torsdag, maj 31, 2012

Underbara kollegor

Alltså, ibland behövs det så lite för att lyfta så mycket.
Jag menar, bussförarskapet är trots allt ett rätt ensamt jobb. Man är bland folk mest hela tiden, men ändå ensam och kollegorna springer man mest förbi, man jobbar sällan med dem längre stunder.
Precis så har det också varit idag, men... när jag hade en kvarts paus i Norrtälje, då lyckades jag pricka in att träffa fyra av mina absoluta favoriter... förlåt, tre menar jag. Fyra var vi med mig. Jag är trött.
Hur som helst, tre av mina absoluta favoriter - samtidigt! Mattias hade paus precis samtidigt och skulle avgå precis samtidigt som jag och den bäste kundvärden Johan och den bästa kundvärden Louise var också där - då (och hade inte så jättemycket att göra precis under den kvarten).
Det mådde jag gott av resten av arbetsdagen sen! Jag önskar så att såna där kvartar kunde inträffa oftare och vara längre - att ha roligt med kollegor är något jag inte är alltför bortskämd med i min yrkesroll.
Arbetsdagen i övrigt har varit helt okej. Jag gillar ju att sluta 10:30, men det är hårt att kliva upp klockan 4:00 tre dagar i rad. Jag har inte lyckats sova något vidare på dagen, varken idag eller igår men jag lovar att om jag lade mig nu -skulle jag somna som en stock! Men Christoffer skulle höra av sig någon gång nu efter 15, vi bestämde igår att det är dags att ses nämligen. Han är ju också en kollega, men han är en kollega som jag sällan och knappt aldrig träffar på jobbet. Jag hoppas dock att det blir snart, annars måste jag allt lägga huvudet på kudden ett tag.

Min nya, smarta telefon säger ju nämligen hur lång tid det är kvar till larmet går, när man ställer det på kvällen. Och när det ställs och inte ger en mer än drygt fem timmar, då blir jag lite deprimerad. Men jag somnar ändå inte direkt på kvällen heller. Sömnsvackor är något jag inte alls gillar, för jag tror inte ett smack på att det är kroppen som säger att den behöver lite mindre sömn just nu, för i så fall skulle jag inte vara så trött som jag är nu och på morgnarna.
Att jag inte har kunnat sova när jag kommer hem där vid 10:30 har berott på att det grävs och borras och massa sånt utanför fönstret här. Boklok ska bygga en herrans massa nya hus i "min" gethage här tvärs över, så min vackra getutsikt försvinner. Lite sorgligt, för nu när jag vet att Mattias inte kommer flytta dit, då då känns de där husen inte så viktiga att få byggda. Hade hellre haft kvar getterna.

När jag kom hem från jobbet, efter att först ha handlat det sista inför helgens planksteksmys , så kom jag att prata lite med min granne Lisa som bor snett under mig och det föranledde också att jag fick gå in och se hur hon har det, följt av att hon kom upp för att se hur jag har det. Allmänt trevligt tilltag, för det är ju alltid kul att se hur folk bor. Därefter, inte så långt därefter heller, var min granne Madeleine också upp hit. Eller upp och upp, hon bor bredvid mig, ovanpå Lisa. Hon ska nämligen vattna mina blommor när jag är på Malta - och dit åker jag ju nästa vecka (!)
Jag visade henne således vilka blommor... eller ja, växter snarare (inga blommar) jag har.

Och igår var det stämma och där blev jag alltså suppleant till styrelsen. Det blev så att alla som hade anmält intresse fick bli suppleanter, så vi är fyra stycken nu. Och den rollen innehas till nästa stämma, så det blir ju intressant nu att se hur mycket jag kommer att behöva göra i och med att suppleantens roll är att fylla en ordinaries frånvaro med närvaro, och finns det hela fyra alternativ där, då bör det inte bli speciellt ofta.

Men Christoffer, nu är klockan 16:12... Ska jag chansa på att ta en lur? Eller höra av mig, trots att vi tydligt sa att han skulle höra av sig efter 15? Livets frågor är alltid fler än svaren.

Dagens swypedikt:
Vrida, inte hopp.
Vattenkokare, ett puff.
Förtvivlan hörs mig le
VD:n Pit Jeffner snålar
gruvor, änglar blir sju
Och Puh, du Toby?

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, maj 30, 2012

Pictures of you

Alltså, här står vi nu på randen till juni, precis i dagarna då den klassiska sägningen (kanske uppfunnen av mig själv?) "May day, may day! June is coming!" passar som allra bäst och ändå så var imorse åter dags att ta fram uniformsullbyxor, tjocktröja och skinnhandskar då termometern inte ville uppbringa mer än:


En plusgrad.

I helgen var det rena sommarvärmen och idag var vi tillbaka till senvintertemperaturer. Det gillar jag (förvånande nog) inte det minsta. Min kropp blir generellt mycket gladare av sol och värme. I och med luftigare klädsel så går mitt eksem tillbaka och det är ju en av årets stora befrielser.
Men men, det blev väl uppemot 15 grader senare. Alltid något, men shortsen åkte aldrig på.

Jag har har tidig och rätt kort arbetsdag idag och har samma tjänst även imorgon och på fredag. Skönt, men numera tycker jag ju att det är lite tråkigt (även om det fortfarande är skönt) att inte köra någon 676:a så att inte får träffa Johan. Å andra sidan fick jag träffa Louise istället och det är väl ungefär den ende kollega jag har träffat. Eller ja, Janne löste av mig på stadsbussen ja och honom växlade jag några ord med också. I övrigt, tunnsått.
Eller näe, nu kom jag på att jag ju pratade med några i rastlokalen vid busstationen också. Den gemensamma hållningen var att Brevik borde låsas in och att nyckeln borde kastas bort, då det åter handlade om Utøya och massakern där, på tv:n. Och som alltid när det handlar om det, så blir jag lite trollbunden. Alltså, jag tycker fortfarande att det är väldigt gripande att se och höra de överlevande och deras berättelser, det upphör aldrig att beröra.

Apropå tekniska och det, som inte alls var det jag nyss gled in på, så ringde min chef mig idag då jag stod i duschen (nej, jag varken svarade eller ens hörde telefonen) och meddelande via telefonsvarare att det ska ändras i min tjänstegrupp - igen - och att det nu betyder att många (kanske alla, det fattade jag inte) av mina delningar på tekniska försvinner då man gör djurgårdsbusstjänster av de tjänsterna och att då vi som blir av med de tjänsterna istället blir dagkommenderade i Norrtälje de dagarna.
Det där känner jag lite dubbelt inför måste jag säga. Spontant (och bara för en månad sen) hade jag jublat åt allt som betydde färre långraster i Stockholm, men i förra veckan upptäckte jag ju hur trevligt det var att stå som kundvärdsmotivator och det går jag ju miste om då.
Men, min analys säger mig att jag osannolikt blir av med alla delningar där, för vad jag har förstått så inbegriper djurgårdsbussen två tjänster om dagen. Alltså, det är två förare och bussar som ska sitta och köra den. I dagsläget, om jag fortfarande har förstått rätt, så har vi fem tjänster om dagen med delat där inne. Således borde tre dagliga bli kvar?
Och färre, men inte helt borttaget - det är kanske det allra bästa just nu?
Sen, någon dags dagkommendering sådär kan jag ju stå ut med, förhoppningsvis betyder det att jag får köra linjer jag just nu aldrig kör, eller också att jag får köra resgrupper och allmänna förstärkningar, vilket jag heller annars aldrig gör numera. Sånt jag kan sakna!

Dagens ögonbrynshöjare på jobbet var dock detta:


Bussar, tänker du kanske...?

Jo, men röda bussen där är ju som synes en ledbuss och samtidigt skyltad som 638 till Vätö - och de faktorerna i kombination är en mycket ovanlig syn, för att inte säga att jag nog aldrig sett det tidigare - Vätö och 638:an är nämligen den enda linje där det inte ska sättas ut ledvagnar alls. Inte för att vägen där är exceptionellt smal - vilket den bitvis också är - utan för att det vid vändplanen vid Håknäs brygga, inte är stort nog att svänga runt oavsett busstyp, utan man måste istället göra en trepunktsvändning, vilket går utmärkt med kort- och boggivagnar (om än att de korta är att föredra), men med ledvagnar... det är nog inte omöjligt, jag har hört sägner och legender om folk som har gjort det, men det vill ju till att man tänker till riktigt ordentligt. I och med att utrymmet är såpass begränsat så tror jag att det är stor risk att man kanske kör fast helt och hållet om man inte lyckas vika bussen så som man vill.
Det var Daniel som körde, så jag gjorde ett anrop till honom och frågade hur han tänkte kring situationen, men han var tämligen cool men hade inte riktigt tid att prata.
Senare fick jag veta att han körde en resgrupp som skulle till Hargs skola, så han behövde aldrig åka ner dit. Det förklarade ju ett och annat.
Men jag måste säga att jag själv ändå är lite sugen på att prova att vända med en ledbuss vid Håknäs, bara för att se om jag kan. Å andra sidan är jag inte sugen om det skulle visa sig att jag inte kan. Då blir det ju jobbigt.

Igår lade jag ju inte upp bilder från pressvisningen av djurgårdsbussen av den enkla anledningen att jag inte orkade hämta USB-kabeln, men idag slog jag slag i sak:


På refugen i grön väst: Louise.
Nere på gatan: Gruppchefs-Eva och Trafikchefs-Daniel


Delar av pressuppbådet och längst till höger; operativ chef-Anna.

Således har kedjan av chefer fångats på bild, kan man säga. Eva är inte min, men hon har motsvarande roll som Pelle, alltså min gruppchef. Daniel är hans chef (chef över hela Norrtäljegaraget) och Anna är Daniels chef och således rätt högt upp i organisationen - och hon är nästan den som är bäst av alla på att svara på mail! Det glädjer mig verkligen.
Men det ska ju nämnas att jag från början inte vände mig direkt till henne medvetet. Jag lämnade ett par allmänna förbättringsförslag på FIA, och det var hon som besvarade dessa, och sen har vi växlat ett par ytterligare mail, ofta då jag har känt att jag inte når fram på garaget.

Det fanns även en tecknare med i uppbådet, som bland annat gjorde en karikatyr av Agata, som körde bussen:


Mycket bra bild, men säregen stavning.

Agata i verkliga livet fick jag ingen bra bild på, bara en där bussrutan tyvärr reflekterar alltför mycket, så vet man inte hur hon ser ut, är det nog svårt att se hur bra bilden är.


Blänk, blänk!

