köket. Alltså, jag var på vippen att kasta ut honom med huvudet före (en kort stund, innan jag lugnade mig), blodet kokade verkligen i mig och nivåerna av adrenalin och alla såna där substanser i kroppen sköt säkerligen i höjden. Störd sömn tär verkligen på humöret och att ta hand om avträde där det inte ska vara, det är påfrestande också det.
Jag börjar ana hur småbarnsföräldrar har det. Men småbarnsföräldrar älskar sina barn ändå - och jag älskar min katt ändå.
Men jag har kommit fram till att jag inte kan vänta till 17:e september - börjar han jama i natt så kliver jag upp och öppnar dörren för honom, sen får han vara ute så länge det behagar. Han vet var han bor nu, utgår jag ifrån.

Jag har bara kört 677:an idag, varationsmässigt nog. Vägen mellan Norrtälje och Rimbo har jag trafikerat inte mindre än åtta gånger under dagen, men vägen mellan Rimbo och Uppsala blott fyra gånger. Dessutom ställde jag upp och tog en tidigare avgång från Norrtälje till Uppsala då någon form av missförstånd eller liknande, gjorde att kollegan som skulle köra avgången 7:00 inte visste om att hon skulle köra den förrän väldigt kort inpå, så hon hann helt enkelt inte ner. Jag var på plats från Rimbo vid ca 7:10 och hörde Louise prata med trafikledningen och erbjöd mig då att ta den avgången istället för 7:30 som jag egentligen skulle köra. Louise hade samma idé och trafikledningen godkände det, så istället för kisspaus drog jag iväg på en gång. Men blåsan var inte så väldigt fylld, så det gick bra.
Däremot var det en viss stress med anslutningarna, i synnerhet den från Åby till Arlanda - men inte mindre än två gånger fick jag bekräftat från trafikledningen, att den bussen skulle vänta på mig. Men när jag kom till Åby, låg jag på fem minuters försening (jag hade buss 2199) och där stod ingen gul buss...! Jag har aldrig varit med om att 806:an har haft någon större försening i icke-halt väglag, så jag tror ju att den åkte utan att vänta. Men jag kontaktade sen trafikledningen en tredje gång för att få klarhet i det, och de bedyrade att de verkligen hade ringt upp och fått bekräftat att den skulle vänta, men jag misstänker att polletten kanske inte trillade helt ner gällande att jag inte avgick 7:30 utan 7:00 från Norrtälje. Jag kände att det låg en viss förvirring kring det, och det ändrades aldrig på vårt intranät heller.

Mary, som var den som skulle ha kört 7:00, var sen väldigt tacksam när vi fick radiokontakt, men jag tycker att det är så självklart att vi måste ställa upp och hjälpa varandra när vi kan. Och kan, kan man ju inte jämt. Men ibland kan man faktiskt, och det är värdefullt för den som behöver hjälpen, och framför allt är det värdefullt för passagerarna - även om de förmodligen kommer se dig som sen snarare än som en räddare i nöden - de vet ju inte vad du gjorde och har offrat. Men någonstans måste man ändå tro lite på karma tycker jag, gör något bra för andra och andra gör förhoppningsvis något bra för dig.

I buss 2199 är radiomottagningen på FM-radion helt kass, så istället lyssnade jag på musik från telefonen via handsfreeplutt i ena örat och kom då att lyssna på Buzzcocks Ever fallen in love där textraden som har rubriksatt detta inlägg förekommer - och det slog mig att jag tänkte "ja, varenda jäkla gång". Utom en då. En enda person har varit kär i mig samtidigt som jag varit kär i denne, men det tog slut och var ju på så vis inte rätt heller.
Sorgligt.

Hm, jag borde ta ut de två kexchoklad:ar jag har i jackfickan till min regnjacka medan jag kommer ihåg det. Igår när jag var ute med Axel så träffade jag på grannen under mig (som jag så ofta gör när jag är utanför lägenheten) och hon hade tydligen vunnit två kilo på Gröna Lund, så jag fick två 55-grammare. Väldigt snällt!
Jag har väldigt trevliga grannar här i mitt hus, i alla fem övriga lägenheter. Det är kul!
Fast somliga pratar mer än andra, får man igång vissa så är det sen ingen hejd på dem.
Bäst tycker jag dock om treårige Wille, han är så jäkla charmig och vill alltid prata med mig när vi träffar varandra.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, augusti 28, 2012

He lives a lonley life

Ser jag tillbaka på denna dag så känns det ju som att jag har varit ledig, men jag har ju faktiskt jobbat - fast mellan 4:09 och 8:53. Sen sov jag och hade därefter en ledig dag från 11:30 ungefär.

Men men. När jag cyklade till garaget vid 3:50 var det riktigt kallt, jag ångrade rätt snabbt att jag inte hade tagit mössa, men jag var ju redan på väg då och tänkte att det ju än
då blir varmare sen. Tomkörde till Rimbo först, för att köra första 639:an mot Söderhall - så tidigt på morgnarna måste Rimbos befolkning som vill åka till Stockholm, samsas med norrtäljebor från Söderhall, där de får kliva på 676:an. Men, de får inte möjlighet att åka med den första 676:an, utan med den näst första. Kanske tur det, för annars hade ju jag behövt börja jobba än tidigare. När jag lämnade garaget stod ju alla 25 dubbeldäckare på plats, det är en inte helt vanlig syn.
En bra buss fick jag också. Jag väntade mig något gammalt skruttigt, men jag fick en relativt ny och fin röd ledvagn, 0078 och det var ju tacknämligt. Den behövdes också, då jag stundtals fick många passagerare.
Mysigt att köra i mörker, och jag märkte på mig själv att den tidiga uppstigningen inte gjorde sig påmind så länge det var mörkt. Det var först när det blev relativt ljust som jag gäspade en första gång. Men först var det ju soluppgång, och om än att jag inte såg solen stiga hur horisonten, så var det ju bra vackert ändå.

Efter 639 tomkörde jag till Norrtälje för att mer eller mindre direkt köra 621:an till Åkersberga 5:31. Innan jag avgick hann jag efter visst panikartat rotande i min ryggsäck, överlämna en etikett med mitt namn till Gustaf, som han ska sätta på mitt skåp på Karlavägen för att rädda det från att bli uppklippt. Jag har nämligen inte möjlighet att göra det själv, då jag är helt befriad från Stockholm denna vecka. Det är ju tråkigt då jag inte får träffa Johan, men i övrigt är det rätt skönt att emellanåt få andas lite. Å andra sidan är variationen inte jättestor den här veckan, då det blir mycket Uppsala istället.
Gällande skåpet då, så är det förhoppningsvis ingen fara även om mitt namn inte kommer dit, för jag såg idag information om att det bara är en förare som hade anmält att få ha kvar sitt skåp, och efter lite samspråk med ansvarig chef, så visade det sig att den ende föraren var just jag, så de ska ha koll på mitt skåp - hoppades hon.
Det är himla bra att ha ett skåp där, för jag kan gott tänka mig att flera gånger göra så som jag gjorde i maj eller om det var början av juni, att ta med tränings- och duschgrejer och ge mig ut och springa på de delade passen där.
Å andra sidan så har jag ju rekordsällan delat där inne. På min första grupp så hade jag det två gånger i veckan, på min andra en gång i veckan och nu... när jag förvisso sitter på samma schemagrupp till namnet, som den andra, nu tycks jag ha det en gång ungefär var tredje vecka eller något sånt. Det är ju bara att salutera! Första schemagruppen var rätt deprimerande, då var det vinter och kallt, Johan hade inte börjat då och allt jag gjorde med min tid var att försöka sova bort så mycket som möjligt. Tyvärr går vi ju dock mot vinter igen.

Jag vände från Åkersberga med linje 620 klockan 6:35 och då hade ju jag varit igång och jobbat rätt länge, men det var ju fortfarande rätt tidig morgon, men av och till glömde jag av det och sa hej snarare än god morgon till passagerarna. Fast ja, så länge jag hälsar får jag... eller rättare sagt de vara nöjda. Jag är ju nöjd när jag får svar, vilket jag får från långt ifrån alla. Det är mig en gåta varför vissa behandlar mig som luft när jag hälsar, men det är å andra sidan inget att hänga upp sig på.
Däremot blev jag i det närmaste överväldigad då en kille i 10-12-årsåldern klev på och innan jag han säga något, själv sa god morgon. Det händer inte varje dag! Sen undrade han när bussen enligt tidtabellen skulle passera hans hållplats och konstaterade (med en humoristisk ton) att jag var två minuter sen.
Det fanns inte riktigt tid för mig att förklara att det inte är fysiskt möjligt att ligga exakt i tid på varje hållplats - för det är det inte. På många linjer är det väldigt snålt tilltaget med tid i början av och mitt i linjen, för att det sen istället blir gott om tid i slutet så att man där inte blir sen. Det är ju dock lite debakel då för passagerare som har anslutningar att passa mitt i linjen och inte i slutet.

Till sist körde jag runt ett varv runt Lohärad, först via Svanberga skola, med 654:an. Jag gick ju själv i Svanberga i högstadiet och det var ju bra länge sen jag körde den avgången då man åker ner dit, så det var kul att återse skolan. Men det var inte ett återseende gällande högstadiedelen - för den jag gick i fanns inte längre. Och tur är väl det, för det var ju baracker som inte var ämnade att stå permanent, men som ändå blev tämligen permanenta i sådär tio år - men nu stod där fina och fräscha lokaler, vad det såg ut som.

På min lediga dag då, som jag sen vaknade upp från har jag dels promenerat lite med Axel, både med och utan koppel (vilket på sista promenaden innebar att jag fick ligga på backen och locka och pocka vid en grannveranda då han jagades in av inte mindre än två andra katter. Totalt var det tre katter där inne alltså; Axel, Sigge och en okänd. Sigge tror jag mest busade med Axel, och vice versa, men den där tredje verkade mer barsk. Han lade sig och vaktade med fräsande ljud nära hålet in under verandan, så Axel vågade sig inte fram förrän jag hade jagat ut honom med en sopborste. Och även då tog det ett tag innan han kom fram.
Det här kattägandet öppnar nya sociala dörrar i grannskapet märker jag, jag pratar mer och med fler grannar nu än tidigare - företrädesvis andra kattägare.

