fredag, juni 29, 2012

Socialisation

Gårdagen blev då inte som jag hade tänkt, men den blev bra ändå.

Till att börja med så ska det sägas att jag har investerat i ett busskort. Jag som är bussförare borde ju egentligen inte behöva det tycker jag, det borde ju vara en löneförmån. Många gånger åker jag ju ändå gratis om jag känner bussföraren eller har uniform på mig, men när jag som privatperson ska åka så vill jag ju inte ha något uniformsmässigt och jag måste ju alltid ha någon backup i fall det är någon jag inte känner som kör - plus att jag måste betala som vanligt dödligt folk när jag är på plats i Stockholm och ska åka vidare. Så, ett busskort känns himla skönt att ha. Och jag investerade naturligtvis i det som är billigast i längden (och därmed dyrast i stunden), så frågan är väl om jag egentligen kommer använda det så mycket när semestern väl är slut, men ändå, billös som jag är kan jag allt kosta på mig att ha ett busskort.

Hur som helst, jag fick i kön till 676:an veta att Johan skulle på utbildning 15:45 och klockan var då 14:30, så det blev ju precis att jag missade honom när jag kom in till Stockholm en dryg timme senare. Mycket typiskt, för fikaträffen skulle ju inte vara förrän 17:00 i Gamla stan.
Jag fördrev tiden med att gå dit istället för att åka, vilket tog sin tid. Sen gick jag runt där och väntade ut klockan.
Men det visade sig när klockan kröp framåt 17 att han inte kom loss från sitt seminarium - i Uppsala - men precis då skickade Johan sms att hans utbildning var klar och att han var tillbaka på tekniska.
Således; jag satte mig på tunnelbanan och var på plats tio minuter senare och stod sen med honom resterande del av hans arbetstid fram till 18:00.
Och precis när vi hade kramat varandra hejdå och Johan gått ner i tunnelbanan för att åka hemåt och jag vände mig för att gå mot den långa kön av folk som väntade på 676:an hem, så kom det in en 676:a från Norrtälje.
Den kördes av Daniel! Så jag klev ju på på avstigningen och väntade på hans avgång med honom, och hoppades således över en buss som skulle gå tidigare.
Jag satt sen framme i trappan och pratade med honom hela vägen till Norrtälje och väl hemma så tyckte han att han ville bjuda mig på middag i och med att han med sitt synsätt är skyldig mig två, i och med att jag har bjudit honom här hemma en gång efter att vi hade tränat och också på plankstek. Så vi tog en pizza respektive kebab.
Sen bestämde vi dessutom att vi skulle springa tillsammans klockan 12 idag.

Och det gjorde vi. Då var det dock bra mycket varmare än det är nu, så somliga av oss hade lite jobbigt att ta sig runt de fem kilometer vi sprang. Jag behöver ju inte gå in på vem, men somliga andra sprang ju 12,24 kilometer i tisdags och det var inte samma person som nu hade det jobbigt. Nästan så att jag vill lägga in en flirtsmiley här, men jag smilar ju inte i bloggen... ;)

I övrigt idag har jag inhandlat lite som jag behöver inför grillkvällen hos Daniel imorgon, sen ätit middag med föräldrar och syster på Harsjövägen.

Och det är då väldigt så social denna semestern har blivit. Sen jag kom hem från London har jag träffat folk (i syfte att umgås med dem) alla dagar utom en, och den dagen var just den dagen då jag sprang 12,24 km och gjorde en del andra ärenden jag behövde få uträttat, så jag tycker allt att det här har varit en väldigt givande semester. Jag vill nog klassa den som den bästa jag har haft hittills, och då återstår ännu en rad trevliga saker, nämligen:

  • Grillkväll hos Daniel
    (med Johan, Louise, Olof och Seth också... och förmodligen Daniels flickvän Camilla)
  • Fikaträffen, den tar nya tag på söndag.
  • Besök hos Andrea med familj, för att träffa nytillskottet Hanna som ännu inte är en månad gammal
  • Besök hos Siri (, Micke och Wilma)
  • Eventuellt glasstest i Stockholm som jag har blivit utvald till via en panelundersökning jag idag gjorde. Jag ska bli uppringd inom kort för att boka in tid för det någon gång nästa vecka.
Mitt behov av att vara för mig själv är i princip bortblåst, det känns som att jag vill träffa folk hela tiden nu. Det kan ju kanske ha ett samband med att min "huvuddator" nu är på felsökning och att det ofta är den jag roar mig med? Fast inte på sistone ändå, speldjävulen i mig har dragit sig tillbaka allt mer, jag har ju nästan inte varit sugen på att spela något alls. Settlers III emellanåt, men oftast inte i så långa sjok åt gången.
Är det ännu lite vuxenhet som har runnit till?
Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, juni 28, 2012

Euphoria?

Jag kastade ju ihop ett snabbt extrainlägg igår för att jag kände mig så himla glad, och det får jag väl skriva lite mer om nu, känner jag.

Den här sommaren, eller åtminstone den här semestern verkar bli den bästa i mannaminne! Inte nog med att jag har gjort två resor och varit i tre andra länder (om än att Tyskland var två väldigt flyktiga besök i form av mellanlandningar och planbyte), upplevt både tropisk hetta och storstadspuls och sett världens bästa musikal. Bara där är det ju himla bra förutsättningar!
Men det slutar inte där, långt ifrån. Det här känns som min mest sociala sommar på bra länge också. Så fort jag kom hem har det knappt gått en dag utan att jag har träffat folk! Ja igår... då umgicks jag nog inte med någon. Inte vad jag minns nu i alla fall, men då fick jag istället massa annat gjort.
Men det har ju varit häng med Johan på tekniska och ostkväll i Trångsund hos Stella och med Tove, jag har cyklat hem till Louise på kvällste och jag har träffat henne nere på stationen även idag, då jag lämnade in min dator på Cogson för att förhoppningsvis rädda det som räddas kan.

Men det slutar heller inte där!
Igår hände två väldigt bra saker:

Jag blev tillfrågad att komma ta en fika med någon som tycks väldigt söt och som faktiskt hittills tycks tycka detsamma om mig. Jag skulle bra gärna vilja lägga till "hur otroligt det än kan låta", men alltså - är det egentligen så otroligt? Någon gång, någonstans måste det ju finnas någon som kan tycka att jag är söt, på det sättet. Dessa har bara varit så lätträknade på sistone, att det är lätt att fastna i dåliga tankar om mig själv. Det ska jag undvika.
Denna träff blir av allt att döma senare idag och det känns ju sannerligen lite småpirrigt. Fast ännu inte jättenervöst, jag försöker ju att inte blåsa upp några jätteförväntningar. Men nervositeten lär komma oavsett.

Men sen är det ju också Johan, min kundvärdsvän på Tekniska högskolan. Honom har jag ju gillat sen första stund jag träffade honom och igår hade vi ett himla bra prat... eller ja, en himla bra chatt, på facebook. Vi kom djupt ner och högt upp och han sa så otroligt fina saker som fick mig att känna att det inte bara är jag som känner att vänskapen är värdefull, utan att det även är ömsesidigt. Och det är ju en så himla stor komplimang, när man tänker på det. Någon som inte bara trivs med, utan även tycker om dig för den du är. Han skrev ju det, som jag skrev igår, att han har saknat någon som mig i sitt liv ett bra tag. Kan man egentligen säga något finare? Klart "jag älskar dig" är ju tre magiska ord när de används i kombination, men det kan betyda så mycket och är dessutom så välanvänt, så jag tycker faktiskt att det här slår högre. Någon som jag, har fattats. Det kanske låter som att jag får storhetsvansinne nu, och ja, det kanske jag får, men jag är verkligen inte bortskämd med den typen av vänskapskärleksförklaringar. Det värmer så otroligt gott! Liksom solen på min hud där jag sitter på balkongen nu.

Är det lite lycka jag känner? Det var länge sen nu, men jag tror nog baske mig det!
Det ska ju inte tolkas som att jag är konstant olycklig annars, allt är ju inte svart eller vitt - det finns ju en oerhört bred gråzon också.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, juni 27, 2012

Finaste på länge

När någon man tycker om skriver:

Har saknat någon som dig i mitt liv ett bra tag :)

... alltså, det går rakt in i mitt hjärta! Så fina ord har jag inte fått från någon på väldigt länge. Det värmer så gott och den som sa det hoppas jag för alltid få behålla som vän. Underbara, fina människa!

Ordet är fortfarande fritt och ditt.

Det var en kväll i juni

På sitt sätt stämmer det så bra som Lasse Berghagen sjunger; det är nu sommaren är som bäst. Visst att vädret inte har bjudit till på sin allra bästa sida, men ser man bortom det så är det nu det är ljust nästan dygnet runt och det är ju en så vansinnigt kort del av året, så det borde tas mer på vara av.
Och det var just vad jag gjorde igår.
Louise skickade meddelande på facebook och undrade om jag inte ville komma och hälsa på henne ute i Harka någon kväll, och jag kände då att precis där och då kändes det rätt. Klockan var närmare 21 på kvällen då och jag roade mig inte mer än att jag satt och tittade på Phantom of the Opera-filmen, i och med att jag är inne i ett sånt flow nu, precis som förra gången jag såg den. Det måste liksom bearbetas.
Hur som helst, till saken hör ju att jag inte har någon bil, så att transportera mig längre sträckor på knepiga tider är inte helt enkelt.
Till Harka är det väl kanske inte riktigt någon längre sträcka att tala om, men ja, det är en rätt bra bit ändå.
Men jag blev ju tvungen att mäta upp sträcka nu och det är 10,48 kilometer till henne härifrån.

Uppehållsväder var det ju, så jag satte mig på cykeln och trampade iväg och kände just det, att det är så sommar och semester ska vara, man ska vara fri som en fågel och inte känna några krav på något alls. Friheten ska regera, och jag tyckte att det var just det den gjorde.


Jag susade fram!


Suuusade fram!


Hon bor i Paris.

Det var trevligt med lite kvällsumgänge. Vi drack te och pratade allmän om livet och dess vedermödor. Dessutom fick jag en demonstration av hennes sons legobyggen, av sonen då förstås. Kul! Barn och lego är ju en vinnande kombination.

Hemcyklingen sen var inte lika härlig och frigörande, tror kanske att jag hade lite motvind, men framför allt så samlades världens ondska allt djupare in i min bakdel, då min felande sadel nådde lägre höjder än någonsin - och det riktade in sig på min svanskota.


Sadelstången är på väg ut.

Nåväl, hem kom jag och då var klockan efter midnatt, men jag kom minsann inte i säng på en gång. Istället fick jag för mig att jag skulle ladda upp ett filmklipp på facebook och det och den "textning" till det som jag också gjorde, tog sin tid.
I säng var jag vid tvåtiden.