Efter jobbet, alltså efter 10:30, cyklade jag hem och lade mig och försökte sova en stund, för ikväll (om en dryg timme) är det föreningsstämma här i bostadsrättsföreningen, och den vore det ju bra om jag höll mig vaken på. Jag klev ju upp fyra imorse, så risken för gäspningar finns - särskilt eftersom jag inte somnade så djupt som jag hade velat, i och med att det utanför fönstret stod en grävmaskin och arbetade. Det ska ju byggas fler hus här i området, så det lär väl larma och föra allmänt oväsen emellanåt nu. Synd på gethagen, den hade jag gärna haft kvar.
Stämman då, den är jag inte vansinnigt sugen på att gå på i och med att såna ofta är segdragna. Å andra sidan har jag inte varit på någon stämma i den här föreningen, så det kanske inte alls är så här.
Men sen är jag också föreslagen som suppleant till styrelsen och det där grämer mig lite. Alltså, det finns fyra föreslagna och det behövs två, så det är inte säkert att jag blir. Och jag fick det inte presenterat så när jag fick frågan - jag trodde det var ett svårfyllt hål och tänkte att något måste jag väl ställa upp på, så jag kunde inte riktigt säga nej. Men om det nu finns folk som vill mer än jag, så tycker jag dessa kan bli valda istället. Jag har ju trots allt såpass oregelbunda arbetstider att jag kommer ha svårt att med kort varsel, dyka upp på något styrelsemöte om någon är ordinarie är frånvarande - vilket är tanken med suppleanter.
Och sen vet jag heller inte alls vad som förväntas av mig som suppleant när jag väl fyller någons skor. Fast det kommer jag kanske underfund med, om det nu blir jag.
För åtminstone två grannar har sagt att de tycker att det är jättebra att jag är föreslagen och att de ska rösta på mig. Gah.
Dessa grannar bor i samma hus som jag, och den ene av dessa sa att hon hade hört att vi i vårt hus går under benämningen "värsta huset" eller hur det nu var, hos någon/några av grannarna. Jag tror att det kan ha att göra med att uppslutningen på städdagen kanske inte var så hög från det här huset. Men jag jobbade ju. Jag hade avsatt tid för den första städdagen, men den blev inställd och på det nya datumet så var det jobbhelg och inte så mycket jag kunde göra något åt. I övrigt förstår jag inte riktigt vad klagomålet består i. Jag som bor här har inget att anmärka på någon av mina husgrannar, jag stör mig inte på någon av dem.

Hoppas inte mötet drar ut på tiden bara. Jag ska ju upp fyra imorgon också. Och på fredag.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, maj 29, 2012

Swype-poesi

Det var inte så dumt med delat på tekniska idag heller, inte för att jag hade en kundvärd att hålla sällskap hela dagen (eller jo, det hade jag väl kunnat göra om jag hade velat, men av den kundvärdsstab vi nu har, så är hälften av dessa såna som jag inte alls har kommit speciellt nära, på långa vägar inte nära nog att tillbringa nästan fem timmar med i alla fall. Dagens kundvärd var en sådan som har tagit bort mig som vän på facebook till exempel, och det säger ju egentligen ingenting... trots att det ändå säger någonting. Jag menar, facebookrelationer betyder ju egentligen ingenting, fast när folk man har i sin närhet tar bort en, blir man väl ändå fundersam? Själv tar jag extremt sällan bort vänner och aldrig såna som jag faktiskt känner på riktigt - undantaget en före detta chef som jag snarare är flyktigt bekant med.

Men det var egentligen inte alls vad jag tänkte skriva. För såhär va: har jag möjlighet att haka på när det händer något på dessa långraster, ja då brukar jag försöka se till att göra det. En gång innebar det att jag flörtade till mig en plats i en bil som skulle till Nobinas huvudkontor och en rundvandring där (eller främst på CTL - centrala trafikledningen) och idag då jag kom in, ja då skulle de sätta upp dekaler på en dubbeldäckare och åka iväg och ha pressträff med den inför den här nya djurgårdslinjen som vi ska börja köra.
Och såklart frågade jag om jag inte kunde få följa med - och det fick jag. Och jag behövdes också, rentav. Hon som körde bussen sitter nämligen mest på driften annars och var inte helt bekant med AC-inställningar och liknande, och utan mig hade bussen varit skyltad "Ej i trafik" istället för "Nobina", vilket jag tyckte passade lite bättre. Därtill hjälpte jag till att fylla goodie-bags och så agerade jag reklampelare vid cityterminalen också; jag hade en skylt fram och en bak på kroppen, sådär som vissa restaurangreklammänniskor har. Kändes lite fånigt, men något skulle jag ju göra.
Dessutom fick jag wraps och smoothie, och övertidsersättning för min hjälpsamhet, så ja utöver att det var en kul grej så var det ju givande på så sätt också.
Och jag fick hälsa på en av de riktigt höga cheferna inom företaget, alltså min chefs chefs chef. Hon i sin tur har nog bara VD:n över sig, tror jag. Hur som helst, vi har mailat en del med varandra tidigare och hon skulle till Norrtälje förut och efterfrågade då att få träffa mig, men då var jag ledig eller hur det nu var, så det blev inget då. Men nu så! Och det var ju ju trevligt att få ett ansikte på människan jag har skrivit med - det tycker jag alltid att det är, och hon tyckte nog likadant kändes det som.

Vår bäste kundvärd Johan fyller 22 idag, men han var inte med. Istället var det vår bästa (märk skillnad i genus) kundvärd Louise med, och det var ju trevligt! Därtill var också en av de helt nyanställda kundvärdarna, de som är anställda just för den här busslinjens skull, också med. Nu minns jag inte vad hon heter, men hon var också trevlig. Hon funderar på att själv ta busskörkort och folk med såna tankar pratar jag ju gärna med!
Ja, apropå det ja, så fick jag ett ryck imorse när svängde av mot Gillingebanan och sa något i stil med "Ja, då kommer vi till Gillingebanan här och jag önskar er körkortsadepter varmt lycka till, och vill även flagga för att det är rätt trevligt att köra buss också, så ta gärna fler körkort sen".
Det resulterade i att samtliga som skulle av där tackade och sa hejdå, något jag inte tror att någon hade gjort annars.
Jag har överlag fått beröm för körningen idag, eller för min information. Det är då alltid roligt! Men jag jobbar ju enligt modellen att jag vill att mina passagerare ska få veta det jag vet, när det gäller störningar och liknande. Fast de köer jag fastnade i på sista turen idag sa jag inget om just då, i och med att jag visste att anledningen till den var borta och inte hade full koll på om det skulle släppa då vi passerade där (olyckshålet Lahäll) eller tidigare - men så fort jag kände att kön släppte så sa jag just det, att jag nu trodde att framkomligheten skulle bli bättre. Detta i kombination med att jag utannonserade att stoppknappen inte fungerade, men att ingen behövde känna någon stress över det i och med att jag på en avgång så dags (17:15) och med så mycket folk (i det närmaste fullsatt), räknade med att det skulle stiga av på alla eller näst intill alla, så jag tänkte stanna och öppna dörrarna på alla hållplatser oavsett.
Och mycket riktigt - folk skulle av på samtliga hållplatser längs vägen.
Men en sån sak kan man ju bara säga på 676:an som bara har sju avstigningshållplatser innan ändhållplatsen. En icke-stomlinje funkar det ju inte med, där hållplatserna står med några hundra meters mellanrum.

Det om detta.
Jag skulle ju egentligen för flera dagar sen skriva att min syster i helgen lärde mig att man kan "swype:a" med min telefon när man skriver sms, istället för att dutta på varje bokstav så som jag gjorde. Mycket välkommet, för det kändes verkligen som tre steg tillbaka att gå från att sms:a på min gamla telefon med tryckbara knappar och T9, till att sikta rätt på skärmen, bokstav för bokstav.
Men med swypen kan man ju dra lite på måfå också, och då blir det nästan poesi:

Qians subkultur sorgsen Signe
vägtrafik förbruka Flemminggatan
läggdags påbudet credo

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, maj 28, 2012

Snigla

Idag tvärvände våren... nästan. Den gick kraftigt tillbaka kändes det som idag. För såhär va: Jag började 7:57 imorse, så frukosten kunde intas i de uniformsshorts och kortärmad skjorta jag var iklädd, på solsidesbalkongen (det vill säga framsidan i och med att det var morgon). Hur skönt som helst!
Och när jag cyklade iväg till jobbet så blev det förvisso lite svalt i fartvinden, men jag tänkte att det blir ju bara varmare ju längre dagen går, så det var väl för väl att jag inte släpade med mig några långbyxor eller jacka, så som jag hittills innan dess har gjort mest varje dag då jag har iklätt mig uniformsshorts.

Men... temperaturen gick inte upp, tvärtom. Den var nere på blott 10 grader som längst ner, vad jag såg! Tur som en tok, ja som en riktig tok, att jag efter min tur till och från Hallstavik, hade en paus på närmare 20 minuter på garaget, på vilken jag kunde cykla hem och dels byta om och dels också ta jacka.
Men det var ju snudd på att jag skulle ha tagit ullbyxorna istället för de tunna jag tog, för jag har minsann frusit även med långbyxor!
Tänk om jag hade bott på Flygfältet eller inte haft den där lilla pausen? Hm, fast jag hoppas att jag då hade packat mer kläder utifall att ändå. Fast säker är jag inte.

På jobbet sen var det full fart. Eller ja, det var väl egentligen just det det inte var. Första turen in till tekniska gick som smort och därifrån var det lite halvsegt. Därifrån åkte för övrigt en av favoritpassagerarna Pontus med - på sin födelsedag av alla dagar!
Men sen. In till Stockholm nästa sväng - då tog det stopp.
Redan imorse välte tydligen någon lastbil i närheten av Karolinska sjukhuset vilket skapade köer i morgontrafiken då - och den var inte bärgad på eftermiddagen heller, så det köade på sig något helt otroligt då också.
Jag fick dock varningar om det innan Danderyds sjukhus, så där hallåade jag i högtalarna och sa att jag rekommenderade alla att kliva av där och ta tunnelbanan, men alla lydde ju inte det rådet och fick vackert sitta kvar den dryga halvtimme det tog därifrån till tekniska - en sträcka som annars tar sådär tio minuter.
Precis när jag lämnade hållplatsen universitetet norra, i snigelfart, så kom det ner ett gäng från övervåningen och frågade om de inte kunde få gå av där och ta tunnelbanan istället, men då sa jag faktiskt nej. Inte så mycket för att jag tyckte att de skulle skylla sig själva som inte hade lyssnat inför Danderyd, utan mer för att jag precis var på gång att byta fil och hade en bilist som vänligt släppte fram mig - då vill jag ju inte blockera den genom att öppna dörrarna och släppa av folk som inte kan trycka på stoppknappen i tid. För tid hade de ju eoner av, i och med att det gick så segt fram.
Jag hann sen inte till min avgång åt andra hållet, utan fick ta en annan avgång istället.
Åt det hållet flöt det bättre och där fick jag dessutom beröm för att jag var så trevlig av en kvinna som klev av. Hurra för det!

Nu har jag förresten fått bekräftat att Daniel också kommer på lördagens plankstekskväll. Det var ju lite tur det, för annars hade det ju bara blivit Johan och han är ju den av de inbjudna som egentligen inte har uttryckt att han också vill bli bjuden på plankstek efter den gång då jag bjöd Mattias.
Å andra sidan är jag övertygad om att det hade blivit trevligt ändå - men nu blir det ännu trevligare!
Jag har även funderat på hur det kan komma sig att jag aldrig ser till Daniel på jobbet när jag vet att han jobbar ungefär samma tider som jag och heltid dessutom - men det visade sig att han har varit sjukskriven i två veckor! Inte undra på då.

Just det ja, idag hittade jag förresten karriärens... fjärde? femte? sjätte? Ja jag minns inte - ännu en i raden kvarglömda mobiltelefoner. Fast det var inte jag som hittade den, det var en man som klev ner för trappan som på något märkligt vis fick den i huvudet då, den ramlade ner från övervåningen då han gick ner. Och ja, han kanske inte fick den i huvudet, det kan jag ha hittat på, men det var han som gav mig den.
Fast jag hade förhoppningsvis hittat den själv annars, i och med att jag alltid går igenom bussen när tid finns. Mellan mina två senaste avgångar fanns ju dock inte den tiden.

Imorgon har jag delat i Stockholm och det ser jag åter inte fram emot. Är vädret som idag så är det pest åt ena hållet och dessutom är Johan ledig... eller han skulle vara, men han ska med på någon press-grej för den här Djurgårdsbussen. Så honom lär jag inte se till. Men jag kanske ska ta tillfället i akt och sova bort lite tid igen? Idag har jag varit rätt trött och då hade jag ändå sovmorgon.