Jag har även varit på Jysk och investerat i ett nytt litet vitrinskåp som jag fick syn på där häromdagen, som jag sen monterade ihop. Faktiskt gick det relativt smärtfritt och enkelt, trots att det var från Jysk. De anvisningarna är ju inte direkt glasklara och delarna... hrm, kanske inte tipptopp där heller. På slutet gjorde jag lite som jag själv tyckte och hoppade över vissa delar, ,en det blev bra ändå.
Däremot fanns inte de täcklappar som enligt anvisningen skulle sättas på de stora... ja, de där som man vrider runt så de låser fast skruvar av en viss sort - har ingen aning om vad de heter - de fanns inte med, så jag fick cykla till Jysk en gång till och be om den - bara för att få veta att de inte hade några på lagret och att de skulle skicka efter så att jag kunde vänta mig dem om sådär fem arbetsdagar.
Mitt nya vitrinskåp behöver jag i och med att jag håller på att utöka samlingen av porslin i serien Gröna Anna. Och nu är jag lite sugen på att investera i nya finglas också, när jag fick så mycket plats över.
Men från de vunna auktionerna häromdagen börjar jag bli smått nervös då jag snabbt fick mail om vad samfrakt med de båda ekipagen (från samme säljare) skulle kosta istället för de båda separata, men sen jag förde över pengarna och också har mailat och bett om att få bekräftelse på det och när han skickar iväg porslinet - har jag inte hört något. Men jag får väl ha is i magen och avvakta lite till, innan jag vidtar åtgärder för det.


Där står det nu.

I övrigt har jag gjort mitt bästa för att få middagssällskap idag, frågade de singelvänner jag har här i Norrtälje i tur och ordning om de ville komma och äta spaghetti och köttfärssås hos mig, men jag fick inget napp och fick i vanlig ordning sitta ensam och äta min mat.


Det gick de miste om 1.


Det gick de miste om 2.

Nåja, får väl kanske ha bättre framförhållning nästa gång.
Igår förresten, glömde jag ju att skriva här, blev jag äntligen av med min reavinstskatteskuld! Den summan har dock krympt allteftersom, tacknämligt nog. Den första preliminära uträkningen från mäklaren sa att jag kunde vänta mig ungefär 55 000 kronor, nästa var mer kring 50 000. Men, i och med att jag annars hade fått tillbaka en del, så landade det nu på 43 504 kronor. Det minskade mitt sparkonto en hel del, att få dän den klumpen - men det finns en hel del kvar och nu vet jag ju att allt verkligen är mitt och att jag verkligen har sparat ihop till allt själv också. Om ett par månader är jag tillbaka uppe på sexsiffrigt skulle jag tro. (Observera att sexsiffrigt inte är detsamma som sex nollor efter en etta)

Nu på kvällen bajsade Axel alldeles utanför kattlådan. Igen. Jag förstår inte riktigt det där att han oftast inte har några problem med att gå på lådan, men ibland väljer att göra sitt på golvet istället. Jag ryter ju ifrån och trycker ner nosen på honom i det han har gjort så som jag både har läst och hört att man ska göra, men än har det inte mycket till effekt. Jag hoppas dock att det där ska lösa sig när han får gå ut, för nu de senaste gångerna ute har han ju både kissat och bajsat ute också.

Ung och bortskämd har börjat igen, programmet som är lite sådär halvjobbigt att titta på, dels ungdomarna som känns helt blåsta och i avsaknande av verklighetsuppfattning och sen föräldrarna som å ena sidan tycker att det egna barnet är bortskämt, men samtidigt ska sitta och försvara sitt eget barn då det är föräldrarna som i samråd ska utse den bäste och den sämste, och så småningom börja skicka hem de sämsta.
Men lite halvunderhållande också, alltså.

Imorgon kör jag linjerna: 677, 677, 677, 677, 677 och... 677. Variation, som sagt.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, augusti 27, 2012

3000

I och med att jag inte har bakåtbloggat på bra länge nu, så är det här just nu mitt 3000:e inlägg på denna blogg. Det må jag säga!
Hörde på radion idag, en komiker som sa att om alla twittrare slutade tvittra och ägnade sig åt romanskrivande, så skulle de få ihop till en roman på ett år eller något sånt.
Men jag då? Jag twittrar ju inte, jag skriver ju ofta kilometerlånga inlägg? Hur lång tid skulle det ta för mig? Och hur många genomsnittliga romaner kan man tänka att dessa 3000 inlägg är?
Jag har ingen aning, men det vore kul att veta. Den typen av statistik roar mig.
Och jag vill ju skriva en roman någon gång, det är ju bara så jäkla svårt att få ihop alla lösa delar som den här spretiga hjärnan vill ha med. Och svårt att hitta disciplinen.

Igår gjorde jag något jag knappt aldrig har gjort! Jag rensade bland mina facebookvänner och tog i och för sig inte bort jättemånga, för de flesta vill jag ju faktiskt vara vän med, men jag tror närmare 20 stycken rykte. Såna där som jag inte vet varför jag är vän med och som aldrig är aktiva och lägger upp något själva och aldrig heller ger sken av att intressera sig för det jag lägger upp. Då kan det få vara. 393 dalade jag ner till från 409, så mer exakt 16 fimpade jag - men jag fick en ny också. Sigges husse, min granne, Kim.

Idag stod klockan på 4:40, men Axel började jama rekordtidigt - redan vid tvåtiden, så det var inte helt välkommet, om jag så säger. Jag borde se till att han inte sover så mycket på kvällarna, så kanske han sover mer på nätterna. Har jag tur så roar han sig själv under vakenheten. Att han klättrar i sitt klätterträd eller leker våldsamt med sina leksaker (vilket också skapar ljud), det stör mig inte så mycket - men jamandet är ju mer som ett rop på mig, som skär in i den djupaste av sömn.

När jag skulle cykla till jobbet så hittade jag inte min arbetsjacka, så jag tog istället min natotröja för första gången på "andra sidan" sommaren och cyklade iväg. Jag hade ju alltså inte märkt förrän då att jag hade glömt jackan i någon buss, så jag kunde bara hoppas att någon vänlig själ hade lämnat in den på driften - och så var det också.
Men det var ändå tur att jag glömde jackan i och med att jag annars inte hade tagit natotröjan - för det var kallt.
Första bussen jag hade blev det aldrig någon vidare värme i heller, så jag var allmänt kall trots min tröja. Att sitta i jacka och köra är inte så bekvämt, men ja, det hade jag väl gjort annars i värsta fall, om jag bara hade haft den utöver min kortärmade unformsskjorta och än mer kortärmade väst.
Det börjar bli dags för långskjortorna att återvända, verkar det som. Hösten är dessvärre här.

Tidsreglera vid Håknäs brygga är inget jag behöver göra speciellt ofta, men idag fick jag stå där i två minuter.

Efter min tur till Vätö hade jag rast på garaget i en halvtimme varpå vilken jag pratade en del med Björn, i princip den ende som fanns nere i fikarummet och han frågade om jag hade fyllt i "undersökningen" från Kommunal - och jag hade inte en aning om vad han menade.
Men tydligen vill facket få in enkäter från alla gällande hur man vill jobba, via ett formulär man får kryssa i. Vettigt, fast jag har svårt att tro att alla kan få precis som de vill.
Två av frågorna tyckte jag dock var svåra att besvara:

Jag vill inte köra 676
[JA]    [NEJ]

Jag vill inte köra stadsbuss
[JA]    [NEJ]

Alltså...
"Ja, jag vill inte köra 676.", "Nej, jag vill inte köra 676". Och lika med stadsbussen. Okej, om man inte vill köra 676 eller stadsbuss är det ju lite enklare - men om man faktiskt vill då? Är det JA eller NEJ som markerar det? Om JA hade varit JO hade det kanske varit lite tydligare.
Jag skrev ett eget alternativ, för jag vill köra 676 ibland. Oftare än stadsbuss, men den vill jag också köra ibland. Hela dagar stadsbuss tycker jag är mer hjärndödande än hela dagar 676.

När jag sen skulle köra igen, meddelande föraren som kom in med bussen jag skulle köra iväg med, att det var två killar i den som hade somnat och ville åka med tillbaka till stationen.
Okej, tänkte jag - jag skulle ju ändå köra ner som 651:a. Men när jag kom in i bussen såg jag att de fortfarande sov djupt där 18 meter in i bussen. De vaknade inte när jag startade motorn och inte när jag stängde av den heller, så vid busstationen fick jag knuffa till dem båda och säga att det var dags att kliva av om de inte ville åka med tillbaka mot Uppsala. Yrvaket och på engelska frågade den ene efter bussen mot Stockholm, så jag undrar hur långt de hade rest egentligen. Jetlag?

Efter jobbet cyklade jag per omgående iväg och gjorde ärenden på stan. Jag var in i djuraffären och köpte en leksak och kattmynta, jag tittade in på Mormors prylar och frågade om de möjligen hade någon Gröna Anna-tekanna, i och med att jag åter är igång med servissamlandet. Igår ropade jag hem tekoppar, fat och sockerskål & gräddkanna (två separata auktioner) på tradera. En tekanna vill jag förstås också ha, så jag tänkte att jag kunde titta där. Där fanns ingen, men där fanns tekoppar istället. Kanske hade blivit billigare om jag hade köpt dem där. Men men.
Jag cyklade vidare och gjorde stopp i affären som har öppnat där Ford sålde bilar förut, vid badhuset - som nu är till salu;

Slå till?

Det visade sig dock inte vara någon affär för mig. Typ som Överskottsbolaget, fast mycket mer begränsat sortiment. 

Till sist cyklade jag hem via Jysk där jag köpte en sophink till badrummet, en sån med pedal och lock. Den jag tidigare hade, hade lock men ingen pedal. Och hål i locket.
Nu när jag fyller sophinken där inne med kattlådepåsar mest hela tiden, känns det bra om det är så stängt det bara går.

Två promenader med Axel har det blivit, och på båda uträttade han sina behov ute. Det gillas, om än att det kanske inte ser helt bra ut när han gräver ett hål i täckbarken i en häck och bajsar där i. Men han gräver ju igen gropen efter sig, så jag ser inte riktigt vilken skada det gör. Det är ju inte en sandlåda som barn gräver i.

