måndag, april 30, 2012

Times are changing

Ja, nu blev det kanske att du först läste detta inläggs rubrik felstavat och inget mer - för jag råkade skriva fel i rubriken och sen omgående publicera utan att ha skrivit något, så nu medan jag skriver så ligger det just så, synligt för alla. Men så fort jag är klar så blir ordningen återställd!

Det är så härligt med dessa vårvindar som sveper in över oss nu i dessa valborgstider.
Idag har en mängd olika premiärer och också avslut, relaterade till våren, inträffat. Dels har jag haft shorts utomhus för första gången i år - om än bara i solgasset på framsidesbalkongen när jag satt där och åt sen frukost på min långrast (jag hade nämligen inte tagit fram något bröd ur frysen imorse, så det blev ingen frukost då), sen har jag även ätit middag på baksidesbalkongen för första gången i år och därtill har jag haft mitt armbands ur för sista gången fram till... ja, kanske första september?
För nu när det blir varmare och armarna kommer fram mer utan tygbeklädnad, då vill jag ju inte få en fet vit rand runt det som förhoppningsvis blir lite brunare sen.
Det är dock alltid en omställning att sluta med armbandsklockan, men det känns estetiskt nödvändigt. Hoppas bara att min mobil håller sig pålitlig, så att jag har någon form av tid tillgänglig för visering i sommar.

Utöver detta har jag idag för första gången (i år) ankelstrumpor istället för vanliga. Också ett vårtecken!

Det blir ingen brasa för mig i år heller, för... ja, jag vet inte hur många år i rad. Det går säkert att titta om man bläddrar i bloggen, men det tänkte jag nu inte göra. Min gissning är att 2005 var senast.
Nu har jag i och för sig både brasa och riktigt firande med körsång och hela baletten alldeles nära, på Färsna gård, men jag känner att jag inte riktigt mäktar med att gå dit. Kanske om jag hade bestämt att gå dit med någon, men att gå dit ensam när jag ändå inte tycker att majbrasor är så lockande, ja det känns ju lite sådär. Så jag avstår.

Arbetsdagen då, den har varit delad och bestått i Uppsala tur och retur på morgonen, med vansinnigt få passagerare (5:30 avgick jag, senare avgångar till Uppsala har det förmodligen varit desto mer folk på), sen delad rast på vilken jag alltså satt på min framsidesbalkong och hade det fingemangs och därefter lite stadsbuss åtföljt av Stockholm tur och retur. Samtliga körningar har varit trevliga. Trevligt folk, trevligt väder och trevliga bussar.

Imorgon när alla ni lediga ska ut och demonstrera, ja då ska jag köra buss igen. Men då har jag min standard helg-i-veckan-tjänst; 7017 där jag först kör Ellan tur och retur och sen Östersjö brygga tur och retur (och lite stadsbusskrafs ovanpå det). Den gillar jag!


Så ser det ut

Apropå ut och demonstrera och så förresten, det känns ju typiskt socialdemokratiskt och det är ju inte riktigt det parti jag röstar på om jag får välja - men jag har tänkt på det efter mitt följande av alla dokumentärer om 22:a juli i Norge - kommit fram till att jag absolut hade röstat på Arbeidarpartiet om jag hade varit norsk medborgare. De tilltalar mig så mycket mer än de svenska Socialdemokraterna, framför allt tycker jag att Jens Stoltenberg verkar vara den bäste statsminister man kan tänkas ha.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, april 29, 2012

Lazy day

Helt toppen att alla mina helgmåsten (ja, utom veckohandling och det) blev avklarat redan igår, för även idag har ju våren visat sig från sin finare sida och det föranledde att jag hela förmiddagen satt på min sociala framsidesbalkong och glassade i solen och pratade med en granne som också satt där. Framsidan är ju som sagt substitutet för ett trapphus, så tre lägenheter delar ju på en långsmala balkong som blir utanför allas ytterdörrar - och det är ju där solen är på morgon/förmiddag. Men det var så trevligt så!

Det har resten av dagen också varit och även denna har innehållit en hel del familjehäng. Men jag trivs ju så bra med min familj, så har jag inget bättre för mig så umgås jag ju gärna med dem på helgerna.

Jag har inte så mycket mer att säga idag, känner jag. Inte annat än att jag hade önskat att det här var en långhelg också för mig. Det hade varit riktigt skönt, men nej. Imorgon ringer klockan 4:20 och då kör jag 5:30-turen till Uppsala till en början. Sen tror jag att det var delat, stadsbuss och 676 fram och tillbaka. Men det blir ju säkert trevligt, det också.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, april 28, 2012

Flytta dig... inte.

Idag blev det morgon/förmiddagsträning och då utgick jag här hemifrån och inte från Harsjövägen, så då blev det först lite styrketräning och sen en löprunda på 12,24 kilometer. Det tog mig väldigt exakt en timme och en minut, så det var ju allt rätt bra. Jogg.se räknade ut att jag höll 4:59 min/kilometer och en kilometer under fem minuter tycker jag allt är bra.


Nu har jag ansträngt mig och gjort en större version än jag brukar

Det var en skön, fast faktiskt lite för varm, runda. Jag hade visserligen inte min träningsjacka på mig, som jag har haft de senaste löprundorna (alla, i år) - däremot hade jag istället min långärmade träningströja. Matchtröjan från FCZ för övrigt. Den står det med små röda bokstäver i fram FCZ-Fredrik och så är det en Ladbrokes.com-logga nertill, i bak är det en jättestor tvåa, stora FREDRIK-bokstäver och en Lunarstorm-logga, så den känns lite skyltfönstrig för inaktuella ting, att springa i. Men det är funktionen jag är ute efter, inte modet. Hur som helst, så var det för varmt med långbyxor och långärmat, om än att det var i tunn polyester. Det är ju vårmässigt bara positivt, men svettmässigt lite jobbigare.
Vårmässigt var det för övrigt hur skönt som helst. Så härligt med alla blåsippor, vitsippor och tussilagos överallt!
Vidare såg jag en huggorm också, och den hade en tant nyligen petat på med sin gångstav, trots att den inte låg på själva "vägen" i elljusspåret, utan vid sidan av - så jag fattar inte varför hon höll på så. Den blev ju bara arg, reste på huvudet och fräste åt mig när jag oskyldigt sprang förbi.
"Huggorm!" sa tanten.
"Ja... den ser arg ut!" flåsade jag.

Vidare så har jag träffat familjen och det var trevligt i vanlig ordning, men trevligt i särskilt ordning då dels min mor berättade att flera av hennes kollegor hade sett hemma hos-reportaget från mig i senaste Roslagen runt (som jag själv inte har fått än, och inte föräldrarna heller, men jag såg den i rastlokalen vid busstationen och fotade):


Lite svårläst i detta format kanske?

... och flera av dessa kollegor hade tyckt att jag tycks ha det mycket fint hemma (vilket jag ju också har) och någon hade också gjort kopplingen till "åh, det är ju han - den trevlige bussföraren!".
Pappa berättade sen också att deras granne som åkte med mig häromdagen också hade sagt att han tycker att jag är så trevlig när jag kör och att många passagerare runtomkring sa detsamma också.
Det tyckte jag allt var riktigt roligt! Jag menar, många gånger ger ju mina ansträngningar med att önska folk en trevlig helg och liknande (i högtalarsystemet) ingen effekt vad jag märker, men det är ju trots allt Sve(inte ska väl jag)rige vi bor i, men då att få höra att det mumlas glatt i bussen ändå, ja då tar det ju ändå där det ska på något vis.

Vidare har jag, mor och syster varit på Blomsterlandet, där jag införskaffade en liten blomlåda och spade. Den lilla lådan ska jag senare installera på balkongen, och den tänker jag mig att jag ska odla kryddor i. Timjan, företrädesvis, för det är ju så gott!

Middag blev det sen, men då var det bara jag och mor min i och med att far min hade jag skjutsat till busstationen och båten till Ålandsfärjan, syster cyklade iväg för tacomys med ett par klasskompisar - så mor och jag åkte till Pizzeria Esplanaden och kom samtidigt som sjukhusets helikopter landade på taket. Ja, på sjukhustaket alltså - pizzerian ligger mittemot sjukhuset. Det är ju alltid lite fascinerande att titta på helikoptrar som landar.
Jag åt en god, väldigt italiensk pizza med mozzarella, oliver, parmaskinka, soltorkad tomat och ruccola. Mums!

Så har denna dag tett sig. Klockan är nu 22:39 (vilket det inte kommer stå nedan, utan 21:41 då jag öppnade bloggfönstret), och jag är sugen på att spela något. Men jag blir alltmer trött också, så det vete fasen om det är någon idé att starta upp något. Lägga mig och läsa istället, det lockar alltmer.

Till allra sist måste jag säga att den låt som verkar bli årets sommarplåga: Alina Devecerskis Flytta på dig - den tycker jag, i motsats till många andra reaktioner som jag har sett, är riktigt dålig. Jag menar, vissa sommarplågor blir ju tjatiga för att de spelas sönder, men den här är så tjatig i sin text. "Jag bygger, bygger upp. Du river, river ner" och "Flytta, flytta, flytta, flytta, flytta, flytta, flytta, flytta, flytta, flytta, flytta, flytta - du måste flytta på dig" - nej, det tilltalar mig inte. Alls.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, april 27, 2012

Jakob

Hm, jag känner faktiskt ingen Jakob. Inte längre, men i låg- och mellanstadiet kände jag en, en som för övrigt är lillebror till en före detta kollega på förskolan jag har jobbat på.
Men det är totalt irrelevant, för Jakob jag syftar på idag, det är den flygande. Den har nyss flugit in i min mage och jag är totalt jättebombarderat mätt. Alltså, sådär tjockisjobbigt så att jag nästan skulle vilja knäppa upp knappen i byxorna. Imorgon blir det allt att springa bort lite samvete och fett, för fett var det. Massa grädde och bacon utöver kyckling, chilisås och bananer (och ris).

Om denna arbetsdag finns det nog inget att säga alls, annat än att jag blev lite hånad av ett tonårgrabbgäng som klev på min stadsbuss uppe vid Campus då jag stod ute vid den andre stadsbussen och pratade med den föraren - för när jag sen kom in i bussen genom mittendörren så vände jag mig om och sa "Hej!" till pojkarna, eftersom jag ju alltid brukar hälsa på mina passagerare.
Först svarade de rätt trevligt "shoo brushan!", men sen hörde jag en imitiation av mitt "hej!" eka en stund när jag körde iväg.
Men men, det bjuder jag på.
Desto trevligare tonårskillar hade jag på min allra första tur, en 651:a ner från garaget till stationen. I och med att ganska många åkte med, så tog jag micken och sa "trevlig helg på er allihop!" när vi nådde busstationen efter knappt fem minuters resa, och ett tonårsgrabbgäng ekade "tack detsamma!" och så hörde jag en som sa till de andra "Jag visste att han skulle säga så!"
Har jag gjort mig ett ansikte, tro?

Annars idag, så började jag jobba först klockan 12:05, så innan dess hann jag både med att göra allt det ekonomiska som hör löning till, samt storstäda.
Och det ekonomiska som hör löning till för min del innebär ju att jag ska gå igenom och se hur förra månadens budget höll sig (och den höll sig bra, förutom det sparande jag sätter av varje månad, så gick jag med rejäl vinst), göra en ny budget (vilken jag kommer gå med rätt kraftig förlust på), samt betala räkningar och kassaboksföra det. Och nu betalade jag mina utemöbler à 8395 kronor, därav att det inte kommer gå ihop sig denna månad.