... och vissa saker upphör aldrig att förvåna. Nu loggade jag in på FIA för att kolla lite kommande arbetstider och tro på tusan om inte min semester har ändrats? Väldigt många dagar som tidigare var markerad som SEM står det nu istället tjänst ej utlagd på, och än värre - mitt i semestern så är en tjänst dessutom utlagd!
Jag har semester vecka 24-27 och så är det med den saken. Och att tjänsten är utlagd en dag då jag är i London, det är då inte mitt problem. Men jag skrev förstås ett mail om det så fort jag såg det. Frågan är; kommer det besvaras? Mina erfarenheter är inte så goda.

Ordet är fritt, nu är det dit.

söndag, maj 27, 2012

Svårt att hålla mig

Nu blir jag allt lite less på min smarta mobil, för den vill absolut inte logga in mig här på bloggen. Tänkte att det hade varit ett bekvämt sätt att få in en bild från telefonen utan att gå och hämta USB-kabeln, men ack nej. Så det får bli bildlöst, för den orkar jag nu inte gå och hämta.

Idag har jag haft en riktigt trevlig dag, igen. Till att börja med sov jag längre än väntat, till kring 9:15 och så länge var det länge sen jag sov. Men så satt jag ju uppe och tittade på Eurovision-vinsten och efterföljande intervju och dessutom Rapport efter det, så i säng var jag inte förrän kring 1:00 eller något sånt.
För hon vann ju, Loreen. Dra på stortrissan! Men det var ju kul förstås, annat kan jag inte säga. Äntligen fick en sån där svensk profetia stämma, för det låter ju mer eller mindre så varje år. Att i år vinner vi.
Men det om detta.

Efter mina vanliga söndagssysslor (handling och sånt) så cyklade jag ner till busstationen där Johan idag var stationerad och höll honom sällskap och njöt av det fina vädret i kombination. Jag menar; varför inte? Trevligt väder och trevlig sällskap i kombination är ju bättre en en av faktorerna var för sig.
Jag är så glad att han har blivit en kollega och numera också vän, för den vänskapen skulle jag ju annars inte ha. Gladare och trevligare människa får man verkligen leta efter! Han vinner nya pluspoäng för varje gång jag träffar honom.
Jag menar, bara det faktum att han vet om att jag är homosexuell och att han (tyvärr) inte är det eller ens åt det hållet - ja, därav bortflugna fjärilar - men att han ändå inte har några som helst betänkligheter med att krama mig. Jag blir så glad!
Han är en vän jag vill hålla hårt i.

Tiden går så fort i det sällskapet och helt plötsligt hade nästan fyra timmar gått, då var det tid för honom att luncha med morföräldrar och mig att cykla och uppvakta min mor på hennes dag. Av mig fick hon den ytterst personliga och kärleksfulla gåvan; ett lottpaket. Ungefär samma som pappa brukar få. Jag tycker ju det är lite mycket med alla dessa dagar och presenter, men lotter som inte kostar så himla mycket skulle ju potentiellt sett kunna bli en väldigt bra present.
Men med facit i hand så vann hon bara 20 kronor totalt på de sex lotterna.

Hm, precis nu trillade det in en vänförfrågan på facebook, från en bussförare (såg jag på bilden och tänkte att då är det väl någon genom jobbet), men människan bor i Ungern! Hur hittade han mig? Min profilbild är ju tämligen intetsägande gällande yrkesval, så ja, det var lite halvknepigt. Men jag accepterade.
... men nu fick det kanske en förklaring! Han tycks vara en bloggläsare härifrån. Och det stämmer ju, jag har ju flera gånger på statistiksidan sett, att ungrare har varit inne här. Kul i så fall!

Men kundvärderiet alltså, jag beundrar Johans sätt att jobba. Han sätter sig tamigsjutton aldrig ner så länge han inte har rast, och han står inte och sms:ar och så hejvilt heller, utan är alltid tillgänglig om någon skulle vilja fråga något eller så. I och med att jag var civilt klädd så var det ju ingen som frågade mig något. Annat är det ju om jag håller sällskap i min uniform.
Å andra sidan vet jag ju inte hur han jobbar när han är helt ensam, men han känns verkligen som typen som håller sig tillgänglig och öppen. Jag menar, även om man är på plats men sitter och sms:ar och pratar i telefon, då sänder det ändå signaler om att man inte vill att någon ska komma och störa en.
Det är precis såna kundvärdar vi ska ha och jag försöker på alla vis få de i övre skicket att förstå att de i så fall måste värderas lika högt som vi bussförare. Ja, kanske inte lönemässigt i och med att ansvarsgraden är en annan, men förutsättnings- och rättighetsmässigt. För så känns det verkligen inte nu. Det känns som en typisk hierarki där kundvärdarna är i botten - och så borde det absolut inte vara.
Fast just Johan är ju inne på att ta busskörkort också, och då skulle han ju automatiskt uppgradera sin status. Fast även om jag tycker att det är en bra idé, så tycker jag ändå inte att det skulle behöva vara så.

Nej nu ska jag nog ta och se Landet runt på svtplay!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, maj 26, 2012

Morgonrus

Ja då sitter jag här och slötittar på Eurovision. I skrivande stund är det Islands bidrag och det tycker jag är rätt fint.
Jag är inte alls så säker på att Loreen vinner, personligen är jag rätt less på hennes låt - men det behöver å andra sidan inte resten av EBU vara för den sakens skull. Det blir ju dock alltid så upphaussat för oss. Jag menar, i Sverige där vi generellt sett aldrig annars "tror att vi är något", där är det varje år självklart att vi ska vinna Eurovision, trots att det sällan blir så.
Nåja, det om detta. Folk skriver om den tävlingen så det räcker och blir över.

Nej idag klev jag upp 7:15. Det kändes igår som en bra idé, att ställa klockan och tidigt ge mig ut och springa innan det blev alltför varmt.
Imorse kändes det dock inte som en lika bra idé. Dels sov jag rätt oroligt till följd av det faktum att jag visste att klockan skulle ringa - fånigt nog. Jag menar, så är det ju mest jämt annars och då oftast bra mycket tidigare än så.
Och kroppen sen, kändes inte alls redo för något sånt påhitt så tidigt. Men den känslan har jag känt förut, så den vet jag att ta på allvar. En gång gav jag mig ut och sprang sådär 5-10 minuter efter uppvaknandet och det var i sanning inte skönt någonstans. Rena tortyren.
Istället tog jag det piano. Drack mycket vatten, åt en banan och drog igenom styrketräningsprogrammet först då jag kände att den energin var samlad.
Sen gav jag mig ut och sprang - och sprang till en början åt fel håll. Alltså rätt och fel finns egentligen inte, men jag hade tänkt mig en väg och så sprang jag åt det rakt motsatta hållet istället. Det kom jag dock på rätt snabbt, så jag vände.
Och då, åtta på morgonen, var det helt perfekt väder för löpning! Temperaturen var helt ideal på ca 15 grader, det var tämligen vindstilla, soligt och fågelkvittrigt som det bara är på morgnarna.
Men trots den där felspringningen, så blev sträckan inte längre än 11,67 kilometer. Alltså, det är ju inte kort egentligen, men jag tänkte att den sträckan nog skulle bli 11,8 kilometer i och med att jag sprang just min gamla elva komma åtta - men i och med att jag utgår från mig och inte från Harsjövägen, så har jag ju elljusspåret mer närmre inpå och då förloras ju några hundra meter.
Det tog mig 59 minuter och 30 sekunder, och så länge jag springer på under en timme är jag nöjd.

Efter stretch på framsidesbalkongen då jag samtidigt vinkade lite åt en nyfiken flicka som bor tvärs över, förmodligen inte ens ett eller nyss fyllda ett år gammal (hon kan gå men ser i övrigt rätt liten ut), dusch och frukost så sålde jag först av min solvagn.
300 kronor fick jag för den - och dessutom hade jag inte behövt betala 75 kronor för att sätta ut den till försäljning, för via den annonsen fick jag ingen respons alls. Den här köparen blev istället tipsad av min vän Siri.
Men som sagt, vilken förlustaffär! Tur ekonomin inte står och faller med den.
Fast jag gick igenom min budget för maj idag då jag senare betalade räkningar och jag gick med ett underskott på inte mindre än drygt elva tusen kronor! Vissa månader svider hårdare än andra.

Jag tog mig även en storstädning av lägenheten, vilket behövdes i och med att jag förra veckan hoppade över lillstädningen. Och jag gjorde den här storstädningen snäppet grundligare också, så det tog lite extra tid. Men efteråt är det ju så värt det.
Två maskiner tvätt har tvättats och hängt och en av dem har vikts och hängts tillbaka. Man hinner med mycket om man kliver upp tidigt!

Sen har jag varit ner en vända på stan och hämtat ut det paket från H&M jag hade att hämta ut, samt köpte en liten morsdagspresent och uträttade ett ärende på apoteket.
Jag ska nämligen göra ett experiment med mitt hår.
En vän tipsade nämligen om en kräm som hans hår har blivit mycket tjockare av och utan vilken, han är övertygad om att han vid det här laget skulle vara lika kal som sin far.
Tydligen har han i det närmaste forskat kring saken också, så jag tyckte att det lät rätt intressant. Krämen (egentligen mot fotsvamp) inhandlades, samt även ett speciellt schampo.
De båda fick jag för 95 kronor, så det är inga svindlande summor.

Jag var en sväng på Harsjövägen också, där det blev hämtpizza till middag. Jag tog en Quattro stagioni, vilket jag inte brukar. Och faktiskt, jag vet inte om det var pizzan i sig, eller pizzerian - jag tyckte inte att det var speciellt gott. Alla fjärdedelar av pizzan smakade för mycket av sin sak, det blev helt enkelt inte gott i min mun.
Det är inte ofta jag inte tycker om pizza, men på sistone har jag blivit sugen på det mindre och mindre ofta. Och det är nog ingen större förlust i det egentligen.

Nej, nu ska jag väl sluta skriva och titta mer på tv:n. Nu säger de att det är dags för Rumänien, så då vet du som tittar mellan hur många nummer jag har skrivit. Det vet inte jag.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, maj 25, 2012

Hopp slås om intet

Jag har ju skrivit en del om fjärilar i magen tidigare, även om jag kanske inte har uttryckt det så.
Nu måste fjärilarna bort.
Kan jag bli mycket tydligare än så? Jag tvivlar på det.
Ingenting är lätt i denna värld. Ingenting viktigt som betyder något. Och så mycket känns så omöjligt. Jag vet inte vad jag ska göra. Ingenting fungerar (på kärleksfronten).

Och nu är jag där igen. Bitter! Tänk att jag alltid numera får känslan av att någon tycker att jag borde tänka, tycka och agera annorlunda så fort jag inte är jätteglad, sen jag fick den där kommentaren - men den här bloggen heter inte livet från den ljusa sidan. "Livets vardagliga trivialiteter" är på enkelsvenska struntsaker i vardagen, för att det utifrån måhända må vara struntsaker - men för mig är det livet.
Äh jag får inte till det som jag vill ens med orden nu, men kontentan är att jag är inte en helt enkelspårig människa, jag har olika sidor och skiftande humör och det vore lögn mot mig själv att inte låtsas om det här.

