lördag, mars 31, 2012

Timmen är slagen

Shit pommes, nu har jag bara drygt tio minuter på mig att skriva innan Earth Hour drar igång, och det är jag ju en stolt anhängare av. Hoppas innerligt att mer än 52% av befolkningen kan tänka sig att släcka lampor och elektronik under en futtig timme av den vakna tiden, en dag om året.
För jag läste att det var just 52% som släckte under Earth Hour förra året - hur man nu kan veta det, det måste ju liksom opinionssiffror vara ganska spekulativt.

Igår hade jag syster här på översovning, och ja hon sov ju såklart kvar till idag då - men jag började jobba 6:11, så hon fick vakna i egen takt här under morgonen. Det gjorde hon också, och lämnade lägenheten i snyggt skick. Hon hade bäddat ihop bäddsoffan, fällt upp persienner och diskat efter sig - så mer kan man inte begära.
Skulle jag någon gång resa bort under en längre tid kan jag ju låna in henne som lägenhetsvakt.

Igår såg vi på film, syster och jag. Thor blev det, efter den smått fjantiga men halvroliga datoranimerade versionen av Snövit - som jag nu har glömt namnet på. Thor var bäst. Den överträffade rentav mina förväntningar, så det var kul!

Jobbet idag har, förutom snöblasktramstristväder, gått bra och varit trevligt. Jag har bara kört finlinjer: 621 till Åkersberga (kanske minst kul av de jag har kört), 620 tillbaka till Norrtälje, 645 (favoritlinje) runt Gåsvik och tillbaka, (651 till garaget för rast och 651 ner till station igen) och så 634 till och från Blidö.

Men shit, nu är det en minut kvar! Dags att stänga ner!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, mars 30, 2012

Smart, ey?


Ledig fredag. Det är då sällan och aldrig fel!
I och för sig betyder mina lediga fredagar att helgen inte är ledig, så det kom ju med en liten baksida också. Å andra sidan ska jag imorgon bara köra trevliga linjer. Till och från Åkersberga, Gåsvik runt, och till och från Blidö.
Söndagen däremot, den består av Norrtälje-Stockholm-Norrtälje-Stockholm-Norrtälje-Stockholm-Norrtälje. Inte fullt lika kul, kanske.

Idag gör jag inte många knop, för igår blev det att jag gav mig ut och sprang efter jobbet - och det längre än jag annars brukar springa. 12,36 kilometer blev det - på en tid av cirka 63 minuter.
Det hade kunnat bli en exakt tid i och med att jag hade telefonen med tidtagarur på i fickan, men liksom förra gången jag sprang långrunda i Norrtälje, så stötte jag nu på en kollega som jag var tvungen att stanna och byta några ord med. Förra gången var det i och för sig en före detta kollega, men jag kunde ju inte gärna bara springa förbi utan att stanna upp och hälsa.
Och det var ju trevliga människor båda gångerna. Förra gången Timo, igår Anki.
Därtill fick jag ju stanna vid några trafikljus också, så tidtagaruret stod på en timme och sex minuter, men jag tror allt att jag stod stilla i sammanlagt tre minuter.
Det är hur som helst ingen kanontid, och jag har ju fram till förra löprundan (då jag träffade Timo alltså, vilket var närmare tre veckor sen i och med fjällresa och förkylning), så har jag inte klockat mig så exakt på väldigt länge. Förut, kanske kring 2010 eller så, så tog jag ju ideligen tid på mina löprundor och ville pressa ner tiden för min 11,8 kilometer långa terrängslinga så mycket som möjligt. Jag har för mig att jag kom ner på 54 minuter, och det tycker jag däremot är en bra tid. Men, jag fick problem med knäna i samband med att jag ständigt ökade farten och därför slutade jag pressa mig själv på det viset samtidigt som jag gick till en sjukgymnast och fick tips på hur jag skulle träna upp knäna.

Nu är knäna jättebra och nu vill jag ju ha lite koll på tiden, då jag har sagt att jag ska hjälpa Mattias att springa en mil på 50 minuter. Slår man ut 12,36 kilometer 63 minuter till vad jag sprang per kilometer och sen räknar om det till tiden för en mil jämnt, då blir det nästan 51 minuter - så det var inte ultimat.
Fast för egen del är jag egentligen inte jätteintresserad av tiden, jag tycker ju sträckan är roligare. Alltså, jag tycker om när jag klarar längre och längre sträckor. 12,36 km är ju bland det längsta jag har sprungit - och trots att det var ett tag sen jag sprang, så kände jag att jag hade kunnat springa mycket till om jag bara hade bestämt mig för det. Men klockan var då efter sju på kvällen, så det började ju skymma och jag hade inga reflexer eller något.

 
Såhär långt sprangs alltså, strax innan 10 kilometer träffade jag Anki

Idag är jag således lite slö, benen är lite trötta. Men jag har varit en sväng till Coop för att handla lite så att jag kan bjuda syster min på lite mat och fredagsmys ikväll. Hon kommer hit någon gång efter 16, när hon har slutat skolan.

Just nu chattar jag på facebook med bästa Anneli, om smartphones. I och med att jag bara för en liten stund sen stod och svor åt min telefon som jag nu har på laddning - som nu är svårare än någonsin att ladda - så är jag allt lite sugen på att skaffa en nu när det finns bra erbjudanden hos Tele2, min nuvarande operatör som jag inte har planer på att byta bort.
Min nuvarande telefon glappar ju i kontakten till laddare/USB/hörlurar, och för att lyckas ladda den nu, så måste laddarsladden lindas hårt runt telefonen så att den trycker ner själva stickkontakten lite lagom mycket, samt helst ligga och nästan ramla ner från en kant. Allt detta går sällan att få till på ett första försök, det brukar snarare behövas 10-20 försök innan telefonen förstår att den ska ladda.


Ett helt företag att ladda...

Bah, jag ser nu att jag inte stängde lådan ur vilken jag tog fram kameran. Ser allt lite slarvigt ut!
Kudden förresten, ligger såklart där i händelse av att telefonen skulle ramla ner. Om jag får sms eller samtal kan det ju hända att vibrationerna får den att tippa över, befarar jag.

Men det blir ingen telefon beställd idag, jag måste få lite frågetecken uträtade först. Jag blev dock väldigt sugen i min osugenhet till smartphone, det ska erkännas.

Lite Sims har spelats, men inte heller idag - trots att tiden fanns - mäktade jag med mer än två timmar på sin höjd. Därmed är huset långt ifrån klart än, än mindre har jag provat nya spelfunktioner då.
Det tålamodet återvänder nog så småningom.

Trevlig helg önskar jag alla som läser denna rad!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, mars 29, 2012

Hemma hos

Då sitter jag här hemma på min långrast och kan förnöjt konstatera att jag varken denna eller nästa vecka har någon delad tjänst i Stockholm. Igår skulle jag ju ha haft, men då var jag ju inlagd på utbildning istället. Nästa vecka skulle jag också haft, på fredagen. Men på fredag nästa vecka är det ju långfredag och därmed röd dag och söndagstjänster för oss som jobbar - och på helgtjänsterna finns det inga delningar i Stockholm. Hurra för det!

Nu på långrasten har jag haft besök av en reporter från Roslagen Runt, som gjorde ett sånt där "Hemma hos"-reportage. Alltså, man kan ju tro att det är jag som söker mig till lokaltidningarna här i och med att jag på rätt kort tid har varit med i tre såna där "vad tycker du om det här?"-grejer, där de frågar flera (vanligen fem?) om aktuella händelser och så, sen fick jag en halv helsida då jag fyllde 25 och så detta nu då. Men varje gång har det var jag som har blivit kontaktad av tidningarna, inte tvärtom.
Nu, gällande hemma hos-grejen, så kom initiativet från BoKlok-säljaren, som tyckte att jag nog var en bra ambassadör att representera dem. Det hoppas jag att jag är också, för jag är ju hemskt nöjd med att bo här, och jag vill ju verkligen att Mattias flyttar hit, till de lägenheter som ska byggas, så som han planerar.

Mattias träffade jag för övrigt på stationen imorse, milt frustrerad över att hans buss hade fel på bromsarna, vilket orsakade det där infernaliska pipandet som man blir helt galen på - och såklart också ett vagnsbyte.
Sofie träffade jag också, och vi ska för övrigt luncha imorgon. Det blir ju trevligt - och gott!
Just nu är min mage jättehungrig, så allt ätande ser jag med glädje fram mot.

Men jag ska såklart inte vänta till dess med att äta. Nej, så fort jag har skrivit klart här, så ska jag ta tag i matlagning. Frågan är vad det blir bara, för jag lagade ju aldrig gårdagens mat, i och med att vi bjöds på mat på certifieringen och jag då inte var hungrig alls när jag kom hem - således har jag både gårdagens och dagens middag som står och stampar i farstun.

Förresten! Jag måste ju nämna han som den senaste veckan har fått gå under epitetet "surgubben", han som i rätt snäsig ton sa att han absolut inte tänkte gå till någon hållplats då min buss fick soppatorsk, utan att jag skulle ordna fram en buss som hämtade honom där han var. Så blev det ju, utan min inblandning i och med att en kollega som ändå skulle förbi där, stannade och plockade upp honom och hans trevligare vän.
Efter det har han åkt två gånger med mig på kort tid, och han har blivit trevligare för varje gång! Båda gångerna har han förvissat sig att bussen har bränsle, men med alltmer skämtsam ton och sist han åkte med mig, i... förrgår, då tackade han till och med för skjutsen och sa att jag kör bra. Så, han hade kanske lite dåligt samvete för vårt första möte, och kanske bara hade en dålig dag då. Jag är då inte den som är långsint när det gäller sånt här, det känns som som ett sätt att be om ursäkt, och det godtar jag absolut. Jag tycker bättre om gogubbar än om surgubbar, och det finns ju inget som säger att man måste ha samma titel av de båda, jämt och ständigt.

Eh, just det, jag sa aldrig mer om reportaget här hemma.
Det var då väldigt trevligt och gick så smidigt så. Jag bjöd på lite kaffe, neskaffe då förstås (jag dricker ju inte kaffe själv och äger därför ingen kaffebryggare). Själv drack jag te.
Hon ville att jag skulle berätta lite om hur det hade gått till att jag har hamnat här och vad jag tycker om att bo här, och sen tog hon en himla massa bilder. Dels på lägenheten, men även på mig. Så ja, det ska bli intressant att se resultatet sen!
Riktigt bra är att hon ska maila över texten till mig redan idag, så att jag kan framföra synpunkter innan det går i tryck. Så jobbar inte Norrtelje Tidning riktigt, och där är ju tryckfelsnisse inne och smyger allt som oftast. Bra initiativ!