Men igår, då satt jag jag som klistrad vid Svt2 och tittade på den norska dokumentären Livet efter Utøya. Det har blivit att jag har följt alla olika dokumentärer om massakern där och i Oslo 22:a juli i fjol som nu har gått i och med rättegångens start. Så jäkla gripande! Dels inställningen hos en kille som hade blivit skjuten på så många ställen (i huvudet bland annat), men ändå överlevt - han går förmodligen långt! Men sen också sorgen alla bar (bär) på och nedbrutenheten hos vissa. Fina friska ungdomar som en man med gravt sjuka värderingar finner rätt att slakta, och det hos våra närmsta grannar, ja det är nog det som får mig att vilja följa med såpass i utvecklingen. Och som en av överlevarna så klokt resonerade; det bästa vore om Breivik bara dog. Inte genom dödsstraff, för det tror hon inte på, men om han bara försvann så att hon slapp se honom överallt.
Jag menar, jag som inte var där, jag tycker också att det är rätt jobbigt att se honom så ofta i och med all mediatid han får - och vad tycker då de som har blivit offer för hans vansinnesdåd? En plötslig massiv hjärnblödning eller en hjärtinfarkt skulle alltså vara att föredra.
Och det är ju en typisk sån sak man som nämndeman i rättegången inte får säga och tycka - men en sån position kommer jag ju inte få.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, april 26, 2012

Karlavägen

Hm, nu sitter jag på Karlavägen, på en sån här underbar jätterast och noterar att bloggfönstret, alltså det jag nu skriver i, är av en helt annan modell än hemma. Jag har visserligen sett den här varianten förut, men mig veterligen inte skrivit i den... Men det ska väl gå bra. Lite irriterande är det dock, att datorn här är inställd på engelska och inte svenska, så det blir röda vågor under i princip alla ord jag nu skriver. Men det får överlevas, det också.

Jag har egentligen mycket lite att komma med idag. Det har inte hänt något och jag har haft hjärnan tämligen avstängd för nya intryck.
Det enda av värde, förutom att jag har haft många trevliga passagerare, är att jag åt lunch med dagens tekniska kundvärdar Gustaf och Louise, och det var ju trevligt. Sushi blev det för min del. Inte alls vad jag hade tänkt egentligen, jag hade tänkt mig någon fetflottig pizza eller kebabtallrik eller så i och med att jag imorse kände mig nödgad att hoppa över frukost i och med en liten tankevurpa med väckningsalarmet - i kombination med att jag ska jobba till 19:40 ikväll, så det kändes som att något rejält behövdes.
Men jag packade ju med en banan då i det som blev en lätt stressig morgon i och med att jag alltså hade ställt alarmet på väckning ungefär 20 minuter efter vad jag egentligen skulle ha gjort - och den höll jag mig från att äta ända till strax före 10:00, så jag var ju inte akuthungrig nu till lunch. Därtill så var jag ju i det fetflottiga planeringsstadiet inte medveten om att jag skulle komma att äta med Gustaf och Louise, så jag fick tänka om och då istället handla på ICA här tvärs över gatan. Men sushi är ju gott och nyttigt dessutom. Åtminstone rätt så? Hur som helst så blev det min fiskrätt denna vecka, för jag har faktiskt inte planerat in något annat. Eller åt jag med Daniel...? Nej det var väl i förra veckan? Då bjöd jag ju honom på en slags skaldjurspanna, och det får ju räknas som lite fiskigt.
Jag vill ju gärna få i mig fisk minst en gång i veckan, men det är lite knepigt ibland då jag inte är stormförtjust i så många sorter.

Just det ja, en anledning, utöver min tankevurpa, till att det blev lite stressigt på morgonen är att jag på dagens tjänst börjar 6:34 och 6:34 avgår också den buss jag ska åka med från garaget till stationen, så om jag ska hinna gå upp och "signa in", så måste jag ju vara där tidigare. Dessutom har ju inte alla förare koll på att de ska ta med kollegor och åker tidigare ibland (undertecknad är en av dem), så jag ville ju gärna vara där lite innan.
Men, det visade sig att den tjänst jag skulle resa med (den föraren alltså) var sjuk. Således skulle den bussen inte köra ner då, och istället fick jag själv jaga tag på någon som kunde köra mig.
Hade jag börjat jagandet ungefär två sekunder tidigare, hade jag kunnat åka med Mattias, för han susade förbi direkt då jag öppnade dörren - och han skulle bevisligen till stationen. Det skulle ju inte de första jag frågade, men till slut fick jag tag i en vänlig själ (Seth) som skulle tomköra till Rimbo, men kunde ta vägen via stationen för min skull. Snällt!
Dock vet jag inte riktigt om jag tycker att det är så det ska gå till, att jag ska jaga runt för att tjänsten är planerad så att jag själv inte får köra ner till stationen.
Och jag vet sannerligen inte om jag tycker att det är okej att min inställelsetid är 6:34 om jag samtidigt ska åka med en buss som kör iväg då - för om jag inte signar in, ja då tror trafikledningen att jag inte är på plats och jag vet dessutom inte vilken buss jag ska ta nerifrån stationen.

Men men, det blir nog bra med allt till slut. Vädret är lite solkigt idag, så jag är inte så sugen på att vara utomhus i någon större grad. Men jag känner att jag kanske skulle gå upp till Tekniska och sätta mig i bussen jag ska köra härifrån om en och en halv timme, och lyssna på radio. Det är ju Christer i P3 strax, och det är ju ett mycket mysigt program. Ja, så får det bli.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, april 25, 2012

Rawalpindi

Alltså, såhär va:
Namnet Rawalpindi har legat på min hjärna konstant sen igår - och jag kan inte komma på vem det är! Jag kan såklart googla, och det ska jag också göra alldeles strax, men jag tänkte presentera det jag vet först. Eller ja, jag vet att jag har hört Nils Horners röst säga namnet och jag tror att det är en högt uppsatt politiker någonstans... Jag var inne på Pakistans president först, men jag undrar om inte han heter Hamid Karzai? Eller är han i Afghanistan? Skulle kunna vara någon i Thailand också, denne Rawalpindi.
Namnet måste ha sagts många gånger i radio (av Nils Horner med flera), för ett sånt rätt komplicerat namn ska väl annars inte fästa sig så lätt på hjärnan?
Men nu ska jag googla:

Det är ju en stad i Pakistan! Då var jag inte helt ute och cyklade! Men Karzai var Afghanistans och inte Pakistans president. Skönt att få det utrett för mig, totalt ointressant för dig (kanske?).

När jag ändå är inne på sånt som jag förmodligen hört om på nyheterna, så kan jag ta sånt som jag vet att jag har hört om på nyheterna och som stör mig väldigt, det är ju så att jag får en smula ångest till och med.
Klimatet. Alltid när det är nyheter om klimatet, så är det dåligt. Och nu, nyligen så rapporterades det att det inte tycks gå att bromsa den globala uppvärmningen till max två grader varmare. Fan. Dessutom rapporterades det att många av Sveriges städer (eller var det bara Stockholm?) har långt mycket sämre luftvärden än vad EU förespråkar, och det år efter år utan bättring. Fan.
För inte så länge sen hörde jag att vi förvisso ska oroa oss för koldioxidutsläppen, men den verkliga faran är om det metan som ligger i jorden i... Ryssland(?) skulle komma ut i atmosfären, vilket är en trolig följd om jordens medeltemperatur fortsätter höjas - då kommer uppvärmningen eskalera i en faslig fart. Fan.
Och nu har jag Uppdrag: Granskning på i bakgrunden, och där är ämnet Ikeas skövlingar av taigan, som också är en viktig del av jordens lungor. Fan.

Vidare har ju både Indien och nu också Pakistan (där Rawalpindi ligger!) utvecklat långdistansrobotar som mycket väl skulle kunna laddas med kärnvapen.
Är det den utveckligen vi vill ha, att fler och fler skaffar sig farligare och farligare vapen? Nej, det och klimatet, det är sånt som jag får lite ont i magen av att tänka på, för det känns verkligen som att det skiter sig, hur mycket jag än försöker tänka ekologiskt, hållbart och fredligt.

***

Idag då, har det varit en dag med blandade känslor på jobbet. Överhängande bra såna, men en var såpass dålig att jag faktiskt mådde fysiskt dåligt en ganska lång stund. Så jag tar väl den på en gång, så att jag kan avsluta detta eländesinlägg positivt.

När jag körde 676:an från Stockholm, avgång 14:12 och kom till Rösa vid 15-tiden, så hade jag ingen som skulle kliva av där. Rösa ligger så till på E18, att man ser hållplatsen på rätt långt håll och då kan välja att inte köra in om man inte har avstigande - förutsatt att det inte står folk som vill på där då. Så jag körde aldrig in, utan dundrade på. Men när jag är nästan precis under viadukten, på vilken avfarten i Rösa, som leder till vägen mot Rimbo och Uppsala går, där var en ung man i full färd med att klättra över räcket! Och det är ju en bra bit upp från marken, jag uppskattar det till 6-7 meter i alla fall, för under viadukten råder ju frihöjd för trafiken, vilket innebär att fordon som är upp till 4,5 meter höga ska kunna passera under. Dubbeldäckarna är 4,2 meter höga apropå det. Sen finns det väl alltid någon marginal, plus att själva viadukten ju inte är papperstunn, och så räcket på det. Så ja, runt sju meter tror jag är en rimlig gissning. Och hård asfalt där under.
Så då fick jag ju en klump i magen och halsen - det såg ju onekligen ut som att han tänkte ta livet av sig. Ja, om man nu dör av ett fall från den höjden, det är väl kanske inte självklart, men det är nog inte omöjligt heller.
Nu verkar det av allt att döma inte ha blivit så - tack och lov - men att tro att du bevittnar ett självmordsförsök, det är fasen inte roligt.
Så till att börja med höll jag noga koll i backspegeln och där såg jag inget fallande, men på E18 går det ju undan, så viadukten försvann ju rätt snart och sen är det ju dessutom bra om jag tittar lite framåt när jag kör också.
Jag anropade, med visst darr på rösten, CTL och där tog man allvarligt på det, tack och lov. Så polis skickades till platsen och kollegan bakom mig fick information att hålla ögonen öppna.
Senare fick jag besked att killen förmodligen var i färd med att "klättra ner" till hållplatsen via någon vansinnesgenväg - men jag tyckte verkligen att det såg ut som att han klättrade över räcket såpass långt ut, att det inte fanns något under, alltså inte något fundament som håller upp allt, på vilken man möjligen skulle kunna klättra ner. Så förstå min oro! Och så handlade det istället om någon korkad idiot, ja då blev jag ju arg istället.
Men polisen skickades dit, fast jag tror inte att han hittades. Min kollega och vän Daniel sa senare när jag träffade honom, att han trodde att killen kanske hade åkt med honom.

Men men, dagen har som sagt varit bra också.

När jag i förmiddags körde stadsbuss, så klev ett gäng glada tjejer på och de började snart vissla och ha sig och det eskalerade bara ju mer jag tittade i backspegeln och ju mer jag tittade, desto mer flinade jag och rätt som det var så sjöng de den låt alla bussförare vill få sjungen för sig (alla borde vilja det i alla fall); "Vår busschaufför, vår busschaufför, det är en man med glatt humör". Det är ju helt underbart! Sen fortsatte det med allsång av... jag tror det var "Det vackraste jag vet", "jag vill ha blommig falukorv" och... ja, det var någon mer. Det skulle ju kunna ses som att det var någon form av kollektivt flirtförsök. Kanske. Jag blev ju väldigt glad hur som helst, så det tog ju skruv.
Och det var för övrigt ungdomar som klev på i grupp, dessa tjejer. Och alla sa hej när jag gjorde det!