I övrigt har det faktiskt varit en bra dag idag. Dock massor att göra. Trots att pingsthelgen inte längre är en långhelg, så har det känts precis som en fredag inför en långhelg - hur mycket folk som helst som ska förflytta sig från Stockholm och ut till kobbar och skär här i Roslagen.
Vanligen på dessa dagar brukar jag ha turen att köra den sista biten, ut på kobbar och skär - men idag har jag kört mellan Stockholm och Norrtälje.
På min första sväng in hände inget ovanligt och jag hade en väldigt skön rast solskuggan i en busskur som inte används, där inne på tekniska.
På turen tillbaka sen så fick jag först rapporter om en trafikolycka mellan Brottby och Söderhall, där det hände i luften att jag eventuellt skulle svänga av vid Brottby och köra gamla vägen istället - men jag kom aldrig så långt, för vid avfarten till Brottby blev jag stående i en kö orsakad av att en buss längre fram hade havererat.
Jag satt först kvar i bussen i och med att det redan fanns två förare där, det fanns en buss närmare den havererade och jag trodde varken jag kunde göra till eller från.
Men till slut tänkte jag att jag kanske visst ändå kan det, något måste ju göras eller jag måste åtminstone höra vad som händer och vad de säger, så jag sa till mina passagerare just så, att jag skulle lämna bussen och se om jag kunde hjälpa till - men att jag tvivlade på det. Jag är ju ingen mekaniker. Långt ifrån.
Det visade sig dock att det var dörrbromsen som på något vis kärvade och så hörde jag någon säga att det inte tycktes finnas någon dörrkretsbrytare.
Men hallå, tänkte jag, det är klart att det finns. Så jag gick in och öppnade en lucka i taket med min fyrkantsnyckel och visade var knappen satt - och sen kunde han åka!
När jag sen kom in i bussen så sa jag att jag minsann visst kunde hjälpa till - och då applåderade passagerarna! Min buss var ju mer eller mindre fullsatt och jag ska väl inte säga att alla gjorde det - men jag hörde att det var ordentligt många ändå - så det värmde ju gott.

Men jag blev ju sen som en tok till Norrtälje och missade min avgång tillbaka och fick istället förstärka han som hade förstärkt mig till Norrtälje - han tog min avgångstid, och han blev fullsatt även åt det hållet - in till Stockholm, så jag gick som en extrabuss då mer eller mindre direkt efter att jag hade kommit in till Norrtälje.
Och när jag kom till Stockholm så hade jag inte lång tid innan jag skulle vända tillbaka till Norrtälje igen, och där blev bussen fullsatt redan vid tekniska. Flödet av passagerare slutade aldrig, jag avgick mer än två minuter efter min avgångstid på grund av olika omständigheter och när jag väl fick igen dörren, ja då fick jag öppna den igen för en kvinna som ville kliva av.
Och när jag väl började rulla som kom ytterligare en kvinna fram och ville gå av eftersom det inte fanns sittplats. Men då tänkte jag att jag inte kan stanna en gång till - någon gång måste jag ju komma iväg, så jag sa att hon fick åka med till Albano och byta där.
Sen gick jag raka spåret till Brottby, där första avstigningen var och på så vis körde jag in tiden som jag förlorade, i och med att jag inte svängde av någon annanstans innan dess.

Nu har jag ledig helg och planen för denna är förmodligen att kliva upp ganska tidigt imorgon så att jag hinner träna innan det blir smällvarmt. Sen måste jag storstäda också. Min solvagn ska dessutom säljas, så den har jag kånkat in och nu står den i hallen och skulle behövas dammsugas från pollen.
Jag har ju aldrig använt den, så den har samlat på sig en hel del pollen.

Men ja, det är ju en vansinnig förlustaffär med den där solvagnen. Jag köpte den för 999 kronor plus frakt. Nu har jag annonserat för 75 kronor och säljer den för 300.
Lärdom att dra: tänk igenom inköpen först.
Vidare har jag gjort ytterligare en ren idiotaffär. Jag fick nämligen idag hem mitt telefonskydd, alltså... sealbox... eller vad det nu hette. Och det visade sig att den var för liten för telefonen!
Jag tyckte verkligen att jag kollade upp vilken storlek det skulle vara, men när jag nu dubbelkollade så såg jag ju helt tydligt att jag hade beställt fel storlek.
Men använd dig av ångerrätten eller byt säger du? Ångerrätt orkar jag inte hålla på med, så stor summa var det inte och byta är inte lönt, för jag insåg att produkten inte var vad jag trodde att den var. Jag tänkte att det var något man kan ha på telefonen konstant för att skydda den, men det finns inga hål för att ansluta laddare eller handsfree, så skitsamma med det helt enkelt. Så är du intresserad av en sån här, hör av dig vettja.

På söndag sen, tänker jag, om jag hinner, hälsa på Johan när han jobbar nere på busstationen. Och det skulle jag kunna matcha med att hämta ut ett paket kläder från H&M som jag har att hämta också. Eller ja, kläder och kläder. Det är strumpor, badbyxor och en hatt. Hatten är tänkt som ett mer stilfyllt solskyddsalternativ än den jättesombrero som jag brukar ha när jag åker på solsemester, vilket jag ju ska om mindre än tre veckor nu.

Det blir nog en trevlig helg.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, maj 24, 2012

1337

Men vad händer med min tid? Bloggtiden har inte varit med mig på sistone. Igår kunde jag ju visserligen sitta uppe sent, och ja, det kan jag väl delvis idag också - men jag det går slött med skrivandet här, då jag har ett par facebookchattar igång.
Ovanligt för att vara jag. Eller inte jätte, men det är nästan alltid andra och inte jag som börjar chatta, jag tänker sällan på den funktionen. Däremot mailar jag ju ibland vänner som visar sig vara online, och då blir det ju lite samma effekt.

Telefonen börjar jag komma underfund så smått med. Jag satt i 2-3 timmar i förmiddags och lade in kontakter... manuellt. Det gick inte på något annat vis. Därmed rök många nummer som jag ändå aldrig använder. Vissa släktingar och gamla vänner måste man inte ha i telefonen om man aldrig någonsin ringer/smsar dem och dito, insåg jag i förnöjsam lättja i och med att det är hemskt lätt att drabbas av dyskalkyli när man ska hantera så många siffror så länge. Och med denna touchteknik är jag nästan säker på att jag förmodligen har lyckats lägga in fel nummer på någon.
Vidare så tycks bubblorna ha upplösts - nu är det knappt jag kan skönja någon alls!
Och jag har även lyckats aktivera simkortet så att det nu är denna telefon man når mig på (samma nummer som tidigare alltså).
Och en app har jag laddat ner också - Sveriges radio P3. Jag ville se om den var någon skillnad mellan FM-radiofunktionen och app-radiofunktionen, och det var det väl också. FM-radion störde på ett sätt, app-radion på ett annat.

På jobbet idag då, har jag ju haft min bästa tjänst! Bäst är den bara för att den innehåller två 645:or, i övrigt är den... ja, den ger mig ju sovmorgon fram till 13:37 också ja, men annars är det Hallstavik fram och tillbaka innan dess, och det är inte riktigt samma upplevelse.
På 645:an vet man aldrig vad som kan hända! Vägen är ju smal så in i bängen på sina ställen, och på mitt första varv överraskades jag av det rätt som det var stod en buss med varningsblinkers mitt i vägen. Vår buss! Det tyckte jag kanske att trafikledningen hade kunnat informera mig om, jag som hade ledbuss och allt. Men Nisse på CTL bad om ursäkt för det, och trots att det till en början såg omöjlig ut, så lyckades jag faktiskt tråckla mig förbi. Och då visste jag ju att jag kunde göra det en gång till, om den skulle stå kvar på nästa varv.
Det gjorde den inte, däremot mötte jag flertalet traktorer med släp, en fick jag backa för, så att han kunde svänga åt fel håll mot för vad han skulle, och sen själv få backa. En annan, lastad med en båt, fick backa och trixa sig in på en pytteliten infart för att kunna släppa förbi mig.
Kul när det händer något på jobbet!

Mellan mina 645:or, då jag landade på stationen, hoppade plötsligt bäste kundvärdsvännen Johan fram från ingenstans! Ledigt klädd också, ledig som han var. Hur trevligt som helst, och lika oväntat. Men han skulle tydligen möta några kompisar och hade redan på långt håll sett mig komma in. Jag såg inte honom, så det var ju tur att han var på hälsningshumör.
Han blev dock upptagen i telefon rätt snart inpå och det upptog större delen av min paus, så till slut var jag ju tvungen att köra iväg igen. Men sådär är det, imorgon tror jag nog att vi kommer träffa varandra både en och kanske tre gånger.

I och med att jag inte börjar förrän 7:57 imorgon, så ska jag nog kosta på mig att titta på eurovision nu. Det är jag ju aldrig jätteintresserad av, inte så exhalterad som väldigt många facebookvänner tycks vara, men lite kul kan det ju vara.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, maj 23, 2012

Make my day

Idag får det bli snabblogg, för jag måste försöka få ordning på min nya telefon känner jag.

För javisst, den har redan kommit! Fast den kom ju inte hem hit, jag fick hämta ut den på Ica Norrköp. I och med att jag slutade 19:26 så tog jag helt sonika bussen dit. Som bussförare betyder ju det alltså inte att jag tog bussen så som passagerare tar bussen. Jag körde alltså dit min dubbeldäckare.
Får man verkligen det, tänker du? Javisst, jag frågade ju trafikledningen först och Nisse var skyldig mig en gentjänst, så han hade inget att invända. Det är så bra när vi kan hjälpa varandra åt båda håll på det här bygget!

Och ja... nu gick det då inte snabbt ändå, för det har väl gått nästan en timme sen jag började skriva detta inlägg, men jag fastnar ju bara med telefonen! Alltså, simkortet måste jag få aktivt med hjälp av kundtjänst så vitt jag förstår, i och med att jag har samma nummer på mitt nya kort som på mitt gamla. Tänk om det kunde ha stått någonstans, så att jag slapp facebook-fråga?
Och apropå facebook - det var jättelätt att logga in på facebook i telefonen, men jag fattar inte hur man loggar ut! Det finns ju ingen logga ut-knapp! Det finns ju överhuvudtaget ingen sån meny som det gör på datorn, där man kan välja kontoinställningar eller sekretessinställningar utöver logga ut. Så nu stängde jag av telefonen, jag vill ju inte att den ska uppta datatrafik i onödan. Fast jag lyckades väl logga in på mitt trådlösa nätverk här hemma, så förhoppningsvis kostar det inget. Och å tredje sidan så har jag ju något sorts surfabonnemang, så jag ska väl inte vara helt rädd för det. Men ändå, logga ut ska man väl kunna?

Men nog om telefonen nu.
Eller nej. Alltså, jag satte på den där skyddsfilmen och på en liten lapp stod det ju "use scrape to remove bubbles". Vad för scrape? Men jag tog min hällskrapa till spisen och provade - men hur jag än gjorde, så har jag ändå hela tolv bubblor kvar. Jättesnyggt.

Men nu får det vara nog om telefonen!
För jag har haft en jättetrevlig dag idag! Delad rast på tekniska och tiden har flugit fram som aldrig förut - trots att jag inte sov bort någon tid alls.
Nej, istället var jag med kundvärds-Johan hela dagen och det var ju fantastiskt trevligt! Därmed fick även jag agera kundvärd vid några tillfällen, men det gör mig ingenting. Det är ju svårt att stå i uniformen och få folk att förstå att "nej, jag jobbar inte här... nu. Jag har rast" - något jag alltså inte ens försöker få folk att förstå. Jag svarar på frågor och hjälper till med bagage och ser till att de som kliver på i bakdörren har giltiga biljetter, i alla fall ett par gånger. Jag gjorde det inte i samma utsträckning som Johan, men då jag tyckte att det behövdes. Svar på frågor tyckte jag förstås behövdes så fort de ställdes, jag ignorerade ingen.
Så denne Johan, ett sant fynd för Nobina!
Gustaf var däremot inte där och Mårten var bara där en stund, han skulle tydligen agera fotomodell åt nya djurgårdsbussen, men ja jag hade som sagt väldigt trevligt ändå!