Jag har en djävulsk träningsångest nu. Inte sen nästan en vecka innan jag for till fjällen, har jag tränat. För fjällen såg jag ju som viss träning i sig, men sen har jag ju varit förkyld sen dess. Nu börjar det äntligen släppa, så det ultimata vore om jag kom ut på en löprunda efter eftermiddagspasset och att jag absolut fick till mitt styrkepass också - men risken är överhängande att det inte blir av, i och med att det är rätt kallt och är risk för regn. Kalla marsregn är jag inte riktigt sugen på att springa i.
Men styrketräningen borde jag kunna ta mig samman och genomföra innan jag duschar efter jobbet då. Det är ju bara det att jag inte tycker om att styrketräna.
Alltså, effekten tycker jag om, men att göra det... Nej, det är mest jobbigt, obekvämt och tidskrävande. Förmodligen därför jag fortfarande har kroppsform som en pinne, hade jag varit intresserad av att bygga muskler, så hade jag nog åtminstone varit lite bredare. Tror jag. Sen vet jag ju inte - jag kanske skulle ha jättesvårt att bygga? Jag har ju jättesvårt att gå upp i vikt, så det kan ju mycket möjligt vara så.
Men det är ju ändå sak samma, för det är inte aktuellt.

Då var det mat alltså. Tror det får bli pasta med kronärtskocksfräs.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, mars 28, 2012

Världens bäste

... okej, nu överdriver jag. Men såhär va:

Idag har jag inte kört buss alls på min arbetsdag, utan genomgått en obligatorisk förarcertifiering som alla förare ska genomgå förr eller senare (och senare är senast i slutet av juni i år). Det är SL som ställer det här kravet på oss - liksom de flesta andra krav, så kommer de ju ofta där uppifrån, trots att det är Nobina som är min arbetsgivare och inte SL.
Det är allmänt lite svårt för icke-bussfolk att förstå. Om jag säger att jag kör buss blir motfrågan ofta om jag jobbar på SL, men ja... det är ju SL-trafiken jag kör ändå.
Sak samma.
Tiden som var vikt till detta var 7-16 med en timmes lunch, men det föll sig så att blott tre av sex förare dök upp, så det gick i en rasande fart och vi var klara redan vid 12:30. Då hade vi först haft genomgång på kundbemötande och allmän statistik och sen gjort tre olika prov på en dator - samtliga lite som såna frågor man får på körkortsprov, där man får fyra alternativ till varje fråga och bara ett är rätt.
Och nu kommer skrytet:
Jag hade alla rätt! Och än bättre; jag är den ende som fått alla rätt (hittills)! Då känner jag mig allt lite bäst!
Fast merparten av förarna har ännu inte gått den här utbildningen, så jag kanske kommer få dela den prispallen med någon eller några. Det återstår att se.

När jag så hade slutat, cyklade jag först till Coop för att handla lite. Dels lite jag behövde, dels lite för att piffa till lägenheten lite extra inför imorgon, då det ju blir hemma hos-reportage här.
När Mattias och Sofie var här, fick jag ju en bukett tulpaner:


Den fick jag då.

Och det såg ju himla trevlig ut där på köksbordet, så jag köpte en bukett idag. Den hinner ju inte slå ut där mycket till imorgon, men det piffar ju ändå till det lite extra. Dessutom köpte jag ett par bananer till, så att den jag hade inte skulle ligga ensamt med sitt päron till farsa där i skålen.
Päron är för övrigt inte en frukt jag köper för att äta 'bara sådär' som bananerna, nej nu har jag ett päron hemma för att det ska vara till fredagens maträtt.
I och för sig är det sagt att jag ska gå ut och luncha med nyss nämnda Sofie på fredag, och då orkar jag kanske inte äta något mer än så.
Idag bjöds det nämligen på lunch på Knuten, och jag är fortfarande mätt från den.

Igår fick jag hem två Sims 3-spel. En expansion (I rampljuset) och ett prylpaket (Sovrum & badrum), och efter att ha sammanställt förra månadens budget, gjort en ny och betalat räkningar, så drog jag igång och provspelade lite. Men alltså... Jag känner att mitt intresse för Sims inte riktigt har återväckts ännu, jag har inte orkat spela mer än någon timme. Och för den som, liksom jag, vill bygga anständiga hus till mina simmar, vet att man inte kommer speciellt långt på någon timme.

Gällande budget och allt det där, så har det blivit så sjukt mycket svårare med att få ihop siffrorna i slutet av månaden, nu när jag får lön den 27:e istället för 25:e.
Förut var det nämligen så, att när jag fått lön den 25:e så hade inga autogiron eller något sådant dragits, inget utom en automatisk hundralapp, men den var lätt att räkna bort. Nu när jag får lön den 27:e, så hinner en rad massa dras, innan jag hamnar vid datorn och kan sammanställa. Och då att skilja de transaktioner som ska räknas till kommande månad, från de som räknas till den gångna och både addera och subtrahera hit och dit, för att så småningom komma fram till vad differensen mellan det jag faktiskt har på kontot, till det jag har skrivit i min kassabok att jag har. För det är alltid en differens. Förhoppningsvis inte på mer än ett par kronor, men oftast även det. Är den på ett par kronor så har allt gått rätt till, för jag öresavrundar åt det dyra hållet på allt som har en öreskostnad, vilket ju gör att jag skriver vissa saker som närmare en krona dyrare än vad de egentligen är.
Men oftast skiljer det mer än så. Idag var differensen 54 kronor, och då åt det positiva hållet. Jag hade 54 kronor mer än jag trodde.
Jag fattar ärligt talat inte hur det kan bli så, men så blir det ofta. Och jag sitter ändå länge med pannan i djupa veck och försöker reda i vad som kan ha missats, men sällan hittar jag.
Så jag förespråkar sannerligen att lönen ska utbetalas den 25:e, för då har jag både 25:e och 26:e på mig att sätta mig in i det där, innan helvetesuautogirona börjar dras.

För nej, jag tycker inte om autogiron. Jag vill själv ha kontroll på pengarna (nähä?), och den känner jag att jag inte har med saker som dras automatiskt. Tyvärr måste man ju ha autogiro på vissa månatliga fakturor om man istället inte ska få dem halv- eller helårsvis. Och då blir det ju desto saftigare klumpsumma att betala.

Saftigt blir det också när skatteåterbäringen kommer. Alltså, jag har ännu inte fått papper på vad jag eventuellt får tillbaka, men oavsett vad det blir, så ska jag ju betala en reavinstskatt på omkring 50 000 kronor. Hoppas att jag får de där pappren snart.

Jag känner mig ungefär som att jag skulle vara ledig imorgon, men så är det inte. 5:40-17:28 ska det arbetas, med uppehåll 10:54-14:03.
Linje 676 hela dagen! Avgångarna 5:55, 8:27 och 14:18 från Norrtälje och 7:07 och 16:10 från Tekniska.
Att det är tre turer från Norrtälje och bara två från Stockholm innebär att jag ska åka som passagerare hem efter att ha kört in 8:27-turen.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, mars 27, 2012

Måndagsmys

Ja, igår blev det alltså både middag och bio med Mattias, en av mina mest nyfunna vänner. Det var verkligen hur trevligt och mysigt som helst! Jag menar, att piffa upp en vanlig sketen måndag med god mat, gott sällskap och bio på det - det mår ju vem som helst bra av!
Jag tycker för övrigt att det är så kul att vi har blivit vänner (såklart, vem tycker att vänskap är något tråkigt?), för ofta när jag reflekterar över mig och mitt sociala liv, så är det i inte helt positiva tankebanor. Jag har liksom ingen aning om hur man bär sig åt för att skaffa vänner egentligen, men tack och lov händer det av sig självt ibland.

Innan han kom hade jag lite sjåigt med förberedelserna av plankstekarna. Eller rättare sagt, av moset (pommes duchesse:n). Jag nämnde det redan igår, att jag kokade en extra potatis för att komma till rätta med rinnigheten, men det räddade ju inte situationen alls i den utsträckning jag ville, om än att det blev lite bättre.
Moset blev således inte så fluffigt när det spritsades på plats, men det såg ändå helt okej ut, och smakade dessutom bra - vilket man nog får se som huvudsaken.
I och med att jag sprisade på det någon timme innan Mattias kom, så ställde jag sen in plankorna i kylskåpet och stängde dörren efter mig. Men... Jag kände vid dörrstängandet att något gått fel, så jag öppnade igen och såg att det fack som sitter längst ner på dörren, hade svept in över plankorna och smetat ut moset på ena kortänden på dem. Ack och ve! Jag snyggade till så gott jag kunde.

Mattias kom sen och blev mäkta imponerad över mitt val av rätt - vilket var min förhoppning - det är ju inte alla dagar man äter plankstek på en måndag, konstaterade han. Och att moset såg ut lite som det gjorde, bekom honom inte. Bara det faktum att det inte var gjort på pulver gjorde att han gillade det lite extra.
Jag har dock aldrig någonsin gjort någon form av mos på pulver, så det vet jag inte ens hur man gör. Men det sa jag inte.


Nom nom nom...

Sen åkte vi iväg till biografen så att vi var där strax innan 21, i och med att filmen började just då. Vi var ju relativt sent ute, men likväl var vi de enda i hela salongen. Högst upp i mitten satt vi - där placerar jag mig alltid när det är jag som bokar biobiljetter, om jag har möjlighet.
Jag skulle föreviga detta biobesök med min telefon, men i och med att det var rätt mörkt i salongen och "blixten" bländade därmed rätt effektivt, vilket inte riktigt var till min fördel:


Mästerfotografi?

Ja, ja jag tycker ju helt ärligt att jag ser mer eller mindre bedrövlig ut. Men någonstans har jag ju ändå (tack och lov) självdistans nog att bjuda på det.
Vita tänder har jag ju åtminstone, om jag ska se något positivt!

Sen, när reklamen hade börjat, då kom ett sällskap på fyra personer som satt kanske fyra rader framför oss. Fler än så blev det inte, så det kändes ju inte riktigt som att den föreställningen bar sig rent ekonomiskt.

Filmen var rätt bra, men den motsvarade nog inte riktigt mina förväntningar ändå. Jag har ju alltså inte läst boken den bygger på. Eh, The Hunger Games, kanske jag ska säga även i det här inlägget. Hur som helst, så kände jag ändå den typiska känslan man känner om man faktiskt har läst en bok och sen ser en filmatisering av den boken. Jag tyckte att det gick lite för snabbt, att de inte gick in på djupet av varför den världen såg ut som den gjorde - varför så många tyckte att det var så okej och rentav årets höjdpunkt, att se barn döda varandra. Det kändes ologiskt.
Och jag kände att andra detaljer förmodligen också saknades, men det var ju svårt att sätta fingret på exakt vad då förstås.
Men det var ingen dålig film, absolut inte.
Den var slut 23:20 och Mattias var då vänlig och skjutsade hem mig.
I säng kom jag ungefär precis på tolvslaget.

Imorse ringde klockan 5:15 och då var jag minst sagt inte sugen på att kliva upp.

Arbetsdagens första hälft har dock gått bra.
Men jag har samma tjänst idag som i torsdags, då jag på slutet fick soppatorsk utanför Norrtälje - och min bävan är ju att det kommer hända även idag. Men jag ska försöka förhöra mig att jag får en nytankad buss.

Och nu måste jag byta om och återvända. Harö Calling!

Ordet är ditt, nu är det ditt.

måndag, mars 26, 2012

Hallå hela pressen!

