onsdag, februari 29, 2012

Ner som en pannkaka

Idag, denna skottdag - som faktiskt är den fjärde årsdagen av min dopdag - har det varit en riktigt härlig vårdag, vädermässig.
Men, jag måste säga att jag i alla fall under första delen av dagen, har känt mig rätt nere. Jag vet inte vad det beror på... eller jo, men det tänker jag inte skriva om här, så vi får väl helt enkelt ge det vårdepressionsstämpeln.
Det är ju trist bara när vädret visar sig från sin bättre sida, och jag dessutom är ledig, att jag då ska känna så.
Men, till saken hör ju att det blev bättre sen. Jag är så trött på att mitt humör ska vara så pendlande, minsta lilla motgång får mig att sjunka, samtidigt som minsta lilla medgång inte är en säker väg upp igen. Fast "minsta lilla motgång", det låter ju kanske värre än hur jag egentligen menar. Det hela handlar om vad jag tror att folk tycker om mig, och det är ju helt värdelöst att hålla på att tänka på sånt egentligen. Jag bryr mig ju inte vad folk som jag inte känner tänker, det ska ju klargöras, men det är folk i min närhet som jag ibland känner mig sviken av, eller snarare får känslan att de kanske är besvikna på mig. Hrm.
Sak samma. Det vände som sagt, och dagen kändes efter en solskenspromenad, ganska mycket bättre.

Men igår hände här stordåd! Jag har ju emellanåt, då jag kör buss, provat hur länge jag kan hålla andan och då kommit upp i 2:37 (två minuter och trettiosju sekunder), något som jag sen inte trodde att jag skulle kunna slå, för det har efter dess varit kämpigt bara att komma upp i två minuter. Men igår, när jag låg i soffan och slötittade på Veckans brott, då kom jag upp i 3:03! Alltså i klartext: tre minuter och tre sekunder! Är inte det lång tid att hålla andan, så säg?
Det var så... ovanligt, för när jag tittade på mitt tidtagarur och såg att det hade gått två minuter, ja just då kändes det inte jobbigt alls. Och när 2:37 passerade, det var väl ungefär då som andningsreflexen väldigt gärna ville börja jobba igen, men då var det ju bara 27 sekunder kvar att passera tre minuter, och det ville jag ju då när det gick så bra - och jag lyckades!

Skottdag är det ju idag, och det är inte bara dagen då kvinnor får fria (fast det tycker jag ju att de får året runt), det är också min dopdag som jag nämnde i början. För det var just på skottdagen 1996 (ja, samma år som jag skulle fylla tio), döptes tillsammans med min lillasyster. Anledningen till att det blev dubbeldop trots vår åldersskillnad på nio år, var väl att vår far inte jobbade inom kyrkan då jag föddes, men att han gjorde det då min syster föddes och det inte riktigt var passande med en kyrkovaktmästare med odöpta barn. Det är så jag har förstått det i alla fall.
Men fjärde årsdagen säger jag... Men jag har inte tänkt på hur många år sen det är på riktigt. 16 år sen? Herregud vad tiden går!

Imorgon är det således första mars och då börjar det nya schemat gälla. Det ser jag fram emot, för det kommer innebära färre delade tjänster inne på Karlavägen (eller Stockholm eller tekniska, jag tror att jag här kallar delningarna för alla dessa platser, men jag menar samma sak) - jag kommer faktiskt ha färre delningar totalt sett, för även om det är en delad grupp, så kommer jag vissa dagar att ha mera normala dagar än nu. Det ska bli skönt!
Och redan imorgon ska jag köra en gammal favoritlinje som jag inte har kört överhuvudtaget sen jag började på den grupp som jag alltså fram till och med idag har suttit på - 645:an som går förbi Drottningdal där jag är uppvuxen och dessutom har jobbat, flera år efter att jag flyttade därifrån. Synd bara att det är de två sista turerna, jag skulle egentligen vilja köra de mellersta turerna, men ja, man kan inte få allt.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, februari 28, 2012

Gammal tvåa

Jag sökte på ordet "snödriva" i här i bloggen, för jag visste att det skulle leda mig till inlägget jag letade efter, det där jag skrev ner några mail som jag skickade till mig själv. Jag gjorde ju så då, och alltså... min humor är verkligen min humor. När jag läste dem nu, för det var ju det jag var sugen på i och med att jag bara mindes den sista, så skrattade jag åter högt.
Men visst, det är väldigt låg nivå emellanåt, och anspelar på både det ena och andra här och där, men likväl - jag har roligt, och det är huvudsaken:

Hej igen

Nu var det ett tag sen sist. Hur är allt med dig? Blommar dalen ännu? Har trasten valsat in hummergodset via butelj? Går gåsen baklänges i motvind?

Frågorna är många, svaren ger du som tävlar. Det här är Jeopardy!

---

Michael

Har du varit med om jobbiga kärlekspar i taxin?

- eh, ja deeeh, de hånglah och kysser konstigt. taffsa och hoppa på varandra, men det låter inte.

---

Anonns

Du kan ju fasen inte ens stava till migränborttagningsförmågerundfaktorssekvens!

---

Bankdirektör

Du högborne, illrådige välgörare, när ska du göra bot och bräcka min spräckta gäckande späck?

---

Ibland får jag känslan...

av att min dvd-spelare räcker ut tungan åt mig. Har ni symaskiner? Trådlösa?

- NEJ!

---

Sodomi

- Ett resultat av den pågående krisen.

---

Jävla folk

Och jävla mig själv, gah, det var ett irriterat bad idag.

---

Allting börjar hemifrån

Men baske mig inte att byta torkarblad

---

Ögonblick i baren

... när den här firmafesten började kännas som en brödborg i dricksglas. Hualigen.

---

Mission

Ja min livsmission verkar vara att finna meningen med livet.

Åh, tjena så unik jag är.