Följaktligen sov jag till tio idag. Inte helt vad jag räknar som en lagom uppstigningstid egentligen, men när jag först vaknade vid halv åtta kände jag mig onekligen inte klar med sömnen.

När jag väl kom upp så tog jag en banan, och konstaterade att det tycks vara något fel på den här omgången ekologiska bananer, för även denna gång så gick skalet sönder upptill då jag drog av bananen från klasen, vilket också hände i måndags. Men nu så slet den även med sig grannbananen, som då fick ett hål i sitt skal och alltså inte skulle ätas just då. Mindre bra.

Sen gjorde jag mig i ordning för träning och tog också tag i det rätt omgående. Först styrketräning här hemma och sen ett pass i spåret. Idag tog jag varianten som är 12,24 km och den avklarade jag på precis 59 minuter och det får jag vara nöjd med. Jag tyckte att det kändes rätt trögt, men det är ju ändå en av mina bättre tider.

Därefter så tog jag mig an cykeln och gjorde en paniklösning som innehöll mycket toalettpapper uppstoppat i hålet som sadelstången hade karvat in i sadeln, men jag kände ju att det var en högst temporär lösning, så jag cyklade iväg till cykeldoktorn i hamnen. Sadeln satt åtminstone så högt upp som den borde då, vilket den uppenbarligen inte har gjort på länge. Det kändes lite som att cykla på en ny cykel!
Jag köpte hur som helst en ny sadel och bad om att få den påskruvad på plats också, vilket en sommarjobbare blev satt på att göra. Det tog lite tid för honom, men han gjorde ett bra jobb, så jag gav honom de sedlar jag hade i plånboken som tack (60 kronor). Hade tänkt ge en hundralapp, men mitt kort funkade inte på maskinen där inne, så jag fick betala sadeln kontant och i och med att jag annars knappt aldrig har kontanter så var det ju rena turen att jag nu hade det.
Bra blev det hur som helst.
På hemvägen cyklade jag förbi datordoktorn som ligger rätt nära hamnen och frågade om jag möjligen fick komma in med min kraschade dator imorgon. Och det fick jag, jag fick ett väldigt bra bemötande därinne kände jag. Då hoppas vi på att det inte regnar imorgon, för då blir transporten något komplicerad känner jag.

Känns väldigt bra att få såna här saker gjorda. I och med att ju ändå har en till dator så är det såna saker som skulle kunna förbli ogjorda länge, men både cykeln och datorn vill jag ju verkligen ha ordning på. Sen kan det vara så att datorn inte går att rädda till rimligt pris, men så länge jag bara får ut hårddisken med fotona på, så är jag nöjd. Då får jag väl köpa en ny burk i så fall. Och en till extern hårddisk att ha fotona på! Det borde jag köpa oavsett.

Nu måste jag se till att få middagen gjord också. Fläskfilé och sötpotatis blir det. Fint ska det vara! Och jag ska vräka på timjan från balkongen, för där har jag ju nu ett helt litet minikryddland!


Kryddor!


Smultron!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, juni 26, 2012

London och resten

Nu ska jag försöka mig på en bättre sammanfattning av London. Tiden har ju lite runnit ifrån mig, trots att jag är ledig som aldrig förr.
Eller ja, det där är ju en sanning med modifikation, men jag tror faktiskt aldrig att jag har haft fyra veckors betald semester i rad förut, som jag nu har. Det har varit mer uppdelade varianter förut, vill jag minnas.

London i alla fall, dit for jag i torsdags med syster min. Det höll dock på att gå lite illa redan från start, för pappa som skjutsade oss till Arlanda lät sig distraheras av vårt "kolla, ett flygplan!" som lite nu och då yttrade sig från min eller Louises mun. Trots att vi har flugit en hel del på sistone, så är det ju ändå fascinerande att se plan på rätt nära håll när de landar eller startar.
Hur som helst, denna distraktion gjorde att han missade den sista avfarten mot Arlanda, och det märkte ingen av oss förrän det hade gått några kilometer och då pappa tyckte att han inte alls kände igen sig längre. Han körde ju den där sträckan så sent som... ja, typ 57 timmar innan dess, då han körde hem från att vi hade landat efter Maltaresan.
Men det upptäcktes och vändes i tid och vi hann gott och väl med det som skulle göras innan planet lyfte.
Vi åkte båda med endast handbagage och jag hade redan checkat in och valt platser i telefonen, så det var ju bara att gå igenom säkerhetskontrollen och det tar ju inte så lång tid.

Resan sen gick som smort, vi fick dock cirkulera lite över Heathrow innan piloten fick tillstånd att landa, där tycks det ju vara enorm flygkommers hela tiden. När vi flög hem sen (för att gå händelserna i förväg), så stod det hur många plan som helst på kö till startbanan, såg jag när vi svängde runt så att vårt lilla fönster fick vy från det som tidigare var bakom oss.

Vid ankomst till Heathrow var det lite debakel med inscanningen av mitt pass. Tydligen har de ett sånt system numera, att man sticker in passet i en maskin som sen läser av det, men hur jag än gjorde så lyckades jag inte. En otålig vakt försökte instruera mig ett par gånger, men himlade sen lite med ögonen och vinkade bort mig till en manuell kontroll istället. Louise hade redan fått gå dit, det ville sig inte för henne heller.

Till slut kom vi fram till tunnelbanan. Det är ju så smidigt att ha en tunnelbana ända fram till flygplatsen, lite av därför jag valde Heathrow även denna gång. Och sen är det ju ännu smidigare att av alla Londons tunnelbanelinjer (vars namn jag gillar så mycket bättre än Stockholms);
  • Bakerloo line
  • Central line
  • Circle line
  • District line
  • Hammersmith &
    City line
  • Jubilee line
  • Metropolitan line
  • Norhtern line
  • Piccadilly line
  • Victoria line
  • Waterloo &
    City line
... Ja, alltså, det tycker jag är finare än bara "röda linjen". Hur som helst så är det Piccadilly line som har Heathrow son en ändhållplats och i och med att vi skulle till Piccadilly circus så är det ju tämligen perfekt.
Annat jag vill hylla med Londons tunnelbana är rösten som ropar ut hållplatserna, talar om vilken linje man sitter på och att man ska se upp för avståndet mellan vagn och plattform när man kliver av. Den är så väldigt behaglig och fin!
Att sen ändhållplatsen åt andra hållet heter Cockfosters är kanske inte lika vackert, men allt ska ju heta något.


Texten som rullade löd: "Piccadilly service line to Cockfosters"


Framme!

Vi checkade in på hostel:et och fick då veta att i och med att jag inte är Louises vårdnadshavare och hon är 17 år, så finns det en lag i Storbritannien som säger att hotell och vandrarhem och liknande, måste ha något slags skriftligt intyg från vårdnadshavaren, på att denne godkänner barnets vistelse där.
Det hade gått oss helt förbi, men han i receptionen sa att han egentligen skiter fullständigt i det där, men polisen gör inte det, så bara vi kunde ordna ett mail från våra föräldrar där någon av dem skrev sitt namn, Louises namn samt gav medtycke, så var han nöjd. Under tiden kunde han bara ladda vår nyckel med en natt istället för de tre som vi hade bokat.

Att sen få tag i vår mor var inte helt enkelt. Smsledes var det hopplöst, för det svarade hon inte på - det har senare visat sig att hon visst svarade, men att de aldrig kom fram - och när vi ringde så bröts det. Men kontentan gick fram och tillståndet kom.

När vi hade installerat oss i det mycket spartanska rummet, som dessvärre hade dubbelsäng och inte våningssäng som jag hade räknat med, så gav vi oss ut på en sightseeingrunda till fots.

Vi började med själva Piccadilly Circus då, i och med att vi bodde där och rörde oss sen mot Trafalgar Square, vidare ner till Big Ben och Houses of Parliament, London Eye och så gick vi längs Themsen bort till London Bridge (och fotade där Tower bridge som låg ännu längre bort) och tog St. Pauls Cathedral på tillbakavägen.
Det var en lång promenad som blev desto kyligare mot slutet. Jag var iklädd shorts, vilket nästan ingen annan var, och det blev mig alltmer förståeligt ju senare klockan blev.
Louises lyckades också med min stora farhåga, att tappa min telefon i asfalten då hon skulle fota mig framför Big Ben. Tack och lov höll skärmen, men ett hörn fick en skavank. Det var ju inte med flit, men jag har ju sett så många spruckna smartphonesskärmar när jag viserar sms-biljetter och jag vill verkligen inte få en sån själv.


Lord Nelson blickar ner över Trafalgar.


Foto med nyss tappad kamera.


Vacker och maffig!




Big Ben fångades på ett jämnt klockslag!


Ska man få med hela Houses of Parliament så måste man stå en bit bort.


Inte heller den här gången blev det åka av.


Närmare Tower Bridge, den finaste och mest signifikativa av broarna över Themsen, kom vi inte.


St. Paul's är ju imponerande stor.

Efter denna långa promenad som tog närmare tre timmar, så höll vi oss sen på rummet och spelade kort och pratade resten av kvällen. Rummet bjuder ju inte på mycket underhållning när det bara innehåller en säng, ett litet bord, en stol, två väggfasta tavlor och en väggfast spegel, samt två garderobsprång.

Dagen därpå gav vi oss av mot Trafalgar först, där vi hade spanat in att det fanns en liten affär att köpa frukost på. Men i och med att vi gick mot första bästa staty på hög pelare vi såg, så kom vi inte helt rätt först. Fast inte helt fel heller, men det var inte Nelson och inte Trafalgar vi först hamnade på.
Sen hittade vi en annan, större och närmare affär som vi gick till fortsättningsvis.

Efter frukost gav vi oss av mot Buckingham och tänkte också klara av Hyde Park i samma veva, men det regnade rätt friskt då och vi var båda rätt trötta, så efter Buckingham så gick vi hem och tog oss en siesta. Det var ju trots allt inte länge sen vi var på Malta och hade siestarytmen i blodet, så ja, det var skönt.
Fast i och med att det var midsommarafton, så stannade vi till och köpte jordgubbar på vägen hem


Buckingham.


Mums!

När vi sen piggade på oss, så gick vi en sväng i Soho, längsmed knökfulla Oxford street (där Louise orkade trängas tillräckligt för att få lite handlat) - där det var galet mycket folk överallt - och så småningom fram till Hyde Park där vi kunde andas lite igen, samt titta på djurlivet i form av ekorrar och sjöfåglar.


Söt korre.


I en naturlig "trädkoja".