Mitt huvud... Det är tungt som aldrig förr just nu!
Eller, det känns åtminstone så. Alltså, jag slutade jobba klockan 12 och cyklade då hem och lade mig på soffan för att orka med kvällen - inte för att jag klev upp groteskt tidigt (5:15), men för att ändå förhoppningsvis inte somna på biografen - och jag måste ha somnat helt pladask, jättedjupt! Det är ju det jag tycker är så skönt, men då vill jag inte vakna så abrupt så som jag nu gjorde. Skönast måste ju vara när man slussar sig igenom de stadier av sömn så som det är tänkt, men nu måste jag ha gått från vråldjupt till vaken alltför snabbt. Troligen var det min telefon som väckte mig, den låg i ett annat rum, men hade både ett inkommet sms och ett missat samtal - och det måste ha fört lite väsen av sig, tänker jag.

Telefonsamtalet var av det dolda nummer-slaget, men jag har mina aningar om att det kan ha varit från Norrtelje Tidning eller liknande, så jag hoppas att de ringer upp igen.
Såhär va:
När jag körde in min 676:a till Stockholm och nästan var framme, då ringde telefonen första gången. I och med att jag inte har någon handsfree så svarar jag inte i telefon när jag kör med passagerare, så tittade jag bara som hastigast på displayen och konstaterade att det var säljaren från BoKlok, som förmedlade min lägenhet till mig. Hennes nummer hade jag tydligen sparat, och det var ju bra! Så jag blev ju jättenyfiken och ringde upp så fort jag hade öst ur bussen, och det visade sig att hon undrade om jag kunde tänka mig att vara med i en intervju för någon sån där bostadstidning - vilket jag tror är den som till hälften handlar om boende och till hälften om motor, som jag gissar att det är Norrtelje Tidning som administrerar. De ska...

Och där ringde hon upp igen! Eller ja, inte hon som i BoKlok-säljaren, utan hon som i journalisten.
Roslagen runt, var det visst.
Hur som helst, BoKlok ska annonsera i den om sina framtida projekt här i Norrtälje, och tyckte då att det vore ypperligt med något slags hemma-hos reportage i någon av de redan befintliga lägenheterna och av någon anledning - exakt vilken vet jag inte, så kom BoKlok-säljaren att tänka på just mig. Hon uttryckte det lite som att jag kanske är ett halvkänt ansikte här redan i och med att jag kör buss - och det kanske stämmer. Förmodligen känner fler passagerare igen mig, än vad jag känner igen passagerare.
Jag tycker hur som helst att det låter riktigt kul! Och jag har det ju rätt välordnat här hemma också, så jag har inte riktigt något att skämmas för heller, känner jag.
När hon nu ringde den andra gången, så bokade vi in torsdag vid 11-tiden. Det blir nog kalas!

I skrivande stund, såhär vid 14:40-rycket, så förbereder jag kvällens middag. Mattias kommer ju hit för bio och mat, men i omvänd ordning och jag bestämde igår att jag ska slå på stort och bjuda på det som snudd på är min paradrätt - plankstek! Det har han ingen aning om ännu, och jag tvivlar på att han läser här, så det tror jag kommer överraska!
Just nu så är perfektionisten i mig dock långt ifrån nöjd i mina förberedelser. Som så många gånger förut när jag har gjort pommes duchesse, så har moset blivit för löst! Det löser jag just nu med att koka en ensam potatis till, i en annan kastrull - som sen ska mosas ner och förhoppningsvis stabilisera upp duschessen, annars kommer den ju inte gå att spritsa.
Och när jag nu bjuder på mat, då vill jag ju att det ska bli bra!

När jag körde tillbaka från Stockholm till Norrtälje, då åkte min gamla lärare och mentor från gymnasiet med, Pernilla. Men hon, liksom så många andra före detta lärare, kände inte igen mig. Eller, hon gav åtminstone inte sken av det.
Jag har inte sett henne sen studenten, men hört om omvälvande utseendeförändringar från andra före detta klasskompisar - men jag tyckte att hon var sig lik. Hon hade i och för sig mössa, så jag såg inte om håret var annorlunda.

På samma tur åkte även surgubben från i torsdags med, han som hade blivit så grinig när bussen fick soppatorsk. Honom kände jag faktiskt inte igen vid första anblicken - men han sa i lite gladare ordalag, då han klev på, "var det inte dig jag fick bränslestopp med häromdagen?", och då såg jag ju att det var han och inte den glade. Men det var ju skönt att han hade en vänligare sida också - så jag kvittrade ett jakande och sa att det skulle vi nog klara oss från den här gången.
För soppatorsk med en dubbeldäckare - det ska det mycket till att få. De har så kopiöst stora tankar - de körde hit från Holland på en och samma tank, till exempel.

Jag har positiva förväntningar på kvällen, har hört att det ska vara en riktigt bra film, denna The Hunger Games, så det hoppas jag stämmer! Jag har ju inte läst boken den bygger på - vilket ju är synd på ett sätt, men samtidigt så har jag därmed inga givna förväntningar som ofta inte kan uppfyllas när bok blir film.
Men jag kände faktiskt inte till överhuvudtaget, att dessa böcker fanns, förrän de blev i ropet för någon vecka sen. Så, faller filmen i god jord, så är det inte omöjligt att jag kommer införskaffa boken också.
Sällskapet tror jag helt klart blir trevligt, det också!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, mars 25, 2012

Grönt är skönt

Pang på rödbetan här; jag köpte ju en balkongmatta igår, som min pappa hjälpte mig att skära till och lägga på plats, och här är resultatet:


Grönt är skönt... att gå på!

Det ser kanske inte så märkvärdigt ut, men ack vilket lyft! Och när sen möblerna kommer på onsdag veckan efter den som inleds imorgon, ja då kommer det sannerligen inte att vara den samma, tomma balkong som jag tidigare har haft. Hurra för det!

Den här dagen har i övrigt varit lite snurrig. Den började åtminstone så. Såhär va:
Igår for jag ju runt och ställde om mina klockor, och jag vet att jag ställde om alla och att jag ställde dem rätt.
Imorse vaknade jag och tittade på min klockradio vid sängen, som då visade sig vara lite över åtta. Aha, lite över sju "egentligen" då, tänkte jag och somnade om. Sen stod klockan på 9:37 och det är ganska sent att kliva upp för att vara jag, så då tyckte jag att det fick vara dags. Men när jag tittade på min mobil så stod den på 8:37 - och den visste jag också var omställd. Men jag tänkte att den hade väl korrigerat sig själv på något vis, så som jag vet att den förut har gjort, så jag ställde den på 9:37 också. När jag startade datorn sen, så var den också 8:37. Där hade jag inte ställt om någon klocka, för det brukar ju sköta sig automatiskt... och då blev jag lite perplex. Vad var klockan egentligen? Jag fick vänta till ett jämnt klockslag för att höra vad Eko-mannen skulle säga att klockan var då han drog igång, och han sa minsann "Klockan är nio, här är ekot."
Så, min klockradio - inte telefon - måste ha autojusterat sig själv, efter att jag redan hade justerat tiden. Därmed var klockan en timme mindre än jag trodde, och plötsligt stod jag på plus minus noll i tidsförändring! Lite skönt, på sitt sätt.

Där på morgonkvisten kommenterade jag ett bussfoto på facebook, som en kollega hade lagt upp, men jag rörde till det helt alldeles och skrev precis tvärtom vad jag egentligen menade, men förstod det inte förrän jag såg svaret. Suck. Snurrigt som sagt.


Jag städade av lite här hemma (efter att ha matplanerat och veckohandlat) och cyklade sen till Harsjövägen där det åts rekordtidig middag, mer åt lunchtid, fast middagsmat ändå - och jag hade ju ätit frukost efter handlingen, vilket inte var särskilt många timmar innan jag cyklade dit. Således var jag inte jättehungrig och sen var jag extremt mätt.
Men det hindrade inte mig för att ta med min syster ut och övningsköra en sväng.
Med mig som handledare blev det idag premiär för henne att köra på landsväg, och för första gången lade hon i femmans växel. Det går framåt!
Vi körde vägen förbi Frötuna kyrka, och där ligger ju den lille pojken begravd - han som bodde granne med oss i Drottningdal och hälsade på nästan varje dag och åtminstone för mig nästan var som en lillebror. Jag tror kanske inte att Louise kände precis så, men hon tyckte ju också om honom. Så vi beslutade för att stanna till där och titta till hans grav, i och med att ingen av oss har varit där på länge. Det kändes fint. Och det var fint ordnat vid stenen också.
Jag har ju skrivit om honom förr, men jag misstänker att det nu finns läsare som inte hänger med i vem pojken är och vad som hände så:
Han fick leva mellan 2000-2005 och smittades sen av ehec, som ha vilket det blev rätt stor cirkus av i media i augusti 2005, då han alltså inte överlevde insjuknandet.
Han kommer alltid ha en plats i mitt hjärta.

När jag sen begav mig från Harsjövägen, gåendes med min cykel (då jag ville att det skulle bli en promenad och inte en cykeltur, i och med att jag är för förkyld för att träna och anser att en promenad är mer träning än en cykeltur), då såg jag en ensam hund längre fram på Harsjövägen, där den gatan börjar om man ska vara precis. Jag reagerade inte riktigt först, i och med att det är lite buskage och sånt där, som skulle kunna skymma en eventuell husse/matte. Men, det kom ingen sådan, och hunden lade sig mitt på vägen. Då kom en bil, som turligt nog körde i väldigt låg fart och såg hunden ligga där. Hunden flyttade sig inte, och kvinnan i bilen fick ju då förstås stanna och hon undrade om det var min hund, men det var det ju inte.
Sen kom ytterligare två flanörer och alla engagerade vi oss i att locka till oss hunden, som var nyfiken, men blyg. Den ryggade liksom tillbaka när man närmade sig den.
Till slut kom den fram till kvinnan med bilen, som då tog tag i halsbandet och höll fast så att den inte skulle smita.
Där fanns ett telefonnummer som då en av flanörerna ringde, till en märkbart icke-orolig person som sa att hon skulle skicka sin gubbe att hämta honom. Flanören tänkte inte på att fråga hur lång tid det skulle ta, och kvinnan som höll hunden var på väg att skjutsa sina barn till fotbollsträning, så jag erbjöd mig då att hålla hunden till dess att en ägare dök upp. Jag hade ju ingen tid att passa.
Flanörerna stannade kvar och ganska snart kom en gubbe som heller inte han tycktes särskilt orolig (vilket jag förutsätter att jag skulle vara om min hund hade sprungit bort), och gav ingen vidare förklaring till vad som hade hänt heller. Men han var åtminstone tacksam, så det var ju alltid något.

Sen fortsatte jag min cykelpromenad ner på stan. Siktet var inställt på bion, för jag tänkte att jag kunde prova att hämta ut de biljetter till morgondagen som redan är både bokade och betalda. Det gick hur bra som helst där i biljettautomaten. Såna här företagsbiljetter som jag har fått (vilket tydligen skiljer sig från presentkort som jag nog har kallat dem tidigare), vill jag gärna ha att göra med igen. Vansinnigt smidigt!

Sen gick jag hem och här sitter jag nu, nyduschad med mysbyxor på.
Jag har mysbyxor så ofta, men jag tror att jag kan ha haft skärpet lite för hårt åtdraget på de... ja, det är ju inte jeans, men nu minns jag inte vad det heter, materialet på byxorna jag tidigare hade och egentligen hade tänkt fortsätta med... men sak samma, det kändes lockande med mjukisbyxor då, och så fick det bli. De är ju till för att användas, de också.