Nu ska jag nog börja röra mig mot sängen. Imorgon hoppas jag att alarmet ljuder innan katten, för imorgon ska jag upp 3:10. Det är sanslöst tidigt. Sanslöst!
Men jag slutar ju innan nio också, och i motsats till idag, ska jag imorgon ta mig en lur när jag kommer hem. Idag har jag varit bra sugen, men jag vill ju somna tidigt ikväll - så det hoppas jag är just vad jag nu kommer att göra.

Förresten! Jag fick ett ryck och bakade en kladdkaka idag. När jag precis hade hällt i smeten i formen kom jag på, lite för sent, att jag hade glömt att smörja in formen. Men men, den har hållit ihop rätt bra ändå!
Fast jag vet ju hur det kommer bli nu. När jag inte har något att bjuda på, då tenderar det att titta in någon gäst - och när jag har något att bjuda på så kommer ingen och jag får äta upp den själv.
Folk i min närhet tycks ha en period av tätare umgänge med varandra nu ändå, så den blir gott sällskap till mig och min sötsugna mage!

Ordet är fritt, nu är det ditt.
 



söndag, augusti 26, 2012

Oh rainy day

Det är så härligt med lediga söndagar när helgens alla måsten klarades av dagen innan.
Fast nu har jag ju ändå ett konstant måste i form av min katt som jag likt en hundägare går på promenad(er) med varje dag. Ja, och så har jag ju handlat och dessförinnan matplanerat också, men det går ju ändå relativt fort.
Dock inte fort nog idag, för under tiden jag var och handlade, passade Axel tydligen på att pressa sig ut genom ett öppet fönster - öppet ett par centimeter i nederkant och barnspärrat för ytterligare öppning. Det var tydligen tillräckligt för honom.
Jag fick nu inte riktigt samma typ av panik som sist han rymde, nu tänkte jag mer att jag vet ju var han brukar vilja gå när vi går på promenad, så jag klädde mig för att gå en sökrunda och laddade fickorna med kattgodis och koppel och sele. Jag var beredd på att gå en relativt lång runda, men jag behövde bara gå ett hus bort, innan jag fick syn på honom, Sigge (en grannkatt som är väldigt lik Axel i sin täckning... eller heter det teckning när det gäller pälsar?) samt Sigges husse... Kim? Hm, jo, snokande på facebook bekräftade det. De nosade på varandra (katterna) och Kim övervakade. Jag vet inte riktigt om han förstod att Axel hade rymt igen eller inte, men det var bra att han var där i alla fall, för rätt som det var började Sigge fräsa åt Axel (som inte riktigt responerade på mina lockrop) och då sprang han och gömde sig under en bil - och Kim kunde tala om vilket håll han rörde sig åt under bilen och jag kunde därmed vara beredd att fånga in och försöka få på selen.
Seleförsöket var dock dömt att misslyckas, så min tanke om att gå en promenad direkt utan att gå in först, gick i stöpet.
Istället fick jag lyfta in honom och passade då även på att packa upp de torrvaror som jag lämnat kvar på bänken innan jag gick ut för att leta, åt brunch och hängde tvätt.
Sen gick vi på promenad.
Axel var lika ovillig som oftast när det sen skulle till att gå in och på allmänt grinigt humör när vi väl var inne - vilket också gjorde mig på grinigt humör, i och med att han två gånger hade ner en värmeljushållare i glas från Iittala från sovrumsfönstret. Den är dock robust och håller för det lilla fallet, men likväl vill jag inte att han river ner saker.
Jag har redan rensat i mina fönster för att ge honom sittplats, men helt tomt vill jag ju inte ha.

Jag cyklade senare, (första cykelturen då det inte regnade) till Harsjövägen för en lunchmiddag med familjen. Där blev vi alla överraskade då det ringde på dörren och min morbror och hans fru kom på spontanbesök från Gävle. De hade tydligen vaknat tidigt och inte vetat vad de skulle göra med dagen riktigt och alltså åkt hit. Inte enbart på chans att få träffa oss, utan också för att gå på Gant och Edblads - två favoritaffärer för dem.
Det var ju trevligt att träffa dem, men jättelångvarig blev jag inte, då jag känner ett ständigt ansvar att när jag kan, inte vara borta så länge från Axel så länge jag tvingar honom att vara inne - nu med alla fönster helt stängda.

På hemcykelturen öste regnet ner och har sen gjort så mer eller mindre hela kvällen. Nu skymmer det, så jag kan inte riktigt se ut om det regnar eller inte, men hemskt grått på himlen är det åtminstone, så det skulle inte förvåna mig. Men jag har ju regnkläder och gummistövlar, så jag klarar mig rätt bra.

Hemma fick jag ett ryck att orkestrera om i mina köksskåp. Har en tid tänkt på att byta skafferiskåp. Först tänkte jag en enkel rokad mellan de två smala skåp på varsin sida om spisfläkten, som delade på skafferibördan, med det stora dubbelskåp bredvid glas- och tallriksskåpet där jag hade lite mer porslin och ugnsformar och bakbunke och sånt, men det visade sig att vissa saker ur det sist nämnda skåpet var för breda för att få plats i de smala sidoskåpen som tidigare var skafferi.
Så då blev det till att plocka ur alla mina överskåp, utom glas- och tallriksskåpet, och klura ut hur jag bäst skulle organisera allt.
Det tog lite tid, men jag är tämligen nöjd. Axel fick en egen hylla för sin mat i ett av smalskåpen, där även en hylla fick bli ämnad för spishällsrengöringsprodukter, receptpärm och förkläde. I övrigt blev det mer ordning och mer reda.

(eh, jo nu behöver jag inte tvivla på om det regnar eller inte, nu öser det med fullt dån ner)

Sen lade jag mig trött som en tok i soffan och såg klart filmen jag inte orkade se mer än sådär 40 minuter av igår, men det var snudd på att jag somnade även nu. Och Axel låg bredvid mig och sov tyngre än vanligt, han märkte inte när jag pussade honom på nosen, eller lyfte hans tass och sen släppte den vind för våg ner mot soffan.
Då passade jag på att smyga ut i köket och ge honom middag, så att han för en gångs skull inte skulle behöva tjata sig till den, utan istället bli glatt överraskad när hungern lockade honom dit snarare än ljuden från när jag häller upp mat.

Imorgon startar en ny vecka. Tidig sådan, inledningsvis. Imorgon börjar jag 5:37, vilket kanske inte är hysteriskt tidigt, men på tisdag börjar jag ju 4:09. Sen blir det bättre, med starter strax efter 6:00 resten av veckan - men då desto senare hemkomst förstås.
På tisdag slutar jag ju 8:53 och imorgon 11:51 - helt överkomligt.

Jag har för tillfället återupptagit mitt tidigare jagande på tradera efter delar till min Grön Anna - servis. Jag är på jakt efter tekoppar, tekanna och övriga te-attiraljer. Så larmet är ställt nu för två auktioner som slutar mellan 21 och 22. Håll tummarna!

Ordet är fritt, nu är det ditt.


lördag, augusti 25, 2012

Rimstuga med Lotta Skoglund

Minsann, nuförtiden har blogger/blogspot ändrat så att den visar tiden för publicering längst ner efter varje inlägg, istället för tiden för när bloggfönstret öppnades. Därmed kan man se att igår fick jag det lite lätt stressigt. Jag publicerade klockan 13:37, skulle sen kasta i mig en banan och cykla till jobbet och vara på plats 13:45. Något gick fel i min tankebana där kan jag säga, det var först när jag åt bananen som jag insåg hur lite tid jag hade på mig. Men jag expressåt och expresscyklade. Signade dock in en hel minut för sent, men det tycktes inte någon ta någon notis om. Jag av gick i tid mot Uppsala i alla fall.
Fast när jag stod vid stolpen och skulle åka, kom en man och ställde sig med stirriga ögon utanför dörren och frågade när jag skulle köra.
Jag: "Om... åtta sekunder."
Han: "Oj fan, jag kommer, jag kommer!"
Han lade fram en remsa och jag stämplade honom till Rimbo och började rulla. Han blev dock stående med sina stirriga ögon (ja, jag tror absolut att han var påverkad av något) och sa rätt som det var:
"Åtta sekunder... Vet du vad det rimmar på?"
"Nej?"
"Jo men lyssna här: Åtta sekunder... Lotta Skoglund! Vet du varför?"
"Eh... nej?"
"Jo, åtta rimmar på Lotta... och sekunder på Skoglund! Och Lotta Skoglund bor ju i Rimbo och håller på med hästar."
"Ah, okej, ja säger du det så."

Sekunder och Skoglund? Rimmar inte helt vackert kan jag tycka.
Han fortsatte babbla en stund om saker som rimmade, om vilka Lotta Skoglund känner och om en bussförare han kände som jag skulle hälsa till. Jag kommer dock inte ihåg vad han sa att han hette, så det blir inget av med det. Men jag vet åtminstone vilken bussförare han menade.
Hur som helst, det var ju lite komiskt än än att jag hade föredragit att inte ha de där stirrande ögonen på mig då jag körde, men han satte sig ju - och jag fick ju vara tacksam att vad han än hade tagit gjorde honom sugen på att berätta om saker som enligt honom rimmar, snarare än att han hade blivit aggressiv.

Till och från Uppsala var allt jag körde på andra halvan av dagen - men det räcker ju gott, det tar drygt tre timmar med den lilla paus man får där inräknad.

Kvällen blev av slappaste sort, jag gick och lade mig redan innan klockan 22:00 och började då läsa Låt den rätte komma in, som tillsammans med tre andra böcker av John Ajvinde Lindqvist äntligen kom från Bokus. Jag lade därmed genast undan Revolt av Robyn Young som jag hade lånat av pappa. Den kom jag inte så långt i, men så tilltalade den mig inte riktigt heller. Den borde kanske ha gjort det i och med att jag nyss har tittat på Svärdet och Spiran och den här också handlar om ungefär den tiden och kungliga intriger och sånt - men ja, det fångade mig ändå inte. Det är lite samma sak som med Arn-böckerna av Jan Guillou, de tyckte jag heller inte riktigt om. Fast filmerna gillade jag desto mer.
Hur som helst så kände jag direkt att Låt den rätte komma in passar mig desto bättre.