Hade det legat en uteliggare på en bänk, så hade bilden kunnat jämföras med denna.

Kvällen blev lugn och den följdes av en dag då vi gav oss av tidigare till Oxford street och var där med vid öppningsdags, och då minsann, fyndade jag både skjorta och byxor och slips, och styrde därmed om hela min tilltänkta outfit till matiéföreställningen av Phantom of the Opera, som var hela huvudsyftet med resan.
Jag hade inte tänkt ha slips och hade inte med mig min slipsknytarguide i och med att jag inte är så vass på det där med slipsknutar - men tro på tusan om jag inte lyckades knyta den på fri hand! Där imponerades jag av mig själv!

Och sen ägnade vi någon timme åt att duscha och fixa oss i ordning och sen gick vi jättetidigt iväg till Her Majesty's Theatre där Phantom of the Opera har spelats sen i oktober 1986 som jag har förstått rätt. Året har jag förstått rätt, det vet jag (mitt födelseår ju), men månaden är jag inte lika säker på. Hade ju varit hemskt trevligt om det hade varit sen 17 november 1986, då hade jag ju haft ännu starkare band till den, men mja, nära nog.
Vår tidiga ankomst gjorde också att vi kom först in i salongen och det var ju också lite härligt att insupa atmosfären utan andras inblandning, men snart fylldes det ju på och blev så gott som fullsatt. Platsen bredvid mig, som hade en stolpe rakt framför sig, förblev osutten dock.


Jag önskar bara att slipsen hade hängt mer rakt.


Att ha kostat på oss biljetter till "stalls"


Sikten var god, men så fort föreställningen började så inträdde (naturligt) fotoförbud.


Louise investerade i ett program, jag lånade.

Som jag redan var inne på igår då, eller om det rentav var i förrgår, så var föreställningen helt suveränt bra! Mina skyhöga förväntningar infriades och överträffades, trots att jag nu visste mer om vilka effekter som förekom och inte överraskades på samma sätt, så är det ju både förbluffande och dessutom så är ju musiken i sig helt jäkla otrolig. Som sagt, om du någon gång planerar en resa till London - boka in den här musikalen också. Den är det bästa jag någonsin sett, två gånger om. Alltså, nu har jag inte varit på jättemånga konserter och musikaler, men några ändå, och dessa besök på fantomen, de toppar listans första och andraplats milslångt före allt annat. Jesus Christ Superstar var ju också jättebra, men det går inte att jämföra. Fantomen är i en liga för sig!

Efter fantomen och ett lättare ombyte så styrde vi stegen mot Harrod's. Vi hade egentligen ingen aning om det skulle ha öppet efter klockan 19 en lördag, men vi chansade. Och ju närmare vi kom, desto fler gröna Harrodspåsar mötte vi, så vi sa flera gånger att de hade åtminstone öppet till nyss.
Men nog var det öppet. Och tyckte jag att det var sinnessjukt mycket folk på Oxford street, så var det minst lika illa här. Alltså, nu är det ju en enorm affär med fem våningar och en yta på jag vet inte hur många kvadrat, men massor, och på de flesta avdelningarna i början så verkligen kryllade det av folk!
Jag kan inte riktigt förstå varför, för de avdelningar vi gick igenom där innehöll väskor och kvinnokläder till absurda priser. Vanliga människor kan omöjligt handla där. Vi såg någon topp som kostade kring 20 000 kronor och klänningarna kostade ju mångdubbelt mer. Men Louise tyckte väl ändå att det var lite roligt att kolla ändå.
När vi sen kom upp ett par våningar där det fanns mer husgeråd och sånt, där slog jag till på en kötthammare för 14:95 (pund), vilket heller inte är speciellt billigt, men överkomligt i alla fall.
Sen blev vi hungriga och gick hem och köpte med oss varsin sallad och mumsade sen av doritos.

Söndagen var hemresedagen, men vårt plan lyfte inte förrän 18:00, så vi började med att checka ut lagom till 10:00, vilket vi var tvungna, betalade ett varsitt pund för att få en varsin väska lagrad och frågade killen i traveldesken om han visste när butikerna på Oxford street öppnade på söndagar. Först svarade han att det är olika, men kring sex.
"Sex in the morning on a Sunday?!" utbrast jag.
"No, sex in the evening."
"Do they open in the evening?"
"Oh oh, I thought you ask for the closing-time! No, they are open now."
Så efter det lilla missförståndet så gav vi oss av, men det var till vår besvikelse inte mycket som var öppet, mest souvernirbutiker där alla har samma utbud av brittreklam. Jag ville ju att Footlocker skulle öppna, för där hade syster min köpt converse till en relativt billig peng några dagar innan. Jag hade då avstått, då jag förälskade mig helt i ett par som inte fanns i min storlek, men jag tänkte att jag nu skulle öppna sinnet för andra modeller (av converse). Vi gick och trampade till klockan 11, men då visade det sig att de öppnade klockan 12 och då orkade vi inte längre.
Så vi gick tillbaka till hostlet, sa tack och hej till den söte receptionisten på bottenvåningen (huvudreceptionen där vi hade fått veta det där med mailet som behövdes ligger däremot på våning fyra), och begav oss ner i tunnelbanan och åkte mot Heathrow, terminal 3.

Där gick det extremt smidigt att komma in. Jag var dock lite nojig över min kötthammare inte skulle få tas med som handbagage, så istället för att chansa mig fram till säkerhetskontrollen, så frågade jag en säkerhetskvinna och hon sa i princip "no way" till att jag skulle få ta med den som handbagage, så det var ju bara att checka in då. Säga vad man vill om SAS i luften, men när det gäller incheckning så är de bra smidiga! Checka in via apparat och skriva ut egen etikett till väskan, fästa den och lämna den till "Luggage drop" tog allt som allt mindre än fem minuter.
Säkerhetskontrollen gick också väldigt smidigt. Nu behövde man inte ta av sig skorna och hålla på som sist, så det var rätt skönt.
Sen satt vi i någon slags centralhall, efter att ha shoppat upp våra sista pund på mat och onyttigheter och väntade på att vår flight skulle få en gate. Det stod redan från början att gaten skulle öppna 17:30, men det dröjde också hela vägen fram till 17:30 innan vi fick veta vilken gate vi skulle gå till. Förstår inte riktigt att de inte kan ha bättre på en så stor flygplats där det kryllar av gater, för det var samma för i stort sett alla såg det ut som.

Men hem kom vi och på Arlanda väntade mor och far som skjutsade oss hem, hem till Harsjövägen där jag äntligen fick pussa på Herbert. Sen fick jag också steka på ett par korvar med bröd i var till mig och Louise, som efter 13-tiden (12-tiden svensk tid) bara ätit choklad och åtminstone jag mådde rätt illa på ett sätt som bara lagad mat kan råda bot på.
Nu är korv med bröd inte den mest avancerade form av lagad mat, men det var tillräckligt.
Sen blev jag skjutsad hem.

***

Igår var jag då inbokad på ostkväll ute hos Stella i Trångsund, klockan 19. Men jag hade ju inget bättre för mig, så jag åkte in 2-3 timmar tidigare än jag behövde, till tekniska, och umgicks med Johan fram till att han slutade och jag ändå behövde åka vidare. Mycket trevligt, trots regn.

Tove mötte sen upp mig där kollektivtrafiken inte tar en närmare Stellas dörr och så gick vi gemensamt sista biten. Ingen av deras karlar var med, så det blev lugnt och fint och mer ost till oss!
Jättetrevligt och jättegott!

Hemresan sen var ju lite seg i och med att jag aldrig är road av att åka kollektivt sent på kvällen. Väl på 676:an kunde jag ju dock roa mig med telefonen, jag lyssnade på musik, facebookade och chattade med andra i ett annat program. Tiden går allt lite fortare med en smartphone, det ska jag villigt erkänna.

***

Idag hade jag inte mycket inplanerat, det jag visste att jag ville göra var ju att skriva det här blogginlägget, men ganska tidigt på förmiddagen ringde telefonen. Det var ett 0176-nummer (lokalsamtal från Norrtälje alltså) och det gjorde att jag svarade. Numera svarar jag sällan på nummer jag inte har inlagda, för det brukar alltid vara någon form av försäljare (jag googlar ju numret sen) och det betackar jag mig.
Hur som helst, det var en reporter från Norrtelje Tidnings gratisbilaga Helg, som alltså delas ut till alla postlådor i kommunen (om jag har förstått rätt), oavsett om man prenumererar på tidningen eller inte, på lördagar. Jag brukar dock aldrig komma ihåg att ta in den på lördagar, utan hittar den sen på måndagen efter och då blir det inte att jag läser så noga.
Han förklarade hur som helst att han hade snubblat över mitt namn på något vis han inte ens kom ihåg och sen hade varit inne här på bloggen och på något vis dragit kopplingen att jag nog är en intressant människa, intressant nog för ett profilreportage i tidningen i alla fall.
Jag sa redan i telefonen att jag har varit med i tidningar rätt ofta på sistone och att jag i Norrtelje tidning fick ett större porträtt av mig (med text) till min 25-årsdag. Det hade han inte koll på, men han tyckte ändå att jag lämpade mig bra och jag har ju dels lite svårt att säga nej, och sen tycker jag på något vis att det är smickrande när den typen av intresse visas för mig.
Men det blir ju tjatigt för de som läser tidningarna, det förstår jag ju. I synnerhet om man känner ett litet styng av avundsjuka som man aldrig i hela livet skulle låtsas om. Men vad fasen, vi bestämde att han skulle komma hit klockan 15:00.

Innan dess fick jag ett ryck och cyklade till Rusta och Blomsterlandet och köpte galgar och klädnypor på ena stället och blomjord, krukor och kryddväxter på det andra stället.
Sen planterade jag om mina timjanplantor i två separata krukor istället för i en blomlåda, jag gav en ytterkruka till chiliplantan jag fick av Daniel och så fyllde jag på kryddbeståndet med basilika och dill, lätt inspirerad av Stella som hade många kryddväxter hemma. Så nu har jag alltså två sorters timjan, dill, basilika, chili och smultron på balkongen!

Sen påbörjade jag det här inlägget, för det förstår du säkert att det inte gick i en handvändning att skriva, och vips så var klockan tre och då kom reportern.
Profilen inriktade sig mest på dels mitt bussförarskap och drömmen jag har haft om det och också min tid i FCZ. Den var han nog lite personligt intresserad av också.
Sen ville han ju fotografera mig också och då gärna med bussar i bakgrunden, så vi fick ju åka till jobbet och ta bilderna där. Tack och lov var det väldigt lite folk i farten där då, jag gillar inte riktigt att stå i fotoposer när folk ser på, men några gick förbi, bland annat Maggan som ropade något käckt som jag nu har glömt.