---

tavla

Ja, ja, kom inte och säg att du har ramat in sexbilder du själv har tagit nu igen?!

- jo, fast sex bilder och två har Tove tagit.

---

Special feature

Idag gästas vi av ingen mindre än den forne legendare, Hybris Lillkompa, som ska guida oss genom liv och stress, apelsin och press.

---

Var står du politiskt?

Kom inte och säg "mitti"! Det är ju så jävla parodiskt att jag måste filma dig i så fall, till dokumentären
"King of the hillbilly loosers"

---

rost

Nej, det är ju frost... eller vänta! Fasen, det var ju rost här på backen!

---

ANNONS: 2 miljader ton blodpuddingar GRATIS!

Nu får du 2 miljarder ton blodpuddingar HELT GRATIS* av Grynte Grusad Gris AB när du skickar ett sms med ordet STARTBLOD till 72971. Då kommer Grynte Grusad Gris AB att börja leverera ett ton blodpudding var femtonde minut HELT GRATIS. Detta erbjudande får du bara inte missa!






* endast lastbilsframkörningsavgift tillkommer.

---

PizzA

Ja visst, idag blev det PizzA, med stor A för att markera uppgången i pris.

Meza Luna.

---

lusta

eller gasa?

- Hrm, jag gasar dem nog! viskade Hitler i komradion efter att ha läst Goebbels förslag.

---

Sommarkväll på Österlen

Nej vänta, senaste nytt, Västerlen är det! Eller, nu får jag nya order i min hörsnäcka,
Lena Ben är det!

---

Tradition i släkten

- Pappa, nu gömde mamma mina påskägg i blusen igen!

- Se så, leta nu och sluta gny.

---

hej du sköna dam vill du sova breve mig? o.O

Vadå breve? Som ett breve på posten eller?

- Jag är för fan inget jävla frimärke du kan slicka hejvilt på!

---

pörr

Robert pratar pörr med mig. Och pengar.

Martin Timell rasar:
"Pörr och pengar, det är det enda som driver samhället framåt numer! Vart tog den hederliga gamla arbetsmoralen och kämparglöden vägen?"

---

Ringbell

Jaså, IKEA har allt, men var fasen är dörrklockorna? Och dörrhackspettarna? Är det ekologi det eller? KYSS MIG I RÖVEN!

---

Leaving on a mayday

Mayday mayday! June is comming!

---

Pågick

Vad pågick egentligen, frågar Ferdinand förbryllat när kofångaren kommer och puttas.

---

Kvinnan i snödrivan:

"Du är gripen för brott"!

---

Jag borde börja maila mig själv igen, helt enkelt.

Ordet är fortfarande fritt och ditt.

Something's lost and nothing's gained

Mina känslor åker lite av berg-och-dalbana. En liten, för barn.

Igår blev jag uppringd av Agata från jobbet, som undrade om jag kunde tänka mig att byta fridag den här veckan - jag skulle ju egentligen ha varit ledig idag och jobbat imorgon. Hon ville att jag istället skulle jobba idag och vara ledig imorgon, men då inte ha samma korta eftermiddagstjänst idag då som jag egentligen skulle ha haft imorgon. Nej, det var en vanlig tjänst som hängde, en tidig heldag.
Efter viss förhandling om övertidsersättning fick hon ett jakande svar från mig, men bedyrade att hon med all säkerhet kommer bli halshuggen av någon uppifrån om de får se hur många övertidstimmar jag fick. Det betvivlar jag, i och med att Mattias stod i min buss och pratade i förra veckan då hon ringde och jag hörde precis hur han förhandlade också - så det var knappast första gången det hände.
Men det är klart, lite jargong kan ju vara kul!

Den nya tjänsten hade arbetstid 4:10-13:16, så det var ju tidig start så det förslog. Annars börjar ju min tidigaste tjänst, som jag haft på gruppen jag nu har jobbat klart på, 4:28 och den har jag haft en gång per åtta veckor, liksom tvåan som startar 4:46 (om jag inte minns fel). I övrigt på dessa åtta veckor börjar jag aldrig före 5:00.
Så, klockan ställdes. Och jag vaknade faktiskt två minuter före att den brann av, så jag hann föreviga när den skulle ha gjort just det:


God morgon!

Jag är ju allt som oftast på jobbet tidigare än jag börjar, så nu var jag först på bygget av förarna. Däremot stod en servicehall-kille osynligt inne i fikarummet, så jag gick nästan in i honom och fick hjärtat i halsgropen när jag såg att det var en människa där. Men hade jag bara tittat noga (på NOGA, bussförarskämt), så var han inte speciellt osynlig. Han hade ju varselkläder, dessutom.


Dags att göra möda för lönen!

Arbetsdagen förflöt väl ut, även om jag efter den lilla stadsbussvängen jag startade med, bara körde 676:or fram och tillbaka à totalt sex turer.
Som alltid när jag kliver upp tidigare än fyra, så kändes huvudet emellanåt inte riktigt som att det var mitt. Det handlar alltså inte om att ögonlocken blir blytunga och vill falla ner lite hippt som happt, utan mer att huvudet känns som en trögflytande massa.

När jag tidsreglerade på tekniska såg jag en reklamskylt som jag störde mig på:


"Någonstans på jorden är det alltid skördetid"

Alltså. Det känns inte som att att den där kampanjen ingår i någon klimatsmart satsning. Jag menar, gång på gång får vi som konsumenter höra att det smartaste man kan göra för miljön då man handlar, är att köpa närproducerade säsongsvaror - den här skylten uppmanar oss ju att göra tvärtom (eller att inte bry oss).
Det stör mig!

Igår hände det förresten. Daniel, den göteborgske, bröt sin tystnad.
Det han sa var dock rätt intetsägande, det rätade inte ut mina frågetecken och skapade ingen större förståelse, så jag hoppas på ett svar på svaret (som för övrigt var ett svar).