När jag stod där vid 676:ans påstigning så ser jag ju något fler folk än vad jag kör när jag själv kör. Då ser jag mina passagerare, men där ser jag ju även alla andras. En av dem var en av mina favoritpassagerare som brukar åka med mig när jag kör 645:an var en tur var sjätte vecka. Och sist så sa jag till honom då han klev av, att vi ses om sex veckor igen... och nu fick jag säga att vi ses imorgon - för imorgon har det gått sex veckor och då ska jag ut och köra 645 igen! Hurra för det!

En annan bekant jag såg var ingen mindre än Toves mamma. Henne har jag inte träffat på jättelänge, men hon kände igen mig i trots att jag både har hår på huvudet och hade solglasögon. Fast i ärlighetens namn hade jag kanske hår på huvudet sist jag träffade henne - för det kan ha varit så länge sen att håret då ännu inte hade trillat av? Jag är osäker, men hur som helst var det ju trevligt att träffa på henne.

Nästa delning i Stockholm, som jag snudd på skulle kunna längta efter, är på tisdag. Men den längtar jag inte efter, för då är Johan ledig. De andra kundvärdarna känner jag inte riktigt samma vänskapsband till, så då kommer jag nog inte hänga där hela dagen. Ack.

Men telefonen... Den är så stor! Och kommer jag att lära mig allt? Inte undra på att jag har dragit mig för att skaffa en smartphone, det känns så övermäktigt nu.
Och kommer jag lyckas föra över kontakterna på ett bra sätt, eller blir jag tvungen att manuellt mata in allt? Herre min skapare i så fall!
Nu under kvällen har jag beställt något slags skyddsficka till telefonen i alla fall, jag ser ju på den hur bräcklig den måste vara och jag vet ju med mig att jag är den telefontappande sorten. Telefoner åker förr eller senare i golvet i min ägo, så är det bara.

Och Sofie, tillbaka till kundvärdar och vänner igen nu alltså, sa upp sig idag. Det har jag varit införstådd med att hennes plan rätt länge har varit (nu kastade jag nog om orden en smula, men jag menar alltså att jag har vetat om att det har varit ett "mål" rätt länge). Tråkigt för mig och många med mig, men skönt för henne. Och jag förstår henne verkligen, jag tycker att hon har blivit rätt illa behandlad om jag ska vara ärlig.
Men ja, nu är det ju slut med det och jag har ju en ny kundvärdsvän nu, och får se Sofie som en vän utan prefix. Vänner kan man ju aldrig få för många av!

Nu är klockan 23:22, vilket absolut inte kommer synas på inlägget när det är publicerat, eftersom jag öppnade bloggfönstret... för jättelänge sen. Minns inte om klockan var kring 20 eller 21, men där någon gång.
Nu är det i alla fall hög tid att sova. Som tur är har jag sovmorgon imorgon, annars hade jag varit grym mot mig själv.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, maj 22, 2012

Självskadebeteende

Just nu känns det som att jag tillfogar mig smärta med flit. Ack ack, men jag är ingen sadomassochist... inte så mycket i alla fall.
Idag har jag nämligen lyckats skära mig tvärs över tummen när jag diskade min bästa kniv och nu i skrivande stund tänkte jag lyxa till det med ett fotbad i en balja jag inköpte enbart för ändamålet igår - så jag dukade upp det jag behövde här vid soffan och fyllde så baljan med lite badskum (har ju inget badkar längre och något ska det användas till) och vatten och stack så ner fötterna - men det var ju helt galet varmt! Så nu balanserar jag med blöta fötter på baljans kanter i väntan på att vattnet ska svalna, och det kan ju ta tid.
Känns ju heller inte motiverat att torka fötterna, då blir ju handduken blöt redan nu.
Ack ack.

Imorse började jag med något som kanske kommer att bli ett nytt grepp: Morgondusch. Alltså, det var ju inte första gången i världshistorien som jag duschade på morgonen, men jag gör det sällan inför jobb (utan sköter hygienen rätt bra ändå, tycker jag). Det här handlar mer om håret, det är i en längd då kam varken gör till eller från, men ändå är det i olag om morgnarna, så ett stycke uppblötning och handdukstorkning är ungefär vad som får det att se bra ut.
Men jag tycker ju att det är hemskt skönt att duscha efter jobbet och nu under sommaren så kan det ju då hända att det blir två duschar om dagen, för vissa dagar efter jobbet så tror jag inte att det luktar hallon direkt.

Nu tog jag mig samman och lufttorkade fötterna såpass länge att jag kunde gå och hämta en tillbringare med kallvatten att hälla i baljan, så nu, nästan en halvtimme efter första upptappningen, kan jag äntligen sänka ner fötterna!

Dagen idag har välan varit trevlig, men den har saknat höjdpunkter känns det som. Varken ris eller ros åt något håll. Eller jo, jag rapporterade in till CTL att min ena spegel inte gick att justera som jag ville, så att jag inte såg något av bussen i den, vilket jag gärna vill. Ungefär en tredjedel av backspegeln bör vara bussen och inte luftrummet bakom - och när jag kom till station efter min tur till och från Spillersboda, då var en verkstadsbil på plats och hjälpte mig att att ställa in den. Och det var då inget jag hade kunnat göra själv, hela spegel behövdes skruvas av och till slut sättas tillbaka - åt andra hållet.

Hm, nu har jag fastnat framför Estelles dop. Alltså... Jag vill ju vara republikan egentligen, tycker ju att vi borde välja vår statschef... Men jag blir så rojalistisk när det är såna här tillställningar. Fastnade för bröllopet också, tycker det är kul att se alla kungligheter. Och så söt hon är, den lilla sessan! Hon ser ut att ha en riktig liten pussmun!

Men det om detta. Imorgon har jag delat i Stockholm. Och det ser jag faktiskt fram emot! För då tänker jag hänga med Gustaf och Johan så mycket jag kan! Eller ja, jag vet ju inte om det är Gustaf eller Mårten som är bussförarkundvärd imorgon, men jag hoppas på Gustaf. Alltså, jag har inget emot Mårten heller, men jag känner honom inte lika bra.
Johan blir det oavsett och hurra för det!
Hurra även för att han ställer sig positiv till den plankstekskväll jag tänker mig! Alltså, sen jag bjöd Mattias så har det knorrats från både Sofie och Daniel om att jag borde bjuda dem också. Då tänkte jag aldrig på att jag kunde bjuda dem samtidigt, men så slog mig tanken för några dagar sen, att det vore ju att slå många flugor i en smäll och förmodligen ha väldigt trevligt samtidigt. Och i och med att de är två, jag är en och jag har fyra plankor, så frågade jag Johan också då han är en ny, god bekantskap. Nu ska jag bara försöka hitta ett datum som passar, helst innan färskpotatisen har tagit över marknaden helt - den är så svår att göra duchesse på.
Är det så att någon inte kan på datumet som blir (vilket är risken när alla jobbar på samma dygnet runt-öppna företag), så får vi väl hitta på något vid ett annat tillfälle.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, maj 21, 2012

Pengarna yr

Men först, åter en årstidsreflektion:
Det är så underbart ljuvligt med denna värme, särskilt när den kommer i kombination med en ledig dag!
Visst, det var varmt också igår, men då jobbade jag hela dagen och då är det inte riktigt lika njutningsfullt.

Igår när jag kom hem fick jag nära nog på (... säger man så?) frispel. Min telefon var, som så många gånger förr, objekt för spektaklet. Jag har ju tidigare beskrivit hur den glappar i sin enda kontakt, den där både laddare, USB-kabel och eventuell handsfree ska anslutas, så jag har haft stora mankemang med att ladda och att använda handsfreen har det inte varit tu tal om, varken för samtal, musik- eller radiolyssning. Laddningsproblemet kom jag först runt genom att USB-kabeln var den enhet som gav upp sist, så jag kunde ladda telefonen genom datorn.
Men sedan den möjligheten försvann, har det varit lite av ett lotteri varje gång. Jag kom på ett system där jag lindade laddarsladden hårt runt telefonen, lade den så att den nästan ramlade ner från bordskanten och placerade ritualmässigt en skyddskudde på golvet under - utifall att.
På så vis har det gått ganska bra, det gäller bara att försäkra sig om att laddningssymbolen tänds och sen lyssna stint efter ljudet som uppstår när telefonen tror att laddaren har dragits ur, då den vill påminna om att man även ska dra ut transformatorn ur eluttaget.
Igår gjorde jag precis som jag brukar, och laddningssymbolen tändes och började jobba.
Men grejen nu var att trots att den gav sken av att ladda, så kom batterinivån inte över 15% på över en timme.
Där och då bestämde jag mig - nu är det tid att skaffa en ny telefon!
Jag har länge varit inne och nosat i den djungeln, men i och med att jag inte kan någonting om smartphones, så har jag dragit mig så för det. Vilken telefon? Vilket abonnemang? Hur mycket surf-tillägg måste man ha för att den ständiga uppkopplingen inte ska bli en dyr överraskning? Vilka tillbehör måste man ha? Skyddsplast och grejer - följer det med eller inte?
Och vilka av alla telefoner är lite nyare och bättre än de andra från samma tillverkare?
Jag har verkligen noll koll.
Men till slut (efter inte jättelång tid i och med att jag sällan orkar tänka igenom beslut speciellt länge när jag väl har bestämt mig efter lång tids velande), så bestämde jag mig för en sådan. Inte från den sidan eller till det priset dock, men i och med att jag vill ha så låg månadskostnad som möjligt, så är direktsumman inte så jättelångt i från den.

När jag sen för tredje eller fjärde gången under kvällen tryckte till telefonen så började den ladda på riktigt, så då kände jag för någon sekund att jag hade gjort något dumt i och med beställningen - men jag måste ju ändå inse att det är dags att byta.

Så det blir väldigt tunga månader, rent ekonomiskt nu. Först alla utemöbler, sen telefon och så de båda resorna som närmar sig med stormsteg. Och därtill reavinstskatten, som om inte det tidigare vore nog. Sammanlagt är det väl kring 65 000:- totalt, där såklart reavinstskatten står för den överhängande delen.


Något annat väldigt hängigt är min yuccapalm.

Ja, min palm har på sistone inte varit rolig att ha att göra med, den har vuxit sig större än den orkar bära upp, trots att den flera gånger har fått större kruka, så har finns det ju till slut en gräns för hur stora krukor man kan släpa runt på. Större än sådär tänker jag inte köpa.
Idag bestämde jag mig för att göra något åt saken innan den tippar.
Det har dock varit lite ångestladdat att på något vis avlägsna någon del, då jag är så övertygad om att jag tar död på allt då - och den där plantan är äldre än jag då den i grunden köptes av min mor när jag låg i hennes mage. Vore symboliskt osnyggt om jag dödade den.
Men jag googlade hit och dit och fann folk som sa att det går så bra att ta skott och det ena med det andra.
Så jag använde för första gången den såg som medföljde i ett verktygskit från IKEA och sågade först av den del av toppen som jag tänkte var lagom att börja om med. Sen sågade jag av det lilla sidoskottet och planterade det i en ny, egen kruka.
Och sen sågade jag bort den stora delen av palmen som jag inte längre ville ha, så att bara en stump i krukan blev kvar.
När jag med stumpens hjälp lyckades dra upp hela rotsystemet så satte jag igång att fylla jord i krukan igen. Rätt mycket återanvände jag, men jag fyllde ju även på med ny jord. Dessvärre tog denna slut innan krukan var tillräckligt full, så jag fick ju snabbt cykla till Blomsterlandet och köpa en säck till.
Det var en oplanerad cykeltur, då jag redan tidigare hade cyklat till Coop där det veckohandlades och imorse var jag ute och sprang en mil också - så kroppen hade redan fått sitt.