Nu ska jag göra i ordning lite sill och potatis till middag. Åt ju lite innan London och måste äta lite nu också. Det blir fint!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, juni 25, 2012

Det hinns dåligt

Det blev visst inte mycket till inlägg idag heller. Nu har jag fingerat tiden för att få inlägget att hamna på den här sidan dygnstrecket, egentligen är vi redan inne på den 26:e, klockan är jättemycket och jag är trött och... ja, inte mycket mer egentligen. Trött.
Jag har haft en trevlig kväll hos Stella i Trångstund, tillsammans med Tove. Ingen av deras karlar närvarade och det var ju på lika delar synd som skönt kan jag tycka. Ost åt vi så det stod härliga till och jag kände ingen hejd alls förrän det slog till som en bomb i magen. Nu är rätt ostmätt, men det vet jag ju att det går över. Förmodligen redan imorgon.
Ost är livet! Eller ja, ost, vin och vänner, det är i alla fall en mycket svårslagen kombination.

London får jag försöka berätta om imorgon istället. Då ska jag nog inte göra så mycket.
Men även om jag ser det lite som en förlust att så många dagar blir oskrivna nu, så tycker jag samtidigt att det är skönt att livet fylls med lite annat än bloggande, lite verklig substans så att säga. Sånt behöver vi alla.

En sak måste jag ju dock nämna nu på en gång för imorgon har jag säkert glömt bort det;
Än idag, sex år efter att jag under tio söndagskvällar i rad figurerade i timslånga avsnitt av FCZ på TV6, så händer det då och då att folk lägger till mig som vän på facebook just på grund av min medverkan där. Det blir glesare och glesare mellan gångerna, men än händer det. Förmodligen för att jag är ensam i Sverige om mitt namn och därmed lätt att hitta om man söker.
Jag tycker det är både lite knasigt och samtidigt lite charmigt. Speciellt om de skriver också, vilket dagens nye vän, en 15-årig kille, gjorde:

"tjena! jag vill bara säga att jag är en grymt stor beundrare av fc z! även fast det var länge sen som det gick på tv så tittar jag på det än. dock så var jag väldigt liten då så jag visste knappt vad det var. Men jag vill bara tacka för allt ni gjorde och jag älskar fan hela gänget asså! önskar att ni var familj!♥"

Fint.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, juni 24, 2012

The power over me, grows stronger yet.,

Nu blir det en kortis igen. Klockan är egentligen redan över midnatt, så det är ju tekniskt sett dagen efter detta inläggs publiceringsdatum - men jag öppnade bloggfönstret innan och det är ju det som räknas (tydligen).

Jag är nu hemkommen från London och färdigflängd för denna semester, åtminstone sett till de längre resorna. Kanske att det blir en sväng till Göteborg och det välkomnar jag i så fall, men annars ska det bli väldigt skönt att få varva ner på hemmaplan lite.

London var sig likt. Det var trevligt att åka dit, men också ganska trevligt att åka därifrån. Det är så enormt mycket folk där, så jag orkar liksom inte med de centrala delarna i allt för många dagar i ett svep. En weekend är lagom.
Men Phantom of the Opera (med Peter Jöback som fantomen) - alltså, jag må ha sett den en gång förut (fast med andra artister), men den var helt magnifikt bra även denna gång. Det var så ögonen tårades i de allra bästa musikpartierna. Alltså, planerar man en resa till London och är det minsta intresserad av musikaler, då tycker jag verkligen att man ska kosta på sig att se den. Jag är helt såld, jag skulle förmodligen kunna åka dit en gång om året och se den vid varje besök och tycka att det är lika bra. Även om jag nu var mer beredd på alla häftiga effekter, så imponerade de ju mycket på mig ändå. Och musiken... alltså, den är magisk!
Jag är så glad att min hörsel rättade till sig efter förkylning och tryckutjämningar och så, för jag var ju lite orolig för att jag inte skulle uppfatta musiken så som den borde låta - men det gjorde jag. Eller ja, jag uppfattade den så som jag ville uppfatta den åtminstone.
Hurra!

Nu ska jag föra över lite bilder på denna bärbara dator, den andra står ju lika kraschad som innan jag åkte där i sovrummet, så det blir det inte mycket av med.
Imorgon väntar ostkväll i Trångsund hos bästa Stella!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, juni 21, 2012

London calling (again)

Se på sjutton, ett litet inlägg hinner jag med idag också!

Jag vaknade nämligen tidigare än jag hade tänkt, så jag är nu (förhoppningsvis) klar med allt vad förberedelser och hygien heter, inför resan. Lite mer nervpirrigare än vanligt är det, att åka enbart med systern min. Jag vet inte varför riktigt, jag har ju gjort en del resor utan sällskap också - i och för sig bara inom Sverige - men det har ju gått bra. Och rest med andra utan föräldrarna har jag förstås också gjort, även om vi är rätt familjära i min familj och ofta reser tillsammans.

Om nu denna resa till London inte hade legat just över dessa datum, då hade jag baske mig velat jobba på midsommar. Känner det nu, sen Louise och Johan var här igår och pratade om 30 extrainsatta bussar och bord med godis och grejer, alltså - det är ju ändå årets trafikhelg. Och jag har ju haft förmånen att slippa E18, så jag har bara positiva (men köriga) minnen av att köra buss på midsommarafton.
Men jag får väl trösta mig att det är en årligt återkommande högtid, nästa år får jag chansen på nytt.

Nu blir jag snart hämtad av far och syster som ska skjutsa oss till Arlanda. Alltså, far skjutsar syster och mig dit. Jag har redan checkat in i telefonen och vi ska bara resa med handbagage, så det borde gå väldigt smidigt med allt. Men jag vill ändå vara där två timmar innan planet lyfter. Man vet ju aldrig vad som kan hända och ett missat plan vill jag ju absolut inte vara med om. Bok och kortlek finns lättillgängliga, i händelse av tristess.

Trevlig midsommar till er!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, juni 20, 2012

El krascho gordo

Igår hände det, då jag oskyldigt satt och spelade Settlers III på min stationära dator, rätt som det var så släcktes den ner utan förvarning. Jag trodde först att det blev strömavbrott, men så såg jag att lampan som indikerar att skärmen är påslagen, fortfarande lyste, i likhet med andra dioder och även klockradion. Dessutom lyste lampan/dioden i själva power-knappen till datorn, något den bara gör när den är påslagen, fast nu ändå var tämligen avstängd.
Jag lyckades inte få lampan släckt på annat sätt än att bryta strömmen och när det väl var gjort och återställt, ja då fick jag ingen som helst reaktion då jag försökte starta datorn igen.
Det känns rätt typiskt då jag de senaste dagarna har funderat BÅDE på att köpa ny dator och att omorganisera så att alla mina foton skulle ligga på den externa hårddisken. Men ingetdera hann jag och nu kan det alltså vara så att alla foton jag någonsin har tagit och fått tillskickat mig sen digitalkamerans födelse, har gått om intet. Det känns surt, framförallt surt att jag i mina tonår gjorde prioriteringen att det var film och musik som skulle ta plats på den externa hårddisken, men sen dess har ju både spotify och olika filmtjänster kommit, så det var då den dummaste prioritering jag kan påminna mig om att jag någonsin gjort. Visst kan jag ha gjort värre prioriteringsmissar, men inget jag nu kan komma på.

Men jag har ett litet hopp om att det ska lösa sig och någon akut fara är det ju inte då jag har denna bärbara dator och numera också smartphone. Ingetdera hjälper mig dock om spelandan faller på, så det får jag tillsvidare försöka hitta substitut för.

Åter till min hörsel då, som har vållat mig bekymmer de senaste dagarna, vilket jag också gav uttryck för i gårdagens inlägg. Musik lät ju annorlunda och inte förrän i skrivande stund då igår, så kom jag på att det kunde vara kopplat till förkylningen och/eller tryckutjämningen på de senaste flygningarna.
Idag vågar jag nog påstå att hörseln är återställd, har inte hört någon låt alls som jag tycker har låtit fel mot för hur den tidigare har låtit. Extremt skönt må jag säga, jag var ju rädd att det här skulle inverka på min musikupplevelse på lördag, då jag åter ska se världens bästa musikal på plats i London; Phantom of the Opera. Nu lär jag tycka att det är precis så bra som jag borde tycka.
Å andra sidan så är det kanske dumt att ha så extremt höga förväntningar. Mina förväntningar förra gången var ju också höga, men jag kunde ju aldrig drömma om att det skulle vara så bra som det då var. Skyhöga förväntningar ökar ju också risken för besvikelse i någon grad.

De här mellandagarna mellan Malta och London (såhär dags imorgon är jag framme för länge sen om planet går som det ska), hade jag väntat mig ett totalt socialt vakuum, dels för att jag trodde att jag skulle ha fullt upp med allt jag måste göra, men det har ju funnits tid då jag hade kunnat träffa folk också, men jag har inte riktigt känt att jag har orkat rodda ihop något sånt trots att det skulle vara väldigt trevligt.
Men så fick jag sms... eller facebookmail var det väl snarare (men läser man det i telefonen så känns ju allt i textform som sms), från Louise (kollegan och inte systern alltså) som undrade om hon inte kunde få komma och hälsa på mig för att berätta en sak under kvällen. Jag tyckte att det lät trevligt, men i och med att jag ska upp tidigt imorgon så var jag ändå lite skeptisk i och med att hon skulle på möte i Stockholm klockan 18 - men då vred hon till det lite och frågade om hon fick komma mer på studs. Det gick ju bra, jag låg ändå bara på balkongen och jäste efter förmiddagens löpning à drygt 11 kilometer. Samtidigt då sms:ade jag Johan om att jag tyckte att vi skulle försöka ses när jag kommer hem från London. Han höll med och sa att Daniel hade pratat om att ha grillkväll hos honom och det låter ju fantastiskt trevligt.
Louise ringde kort därpå och sa att hon var på väg och att hon skulle ringa igen om hon inte hittade.
När jag såg bilen komma så såg jag att även en kille klev ur den och fick då först förLänk mig att hon hade med sig sin man som jag inte alls känner (och en snabb tanke han tänka att hon kunde väl ha sagt att han skulle komma med) - men det var ju Johan! Den busen! Jag var ju helt säker på att han jobbade idag, men tydligen inte. Så jag blev ju tämligen glatt överraskad!
Min farhåga om att det Louise ville berätta var att hon skulle sluta som kundvärd, infriades tack och lov inte. Det var nyheter av mer privat karaktär.
Men så glad jag blev! Jag måste försöka se till att få igång det sociala livet mer när London är avklarat, särskilt som datorn inte kan roa mig om kvällarna. Tyvärr har ju alla andra inte såhär tidig semester som jag, men redan finns det lite planer. Måndagen direkt då jag kommer hem till exempel, då ska jag ha ostkväll med Tove och Stella hemma hos den sistnämnde för första gången. Annars har vi alltid varit hemma hos mig. Sist var även Stellas respektive Fredrik (alltså inte jag) med och nu ska även Toves Jonas (som jag aldrig har träffat) vara med. Lite smånervös inför att träffa nytt folk är jag ju alltid, men jag är säker på att det blir trevligt. Att Tove skulle skaffa sig en otrevlig partner är liksom bortom rim och reson.
Sen, jag kommer inte riktigt ihåg dag, så är det inplanerat en träff med Sofie. Därtill nämndes det i förrgår att jag och Tony borde träffas (fast det brukar sällan bli av trots god vilja) och så är det ju denna grillkväll hos Daniel som jag hoppas blir av... plus en eventuell resa till Göteborg med redan nämnda personer plus Mattias. Fast den känns mindre och mindre sannolik att den blir av. Jag gör vad jag kan, men det verkar inte riktigt tillräckligt.