Vidare har jag träffat den nya kundvärden på tekniska, en Johan, och jag tyckte allt att han var himla trevlig! Väldigt go och glad, så han kändes ju verkligen som rätt man på rätt plats. Av och till har det känts som att en viss förslappning har brett ut sig bland en del av kundvärdarna. Det kan jag förvisso ha förståelse för, för av och till är det ett väldigt händelselöst jobb. Kanske trillar Johan dit till slut också, men nu kändes han väldigt energisk och pigg, så det hoppas jag ju håller i sig.

Och jag träffade alltså på Daniel också, han körde en 676:a tidigare än jag, 16:52 från Tekniska och jag körde 17:00. Men jag hade ju sån flax, att jag fick en förstärkningsbuss från Danderyd, så jag behövde inte gå in där och inte vid Roslagsnäsby och då var jag ju i kapp Daniel. Och när han hade avstigande i Söderhall och inte jag, ja då körde jag om! 11 minuter före tidtabellen landade jag på busstationen, och det är ju inte fel om det är sista turen för dagen.

Men jag klantade däremot till det lite på den 14:12-turen jag körde, för även då ropade en kollega och sa att han var en förstärkningsbuss och att han ville ha kontakt med den som körde 14:00 från tekniska. Och det svarade jag på, jag fick för mig att det var jag! Suck.

Ja nu blev det kanske inte den positiva knorr på slutet som jag hade tänkt mig, men må så vara. Jag ändå sluta nu.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, april 24, 2012

Loosing it

Alltså, ibland tror jag att min självkontroll spelar mig ett spratt.
Såhär va:
Jag har delat idag och på min långrast kände jag, sol till trots, ett skriande behov av att sova. Så jag kröp ner i sängen och somnade som en sten och vaknade sen lika förvirrad som jag nästan alltid är när jag somnar djupt på dagen. Lite "Vad är klockan? Vilken dag är det? Är jag försenad?"-känsla.
Hur som helst så hade jag gott om tid till att jag skulle vara åter på jobbet, så jag gick ut i vardagsrummet och kollade datorn och funderade lite vad jag skulle äta (banan eller smörgås?) i och med att dagens stora ätande får bli efter jobbet.
Sen gick jag in i sovrummet för att kolla hur varmt det var ute och bestämde mig raskt för att jag inte orkade bädda sängen idag, någon dag kan den allt få vara obäddad.
Sen är det som... ja jag vet inte, jag måste ha klivit in i en tids...warp-något, för i nästa stund som jag åter aktiverar hjärnan, så står jag och har bäddat nästan hela sängen ändå.
Alltså... demens light? Det är snudd på att jag blir orolig på riktigt.

Ja, och allt där ovan skrevs mot slutet av min delade rast. Sen sparade jag utkastet, jobbade vidare och nu är det kväll.
Haha, ja nu ser jag att jag skrev det som om det var kväll och färdigjobbat redan där, i och med att jag visste att jag inte skulle hinna skriva klart. Jaja, man kan inte lyckas med tempus alla gånger.

Idag har jag haft tjänsten med stort tj, en tjänst som kräver inte mindre än 3 A4-sidor för att få plats med alla linjer som ska köras - då man bara kör stadsbuss hela dagen och dessutom byter buss sex gånger och har delat som grädde på moset. Rätt tuff tjänst på så vis, men å andra sidan är det rena smörsoppan att köra stadsbuss. Det är nästan så att det som skulle kunna vara stress tippar över åt andra hållet i och med att man har så jäkla mycket tid hela tiden, i synnerhet vid Campus Roslagen och Grinds servicehus/Lommarskolan, sällan mycket på stationen.
Men det har varit kul ändå, jag har kört skockvis med barn och ungdomar i varierade åldrar och det är ju ändå det jag tycker är roligast (trots utläggningen igår om att ungdomar i grupp är dåliga på att hälsa). En pojke på 1-2 år klev på och var helt bedårande söt, han ville prata med mig längre än hans mamma hade lust med. De klev på i Solbacka och han förklarade att han skulle hem till Norrtälje, så jag måste svänga bussen åt rätt håll. Jisses, ja han hade kunnat fått stå där och prata hur länge som helst, han var verkligen toksöt!
Sen ville han ge mig något också, och sträckte fram en skrynklig papperslapp. Mamman sa då att han (alltså jag) nog inte vill ha ett gammalt kvitto, men det sa jag att jag absolut kunde ta emot - jag menar, man måste ju ta emot om någon sträcker ut handen åt en.
Det visade sig sen, när jag senare tittade på kvittot, vara från någon butik i Washington DC, så det var ju allt lite intressant ändå.
När mamman sen fick med sig pojken (Albin, tror jag att han hette) bakåt i bussen, så brast jag i skratt när jag efter en stund hörde hur han ropade "buuuuusschaffören!". Jag vet inte riktigt vad han ville, förmodligen säga åt vilket håll jag skulle svänga.
Ack ack, varför slutade jag jobba med barn i den åldern?

Senare fick jag en hel drös något äldre barn (i femårsåldern) och de tittade alla nyfiket på mig när de steg på och jag sa ju hej till så många jag hann - och många svarade. Kul!

Mindre kul idag:

  1. En kollega gjorde ett halvrasistiskt uttalande och förväntade sig att jag skulle hålla med.
  2. En annan kollega kallade en passagerare som klev på hans buss när han stod ute med mig i solen vid Campus, för "jävla svartskalle" (till mig, inte till passageraren), när denne inte lade sitt kort på accessläsaren.
  3. En bilist fattade inte hur många gånger jag än tutade, att det var grönt och att han/hon var tvungen att köra fram för att trafikljuset längst fram också skulle bli grönt - så det hann bli rött på alla stolpar igen. Och sen höll han/hon vid nästa grönperiod på att inte fatta heller, så jag vet inte hur många gånger jag tutade innan vi väl kom iväg därifrån. Suck.

Den här smårasistiska kulturen bland vissa kollegor vantrivs jag verkligen med, jag vill inte höra något om "negrer" och "svartskallar", jag känner nästan att jag tar lika illa upp som jag nog skulle göra om det var jag själv som blev kallad så.
Skärpning, tack!

Och bilister som inte vet om att man måste köra fram för att aktivera det sista rödljuset så att det blir grönt, när två av tre är gröna, det kan jag ha förståelse för - alla är ju inte hemma i den här staden... men om man har en buss bakom sig som till slut tutar rätt intensivt och man dessutom ser två gröna ljus, borde man inte börja tänka efter lite då?
Fast att det fungerar på det viset är bra konstigt - vore bättre om alla tre blev gröna samtidigt.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, april 23, 2012

Den snälle bussföraren

Ja, det vill jag allt lite oblygt hävda att jag är. Och jag tycker om det också, jag menar alltså inte en bitter ton här (bitterläsaren!), som i att "fan vad snäll jag är fast jag egentligen inte borde", utan alltså "Jag är snäll för att jag vill ha nöjda passagerare".
Det finns så klart en gräns för hur snäll man kan vara om det kommer till biljetter och betalning alltså, men idag har det mer handlat om att jag har väntat på folk.

Det började redan på morgonen i Rimbo då jag stod med 647E vid Västertorp och skulle avgå först mot Rimbo station och sen Norrtälje, då sprang det tjejer som gärna ville åka med innan min avgång - och de båda väntade jag på. Fast, ärligt talat så hade de inte behövt springa, för jag hade inte avgångstid förrän nästan en minut efter att de hade bordat bussen. Så egentligen inte så snällt där då, okej.
Men i Hallstavik lite senare, när jag precis hade lämnat stationen och svängde höger i rondellen, då såg jag att det tjurrusade en kille mot mig och sen såg extremt uppgiven ut på kroppsspråket då han insåg hur långt borta jag var i relation till honom, plus att jag redan hade lämnat hållplatsen Folkets hus. Men jag väntade vid nästa hållplats istället, så han och hans tjejbekant fick tjurrusa ytterligare. Tjejen hade nog något sämre kondition för hon flåsade nog värre än någon som har stigit på min buss - och då har jag ändå haft en hel del flåsiga passagerare under min tid som bussförare. Jag kan nämligen inte tänka mig att jag själv skulle flåsa på det viset efter en såpass kort sprint, men det ska jag låta vara osagt. Då jag sprang två kilometer i mycket högre tempo än jag brukar, då fick jag ju nästan ett astmaanfall av all andfåddhet.
Vid samma hållplats väntade jag för övrigt även på en kvinna och ett litet barn som kom springande, men de kom fram förre nyss nämnda par, så det föll sig rätt naturligt.

Sen har jag inte varit jättepetig med sms-biljetter när folk har angett fel zoner men ändå betalat rätt och dessutom mer än de ska. SL vill ju att de då ska skicka en ny och rätt biljett, men jag tycker att det är en väldigt hård policy och kan inte begära det av gamla människor, som det i det här fallet var. Däremot upplyste jag ju henne om hur hon skulle skicka till nästa gång.

Senare under dagen, då jag körde från Spillersboda (där jag har varit många gånger på sistone), så fick jag på ett helt lass ungdomar vid Frötuna skola, som jag inte riktigt förstår vad de hade för koppling till skolan, för de var helt klart i högstadieålder och där går man upp till årskurs 6. Visst, de kan ju haft prao eller något, men det var så många av dem, så det verkar ändå lite otroligt.
Hur som helst så klev inte alla på, utan en kille stod i dörren och flinade lite och sa "öh asså... jag har inget busskort just nu..."
Varpå hans kompis förklarade att han hade tappat busskortet och att någon hade lämnat in det i lärarrummet och undrade om han då antingen fick åka med ändå eller om han skulle hinna hämta det om han sprang skitfort.
Jag vet inte riktigt varför vännen pratade för honom, men han kanske visste att det var det snabbaste viset. Jag sa i alla fall, med glimten i ögat; "Du hinner om du springer skitfort."
Och han sprang! Skitfort var ordet, och det var ju alltså från början inte mitt ord, om än att jag använder det väldigt frekvent just nu. Det tog inte ens en minut för honom att hämta kortet, så det kändes ju bra då att han fick det, så att han hade det imorgon när det var dags att åka till skolan igen.
Just det ja, vidare på snällhetsfronten så var det en tjej i Rimbo som sa att hon hade glömt busskortet imorse - det hör jag i princip varje dag som jag kör skolungdomar, men så länge jag inte märker att någon sätter det i system så får de absolut åka med ändå. Och det kan jag ju inte märka om jag inte kör samma tur flera dagar i rad, för mitt ansiktsminne är kanske inte uselt, men jag kan inte hålla ordning på alla hundratals eller kanske till och med tusentals som åker med mig under min sexveckorssnurr, vilka av dem som är samma och vilka som inte är det. Det går inte, inte med alla. Bara vissa.
Så därför höll jag ju noga koll efter i onsdags, då en kille sa att han hade glömt sitt kort och jag sen visste att jag skulle köra samma tur både på torsdagen och fredagen. Men då hade han fixat kuponger istället, så det var aldrig några problem.
Därmed, eller ja, egentligen utan det som "bevis", så tror jag faktiskt att de allra flesta skolungdomar som säger att de har glömt kortet, faktiskt har glömt kortet. Jag gjorde det själv ett par gånger vet jag. Det är lätt hänt.

På min sista tur fick jag stå och vänta en liten stund på en anslutningsbuss också, vid en hållplats mitt i linjen.