Nu ska jag laga middag. Quornfiléer, vilket jag egentligen är måttligt sugen på. Quorn är ju en bra produkt, men jag tror den passar sig bättre i andra former än filé. Första gången jag åt det tyckte jag ju att det var gott, men nu är jag inte fullt lite begeistrad.
Hur går det då med vardagsvegetarianismen, undrar du?
Jovars, eller njavars. Jag har ju dragit ner på köttkonsumtionen radikalt, så det är ju bra, men renodlat vegetariskt måndag-fredag är det inte. Nu har jag påläggsskinka på frukostsmörgåsen igen, visserligen för att jag hade ett paket i frysen som ju någon gång måste ätas upp, men det är ju onekligen godare med både skinka och ost istället för bara ost.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, februari 27, 2012

Utsikt & insikt

När en attraktion övergår i en riktig förälskelse kan inte vara vid något annat tillfälle än då personen i fråga finns i ens tankar mer eller mindre konstant, i såväl vaket som sovande tillstånd. Det tror jag bestämt.

Och därmed började jag med klokskapsorden, så nu är de avklarade för idag. För hela veckan, kanske rentav? Ja, jag har ju inte riktigt den typen av ordning, att jag kommer med klokskap på regelbunden basis. Men det händer ju att jag tänker till ibland.

Nu är det sportlov och det betyder att skolturer inte körs, i alla fall inte på min tjänstegrupp och därmed bestod min arbetsdag i att strax efter fem imorse, tomköra till Hallstavik, köra 643 med två passagerare till Älmsta, köra 643 med två passagerare (inte samma) till Hallstavik (nu via Gässvik) och sen tomköra till Norrtälje och sluta för dagen.
Känns inte helt meningsfullt att tomköra så många mil när det är så få som åker med. För det måste vara längre mellan Hallstavik och Norrtälje än det är mellan Hallstavik och Älmsta.

Hur som helst, efter arbetsdagen, som då slutade strax efter klockan 8:00, så cyklade jag till Harsjövägen - och fy satan i hela vida världen så kallt det var! Jag trodde nästan att jag skulle få förfrysningsskador i ansiktet, för det gjorde riktigt ont i ansiktet. Men det slapp jag.
Där pussade jag på Herbert och tränade.
När jag sen cyklade hem, drygt två timmar efter att jag hade cyklat dit, ja då var det ju desto behagligare väder.
När jag sen cyklade med återvinningssopor och sen till Coop för att handla, ja då var det ju rentav för varmt för både mössa och halsduk.

Hemma sen kånkade jag ut skrivbordsstolen på min möbellösa balkong och satt där och solade och läste lite om vartannat, men jag blev snabbt väldigt trött och försökte då sova lite, sittandes.
Det gick ju inget vidare, så då tänkte jag att jag ju måste prova att ligga även på detta balkonggolv, så som jag så ofta gjorde på Flygfältet (alltså direkt på golvet utan madrasser och underlag), och ja, det gick faktiskt an - men tyvärr så skuggade ju balkongspjälorna där, så det var inte alls lika skönt där.
Istället gick jag in och lade mig i soffan och kom då att fundera över begreppet tidsfönster. Jag är inte helt säker på om det används så mycket på svenska, men visst har man väl hört "there is a small window..." osv, gällande tid? Jag funderade väl inte så mycket kring vad det betyder, det var snarare att det slog mig att jag förstod var det var, trots att jag aldrig riktigt har ägnat det en tanke förut. Uttrycker jag mig klart? Troligen inte.
Hur som helst, så låg jag där i soffan och hade solen behagligt i ansiktet - men det varade ju inte så länge (inte på grund av moln, utan på grund av jordens rotation), och där har vi det ju:



Det är klart att det här läget inte varar så länge

Jag somnade dock aldrig, så den här kvällen blir nog inte så lång. Den skulle ju annars kunna bli det, i och med att jag är ledig imorgon (och börjar igen först 14:41 på onsdag).

Nu har jag en bakpotatis på...bakning. En potatis på bakning, kanske. En stor.
Ja, jag åt ju det helt nyligen, men jag hade köpt två bakpotatisar den gången, då det var samma dag som Mattias skulle hem hit och jag inte visste om han förväntade sig lunch eller inte - han har ju pratat om att han ville äta lunch här, apropå de bilder på mat som jag har lagt upp på facebook. Men han var i och med nattjobb relativt nyvaken och hade massa gröt i magen då, så det var aldrig aktuellt.
Således: bakpotatis på menyn.
Men det dör jag inte av! Tvärtom. Fast, jag brände mig ju i munnen när det begav sig sist. Det kanske jag kan undvika nu? Får blåsa jättemycket på varje tugga innan den blir just en tugga.

För övrigt blev veckans veckohandling den mest blygsamma i mannaminne, då jag har matplanerat nästan uteslutande från sånt som finns i frysen. Så en halv kasse fick jag ihop, till summan av 113,79 kronor. Fast då hade jag ett pantkvitto à 42 kronor också.
Jag gillar att även burkar ger en krona nu, för även om burken då är dyrare vid själva inköpet, så krävs det färre för att få ihop i alla fall en relativ summa, när det ska pantas.

Jag arbetar just nu på att nyttja mina två sista biobiljetter, de som jag har fått för strålande insatser på jobbet, så jag hoppas att de kommer till användning nu i dagarna. Jag måste använda dem innan sista mars hur som helst, så annars får det bli rätt snart ändå. Men jag hoppas att jag får napp på biljett två så att de förbrukas nu i veckan.

Hur är det förresten att börja en mening med 'men'? Det tycker jag egentligen inte är riktigt korrekt i skriftspråk, men jag märker ju att jag gör det själv titt som tätt. Skumläste du nyss och läser mer ordentligt nu, så var det alltså så att jag började sista meningen i stycket ovan, med just ett 'men'.
Men jag kan ju omformulera:
Jag hoppas att jag får napp på biljett två så att de förbrukas nu i veckan.