Igår förresten, så skrapade jag fram 25 kronors vinst på en trisslott jag hade fått hem som tack för deltagande i en undersökningspanel, som jag också löste in igår då jag skulle handla på Coop. Jag har aldrig löst in triss på Coop förut, så det här var väl första vinsten sen jag flyttade hit till Färsna kan jag tro. Hur som helst, i kundtjänstkassan stod en kille som gick i klassen under mig i gymnasiet. Vi hade aldrig något med varandra att göra, men eftersom jag så väl känner igen honom kan jag ju tycka att han borde känna igen mig.
Men... han bad om legitimation! Det var länge sen jag behövde visa det på systembolaget där åldersgränsen ju är 20 år, men på spel och dobbel är det ju 18 och jag fyller ju 26 i november. Det är ju en herrans komplimang att tycka att jag ser yngre ut än 18 år, men jag lovar; ställ mig bredvid en 18-åring och vem som helst kan se vem av oss som är 18 och vem som är 25.
Det är åtminstone den tvärsäkra bild jag själv har.
En äldre dam bakom mig utbrast förvånat att hon inte visste om att man måste visa legitimation för en sån sak men sa att det ju var förståeligt vid högre vinster... men när hon förstod att det rörde sig om tjugofem kronor så sa hon då kassören hade viserat mitt leg och mumlat "ja det är ju du ja, jag tyckte att jag kände igen dig...", så sa hon "ja jag tycker nog att han ser äldre ut än så."
Lite lustig situation.

Imorgon då, ska jag flyga flygplan för femte gången på mindre än två veckor; destination Heathrow. Det kommer innebära ytterligare glapp i bloggandet och förmodligen kommer jag inte heller facebooka något, så tystnad från mig är att vänta.
Kul ska det bli, i synnerhet fantomen då alltså. I övrigt vet jag inte riktigt vad vi ska företa oss, men tiden lär gå att fylla!

Ordet är fritt, nu är det ditt.
Länk

tisdag, juni 19, 2012

Music sound better with you

Nu ska jag ta mig lite bättre tid att skriva ett mer rejält inlägg... gissar jag åtminstone. I vanlig ordning har jag ju inget färdigt manus, varken på papper (det vore väl att dubbeljobba?!) eller i huvudet, men om jag ska beta igenom resan plus lite annat jag har på hjärnan, då är det tämligen adekvat att tro att du kommer att få snurra på ditt scrollhjul både ett och två varv alternativt att toucha telefonen så att den får en fet vertikal rand.
På min telefon är det rätt vanligt med en fet horisontell rand, i och med att den låses upp genom att fingret ska dras från vänster till höger på en viss plats på skärmen.

Hur som helst.
Jag har ju alltså varit på Malta, min semester drog i gång förra fredagen... eller ja, alltså inte den senaste. Men då blir det ju just förra ja, just det.
Pang på rödbetan, klockan fyra på första semesterdag (eller ja, ledig helg först egentligen, men sak samma), klev jag upp och åkte sedermera iväg med familjen till Arlanda där det flögs med Lufthansa till München, där vi sen flygbytte till Air Malta och åkte till just Malta.
Den här resan gjordes nämligen reguljärt och inte som charter och det tycker jag allt var att föredra. Hos både Lufthansa och Air Malta fick man mat, det ingick i priset, och på åtminstone Air Malta så var det dessutom god och fräsch mat! Hur ofta associerar man flygplansmat till god? Jag har aldrig gjort det tidigare i alla fall. Men både dit och hem var det väldigt gott, så det ska de ha ett stort plus för. Ett annat plus hos dem är de monitorer i taket som med jämna mellanrum visade flygkursen, beräknad ankomsttid, höjd, fart, temperatur utanför planet (kring -56 grader på drygt 11500 meters höjd och farten låg kring 850 km/h) - sånt som är intressant att veta om man är lite intresserad av fart och fläkt.


Air Malta och Malta Airport.

Väl på Malta var det tacknämligt varmt och skönt. Jag har aldrig varit där tidigare, men jag misstänkte ju av det sydliga medelhavsläget att det skulle vara så också. Men det är ju samtidigt ett väldigt litet land, världens tionde minsta till ytan (eller 187:e största). Alltså blåste det en del emellanåt, men sällan störande mycket. En dag välte vårt parasoll, men jag hann fånga det. Ett annat blåste ner i vattnet vid samma pust, men det var också allt.
Gällande landstorlek så i relation till sin lilla yta så är det istället världens fjärde mest tätbefolkade land sett till invånare per kvadratkilometer. Och nu i turistsäsong så mångdubblas väl folkantalet där också, så mycket folk var det.
I synnerhet på en plats kallad Blue Lagoon som vi åkte på båtresa till en dag. Maltas stränder är tämligen steniga och klippiga, men där finns det en liten vik med sandstrand, men där bör man inte vara svensk och van med integritet, för i den lilla viken var det verkligen smockat med folk. Som tur var hade vi vår båt till hands hela tiden, så på dess soldäck blev själva icke-badtiden tillbringad. Jag har inte så mycket bilder därifrån dock och inga som jag tyckte lämpade sig för bloggeri.
Jag och Louise valde dock att simma tvärs över lagunen där det fanns en liten atoll med grotta på, vattengrotta alltså, för att prova på att cyklopa (nej, jag snorklar inte) under vattnet i en grotta. Det tyckte jag dock var lite läskigt, för det var ju inte nog med att det var mörkt i luften - det var ju mörkt i vattnet också! Och inte bara på det allra mest logiska och uppenbara sätt, alla stenar på botten var också kolsvarta, så jag tyckte inte att det var så rofullt.

Malta är ju en gammal brittisk koloni (bland annat) och det verkar vara i huvudsak just britter som åker dit på semester. Men dessa britoner alltså... ja, man ska ju inte dra alla över en kam, men påfallande många verkar ju inte alls ha förstått grejen med att deras rödlätta hudtyp inte passar sig för att timme efter timme pressa i stekande sol och kanske applicera solskyddsfaktor 10 i bästa fall. Så låg använder aldrig jag kan jag säga, och även om jag har rätt lätt att bränna mig, så har jag ändå inte den hudtypen som många britter har.
Och alltså, "råka" bränna sig, det kan ju hända vem som helst. Jag brände mig tyvärr lite också, trots att jag försökte undvika det. Men när man redan har en illröd rygg och dag efter dag ändå fortsätter. Jag är milt sagt konfunderad över detta. Visst att man inte ser sin egen rygg, men de flesta var ju där i sällskap och dessutom känner man ju när man har bränt sig. Man känner kanske inte när man gör det, men sen hettar det ju på ett obehagligt vis.
Når hudcancerrapporterna inte fram till Brittiska öarna?
Nåväl, jag ska ju dit i övermorgon, så jag får ta med mig plakat och larmrapporter och demonstrera utanför Houses of Parliament.


Brittisk rödrygg, en av många.

Gällande solskydd så hade jag med mig hemifrån en flaska med solskyddsfaktor 30 som jag och Louise frekvent använde på icke-strategiska delar (på de mest lättbrända hade vi oftast 50 från föräldrarna). Men denna 30, den hette tydligen Golden Protect och gjorde huden glittrande i solen. Kändes ju spexigt värre, lite som en twilightvampyr på ljusan dag.
Men lite halvospexigt är att detta glitter är extremt hudfast på mig. Nu har jag hunnit duscha fyra gånger sen jag senast smorde in mig med denna, men ännu anar jag glitter på mina armar.


Varken kamera eller blogg har nog tillräcklig upplösning, men de små vita prickarna är del av glittret.

Jag blev ju lite sjuk där på ön också, beklagligt nog. Värst, som alltid, var halsontet tycker jag. Det var ju något av en klassisk förkylning men av det lite hårdare slaget. Men efter en natt då halsen kändes som taggtråd, så gick jag in på närmaste apotek och frågade om de hade något mot en "sore throat" och fick då tabletter för ungefär 35 kronor som skulle tas "every second hour" - och de var ena riktiga mirakelpiller! Effekten satt dock inte i, i två timmar, men när jag väl fick ta den där tabletten och sugtiden igenom, plus en stund efter, ja då försvann det onda nästan helt och hållet. Så effektivt tycker jag inte riktigt att de svenska apotekshalstabletterna fungerar. Fem tabletter tog jag totalt och sen hade det onda övergått i en mild irritation.


Rekommenderas!

Apropå det brittiska förresten, så var även maten rätt brittisk. Tillbehöret till nästan allt var antingen chips eller än värre - crisps. Det är jag inte riktigt van att ha på tallriken, det sistnämnda alltså, och en gång var det kanske ett kul inslag, men det kändes till slut rätt ordentligt onyttigt, tungt och inte helt lockande.


Lunch.

Just det ja! Jag satt precis och funderade över vilka bitar jag behöver ha med här och tänkte att sol och bad är det ju inte så jättemycket att skriva om, men så kom jag på det att vissa dagar när vindarna låg på från ett visst håll, så drev maneter in mot vår badstrand, alltså röda brännmaneter och så fort det hände hördes ordet jellyfish överallt bland badgästerna. Det gjorde ju familjen Lundebring tämligen vaksamma och snabbadade, men jag tror kanske att jag faktiskt kan ha blivit bränd på ryggen vid ett tillfälle. Inte rejält, snarare snuddad, för när jag klev upp ur vattnet så stack det lite märkligt och de som såg min rygg sa att den kanske hade en tendens till att vara lite röd just där det kändes. Men jag såg ju folk med värre "brännskador" och det såg ju lite ut som om någon hade piskat dem med en brännässla. Men lifeguards med vinäger fanns på plats och baddade, så inget liv spilldes. Kanske någon manets måhända.