Jag hoppas verkligen att de nya versionerna av palmen kommer att slå rot och överleva!


Den stora, väldigt mycket mindre än tidigare.


Och lillebror.

Sen hade jag en papperskasse full av rötter, stam, blad och jord. Väldigt ekologiskt, tänkte jag, så det borde jag ju kunna dumpa i naturen. Ja, inte kassen alltså, men innehållet.
Men det ser ju illa ut om det görs här i närheten av husen, så jag tog min kasse och gick en bit in i skogen. Det kan ju omöjligt räknas som nedskräpning, trots att palmer normalt inte förekommer i vår natur?

Sen har jag legat på balkongen större delen av dagen, och det på golvet då. Så nu har jag satt ut den jäkla solvagnen till försäljning i Norrtelje Tidning, då ingen granne tycktes nappa på facebook. Jag har ju inte lyckats skriva ut det papper jag hade tänkt sätta upp i soprummet, så att även de som inte har facebook hade fått se.
Ren förlustaffär det där. Köpa något, aldrig använda det och sälja det för halva priset (om jag nu får det). Dessutom var den hemskt besvärlig att montera!

Nu är det väl tid att börja med middagen snart. Idag ska jag göra något festligt av en snutt fläskfilé som jag hittade i frysen. Det blir nog kalas!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, maj 20, 2012

Nya kvastar sopar bäst

Det är såna här dagar som det kostar på att vara bussförare. Sista dagen i en långhelg på sommarhalvåret, herregud vad folk rör på sig då. Kommunen har nog fullkomligen dränerats på folk idag, sett till hur det måste ha varit i helgen.
Min buss har varit fullsatt några vändor om, så att säga.
Men så har jag ju kört både 637 och 636 också och det är ju framför allt på de där öarna folk verkar uppehålla sig. Jag gillar dock när det är action, men det sliter lite på krafterna.
På 637:an från Ellan fick jag ingen förstärkning alls, men som tur var fick jag in alla som ville åka med, men det var en del stående. De stående valde dock att inte gå längre bak än första bakdörren i min ledvagn, så till slut fick jag säga det klassiska "vill ni vara vänliga att gå längre bak i bussen, tack", när det hela tiden kom på nya som kom närmare och närmare vindrutan. Det gav dock ingen effekt. Mannen som stod som en stoppklots för de andra, stod helt sonika kvar. Och jag kände då inte för att tjata.
På 636 sen, på tillbakavägen alltså, hade jag hela två förstärkningsbussar! Jag var ju den ordinarie som startade vid Östersjö brygga och de övriga startade vid de andra bryggorna som jag egentligen skulle passera. Simpnäs och Marum alltså, så dit behövde jag inte köra. Således låg jag en kvart före tidtabell när jag hållplatspositionerade fram mig vid Björkö-Arholma kyrka, så jag körde en lång stund i 30 km/h för att få ner den plustiden lite och stannade ideligen och släppte fram bilister. För jag tänkte att det är ju inte lönt att jag har en nästan tom buss och blåser på i full kareta så långt före tidtabellen, för då hinner ju folk inte ut till stolparna.
Det var en bra taktik, för på så vis blev min buss fullsatt, vilket även bakomvarande nummer ett så småningom blev då den kom i kapp, bakomvarande buss tre var den som fick plocka alla efter Älmsta och han hade plats hela tiden, så det ordnade sig väldigt bra.

Till min stadsbusstjänstgöringen sen såg jag till att få behålla min ledvagn. Visst, det är stort med en 18-metersbuss på villagatorna när bussarna annars normalt är 12 meter, men dels tycker jag att det är onödigt att åka upp till garaget och byta buss för den korta tidens stadsbusskörning och dels gillar jag att köra ledbuss. Ju längre buss, desto roligare! Jag skulle då inte ha något emot att ge mig ut med en dubbelledvagn från Göteborg på stadslinjerna heller.

Annars då?
Jag går i väntans tider, utan att ha en graviditet inkopplad på något vis. Jag väntar besked.
För jag tycker nog att jag har en plan. Eller åtminstone början till en.

Ska jag recensera mig själv så tycker jag att jag idag har klämt fram ett typiskt dåligt inlägg hittills, medan jag igår klämde fram ett typiskt bra inlägg, men mina mått mätt. Vad du tycker med dina dått dätt... eh, mått mätt, det vet jag ju inte. Vill du bara höra onyanserade saker om bussvardagen, så var det kanske helt förträfflig läsning.

Och vad har då folk googlat idag för att hitta hit? Jo (de kursiverade orden):

  • Än en gång: debakel betyder
  • inlopp avlopp (den människan kom nog inte dit den hade tänkt)
  • fyrkretsskyddsventil - vilket jag inte begriper. Inte ens en direktsökning i bloggen får träff
  • larshamn yxlan gröna stugor - jag vet vilka stugor som avses, men jag har aldrig skrivit om dem

Sen är det ju lite vanliga saker som alltid finns där, såsom fredrik lundebring, livets vardagliga trivialiteter (att folk orkar skriva det?) och alopecia blogg. Det här är inte en blogg om alopecia specifikt, men jag har ju nämnt det några gånger och det tycker google är tillräckligt. De sökningarna finns i stort sett alltid där när jag tittar på statistiksidan.

Igår lade jag förresten upp ett foto på facebook som jag kom på sen att det egentligen borde ha hamnat här istället:


Den lilla bilden

Det där har jag alltid saxat ut från liveflödet, kastat om bokstäverna i ett namn (samt tagit bort en herrans massa) och gjort profilbilden svart just för att det är oviktigt vem personen är. Men varför trycker man egentligen på gilla-knappen på sin egen status gång på gång? Vad fyller det för funktion? Visst, det fyller ingen särskild att trycka på den på andras inlägg heller, men det sänder ju åtminstone en notifikation och ett budskap till den som har skrivit om att någon annan gillade det. Men vad tänker man när man gillar sin egen? Gör man det för sin egen skull (varför i så fall?) eller är det för någon annans? Jag förstår inte det. Sitter du inne på svaret? Dela med dig, tack.

Långhelgen är slut och det är jag också, men imorgon är det tack och lov ledigt. Då måste jag ut och springa! Men jag har ju inte köpt nya löparskor att springa här hemifrån i, för jag har ju bara fått värre och värre skavsår av de skorna på sistone - och mina andra löparskor står ju på Harsjövägen. Men jag känner mig inte jättepigg på att ta mig dit, så kanske att jag förebygger med ett plåster eller liknande och tar de gamla härifrån, för blir det lika varmt som det har varit idag, så måste jag vara relativt tidigt ute om jag ska orka med.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, maj 19, 2012

God gärning

Senaste skvallret: Jag trodde på fullaste allvar (i två sekunder), att gärning stavas hjärning!
Tack och lov att klarsyntheten ännu kan slå till med full kraft.

Idag har jag tänkt. Massor.
Det låter kanske som en ovanlighet och ja... fast näe.
Redan när jag drog upp rullgardinen imorse (klockan 5:40) och möttes av en värld som badade i strålande sol, då slog det mig att det här måste ju vara en mer eller mindre universellt uppskattad syn hos de allra flesta människor.
Jag menar, man säger ju att alla är olika och smaken är som baken, men vissa saker tror jag i stort sett alla människor har gemensamt. Jag menar; vem gillar inte:

  • Att vakna upp och inse att solen gör sitt jobb
  • Fågelkvitter
  • Åsynen av stora ansamlingar blommor (blommande körsbärsträd till exempel)
  • Åsynen av vilda djur, ju ovanligare desto bättre
  • Havsutsikt
  • Solnedgången - gärna i havet.
  • Att lukta små bebisar i nacken
  • Att högt upp i från se ut över vidderna (jag tror även höjdrädda imponeras av sån utsikt så länge säkerhetsmarginalerna är tillräckliga)

Listan kan säkert göras lång och visst finns det undantag som bekräftar regeln, men ändå. Jag läste en gång att man inte ska lita på folk som inte gillar fågelkvitter, och jag tycker nog att man kan komplettera den listan med dessa punkter.
Allt detta har ju på ett eller annat sätt med naturen att göra dessutom, så det måste ju vara våra biologiska drifter på något vis. Eller vad vet jag, men det är så jag funderar och tror.

Vidare har jag förstås funderat på mina känslor. De varma känslorna då, de kalla är nämligen inte så mycket att ha och gör mig ändå mest irriterad. Men vad gör man?
Man = jag. Jag = en man...?
Nu gör jag något i alla fall. Eller jag har tänkt göra något och jag har kastat första stenen för att sondera terräng.
Fast "något", det kan säkert tolkas in både ett och annat i det. Snusktankarna kan ni lämna därhän dock, sånt planerar jag inte för. Särskilt inte i det här stadiet.

Och jag har jobbat idag. Förstås. Annars kliver jag ogärna upp 5:40 på lördagar.
Det har varit en rätt trevlig, men intensiv dag. Eller ja, bara för att slutet var intensiv kan kanske hela dagen kvalar in som intensiv, för på de flesta avgångarna hade jag inte speciellt mycket folk. Men på sista turen; 637 från Ellan mot Norrtälje, där blev det fullsatt. Det var det i princip långt innan Älmsta, och i Älmsta ville ytterligare ett 20-tal personer kliva på.
Jajemänsan, jag hade ingen förstärkningsvagn bakom mig, så det var ju bara att trycka in dem. Men gränsen för de stående gick rätt långt bak, vid främre bakdörren, och de som stod, stod rätt luftigt, så det var ju ingen panik egentligen. Men alla dessa väskor - jag förstår inte riktigt hur de får plats och att samtidigt så många kan sitta. Folk hittar skrymslen, antar jag.

När jag cyklade från jobbet så körde jag förbi något på marken som jag två meter senare insåg var en plånbok och av innehållet att döma tillhörde den ett barn, en Jonatan. Tack vare att han hade skrivit för- och efternamn på sitt bibliotekskort, vilket var det enda plastkortet i plånboken utöver 30 kronor fördelat på en tjuga, en femma och fem enkronor, samt en busskupong. I SL-systemet kommer man ingenstans med en kupong, man måste ha minst två... tänkte jag då.
Hur som helst, tack vare att efternamnet inte var helt ovanligt, så fick jag bara två träffar här i Norrtälje på hitta.se och de fanns på samma adress och adressen låg i närheten av där jag hittade plånboken, så jag försökte ringa på de olika numren då - men resultatlöst.
Istället skrev jag ett sms och då blev jag senare uppringd av en kvinna som bekräftade att hennes son hade tappat sin plånbok.
I och med att jag skulle cykla förbi där igen på min tillbakaväg hemåt, så sa jag att jag kunde svänga förbi med plånboken då.
Sagt och gjort.
Jonatan visade sig vara sådär 6-8 år gammal, lite halvblyg men ändå tacksam. Väldigt gulligt.
Pappan var också tacksam och något mer talför.
Och jag kände att mitt karmakonto ökade på sig lite.

Imorgon har jag tjänst 7017. Söndagstjänsten, den jag alltid får på söndagar mitt i veckan. Men nu är det söndag. Fast söndag i slutet av en långhelg, så förmodligen lär båda mina återtåg på 637 och 636 bli intensiva.
Det ska bli skönt med ledig måndag, efter denna arbetande långhelg.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, maj 18, 2012

Vad fan ska man med känslor till, de gör ju ändå som de vill?

Och just därför är det inte lönt att skriva så mycket om känslor just nu känner jag. Inte såna känslor. Dessutom går det upp och ner som den värsta berg och dalbana. Eller ja, inte ner så mycket, det mer planar ut. Fast det beror ju på att jag har ett glapp i kontakten nu.
Och redan där har jag ju skrivit massa mer än vad jag hade tänkt!