Hur som helst, jag tycker det är så trevligt när jag kan göra sånt som är så lite för mig, men som betyder så mycket för passagerarna, som att stå och vänta i någon minut för att de ska hinna med - om de tydligt visar att de verkligen vill med (och om det är en buss som inte har ett avgångsintervall à la 676:an). Folk blir så tacksamma och glada och det är kul att se!

Något annat, mindre roligt som jag också har uppmärksammat gällande skolungdomar, är att de i högre grad väljer att inte hälsa på mig trots att jag hälsar på dem vid påstigning, om de kliver på många på samma hållplats. Visst, det händer att de som står ensamma vid en hållplats inte heller gör det och det händer absolut att vuxna människor inte heller hälsar, men jag tycker mig ändå ana ett mönster att just ungdomar i större grupp väljer att inte hälsa.
Vad det beror på kan man ju bara spekulera i, men vissa kanske känner sig töntiga inför kompisarna, om de hälsar på bussföraren? Jag vet inte.
Sen tror jag att många är väldigt blyga också, det har jag förståelse för. Fast jag tycker egentligen att alla borde kunna få ur sig ett litet hej när jag sitter och önskar en god morgon, eller om man nu inte vill öppna sin mun, så kan man åtminstone föra mungiporna uppåt och titta på mig.

En helt annan grej nu.
Jag och min mor brukar varje helg tävla mot varandra i Aftonbladets "Svara Lundh"-quiz, där man får tio aktuella frågor om veckan som gått och tre svarsalternativ till varje fråga.
På sistone har det varit väldigt svårt och bara varit nonsensnyheter och sport som jag inte hört talas om, så trots bra gissningar har jag fått ungefär 4-5 rätt. Men igår, då drämde jag till och fick alla rätt! Och det bästa var att jag nästan inte chansade på någon, det allra mesta var ren kunskap! Woho, då blev jag glad!
Mor min fick för övrigt åtta rätt.

En annan helt... Eh, "en annan helt annan grej", kan man säga så? Än mer relevant: kan man skriva så?
Hur som helst, ytterligare något som inte hört till något annat är att "Mr Kyssbild" William Marklund som har typ 5000 vänner på facebook och har fått över 10 000 gillanden (likes) och drygt 5300 kommentarer på ett foto där han kysser sin pojkvän (vilket jag alltså försökte länka till några rader upp) - vi är inte vänner på facebook, men jag prenumererar på honom och har för länge sen skickat en vänförfrågan för att jag är en av alla dessa 10 000 som gillade bilden, då jag tycker att det är viktigt att lyfta homokyssar också, att det är lika okej att publicera såna bilder som det är att publicera heterokyssar - han var helt plötsligt inne och kommenterade ett foto i mitt allra äldsta fotoalbum och också det enda som är publikt för mina ickevänner. Det tyckte jag allt var lite kul!
Jag menar, nu är han ju inte mycket till kändis att hänga upp sig på. Jag själv har ju haft mer tv-tid än vad han har (gissar jag), i och med att jag ju har varit med i en reality-serie - men det hindrar inte mig från att att imponeras lite när folk som följs av många, tar sig tid att "besöka" mig. Kul!

Annat som är kul är förresten att jag kanske är på väg att få en eller rentav ett par nya vänner. Om det blir en eller fler eller inga alls vet jag inte riktigt, men just nu känns det bra!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, april 22, 2012

Rain in my brain

Idag finns det inte massor att säga. Regnet har öst ner och jag har varit ute och cyklat både till och från affär och till och från Harsjövägen, men det har då inte bekommit mig särskilt i och med att om det regnar när jag ger mig iväg hemifrån, då kan jag ju klä mig ordentligt. Jag har ju både ett fint och tätt regnställ och stövlar. Värre är det om det regnar när jag ska hemåt. Inte från garaget dock, för där har jag ytterligare ett regnställ, om än mindre fint, i mitt skåp. Fast inga stövlar. Och det är lite överflödigt egentligen, för nu när jag bor så nära så blir det oftast (om det inte är ett skyfall utan dess nåde), att jag värderar högre att snabbare komma hem, än att torrare komma hem.
Annat var det när jag bodde på Flygfältet, då hann jag bli rätt rejält blöt även om det inte öste ner.

Jag har tränat idag, i och med att jag inte gjorde det igår, och övningskört med syster min. Idag fick hon köra längre än någonsin tidigare, fast i etapper. Vissa partier körde jag, partier som innehöll E18, vilket hon inte riktigt är mogen för än.
Men kul var det och bra gick det, hon utvecklas hela tiden.

Nu, alldeles strax ska jag se Landet runt, följt av det här naturprogrammet om fåglar. Svt1 resp Svt2 för de båda programmen, om du tänkte samla mina vuxenpoäng.

Imorgon börjar jag 6:24 och kan konstatera att tidigaste dagen kommande vecka, den börjar 5:09, så jag får sova lite längre denna vecka än den som gick. Skönt!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, april 21, 2012

Flickorna på TV2

Jag har noterat att en viss "vuxenhet" har dragit in över mig på sistone, och det gäller vilken tv-kanal jag allt som oftast tittar på, då jag tittar på tv. Och det är Svt2!
Alltså, i min ungdom har jag nog alltid ratat den som den tråkigaste kanalen, men det har nog svängt om nu. Varje dag ser jag helst Vem vet mest om jag är hemma och gärna naturprogrammen på söndagar - och häromdagen fastnade jag för BBC-dokumentären om massakern i Norge i fjol följt av nyhetstimmen i Aktuellt.

Så är det, tiden tickar och åren går. Fast jag får ännu inga gråa hår.

Ledig helg, igen, och lägenheten är precis nystädad. Den lilla städningen var det den här gången och det går ju tämligen fort.
Jag är på gång att träna också, men en inomhusvariant denna gång i och med att mina bästa löparkläder just nu snurrar för fullt i tvättmaskinen - men det är ju lördag jämn vecka, vilket innebär att det är Knattetimmen i P4 klockan 12, och det är ju ett program jag gärna lyssnar på.
Tiden fram till dess hade jag tänkt att ägna åt Settlers III, men det har lagt sig till med olaten att krascha gång på gång nu. Tråkigt, mycket tråkigt, så nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Det känns som slöseri med ledig dag att sitta och inte göra någonting och helst skulle jag ju vilja träna nu så att jag får det gjort. Jag tycker inte riktigt om att ha en sån sak framför mig, det är oh så mycket skönare att ha det bakom sig.
Hm hm, ja som du märker försöker jag nu fördriva tiden med att skriva detta inlägg, men i ärlighetens namn går det lite sådär va?

Jag tänkte då köra en personlig favorit i repris, genom att publicera de sökord som folk har googlat på för att hitta hit, somliga roligare än andra:

  1. fredrik lundebring (23)
  2. färgtest (10)
  3. det man inte vet lider man inte av (4)
  4. clownfobi (2)
  5. lp inbetalning (2)
  6. människolivets okränkbarhet (2)
  7. spindlar tarantella (2)
  8. trissvinst 25000
  9. vilka är prestige underwear blackstone (1)
  10. "bredvid en revlig kvinna" fredrik (1)

Talet inom parentes anger antalet googlingar som lett fram hit, men under vilket tidsintervall vet jag inte. Jag tycker nog att den sista, tian, är mest lustig. Och ja, den kom man minsann hit på - jag testade själv. Men åttan, trissvinsten... den fattar jag inte riktigt hur många sidor det inte har bläddrats bakåt för att komma hit? Men men.
En klar trend, utöver mitt namn, är att det nästan alltid då jag har kollat den där statistiken, har sökts på lp inbetalning, människolivets okränkbarhet, färgtest och inte minst prestige underwear - och inget av det är ju något jag har skrivit om speciellt många gånger.
Slutsats? Internet är stort, men det går tydligen att nischa in sig, om man vill (vilket jag ju inte har gjort här).

Hm, nej nu är kanske tvätten klar att hänga? Och naglarna kan jag ju allt passa på att klippa ner också. Till roten!
Eh, nej. Inte det heller.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, april 20, 2012

Fallen so fast

Fredag, fredag - underbara dag!
Fast... Hur underbart har det egentligen varit idag? Tänker man vädermässigt så; inte särskilt. Spöregn, snö och snöblandat spöregn om vartannat. Fast jag hade åter lite, lite tur när jag skulle cykla hem från jobbet. Av de tre väderfenomenen jag just rabblade upp, så är ju snö minst blött (fast det ändå blir rätt blött när det är plusgrader), och det var det vädret jag fick cykla hem i.

Fast innan jag cyklade hem så jobbade jag ju, för tredje dagen i rad med samma tjänst. I och med att det är en väldigt trevlig tjänst, så har det varit rätt trevligt att ha det på det viset. De som pendlar dagligen blir ju snabbare bekanta (ansikten) på så sätt. En av dessa råkar jag veta går i min lillasysters klass, men jag tror inte att han har haft en susning om att jag är hennes storebror.

Bäst idag (alltså bättre än de gångna två dagarna) är att jag äntligen slapp 55-vagn på Rådmansö- och Spillersbodaturen, där det ska vara en carrus från Älmstagaraget, men igår fick jag 5540 och i förrgår 5548. Eller om det var tvärtom? Sak samma. Idag fick jag 2196 som sig bör - och det är ju sån ofantlig skillnad på att köra en sån! Alltså, för den oinvigde: En carrus är en sån buss som innan dubbeldäckarna gick nonstop mellan Norrtälje och Stockholm. Då började dock alla på 57 och inte 21 som nu, men det där har att göra med att Nobina redan hade 57-vagnar och det funkar inte radiomässigt om flera bussar i samma bolag och med samma trafikhuvudman, har samma inventarienummer. Fast jag är inte säker på att trafikhuvudman och radio har med saken att göra, kan hända att de överhuvudtaget inte vill ha två bussar med samma namn - för 57-bussar från Nobina har jag sett i Uppsala, och där är ju UL och inte SL trafikhuvudman.
Nog om blajet, kontentan är att körglädjen var mycket större idag. Fast, det ska poängteras att en carrus är knöligare att vända runt i trånga slingor med - men i hundra fall av hundra skulle jag ändå välja en carrus framför en 55xx.

Till dagens lite märkligare saker hör att då jag körde min sista linje, till Spillersboda - då hade jag bara en passagerare med mig från stationen. Just det är inte så märkligt, han har åkt med de tidigare gångerna - men grejen var nu att han inte klev av.
Alltså, det är inte långt till Spillersboda och när man börjar närma sig slutet så börjar folk som egentligen ska åt andra hållet kliva på - i synnerhet i detta väder, och det i kombination med att ändhållplatsen då ännu inte var nådd och att jag heller inte såg denne passagerare i backspegeln, så lade jag ingen vikt vid det. Men när jag kom ner till bryggan och ingen ännu hade gått av, då började jag ju fundera lite. Men jag tänkte att han kanske ville vänta och få gå av på "rätt sida" i och med vädret. Men ja, det är då tveksamt - för han klev av vid hållplats Vreta västra (misstänker jag, för det var den enda avstigning jag hade innan jag åter var i Norrtälje).
Att vilka åka till Vreta västra men att först åka förbi och åka via Spillersboda för att sen kliva av på tillbakavägen...? Det tycker jag även vädret till trots är lite av tidsslöseri. Men har man all tid i världen, vilket han kanske hade - ja då har man det. Och biljett hade han ju, så han får göra precis som han vill.