I övrigt såg våra åtta heldagar (två resdagar borträknade, nio nätter totalt) ut på så vis att vi varannan dag låg på stranden och varannan dag företog oss någon form av utflykt. Det tycker jag är rätt bra fördelat, för det blir lite tjatigt att ligga på stranden hela tiden, om än att jag mest läser och har jag bra böcker så är det ju givande, men samtidigt kan det också vara väldigt utmattande att göra något annat när det är så varmt. Och varmt var det. Någon dag uppgick temperaturen till kring 40 grader - i skuggan.
Den kvällen hade vi sjå i vår "svit", jag och Louise.
För vårt rum, det var i sanning ett speciellt rum! Det var ju ett lägenhetshotell kan man säga, där mamma och pappa hade ett rum och jag och Louise ett. Då vi checkade in beklagade receptionisten att vi inte hade fått rum på samma våning, men jag sa att vi gärna bodde lite högre upp där och då, så vi fick nyckeln till översta våningen, medan päronen huserade en trappa ner.
Hade vi inspekterat rummen först hade det kanske inte blivit så, för det visade sig att föräldrarna fick ett rum som var ungefär hälften så stort som mitt och Louises. Standarden var måhända inte jättelyxig, men det var stort och luftkonditioneringen i "salongen" fungerade. I sovrummet hade vi en takfläkt, men den varmaste dagen kreverade vi både Louise och jag, så vi kånkade ut våra madrasser i salongen (som jag alltså döpte rummet till) och lade ut dem rakt under luftkonditioneringsmaskinen.


Golvsovning.

Gällande böckerna jag läste ut på plats så var det först Lee Childs Det ögat inte ser, en bok som inte direkt var dålig, men den föll mig inte riktigt i smaken. Huvudpersonen Jack Reacher är orealistiskt supermänsklig hela tiden och det är det som för handlingen framåt i princip.
Bok nummer två tog mig just två dagar att läsa ut. Johan Theorins Sankta Psyko, och den gick så fort just för att den var så bra! Det gillade jag verkligen, möjligen bara att det hade varit önskvärt med ett par kapitel till efter slutet, det kom lite för plötsligt och lite epilog eller något som bundit samman de sista trådarna hade varit fint. Men Johan Theorin som författare gillar jag verkligen, jag har läst alla hans böcker med stort nöje.
Sista boken som jag läste ut igår var Mons Kallentofts Den femte årstiden. Alla Kallentofts böcker har jag inte läst, men alla fem som handlar om Malin Fors och också dessa gillar jag. Han har en annan ton i sitt skrivande, och får jag välja så föredrar jag Theorins ton, men jag gillar historierna i Kallentofts böcker också, så jag ska inte klaga.

Resandet, med flygbyten och allt, har gått otroligt smidigt. Jag var inför både ner- och hemresa orolig för att min väska skulle försvinna i bagagehanteringen, men nejdå. Istället fick vi i familjen våra väskor i ett väldigt tidigt skede på bagagebandet då de väl skulle hämtas.
Och sista flygningen hem, ja där hade vi sån medvind att flygtiden kortades med nästan 20 minuter. Det kan man ju inte klaga på!
Sista resan var dock med SAS och säga vad patriotiskt/skandinaviskt man vill, men det är inte riktigt samma upplevelse tycker jag. Mat ingår inte utan är svindyr och ingen information om planets framfart. Trevlig kabinpersonal dock, vi satt längst bak och kom att prata lite med de två som hade hand om den bakersta stationen. Det var flera tomma rader framför oss också, så det blev lite naturligt så.
Men just det ja, på planet från Malta, då hade jag två skånska killar bakom mig som hade den charmigaste skånska dialekten! Det var så härligt att (tjuv)lyssna på, liksom inte den grötiga varianten av skånska, utan den mer klarskorrande. En jättevild gissning är att de inte kom från Malmö utan kanske Helsingborg, Hässleholm eller Kristianstad. Något lite längre norrut (och ja, jag var tvungen att ta fram en karta för att haspla ur mig de orterna, har inte Skånes geografi så självklar för mig). Lite som Eric Saade pratade de i alla fall. Och han är ingen favoritartist, nej. Jag tycker att han dansar grymt, men det är nog också det som jag imponeras mest av med honom.

Från ankomsten till min lägenhet där växterna var vattnade och posten intagen, så kunde jag räkna fram det till att det bara var 60 timmar till jag åter skulle sitta i ett plan. I skrivande stund är det i runda slängar 41 timmar kvar. London. Det blir kalas! Fast i ärlighetens namn skulle det vara rätt skönt om den resan låg lite längre fram, så att jag hann känna att jag fick andas lite mer mellan. Men det är ju OS där senare och ännu senare har jag inte semester, plus att Louise då har börjat sommarjobba. Så det här var ändå den bästa lösningen. Och bra kommer det att bli.

Men det har ju föranlett att jag har känt viss press över allt jag vill hinna med på de två heldagar hemma innan vi sticker iväg, så igår var jag uppe till halv tre och fixade allt vad tvätt och foton hette. Eller ja, inte allt. Två maskiner tvättade jag då, en imorse. Fotona då, ja i och med att jag har fotat både med kamera och telefon så var det ett visst pyssel att sortera dem rätt och plocka bort de dåliga och sen välja vilket urval som skulle få hamna på facebook och i bloggen. Det är långt ifrån alla kan jag säga, men det måste ju ses som ett familjealbum också och jag har frångått det stadiet där jag tycker att allt lämpar sig för allmän beskådan.

***

Men nog om resande nu.
Jag måste bara få på pränt att jag känner en viss oro i kroppen just nu.
Jag har nämligen på sista tiden upptäckt att något med min hörsel är galet. Alltså, jag skulle inte säga att jag hör dåligt, och det gäller mig veterligen bara musik. När jag nu lyssnar på låtar jag har hört förut, så tycker jag inte att de låter som de borde. Först trodde jag att jag hörde remixer och/eller att det var en kass musikspelare jag hade just då, men i och med att det återkommer oavsett om musiken spelas på min dator, klockradio, stereo, telefon eller vad fanken som helst och också oavsett låt - så låter det fel. Jag kan inte sätta fingret på vad som är fel, men det är helt klart något jag nu längre inte uppfattar. Många intron skiter sig helt, liksom den som jag har döpt det här inlägget efter.
... fast precis i detta nu fattar jag ingenting. Absolut ingenting. I flera dagar och ända fram till alldeles nyss har jag känt precis så, det började på riktigt (efter att ha trott det där om remixer och dåliga musikspelare), med att jag lyssnade på Madonnas La Isla Bonita och det lät så fel mot för det jag var van vid. Sen provade jag en massa annat och kom fram till samma sak - alldeles nyss provade jag en låt med The Sound of Arrows och vid första lyssningen lät det just fel, men sen rätt. Och sen lät det mesta andra också rätt!
Alltså jag fattar inte om det är att jag vänjer mig, att det går bort, att jag delvis har inbillat mig eller vad det kan handla om! Testade nu lite av ett eldprov, ett stycke som jag i min barndom tyckte var något av det vackraste som fanns och än idag är väldigt förtjust i - och det lät inte helt som det skulle heller. Så något är det som är tjall i resonanslådan på mina axlar.
Men kan det kanske vara förkylningen, slår det mig nu? Vatten bakom trumhinnan har jag tidigare tänkt i och med att jag fick vatten i öronen ett par gånger där nere, men det har jag delvis avfärdat i och med att jag har fått för mig att det borde påverka mer och dessutom att det kan vara lite smärtsamt. Något sånt känner jag inte.
Men samtidigt så är ju min förkylning nu i övergående. Men kanske att mina annars "soprena bihålor" (det är min tandreglerares ord) har fyllts på ett sätt som jag tidigare inte har varit med om?
Jag får väl helt enkelt avvakta och se.


Eldprovet

Idag har jag förutom att sova rätt länge strukit en del skjortor och pysslat lite allmänt här hemma och sen gett mig ut på promenad med mål att spana in det nya handelsområdet vid Flygfyren som invigdes då vi var där nere.
Jag valde att inte gå in på Apoteket, Hemtex, Lindex, Kungsängen, Franks Färg och... den bortersta butiken som jag inte ens kommer ihåg vad det är nu.
Men jag var in på Clas Ohlson, KappAhl, Gant (där kommer jag nog aldrig någonsin att handla, hutlösa priser), Arken Zoo, Prisstopp och Team Sportia. Inte riktigt i den ordningen, men det var på Team Sportia jag kom att handla. Det var rätt oplanerat kortsiktigt sett, men lite mer långsiktigt - fast alltså inget jag hade tänkt göra idag. Men i såna där sportaffärer är det nästan alltid enbart skoavdelningen som lockar mig. Dels för att titta på utbudet av converse (och det fanns det till extrapris, så jag var sugen på att slå till, men höll mig), och också löparskor.
Löparskor är ju något jag måste köpa mig i och med att de av mina båda par som står här hemma... alltså, jag har två par, men bara ett hemma - det paret har börjat ge mig skavsår på ett och samma ställe och i och med att de har säkert fyra-fem år på nacken så känns det ofrånkomligt dags. Således tittade jag lite och hittade en sån där barfotasko som jag har hört talas om och tittade så fascinerat lite extra på den. Precis just då öppnades en dörr från ingenstans och ut genom den kom en söt kille som frågade om jag ville ha hjälp. Det visste jag inte riktigt om jag ville, men jag passade på att fråga lite om den där skon och han berättade så gärna. När jag sen berättade om min löpning och mina knän och allt sånt så tyckte han kanske inte att det var den mest lämpade för mig, utan föreslog andra som jag provade. Ett mindre snyggt något billigare par och ett mer snyggt något dyrare par. Jag vill ju att jag ska vara en person som styrs av funktion hellre än utseende, men när det gäller skor så blir det nästan tvärtom ibland. Och de snygga var enligt honom även lite bättre (jag vill tro att det inte bara berodde på att han ville sälja det dyraste), och jag inbillade mig då jag stod och sen provsprang på ett löpband, att de var lite skönare.
Så, pangbom och 1499 kronor i ett svep, så hade han sålt på mig dessa!
Men jag känner mig intet lurad, jag är snarare glad att han var så tillmötesgående och trevlig. Det gav mersmak för att handla där - något jag egentligen nog aldrig har fått varken i det andra Team Sportia eller något av de båda Intersport:en vi har i denna stad.