Hur som helst. I förrgår när jag skulle sova så var jag helt säker på vem jag skulle drömma om - och jag hade rätt. Igår hände lite annat oväntat och jag var nästan säker på att jag inte skulle drömma om samma person.
Jag hade rätt.
Men, jag drömde inte om någon person alls, istället ägnade jag hela natten åt att köra linje 653 som jag ju idag skulle köra och som jag då inte kände att jag hade koll på hur den är sammansatt. Vaga bitar här och där hade jag ju i huvudet, i synnerhet hur morgonvarvet körs, eftersom det är det håll som jag faktiskt har kört den tidigare. Och det senast i april 2011, så för mer än ett år sen.

Idag skulle jag köra den två gånger, ett morgonvarv klockan 8:40 från stationen och ett eftermiddagsvarv 17:05 från stationen och eftermiddagsvarvet går delvis baklänges jämfört med morgonvarvet. Men det som krånglar till det lite är att rätt som det är, mitt i linjen, så kör man samma håll oavsett vilket varv det är, och det var väl lite av det som jag tänkte skulle ställa till det för mig.
Men morgonen först då:


Nio minuter och femtiofem sekunder till avgång

Ledvagn hade jag, men det var ingen överraskning. Dels får jag alltid ledvagn då jag riskerar att köra fel, dels stod det LE på specen, vilket betyder just ledvagn. Å andra sidan är det ingen garanti för att det faktiskt blir det, men på en så vältrafikerad linje som 653 är det givet.
Jag fick nämligen två passagerare med mig på morgonen, de klev av tämligen tidigt in i linjen.
Sen fick jag klara mig på egen hand och det gick helt lysande, och framåt slutet av linjen klev ytterligare två passagerare på.
Jag kom fram till att det ju är en väldigt trevlig linje egentligen. Visst, vägarna är till största del extremt smala. Under en etapp så har man fårhagar på båda sidor av vägen och när vägen är så smal och man sitter lite högre upp sådär som man gör i en buss, ja då känns det ju som att man kör rakt igenom fårhagen.
Men allmän trevligt och framförallt vackert, som ju många omgivningar är såhär års.
Den resan gick i hamn utan mankemang.

Jag körde diverse andra linjer under dagen också, men det enda anmärkningsvärda och som faktiskt blev dagens höjdpunkt var då en skejtkille klev på bussen med brädan i ena handen och telefonen med sms-biljett i andra. Precis då han skulle visa den så fick han något ryck och kliade sig i huvudet med oavsidan av handen som höll i telefonen, vilket gjorde biljetten tämligen svårläst och säkert fick mitt huvud att rotera lite i takt med telefonen - varpå han kom på sig själv och såg ut som den klaraste solstråle själv och sa förlåt. Alltså, det blev så charmig situation! Sånt gillar jag.

Delat hade jag ju och på rasten sov jag och lagade inte mat, som planerat. Pasta carbonara skulle göras, men det visade sig att jag hade glömt att köpa pasta, denna basala ingrediens.
Så efter att ha sovit kortare än planerat och spelat lite Settlers III, så cyklade jag uniformsklädd till Coop och sen till jobbet. Lite lustigt blev det då jag cyklade förbi garaginfarten (till jobbet alltså), för precis då skulle en dubbeldäckare svänga ut och den föraren antog ju att jag skulle svänga in och inte fortsätta fram, i och med att det dels var jag och att jag dels var jobbklädd. Men han körde inte rakt ut ändå, utan gjorde ett pekande och frågande tecken som antydde en fråga om jag skulle svänga in, och jag fick ju då tydligt med kroppen visa att jag skulle rakt fram, vilket föranledde ett gapskratt och en tvär broms där inne i dubbeldäckaren.
Det låter ju inte så kul när jag skriver det, men det var rätt kul ändå.

När jobbet sen började igen och körningarna hade rullat på till denna 653:a, så kände jag mig faktiskt inte så osäker när jag rullade iväg med en annan ledvagn och nu en passagerare och en hund (senare totalt fyra passagerare och en hund) - det gick rätt bra att tänka igenom linjen baklänges när jag tog det etappvis. Det är liksom en Länna-del, och sen är det en lite grötig Lohärad-Malstadel, så som jag tänker.
När alla utom en uråldrig dam hade klivit av, så slog osäkerheten till!
När jag var inställd på att köra rakt fram, såg jag helt plötsligt en hel knippe skyltar som pekade åt höger och som alla sa mål jag skulle mot. Jag hade då redan kört förbi svängmöjligheten, i och med att jag var inställd på att köra rakt fram och att det tar lite tid att mjukt bromsa till stillastående. Jag frågade min uråldriga dam, som tack och lov satt längst fram, om jag möjligen skulle ha svängt där.
Hon blev väldigt tveksamt då hon hade suttit och läst och inte hängt med på vägen alls. Inte hörde hon vad jag sa alla gånger heller, så jag backade tillbaka så att skyltarna gick att läsa igen.
Och jo, här skulle jag nog svänga, trodde hon.
Men, då kom jag fram till en korsning där jag hade en hållplats till vänster som hette en sak, men på min pc stod det att nästa hållplats hette en annan sak. Således backade jag lite igen, men sen kom jag på att jag ju såg rätt hållplats längre fram fast snett in på den med fel hållplats.
Alltså, svårt att förklara, men hade jag kört rakt fram från början, hade jag kommit rakt på rätt hållplats och haft den där korsningen med fel hållplats åt höger, nu hade jag den åt vänster. För där skulle jag svänga in sen när jag varit fram och rundat klockstapeln i Lohärad.
Så jag kom snabbt på rätt kurs igen!


Efter dagens äventyr är det rätt skönt att parkera... rakare än grannen, dessutom.

Hemma sen blev det dator, dusch och middag i den ordningen. Följt av mera dator och Let's Dance.



Carbonara it was!


Och nu fortsätter jobbhelgen. Somliga har ju varit lediga torsdag, andra torsdag och fredag, men jag jobbar hela helgen.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, maj 17, 2012

I think about you day and night

Imagine me and you, I do
I think about you day and night
It's only right
To think about the boy you love
And hold him tight
So happy together...

Ja, då har det hela gått till det stadie då jag inte bara mer eller mindre konstant tänker på personen i fråga, jag drömmer även om honom på nätterna. Som en annan tonåring.
Suck.
Fast man ska inte förakta tonåringar. Och det gör jag inte heller, jag tycker i allmänhet om dem faktiskt.
Men jag vet inte om jag vill känna såhär, det är ju förmodligen ett hopplöst läge ändå. Hoppet är ju dock det sista som överger en och jag hyser ju ett litet hopp om att det kanske finns någon form av intresse för mig, jag tolkar små signaler som så i alla fall - men förnuftet säger mig egentligen att det är vanlig skär trevlighet utan "baktankar" som jag väljer att övertolka.
Men jag får väl försöka utröna det hela lite närmare. Om känsloblottning bara inte var så jobbigt?
Och nu kanske du läser det här och tror att jag menar någon annan? Nej, det kan vara du.

Fast generellt så tror jag ju att min främste bloggläsare på herrsidan är Gustaf, och då måste jag göra honom besviken i så fall. I övrigt tror jag främst kvinnfolk hittar hit och stannar kvar. Kanske inte den som har googlat "världens största tarantella" och kommit hit då, men denne lär ju ha blivit tämligen besviken, för jag har ingen information om hur stor världens största tarantella är. Jag har väl bara skrivit de orden i samma inlägg någon gång.

Dagen i övrigt har varit bra. Det är ju röd dag på vardag idag - vilket innebär tjänst 7017 för min del. Jag förstår inte varför det har blivit så, men den tjänsten som jag normalt har var sjätte söndag, den får jag alltid när jag har arbetsplikt på röda dagar mitt i veckan. Och fin är den; arbetstid 8:37-17:36 innehållandes Ellan tur och retur, rast, Östersjö brygga tur och retur, paus, ett varv stadsbuss.
Idag fick jag ha samma buss genom hela arbetsdagen, trots att jag egentligen skulle byta inför stadsbussen. Men nej, jag kuskade runt med min ledvagn på stadslinjen och det var då rätt skönt. Visst, den är stor (lång), men ledvagnarna är ju i princip de smidigaste bussarna att ta sig fram med.
Och eftersom det är helgstart så var det naturligtvis mycket folk som skulle både till Singö (Ellan) och Björkö (Östersjö), men jag fick förstärkningsbussar på båda turerna, så det ordnade sig ju fint.
Mindre fint var det dock för en av mina passagerare på 636:an mot Östersjö. Han kom nämligen fram till mig en bra bit in i linjen, ja vi hade nog passerat Älmsta rentav, och sa att han just insett att han hade glömt sin jacka på bussen från Stockholm till Norrtälje. Det var inte problem bara på så sätt att det skulle bli kallt att vara vid sommarstugan hela långhelgen utan jacka; det var även så att nycklarna till stugan låg i en jackficka.
Så jag fick ju börja rodda och kontakta garaget och som tur var var den bussen inne då och vi styrde upp det som så att jackan skulle skickas med nästa 636:a (som avgick 3,25 timmar efter mig... och när jag skriver 3,25 menar jag inte tre timmar och tjugofem minuter, utan tre timmar och en fjärdedels timme - en kvart alltså), så jag hoppas verkligen att han fick igen den i slutändan.

Imorgon ska jag köra linje 653. Två gånger. Åt olika håll.
Jag kan ju säga såhär; jag känner mig i nuläget osäker på att köra den åt det enda håll jag har kört den åt, för det var så herrans länge sen. Att sen körde den åt hållet jag aldrig har kört den åt... Jippi.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, maj 16, 2012

Today I swear I'm not doing anything

Idag skulle jag snudd på vilja recensera dagen som halvtråkig.
Alltså, jag har ju varit ledig idag också i och med förra helgens och den kommande helgens arbetande och jag har inte känt att jag har behövt göra något alls av det jag annars brukar göra på ledig tid (städa, träna, matplanera och så vidare)... eller jo, matplaning gjorde jag ju igår. Men i övrigt har dessa två dagar varit tämligen frityglade.
Igår var det bara skönt och då var ju vädret med mig också, så det blev ju en hel del balkonghäng.
Idag däremot, har jag inte varit ute på balkongen annat än för att kolla hur mina timjanplantor har det.
En promenad ner på stan har jag tagit även idag, men tyvärr har jag fått någon form av halvsidesnackspärr - jag får jätteont i nacken när jag vrider huvudet åt vänster - och det störde mitt promenadsinne i och med att jag gång på gång var tvungen att se mig för åt sidorna så jag säkert kunde förvissa mig om att jag kunde fortsätta min kurs utan risk att bli påkörd.
I och med att jag inte träffade någon kundvärd igår, så höll jag ögonen öppna även idag - men det slog mig att jag passerade busstationen vid lunchtid även idag. Dessutom skymtade jag en kundvärd på en stadsbuss och det var ingen av de som jag har en lite närmare relation till, så den sociala samvaron fick vara idag.
Ja, nu när jag tänker på det så har jag nog överhuvudtaget inte sagt ett ord till någon alls idag. Jag tror inte jag mötte någon bekant som jag hälsade på eller något alls. Stämbanden får ledigt idag, alltså.

För inte så länge sen, jag tror faktiskt det var samma dag som jag såg kungen och drottningen, så kom filmen Stargate på tal. Ja, givetvis började det med alla otaliga serier som kom efter den filmen - men jag hävdar (och hävade även då) att filmen är det som är bra och serierna klarar jag mig utan.
Denna film kände jag ett stort sug efter att se igår, så det blev just så. Men jag somnade såklart ifrån där kring 22-tiden igen, så jag tittade färdigt imorse. Fast jag sov i min säng och inte i bäddsoffan i natt, det ska understrykas.