Axel som ibland har en ovana att börja jama mitt i natten/väldigt tidigt på morgonen, gjorde just det vid 3:30-tiden då jag inte alls var sugen på att kliva upp en ledig helg. Inte vill jag ge honom mat den tiden heller, då det visserligen tystar honom för stunden, men också är en alldeles för tidig tidpunkt för frukost. Det får han bara i undantagsfall om jag måste kliva upp så tidigt. Som på tisdag, då börjar jag 4:09, så då måste jag ju kliva upp ungefär en timme innan. Hutlöst, hutlöst tidigt. Men jag får sluta klockan 8:53, så det är ju ändå rätt godtagbart. Hem och sova lite och vips så har jag en ledig tisdag framför mig.
Jamandet denna morgon fick jag tyst på genom att spruta lite på honom med min strykspruta. Oftast behöver jag inte ens spruta med den, bara sikta på honom - då blir han rädd och springer iväg och är tyst en lång stund. Men nu kände jag att jag verkligen ville göra en markering då jag inte var sugen på att kliva upp än en gång, så jag tryckte alltså på avtryckaren nu.
Och tyst blev det.
Sen kom han, en ganska lång stund senare, lommandes tyst in i sovrummet och hoppade upp i sängen och lade sig. Där är han dock inte så himla smidig alla gånger, han kliver runt lite hur han vill på min kropp innan han lägger sig till ro, och han väger ju ändå en 6-7 kilo, så det känns. Men hellre det än det konstanta jamandet.
Jag vet inte om jag har poängterat det, men han jamar alltså högt, inte tyst och försynt som man kan säga att exempelvis Herbert gör i jämförelse. Mamma och pappa tycker att han "pratar" rätt mycket, men jag vill nog påstå att det inte är någonting i jämförelse med Axel.
Men jag vill ju tro att allt blir bättre när han blir utekatt på riktigt igen.

På promenader har han fått idag, nu på kvällen gick vi upp till Färsna gård och spanade in den lite. Det verkade väldigt spännande!
Han kommer få ett väldigt stort strövområde om det nu blir så att han kommer gå där vi har gått, sen när han är fri att gå var han vill. De andra katterna här i området har jag aldrig sett så långt borta, så han kanske får en fördel på så vis.
Å andra sidan är det kanske inte en fördel för mig, om jag någon gång vill ropa in honom.

Nu ska jag nog lägga mig och se en film. Fast egentligen är jag trött och vill lägga mig och läsa.
Hm, trött ja. Jag kanske ska inflika att jag idag sprang min 12,24 kilometer långa bana på rekordtid; 58 minuter och 31 sekunder. Visserligen bara sexton sekunder snabbare än förra gången, men det handlar alltid om sekunder i förbättring. Dessutom fick jag ju sakta in två gånger inför en jättestor vattenpöl som täckte precis hela "vägen" och dessutom terrängen runtomkring, så hur jag än gjorde så blev jag åt ena hållet plaskblöt om ena foten och sen åt andra hållet lika plaskblöt om den andra.
Hur som helst, 12,24 kilometer på 0:58:31, det ger en snittid på 4:47/km och det får ses som en rätt bra tid, tycker jag.

Daniel smsade långt senare och undrade om vi skulle ta en joggingtur, men när jag såg det hade jag dels druckit vin och sen hade jag ju även den där rundan i benen, så det kändes inte helt motiverat - och dessutom var det för sent då han redan hade motionerat då jag såg och besvarade sms:et. Men initiativet gillar jag!
Potentiellt skulle det kunna bli en massa springade för mig framöver då Daniel vill ha allmänt sällskap, Mattias vill ha hjälp att komma upp i mina tider och Johan vill överhuvudtaget bara komma igång och börja springa - när han flyttar hit. I och med att ingen av dessa mig veterligen klarar min runda på min tid så måste jag ju också behålla ett ensamt löppass, så jag får förbättra mig själv också. Jag skulle nog bli galen om jag blev tvungen att springa mycket långsammare och kortare - och bara ha det som min träning, det skulle kännas som att jag förtvinade mina muskler och försämrade min kondition då.
Men om jag alltså behåller min träning och utökar den med sällskapsrundor, då blir det ju istället tvärtom och dessutom så mycket trevligare!
Tyvärr går löpsäsongen mot sitt slut, sakta men säkert. Klart, vissa år är det snöfritt långt in i december, men förr eller senare kommer den och då springer jag inte i spåret. Visst att det går att springa på plogade gator och så, men det blir inte riktigt samma sak.

Som sagt; film nu. Eller bok?

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, augusti 24, 2012

When nothing else matters

Jag tänkte att nu minsann, ska jag ta mig tid att skriva ett ordentligt inlägg kring hur jag känner och så - och se till att ha avsatt rejält med tid åt det. Fast tiden här på min delning springer onekligen iväg, om mindre än en timme börjar jag jobba igen och jag måste innan jag cyklar iväg både trycka i mig en banan och rolla uniformen någorlunda fri från katthår.
Men klart, jag kan ju börja och autospara och sen fortsätta ikväll, om jag inte hinner ordentligt.

För hur mår jag egentligen? Innerst inne? Jag börjar inse att det inte är guld och gröna skogar. Alltså, det har jag kanske aldrig trott (åtminstone inte på väldigt länge), men det börjar kännas mer tydligt nu. Eller är det en höstdepression bara, som gör det tydligare?
Man ska ju se till det fina man har här i livet, men det är ibland svårt att nöja sig med det.
Nu har jag åtminstone en katt som livskamrat, och honom ska jag inte förringa även om jag ibland blir trött på honom. Men det blir man väl på alla livskamrater? De är inte oälskade för det.
Kär är vad jag vill bli, i annat än en katt. Eller ja, kär är jag väl redan, men det är först nu på sista tiden som jag verkligen har insett att det är en olycklig kärlek och att jag inte har något att vinna på de känslorna, bara att förlora.
Jag vet inte vad jag gör för fel som dels blir kär där det inte är lönt att bli och som dels inte kan få någon att bli kär i mig. Okej, jag försöker kanske inte jätteofta, men jag "dejtar" ju åtminstone ibland. Nu så sent som i tisdags - vilket jag tyckte var rätt trevligt, men redan hade räknat ut att det inte skulle bli mer än så - men även om vi sagt att vi skulle låta det stanna vid vänskap på grund av flytt till Sundsvall så fick jag nu på sms veta (i och med att jag ifrågasatte tystnaden), att vänskap nog inte är att tänka på heller; vi hade ju ändå inget gemensamt.
Toppen. Alltså, det är inte det som slutgiltigt trycker ner mitt huvud under ytan, men det lyfter verkligen inte upp mig heller.

Något som trycker ner mig djupare är snarare barn-faktorn.
Min vän och kollega Daniel skrev i förrgår en statusuppdatering på facebook som löd "Jag ska bli pappa!"
Det glädjer mig verkligen, misstro mig inte på det - men kommer jag någonsin få skriva en sån statuspost?
Jag tvivlar väldigt skarpt på det. Men jag vill så outsägligt gärna!

Jag kan tro att jag ger ett sken av att vara god och glad bland folk som träffar mig och som jag tycker om, och det är ingen falskhet, för jag blir såklart glad när jag har dem jag tycker om omkring mig och allt som oftast blir jag glad på jobbet också (vilket oftast inte är ett "också", i och med att det är där jag träffar folk jag gillar), men inget mynt har väl bara en sida?
Såhär ser min baksida ut. (Nej, det är inte fri tolkning på den; jag menar av myntet.)

Det är tur att jag har min humor ändå, utan den skulle jag falla fritt och landa platt.

Och så nog om känslorna och mer på hårdfaktan:
Idag har jag delat och körde först till och från Åkersberga med en buss som jag bara har kört en gång tidigare; 4896, som är en Carrus, men inte en av Keolis gamla. Den är inte mycket att hurra för på många vis, men jag gillar den ändå. Dels bara av de faktum att det inte är en 55-vagn, men också för att den hade fullgod radiomottagning hela vägen och att den dessutom har finessen att man kan spela musik även i passagerarutrymmet. Passagerarutrymmet... det låter ju som att det vore en liten del av bussen, men det är det ju inte riktigt. Nåja, jag uttrycker mig nog klart nog för att förstås.
621 dit och 620 hem körde jag, och på hemvägen var det rena turen att jag hajade till när bussen talade om att den ville skylta om sig. Det är inte alltid jag läser bokstavskombinationerna som står där, för numera förkortas alla destinationer enligt fyrbokstavsmetoden. Men nu stod där både LÄSK och GULD, vilket jag tyckte var lite festligt - men innan det stod det även MUKV, vilket jag förstod måste vara Murkelvägen.

Omskyltning.

 Murkelvägen är alltså en hållplats som inte ligger på den ordinariekörvägen, och där jag aldrig har varit. Eller åtminstone inte sen jag fick utbildning på 624:an och körde den, vilket jag gjorde någon enstaka gång under Keolis-tiden. Således hade jag inget som helst minne av hur det såg ut in på den vägen som jag ändå var någorlunda säker på att jag skulle in på.
CTL visste inte så mycket mer om saken heller, och passagerarna ställde sig också frågande, då bussen inte har svängt in där tidigare på den avgångstiden, den här veckan. Men en snäll kvinna satte sig på rallysätet och var backup till mig, ifall jag mot förmodan inte skulle hitta - men det var ju inte svårt alls.
Det svåra låg i att komma runt, Carrusar är av den något sämre svängradien och det var trångt med små stolpar mitt i vägen å ena sidan och häck å andra sidan. Således körde jag långt ut i häcken för att undvika stolparna.
Det kan dock ha varit så att stolparna var av mjuk och fällbar sort, men det ville jag ju inte chansa på.
Det andra svåra låg i att svänga vänster ut från den vägen, tillbaka på 276:an. Det var konstant trafik, men till slut stannade en bilist från vänster för mig då det inte kom några från höger.
Såna bilister är verkligen guld värda! Och läsk! Jag gav henne tummen upp, men jag kom sen på att hon borde ha fått en slängkyss också.