I fredags såg jag den första av mina sex... eller sju(?) filmer som jag har fått hem, det har liksom inte blivit av förrän nu. Super 8 sågs, och det tyckte jag var en bra film. Inte det bästa jag har sett, men helt klart bra. Jag gillar filmer där utomjordningar florerar, förmodligen för att jag som yngre var så extremt rädd för utomjordningar och därmed nu känner en liten extra nerv av att se såna filmer.

Jag vet att jag har skrivit om det tidigare också, men det tål ju att upprepas;
När jag var riktigt liten så var det tjuvar som var min stora skräck, och när jag blev lite äldre så var det utomjordingar. Aldrig spöken eller monster av andra slag.

I och med att kvällens tv-tablå är tämligen tom, så skulle det kunna bli en film ikväll igen. Vilken... ja, det återstår att se.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, mars 24, 2012

Bildtätt

Idag är energin att skriva inte riktigt med mig, så jag tänkte fylla ut med många bilder och en youtubeinbäddning.

Men i korta drag har dagen handlat om familjehäng, investeringar och balkongmatteinläggning (den ska jag försöka ta en bild på imorgon istället, nu är det lite för mörkt för att göra den rättvis). Och så har jag fått huvudet rakat kortare än vanligt ja.


Hemma på morgonen var jag inte vidare glad i tanken på att ta bort håret.


Hemma på kvällen tyckte jag att det blev rätt bra.

Den andra investeringen, utöver balkongmattan, var en ugnsform. Jag har nämligen återigen lyckats slå sönder en som jag har fått av min syster.
Alltså: En jul/födelsedag fick jag en ugnsform av min syster. Den slutade såhär:


Inte bra att hälla kallt vatten i varm ugnsform...

Då önskade jag mig en ny följande jul/födelsedag. Den slutade sitt liv häromdagen:


Inte börja vifta för nära diskstället när en sån här pjäs står långt ut!


Tredje gången gillt? Men ny köpte jag den själv.

Anledningen till att den som gick sönder häromdagen var att jag öppnade skåpet ovanför diskstället, där jag bland annat förvarar mina multivitamintabletter, för att se hur många såna jag hade kvar. Jag tänker mig nämligen att jag absolut ska sluta med dem i och med rapporterna om att de förkortar livet.
Alltså - jag är inte livrädd för dem, blir sällan det av såna där rapporter som finns om i princip allt ätligt, men jag är egentligen skeptisk till vitaminer på tablett, så jag förstår inte ens riktigt varför att jag har börjat med att börja varje dag med att dricka ett glas vatten med en upplöst ABCDE-vitamintablett i. Då tappade jag plötsligt tablettuben, och i försöket att fånga den så viftade jag till ugnsformen.
Ugnsformar är således min största förbrukningsvara när det gäller glas och porslin, för varken tallrikar eller glas brukar jag annars ha sönder. Ett vinglas gick sönder i diskmaskinen en gång, men det räknas inte riktigt. Och ett glas exploderade bara jag tog i det, vilket inte heller kändes riktigt som mitt fel.


Det här tycker jag är bland det bättre vi har i Sverige!


Häromdagen var jag på Blidö. Trivsamt!

Det är väl likaså bra att gå runt och ställa om klockor och sen gå i sängs, för det här dygnet (eller tekniskt sett nästa) är ju en timme kortare, så klockan lär ju vara mer än vanligt imorgon då jag vaknar.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, mars 23, 2012

Bu och bä

Det känns som att jag har en hel massa att skriva om idag, men jag betvivlar att jag kommer komma ihåg allt. Åldern tar ju ut sin rätt på minnet...

Jag måste ju börja beröra gårdagen i och med att jag då bloggade mitt på dagen och inte fick med kvällens händelser.
Det var nämligen så att jag bland annat körde till och från Blidö, det sista jag gjorde på arbetsdagen. Det var länge sen och det blev allt lite spektakulärt åt båda hållen.
När jag körde dit och hade kommit till Solö, alltså var en ganska bra bit från Norrtälje, då hajade den gravida kvinna som satt längst fram på rallysätet till och frågade var vi var egentligen och vart jag var på väg.
Jag minns inte exakt vilken hållplats vi var vid, men jag svarade när jag väl förstod frågan - för det gjorde jag först inte - att jag var på väg till Blidö.
Då gjorde hon ugglestora ögon och pep att hon ju skulle till Rimbo.
Alltså... Då har hon, om hon kan vägen till Rimbo, inte ha hängt med så mycket i utsikt och hållplatsutrop, för vägen från Norrtälje busstation till Rimbo och vägen från Norrtälje busstation till Blidö har bara två gemensamma hållplatser innan vägarna skiljs.
Men, sånt kan såklart hända den bästa.
Hon undrade då om det var långt till Blidö, och ja sa jag - för tänkte hon åka med mig runt och tillbaka så skulle det ta henne närmare tre timmar från det att hon (och jag) först lämnade Norrtälje. Men jag kollade i tidtabellen om det inte fanns någon annan 634 eller 632 som gick åt andra hållet tidigare än min tur tillbaka, och det gjorde det. Så ja, det blev allt en omkrok för henne.

Sen på tillbakavägen hade jag blott två passagerare. Ett par herrar som tycktes höra ihop i och med att den ene betalade för dem båda. I övrigt var de rätt olika, fick jag senare erfara.
För när jag hade kört dem nästan hela vägen in till Norrtälje, kanske 200-300 meter innan Campus Roslagen, ja då tändes det en stor bensinpumpssymbol (eller diesel- eller RME-pump då om man ska vara petig) och vips var motorn död. Soppatorsk!
När jag förklarade läget för mina passagerare så tog det fyr i han som inte hade betalat, han började skälla på mig och var allmänt otrevlig, samtidigt som den andre kom fram och var väldigt lugn och beskedlig och sa att han skulle vidare till Uppsala och ville veta hur långt vi hade kvar till Norrtälje. Så samtidigt som jag skulle försöka bemöta kritiken, försökte jag även förklara att det inte var alls långt att gå till Campus Roslagen, där Uppsalabussarna passerar, plus att jag även pratade med CTL i radion. Lätt rörig situation.
Surgubben tog ännu mer sats när han hörde att jag nämnde gång-alternativet till campus och menade att det minsann inte ska gås, jag skulle allt fixa fram en ny buss till dem.
Som på en beställning kom då en tomkörande kollega förbi, men han uppfattade bussen som tom och blåste förbi. Jag ropade på radion, men fick inget svar. CTL ropade upp honom då och bad honom köra runt, men innan han hann dit kom ytterligare en buss som faktiskt stannade och den skickade jag över mina passagerare till.
Själv åkte jag med kollegan som kom enkom för mig.

Lite trist att avsluta två arbetsdagar i rad med busshaverier som kräver bärgning.

Hemma hade jag lite sms-kontakt med Mattias, vi har ju pratat om att gå på bio - eller ja. Såhär va:
När han precis hade avslutat sitt förhållande så fick jag för mig att han mest satt ensam i de tillfälliga boenden han hade, och tänkte då att han behövde livas upp - samtidigt som mina sista presentkort går ut sista mars.
Nu har ju lite tid förflutit sen dess, och jag har fattat att han inte är så ensam, men biotanken består och igår fick vi till en dag då vi båda kan, så nu är måndag kväll nästa vecka bokad, betald och klar! The Hunger Games, ska vi gå och se! Dessförinnan kommer han hit och äter också, i och med att han slutar långt mycket senare än jag då. Jag slutar 12:00 och han 18:48 eller något sånt. Filmen börjar 21:00.
Det kommer bli kalastrevligt!

Idag gick jag ut med inställningen, och förarspecen, att jag skulle ha delat i Stockholm. Så jag körde dit, tillbaka och dit igen (och på den sista turen åkte min före detta lagkamrat från FCZ med; Matti).
När jag kom till Stockholm, hade gått till Karlavägen och fått av mig en av två skor - då ringde telefonen. Arkiv X-signaturen. Det betyder bara en sak; någon på jobbet vill mig något.
Och mycket riktigt, Juan på Driften undrade om jag kunde tänka mig att åka som passagerare tillbaka till Norrtälje och ta en annan tjänst därifrån istället.
I och med att tre vändor (sex turer) 676 samt delat inne i Stockholm inte är det mest givande som finns, så tyckte jag att det lät som ett bra förslag.
Jag åkte hem, åt mat och försökte sova det sista av rasten som då inte blev så lång. Jag lyckades inte riktigt, men jag dunade nog bort lite ändå kanske.

Resten av körningarna gick bra sen, men det kändes en smula onödigt att tomköra till Rådmansö skola för att utgå med en 631 mot Norrtälje därifrån, för det fanns inte en kotte så långt ögat nådde där. Men men, två klev på lite senare och långt ännu senare (när resan nästan var slut), ytterligare några.
En tjej hade en sms-biljett där hon hade angett zonerna A och B, mer eller mindre så fel som det kan bli, i och med att hon åkte både från och till hållplatser i zon C, och det finns bara de tre zonerna. Jag påtalade att det skulle ha varit ett C, men lät henne löpa.
Sen, i högtalarna, då resan närmade sig sitt absoluta slut, så sa jag att hon kunde komma fram om hon hade tid, så att jag närmare kunde förklara hur sms-biljetterna och zonerna fungerar. Jag tänkte att det är ju inte så pedagogiskt att bara påtala att något är fel och säga vad som är rätt, bättre att förklara lite mer hur man ska tänka och så, tänkte jag.
Hon nappade dock inte.

Bussen jag hade trilskades lite, men den behövde inte bärgas - det var blinkers:en som slutade fungera titt som tätt. Trodde jag. Senare visade det sig att det var själva blinkersljudet som försvann, blinkfunktionen på utsidan var oförändrad.

Nog om arbetsdagen.

Eller nej! Imorse såg jag ett rådjur inne på Roslagsgatan i Norrtälje. Alltid lite kul att se vilda djur i stan!

Jag har en lite tråkig bit också, som jag tänkte spara till sist. Det känns egentligen som att jag ännu inte borde vara där - jag har för mig att det var något annat jag skulle beröra. Och ja, nu kom jag på en sak!

Jag är så vansinnigt sugen på att åka till London igen, och se Phantom of the Opera. Igen.
Nu är det ju nämligen Peter Jöback som har huvudrollen. Jag är kanske inte hans allra största fan, men han är ju duktig och framför allt älskar jag den musikalen, så det skulle vara så kul att se honom i den.
Det tål att filas på. Men inte för länge, för han spelar den bara i fem månader enligt vad jag hörde.
Samtidigt är det ju lite vanskeligt att åka på musikal för en specifik artists skull, för det kan ju vara en stand-in just den föreställningen man hamnar på. Men oavsett så skulle det vara underbart att reprisera en London- och Phantom-helg.

Jag får väl ta det här trista nu, även om det fortfarande känns som att jag hade mer på hjärtat.