Ironin är mitt svärd, inte undra på att järn heter iron på engelska.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, februari 26, 2012

You're the storm that I believe in

Vilken fin dag det har varit idag!
Jag blev smått lycklig när jag hade klarat av de allra tidigaste körningarna idag och solen sken, vägen var torr, bussen var varm och radion hade mottagning hela vägen till Åkersberga. Då kände jag att det är så bussförarlivet ska vara! Därtill fick jag i samma veva mms från Mattias som skickade en bild på ett legobygge och det blev också bestämt med Gustaf att han med familj skulle komma och hälsa på mig efter arbetsdagen, så ja, det var ju bara trevligheter denna dag!

Gustafs barn tyckte mina legofordon var rätt roliga - framför allt roliga att modifiera, så jag har suttit och återställt dem nu. Men det gick väldigt bra, alla delar fanns kvar! Annars vet jag ju hur lätt smågrejer kan slinka ner i fickan när man är i 3-5-årsåldern (jag själv har kommit hem med en och annan legobit som inte var min, när jag var i den åldern), men som sagt, allt verkar vara i sin ordning.
Däremot har ungefär varenda låda jag har i mitt hem öppnats och undersökts, sängen har hoppats i och hela barn har försvunnit in under mattor.
Det är så härligt med barn! Nästa projekt blir väl att få hit Mattias med son.
Det ska ju förresten sägas också, att träffa Gustaf och Carola var också trevligt. De hade med sig fika i överflöd, i och med att jag inte har kunnat följa söndagstraditionen som innebär veckohandling, i och med att jag började jobba 6:17 imorse.

Så den här veckan har ju faktiskt inte mindre än tre kollegor vid separata tillfällen, varit och hälsat på mig. Jag har alltså varit socialare än någonsin, nästan.
I... tisdags(?) var Mattias här (du får väl bläddra i bloggen för exakt dagsangivelse), på onsdagen åt Daniel lunch här och så idag fika med Gustaf och bifogad familj. Den yngste av Gustafs barn är inte äldre än fyra veckor, och honom fick jag ha i famnen en stund. Rackarns mysigt! Bebisföräldrar är så generösa och lånar ut det mest värdefulla de har, det är så fint.

Veckan som nu står på tur, blir av den skönare sorten. Dels är jag ledig mitt i veckan i och med att jag jobbade helg nu, sen har jag ledig helg också. Därtill blir det schemaskifte mitt i veckan, så jag slipper helt att ha delat på tekniska, får 3/4 korta tjänster och en innehåller två varv på den saknade linje 645 som passerar Drottningdal där jag är uppvuxen och dessutom jobbade på förskola efter min flytt därifrån. Den har jag inte kört på... ja, det är nog snudd på ett år sen, skulle jag tro. Men nu ligger den fast i min nya grupp, så jag kommer köra den vid två tillfällen en dag var sjätte vecka, plus någon helg. Inte massor, men alltid något.
Vad det sociala livet kommer bestå i vet jag inte, men förmodligen blir det i alla fall något.

Tv-kvällen hägrar nu. Först Landet runt (pensionärsvarning måhända), sen Madagaskar, en timmes hål och sist Äkta människor. Mycket nöje!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, februari 25, 2012

Storkovan

Det är helt lagom att slå på tv:n klockan 21:16 en lördagkväll om man bara är måttligt intresserad av Melodifestivalen, för nu fick jag bara se vilka som gick vidare. Fast jag vet inte om jag tycker att jag hör något särskilt fantastiskt.

Nej, den här kvällen har jag ägnat åt så väl familje- som släktmys. Släkten bestod i och för sig inte av fler än en person, men det var ingen mindre än min farbror Peder, och det är inte fy skam.
Vi åt god middag och spelade kort, sjuan - och jag vann! Jag vann ruskigt stort dessutom, så det var ju riktigt kul!

Arbetsdagen, för en sån har det ju varit, har varken haft toppar eller dalar, utan hållit sig på en väldigt jämn linje. 676, 676, 676, 676, 656 och 656, så varierad har dagen varit. Imorgon är det bättre - fast tidigare, för då får jag se både Rimbo, Rådmansö, Solbacka och Åkersberga - men inte Stockholm. Och det är ju onekligen rätt skönt med ett avbrott från 676:an och E18.

När jag har kört nu så har en fundering dykt upp hos mig. Om lilla prinsessan Estelle Silvia Ewa Mary hade valt att ligga kvar en vecka i sin mammas mage - vad hade hänt då med flaggdag och Sollidenfirande? För jag menar, då hade hon ju fötts på skottdagen. Vad säger successionordningen och alla strikta regler om att skjuta på en (blivande) kronprinsessfödelsedag? Eller skulle det bara firas och flaggas vart fjärde år? Tål att tänkas på!
Gällande hennes namn förresten, som är så omdebatterade, så tycker jag att det är lite fjantigt att tycka att det inte är kungliga namn - det blir ju kungliga namn nu. Så enkelt är det med den saken, vill jag mena.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, februari 24, 2012

Vinst och förlust

Imorse hände det igen.
Jag försov mig! Jag fattar inte hur det har gått till, för jag vet att jag ställde alarmet igår, kommer såväl ihåg att jag gjorde det redan i vardagsrummet, men jag måste väl ha stängt av det i sömnen.
För först vaknade jag strax efter 5:00 och i och med att jag skulle kliva upp 5:50 så valde jag att somna om. Nästa gång vaknade jag 6:26.
Jag började jobba 6:43 och jag lyckades faktiskt vara på plats på jobbet strax innan det, så du kan ju enkelt räkna ut vilket tempo morgonen gick i, här hemma. Och att alla morgonrutiner inte hanns med, helt klart. Ingen frukost, till exempel. Tandborstning däremot, då ska jag ha ännu mindre tid på mig, om jag ska skippa det.