Jag skulle egentligen tomköra upp till garaget från stationen när jag väl kom dit, men jag såg att det stod horder med folk vid 651:ans hållplats och såg ingen 651:a någonstans (det brukar krylla av dem vid just den tiden), så jag skyltade om och körde som en 651:a till Vårgatan och garaget därefter.
Jag vet egentligen inte om man får göra så, men jag ser inget fel i det - det ger mig kortare körväg till garaget och jag stjäl inte betalande passagerare från ordinarie linje, då det är en sån linje där vi får betalt per kilometer och inte per passagerare. Men någon får väl reprimandera mig för min goda kundservice då, om det skulle vara fel att göra så.

På min långrast började jag med att gå en sväng med Axel.
Han vill alltid gå ut på ängen jag har här runt knuten och idag var inget undantag. Men när vi sen började ta oss tillbaka hemåt via en stig, blev han plötsligt jätterädd när det kom ett gäng... ja, jag törs nog skriva att de hade olika former av funktionsnedsättningar, så han sprang in i den omgivande vegetationen snabbare än jag hann med och kopplet och selen trasslade in sig alldeles, så till slut satt hela katten fast i en en (läs: antal och sen trädsort) och jag hade hela skogen i ansikte, hår och kläder.
Jag fann ingen annan råd än att ta av honom koppel och sele, för att få loss honom - vilket fick till följd att han gömde sig än mer otillgängligt. Men jag fick tag i honom till slut och fick faktiskt på sele och koppel igen. Då gick vi med rätt bestämda steg hemåt.
Han gick faktiskt självmant upp för trappan - vilket han minst sagt inte gjorde igår. Igår hade han världens mest tjuriga och trotsiga kroppspråk när han förstod att vi var på väg in. Inte idag.
Men däremot var han inte jättesugen på att gå in när vi väl var uppe, han hade velat ligga ute i solen på framsidesbalkongen och tvätta sig - men det fick han inte.
Så vi gick båda in och tvättade oss på respektive front, och han har inte sagt ett pip om det.
Annars brukar han jama missnöjt och länge när vi kommer in efter en promenad. Så jag tolkar det som att han kanske känner en viss trygghet här nu, som han inte kände där ute?
Eller jag vet inte, kontentan är att det är skönt att han känns någorlunda nöjd.

Jag hann minsann, och det var ju fint att få med lite av framsidan av myntet också.

En tur till och från Uppsala väntar innan den lediga helgen, som dessutom ska bli en trevlig sådan.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, augusti 23, 2012

Words like violence

Jag har så lite tid, energi och lust.
Eller lust har jag, men kanske inte fägring stor.

Hur som helst, tänkte jag bespara mig ett par tusen ord genom att vara desto frikostigare med bilder, inbillar mig att jag tjänar tid på det, som i sin tur kan generera energi. Plötsligt har jag där en vinnande kombination, om det nu var så att lusten faktiskt var med mig hela tiden. Det är dock lätt att den springer och gömmer sig, främst när energin dalar.
Hm, jag känner redan här att jag är på väg in i det sedvanliga pladdret som kan bli kilometerlångt, och det var ju inte vad jag hade tänkt.

Ett par ord om dagen tycker jag nog att jag kan få med:
Jag har alltså jobbat mellan i runda slängar 5-18 idag och inte haft delat samt bara kört stadsbuss. Det är lite fokusdödande, två gånger missade jag att passagerare hade plingat och släppte av dem alldeles för långt efter hållplatsen och mot slutet då jag körde Grindexpressen, denna mer eller mindre värdelösa inrättning som så få åker med, då längtade jag bara hem,
Men i övrigt har dagen varit trevligare än väntat. Generellt mer folk än vanligt (vanligt sett till sommartidtabellen) åkte med och en äldre dam var så himla söt, jag fick förklara massor av hur stadsbussarna kör och vilka tider de går från olika ställen och hon var så tacksam och gullig. Hon skulle fira en hundraåring på Grinds Servicehus, för övrigt. Kanske någon som min syster har jobbat med, förra sommaren? Hon sommarjobbade ju där då.

Men nu blir det bildspel!

 Jag ville fota våra promenadskuggor, men Axel hann in i bild.

 Construction site utanför mitt sovrumsfönster.

 Här kommer det stå ett gäng nya BoKlok-hus inom en relativt snar framtid.

Saknar gethagen lite, den var tystare och behagligare än maskinerna som bullrar.


När man pratar med CTL och måste manövrera med samma hand som mikrofonen hålls i, så blir det trassligt.


 Grädde på moset i min stadsbusskörning; jag fick köra 651:an med en av de allra nyaste bussarna!



Fin som snus, men suddig bild. Bah! 

 
På Grindexpressen hade jag inga passagerare. Då var jag tvungen att leka med skyltningen för att få en och annan mungipa att åka upp.

Bus!
 





Husses arm må se ut att vara av tändsticketjocklek, men den är mysig att ha runt sig.

Ordet är fritt, centrerat och ditt.

onsdag, augusti 22, 2012

To disappointed to be disappointed

Än en kväll ligger jag i min soffa och tittar på Dallas. Ack, vad ska det bli av mig?
Ikväll har jag dock inte Axel här i min absoluta närhet, han surar under min säng över att han inte får gå ut och för att jag till slut röt ifrån åt hans "jag vill gå ut"-jamande.
Skulle inte förvåna mig om det kommer ligga antingen en bajshög eller en kisspöl någon annanstans än i kattlådan så fort han kan klämma fram något sånt - det känns som han använder det som ett vapen mot mig.
Han går oftast på lådan, men igår bajsade han alldeles utanför den och idag kissade han på vardagsrumsgolvet och sånt gör han bara när jag är hemma, aldrig att något sånt väntar på mig när jag kommer hem från jobbet.
Märkliga katt!
Men jag gillar honom hur jag nu än får det att låta, han har fina sidor också.
Det är kul att gå på promenad med honom, han blir bättre och bättre på att gå i koppel varje dag känns det som. Fast han blir för nervös när cyklister och bilister far förbi, så då försöker han fly längre bort än vad han kan. Men i övrigt går det bra.
Jag hade en tanke om att jag någon gång nästa vecka ska låta honom få gå ut utan koppel, men så kom jag på att han ju inte är färdigvaccinerad ännu, och att jag kanske borde vänta till det är klart? I så fall ska vi kämpa på med varandras tålamod till 14:e september.
Men jag gnäller mer än jag borde nu känner jag, han har inte gått mig på nerverna mer än han har varit väldigt härlig.
Till exempel tyckte jag att det var lite roligt nu när jag kom hem och han blev så till sig så att skuttade hit och dit och inte såg var han satte tassarna, och klev rakt i min bananflugefälla - alltså en lösning av vinäger, honung och diskmedel (som står i skåpet under diskbänken, som jag öppnade för att kasta något).

Men nog om Axel.
Det har varit fantastiskt skönt med sovmorgon även idag, liksom jag hade i förrgår. Samma tjänst då som nu, med start 13:18. Två varv Stockholm på det och båda gångerna där fick jag kvalitetstid med Johan, vilket alltid är lika trevligt. I Norrtälje regnade det dock sju resor värre än i Stockholm, så jag höll mig mest i rastlokalen på min rast där.
När jag körde tillbaka till Stockholm andra gången hade det bildats en hel sjö på Stockholmsvägen utanför Statoil, där var hur mycket vatten som helst och bilarna svängde runt i andra filer för att undvika det mesta av det, men jag kände att det inte var lönt att svänga runt - jag bromsade upp lite så att det blev en rätt stor lucka mellan mig och framförvarande bilar, sen gasade jag på allt jag kunde (vilket inte blev någon rivstart, om du trodde det. Det är svårt med automatväxlade bussar som väger sådär 26 ton), för att undvika att eventuellt fastna. Och alltså, de vågorna som slog upp kring bussen, de var då inte att leka med!
Men rätt häftigt ändå alltså, tycker den lille buspojken inom mig.

Det vet inte alla förresten, att jag var en buspojke? Eller att jag är en, snarare? Det har väl blivit buss med mer glesa intervaller numera, och nu är jag ju inte lika nära samma folk hela tiden som jag tidigare har varit. När jag jobbade på förskolan hände det att vissa ur personalen råkade ut för mina busstreck.

Hm, jag undrar jag, om jag missuppfattade det som jag igår tyckte var en trevlig promenad? Varken igår eller idag har jag fått minsta respons på det, så kanske var det bara jobbigt att promenera med mig?
Det lägger jag kanske ingen större värdering i, men det känns bra hopplöst att hitta kärleken. Jag vet ju precis var jag vill ha den, men där kommer jag inte att få den. Och där jag får den... vet jag inte om jag vill ha? Äh, det skrev jag mest för att det lät bra.
Men jag är trött på att leta och tvivla.
Och nej, ingen behöver säga till mig att man inte ska leta efter kärleken, att den kommer när man minst anar. Jag har varit intet oanande också - det har inte heller funkat.

Av tonen i dagens inlägg att döma kan man ju tro att jag har ätit ett par citroner till middag - men nej, jag är faktiskt inte surare än vanligt. Jag vet inte riktigt varför jag håller så sur profil idag.

Imorgon har jag en tjänst som går under namn 1064, en tjänst som knappast kan bli mycket värre. Det är en tjänst som kräver inte mindre än fyra A4-papper för att få med allt som ingår i den. Man kör bara stadsbuss, har sju olika bussar under dagen, börjar 5:09 och slutar 18:07 och tjänsten är inte delad! Ramtiden ligger på 12 timmar och 58 minuter, arbetstiden 11 timmar och 37 minuter. Rasten är på stationen! Det är helt uppåt väggarna, kliver jag upp vid fyra och ska jobba till efter 18 så är jag i rätt stort behov av att få ta en tupplur mitt på dagen, men det ges det inte utrymme för.
Och den här tjänsten lär återkomma minst en gång var sjätte vecka. Jippi!