Det fattar jag förresten inte riktigt. Norrtälje är en liten stad, men flera butiker ska vi ha (minst) två av. Två Intersport, nu två Team Sportia, massor med apotek, två KappAhl och... ja, säkert har jag missat något. Men det är väl bra om handeln blomstrar.

Nej nu måste jag avrunda. Jag hade hoppats att en filmsekvens som jag har satt på uppladdning för några hundra meter text sen, skulle hinna laddas upp klart innan vägs ände nåddes. Men icke. Det var en rundtur av hotellrummet, men det får helt enkelt antingen bli en annan gång eller helt utebli.

Nu ska jag laga lax och potatis. Efterlängtad mat efter all restaurangmat!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, juni 18, 2012

Luft(hansa)

Kära blogg (alltså jag själv) och eventuella läsare:
Nu är jag hemma och gästspelar i moder Svea fram till torsdag morgon, då jag ger mig iväg på nytt mot Arlanda och sen London, så mer luft i denna blogg är att vänta.

Klockan är nu rätt sent och jag har rätt nyss kommit in genom dörren och packat upp allt (delvis i alla fall), sorterat smutstvätt som köar till maskinen och ja, donat med sånt som måste donas med när man kommer hem. Nu tänkte jag lägga in alla bilder från både kamera och mobil här på datorn, så det finns inte mycket skrivtid känner jag.

Men kort sagt:
Resan har varit bra, med minus för att jag i slutet av första dagen (inte ankomstdagen då, utan efter första morgonen) kände viss halsvånda som natten därpå blev olidlig halsvärk - och det är ju ett av de värsta symptom jag vet. Jag avskyr verkligen att ha ont i halsen, det är så fruktansvärt pestigt. Dagen som följde blev alltså rätt jobbigt och natten där på fick jag feber och yrade i sömnen som man bara gör när man har feber. Sen vände det, men jag var mer eller mindre förkyld hela tiden och är det än nu.
I övrigt har allt varit bra. Verkligen allt! Igår var det lite av säsongsvärmerekord där nere vad jag förstod, då det var drygt 40 grader i skuggan. Jag var nog rätt acklimatiserad på dagen för då tyckte jag inte riktigt att det var värre än vanligt, men på kvällen sen... hujeda mig att försöka somna! Och då möblerade jag och syster min ändå om rejält i vår "svit" (mer om det en annan gång - kanske imorgon) såpass att vi bar våra sängmadrassen och lade dem på golvet precis under ventilationsmaskinen, men ändå var det svårt att sova.

Jag har istället sovit lite på ett av planen idag och den energin det har gett hoppas jag räcker till att fixa med bilderna nu.

Jag återkommer!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, juni 08, 2012

I made it

Jag hinner visst med en liten kortis idag ändå!
Lägenheten är nu storstädad, som jag av någon konstig anledning gärna gör inför bortavaro. Det är ju egentligen lite bakvänt, för när jag kommer hem lär ju ett visst dammlager ha lagt sig igen? Men men, det är ändå skönt att komma hem till något som inte är helt uppåt väggarna ostädat.
I övrigt har jag gjort alla reseförberedelser jag kan, har packat allt förutom necessären och tvättat det som tvättas ska och hela baletten! Bra att jag fick en kort tjänst idag, även om det hade varit att föredra att börja och sluta tidigt istället för att börja 12:05 och sluta 18:00. Men det får funka, det också.

Nu ska jag strax iväg mot jobbet, först via soprummet för att göra mig av med soppåsen, och inledningsvis alltså vara handledare/stöd åt en kollega som har varit sjukskriven en tid. Och sen; stadsbuss. Men men, det blir kanske kul idag?

I övrigt så börjar jag verkligen se baksidan med att bo i ett lägenhetshus byggt av trä. När jag städade hade jag nämligen både ytter- och balkongdörr öppna för att vädra och tro på fasen om inte mindre än fyra getingar flög in!
Kommer jag ens kunna sitta ute på någon av balkongerna längre fram i sommar, med min getingfobi? Det är den stora frågan nu.

Men, nej... här blir inga barn gjorda!
Iväg och göra nytta i ett par timmar och sen; ren och skär njutning.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, juni 07, 2012

Agadir

Nu sitter jag här med mitt bloggfönster öppet och har ett av de mer sällsynta tillfällen då jag känner att jag inte vet vad jag ska skriva, men bara genom att skriva såhär så kom jag ju igång och snart har vi nog en halv kilometer text i vanlig ordning. Eller ja, kanske inte. Men det är stor risk att det här är mitt sista inlägg på rätt länge, för det vete verkligen katten om jag hinner skriva imorgon och på lördag sticker jag ju tidigt som attan, först till Arlanda, därifrån till Tyskland och därifrån till Malta. Det blir första gången jag mellanlandar, men det kan ju säkert vara intressant. Om inte annat så blir det ju kul att sätta fötterna på tysk mark för första gången, för där har jag aldrig varit tidigare.

Idag har jag bara kört 676 och haft delat i Stockholm. Det låter kanske inte som en höjdardag, men jag är rätt nöjd ändå. Enda gången den här veckan jag kör 676:an och jag måste ju erkänna för mig själv att jag skulle inte vilja sitta på en sån yttergaragegrupp där man aldrig kör 676:an, även om det ofta kan kännas tjatigt och enformigt, så känns det ju ändå som vår "huvudlinje" och jag saknar även den, när det går lång tid mellan gångerna. Inte på hela denna vecka har jag kört den, nämligen. Och sett till förra veckan så var det väl kanske på tisdagen senast? Det minns jag inte, men jag vet att det inte var onsdag-fredag och heller inte i helgen.
Efter en av turerna hittade jag förresten sex kronor på ett säte. Dricks i min ficka!

På delningen då, så stod jag först och pratade lite med dagens kundvärd Gustaf och även hans bror (också kollega) Olof, men jag hade idag packat med mig löpargrejer och hade ju bestämt att jag skulle ge mig ut och springa, så efter en stund ursäktade jag mig och gick bort till Karlavägen och bytte om.
Gustaf sa, halvt på skoj, att jag minsann inte hade gått därifrån om Johan hade varit där. Och nej, det är ju helt sant. Jag tycker om Gustaf, men inte på samma sätt som jag tycker om Johan... och det ska han nog vara glad för!

När jag hade bytt om var Olof på plats på Karlavägen också och vi kom överens om att han skulle hålla sig där och släppa in mig när jag kom tillbaka, så att jag slapp ta med mig min nyckelknippa. Har inga fickor på träningskläderna.
Jag gav mig då ut och sprang sen. Först korsade jag Karlavägen och sen Engelbrektsgatan, sicksackade lite genom Humlegården för att sen springa längsmed Karlavägen till Karlaplan, där jag vek av på Narvavägen, korsade sedermera Strandvägen, sprang över Djurgårdsbron och tog sen ett vänstervarv runt Djurgården. Inte runt hela, men nu när jag har tittat och mätt på kartan, så kan jag konstatera att det absolut var runt merparten i alla fall. Om du är väldigt geografisk så kan jag säga att jag genade från ena änden till andra genom Manillavägen, för att sen täcka av södra sidan, upp och tillbaka samma väg (utan sicksackandet i Humlegården). 55 minuter tog det mig och sträckan är nyss uppmätt till 11,43 kilometer, så det är ju faktiskt i klass med vad jag brukar springa hemma. Ofta över 11, inte ofta över 12 kilometer.
Men att springa i Stockholm är ju en ganska djup konstrast till att springa i elljusspåret här hemma. Flera gånger fick jag sänka farten eller stanna helt för undvika att bli påkörd eller att springa in i någon/något - men däremot behövde jag aldrig sätta i gång "vindrutetorkaren" framför ansiktet (desperat vifta), då inga moln av flygfä syntes till någonstans.
Däremot så råkade jag andas in någon sorts fluga genom munnen, vilket resulterade i ett hest kraxande och ett gällt hostande, men jag tror inte jag fick ut den. Eller ja, den irriterade ju till slut inte längre, men jag märkte åtminstone aldrig att den "kom upp" igen.

Tillbaka på Karlavägen (där Gustaf och inte Olof släppte in mig) stretchade jag först lite, småsocialiserade med bröderna och Kenta, satte mig sen vid surfdatorn i väntan på att svettandet skulle avta och duschade sen. Och tro på fasen, duschen inne på ena toaletten där var rätt fräsch! Visserligen hade jag besiktigat den innan jag gav mig av, för jag ville ju inte komma tillbaka helt svettig bara för att inse att duschen var obrukbar.

Efter dusch (och påklädning) gick jag över till Ica Humlegården och köpte lunch. En sån där färdigrätt för ovanlighetens skull, som kassören tänkte ta dubbelt betalt för. Eller, han gjorde det också, men jag ifrågasatte kvittot när jag såg att det stod 2x27 och tyckte just att 54 kronor kändes som bra mycket mer än vad det hade stått på hyllkanten.
Han bad om ursäkt och gav mig 27 kronor i handen.

Sen åt jag och föll i paltkoma, så jag lade mig först och läste tidningen i soffan en stund, men då kände jag hur trött jag var i hela kroppen, så jag flyttade in till ett sovrum där jag halvdunade i en dryg halvtimme, innan jag gick till Tekniska för att köra ytterligare tre 676:or.
Men nu har jag kört den sista innan semestern!

Imorgon väntar först viss handledning/stöttande för en kollega som har varit borta en längre tid på grund av en hemsk olycka hon var med om, då ska hon förhoppningsvis köra och jag sitta bredvid, och sen blir det stadsbuss.
Det är jag däremot lite leds på nu, för det har det varit bra mycket mer av än 676:an den här veckan. Just linje 656 är den av stadslinjerna som jag har fått allra mest också, och den är nog den jag gillar allra minst. Både 657 och 658 ligger mig varmare om hjärtat.

Det har ju som sagt grämt mig lite att jag inte får träffa Johan något innan semestern - och så skickade han sms idag, som jag såg långt senare i och med att det inkom då jag körde - att han hade sett mig i Danderyd! Bah, och jag såg inte honom.
Men men, men jag har fått träffa många andra trevliga idag ju. Förutom de redan nämnda, så har jag även träffat en av de nya kundvärdarna; Sofie, och hon verkar ju väldigt trevlig. Henne träffade jag på pressvisningen av Djurgårdsbussen första gången och då sa hon att hon funderar på att ta busskörkort, så det försöker jag ju verkligen sälja in nu. Både till henne och till Johan, för de är de enda i min närhet som inte redan har busskort, som säger att de vill skaffa. Andra säger mest "aldrig i livet!"
Imorse träffade jag även Daniel och Louise, jag och Louise samåkte rentav med Daniel bakom ratten, ner till busstationen där vid halv sju-tiden. Trevligt!