Känslan i kroppen efter en sån start, ja den tror jag är bekant för de flesta som har varit med om det. Det är långt ifrån skönt, jag kände mig nyvaken väldigt mycket längre än jag brukar, och hela kroppen blev stel om öm.
Som tur var - tur som en tok, rent av, så var det just idag frukost på garaget, så jag hann breda mig en smörgås att ta med och sen äta på min första lilla paus. Magen hade vrålat av ilska annars.

Om arbetsdagen finns inte så mycket mer att säga än att jag blev lite paff när jag kom in i rastlokalen på Karlavägen och den först såg till synes tom ut - men när jag kom in i köket så satt hela (tre av fyra i alla fall) gruppchefsstaben där och jobbade! Snopet.
Jag bytte några ord med dem, sen gick jag och lade mig.

Sömn (ytlig och kort), mat och promenad i Lill-Jansskogen samt inklivande i Amnesty bestod resten av rasten i, resten av rasten som jag inte tänkte nämna mer än så alltså.
Eller ja, jag får väl utveckla Amnesty lite då. En tjej hoppade på mig och tyckte att jag skulle gå med, och till hennes förvåning gjorde jag det.

Sen satt jag i min buss och häckade, men jag blev inte ensam, för Mattias kom och höll mig sällskap sen!
Det känns verkligen som att vi har börjat bygga upp en vänskap utöver det kollegiala och det glädjer mig så! Vi sms:ar som aldrig förr och har ju träffats hela två gånger den här veckan nu, så ja, det känns helt klart som en utveckling. Åt rätt håll.

En vän som däremot är förlorad är Daniel. Daniel i Göteborg alltså, inte kollegan. Jag har skrivit ett mail till honom, som jag vet att han har läst, där jag verkligen bad honom att åtminstone säga att han inte vill ha någon kontakt (fast jag egentligen inte kan förstå varför det har kommit som en blixt från klar himmel) - men han fortsatte att ignorera mig.
Jag fattar inte vad det är för människa som gör så! Och han är ju tydligen inte ensam heller. Min äldste mailvän (hon i sig är yngre än jag, men vår mailkorrespondens är den äldsta jag har), berättade att hennes pojkvän precis har gjort slut på samma sätt. Han sa ingenting, slutade bara svara och blockerade henne på alla möjliga blockeringssätt.
Vad är det för fel på folk?!
Vad är man egentligen för människa om man så totalt struntar i andra människors känslor? Helt jävla hänsynslös. Något måste ju vara fel i huvudet då alltså... blev dessa människor tappade som barn?
Jag överdriver kanske, men överreagerar knappast. Jag har sagt det förr och jag säger det igen - har man byggt upp någon sorts relation till någon, en positiv sådan, men den behöver ju inte vara kärleksladdad för det - så är det så oerhört fult att plötsligt bara behandla den människan som luft. Obeskrivligt fult, för fult är inte ett ord som ens nära nog beskriver det på ett ärligt sätt.

Men det jag förlorar i Daniel vinner jag i Mattias just nu, känns det som.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, februari 23, 2012

Plåtnicklas

Efter två dagar av förmiddagssocialiserande (eller ja, mer runt själva middagen, sett till att middag när man talar om för- och eftermiddag ju är klockan 12 - men vem äter middag klockan 12? Då är det ju lunchtid), ja efter två såna dagar där jag har umgåtts med folk jag tycker om, så känner jag mig den här lediga halvdagen (eller halvlediga heldagen, snarare), lite uttråkad och ensam.
Daniel hörde i och för sig av sig och undrade om jag ville äta lunch med honom även idag - vilket ju hade varit jättetrevligt, om det inte vore för det faktum att jag just hade ätit brunch och inte tänkte äta mer (än en banan) förrän efter jobbet ikväll.
Och då måste jag laga mat också, så att jag får en matlåda till morgondagens långrast på Karlavägen.

Men alltså, imorgon då så jobbar jag från 6:43 till 20:10 och har rast mellan 11:16-15:51, och sett till hur utdragen själva arbetsdagen är, så borde jag ju egentligen ha både lunch och middag med mig. Men det har jag aldrig och efter långrasten så finns det inte tid att äta något mer, annat än något snabbt som inte behöver värmas.
Således brukar jag ha mat och banan med mig, men nu har jag bara en banan kvar och den kommer jag äta om bara en liten stund, så imorgon blir jag bananlös.

Tydligen har det ju fötts en liten prinsessa idag, och tydligen var det alldeles nyss andra gången i min bloggs historia som jag skrev ordet prinsessa i ett inlägg. På skoj sökte jag just på det ordet och fick bara fram det här inlägget, skrivet på min 23-årsdag faktiskt. Min födelsedag då, en blivande drottnings idag.
Men jag är ju inte så väldans begeistrad över denna födsel. Visst, kul för Daniel och Victoria (och lite kul att det blev en flicka så att nu två drottningar står på tur om vi inte kan tänka oss att bli en republik innan dess då).

Det var ju en hel del takras igår, vilket jag nog nämnde. Idag när jag öppnade min dörr, så såg jag att det låg en bit plåt där på terrassgolvet. Såg ut att komma från stuprännan, men stuprännan såg å andra sidan oskadad ut.


Vad?

Ja, jag vet ju alltså inte vad det är, då jag är väldigt dålig på både husbyggen och stuprännor, men min magkänsla säger mig ju ändå att det inte är helt bra om det lossnar delar från taket första gången det rasar ner snö.
Jag ringde således till Bokloks kundservice och anmälde det, så nu ska någon servicegrupp komma och titta på det.

Nej men nu ska jag allt ta mig en dusch, sen dra på uniformen och glatt trampa iväg till jobbet för att köra till och från Vätö och till och från Stockholm. Jag längtar faktiskt lite, trots att jag körde så sent som i förrgår. Känns som att jag är inne i ett lite positivt flöde nu, arbetsmässigt.
Men imorgon är det ju som sagt delat i Stockholm, då är jag kanske inte lika positiv längre. Man får ta tillvara på tillfällena när det bjuds, dock.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, februari 22, 2012

Lediga dag, ljuva dag, halkiga dag!