Nej nu ska jag ta min dåliga attityd och gå och lägga mig.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, augusti 21, 2012

War does not determine who is right - only who is left

Så sitter jag här ännu en kväll och tittar på Dallas. Jag vet inte riktigt varför, jag har ju egentligen ingen riktig relation till det annat än att jag vet att det gick på tv:n i min barndom, men jag tror inte att jag tittade mer än något enstaka avsnitt och mest gillade jag nog vinjetten och musiken till den. Men ändå fastnar jag även nu.
Fast jag undrar lite hur TV4's strategi ser ut, när de slår på stort med Dallas, Robinson och Fångarna på Fortet, program som alla var stora på 90-talet (Dallas även bra mycket tidigare och Robinson även senare) - inte så dagsfärska idéer direkt. Men det är kanske just det som är det vinnande konceptet om tv-tittarna? Det funkar ju tydligen på mig. Jag menar, jag tittar ju inte särskilt mycket på tv, men ändå så såg jag stora delar av Robinson nu innan Dallas också. Och det är ju ändå ett program jag kände mig helt klar med då någon gång då det försvann från SVT.

Men tv hit och dit. Jag har ju varit på en form av dejt idag. Eller ja, kanske mer av en "lära känna en ny vän"-träff, för vi har väl mer eller mindre redan bestämt att det inte är jättelönt att satsa på så mycket mer, då han flyttar till Sundsvall nu i slutet av veckan.
Det var dock riktigt trevligt. Planen var att vi skulle fika någonstans på söder, men stället han hade tänkt ut var framför allt ett glasställe och ingen av oss var jättesugen på glass i det surmulna väder som rådde. Så vi gick lite planlöst runt och letade efter något annat fik men kom så småningom fram till att det nog var lika trevligt att bara promenera, och det tyckte jag verkligen, jättetrevligt!
Promenaden kom att sluta vid Tekniska, där han försvann ner i tunnelbanan ungefär två sekunder innan bäste Johan kom gåendes mot mig, men han pratade i telefon med Louise och såg mig inte först, så han missade den potentielle dejten.
Jag stod med honom sen och hade allmänt trevligt i någon dryg timme innan jag åkte hem.

Inledningsvis satte jag mig som en vanlig passagerare på bussen hem och pillade på telefonen och lyssnade på musik, men i höjd med Söderhall tyckte jag att tiden gick så otroligt långsamt, så jag gick fram och satte mig i trappan och pratade med min kollega Eva resten av resan. Tiden går oändligt mycket snabbare då!
På resan in satt jag dock som en vanlig passagerare och halvsov mer eller mindre hela tiden. Jag var under slutet av min arbetsdag (slutade klockan 12) jättetrött, och när jag kom hem var jag jättehungrig och jag hade absolut inte tid för både powernap och ätning, utöver den dusch och den numera obligatoriska socialiseringen med Axel, som också skulle hinnas med på en dryg halvtimme jag hade på mig innan jag skulle vara på garaget för skjuts ner till stationen.
I och med att jag bor mycket närmare garaget än stationen, så tar jag ju gärna fördel av det då jag ska åka buss privat, att jag ser till att kolla upp i förväg, att det finns någon som ska tomköra ner till stationen ungefär den tid jag vill åka, och åker jag hem med någon som ska tomköra upp till garaget. Det får ju dock bli mer av en chansning, men nu när jag hade tillgång till Johan och hans lista över 676:orna, så kunde jag se vilka vagnar som inte tycktes ha någon retur åter till Stockholm och således alltså skulle till garaget efter ankomst till Norrtälje.

Det där ätandet jag fixade förresten, var korv med bröd. Och tyvärr så hade jag lite för bråttom då jag stekte de djupfrysta varmkorvarna. De blev tämligen mörka på utsidan och tämligen kalla på insidan. Men jag hade inte tid att göra annat än att äta det ändå.

Hm, precis i detta nu såg jag en reklamfilm för djurförsäkringar - och det får mig att undra när mina papper för Axel ska komma hem. Jag har ju tecknat en försäkring för honom över internet, men jag antar att den inte börjar gälla förrän jag har fått hem de papper som ska hem, där eventuell påskrift och sånt ska skickas tillbaka.

Och apropå det så fick jag fakturan för min dator häromdagen - ett bra tag efter att själva datorn kom. Jag hade ju nästan hoppats att de hade glömt bort den fakturan, men det hade de såklart inte. Däremot så stod de vid sitt löfte om att låta mig slippa fraktkostnaden, då de överskred den utlovade frakttiden grovt i och med ett misstag från deras kreditföretag som missade att okej:a mig, trots att de hade ringt och kontrollerat att jag är jag.

Nu är jag åter jättetrött och imorgon har jag sovmorgon igen! Underbart! 13:18 börjar jag jobba.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, augusti 20, 2012

Like the desert miss the rain

Idag har jag nog inte så jättemycket att säga, och det är lika bra det, för jag försöker faktiskt titta lite på Dallas nu samtidigt, men om det ska bli något blogginlägg och dessutom komma i säng i tid, så måste det bli lite parallellkör. Men det blev ju inte direkt enklare av att Axel kom och lade sig i mitt knä (där jag också har datorn)... Så ja, jag rundar väl av redan nu.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, augusti 19, 2012

Surströmming

Idag var dagen då jag för första gången i mitt drygt 25 år långa liv provade på surströmming - något jag länge har velat prova då jag har tänkt mig att det nog skulle kunna passa mig. Lukten hade jag ingen aning om, men jag har ju hela tiden fått höra att det luktar för jäkligt.
Fast jag ska börja i rätt ände;
Det var mamma och pappas granne och vän Anna på "övfre" som bjöd in och hade ordnat jättefint med förtuggssnittar och fördrinkar och allt möjligt, och sen dukade fram en massa tillbehör och till sist själva surströmmingen. Men det luktade inte så vansinnigt äckligt som jag trodde. Klart, det luktade ju inte gott, lite som om man åker igenom Skutskär en dag när vindarna ligger "fel". Flugorna drogs ju dock som... flugor till allt som stod på bordet, så det var kanske inte jättefräscht.

 Louise intog sin mest skeptiska min när hon fiskade upp en surströmmingsfilé.

Jag intog mitt positiva tänkande och lastade in sista tuggan av min klämma.

Själva surströmmingen i sig var inte riktigt vad jag hade hoppats på. Nu hade jag i och för sig förhållandevis lite surströmming bland mina tillbehör på tunnbrödet, men då jag väl kände smaken, så tyckte jag att det framför allt smakade salt och sen lite åt det unkna hållet. Men nu ska jag inte klanka ner så mycket på surströmming, det är ju värt att prova ändå, för vissa tycker ju verkligen att det är jättegott. Jag sällar mig dock inte riktigt i det ledet.

Jag och Louise (som var klart yngst i skaran om 13 personer - alla utom jag boende på Harsjövägen eller i dess absoluta närhet), smet sen ifrån kalasen efter desserten, bra mycket tidigare än alla andra. Hon följde med mig hem och var med mig ut och gick med Axel i koppel, spelade tv-spel och gör sig nu redo att sova i min bäddsoffa.
Visst, det är söndag och visst, jag jobbar imorgon - men jag börjar först efter klockan 13, så det är ju sovmorgon deluxe. Hoppas bara Axel också medger detta. Denna kväll tycks han rätt ojamig, så det kan innebära att han under natt/tidig morgon kommer gå loss på den fronten. Men öppnar jag bara balkongdörren så brukar han tystna, åtminstone ett tag. Helst ska han ju ha mat också, men som i natt, då han väckte mig 3:12, då tycker jag att det inte är tid för frukost. Jag äter ju inte den tiden på dygnet i och med att han får mat de tider jag äter (om jag är hemma), så bör han inte heller äta då. Men ja, han resonerar nog annorlunda. Förmodligen resonerar han som så att han skulle äta konstant om han fick.
Det kan jag ju förstå på ett sätt. Om magen verkligen var bottenlös, då skulle det ju vara rena njutningen att få frossa hur länge som helst på allt det goda är i livet.
För att äta kan ju verkligen vara att njuta. Men kanske inte av surströmming.

Från det ena till det andra;
På tisdag har jag en dejt. Det är nog nästan första gången det verkligen har kallats dejt från motsatt håll också - även om premisserna redan är rätt klara (över att vi vill lära känna varandra som vänner). Men vänner kan man ju aldrig ha för många av!

Igår såg jag förresten fjärde och sista delen av Svärdet och Spiran, och det må jag ju säga är en makalös bra serie, även om jag har sett den förut. Men det är ju rätt länge sen, jag köpte dvd-boxen direkt jag fick syn på den efter att ha sett serien på tv, men jag har inte öppnat den förrän nu för ett par dagar sen.

Rekommenderas, om du inte har sett den.

Nu, tid att sova.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, augusti 18, 2012

Tre i en

Nu är jag där igen. Ja, inte att klockan är jättemycket, men jag skulle hemskt gärna vilja se sista delen av Svärdet och Spiran, och det är ju avsnitt som är en timme och fyrtio(två) minuter vardera, så det går inte av för hackor.

Men jag måste ju få ner lite av den senaste tidens händelser, som ännu inte har nedtecknats.

I torsdag, då jobbade jag ju kväll och skrev dagens inlägg innan jobbet, så jag hann ju inte få med Uppsala-turen då.
För jag började med att köra till och från Uppsala och på vägen dit såg himlen mot slutet av resan mycket intressant ut, det var liksom ett rakt streck som gick tvärs över himlen, där det bortåt (mot Uppsala) plötsligt blev mer eller mindre kolsvarta moln och åt andra hållet var blått och vita luftiga moln om vartannat.
Och mycket riktigt så började det ju regna, ett skyfall utan dess like. Så jag bestämde mig rätt snabbt för att inte kliva ur bussen på min paus innan återfärden, vankade av och an på de 18 meter jag hade till förfogande.
När jag sen skulle köra hem så klev det på ungefär två, kanske tre passagerare vid Uppsala centralstation (utgångsläget), varav en var en ung kille som undrade hur han skulle göra för att skicka smsbiljett, vilket jag förklarade medan han satte sig på rallysätet längst fram och knappade.
Och där blev han sen sittande, hela resan igenom, pratandes med mig! Hur trevligt som helst, han var liksom ingen sån där galenpanna, sjukligt sällskapstörstande eller allmän bussnörd, utan en helt "vanlig" människa. Honom kände jag nästan att jag ville bli vän med!