När jag kom hem, halvblöt, så lade jag mig i sängen och tittade på första delen av den där Titanic-serien på svtplay. Men makalöst så tråkigt och händelselöst det kändes, trots att de krockade med isberget redan i första avsnittet, så den tänker jag inte bry mig om att följa.
Jag somnade istället och sov i drygt två timmar, vilket var ruskigt skönt, men samtidigt var tillräckligt länge för att jag vid uppvaknandet skulle vara sådär segstartad som jag bara är om jag har sovit djupt på dagen. Aldrig på natten, oavsett om jag kliver upp 4:00 (som idag) eller ännu tidigare. Märkligt.
För den här veckan har ju faktiskt varit lite tuff, uppstigningsmässigt. Klockan har ringt 7:00 (vilket ju inte är tufft, utan rena sovmorgonen), följt av 3:55, 4:00, 4:00 och 4:00 - men jag har ju väckts av telefonen innan alarmet tre av fem dagar också.
Så jag tycker allt att en tvåtimmarslur känns rätt befogat, det är vad jag försöker komma fram till.

Igår förresten, innan Daniel kom och innan jag lade mig och sov, vilket jag gjorde också då (men då inte alls kom ner i samma djupsömn) - då möblerade jag om på min övermöblerade balkong och fick faktiskt nu ett något luftigare resultat, trots att jag inte tog bort något. Skillnaden ligger i att solvagnen nu står på en kortsida och då går det inte att fälla ner ryggstödet i helt plant läge, vilket nog är en nackdel. Om jag ska sova i den istället för på balkonggolvet som på min förra balkong, under mer somriga eftermiddagslurar, ja, då kommer jag att vilja ha den utfälld. Jag tycker om att ligga platt, och helst inte alltför bullig kudde. Det blir ju nacken trött av.

Igår och idag har jag för första gången på länge använt Spotify igen, och till min glädje har jag, utan att betala ett ruttet lingon, fått tillbaka de låtar som tidigare hade låst sig i och med att jag hade lyssnat på dem mer än fem gånger. Men, fortsätter jag använda Spotify, så lär de försvinna igen.

Nej, om jag skulle ta och återvända till Settlers III:s förtrollade värld?

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, april 19, 2012

Greencard

Rubriken är idag helt out of... ja om man nu ska svänga sig med engelska termer?
Men min kollega och vän Daniel, med efternamnet Green har jag tillbringat rätt många eftermiddagstimmar med, så det var därifrån detta briljanta ord härrörde sig till mitt sinne.
Vi båda jobbade kort och tidig dag idag nämligen, så det passade fint med umgänge på eftermiddagen.
Han jobbade dock lite tidigare och lite kortare än jag - och skickade sms till mig redan 3:34 imorse. Lite bittert i och med att min klocka stod på 4:00, så det var inte väldigt lönt att somna om. Det gjorde jag dock ändå och svarade 4:02 varpå den tidigaste sms-konversationen (tror jag?) i mitt mannaminne inleddes.
Men i och med att jag nu har blivit väckt av telefonen tre morgnar dessa fyra veckodagsnätter som hittills varit, så måste jag allt börja använda sovprofilen i kombination med ljudlöst igen, för så här vill jag inte att det fortsätter - om än att jag verkligen uppskattar att få sms.

Jag har även sovit en lur på slutet av förmiddagen och inledningen på eftermiddagen för att orka med livet i stort, och då hände det som händer titt som tätt när jag sover (oftare på dagen än på natten, men båda delar förekommer):
Jag blev "förlamad" ett relativt kort tag. Alltså, jag är vaken och vid medvetande, men kan inte öppna ögonen eller röra en fena hur mycket jag än försöker. Det är riktigt obehagligt, men inget jag är ensam om. Jag har både läst om det och vet att min mor drabbas av samma sak. Det är tydligen något ämne man utsöndrar för att ligga still, som på något vis får lite fnatt. Eller det är väl åtminstone inte meningen att man ska vara medveten om att det händer. Jag vet ju att det inte är farligt, men det är lätt att få lite lätt panik ändå.

Daniel var förkyld som en tok, så jag hoppas att han inte smittade mig. Men ja, man vet aldrig. Vi lagade mat tillsammans och åkte sen en tur i hans bil där det var lite lätt instängt och där han nös ett par gånger. Men det var förstås trevligt ändå!
Turen kom sig av att han för första gången sen linjeutbildningen för två år sen, ska köra linje 652 runt Harö nästa fredag - så han ville gärna att jag visade honom runt så han fick det uppfriskat för sig hur man kör.
Den linjen är inte svår alls, men jag vet ju precis hur det är. Har man inte kört en linje på länge och varken minns hur det ser ut eller kan "köra den i huvudet", då är det lätt att bli osäker. Oftast släpper det när man väl är på plats, i alla fall om det inte är en linje som svänger än hit och än dit hela tiden. Då tar det längre tid att bli säker. Linje 629 är ett typexempel på det, men den kom jag att gilla skarpt under tiden på Keolis. Men när Nobina tog över, så blev vi av med den liksom många andra Täby/Danderyd/Åkersberga-linjer.

Ja... det var något annat jobbrelaterat jag tänkte skriva, men det glömde jag. Och det var nog inget viktigt, för det är då inget dramatiskt som har hänt idag. Stadsbuss, Rådmansö, Spillersboda. Precis som igår och precis som imorgon.
Första gången någonsin, tror jag, som jag har samma tjänst tre dagar i rad. Två dagar i rad har inte varit speciellt ovanligt, men jag kan inte minnas att jag har haft tre tidigare. På vissa grupper kör man ju samma fem dagar i rad, men inte på min. Där är just denna trio det enda i sexveckorssnurren som upprepar sig på detta vis.

Jag glömde ju nämna igår, att jag då fick veta när jag får semester i sommar. Vecka 24-27 blir det, så en rätt tidig semester i år. Det var inte mitt förstahandsval, men bara att jag fick 24:an - det var det väsentliga. Då åker jag nämligen till Malta.
Sen kommer jag ha semester på midsommarafton också. Det känns nästan lite vemodigt... alltså, det är ju trevligt med midsommarfirande, men aldrig på året är det ju sån action på jobbet som då - och det känns tråkigt att missa. Jag har ju som tradition (sen två år tillbaka) att köra 636:an till Östersjö brygga då. Men jag vet inte, kanske kan lägga in om något gnet eller så? Eller njuta av att vara ledig? Det är frågan.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, april 18, 2012

Sweet child of mine

Sicken trevlig dag det här har varit! Eller ja, den har haft sina inslag av sånt som inte kan räknas som jättebra, men på det stora hela: kanoners!

Dagens absoluta hit var ju besöket från Siri och Wilma. Alltså, det vilken fantastisk söt liten tjej det är! Så oerhört charmig med sitt härliga leende - mitt hjärta smälte tämligen fort efter att de hade kommit hit. Och hon var ju inte det minsta rädd för mig heller, vilket ju förstås var mycket tacksamt för min del. Jag tycker ju om de flesta barn, men barn som i sin tur tycker om mig är det onekligen lättare att hantera.
Under min förskoletid och de hundratals barn som har passerat förbi under den tiden (hundratals som i "flera hundra" är nog att ta i, men kring hundra bör det ändå vara) - så är det ett barn som aldrig fäste sig vid mig, hon blev mer eller mindre hysteriskt rädd varje gång hon såg mig. Det var rätt jobbigt.
Men, vi var sällan på samma avdelning och hon slutade dessutom när hon var 2-3 år, så min gissning är att om vi hade fått mer tid tillsammans, så hade jag nog kunnat bli kompis med henne också.
Jag är ju inte speciellt farlig.

Annat på plussidan denna dag var dels arbetstiden; 4:58-10:30 och dels att jag fick sällskap av två kundvärdar på min sista tur; 630 till och från Spillersboda.
Fast i och med att de var två så satt ju de en bit bak och pratade med varandra och inte mig under turen, så ja... jättestor skillnad var det väl egentligen inte, men det är ändå trevligt att ha med vänner och bekanta.
En annan bekant (högstadieklasskompis) åkte med på min allra första tur imorse också, men då var ingen av oss människor riktigt, så det blev inte så mycket socialiserat.

Ytterligare på plussidan är att jag idag fick tillbaka uträkningen från mäklaren, om min reavinstskatt. 46 644 riksdaler ska jag betala och det är klart att jag kunde ha haft roligare för så mycket pengar, men det kommer ju inte som en chock på något vis. Pengarna finns, men det som däremot inte fanns att hitta var mitt köpekontrakt från då jagköpte lägenheten som jag sen sålde - för jag behövde nämligen ange både datum för när köpet gjordes och när jag flyttade in. Jag letade som en tokdåre, och jag vet precis i vilken pärm dessa papper borde finnas - men jag hittade inte ens pärmen, så det var ju som förgjort.
Jag har dock ett minne av att jag tyckte att det var tämligen onödigt med tre olika bostadspärmar (en fick jag av mäklaren då jag flyttade in på Flygfältet och det var den jag letade efter, en fick jag när jag flyttade ut därifrån och en fick jag när jag flyttade in här), så jag vill minnas att jag flyttade över papper till en pärm, men de enda pärm det fanns dubbla papper i, var papper som berörde min utflyttning därifrån och inflyttningen hit. Inte utflyttningen därifrån.
Men. Du läser redan nu lösningen.
Bloggen! Det är ju så fantastiskt bra att jag kunde söka mig till datumen här. Jag visste ju att det handlade om mars 2007 och då var det inte svårare än att hitta detta och detta inlägg.
Jag säger ju hela tiden att jag bloggar för min egen skull, och här får jag ju verkligen lön för den mödan!
Och som sagt, jag skriver ju dagbok också (fast det gjorde jag inte då, det började jag med sommaren 2008), men det är ju inte alls lika lätt att bläddra fram en viss dag i dem som det är här. Då måste jag till att börja med ha rätt bok, och jag har nu ett par stycken att välja bland. Sen blir det ju rätt bläddrigt för att hitta rätt dag, och inte kan jag ange något sökord heller.
Leve bloggen!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, april 17, 2012

Vi hade i alla fall tur med vädret.

Jag hade åtminstone tur med vädret, denna blaskiga dag!
Jag hörde ju på vädret om att regnskurar väntades idag och såg mörka moln torna upp sig när jag cyklade till jobbet för andra gången under dagen, men hade ju då redan gått ut utan att att vidta speciella regnåtgärder för min cykeltur till jobbet. Nu tar den ju runt fem minuter, så det är ju inte så himla märkligt att det inte hann börja regna innan jag väl var framme, men det regnade sen mer eller mindre under mina kommande körningar - men slutade lägligt nog till dess att det var dags att cykla hem igen! Och sen jag kom hem har det regnat mer eller mindre hela tiden... Det är inte riktigt min vanliga cykelvädertur. Eller säger man mitt, när det gäller turen i vädret det ska cyklas i? Nej, knappast.

Arbetsdagen, som ju igår blev utbytt från en delning i Stockholm, till en delning här i Norrtälje, startade 4:52 och jag är ju som jag är, så jag var väl på jobbet redan kring 4:30 skulle jag tro. Jag anlände samtidigt som Simon, och på något vis känns det ju lite... ja, jag vet inte, det är allt lite speciellt att träffa "de lite bättre" kollegorna sådags på dygnet. Alltså, jag menar, jag träffar ju nästan alltid på någon kollega oavsett tid jag börjar, men jag har onekligen inte samma relation till alla (konstigt vore ju annat), så det flesta hälsar jag bara på.
Men när det pratas lite mer... ja, det är som lite extra mysigt att göra det en tid då det egentligen borde vara lag på att sova. Jag gillar det.
Arbetsdagen har också innehållit en rätt hög frekvens av tomkörningar, vilket jag inte riktigt gillar. De flesta tycker nog att det är skönt att tomköra emellanåt, och ja, det gör väl också jag - men i huvudsak vill jag ju köra folk, det är ju det som är mitt uppdrag.