Jag har nämligen sen några veckor tillbaka, bittert insett att jag tappar mer och mer hår i bak på huvudet, så nu har det kommit till den punkt där jag själv tycker att det inte ser klokt ut, så jag ska imorgon be mor min att raka håret bra mycket kortare än hon annars brukar trimma det.
Någon form av frisyr behålles förhoppningsvis, jag känner mig nämligen väldigt omotiverad till att börja raka med hyvel igen.
Men jag är helt omotiverad till hela jäkla håravfallsgrejen också!
När håret kom tillbaka och det blev en frisyr av det, ja då blev jag riktigt glad - men tänkte samtidigt att jag fick vara beredd på att det kunde falla av igen. Jag har ju en sjukdom där man vanligen inte får tillbaka något hår, eller inte i den utsträckning jag har fått. Jag trodde då att det i så fall inte skulle vara så ångerfullt, i och med att jag ju redan har varit med om det.
Men det är ångestframkallande, vill jag lova. Eller ja, inte ångest som psykologer och annat fackfolk menar, men det är allt annat än positivt laddat.
Det känns lite tungt.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, mars 22, 2012

Lång och mörk

Igår eftermiddag hände det grejer. Eller ja, inte jättemånga kanske. Men såhär va:

När jag skulle cykla tillbaka till jobbet hajade jag till ordentligt då jag rundade hörnet till förrådet med min cykel, på väg ut på "stora" vägen - för där i vägkanten till vår infart, låg ett orörligt barn med ansiktet nedåt. En hel rad obehagliga tankar hann fara igenom mitt huvud, för det såg verkligen inte naturligt ut. Barn ska inte ligga på grus sådär och se helt livlösa ut!
Men innan jag hann göra något, så tittade hon plötsligt upp, lite yrvaket och då såg jag att det var grannflickan och hälsade lite försiktigt på henne, fortfarande lite lätt skärrad över mina första tankar.
Hennes mamma ropade då från balkongen - hon hade väl kanske sett hur jag stelnade till - och förklarade att flickan var van att ligga ute på gräsmattan och sola vid deras förra hus, men att hon nu låg på gruset då gräsmattan ännu inte hade torkat. Eller ja, det var så jag uppfattade det i alla fall, men det där med att gräsmattan inte hade torkat har jag kanske hittat på själv.
Skönt att hon mådde bra, både tänkte och sa jag.

På jobbets andra halva förflöt det mesta bra. Jag körde 655 till Söderhall, tomkörde till Danderyd, körde 625 till Söderhall och 644 till Mora vägskäl. Därifrån tomkörning till garaget.
På ingen av linjerna hade jag särskilt många passagerare. Mest på 625 där det var kanske tio stycken.
Men i alla fall, på min tomkörning sen, så small det plötsligt till i bussen och den betedde sig lite underligt efter det. I och med att det var mörkt då, så tänkte jag att jag kanske hade kört på en grävling - trots att jag verkligen försöker hålla ögonen öppna efter allt vilt i mörker.
Vid första lämpliga ställe att stanna, gjorde jag just det och gick ut och inspekterade bussen framifrån först, i och med att om något körs på, så är det ju framsidan som tar stöten först i de flesta fall. Tänkte att något kanske borde synas, bucklor eller blod eller ja, vad som helst. Men icke.
Jag började då lysa under bussen för att se om något kanske hade fastnat, i och med att det hade känts ungefär så. Jag inbillade mig alltså att jag hade kört på en grävling som sen hade kilats fast på något vis.
Istället såg jag att det rykte från bakaxeln på höger sida, och då inte rök-rök, utan mer åt ånga-hållet, när något är varmt.
Efter lite samrådan med CTL kom vi fram till att en broms förmodligen låg på och så ska man inte köra, så han beställde bärgning och jag fick invänta nästa förbipasserande buss som plockade upp mig.
Det är ju inte jättekul att stå i mörkret på väg 276 när man egentligen ska till att sluta, men tack och lov blev väntan kort. En 621:a kom till min räddning.

Men nu faller kronologin fel, för jag skulle ju inflika det jag skrev på facebook också, vilket hände i början av arbetsdagen.
Det stod på min spec att jag skulle ta en förare med mig ner till stationen då jag skulle tomköra från garaget. Jag gick upp till driften och frågade vem det var och fick ett namn som jag inte kände igen - så som det alltför ofta är. Men jag fick också beskedet att han visste vilken buss jag skulle ha, så han skulle nog dyka upp där i krokarna då det var dags att köra iväg.
Jag, som var lite tidig på plats, satte mig då ute i solen med andra kollegor som jag alla kunde namnet på och således visste inte skulle åka med mig.
När klockan sen sprang på, så gick jag till min buss och startade upp den, fortfarande utan att veta vem som skulle åka med mig. Men till slut kom en äldre man som jag så väl kände igen, men inte hade en aning att han heter Stig. Han hade tydligen spanat runt efter mig, men fått det beskrivet för sig att han skulle titta efter någon "lång och mörk".
Där känns det som att någon har kalkylerat mina mått och kulör fel. Visst, 175 cm över havet tycker nog vissa är långt. Det tycker dock inte jag, jag tycker det känns så otroligt medelmåttigt det bara går att bli. Inte alls kort, men inte alls långt.
Men mörk...? När man säger så är det väl hårfärgen som avses? Jag är ju blondare än blondinbella - så vitt jag vet. Och speciellt mörk i hyn är jag inte heller.


När solen ligger på är jag ju så ljus att håret knappt syns?

Lite knepigt således, men han hittade mig ju ändå, så det var ingen fara på taket.

När jag ändå är inne på håret och dess färg kan jag ju inflika att jag genom hela mitt liv alltid har varit såhär blond, jag har aldrig färgat håret... bara tappat det, men det växte ut med oförändrad färg igen.
Innan alopecian slog till hade jag ju hår på fler ställen på kroppen än vad jag nu har, och anmärkningsvärt nog hade jag då rätt skilda nyanser på olika behåringspunkter. Huvudhår, skägg, armar och ben är/var i samma ljusa kulör. Ögonfransar, ögonbryn, armhålehår och... det mer privata, det var desto mörkare. Jag kan ju bara konstatera att jag knappt har fått tillbaka något mörkt alls, där det har kommit, har det varit av den ljusa sorten.

Idag är det vår i luften och grus sopas bort från gatorna - helt underbart härligt!
Det känns dock lite tidigt, man vet ju aldrig med april och vad himlen kan få för sig då, men jag blir allt lite lycklig i själen oavsett.

Morgonens körningar har förflutit väl, Stockholm och stadsbuss stod på menyn. Men i eftermiddag blir det desto mer intressant!
Jag börjar nämligen eftermiddagspasset med att köra 652 till Harö, och det är en linje jag extremt sällan kör, det var nog säkert minst ett halvår sen sist. Mer, förmodligen. Så där måste jag ha en fusklapp med mig (inte fisklapp, som jag först råkade skriva) i och med att jag inte känner mig helt och hållet säker på hur den går. Men bra ska det nog gå, det hyser jag inga tvivel om.
Sen ska jag ut på Blidö - Blidö som förresten ligger på samma sifferkombination i T9 som 'älgen', så igår när jag skulle svara på ett sms om en påkörd älg, så skrev jag först något i stil med "tur för er, men synd för Blidö", och fick då ett stort flin på läpparna. Stackars Blidö, när älgar långt från ön körs på!
Hur som helst, det var även länge sen jag var på Blidö, men den linjen, 634, har jag kört massa fler gånger totalt sett, än 652, så där hyser jag ingen osäkerhet alls. Det ska bara bli trevligt!

Nu har jag delat här hemma och försökte just att sova en sväng. Jag kände mig jättetrött vid 11 då jag lade mig, men 11:20 så kände jag mig plötsligt inte trött alls, utan att ha somnat (så vitt jag vet). Väldigt effektiv powernap!

Potatis- och purjolökssoppa väntar nu på att tillagas och ätas/drickas!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, mars 21, 2012

Laughing with

Igår, då jag skulle köra min sista 676:a hem till Norrtälje (men därefter köra lite stadsbuss, så det var inte arbetsdagens sista körning), då drabbades jag av ett lite pinsamt moment.
Såhär va:
Bland strömmen av passagerare som kom på med sina accesskort, så kom en kvinna med remsa, som lade fram den för stämpling och sa en destination som jag inte alls uppfattade.
"Ursäkta, vad sa du nu?" frågade jag.
"Bååby"
Redan här förstår förmodligen samtliga bussförare och gissningsvis de allra flesta som kan sin 676:a, vad hon menade för hållplats, men jag tyckte det lät så konstigt och tänkte att hon förmodligen ska kliva av och byta och åka till något Båtby - och det vet jag ju inte var det ligger, så hur mycket ska jag stämpla då? tänkte jag, och sa:
"Eh, va? Var ligger det då?"
"Brrrottby, ursäkta skånskan..."
"Oj, ja förlåt, jag är inte riktigt van", hasplade jag ur mig när jag insåg att hon hela tiden hade pratat skånska utan att jag hade fattat det. När hon sen gick iväg så höll jag på att bryta ihop av skratt. Jag vet inte riktigt varför, för det låter ju inte särskilt roligt nu när jag skriver det, men där och då tyckte jag det, så jag var stundtals tvungen att vända mig bort från de påstigande passagerarna, för att inte skratta dem rakt upp i ansiktet.
Ja jösses, men jag hoppas att de som klev på uppskattade att jag är en busschaufför (eller bussförare som jag alltid annars skriver, men det rimmar illa nu) med glatt humör.

Idag har jag ledigt fram till 14:26 och i och med att jag är lite av en morgonmänniska emellanåt, så vaknade jag vid sjutiden och efter visst morgondragande (fram till 9-tiden då jag var klar med alla morgonbestyr), så gav jag mig ut på en promenad i vad jag hade hoppats skulle vara det soliga vädret. Men just då var det lite halvmulet, vilket det inte hade varit då jag drog upp rullgardinen och sen inte har varit sen jag kom hem igen. Men men.
Jag gick i elljusspåret lite för att kolla ur isläget är där, om det snart går att börja springa där. Än ligger istäcket tjockt på sina ställen, så det får jag nog avvakta någon vecka ytterligare med. Att springa på is är nämligen inte min grej.

Dagens stora ätande har jag förlagt till före jobbet, och det blev idag lax. Det är ju en fisk som jag senast kände mig lite trött på, men nu hade jag en filé i frysen som ju måste ätas upp och idag gjorde jag någon form av improviserad saltinbakning av den, och det blev faktiskt väldigt gott. Därtill goda tillbehör också:


Mätt som en plätt!

Att jag kallar det dagens stora ätande är för att jag generellt bara äter en ordentlig portion lagad mat en gång om dagen, det blir väldigt sällan både lagad lunch och lagad middag. Annars tar jag ofta en banan på dagen och äter mat när jag kommer hem, men idag blir det tvärtom. Det beror lite på när jag slutar på kvällen, vilket jag finner lämpligast.
Men klart är att det är rätt skönt att ha maten i magen inför körningen - samtidigt som det är dumt att ha ätit för mycket, så som jag gjorde igår. Igår... ja just nu minns jag inte alls vad jag åt. Eller jo just det, en pastasallad svängde jag ju ihop! Till den hade jag två såna där små bröd som man köper halvbakade och sen gör klart själv i ugnen, och då åt jag så jag nästan sprack - vilket föranledde vissa paltkometendenser när jag sen körde till Stockholm. Inga akuta dock, men jag kände mig proppmätt rätt länge och därav snäppet mer dåsig än vanligt.
Idag känns mättnaden lättare!