När jag kom tillbaka från Uppsala och hade rast på stationen så kom så småningom Gunnar in med en 676:a och blev sen stående väldigt länge på avstigningshållplatsen (inte 676:ans, utan alla andras), så jag var ju tvungen att gå fram och fråga vad han väntade på - och tydligen hade han en djupt sovande man omborde där uppe på övervåningen, som det inte gick att få liv i. Han hade försökt allt från att skrika i högtalarna, till att klappa med händerna framför ansiktet på honom, ruska honom och ja, allt möjligt - utan resultat. Sånt tycker jag är riktigt läskigt.
Han hade puls och andades, så Gunnar var inne på att han kanske hade tagit något preparat av något slag, vilket ju förstås inte var helt otänkbart.
Men jag slogs ju av att han ju faktiskt kunde vara diabetiker som av en eller annan anledning hade extremt lågt blodsocker - då är det ju livsfara.
Hur som helst så var väktare på väg och även ambulans.
Jag var tvungen att köra iväg innan jag fick upplösning, men jag fick sen höra att ambulansen fick liv i honom och att det inte var diabetes, utan någon form av medicin eller liknande.
Men ja, som sagt, jag tycker att det är läskigt med sovande människor som inte vaknar när man försöker väcka dem. Det har hänt mig ett par gånger också.

Igår då, berörde jag ju att jag åt lunch med Johan, vilket i vanlig ordning var trevligt. Vi åt kycklingkebab och det är ju riktigt gott.
Men innan dess, då jag gick igenom bussen för att kolla om det fanns något kvarglömt, då hittade jag två enkronor på ett säte - och jag har ju en gång förut hittat precis samma sak! Då såg jag det som "dricks", men alltså - tänk om det verkligen är någon som medvetet lämnar kvar två kronor när han eller hon är nöjd med resan? Det är kanske inte så sannolikt, men inte omöjligt. En gång är ju ingen gång, men två gånger är ju faktiskt en tendens.
När jag kom hem sen, såg jag att jag hade fått ett flyttkort från Mattias. Det var rätt gulligt tycker jag, i och med att jag redan har varit där. Men jag vet å andra sidan inte när han skickade dem - men det borde han ha skickat efter att jag var där. Annars är postgången minst sagt snigelsam.
Det är den å andra sidan med mina böcker också - de kommer ju aldrig! Fast det är mer troligt att det är bokus som sniglar.
Hur som helst så hade han adresserat mig så som många gör, att jag bor på Färsnagatan 11T - vilket är fel från både hitta.se och eniro. Jag bor på Färsnagatan 11E. 11:an har bara upp till F, så T vet jag inte var de har fått från. Men jag har skrivit och ändrat på hitta nu åtminstone.
Jag har aldrig skrivit något flyttkort till honom, så det glädjer mig ju alltid när andra tänker på sånt till mig som inte jag har tänkt på till dem, det får jag ju se som ett slags tecken på att andra bryr sig om mig.

Idag har jag varit flitig på alla fronter!
Jag började med att äta en banan och sen styrketräna och löpträna; 12,24 kilometer på 58 minuter och 47 sekunder, vilket ger ett snitt på 4 minuter och 48 sekunder per kilometer, vilket är ett av mina bättre snitt! Ändå tyckte jag att det var lite för varmt, kom inte ut förrän klockan 11.
Men jag sov rätt länge också, till följd av att jag igår dels kom i säng sent och att Axel istället för att jama på morgonkvisten, då jamade vid läggdags. Vet inte hur länge han höll på, men han höll mig vaken ett tag i alla fall.
När jag kom hem och hade stretchat och ätit en frukost smörgås och druckit ett glas tomatjuice (inget jag brukar dricka, men jag skulle ha det till ett recept förut, och det som blev kvar måste ju drickas upp), samt tagit en dusch, så drog jag igång med stor... nej det gjorde jag inte alls. Först gick jag ut med Axel i koppel en sväng. Det gick jättebra, han börjar snudd på bli följsam i kopplet nu också. Det ska ju ske i hans fart, och det funkar inte att dra i kopplet och få honom att gå dit jag vill, men om jag går i den riktning jag vill att han ska gå, så går han rätt snart åt det hållet då han märker att det tar emot åt andra håll, istället för att streta i just motsatt riktigt, vilket han mest bara gjorde då jag först testade kopplet här inne.
Det som går mindre bra är kanske att gå in igen, för det är han sällan sugen på. Jag vill ju att han ska gå upp för trappan av egen maskin, men han är aldrig klar när jag känner mig klar, så jag fick lyfta.
Sen drog jag alltså igång med storstädning.

När jag väl var klar med den var jag tämligen matt, och det är en känsla som har suttit i sen dess. Så nu ska jag parkera rumpan i soffan i vardagsrummet och titta på sista delen av Svärdet och Spiran.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, augusti 17, 2012

Spira

Åh vad dumt! Klockan är jättemycket och jag skulle egentligen vilja skriva ett inlägg som förmodligen hade blivit ett par hyllmeter långt (sådär som det blir ibland), men jag har ju åter börjat titta på Svärdet och Spiran, denna underbara filmatisering av Ken Follets bok "Pillars of the Earth", och jag vill se en till del nu!

Men får jag välja och vraka bland något av det jag egentligen vill skriva massor om, så blir det ju om min Axel. Jag börjar tro att han är riktigt intelligent, eller så är det bara så vansinnigt slumpmässigt med allt. Som det här att han bajsade på köksgolvet två gånger. Det kan ju ses som ohyfs och revolt, i och med att han innan det gick på låda. Och efter. Men det kan också ses som att han vid första bajsen ville uppmärksamma mig på att han hade mask i magen (det hade jag kanske inte sett annars) och att han andra gången ville uppmärksamma mig på att masken var död (det hade jag kanske inte heller sett annars).
Och igår då, då sa jag till honom ungefär såhär:
Axel, imorgon är det sovmorgon och då behöver du inte börja jama klockan fyra - okej?
Och jag blev helt förvånad när jag vaknade vid sex och inte hade hört ett enda jamande och sen somnade om och sov till åtta, då klockan ringde - fortfarande utan jam!
Älskade katt!
Och han är verkligen min katt nu känner jag. Han är med mig på ett sätt som han inte är med andra. Fint!
Jag har även träffat Herbert idag, som är min till en fjärdedel. Han var tvungen att passa på att sitta en del i mitt knä, det kändes lite som att han ville markera sin rätt till mig också, trots att jag måste ha luktat massor av Axel för honom.

Ja jag får väl nämna det också, att jag åt sen lunch med Johan på tekniska idag också. Kanontrevligt och gott! Blev så glad när han sms:ade mig och frågade när jag skulle komma in, i och med att det oftast annars är jag som brukar fråga.

Men nu, igång med dvd:n!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, augusti 16, 2012

It's four o'clock in the morning, conversation got boring

Idag blir det till att förmiddagsskriva, för jag ska ju för ovanlighetens skull jobba kväll. Inte supersent, slutar 22:08 efter att ha kört 676:an 21:00 från tekniska som det sista jag gör.
Sen måste jag väl lägga mig rätt halvhyfsat efter det, för dels har jag ju en katt som var morgon börjar jama vid fyra, och dels börjar jag 9:36 imorgon. Sovmorgon deluxe, men inte så att jag kan vända på dygnet för det.

Vid dagens fyraväckning gav jag Axel lite torrfoder och öppnade balkongdörren och lade mig och sov igen, så jag fick i alla fall sova ett par timmar till, fram till sju ungefär.
Fast jag klev upp någon gång däremellan bara för att kolla att han var kvar på balkongen. Även om jag nu inte tror att han kommer hoppa ner igen, så finns det såklart en liten oro att han ska försvinna igen. Men han satt kvar och tittade uppfodrande på mig när jag stack ut huvudet, men jag gick alltså och lade mig igen.
När jag sen klev upp på riktigt och hade gjort allt jag skulle, så blev det dags för projektet att få in Axel i kattburen - men det gick väldigt lätt enligt den plan jag hade; att lägga in mat längst in. Men när jag sen stängde buren blev han så förnärmad, arg och stressad att han inte förmådde sig att äta den - istället försökte han klösa och jama sig ut.
Men ut kom han inte förrän vi var framme hos veterinären. Fast innan dess skulle ju bilen (den lånade) parkeras, och jag hittade inledningsvis ingen. Trodde absolut att de skulle ha en besöksparkering där vid djurkliniken, men icke. Så tur att jag var ute i god tid, som jag så ofta är, för jag fick åka runt ett par kvarter för att sen hitta en någorlunda nära.
Sånt där med parkeringar behöver jag aldrig annars tänka på, annat än på tekniska högskolan när jag kör buss då. Min cykel ställer jag ju lite var jag tycker, den är ju aldrig i vägen.
Vaccinationen gick mycket smidigt, han gjorde inget motstånd alls när jag höll tag i frambenen och veterinären tog ett grepp om nackskinnet och stack in sprutan.
Om ungefär en månad... Ja, medan de där punkterna skrevs hann jag ringa upp och boka ny tid, så jag behöver inget "ungefär" nu. Den sjunde september ska han få spruta två, sen är det en om året om man vill vara helt garderad. Det kan hända att jag kanske kommer glömma att ge han en om året, det tror jag knappast att Herbert får, men den där andra ska han få i alla fall.
Och det gick för övrigt relativt bra att få in honom i buren igen, om än att han jamade lika illa när vi sen åkte hem.

 Hemma lekte vi först lite...

 Sen gick vi ner för hela trappan, till slut!

... och ut på grönbete!

Det går förhållandevis bra att ha honom kopplad måste jag säga. Klart att det inte riktigt fungerar som en hund, att man kan rycka till lite för att få den att gå dit man vill, men det går ändå att på ett ungefär bestämma kursen genom att låta honom märka att det tar stopp åt vissa håll.
Vi gick runt rätt länge (men inte snabbt!) här i kvarteret, runt hus och genom häckar. Jag tror egentligen att jag ganska snart skulle kunna ha honom ute utan koppel, men jag vet inte om jag är beredd på att han springer bort och kanske är borta ett par dygn, så som de kan vara. Så jag väntar nog ytterligare någon vecka med det. Men lite uteträning såhär varje dag, det tror jag blir bra.