Dagens körspec

Alla rader som börjar med "TOM" innebär just tomkörning. Fast på vissa är det ju mer befogat (och kortare sträcka) än på andra. Som från avstigningen på Danderyds sjukhus, till uppställningsplatsen för en kort paus. Och till Mora vägskäl är det väl också befogat där på morgonkvisten, i och med att 644:an börjar där. Men det har tomkörts från Danderyd till Söderhall där på morgonen och eftermiddagen var än värre - tomma till Hallstavik för att köra 643 till Älmsta, tomma hem, köra linje till Älmsta igen och så tomma tillbaka än en gång.
Men men, så är livet ibland.
643:an tycker jag är riktigt trevlig nu när jag är lite mer hemma på den. Men jag kan förstå om de som sitter på fast grupp i Hallstavik vill ha de körningarna, de behöver ju också någon sån där trevlig och relativt kort linje, i kontrast till alla långkörningar på 639:an de har.

Jag hämtade även ut mitt förarcertifikat... eller om det är mitt förarcertifikatkort? Jag vet inte om kortet är själva certifikatet eller bara ett bevis på att man är certifierad, men hur som helst:


Ytterligare en attiralj att bära med sig

På eftermiddagen träffade jag förövrigt åter kollegan som nyligen miste sin dotter. Alltså, han är ju inte hemlig på något sätt med det, men jag tycker inte att det är min sak att gå ut med hans namn här, så därför gör jag inte det (i kontrast till andra kollegor jag nämner vid namn alltså).
Det var skönt att se honom igen, och han tyckte också att det var skönt att få någon sorts rutin igen, som jag förstod. Jag frågade ju nämligen hur det var med honom, för det kände jag att jag inte kunde låta bli, trots att jag ju förstod att han inte ärligt skulle kunna svara att allt bara var guld och gröna skogar.

Men just det ja! Nu faller kronologin helt, men jag måste ju nämna min telefon som i natt så smått fick mig att få spader.
Den var nämligen i stort behov av laddning igår, då jag glömt att just ladda den ett tag nu. Jag gör ju helst det på dagtid i och med att det är ett rätt stort arrangemang att lyckas få den laddad, då den måste ligga på ett speciellt sätt och dessutom ger ifrån sig ljud när den tappar kontakt i sitt glapp - något jag ju inte vill höra på natten.
Men, min forna väckarklockesamling till trots, så är det ju mobilen jag använder just som väckarklocka - så jag var ju tvungen att säkerställa att den hade batteri till morgonens uppstigning (kl. 3:55). Således satte jag den på laddning på nattduksbordet (annars är köksbordet den ideala platsen) och säkerställde att den verkligen laddade.
Men, vid halv två på natten så skrek den till. Laddningsfel, stod det - och inte hade den laddat det minsta heller! Jag fick lust att slänga den i väggen, men en sömndrycken klarsynthet fick mig ändå att inse att det inte var det bästa alternativ jag hade. Jag avstod och försökte åter få den att ladda. Dessutom gick jag upp och drack några munnar vatten, då jag var väldigt törstig som jag ofta är om jag vaknar mitt i natten.
När det sen var dags att kliva upp, då gick larmet tursamt nog - för den hade fortfarande inte laddat något och var i det närmaste död.
Så, på morgonpasset fick telefonen vara hemma på laddning vid köksbordet.

Min aptit förunnar... nej, det är nog fel ord? Förbryllar, är kanske mer rätt. Den förbryllar mig. Imorse åt jag ju frukost (en smörgås och juice) vid fyratiden. Sen åt jag ingenting förrän vid 12:30, åtta och en halv timme senare - och då kände jag mig inte hungrig egentligen, det var mer att jag åt för att jag förstod att jag annars skulle bli hungrig bakom ratten.
När jag sen kom hem nästa gång, kring 18 - då var jag heller inte hungrig, så middag åt jag inte förrän 19:30. Alltså spannet 4:00 - 12:30 -19:30, det är långa intervaller att inte bli hungrig på!
Men samtidigt, andra dagar kan jag bli helt tokhungrig efter mycket kortare tid än så, så jag antar att kroppen faktiskt säger till om vad och när den behöver det som behövs.
Och jag vet ju att man helst ska äta oftare, så jag brukar försöka klämma in någon banan här och där ibland, men idag blev det inte så.

I de kommande dagarna tre har jag nu en rätt härlig arbetstid; 4:58-10:30 och då körs linjerna... äh, jag kan ju lägga upp den specen också förresten:


Tiderna gillas!

Så imorgon eftermiddag har jag bokat in Siri och Wilma på besök. Det blir trevligt. Siri i all ära - men det är i synnerhet Wilma jag ser fram emot att träffa. Bebisar är jag lite extra svag för.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, april 16, 2012

Three is a magic number

En ny arbetsvecka är inledd och den började med att jag abrupt, mitt i en mycket härlig dröm, väcktes av ett sms. Klockan var då i och för sig efter sex på morgonen och jag tror nog de flesta som brukar sms:a mig och vet att jag har arbetsdag, räknar med att jag är uppe och förmodligen redan på jobbet då - men inte idag. Idag, liksom i fredags började jag 7:57 och klockan stod därmed på 7:00. Vansinnigt skönt med sovmorgon! Jag somnade nämligen om efter sms:et, så om än att jag inte hamnade i samma dröm, så var det skönt.

Arbetsdagen har sedan rullat på, med inte mindre än tre höjdpunkter av varierade slag:

  1. En äldre kvinna berömde mitt körsätt på ett lite udda sätt, genom att först få mig att tro att hon var missnöjd. Hon konstpausade och sa "fan var du kör... bra."

  2. Ett utrikiskt par klev på 676:an i Norrtälje och frågade (på engelska) hur de skulle åka för att komma till Vaxholm. Jag försöker förklara att det som nog är enklast är att åka med mig till Roslags-Näsby, men de förstår inte alls, så jag hör mig själv säga "I can announce it when we get there"... Och sen sitter jag hela långa vägen till strax efter Gillingebanan och funderar hur jag ska göra mitt engelska utrop, jag övar och över tyst för mig själv och leker lite med orden. Alltså, jag har ju oftast väldigt lätt för att prata i högtalarna, men att göra det på engelska och dessutom då förklara något - inte bara önska tack och hej... hua, då blev jag nervös.
    Resultatet sen blev, med självkritiskt mått mätt, inte jättebra. Men de förstod nog tillräckligt, för de klev av och tackade.

  3. CTL anropade mig under min sista 676:a hem och frågade om jag kunde tänka mig en annan tjänst imorgon. Jag uppfattade det som att han försökte sälja på mig en med delat på Karlavägen - vilket jag ju dels aldrig skulle säga ja till och dels redan hade på schemat just imorgon. Men jag missuppfattade; han undrade om jag kunde tänka mig att byta bort den delade i Stockholm mot en delad i Norrtälje! Ett rungande jatack, blev svaret.
    Jag ska dock börja redan innan klockan fem imorgon bitti då, vilket jag inte hade gjort annars, men det får det vara värt. Dessutom ska jag köra 643:an mellan Hallstavik och Älmsta på eftermiddagen, och det var grymt länge sen. På morgonen har jag gjort det då det fortfarande var mörkt sådags, men nu kommer det ju vara dagsljus och trevligt, så ja, det ser jag fram emot.


Det är lite lustigt med Vem vet mest, förresten. Frågesportsprogrammet på tvåan alltså.
Det går ju fem dagar i veckan och har så gjort i flera år nu, och det är ju inte utan att man då och då känner igen de deltagande som ju är 12 till antalet varje dag. En nära vän har redan varit med, en bekant, så småningom ska en vän vara med och idag såg jag en bekants vän. En gång såg jag en som jag kände igen från att ha varit med förut, vilket inte nämndes i programmet.
Det får mig att tänka att Sverige inte är så himla stort.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, april 15, 2012

Superstar

Inte heller igår presterade jag något blogg inlägg. Det är nästan så att jag får be om ursäkt, men å andra sidan är ju den jag ska be om ursäkt i första hand mig själv, och eftersom det har varit mitt eget val, så tycker jag inte att det behövs.
En liten framtidsspaning är dock att 2012 kommer bli ett år med färre antal inlägg totalt sett än de flesta andra jag har varit igång. 2008 och 2010 ligger i topp med vardera 365 inlägg, men det lär jag inte komma upp i, idag. Visserligen har jag skrivit två vissa dagar även i år, och jag såg nu att jag hittills i år har skrivit precis 100 inlägg, och det var ju just det antal nätter den här Peder i Tärnaby tillbringade utomhus från första januari i år. Han klev ju ut idag eller igår, så jag ligger nog ändå rätt bra till hittills.

Igår fick jag nästan en chock då jag drog upp rullgardinen på morgonen. Där utanför hade våren tagit ungefär tre kliv tillbaka och istället var det mer eller mindre snöstorm och en rejäl mängd som redan låg på backen. Inte alls vad jag hade väntat mig, och än mindre vad jag ville se.
Men vädret är som det och det kan man då inte göra mycket åt.
Inte kändes det vidare bra att jag och familjen skulle åka buss till Stockholm heller, då det rapporterades om ett ständigt vägkaos på radion.
Jag menar, jag skulle hellre köra själv en sån här dag och därigenom ha arbetsdag och tjäna pengar på körandet - och framför allt då själv känna att jag inte hade någon tid att passa, istället för att som nu faktiskt ha en tid att passa och absolut inte bli sen till.
Men vi var ute i god tid och resan gick bra - med undantag för att framdörren öppnades under färd på E18! Det har jag faktiskt aldrig varit med om själv. Jag har dock hört att det har hänt, men inte mig. Däremot har jag flera gånger haft problem med framdörren, att den inte har stängt sig ordentligt och därmed gläntat lite och då fört ett himla oväsen genom vinddraget som då uppstår.

Hur som helst, vi anlände Stockholm och begav oss till Söder, för vi skulle se Jesus Christ Superstar på Göta Lejon, en julklapp till hela familjen från mamma. Det något irriterande var att vi hade kunnat gå på själva premiären förra veckan, för det fanns lediga biljetter dit då hon bokade - men hon var ju tvungen att pussla till det så att både pappa och jag hade ledig helg, då vi båda har jobb som måste göras på helgen emellanåt. Han jobbar varannan helg och jag jobbar ju nu två av sex. När hon bokade jobbade jag två av åtta och inte alls i den snurr jag nu har, så jag var ju tvungen att söka att jag skulle få börja på vecka fyra i mitt nya schema, för att det skulle hamna rätt till den här veckan. Det var det ju inledningsvis strul med, men till sist gick det bra.

Föreställningen var jättebra, jag tycker att Ola Salo är en fantastisk artist, men jag min personlige favorit blev ändå han som spelade Kajafas, Janne Åström. Han har ju helt underbart basig sångröst!

Efter föreställningen åt vi pizza på en närbelägen liten pizzeria - och det gjorde stora delar av ensemblen också! Maria Magdalena och flertalet lärjungar, samt även... ja, vad var de? Herodes vakter? Ja, jag minns inte, de stod inte på lärjungesidan i alla fall - men de tycktes vara härliga människor ändå.