Jaha, nej... i övrigt har jag inte så mycket att säga idag. Eller ja, jag kan ju nämna att jag googlade efter "fästinglarver" tidigare idag, just för att jag skulle vilja veta hur fästingar ser ut i sitt larvstadie - men jag hittade då inga bilder på det. Ack.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, mars 20, 2012

Slår på stora trumman

Imorse kunde det ha blivit så att jag hade kommit för sent till jobbet, om det inte hade varit så att jag ögnade igenom min spec innan frukost, för att redan då ställa in stämpeln.
Jag hade ställt min klocka på väckning utifrån en arbetsstart förlagd till 6:38 - men det visade sig att jag inte alls började 6:38, det var istället klockslaget jag skulle avgå med min första tur från busstationen. 6:23 började jag, och vips blev det ganska bråttom med allt jag hade kvar att göra.
Generellt så kliver jag upp 55 minuter innan arbetsstart, men när jag börjar på udda klockslag, som jag så ofta hör, så brukar jag frisera uppstigningstiden till jämnt antal fem minuter (kan man säga så?) till sängens favör, snarare än till jobbets. Alltså, börjar jag 6:38 så räknar jag det 55 minuter bakåt från 6:40, vilket ger uppstigningstiden 5:45. Att så kliva upp 5:45 och börja 6:23 ger lite väl knappa marginaler, i synnerhet då jag till en början var omedveten om att jag hade mindre tid än vanligt på mig, så jag skrotade ju runt i maklig takt och bäddade sängen och gjorde såna oväsentligheter innan frukost.
Men jag hann, och jag bestämde mig också för att ta det lugnt genom frukosten och sen lägga på ett kål, för sist jag stressåt fick jag ordentligt ont i magen och satte nästan i halsen - flera gånger. Dumt, så dumt.

Igår kväll tog jag på mig de stora spenderarbyxorna och beställde balkongmöbler för 8345 kronor! Det tycker jag är en ansenlig summa, sannerligen, men jag tänkte att jag ville investera i något bestående. Däremot har jag kanske tagit i i överkant på så vis att jag inte är säker på att allt får plats på balkongen. Det är nämligen ett set med fyra stolar och ett runt bord, en så kallad "solvagn", en låda för dynor och dynor till samtliga stolar och solvagn. Det borde få plats, men det blir kanske lite trångt? Ja, det återstår att se. Den tredje april levereras de.

Igår slog det mig också att jag jobbar hela påskhelgen. Eller ja, annandagen är en ledig dag - men i övrigt. Jag hade över huvudtaget inte koll på när påsken infaller, men efter en inloggning på FIA där jag såg att en fredag och en söndag såg väldigt konstiga, så drog jag slutsatsen att det var för att de är långfredag och påskdagen och förmodligen är lite speciella schemamässigt.
Hur som helst, lite trist kanske, men samtidigt är ju påsken ingen jätteviktig högtid för mig. Den enda högtidsdag jag absolut vill vara ledig är julafton, men förr eller senare blir det ju min tur att jobba även då.

Apropå högtider förresten, så blev jag igår (via ombud från min mor) bjuden på bröllop i sommar! Min morbror (inte den jag nyss var i fjällen med) och hans sambo ska avsluta samboskapet och göra det till ett äktenskap istället. Kul! Jag har dock ingen aning hur det kommer funka med jobb och så, men det får väl bara lösa sig på något vis. Det är ju en helg och även om jag inte har semester då (vilket jag inte vet än), så är det förhoppningsvis en ledig helg. Jag är ju ledig merparten av helgerna, så... det borde vara det.

Idag när jag körde 621 från Åkersberga till Norrtälje och hade tom buss efter att ha släppt av en del som inte åkte så långt, så klev det på en ung kille som satte sig framme i rallysätet och först bedyrade sin lycka över att ha hunnit med bussen (han missade den tydligen ibland) och efter den öppningen fortsatte med "Fan vad nervös jag är!"
Det blev sen upptakten till ett konstant pratande hela vägen till Norrtälje, vilket ju var trevligt. Nervositeten kom av ett bilköp han förmodligen ska göra inom kort, så det var väl inte jättemycket att vara nervös för egentligen, tyckte jag i smyg.
Hur som helst så tycker jag att det är kul när folk som inser att de har en hel buss för sig själv (minus föraren) då väljer att vara osvenskt social med bussföraren. Jag är ju ensam där framme större delen av dagarna ändå, så när det väl händer är det sällan något jag tröttnar på.
Visst, på stadsbussen kan det ibland vara segt att varv efter varv ha Lennart där i fram, men han är ju onekligen lite speciell också. Fast även hans sällskap kan vara trevligt ibland.

Nu har jag rast till 15:06 och på den tiden ska det lagas mat, ätas och duschas - vilket borde ge mig lite tid att nu spela Settlers!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, mars 19, 2012

... bara dåliga kläder

Det vete katten alltså, om det stämmer som man säger; "Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder". Idag känns det som typiskt dåligt väder oavsett klädsel, för sinnet är ju inställt på vår nu och då känns det minst sagt motigt när snöflingor stora som tennisbollar yr i luften, med en mycket vintrig intensitet. Ack.
Men, sinnet till trots, så är ju faktiskt intellektet inställd på att vädermässiga bakslag hör både mars och april till, vad våren anbelangar. Således - jag är inte förvånad, bara besviken.

I övrigt är allt bra, vill jag påstå. Eller ja, ett ägg som jag just nu har på kokning, kokade just över och sprack dessutom i sin kastrull. Det blev lite av ett förlorat ägg, men förhoppningsvis är det tillräckligt intakt för att sen kylas ner och ikväll skivas på toppen av den sallad jag då tänkte svänga ihop.
På jobbet har det varit trivsamt, såpass trivsamt att jag efter mina ca tre och en halv timmes arbetsdag, frågade om det inte fanns någon körning som hängde på eftermiddagen. Jag är inte i vidare stort behov av övertidsersättning egentligen, men klart, extraklirr är ju alltid välkommet - men framför allt så känner jag mig ju utvilad och pigg och tycker då att jag kan göra ett ryck. Det är så många gånger jag säger nej när tjänster hänger, just för att jag ofta redan har jobbat mycket och länge och längtar hem. Så idag förekom jag.
Bättre att förekomma än att förekommas, tror jag det heter.

Således har min korta arbetsdag förvandlats till en delad dag, och det är delningen jag nu sitter hemma på. Den har jag ägnat åt att storstäda och matplanera. Ägget till trots, så har jag ännu inte handlat. Det tänker jag mig att jag tar på (om)väg hem från jobbet nästa gång, i och med att vädret inte är så cykelvänligt just nu. Det finns i och för sig inte mycket som talar för att vädret är bättre om ett par timmar, men det blir kortare distans att cykla om jag sparar handlandet till sen.

Jag var förresten i Uppsala på morgonen, som jag skrev igår (tror jag?) så är det enda gången på sexveckorssnurren jag är där, så det var ju trevligt. Däremot kände jag mig lite tjatig då jag fick en buss där både accessmaskinen och almexmaskinen var ur funktion (alltså kunde varken SL:s eller UL:s olika kort viseras av dem) - så gång på gång fick jag efter min hälsningsfras (vanligen "god morgon") lägga till någon av varianterna "Den är tyvärr trasig, så varsågod att kliv på ändå", "maskinerna är ur funktion tyvärr", "nej den där funkar inte, så det är inte lönt att lägga på något kort"... Och hur många varianter som helst på det. Jag försökte variera mig lite då många klev på på samma hållplats i och med att det var just då det kändes så tjatigt, men ja, hur man än snurrar till orden, så blir det ändå lite tjatigt.
Men jag felanmälde de båda maskinerna, så förhoppningsvis åtgärdas de snart.
Väl i Uppsala var det mankemang att hitta parkeringsplats vid pauslokalen för min 18-metersbuss. Där var det tämligen fullt och vissa hade redan dubbelparkerat och haft sig, så jag såg ingen annan råd än att ställa mig på gatan och sen vara snabb med mitt toabesök och köra fram till hållplatsen så tidigt jag bara vågade.
Jag har ju noll koll på när de övriga bussarna från samma hållplatsläge avgår där, i och med att de inte finns med i våra tidtabeller och jag dessutom inte ens vet vilka alla övriga linjer är - så det är ju alltid en chansning att köra fram tidigt. Vanligen brukar jag köra fram ungefär fyra minuter före avgångstid, för jag tänker att det omöjligen kan vara någon avgång mindre än tre minuter före min, och då hinner den bussen så gott som åka innan jag kommer fram. Hittills har den taktiken fungerat.

Nu är det snart dags att återvända till jobbet. 676 mot Stockholm, här kommer jag!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, mars 18, 2012

Lufsat hem

Sisådär ja, nu är jag åter på svensk mark - höll jag på att skriva. Men Sverige har jag ju faktiskt befunnit mig i hela tiden, och ja, det kanske till och med känns ännu lite svenskare att vara i fjällen än att vara någon annanstans? Äh jag vet inte, men det känns som att det förutom själva natur- och åkupplevelsen, även är en smula kulturellt att komma upp lite i landet.
Nu var jag ju inte jättelångt norrut, blott till Lofsdalen. Men även där ser ju landskapet lite annorlunda ut mot för hemma.

Inga ben har brutits, men det har ändå rått viss ohälsa i sällskapet. Min morbror var rätt inkurant dagen då vi anlände, hade nog lite feber och var allmänt låg. Min mor hade resan igenom väldigt ont i sin fot, av allt att döma orsakat av en skruv (eller något liknande) som hon fick vid en operation för 30 år sen, som nu tycks ha släppt och på något vis vill skava sig ut genom huden. Hon åkte således inga skidor alls, i och med att det överhuvudtaget inte gick att trycka ner foten i en pjäxa utan att det skulle likställas med tortyr av det grövre slaget.
Min morbror fru, den ingifta "mostern" drabbades även hon, fast ett par dagar in i resan, av feber och hosta och avstod således från att åka den dagen.
Men vi övriga höll gott humör och god utförsanda!


Sittlift är bekvämt, men det suger allt lite i magen när man kommer upp ovan trädtopparna


Bror och syster åker lift!


Jag ser precis lika jätteglad ut som jag var!

Det enda som var kanske lite icke-ultimat var väl temperaturen. Alltså, det var ju varmt och skönt, mellan 3-11 plusgrader varje dag, men just plusgrader och skidåkning tycker jag inte är den bästa av kombinationer.
Nu var ju vi på plats vid öppningsdags i backen varje dag, då var den ju relativt kall från natten och fint nypistad - men sen blev det väldigt snabbt uppåkt och mer eller mindre sorbékvalitet av backarna, trots att det inte var så mycket folk där.


Syster vid snögränsen.


Jag vid snögränsen.