Från det ena till det andra nu!
Igår när jag var inne på toan på garaget innan jag skulle tomköra till Stockholm, så märkte jag hur det droppade lite från botten av min ryggsäck.
Shit, har jag inte stängt vattenflaskan ordentligt? tänkte jag då och öppnade väskan. Men vattenflaskan var väl försluten och dessutom helt torr. Det var förbryllande, för något annat blött borde inte finnas i väskan.
Men när jag grävde mig ner till botten så stötte jag snart på något svart och fuktigt.
Den mest kvarglömda bananen i historien skulle jag tro. Alltså, jag hade ingen aning om att den låg där och jag vet inte när jag kan ha lagt den där heller. Den var då ingen syn för gudarna i alla fall, som sagt, helt kolsvart i skalet och själva bananköttet (heter det så?) rann alltså bort i en rätt starkt bananosande odör.
Jag blev så äcklad att jag slängde bananen i papperskorgen, där den snabbt drunknade bland allt papper - innan jag kom på att jag kanske borde ha fotograferat den.
Numera brukar jag försöka att inte lägga bananer i väskan, för de blir ofta skadade och därmed sådär brunkladdiga, av trycket från andra saker. Istället brukar jag (om jag kommer ihåg) ta med mig en i handen och sen lägga den på något bra ställe på förarplatsen, till dess att jag tycker att den behövs. Så ska jag göra idag, för nu är jag hungrig.
Alltså inte som att bananen jag tar med nu blir det som ska stilla hungern jag nu känner, men den kan behövas ikväll, den också.

Det känns som att jag har mer jag skulle kunna skriva nu, men jag kommer inte på något, så det får väl helt enkelt duga så.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, augusti 15, 2012

Tretton steg fram och inget tillbaka

Idag är en bra dag, på i stort sett alla vis. Visserligen blev jag väckt strax före eller efter (minns inte) fyra imorse igen, och klockan stod ju på 4:25, så det var bara att gå upp och ge min väckare frukost. Fast just det är kanske inte så bra, har jag tänkt på. Om han vänjer sig att få frukost redan vid fyratiden, då blir det desto tuffare alla dagar som jag inte tänker kliva upp i de krokarna. För även om jag gör det ofta, så gör jag det inte alltid. Imorgon är en sån dag då jag tänker kliva upp kring 7:30 om jag får bestämma.

Men allt annat har varit framsteg med Axel idag. Han har gått på lådan som han ska, han har inte rivit ner något (just nu underhåller han sig själv i sitt "klätterträd)" och inte minst så har vi varit ute med kopplet på idag - vilket gick strålande bra. Han var medgörlig med att få på selen och han tog det sen så lugnt och försiktigt ute att jag verkligen kände att det är precis såhär det ska vara, att han i lugn och ro får lukta på allt och inte känna någon stress alls. Han ville inte ens går ner för hela trappen, utan gick till slut 13 av de 18 steg som finns - och det tog väl en halvtimme - fyrtiofem minuter kan jag tro. Men jag ville inte stressa honom och jag hade ju telefonen att titta på när jag inte klappade på honom och sa uppmuntrande ord. Sen började han långsamt röra sig uppåt igen och luktade extra mycket kring min ytterdörr, så den börjar jag känna mig säker på att han känner igen nu. Skönt.
Och vips känns han (åtminstone nu på kvällen), mycket mer harmonisk. Och jag känner mig trygg med att ha balkongdörren öppen utan att hökvakta honom när han går lite in och ut som han vill - tror verkligen inte att han tänker hoppa ner nu. Fast visst, där får jag kanske bita i gräset, men det är känslan nu och det är en skön känsla.

På jobbet har det bara varit bra också. Eller ja, rörigt på eftermiddagen, men på det stora hela bra ändå. På morgonen körde jag först lite stadsbuss, vilket jag i och för sig nog tycker är bland det tråkigaste som finns nu när jag inte har någon bok. All denna reglertid hela tiden och så få passagerare! Och böckerna, alltså, jag tyckte jag valde det dyraste fraktalternativet på bokus (fast dyraste kostade nog 29 kronor, man kan ju få fraktfritt om man vill), som innebar att 1-2 dagars leveranstid. Visst att jag beställde i fredags, men nu har ett gäng vardagar gått också, så ja, det känns snopet. Och att vara boklös är inget jag gillar, inte alls.

Därefter var det tänkt att jag skulle köra 631:an runt Rådmansö och 654:an runt Lohärad, men Simon (goaste lille driftledaren) ringde och frågade om jag kunde tänka mig att byta dessa mot en 686:a till Kista och en tomkörning hem, då han som skulle ha den körningen inte kan 686:an.
Av någon anledning så känner jag mig alltid osäker på den också, inför att jag ska iväg och i och med att jag inte var inställd på att köra den så hade jag ju inte tittat på någon karta eller läst anteckningar eller så inför körningen, som jag brukar. Men jag vet ju att min känsla alla gånger på sistone har varit att jag bara fjantar mig, att jag faktiskt kan linjen utantill - så jag sa ja.
Och det visade sig att det var en Älmsta-buss jag fick då, 0066. Alla 006x-vagnar är härliga att köra tycker ja. De är som en mycket modernare och allmänt bättre version av 55xx-vagnarna som jag tvärtom inte alls gillar, och dessa 006x-vagnar får jag extremt sällan köra. Så det var bara härligt! Och vägen gick galant också, om än att det var lite köer vid vägarbetet kring Häggvik.

På min delning sen loggade jag in på vårt intranät för att se om någon av de fyra frågor jag har ställt, hade blivit besvarad (icke), och så fick jag syn på att jag den 26/8 hade fått en dags semester utlagd, vilket förbryllade mig i och med att jag inte har sökt någon semester.
Således ringde jag till vår personalplanerare - eller jag trodde att jag ringde till honom, men tydligen ringde jag till huvudkontorets växel.
Men jag kopplades vidare och fick prata med honom, och han hade tydligen missförstått mig helt från det ordutbyte vi som hastigast hade igår, då jag träffade honom och sa att jag inte ville ha tjänsten som innehåller 561:an mellan Sergels torg och Jakobsberg, som är utlagd på mig en dag i slutet av september. Han hade tydligen dels tolkat det till en dag i augusti och som att jag ville vara ledig. Hrm... Ja, jag förklarade att så inte var fallet.
I och med att han var en av dem som jag hade ställt frågor till på vårt intranät så ställde jag dem i telefonen och fick svar, och dessutom inflikade jag att jag under morgonen lämnade in en ledighetsansökan för ett par dagar i januari - och då sa han att det ska han bevilja rakt av!
Och inte behöver jag använda semesterdagar till det heller, jag har över 40 timmar i komptid att ta ut, trots att jag tar all övertid i form av pengar. Men vi har något som heter "lätthelgdagskomp", vilket ges för alla helgdagar som infaller på vardagar, som jag tjänstgör på. Mycket bra system, må jag säga!
För de där 40 timmarna bör ju täcka de fem dagar jag vill vara ledig, för förmodligen är någon eller några av de fem dagarna ändå en fridag.

Och vad ska jag då göra där i januari? Jo, min kära mor fyller 50 då och har efter visst velande bestämt sig för att inte ha fest (som hon länge var inne på) och istället åka bort med oss i familjen. Till Åre ska vi, och bo på flott hotell med SPA-behandlingar och bassäng(er?) på plats och skidbacke inpå knuten. Det kommer nog blir kalaskul! Mindre roligt att åka dit och därifrån bara, det ligger en bra bit längre norrut från både Lofsdalen och Tänndalen som vi annars brukar åka till, när vi ska till fjälls. Men men, det kommer klaras av, det också.

Däremot har jag inte träffat en enda rolig kollega idag. Inga kundvärdar, inga favoritförare (ja utöver Simon då, men han satt ju på driften idag) - inga alls i princip. Men passagerarna har varit trevliga i alla fall. På eftermiddagen körde jag först 654:an runt Lohärad (jo, det var tänkt att jag skulle köra den linjens båda enda avgångar) och sen tomkörde jag till Tekniska och körde en 676:a hem. Men tomkörningen dit... ja, nu är semestertiderna verkligen slut. Det var köer från Danderyds sjukhus mer eller mindre, så trots att jag var ute i god tid från början, så avgick jag nästan en kvart för sent från tekniska. Men det var ju samma för i stort sett alla och jag och Seth kom att hjälpa varandra rätt mycket, då vi avgick mer eller mindre samtidigt från Tekniska. Han än mer sen än mig, så han stack utan att ta på några passagerare, direkt till Danderyd som jag därmed kunde hoppa över - det sparade vi båda tid på. Sen hördes vi av på radion med jämna mellanrum för att tala om vilka hållplatser vi hade avstigande på, som den andre kunde köra förbi. Samarbete när det är som bäst!

Så ja, Seth har jag ju faktiskt träffat, för vi kom ju till garaget samtidigt sen. Och han är ju ganska rolig, så ja, någon träffade jag ju faktiskt!

Sen (egentligen tidigare) såg jag Gustaf också, semesterfiraren. Han hade parkerat lite märkligt i vår nyaste rondell då jag kom tillbaka med 654:an, men han stod inte i vägen för mig, så det var ju huvudsaken. Flörtsmiley på det, om jag hade använt smileys i bloggen.

Nu ska jag äta lite ost och kex! Inget vin har jag dock dessvärre. Eller jo, men jag öppnar inte en hel flaska till mig själv.

Imorgon är det som sagt sovmorgon, egentligen en brutal sådan då jag börjar någon gång efter 13, men jag och Axel ska till veterinären klockan 9:00. Vaccinering står på agendan! Hoppas bara att jag får in honom utan problem i kattburen, men jag tror nog att jag kan lura in honom en gång i alla fall. Jag har köpt en egen till honom som inte luktar av annan katt, och den har stått framme i ett par dagar, så han har dessutom varit in i den själv då jag lekte in vippan där. Jag tror därmed att om jag lägger någon form av mat längst in, så lär han gå in. Han är ju hemskt matglad, även med ingen (eller fortfarande, fast död?) mask i magen, men väldigt icke-glad i att vara i kattbur. Och det kan man ju förstå.
Så jag hyser gott hopp om morgondagen! Att sen få in honom efter vaccinationen kan nog vara värre - men då finns det förhoppningsvis fler hjälpande händer om det krisar.

Ordet är fritt, nu är det ditt.