När vi sen skulle hemåt så hade vi en sån osalig tur!
Vi stod ju nämligen som vanligt dödligt folk vid 676:ans hållplats på tekniska och väntade. Först, dessutom, då vi precis missade 19:00-bussen då vi kom upp från tunnelbanan. När jag så såg min kollega Hasse kliva in i bussen och köra iväg från TN1 som hållplatsläget heter, så ställde jag mig redo med min remsa i handen, för jag antog ju att han skulle köra fram och bli 19:15-avgången.
Men icke, han körde förbi. Jag vinkade och han såg precis lite för sent att det var jag, så han stannade kanske tio meter efter hållplatsen (från bussens bakdel sett då), öppnade dörren och viftade till sig mig och sa att han skulle tomköra till Norrtälje och att det bara var att åka med. Så jag vinkade ju till mig övriga familjen - och det fick ju samtliga vid hållplatsen att springa mot bussen. Men så snopna de måste ha blivit, för de fick ju inte gå på.
Alltså, vad tänker man då? Om fyra passagerare får kliva på en "ej i trafik"-buss, men inte alla? Ja jag vet inte, men jag hävdar ju benhårt att vi bussförare måste slå vakt om och göra det bästa vi kan när det gäller att ge förmåner till varandra. Vi får ju nämligen inga busskort i tjänsten, vilket jag tycker borde vara en självklar arbetsförmån, så ja, då får man göra det bästa av situationen istället.

Väl i Norrtälje skildes de olika generationerna åt. Föräldragenerationen skulle gå på vinylfest och barnen (de rätt vuxna barnen) åkte hem till mig.
Här blev det att jag och Louise hedrade minnet av Titanic på 100-årsdagen. Hundra år sedan förlisningen, alltså. Det är ju smått ofattbart.
Ja, nu fullbordade jag ju inte den meningen. Vi hedrade minnet genom att titta på filmen från 1997, på gammal hederlig VHS.
Det går ju inte att komma ifrån att det är en väldigt bra film! Jag har väl sett den säkert 5-6 gånger nu, men ja, den är verkligen bra! Kärlekshistorien är så vansinnigt fin, jag blir så sugen på att själv träffa någon på det viset.
Tyvärr är ju dagens kryssningar... ja, de håller ju inte samma stil och klass som på den tiden. Och att åka på partykryssning, det lockar mig inte det minsta.

Louise sov kvar, annars hade hon behövt gå hem efter midnatt då filmen var slut, och det kändes ju dumt.

Idag så började vi dagen med att handla frukost, och då, mitt i handlingen ringde mamma med ett väldigt tråkigt besked.
Herbert, vår älskade katt, hade råkat ut för något under natten och haltade nu tydligen väldigt, stödde knappt på ena frambenet och verkade ha väldigt ont.
Så vi bestämde oss, som den solida familj vi är, att åka in - allihop - till djursjukhuset i Albano med honom.
Lite knasig placering på det sjukhuset dock. Man förväntar sig ju att det faktiskt ska ligga i Albano också, men det ligger ju redan innan Danderyds sjukhus, från Norrtälje sett. Man svänger av på Sollentunaavfarten, tar sig under E18 och svänger sen in mot Danderyds gymnasium, så som jag har gjort med 601H en gång.
När vi väl fick träffa en veterinär och Herbert fick komma ur sin bur, då gick han redan mycket bättre, så han verkar självläka bra och därigenom varken ha något brutet eller ens stukat eller ur led. Veterinären trodde på någon inflammation orsakat av något bett eller liknande, så han fick en spruta med smärtstillande och vi fick recept på medicin, så han ska nog bli återställd.
Tack och lov, jag känner mig (såklart) inte redo för ett liv utan honom än. Han har ju hitintills aldrig, i sitt snart tioåriga liv, varit sjuk. Inte på något vis, och än mindre behövt veterinär då, så det hade ju varit hemskt om denna första gång hade inneburit en dödsdom.

Tillbaka på hemmaplan blev han snart sig själv igen, efter att ha hållit extremt låg profil på djursjukhuset. Han smög runt och gjorde sig så platt som möjligt när han fick komma ur buren, och gjorde varken motstånd eller ens sa ifrån när veterinären klämde och kände på honom. Inte ens när hon tog tempen - där bak - protesterade han. Så han var allt lätt paraplyserad.

Jag kände mig allmänt lättad och gav mig ut och sprang, för idag har det ju varit vårväder igen och snötäcket har till stora delar försvunnit.
Det blev en sväng på mer eller mindre exakt en mil; 10,03 kilometer uppmätte jag rundan till sen. Det tog mig ungefär 51 och en halv minut. 52:36 sa telefonen, men jag räknar bort rätt mycket i och med att jag på ett ställe var tvungen att gå och kryssa hit och dit mellan pölar stora som sjöar och dessutom fick vänta på grön gubbe vid två övergångsställen. Så 51:36 tror jag är mer sanningsenligt för löpandet.


Tian markerar start och mål

Nu ska jag spela Settlers!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, april 13, 2012

DJ

Idag har jag inte mycket att skriva om, känns det som. Fast några rader kan jag säkert klämma ihop.

Det känns dock som att dagen har varit rätt händelselös. Jag hade sovmorgon till klockan sju, men vaknade trots det inte före klockan som jag ofta annars gör, så jag var väl i behov av lite extra sömn eller något. Jag har ätit fisk tre dagar i rad, vilket är tämligen ovanligt för att vara jag - kanske att det suger lite extra energi genom ämnesomsättningen eller något?
Nej vad fasen vet jag, förmodligen har det inte med saken att göra.
Jag känner mig inte trött nu heller så, det var väl en tillfällig grej.

På jobbet då, har det väl egentligen bara hänt två anmärkningsvärda saker:
När jag på eftermiddagen skulle avgå som en 676:a från Stockholm blev jag lite förhalad från avgångstiden då folk kom springande och jag inte hade hjärta att köra ifrån dem. När jag väl hade börjat köra så slog jag ändå ett öga mot tunnelbaneuppgången och såg då ett bekant ansikte (med bifogad kropp) komma upp - min före detta kollega från förskolan; Helen. Då kunde jag ju inte låta bli att stanna igen och släppa ombord henne, och då fick även en annan chansen att komma ombord.
Annars stannar jag inte om jag redan har börjat rulla, inte på 676:an där bussarna i rusning avgår med 5-10 minuters mellanrum. Men vänner och bekanta måste premieras, de ska väl ha nytta av att de känner bussföraren!
Det var trevligt att byta några ord med henne, hon stod i fram hos mig hela vägen till Danderyds sjukhus, sen satte hon sig.

Det andra anmärkningsvärda var på en annan 676:a på eftermiddagen, min sista från Stockholm. Då ledsnade jag på radion och lyssnade på musik från egengjord cd-skiva, och på vissa låtar åkte volymen upp, som på den här... den här... och denna.
Vid Gustavslund sen klev det av flera, men bland annat en man som sa: "Bra musik du spelar!"
Kul med sån feedback!

Helgen nu är ju en ledig sådan, den första av fyra i rad. Men den blir rätt hektisk ändå. Imorgon ska jag på musikal med familjen, men måste ändå pressa in en storstädning innan avfärd till Stockholm. Sen ska syster min sova här då föräldrarna ska på galej - och på söndag är det städdag här i föreningen, något jag inte kan smita undan från. Och då vill jag även klämma in ett träningspass, modell längre. Alltså springa en långrunda om vädret inte pissar på mina planer, så att säga. För att springa i regn, det har jag ju skrivit förut, det lockar inte ut mig.

Nu har jag tv:n på här, då jag just har sett Vem vet mest och Postkodmiljonären, frågesportsnörd som jag är, och nu gjordes det just reklam för Absolute Music 69. Det får mig att minnas i mellanstadiet, då en klasskompis bensäkert hävdade att kring millennieskiftet så skulle Absolute-serien redan vara uppe i 100, alltså Absolute Music 100. Hm, nu är har tolv år gått sen millennieskiftet, och än är det 31 album kvar. Lite miss i beräkningen där?

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, april 12, 2012

Bra dagar

... på jobbet är ju sannerligen då jag får träffa de kollegor jag tycker mest om. Och både igår och idag har det hänt - jag har antingen pratat en längre stund med, stött på i förbifarten eller åtminstone vinkat till Mattias, Daniel, Simon och Christoffer.
Ibland kan jag önska att man hade mer med kollegorna att göra i det här yrket. Det skulle vara så himla trevligt om bussarna dubbelbemannades så att en stod för körningen och en... ja, vad vet jag. Skulle säkert gå att hitta någon roll för den andre - bara den i huvudsak var som sällskap för den förste.
Fast ekonomiskt är det ju inte försvarbart, och det finns ungefär lika många förare som jag absolut inte skulle vilja sitta med i timme efter timme, så ja... Jag får nog nöja mig med dessa dagar då jag träffar på dem små stunder här och där.

Idag började jag så sent som 13:42, så innan dess tog jag och Anneli, min forne kollega och linjeutbildare, en lång promenad med en varsin hund. Ja, ingen av dem var min och bara en hennes, men hon tillförde dem båda. Vanligtvis brukar hon ha tre med sig till dessa promenader, men en var hos veterinären.
Det var väldigt trevligt och allmänt härligt, som det brukar.
När jag kom hem sen gjorde jag mat:


Lax & potatis i korta ordalag

Ett (måhända onyttigt) genidrag var att koka morötterna i smör, vilket jag alltså gjorde. Vet inte om det är det som är att smörslunga, men jag gjorde alltså så att jag tog en rejäl klick smör i en kastrull och lät morötterna koka i det (för steka kan man ju inte riktigt kalla det?). Lite salt på det - och det blev helt vansinnigt gott!
Maten i övrigt var också god, och med den i magen och promenaden i benen så tyckte kroppen att lite paltkomevila vore på sin plats. Men nej, det var bara att fräscha upp sig med en dusch och trampa iväg till jobbet.

Nu, idag är det exakt sex veckor sen det nya schemat började, för idag hade jag åter den tjänst som jag då började med - och som jag bara har en gång var sjätte vecka. Jag körde nämligen två varv på 645:an - min favoritlinje! Det är så trevligt så! Dessutom fick jag ledvagn och då blev jag än gladare, för jag har alltid varit förskansad till 55-boggivagnar förut, och de är jag ju måttligt förtjust i. Ledvagnar är dessutom det smidigaste på smala vägar, tycker jag. Ja, så länge man slipper backa då, men det är det ju inte meningen att man ska på den linjen.

Hemma nu loggade jag in på facebook och möttes av en otroligt rolig video som jag tänkte lägga upp även här. Jag skrattade högt!


En lyckad reklamfilm, måste jag säga!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, april 11, 2012

Undrens tid

Tänk att dagen skulle komma till slut, då det faktiskt går att surfa på datorerna i rastlokalen på Karlavägen! Den är här nu, och jag sitter faktiskt vid en sådan dator i detta nu och hör hur mina kollegor snarkar i kapp i de båda sovrummen och ute i soffan. Faktiskt lite rogivande, då ingen drar de allra djupaste timmerstockarna.

Men att skriva blogg på annan dator än den egna, det tycker jag allt känns lite... ja jag vet inte, jag skulle nog inte få fram så mycket om det var folk här runt omkring mig nu - men nu är jag ensam i detta rum.
Jag vet inte riktigt varför det är så, men jag har allmänt svårt att skriva om någon tittar på. Det behöver inte vara något privat alls, men det låser sig lite för mig ändå.