Men på det stora hela har det ändå varit en trevlig resa. I och med temperaturerna så höll vi oss till förmiddagskort och därmed blev ju eftermiddagarna väldigt slappa och avkopplande. De första dagarna sov jag jättemycket. Först sov jag stora delar av resan upp, sen var jag jättetrött på kvällen och gick och lade mig vid 21 och somnade som en stock, vaknade sen visserligen rätt tidigt varje morgon (kring 6:00-6:30) men sov utöver det varje dag en stund efter bastandet i stugan som efterföljde åkningen - och var sen sovtrött framåt 21-22 varje kväll.
Jag tror därmed att de så kallade batterierna har laddats! Jag känner mig åtminstone hemskt pigg just nu, men hur länge det står sig, visar sig väl.
Imorgon ska det ju jobbas igen, men då har jag en väldigt kort och bra arbetsdag, så den borde vara hanterbar. Jag har nämligen fått en tjänst ändrad i min grupp, så imorgon är enda dagen i sexveckorssnurren då jag kör till och från Uppsala - vilket också är det enda jag gör under dagen.
Arbetstid: 6:17-9:50.

Ikväll ser jag fram emot sista delen av Äkta människor! Det tycker jag allt är en riktigt lyckad svensk serie, och jag håller inte alls med om kritiken jag har hört om att det skulle vara dåliga skådespelarinsatser. Jag tycker tvärtom att det är väldigt bra skådespelarinsatser, i synnerhet från de som spelar "hubotar". Jag såg precis nu också att det är sista delen av säsong 1 - alltså är det ju befogat att tro att det kommer komma en fortsättning. Så välkommet!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, mars 13, 2012

Storma mig!

Här sitter jag nu mitt i min stadsbusskörande arbetsdag på långrast, hemma.
Det får bli förmiddagsskrivning idag, i och med att jag ju far till fjälls tidigt imorgon bitti och därmed inte ska sova hemma ikväll. Hur den logiken går ihop, det kan du fnula på.

Det har varit en väldigt trevlig dag såhär långt, om än lite hattig i och med att jag har bytit buss i parti och minut. Därtill har jag även gjort fadäsen jag gjorde i förra veckan - jag gick från att köra linje 656 till att köra 657, men ställde mig likväl på 656:ans hållplats vid busstationen. Det föranledde ett radioanrop från kollegan som skulle stå där. Tack och lov har det bara varit förstående kollegor hittills, men rätt som det är så är det väl någon som skäller med barskare ton på mig om jag nu inte lyckas pränta in vid vilken hållplats jag ska stå.
Lite pinsamt det där, att göra samma fel så många gånger i rad. Fast jag vill nog mena att det har att göra med vilken tid på morgonen jag stiger upp. Jag brukar ju generellt säga att det är allt innan klockan 4:00 som är omänskligt att kliva upp, att min hjärna blir rätt dimmig då, men det där är nog en mer flexibel och inte så hårddragen gräns. Idag klev jag upp 4:15 och det efter alldeles för få timmars sömn.
Igår fastnade jag nämligen vid datorn i och med det ståhej som blev, och när jag väl slet mig och skulle gå i säng - ja då kom jag på att jag hade tvätt i maskinen som var klar att hänga. Så det var ju bara att sucka högt, jättehögt, och ta tag i det.

Men dagen hittills, den har alltså varit väldigt trevlig. Jag gillar att köra stadsbuss då det växlar lite mellan de olika linjerna. Det är ingen stress alls i det. Inte för att jag brukar bli stressad på andra linjer heller, men jag hade ändå under hela morgonen en stor klump av stress i magen - orsakat både av psykiska anledningar och förmodligen också av gårdagens kosthållning, snarare än att jag oroade mig för klockan. För sen har jag då rakt inte varit.
Det trevliga har legat i att jag har träffat både bekanta passagerare och kollegor, samtliga väldigt trevliga. Och jag har även haft obekanta, trevliga passagerare. En liten pojke som klev på med sin mamma lade sin hand på accesmaskinen och gjorde ett manuellt pip med munnen, utan att ha ett kort i handen. Det fick mina mungipor att växa från öra till öra!
Mattias och Sofie stormade min stadsbuss när jag hade paus på stationen. Eller ja, paus var det ju inte, regleringstid snarare.
Det var hemskt trevligt och det fick mig att tänka tillbaka på hur det var i somras, då hela kundvärdsstaben inne på tekniska stormade bussen när jag kom in och hade lastat av min 676:a. Jag känner mig så välkommen då!
Och det här är ju ett yrke där man inte träffar kollegor speciellt ofta eller länge, så det gäller ju att ta tillvara på såna här ögonblick.
Sen är jag inte den mest sociale alla gånger heller, jag väljer ju att ha så lite som möjligt med rastlokalen på garaget att göra, till förmån för att sova lite längre på morgonen, komma hem lite snabbare på kvällen eller så åker jag som nu, hem på min långrast istället för att häcka där. Och när jag väl är där så känner jag mig sällan för att nästla mig in vid bord där många sitter, då sätter jag mig hellre för mig själv med min bok - om jag har den med.
Därmed inte sagt att jag vill förbli ensamsittande där. Andra får gärna sätta sig, det är just det där att jag inte är så pigg på att sätta mig bland andra om jag inledningsvis ändå inte hade tänkt prata så mycket.

När andra halvan av den här arbetsdagen är slut, så har jag semester veckan ut! Jag kan nästan inte fatta det. Jag menar, jag lämnade in den ledighetsansökan i december och fick för några veckor ett besked om att det såg väldigt mörkt ut att kunna bevilja den - så jag ställde ju in mig helt och hållet på att den inte skulle beviljas. Sen, tjoff poff, ett par dagar innan skidresan företas, ja då fick jag den beviljad! Jag har nog inte riktigt tagit in det än.
Riktigt kul ska det bli, men det känns samtidigt lite vansinnigt att jaga vintern nu när våren... ja, man måste väl säga att den har kommit nu? Meteorologiskt, kanske inte ännu. Men känslomässigt! Det är varmt, soligt och allmänt härligt och nästan all snö är borta. Skulle det nu komma ett bakslag - vilket varken är ovanligt för mars eller april, ja då skulle jag nog fälla en mental tår.
Men samtidigt så hoppas jag ju inte på vår i Lofsdalen. Där vill jag ha någon minusgrad, för slask... Hua, det gillas inte.

Och jag har ju ingen smartphone och kommer inte ta med någon dator till stugan, så nu blir det uppehåll i skrivandet fram till söndag. Om det är till och med söndag eller inte vet jag ännu inte, det får tid och energi utvisa när jag har kommit hem.

Nu: sova en lur och sen äta. Och då inte sätta igång med ätandet för sent!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, mars 12, 2012

Tar en tvåa

Jag känner att det här är en typisk dag att skriva två inlägg på, något som jag annars sällan gör. Ett om dagen är min paroll både när det gäller blogginlägg och... åh vad jag önskar att jag kunde komma på något som var både sant och lustigt, men i vanlig ordning tryter fantasin.

Det har blivit en bloggexplosion nu, vilket jag inte riktigt hade väntat mig eller ens egentligen är speciellt sugen på. Det är något lite märkligt över att veta att en massa människor läser det jag skriver, men inte ger mig någon signal om det.
Ja men skriv dagbok istället då?
Det gör jag. Också.


Tänk om aktieutvecklingen kunde vara densamma.

Hur som helst, det här klingar nog av snart. Att läsa om mina arbetsdagar och min betydliga fritid passar nog inte alla. Det passar nog inte de flesta, rentav. Och ibland skriver jag lite väl långa inlägg också, vilket säkert får en del att rygga.
Men rygga gärna! Jag säger inte att ni inte är välkomna, men jag tänker inte truga och känna någon press på att kraven på mig och bloggen skulle öka.

Jag hade egentligen tänkt att ägna den här timmen mellan 21-22 åt att se på TV, men nu fastnade jag helt i facebook- och bloggträsket, där det gillades och kommenterades än hit och dit. Och imorgon ska jag kliva upp 4:15, så det måste bli sängen nu inom kort.
Imorgon ja, då är det arbetstid 5:09-10:09 på första passet och 13:24-18:06 andra passet och jag ska bara köra stadsbuss hela dagen. Inte sen Keolis tid har jag kört stadsbuss en hel arbetsdag - men då hade man å andra sidan samma buss hela tiden. Det har jag inte imorgon, jag ska hoppa runt mellan sju olika. Eller ja, fysiskt är det sex olika bussar, men en lämnar jag ifrån mig en gång och har annat mellan, för att sen återta, så det blir ju ändå samma sak där, med ratt, stol och spegeljusteringar. Lite hattigt, kan tyckas.

Åter till facebook så, så måste jag ju nämna att jag där har hittat en annan favoritpassagerare som jag har inbillat mig måste vara himla trevlig, baserat på hej:en, hejdå:en och leendena jag får - och ett par mail senare är det bekräftat: jag hade rätt.
Det är så kul om jag kan lyckas hitta lite kompisar den vägen också. Generellt sett så pratar ju inte passagerarna med bussföraren så mycket, så de gånger det går att bygga en bekantskap därifrån, ja då känner jag verkligen att jag har dragit en vinstlott.
Jag ska förresten inte lägga allt på passagerarna. Generellt pratar inte föraren med passagerarna så mycket heller.
Jag hälsar dock alltid (nästan alltid), på alla, men får långt ifrån alltid svar tillbaka - så jag skulle nog sträcka det till att jag är den som försöker mest. Fast jag är ju själva serviceinrättningen också, så annat vore ju skamligt.

Ordet är fortfarande fritt och ditt.

Svar på tal

När jag nu loggade in här, såg jag att det hade inkommit en kommentar från en anonym läsare på förrgårdagens inlägg, och jag tycker den var så speciell att jag tänkte bygga hela inledningen i detta inlägg kring den.

Kommentaren:
"Hej Fredrik!
Har du någonsin rasakat dig själv!
Har följt din blogg en bra tid och undrar varför du är så bitter , missnöjd, gnällig över ditt arbetsliv? Många människor har inte ens ett jobb trots att de ger allt för att kunna försörja sig. Du har ett fint yrke som du borde vara stolt över då det kräver stor skicklighet att utföra det du gör. om du är så missnöjd med allt.............byt jobb!
En sak till som jag tänker när jag läser din blogg är att du låser upp dig i DIN LILLA BUBBLA ( ego)och det känns som du är väldigt fördomsfull mot andra medmäniskor.
Jag tycker där i mot att du har ett skriv språk som är väldigt tilltalande och det är det inte många som har! har du funderat på att bli författare? jag tror att du skulle bli en riktigt bra en med ditt ordföråd och grymma berättelse inlevelse som du bjuder på."

Jag tackar ju förstås för den språkliga beröm som du bjuder på här - men i övrigt tycker jag att du har fått helt fel uppfattning om både mig, min blogg och mitt skrivande.
Jag gissar att du ändå inte har följt bloggen så länge - vilket förstås inte är något krav. Jag skriver lite nu och då att jag har den här bloggen för min egen skull och jag bryr mig faktiskt inte om jag inte får några läsare - därav att jag inte länkar till bloggen eller ber folk läsa den - eftersom jag ser det som en investering för mitt eget minne.
Sen är ju folk välkomna att tjuvkika, i och med att den här på internet.
Således är det just min egen bubbla jag fokuserar kring. Min bubbla, mitt liv.
Men jag vet inte riktigt vad du syftar på när du tycker att jag är fördomsfull mot andra medmänniskor. Som homosexuell får jag ju själv tampas med andras fördomar, och jag försöker verkligen att tygla mina egna. Såklart att jag inte lyckas varje gång, men ja, jag är ändå nyfiken på vad du egentligen menar.
Och rörande mitt jobb... Där känns det verkligen inte som att du har läst speciellt mycket, eller så är det jag som inte har skrivit tillräckligt mycket.
Jag är bussförare just för att jag älskar att köra buss och har drömt om det ända sen de lägre tonåren. Jag vill absolut inte byta jobb och jag trivs verkligen på min arbetsplats.
Men ingen arbetsplats är ju den utopi den kan verka vara innan man väl är på den. Saker gnisslar i min tillvaro även här, och det måste jag ju få ta upp då, om det är just det som har tyngt mig under dagen.
Så, läser man min blogg och tolkar det som att jag är bitter, missnöjd och gnällig med/över mitt arbete - då har någonting verkligen brustit här i bloggen. Själv kan jag inte riktigt se ett sånt mönster när jag nu bläddrade bakåt . Men jag är ju å andra sidan jag (egot och huvudperson här), så jag ser ju inte bloggen med opartiska ögon.