Ja, det är ju en ledig dag idag, men min sovmorgon bröts abrupt av ett sms som trillade in 7:04. Daniel undrade om vi kunde skjuta fram våra lunchplaner från 11:30 till 12:15. Och jag får ju skylla mig själv som sover med oavstängd (påsatt?) mobil, men när jag sen var på plats vid Pizzeria Knuten 12:15 efter att ha åkt skridskor dit, mer eller mindre, ja, då fick jag ett sms om att han skulle komma om fem minuter - vilket visade sig betyda femton minuter. Ack, ack - tidsoptimist till vän där. Men jag gillar honom ändå! Och trevligt att träffas var det förstås, för det var ju länge sen nu. Men i och med att vi åter är kollegor, så lär vi ju springa på varandra lite oftare framöver. Det hoppas jag i alla fall, men man vet aldrig. Christoffer och jag är också kollegor, men honom träffar jag sällsynt sällan.

Det var som sagt trevligt att träffas och i och med att det var mycket folk där på Knuten, så tog vi med oss maten hem till mig. Jag, som åt bakad potatis igår och därmed (mer eller mindre givet) brände mig i munnen, hade lite halvdåligt bordsskick och spottade rätt som det var rakt ut, då jag åter brände mig där jag redan hade bränt. Inte så fint, men fasen så ont det gjorde!
Förresten så glömde jag ju att lägga upp bilden på min bakade potatis igår, för en sån tog jag förstås:


Hetpotatis!

Jag tog ju även bild på mig själv då jag kände mig ovanligt snygg, vilket jag skrev om, men där resultatet på skärmen blev lite väl påsiga ögon. En retuschering senare har jag inte påsar under ögonen, men däremot ser det tämligen misslyckat ut då ena ögat är suddigt i nederkant - men det är kameran och inte redigeringen, för så ser jag ut även på originalet.


På den 9 227:e levandsdagen

Utöver umgänget med Daniel, för han stannade en stund efter att maten var uppäten, så har jag inte gjort många knyck. Jag har gjort klart min "episka" skiva, men jag är osäker på om jag är helt nöjd med den. Jag misstänker starkt att jag inte tänkte fram alla låtar jag borde ha tänkt fram, och istället nöjde mig med en del halvdana här och där. Men men, jag ska ju inte låta den gå på repeat dygnet runt, så det får gå.
Sen har jag även börjat spela Settlers III lite igen, något jag trodde inte var så länge sen sist - men när jag sparade, så såg jag att alla sparfiler var från 2010! Över ett år sen alltså, det trodde jag inte.
Men jag stängde av nu när Egyptierna invaderade mig då jag hade invaderat... ja, faktiskt egyptierna (men en annan klan), och därmed inte hade något försvar. Dum strategi, för jag förlorade, kort och gott. Ja, inte allt - men jag stängde ju av när jag insåg att det höll på att gå åt skogen. Den feges strategi, så att säga.
Fast jag ska nog göra om och göra rätt, mycket snart.

Nu sitter jag här med en distinkt känsla av att det var något mer jag hade tänkt skriva, men jag kommer inte alls på vad.

Så jag får väl rabbla på med lite annat.
Jag är glad att jag har ledig dag idag, för halkan är ju tydligen inte nådig denna dag. Alltså, bara att gå till pizzerian var ju ett äventyr, för dels var det snorhalt på isen, men också där asfalten hade kommit fram och låg och såg isfri, men blöt ut - där var det också snorhalt!
Jag kliver inte på förrän imorgon eftermiddag, 14:45 kör jag till Vätö som första tur, och då hoppas jag att halkbekämpning och väder har gjort det mindre halt.
Det är dock inte helt riskfritt att vara hemma heller, för här rasar snön ner för taken i parti och minut, och var jag än går utanför huset, så har jag tak som lutar mot mig. Längsmed hela trappan upp, vid min ytterdörr och på balkongen på andra sidan. Förhoppningsvis har det mesta trillat ner snart, så många gånger som jag har hört det mullrande kana ner-ljudet.

Jag är törstig. Mer eller mindre konstant just nu. Det brukar vara ett tecken på förkylning, men jag känner (prisa gudarna!) inte en tillstymmelse till irritation i halsen eller snuva på annat vis, så jag vet inte vad det är frågan om riktigt. Vätskebrist? För mycket salt i maten? Nej, nu ska jag allt hämta ett stort glas vatten att ha vid sidan av mig, när jag återvänder till Settlers.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, februari 21, 2012

Episkt

Arbetsdagen idag var av den korta och bättre sorten; Ellan (på Singö) tur och retur. Jag har ju skrivit det här flera gånger förr, att det har varit min favorittjänst, men att den på sistone har fallerat lite. Jag har fått dåliga bussar, det har inte funnits något vatten i pauslokalen vid Ellan, trevligt folk som brukar åka med har inte åkt med på jättelänge, kollegor och trafikledning förstår inte att det är bättre att den andra 637:a som avgår tre minuter efter mig från Älmsta, är bättre lämpad att invänta 643 från Hallstavik och så vidare.
Idag var det sista gången jag körde den turen. Alltså, jag kommer att köra själva linjen även på min nya grupp, men jag tror att det bara blir någon gång på helgen och då alltså inte den första avgången från Norrtälje. Det kändes dock idag som att jag avslutade med flaggan i topp! Visst, jag fick en 55-vagn vars FM-radio dog efter Svanberga och som heller inte hade annan belysning än de vanliga lysrören i taket, så jag var tvungen att ha mer eller mindre full belysning på, till de stackare som åkte ut åt Singöhållet 5:25 från stationen. Hua.
Men jag höll humöret osedvanligt högt, i synnerhet på tillbakaturen. Det fanns vatten i pauslokalen, så jag kunde denna gång både tvätta händer och spola ner det jag hållit inom mig och alla såna människor som jag tyckte borde åka med, åkte med!
Dessutom gick det osedvanligt fort till Älmsta. Alltså, inte olagligt fort utan bara allmänt smidigt. För första gången kom jag dit före både 636 och 636X (den som sen blir den andra 637:an) - och såklart före även 643. Därmed fick jag på passagerare som normalt annars kliver på 636:an i och med att den brukar vara före mig, och då blev bussen fullsatt. Fullsatta bussar tycker jag om! Då känns det att jag gör nytta.