Idag kör jag bara 676, sex turer och är just nu i mitten av dem. Tre är avklarade, tre återstår. Och av de tre jag har kört så har en varit felfri, den första in till Stockholm på morgonen. På vägen tillbaka så låste sig vindrutetorkarbladen i upprätt läge, och ville inte komma ner hur jag än gjorde. Inte med hjälp av diverse olika "vridningar" på ratten som styr dem, inte med hjälp av handkraft utifrån och heller inte när jag stängde av motor och bröt huvudströmmen.
Tur som en tok att det inte regnade mer än vad det gjorde och att det inträffade relativt nära Norrtälje - för att köra med ickefungerande vindrutetorkare är då inte kul. Speciellt inte om det är mörkt. Mötande bilars lyktor bländar så ofantligt bra, när de ska skära igenom tusentals vattendroppar på vindrutan.
Så jag fick en ny buss inför min tredje tur. Den fungerade extremt bra, var väldigt mjuk i växlar och allting - men vid Danderyd så råkade jag ut för det klassiska dubbeldäckarproblemet, det som vi såg mycket av i början med dessa höghus. Bakdörren fastnade i trottoarkanten och gick inte upp.
Jag hade en kvinna med barnvagn som skulle av där, så jag kunde inte hänvisa alla till framdörren heller, utan fick helt sonika stänga dörrarna, köra fram (och ut en bit från kanten) och öppna på nytt. Då gick det.
Den bussen skulle jag således kunna fortsätta med, men den skulle vända tillbaka mot Norrtälje cirka 20 minuter efter att jag ankom dit - själv ska jag vända fyra och en halv timme senare, då med annan buss.

När jag kom hit lade jag mig i det bästa sovrummet och läste en upphittad Norrtelje Tidning och sov sen lite lätt. Inte djupt alls, men å andra sidan klev jag inte upp så groteskt tidigt imorse heller. 5:30, närmare bestämt.
Nyss var jag iväg och köpte mat, och idag blev det sushi. Det var rätt länge sen sist, i och med att jag sist kände att jag nog föråt mig lite - det kändes helt enkelt inte så gott.
Nu hade suget återuppstått och det var gott också. Jag tror hemligheten ligger i att inte använda för mycket av wasabin, för det sticker ju bara i näsan och rinner i ögonen då - inte så aptitlig effekt.

Nu tror jag att jag ska sätta mig i den soffa där det inte sovs, och antingen titta på den tv som redan är påslagen, eller läsa min bok. Måste avsluta den sjätte och sista delen i "trilogin" om Liftarens guide till galaxen nu... men det går lite segt.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, april 10, 2012

Gallimatias

Mätt och mätt. Alltså, mat i magen och fortfarande 175 centimeter lång.
Eller ja, ärligt talat så har jag inte mätt mig i strumplästen (eller barfota för ytterligare millimeterrättvisa) på länge, men jag misstänker starkt att jag varken har vuxit eller krympt, så det är ett rimligt antagande; att jag fortfarande är 175 centimeter lång. Eller kort.

Efter lite allmänt inledningsdravel går jag nu på dagens viktigaste nyhet:
Det låg kläder på vägen där jag körde buss. Massor med kläder! Som om någon tappat en öppen säck med allehanda plagg, bara det att säcken måste ha blåst bort.
Lite skumt kan jag tycka, men ja, folk har väl dumpat värre saker än så från sina bilar. Fast man brukar ju kanske inte göra det mitt på vägen, utan mer undanskymt. Så det är nog någon form av missöde, det är min slutsats.

Precis nu har det gått sex veckor sen jag började på det här nya schemat, så just idag har jag jobbat runt och imorgon har jag åter... nej jäklar! Nu svamlar jag! Imorgon är det som jag har jobbat runt och på torsdag blir första dagen en tjänst återupprepar sig (alltså en som jag bara har just var sjätte vecka - många har jag ju oftare än så).
Och det märktes då att jag inte har haft denna tjänst förut. Eller ja, egentligen är jag tveksam - jag känner igen eftermiddagen väldigt väl, men morgonen... då hade jag nämligen en betald rast på drygt en och en halv timme i Hallstavik, följt av en 641:a till Norrtälje och drygt en och en halv timmes rast (obetald denna gång) här. Det skulle jag nog minnas om jag haft förut...
Men fasen, ursäkta mig för min inkonsekvens - men nu minns jag ju! Jag har ju legat och halvsovit i vilrummet där i Hallstavik och det kan jag ju bara ha gjort om jag hade gott om tid på mig.
Så ja, då är det utrett - just den här tjänsten har jag haft tidigare.
Men nu loggade jag in på FIA och tittade på schemat och såg att anledningen till det stora hålet, är att det är påsklov. Jag skulle egentligen ha klämt in en tur till Långsjöskolan och en tur via Västertorp till Norrtälje, innan jag tomkörde upp till Hallsta.
Ack ja, ursäkta hönshjärnan.

Jag känner en viss stress över att mina deklarationspapper ligger här bredvid mig, men ännu inte låter sig deklareras.
Alltså, jag brukar normalt deklarera ganska omgående då jag får hem pappren, men nu säger ju skatteverket att jag ska få tillbaka 3442 kronor - när jag i själva verket ska betala dem omkring 50 000 kronor i reavinstskatt. Det är pengar som finns avsatt för detta på mitt konto, så det är inga problem på så vis, problemet är att jag inte fattar hur en reavinst deklareras och har äskat hjälp från min mäklare, som också ska åta sig detta. Men han hade inte tid förrän om någon vecka.

Apropå pengar på kontot, så hade jag förresten fått två mail från "Swedbank" som ville att jag skulle verifiera mitt konto genom att klicka på någon länk. Tjena mittbena, så korkad är jag inte. Och det hoppas jag inte att någon annan heller är. Jäkla bluffsak.

Imorgon ska jag ha delat inne i Stockholm igen. Det var länge sen nu, jag har rätt effektivt lyckas undvika de tjänsterna på sistone då jag nu "bara" har det en gång i veckan istället för två, som tidigare. Men förra veckan var det långfredag och inte vanlig fredag då jag skulle ha det, veckan innan det var det förarcertifiering istället, veckan innan det blev jag hemkallad då jag just kommit till Stockholm, för att ha rast hemma och ta en annan tjänst på eftermiddagen, veckan innan det var jag i Lofsdalen och veckan innan det - hade jag delat där inne senast. Sjätte mars, alltså.
Men nu är det dags igen, och det finns inget som talar för att något annat kommer hända, så det är bara att stålsätta sig (mig) och se fram emot att få sova bort så mycket som möjligt av tiden, alternativt promenera, om det är härligt väder. Utsikterna för fint väder är dock inte så goda.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, april 09, 2012

Easter has gone

Igår blev det dåligt med inlägg må jag säga. Men så kan det gå när spontana beslut om bortasovning tas - tyvärr inte mer spännande än att jag sov på Harsjövägen. Trevligt dock, jag är ju ledig idag, så det kändes lättast så.

Men så trevligt det hade varit om jag hade haft bortasovning någon annanstans. Det är väl just vad jag behöver.

Hur som helst, påskens busskörande är över för min del. Rätt skönt, men samtidigt har det varit roligt att det har varit så mycket folk. Jag tycker ju att det känns mer eller mindre värdelöst att köra tomma bussar, så den här helgen har det verkligen varit utdelning. Jag har varit till Ellan på Singö tre gånger och till Östersjö brygga på Björkö två gånger sen långfredagen, och på alla turer har det varit mer eller mindre mycket folk.
Så kan man nog inte säga... mindre mycket folk? Eller ja, det kan man kanske. Men mer mycket folk? Hur som helst, folkmängden har varierat, men det har aldrig varit speciellt få som har rest. Första morgonturen till Ellan på långfredagen kanske, då var det ju inte så många.
Men jag tycker att det på det stora hela har fungerat kanonbra med förstärkningsbussar och kontakten med CTL, så kul när allt flyter!

Idag har jag veckohandlat - med mamma! Alltså, jag veckohandlade mitt och hon veckohandlade sitt, men vi gjorde det i sällskap av varandra och i gemensam kundvagn, modell större. Vi använder ju båda självscanning, så det är ju som inga problem att skilja på vem som skulle ha vad, då allt packas ner mer eller mindre på en gång.
Jag brukar i och för sig inte packa ner från första början, för då hamnar ju bräckliga grönsaker och frukter under hårda mjölk- och juicepaket.
Men det gick väldigt smidigt och var ju trevligt också.
Att det blev hon och jag som handlade tillsammans är för att vi var de mest morgonpigga i hushållet. Hon allra mest, men så är det alltid.
Jag sov med Herbert, vilket jag mer eller mindre alltid gör på Harsjövägen, och det är ju alltid lika mysigt. Men han lade sig en bit ifrån mig och låg inte smetad i min armhåla som han ibland har gjort tidigare gånger - vilket nog är ett strategiskt val. Inte för att min armhåla är en otrevlig plats... alltså, jag svettas extremt lite under armarna, så där luktar det (av egen näsa mätt) aldrig illa. Men jag tänker mer för hans komforts skull, för när jag väl somnar så kommer jag ju förr eller senare att vända på mig. Då blir det ju rena sjögången om man är en katt som ligger i en armhåla.
Så det var nog bäst så.

Jag är för övrigt rätt morgonpigg av mig mest jämt nu. Händer sällan att jag sover längre än till åtta, och oftast vaknar jag tidigare än så också - parallellt med att jag allt mer sällan är uppe till senare än midnatt. Jag har blivit rätt kvällstrött också, som en naturlig följd.
Och jag sover alltjämt gott och somnar lätt också, vilket vissa energidrycksdrickande kollegor tydligen inte gör. Och inte vet jag om konsumtionen av energidryck på morgonen, för att orka med den, faktiskt är bidragande orsak till sömnrubbningar på kvällen - men det är min gissning. Jag dricker ju inte sånt, som jag nog vill benämna som skit.

Jag har även tränat idag, lite annorlunda än jag brukar. I och med att jag sprang så pörskans långt sist och då fick både skavsår och blånaglar (nageltappning, rentav) och diverse andra blessyrer, så kände jag inte att det var konditionsträning jag mest, utan styrketräning då jag helt hoppade det senast.
Så jag gjorde först mitt styrketräningspass, och tänkte från början att jag skulle nöja mig med det - men så kände jag att jag nog borde ta en liten löprunda i alla fall.
Jag hade bara shorts och t-shirt på mig, så en kort och explosiv runda fick det bli.

Jag sprang för glatta livet i en slinga som jag nyss uppmätte till 2,1 kilometer, på 0:08:56 - men det var helt sjukt jäkla jobbigt! Jag brukar inte hålla ett sånt tempo, så det var mycket, mycket jobbigare än när jag sprang 16,20 kilometer. Dessutom fick jag lite astmatiska känningar också, vilket jag aldrig brukar få när jag springer i min vanliga takt (som Mattias benämner som att jag "flyger ju fan fram"). Allt är dock relativt.
Så är det något jag behöver träna på, om jag ska förbättra min kondition, så är det just att springa kort och snabbt. På något märkligt vis blev jag en långdistanslöpare, trots att jag från början tyckte att det lät helt galet med folk som sprang en hel mil.
Det här med astman gillar jag dock inte det minsta. Det var jättelänge sen jag hade astmatiska besvär - men jag vet ju att jag har en viss astma. Nu vet jag att den nog kan benämnas som anstränings(jättemycket)astma.

Har jag nämnt förresten, att jag bakade en kaka i veckan som gick? En kladdkaka med ett tjockt tryffeltäcke, toppad med kokos. Jättegod - borde den ha blivit. Men tyvärr råkade jag till viss del bränna tryffeln, så den smakar mer knäck än tryffel. Ack ack. Att det ska vara så jäkla svårt att smälta choklad i kastrull? Måste det alltid göras i djup tallrik ovan kokande vattenbad? Får nog börja göra så, även när den ska blandas med de nyttiga ingredienserna smör och grädde.

En bit av nyss nämnda kaka, blir det nog snart. Den måste ju ätas upp.

Ordet är fritt, nu är det ditt.