... och dagens rubrik; Agadir. Det är helt enkelt ett ord jag har haft på hjärnan idag. Det är en ort i Marocko som ödelades av en jordbävning 1960, har jag googlat mig fram till. Osäker på varför det har satt sig i hjärnbarken just nu, men jag tror att det har nämnt på radio nyligen.

Om jag inte skriver imorgon så är det nu dags att ta fram stora, vita näsduken och ömsom vinka och ömsom torka tårarna, för då blir det uppehåll till tidigast 18:e juni, men kanske att det dröjer till 19:e.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, juni 06, 2012

Otakt, jotack!

Men vad är det med denna trötthet? Nu är klockan 20:14 och jag känner mig helt redo att dra ner rullgardin och ögonlock. Ändå hade jag sovmorgon till 6:15 imorse och vaknade dessutom innan klockan (kring 6:00) och var väl uppenbarligen färdig med sömnen då, så jag har ingen extremtidig morgon att skylla på. Eller någon extremt ansträngande dag.
I och för sig har jag en paltkoma som jäser där inne, åt mig helt tokmätt på kvällens middag; pasta med en vegetarisk svamp- och grönsaksröra. Väldigt god och väldigt mättande.


El proppo gordo!

Det är ju nationaldag idag och det har jag märkt på följande sätt:

  1. Vissa bussar hade flaggor
  2. Inget mer

Nationaldagen firas ju inte i detta land, vi är hemskt dåliga på det. Å andra sidan är det kanske inte så konstigt i och med att det är till åminne av Gustav Vasas kröning 1523 och regeringsformen 1809 (okej, årtalen hade jag inte i huvudet, de googlade jag fram) och sånt som genom åren kanske inte känns så viktigt att fira.
Nej, nationaldagsbeteckningen kunde ju falla på midsommarafton istället, det är ju det vi firar.

På jobbet har denna helgdag inneburit en söndagstjänst och det en som jag inte har haft förut.
Först Uppsala tur och retur - trevligt, där kör jag inte ofta nuförtiden.
Sen turen runt Gåsvik (645, bästa linjen) - parentesen talar för sig.
Sist stadsbuss i två timmar och det var väl kanske det minst inspirerande. Nästan inget folk alls som åkte och så mycket reglertid hela tiden, både vid Grinds servicehus, på busstationen och på Campus roslagen. Suck, tiden går så långsamt när man hela tiden ska köra tio minuter, pausa omkring tio minuter och upprepa den processen i evighet (eller två timmar då, vilket i princip är synonymt i sammanhanget).

Vad som händer med den eventuella resan till Göteborg vet jag nu inte mer om i och med att det har gått himla trögt att få svar från folk. Jag behöver ju få bekräftat både från Mattias och Magnus där nere, om någon gång vecka 27 kan funka - vilket är min tanke. Ingen av dem svarar dock. Johan ska ju försöka vara flexibel och Daniel har sagt att han vill följa med om han kan, så jag hoppas få lite besked snart, för jag vill verkligen att det här ska bli av!
Och blir det inget med dubbelledbussarna så tycker jag att vi får åka ner ändå och förlusta oss på annat vis. Genom Liseberg, exempelvis.

Apropå Johan så är han ju ledig imorgon när jag har delat i Stockholm, så inte kan jag stå och umgås med honom då. Bah. Så jag tänkte att han kanske ville äta lunch åtminstone, men han är i Edsbro då. Dubbel-bah.
Jag får försöka ha trevligt ändå.
Egentligen skulle jag väl behöva åka hem och ta tag i antingen en sista städning eller en sista träning innan jag sticker iväg till Malta, för att hinna med båda innan jobbet på fredag, det blir minst sagt kärvt.
Men det tar så mycket tid i anspråk att sitta och åka fram och tillbaka - i så fall tillbringar jag min tid på inte mindre än åtta 676:or, och det är lite väl mycket.
Å andra sidan skulle jag ju kunna ta med mig träningskläder och sticka ut och springa i Stockholm? Hm... Det finns ju dusch på Karlavägen, så det skulle ju funka, även om det känns lite... ja jag vet inte, det känns kanske inte helt fräscht helt enkelt.
Men vad sjutton, jag tar med mig en träningspåse ändå, om andan faller på. Gör den inte det, ja då får jag väl se till att hinna på fredag, helt enkelt.

Det var förresten tur att jag vaknade av mig själv imorse, för telefonen bråkade minsann med mig där på morgonen. Jag hade laddat den under kvällen, men på något märkligt vis hade den nästan laddat ur sig helt och hållet under natten, i sitt standby-läge med väckningen som låg på lut. Det hoppas jag inte blir en tradition, för även om jag ganska ofta vaknar innan klockan, så gör jag det långt ifrån alltid.
Fast nu ska jag bara ställa klockan för väckning torsdag, fredag och lördag (då jag reser tidigt), sen ska det sovas ut i fyra veckor i sträck!

När jag tomkörde till garaget för sista gången idag, då stannade jag till vid Blomsterlandet där jag i panik köpte en stor kruka och två smultronplantor. Varför panik, tänker du?
Jo dels överdriver jag, men dels ville jag ju skynda mig tillbaka med bussen i händelse av att den skulle tankas inför vidare arbetsdag för den (det var för övrigt bussen som det växer svamp i!) och dels för att besöket där var ett jag ville hinna med idag innan de stängde klockan 16 (och klockan var då ca 15:40, så det hade blivit extremt stressigt om jag hade gjort på annat vis.
För såhär va, här om dagen bestämde jag mig för att rädda mina timjanplantor som jag misstänker skulle ha drunknat där i sin låda efter alla skyfall de har fått utstå, så igår grävde jag ur dem ur sin dyblöta jord, tömde ut den för att få torka till sig på balkongbordet och planterade om plantorna i ny, torr jord.
Jorden på bordet ville jag ju inte ha liggande, samtidigt som jag har planerat just det, att köpa en stor kruka att ha som tyngd på balkongmattans ena hörn, som annars gärna blåser upp annars när det friskar i. Att det blev just smultronplantor var inte så genomtänkt alls, det var ren impuls. Något ätbart ville jag ha, och jag såg bara kryddor jag inte använder utöver just timjan som jag redan har, så då blev det smultron.
Så nu har jag städat upp på balkongen och där står nu en liten smultronodling.

Och det här börjar bli lite av en kvällstradition:


Snäll mot kroppen.

Just det ja! I dagens (repriserade) Vem vet mest, där var det fråga om "mitt" fotbollslag; FC Z! Det var ju faktiskt lite kul, och det lovordades dessutom av Rickard Olsson.

Till allra sist; den här låten tycker jag kanske inte är jättebra, men den har en så jäkla svängig takt!


Den inre apan...

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, juni 05, 2012

Höjdpunkter

Idag har det varit mindre rörigt på jobbet för min del. Stadsbuss stod på agendan hela dagen, tio och en halv timme och det är i och för sig en rätt tuff tjänst, i synnerhet då den både är delad (så ramtiden ligger på tretton timmar) och att man byter buss sju gånger.
Men idag stämde det med kollegan jag skulle ha med mig också följde med mig, och dessutom körde han. Han går dock bara på halvfart ännu, så fram till rasten hade jag sällskap av honom, sen var jag solokvist och körde själv.
Minnesvärt från eftermiddagen då är dels ett barn som åkte förbi när jag tidsreglerade med öppen dörr vid Grinds servicehus, på sin kickbike och sa hej och dessutom stannade till. Så jag hejade ju glatt tillbaka, varpå han (8-10 år gammal) sa att han brukade hälsa eftersom så många bussförare är så trevliga. Det var ju fantastiskt roligt att höra! Så jag sa att jag tyckte att det var himla bra av honom, att många säkert blir glada av att han gör så. Sen pratade vi lite allmänt min reglertid ut. Han skulle inte åka med mig, utan väntade på en kompis som han kanske skulle leka med - han visste inte säkert om den andre ville och kunde.
Gulligt!

Annat minnesvärt är att jag fick syn på en favoritpassagerare utanför bussen när jag körde från Grind sen, som jag vinkade till och som glatt vinkade tillbaka. Finemangs!

Ytterligare notervärt är att en kollega ropade på mig på radion och undrade om jag hade hittat en plånbok på min buss - vilket jag inte hade. Men när jag snabbt sprang igenom bussen då den siste passageraren på den turen hade klivit av - ja då fann jag den! Så en mycket lättad och stressad tjej fick tillbaka den då jag inkom till busstationen nästa gång och sprang sen utan att tacka till bussen hon ville hinna med. Men hela hennes kroppsspråk var av det tacksamma slaget, så det räcker för mig.

I övrigt så försöker jag verkligen ta tag i det här med Göteborg så att det verkligen blir av - vilket det inte finns några som helst garantier för. Jag känner åtminstone som så att det är jag som måste göra det, för jag tror inte att någon annan kommer göra det. Men det kan vara nog så knepigt att hitta en tid för två bussförare att träffas. Tänk då tre bussförare och en kundvärd och nu inte bara någon timme, utan några dagar. Ja, inte helt lätt alltså.
Men vill man går allt!

Nu sitter jag med fötterna i fotbadsbaljan efter en liten promenad jag tog när jag kom hem, men det börjar bli rätt svalt i vattnet, så jag ska väl ta mig samman och ta upp och torka dem snart.

Fast ja, jag måste ju nämna det att det ju faktiskt fortfarande är lite rörigt jobbmässigt. Han som åkte med mig idag sa nämligen att han skulle göra det på fredag också - något jag inte hade fått förfrågan eller information om, men det tyckte jag väl skulle gå bra. Men sen, nu på kvällen, så ringde en av gruppcheferna mig, helt ovetandes om detta, och frågade om jag kunde tänka mig att "ta hand om" en annan kollega som är på väg tillbaka efter sjukskrivning - just på fredag.
Den här kollegan det nu blev tal om var det lite viktigare att det var "rätt" person som hade hand om, och det bedöms jag tydligen vara - vilket jag ger mig själv en klapp på axeln för. Så gruppchefen roddade om och återkom i ett sms att det blev den kollega hon föreslog som ska vara med mig på fredag.
Jag vet dock inte vad det är som gör att jag betros att "slussa" tillbaka och handleda såna som har varit borta en längre tid, jag menar, jag är ju inte särdeles ofta på garaget och pratar inte särdeles mycket, så att man tycker att jag passar för det förtroendet förvånar mig lite. Men det är trevligt med sällskap, så det blir nog bra!

Ordet är fritt, nu är det ditt.