När arbetsdagen sen var slut så cyklade jag till Coop för att handla lite jag glömde i söndags - och vem satt i kassan, om inte min favoritkassör? Vi växlade ganska många mer ord än bara "var det bra så?" och "jatack". Trevligt! Honom ska jag allt försöka prata lite mer med för varje gång känner jag, det känns som att vi är lite av samma sort, servicemässigt. Jag tycker om att ta hand om mina passagerare och de uppskattar ju mig, får jag höra rätt ofta. Han verkar ha samma inställning till sina kunder.

Därefter cyklade jag hem och försökte sova lite, men det gick lite sisådär. Istället duschade jag och kände mig sen osedvanligt snygg - men det ville inte göra sig på bild hur jag än försökte. Snudd på märklig känsla, när jag en sak i spegeln och kameran sen visar en helt annan bild. Helt och helt - det förstår ju till och med du, att det inte var någon annan människa, men ljuset föll sig helt fel, så jag såg ut som sju svåra år ungefär. Jag gav upp med fotograferandet och bakade istället en bärpaj. Det har jag nog aldrig gjort förut, inte i mitt eget hushåll i alla fall. Därför var jag lite osäker på om den verkligen var bra eller inte, då den togs ur ugnen.

Sen kom Mattias. Jag hade faktiskt, dumt nog, en känsla av att han inte skulle komma - förmodligen ett resultat av göteborgssveket (som är långt ifrån den enda gång då jag har bestämt träff med någon då bara jag sen har dykt upp). Men kompiskollegor kan man lita på!
Det var riktigt trevligt, om än att det lyste igenom att han inte är helt glad just nu. Och det får jag ju förstå. Han uppskattade både lägenhet och paj, åtminstone som han sa. Men han skrev ett sms sen också och befäste det än mer; "Tack för filat Fredrik, det var skit god paj! Du bodde riktigt fint tyckte jag! Jag ska nog satsa på Färsna ;) kram på dig" (exakt citerat, med T9-fel och särskrivning) - så det var nog faktiskt så att han gillade både lägenhet och paj.
Jag vet inte om jag har skrivit det förut, men han är ju intresserad av att flytta till BoKloks nya lägenheter som ska byggas granne med min, så han var ju intresserad av lägenheten ur den aspekten - liksom det förvisso alltid är kul att se hur folk bor.

När han sen hade åkt så sken solen och det var plusgrader som aldrig förr, aldrig förr 2012 i alla fall, så jag bestämde mig för att ta en promenad. En promenad utan plånbok tänkte jag, för vad skulle jag möjligen vilja köpa?
Men så gick jag förbi Blomsterlandet och kom på att det nu ju äntligen är väder nog att våga köpa lite nya krukväxter! Jag har ju fått kasta växt efter växt på sistone, men inte vågat köpa nya i och med att jag inte tror att de skulle överleva cykelturen hem, men nu så! Men, då var det bara att vända om, hämta plånbok och cykel (färdigpromenerat) - men då slutade det vackra vädret att skina på mig och skickade istället ner snöblandat regn. Mindre mysigt.
Så fort jag var hemma igen, med två nya paraplyaralior och stängde in mig från rusket - och så sken snart solen igen. Men jag kände mig klar med utevistelsen.

Istället chattade jag lite med Sofie och bestämde lunchdate med Daniel, försökte få till hundpromenad med Anneli och bjuda in Gustaf på fika. Allt hade varierat resultat, bäst gick chattandet och lunchbestämmandet.

Sofiechatten resulterade i att jag började söka nya låtar att göra en buss-skiva med. Alltså, en skiva att ha i bussen - och då kom jag på att jag ville ha det episka temat. Just det ordet, episk, går det lite inflation i hos ungdomen numera kan jag tycka. Om jag nu har rätt att referera till ungdomen som en grupp som jag inte ingår i, vet jag inte. Men nu är jag ju 25 och jag känner mig inte alltid som en del av ungdomen.
Min tolkning av ordet är något väldigt storslaget och svulstigt och i musikform har det då fått mig att tänka på låtar som dessa:



,



och



... med flera. Har du tips på låtar som skulle göra sig ihop med dessa får du hemskt gärna delge mig dessa!

Nu är jag sen flera timmar, väldigt trött. Jag klev ju upp 4:20 och sov ju inte något vidare efter jobbet, så det tar väl ut sin rätt. Men imorgon är jag ledig, då ska det sovas ut!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, februari 20, 2012

Jag har förstått nu

... och jag vet vad jag vill - vad jag ska göra och använda framtiden till!

Jag måste nog köpa vingar för pengarna, för det verkar väldigt snålt med att få semester på bygget just nu. Alltså, jag refererar till min absoluta favoritlåt när jag var liten - för det är lite så det känns. Jag jobbar hela tiden och tar väl visserligen ut lön, men jag har aldrig tagit ut någon sjukfrånvaro - varken på Nobina eller Keolis, och semester har jag ju inte haft överdrivet mycket - inte i år i alla fall. Därför vill jag ju ha ett par dagar i mars, dagar sparade från förra året, för att kunna följa med familjen till Lofsdalen. Men det verkar väldigt mörkt på den fronten.
Jag har visserligen pratat med personalplaneraren och sett till att jag hamnar på rätt startvecka då vi drar igång det nya schemat första mars. Det var tydligen så att jag hade förstått det hela fel ändå, jag var helt säker på att om man sökte rad fyra (av sex) så skulle det betyda att man fick starta på just vecka fyra (av sex), i snurren. Men inte, för rad fyra är lika med vecka ett - enligt ett schema som egentligen är jättelätt att förstå - om man har tillgång till det. Och den typen av genomgång eller matriser har jag då inte sett röken av.
Men, men jag är på rätt köl nu - men semester lär jag inte få.