Trailer som attraherar mig!

Alltså hur många gånger jag än ser den här filmen och trots att den snart har tjugo år på nacken, så tycker jag att den är riktigt bra. Mycket av det som fascinerade mig djupt när jag såg den första gången, tycker jag fortfarande är rätt häftigt om jag ska vara ärlig. Jag gillar "hissen" formad som ringar som susar ner när man trycker på en blå kristall och jag gillar det mesta kring Ra, trots att han är skurken.
En sån där ringhiss ska jag skaffa mig så fort de lanseras på marknaden!

Igår smällde jag ju ihop en plankstek igen och i rädsla för att göra ett för blaskigt mos (duschesse), så var jag igår mycket snålare med smör och matlagningsgrädde, vilket ledde till att det nu istället blev lite för torrt. Ack, den perfekta duchessen tycks svår att uppnå.
Det blev dock gott ändå, för bearnaisen fanns ju där att fukta till det hela med.
Idag ska jag göra en avokadosallad till middag, det är också gott.

Idag fick jag förresten ett vykort från Doris, min sommar 92 år gamla gammelfaster i Skåne. Hon är alltså min mammas faster och således min morfars syster. Ska vi blanda in kändisar så var hon även kusin med Allan Edwall, vilket också min morfar var.
Hur som helst, åldern till trots så har jag alltid upplevt henne som en pigg och klarsynt kvinna - och hon har ju faktiskt varit gammal hela mitt liv. Hon var ju 66 när jag föddes.
Det var hur som helst väldigt roligt och oväntat. I och för sig skickade jag ett flyttkort till henne då jag flyttade hit till Färsna, men tydligen har min mamma skickat ett brev med artikeln som gjordes om min lägenhet, till henne och därför ville hon framför allt berömma mig för att jag hade ordnat det så fint för mig.
Sen kom det lite skvaller om att min syssling (hennes barnbarn) Malin med pojkvän har köpt hus i Löddeköpinge. Det hade jag faktiskt inte koll på, trots att jag är vän med Malin på facebook. Men vår kontakt är inte lika stark som den en gång var.
Alltså, genom barndomen träffades vi bara ett fåtal gånger trots att vi är lika gamla (men den delen av släkten bor ju som sagt i Skåne), men sen när internet kom in i vardagen så letade jag upp henne på Lunarstorm till en början och i ett par år hade vi mer eller mindre dagligt kontakt (främst via msn), men ja, det har nu ebbat ut. Tyvärr.
Samtidigt är det ju svårt att hålla samma kontakt med alla i och med att nya människor då och då gör intåg i ens liv. Den sociala förmågan har en gräns, och för mig dras den nog rätt snabbt.

Och nya människor har ju kommit in i mitt liv, främst via jobbet. Jag menar, sen jag bytte jobb så har jag ju fått extremt många fler vänner och bekanta och somliga riktigt bra vänner. Så kände jag inte riktigt på förskolan - även om jag gillade de flesta ur personalen där, så var ju inte så många av dem i min generation och således inga jag direkt ville umgås med regelbundet på fritiden.
Nu däremot har jag många kollegor jag både vill umgås med och har umgåtts med en del på fritiden. Mycket roligt!

Vidare börjar vissa känslor bubbla upp inom mig igen... Hm, och nu ljuder glassbilssignalen här utanför bara för det.
Men i alla fall, kanske att jag börjar känna mig lite, lite förälskad. Fast det lär stjälpa över i och med att det med största sannolikhet inte kommer bli något av det.
Jag faller ju mest för fel folk, tyvärr.

Men just det ja! Tidigt imorse vaknade jag till och insåg glatt att jag kunde somna om, och då hände det som tyvärr inte händer jätteofta; jag var helt medveten om att jag drömde och kunde göra lite vad jag ville i drömmen utan att skämmas.
Bland annat gick jag på stan och funderade över varför obekanta människor hade de ansikten de hade, jag menar; är de baserade på folk jag faktiskt har sett men inte kommer ihåg, eller är de skapade helt av fantasin? De såg inte så konstiga ut i alla fall, fast nu har jag ju förstås glömt de specifika utseendena.
Fast jag förstår inte varför jag inte utnyttjade denna drömvetskap till att försöka flyga eller något sådant övernaturligt. Det ska jag göra nästa gång när tillfället erbjuds.

Och som sista kommentar då, så har jag återigen varit inne på statistiksidan på den här bloggen, där man ser vad folk har googlat efter för att hamna här. Flera gånger nu har jag sett att sökorden "gribbylund bussen", fast då utan citationstecken. Det förbryllar mig då lite, för inte på de 20 första resultatsidorna hittar jag själv hit med de sökorden och längre orkar jag inte bläddra. Så hur långt bläddrar då inte folk som googlar efter just det? Och vad besvikna de lär bli, för jag har aldrig kört den annat än på linjeutbildningen; 609:an alltså. Så jag har ingen matnyttigt att komma med där heller. Vidare har någon idag hittat hit genom att googla "fin skrud" och ytterligare någon genom den långa harangen "du kör i en stad under mörker. det råder klart väder och gatlamporna är tända. vilken belysning ska du ha tänd?"
Minst en mungipa åker alltid upp när jag tittar på den där statistiksidan!

Avokadosallad nästa!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, maj 15, 2012

En plats i solen

Livet såhär års går minsann inte att beskriva som mycket annat än ljuvligt! Alltså, när våren övergår i försommar... det är ju en sorts magi i sig, och den får jag uppleva år efter år utan att tröttna. Det enda som vore mer optimalt nu, vore ju om den här tiden gick att förlänga. Om någon kom på ett sätt att tulla lite på slasktiden till förmån för mer av detta... ja, då skulle denna någon vara värd nobelpriset i livskvalité, helt klart.
Fast visst, man kan ju resa bort också.

Jag skrev ju igår att jag var väldigt trött, och i kombination med filmlusta föranledde att jag för andra gången under min tid på denna adress, bäddade i ordning bäddsoffan i vardagsrummet åt mig själv, så att jag kunde se på film så länge det bara gick och sen inte behöva göra något annat än att trycka på off-knappen på dvd-kontrollen och på off-knappen på tv-kontrollen och sen vara redo att slumra in.
Eller off... tyvärr är det väl standby på båda dessa, oavsett om man stänger av på apparaten eller på kontrollen. Alltid ska någon klocka eller något lysa.
Min dvd-spelare tar dock onödigheten till en ny nivå. När den inte är på, så lyser dioderna i form av ordet OFF. Bra information kanske, men ack så slösigt.

Hur som helst, jag orkade se på film i fyrtio minuter, sen var klockan strax efter 22 och jag somnade som en stock.

Imorse vaknade jag först kring fem, men kunde då tack och lov somna om. Sen vaknade jag vid sju och kunde det inte. Så då såg jag färdigt filmen och segade mig rent allmänt innan jag klev upp och bäddade tillbaka allting till dess rätta element.
Efter en uppfriskande dusch satte jag mig för att matplanera och hur det nu blev, så fick jag för mig att jag ska göra plankstek idag (igen)! Det är ju inte så vansinnigt länge sen jag gjorde det, då jag bjöd Mattias på middag och bio. Det var som en riktigt dejt, hör jag ju nu... men inte har han bjudit igen! Ack, ack.
Jag cyklade i alla fall iväg för att handla sen och därefter blev det frukost på framsidesbalkongen.

Sen beslutade jag mig för att jag måste försöka sälja min solvagn. Det är för övermöblerat här på balkongen (där jag nu ligger och skriver), och ska jag ligga här ute, så lägger jag mig ändå på golvet. Förstår inte riktigt hur jag tänkte med den, jag är ju en sån typisk balkonggolvliggare.
Således fotade jag den:


Tada!


... och skrev ihop ett till salu-dokument. Jag tänkte nämligen att jag ska försöka se om någon granne kanske är intresserad och då affischera i soprummet (som även fungerar som informationscentral). Jag har ju nyss kommit underfund med att jag kan skriva ut dokument till en billig peng på biblioteket, i och med att jag inte har någon skrivare.

När jag sen rullade ner på stan med siktet inställt på biblioteket, så hade jag även siktet på att träffa Louise och Johan på busstationen, där Louise skulle kundvärda och Johan hålla sällskap.
Dessa syntes dock inte till och inte hade jag framgång på biblioteket heller, för dokumentet hade jag bifogat i ett mail till mig själv och såna dokument kunde inte öppnas där.
Istället strosade jag runt på stan och kom att gå till socitetsparken och runt där genom Kvisthamra och tillbaka till busstationen där min cykel var.
Inte heller då, en timme senare, såg jag Louise eller Johan, men istället träffade jag Mattias, så min lumpenhet förvandlades rask till uppsluppenhet!
Han skulle dock köra stadsbuss och den kom in rätt snart efter att jag hade träffat honom, så vi hann inte prata så mycket. Han hann konstatera dels att min cykel inte är så vacker (med glimten i ögat), att han vill köpa en ny bil och att det inte är någon större idé att prata bilprestanda med mig (åter med glimten i ögat). Han har rätt på alla punkter.

Hem gick jag (ledde cykeln) via Blomsterlandet, där jag inhandlade två varianter av timjan, att sätta i min blomlåda som jag tidigare köpte.
Hemma gullade jag lite med grannens lånade hund och samtalade med grannen själv (Madeleine) innan jag satte igång att plantera.
Det blev nog rätt bra, förutom att lådan var av en typ som ska skruvas fast och inte hängas så som jag hade tänkt. Det får väl dock bli ett senare projekt, tillsvidare står den på balkongbordet.


Timjan är verkligen en favoritkrydda!

Sen kände jag ju hur skönt det var här på balkongen, så jag lade mig på golvet och läste och lurade om vartannat.


Det här är en vacker vy...


... för den innebär att man ligger här!

När jag sen kom till sans tyckte jag att mina inneväxter också kunde få komma ut och känna hur skönt det är. Framför allt så tänkte jag att jag kunde spruta av dem lite damm med min strykspruta, men ja, sol och frisk luft mår de nog också gott av... även om nu växter föredrar koldioxid.

Och ja, det läste jag ju helt nyligen, att luften vi andas består av mer argon än koldioxid! Jag trodde den till en rätt betydande del innehöll koldioxid, men det är inte mer än 0,035%. Argon (som jag inte ens visste fanns i luften), står för närmare 1%. Mest kvävgas är det dock (78%) och syret står för 21%.


Här står de och torkar till sig.

Vidare så blev jag (och flera andra förare med mig) intresserad av att söka bussförarjobb i Tromsø, och jag blev ju verkligen sugen på riktigt där. Alltså ett halvår i Norge hade nog inte varit fel på något sätt alls.
Således skickade jag ett mail till den rekryteringsansvarige på plats där, med lite praktiska frågor och allmänt intresserad inställning. Till svar fick jag, imorse:

Hei

Takk for din interesse, men Tromsø ønsker nå bare søkere til faste stillinger.

Jeg skal be om at informasjonen tas bort i fra FIA.

Mvh

LIV ROGNSKAUG

Så, det blir väl inget med det då, för att söka en fast anställning är nog inget för mig. Då vet jag inte om de står för boende och jag vill ju inte flytta ifrån mitt Färsna allra redan.
Nåja. Men jag får hålla ögonen öppna om tillfället skulle komma igen!

Då börjar det bli dags att dra igång med planksteken då. Mums!

... Förresten, världens bästa Tove fyller år idag! Grattis till henne!

Ordet är fritt, nu är det ditt.