Så, du anonyme - eller andra som tycker som du - ge mig gärna handfasta exempel på mitt missnöje och min fördomsfullhet, för det förstår jag inte riktigt.
Gällande egot är det ju lite trist att det uppfattas så, men som sagt, tanken med den här bloggen är att jag utgår från mig och min vardag.

***

Redan innan den där kommentaren hade jag tänkt skriva att jag har haft en underbar dag på jobbet, men nu känns det ju lite som att jag skriver det bara för att bevisa något. Så är det alltså inte, arbetsdagen har varit förträfflig!
Däremot har jag varit både glömsk och tidsoptimistisk, vilket inte riktigt är likt mig. Eller jo, glömskan kan jag nog inte förneka.
Imorse cyklade jag nämligen till jobbet i rätt god tid, som vanligt, men väl på plats insåg jag att jag hade glömt att fylla uniformsfickorna med allt som ska vara i dem. Plånbok (med körkort och färdskrivarkort), huvudströmbrytare och nycklar till rastlokaler - allt var kvar hemma. Och så kunde jag inte gärna ha det, så det var bara att cykla hem i något högre tempo, hämta allt och cykla tillbaka till garaget i ännu lite högre tempo.
Men jag hann, gott och väl.
På morgonen körde jag Rimbo-expressen, tomkörde till Rimbo, 647 till Norrtälje, 647 till Långsjöskolan i Rimbo och därifrån fick jag tomköra till Västertorp - något jag aldrig har gjort förut. Det var dock en kort och mysig tomkörningsväg. Och enkel, vilket gladde mitt lokalsinne.
Från Västertorp väntade en 647E mot Norrtälje, för den nyfikne.

Sen hade jag en tomkörning till och en 641:a från Hallstavik också, innan det blev rast.
Och det var på min rast som jag var lite väl tidsoptimistisk.
Såhär va:
Rasten var på ungefär en och en halv timme, så jag har alltså inte haft delat idag, i och med att rasten ska vara minst två timmar om tjänsten ska räknas som delad (såvitt jag har förstått det). Men jag tyckte ändå att det var rast nog att cykla hem istället för att häcka på garaget.
Hemma gjorde jag inte sakerna i den bästa av ordning, i och med att jag satte mig vid datorn först, sen packade inför fjällen och sist fixade mat. Så när maten var klar att börja inta, ja då var det ungefär 25 minuter till att jag skulle börja jobba igen. Och jag cyklar ju gärna iväg 20 minuter innan.
Således blev det att jag, dumt nog och av stressen, inte tuggade så ordentligt. Det resulterade förutom i att maten verkligen lade sig som en sten i magen, också i att jag var väldigt nära att sätta i halsen å det livsfarliga viset. Så då fick jag mig en tankeställare, kan man säga. Jag som bor ensam har ingen som kan göra en heimlich på mig, och det är ju inte säkert att jag skulle lyckas göra en på mig själv - inte ens genom att springa in med bröstet först i en dörrpost, så som jag har hört att man kan göra.
Så nej, det var inte mitt stoltaste ögonblick. Såna dumheter måste jag sluta med!

Eftermiddagen då, det var den som var fantastiskt. Det var så varmt och härligt i luften och folk var glada och trevliga (vilket jag ju faktiskt också är), så det var svårt att inte gilla läget då.
På en paus i Danderyd stod jag i min bussdörr och glassade i solen då temperaturen uppgick till hela 15 grader (i skuggan, får jag anta, för i solen var det hett):


Milda Matilda!

Nu är klockan mer än den borde, 18:49, och jag har alltså elva minuter på mig att få av uniformen, duscha och får på mig hemmakläder, innan Vem vet mest börjar. Men, jag är den snabbduschande sorten, så om jag bara kommer till att fritta ordet och publicera, så ska det inte vara några problem.
Just nu går det dock sakta i skrivandet, då det kliar så infernaliskt i mitt knä, skrivandet går således på halvfart då en hand är upptagen med att rafsa på kliet.
Men nu så:

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, mars 11, 2012

My long lost penpal

Nu är den här helgen snart förbi, men snart blir det ju ledigt igen! Jag jobbar ju nämligen bara måndag och tisdag och sen far jag till fjälls. Det kommer nog bli riktigt härligt!

Den här dagen började i princip med att jag förberedde middagen. Eller ja, lunchmiddagen får den väl kallas, då den intogs vid... 15-tiden, skulle jag uppskatta det till.
Jag hade ju nämligen mitt ex, som numera är en vän, på middag (lunchmiddag då!) här idag - och det var för övrigt första gången vi träffades på snart fyra år. När jag var på Popadelica med Tove i maj 2008 träffades vi, vilket jag trodde skulle vara den sista gången någonsin då i och med att avståndet mellan oss alltid har varit långt. Men nu bor han i Uppsala, och det är ju inte speciellt långt bort.

Vi började med en stadsvandring så att han fick återbekanta sig med Norrtälje. Den varade i en timme ungefär, och sen lagade jag mat lite snabbt. Det mesta var ju förberett, som sagt.
Vi åt och spelade sen diverse spel och hade allmänt trevligt.
Fast... lite stelt här och var, var det nog ändå. Det är lite skumt sådär med någon man har känt så fruktansvärt väl, sen har gjort allt för att glömma och gå vidare och till slut börjat spela betapet med varandra efter fyra år. Det går ju inte att falla tillbaka de fyra åren bara sådär, för vi har ju inte det vi hade då - och vi kommer inte att få det igen.
Men ja, trevligt ändå.

Nyss fick jag väldigt mothugg i min bostadsrättsförenings grupp på facebook, där det diskuteras huruvida bottenplanslägenheterna kan/får bygga ut sina uteplatser, varpå jag (som ende medlem i diskussionen -vad jag vet- som bor på övervåningen) inflikade att vi ju har blivit ombedda att sköta vädring av mattor och täcken på balkongerna, och att det kanske inte känns helt fräscht att ha en uteplats dom då täcker större yta än balkongen ovan, och sen undrade jag också om hur mycket mark det egentligen ingår till bottenplanslägenheterna.
Då rasade det in svar och jag kände mig lite ensam på min sida - men det känns som långt ifrån en grannfejd. Olika aspekter måste man väl väga in, innan större beslut fattas?

Imorgon ska jag köra en variant av en linje som jag aldrig har kört förut. 647 mot Rimbo som har ändhållplats Långsjöskolan istället för Rimbo station - så jag vet inte riktigt om det är meningen att jag kör till Rimbo station först och sen till skolan, eller om stationen helt sonika hoppas över?
För från Långsjöskolan ska jag sen tomköra till Västertorp - det har jag heller aldrig gjort - och därifrån köra en 647E till Norrtälje, och då går man ju in till Rimbo station, så det känns överflödigt att göra det på första turen.
Men se där, nu fick jag sms av Mattias i frågan (för jag skickade iväg frågan till honom för ett tag sen), och det är precis som jag tror. Direkt till skolan, inte till stationen.

Just det ja, det blev lite bråttom på slutet här hemma, att hinna iväg till bussen till Uppsala för Johans del. Jag följde ju med också, så att han inte skulle gå bort sig. Men tiden var rätt knapp, så jag ringde CTL och frågade om den 677:an skulle åtgå från stationen eller från garaget, i och med att det är mycket närmare till garaget hemifrån mig.
Svaret jag fick var lite tvetydigt. Först sa han garaget, men sen ändrade han sig till stationen. Jag frågade vilket vagnsnummer det gällde och fick till svar 7398.
När vi passerade garaget så såg jag att just 7398 stod där, redo att köra, så vi skyndade oss tid och tiggde till oss en sittplats av bäste Daniel, som var den som skulle köra. Han var inte svårflörtad.

Nu blir det allt lite Settlers, sen Äkta människor.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, mars 10, 2012

Euphoria

Ja, eufori hade utbrutit om Danny hade vunnit, för jag som inte har tittat något särskilt på melodifestivalens deltävlingar, svängde nu i finalen från att tycka Loreen var bäst, till att hålla på Danny. Men ack, den ständige tvåan slog till igen.

Imorse var jag uppe med tuppen, åtminstone nästan. Vid 7:30 klev jag upp och ganska omgående, men mer framåt 9-tiden kanske ändå, började jag städa lägenheten. Och ganska omgående efter det satte jag igång med träning, först styrka inomhus här hemma och sen gav jag mig ut och sprang Norrtälje runt. Ja, inte riktigt runt hela men jag var ändå lite här och där. En bit ut på banvallen - men det var för geggigt, så jag vände, en runda runt Vigelsjö, Esplanaden och Götgatan, ner mot Flygfältet (där min forne kollega Timo stod ute på balkongen just då, så jag växlade några ord med honom), runt en sväng i Kvisthamra, ner för Bergsbacken, Roslagsgatan fram, in mot Roden och därifrån Baldersgatan hem till Färsnagatan. Jag har inte mätt sträckan, men det var nog åtskilliga kilometer. Jag hoppas det i alla fall, i och med att det tog mig 54 minuter. Men av dessa sprang jag kanske 50, i och med pratavdrag och att jag fick stanna för rödljus och andra övergångsställen ett par gånger.
Jag får väl ta och mäta upp sträckan på jogg.se nu bara för att vara säker då, så nyfiken blev jag. Men det tar ju tid, så sänggången som jag längtar lite efter, blir lidande.
[tid passerar]
Men åh minsann, 10,28 km! Då var det ju över en mil! Fast... jag är inte riktigt säker på exakt hur långt ut på banvallen jag hann, innan jag vände på grund av geggan, så det är ju lite av en uppskattning. Men om jag tog ca en mil på 54 minuter med både pratstopp och andra (mer ofrivilliga) stopp, då blir det ju piece of cake att springa en mil på 50 minuter - vilket är Mattias mål och något han vill få hjälp av mig att klara.
I och för sig är kanske utmaningen att få honom att lyckas, men jag får väl ha honom på axlarna eller något, så han håller mitt tempo.
(viss ironi inblandat där, han väger ungefär 20-25 kilo mer än jag)


Och där har vi rundan!

Just det ja! Igår hände det förresten äntligen!
Jag fick min semesteransökan för de tre dagarna nästa vecka beviljad!
Så, jag som nu helt hade inställt mig på att jobba och vara hemma, kommer alltså istället att på onsdag resa iväg till Lofsdalen och ägna mig åt lite slalomåkning. Hurra!

Ordet är fritt, nu är det ditt.