Idag har det varit halt på morgonen, så halt att bakdelen på min ledbuss faktiskt vek sig åt fel håll när jag svängde. Jag svängde vänster, leden stack till höger. Men det gick bra, inget fanns där som den slog i och ganska snart var den ju tvungen att rätta sig efter framdelen, för leden är ju ändå ingen lång fjäder direkt.
I Knivsta var detta. Eller ja, Knivsta/Ar, det är väl inte riktigt Knivsta, men i utkanten.

Två glada besked har jag fått idag, i kontrast till de mörka utsikterna för min semester:

  1. Mattias kommer och hälsar på mig imorgon! Än behöver han inte sova här (men erbjudandet står kvar), men i och med att han har anmält intresse för de nya bokloklägenheterna, så måste han ju så se ett färdigt exemplar av vad som komma skall - om han orkar stå ut så länge. Alltså, de husen är ju inte byggda än, och han behöver ju en lägenhet nu helst. Därmed är jag skeptisk till att vi faktiskt kommer bli grannar, men jag hoppas!

  2. Daniel, min bästa Daniel, blir åter min kollega! Hurra för det! Jag tyckte ju att det var väldigt tråkigt att han lämnade Nobina, men imorgon är han alltså åter i tjänst och min kollega igen. Gladgubbe på det!
    Han ska på första dagen imorgon, få köra 622:an, en lokal "stadsbuss" i Åkersberga - en linje som jag inte har kört överhuvudtaget sen Nobina tog över, men ganska många gånger på Keolis tid. Lite fusk nästan, kan jag tycka. Men visst, den finns ju inte med i min grupp, så det är ju inte så konstigt.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, februari 19, 2012

Lazy Sunday

Det blev inget träna av idag. Fast jag hade redan tidigt under dagen räknat ut det. Slappt av mig då jag inte tränade förra helgen i Göteborg heller - men då gick jag å andra sidan mycket. Och sen dess har jag skottat en hel del snö också, så jag tror inte att det går någon jättenöd på mig. Det är heller inte som om att jag kommer låta det gå ännu en vecka innan jag tränar. Nej, imorgon på min långrast - då ska svetten lacka!

Idag klev jag faktiskt upp redan vid halv åtta, pigg och utvilad. Igår gick jag och lade mig så att jag släckte lampan vid 23, så det blev ju en fullgod nattsömn.
Jag tänkte ungefär samma förnuftiga tanke om att jag idag skulle kunna få massor gjort i och med den tidiga uppstigningstiden, men det blev inte massor av med det.
Jag började med att matplanera, och det gör jag ju genom att logga in på FIA (Nobinas intranät) och se hur jag jobbar i veckan som kommer. Det är en bra grej att ha koll på inför matplanerandet.
Då fick jag se att schemat från första mars är släppt, alltså det där jag byter tjänstegrupp från 130 till 140 och då fastande jag ju med det - kul att bläddra bland de nya tjänsterna. Men ganska snart såg jag något som inte var så kul.
Jag är nämligen den ende föraren som har sökt (eller åtminstone kommit in på) den gruppen, trots att den har plats för ytterligare fem förare. Det är inget problem i sig, särskilt inte för mig. Det gjorde ju att jag fick starta på den rad (=vecka) jag ville, och jag vill börja på vecka 4 i den sexveckossnurr som det schemat löper på.
Det var också vad som stod i de listorna där ansökningarna hade beviljats - men nu såg jag att jag ändå är inplacerad på rad 1 från första mars.
Det betyder att mycket i privatlivet skiter sig, och det kan jag ju inte riktigt acceptera. Den tilltänka fjällresan, som jag dock inte har fått beviljad semester för, för de vardagar som den också kommer att ta till sitt förfogande - där har jag nu helt plötsligt jobbarhelg också.
Och senare i vår - vilket jag nu inte kan se på FIA än - så ska jag på musikal i Stockholm en lördag, och det hade jag också räknat in, då jag sökte rad fyra - men bergis skiter också det sig.
Ohållbart!
Så nu har jag skrivit mail till både min gruppchef och den som står som personalplanerare fortfarande, men som jag egentligen tror har slutat - eller åtminstone är på gång att sluta, för är det nu sagt att jag ska få börja på rad 4, så ska jag också få göra det (tycker jag)! Men jag antar att det kan bli en hel del backjobb, om det nu är så att andra har blivit tvångplacerade in på gruppen och också har fått sitt schema släppt. Är så inte fallet, då borde det vara väldigt lätt att ändra.

Med andra ord blev jag sittande vid datorn längre än jag hade tänkt, plus att det tog sin tid att få ihop veckans rätter, rent mentalt. Därtill började Carl att prata med mig på msn - ett forum som jag alltmer sällan använder, men loggas in automatiskt på, på min bärbara dator.

Att sen cykla och handla, det var ju rena äventyret! Ett äventyr på det mindre positiva sättet, vill säga.
Idag har det varit ganska många plusgrader över nollan, så det har ju slaskat till sig ordentligt, vilket ger våta, blankisgator omväxlat med de extremt moddiga och slaskiga, så ja, det var inte lätt. Det här är nog tamejtusan ett av de svåraste väglag att cykla i. Fryser det sen på, så den här slasken blir till hårda ojämnheter som inte går att forcera, ja då blir det nog såpass att jag måste sluta cykla lite temporärt.
Och det kan ju tyckas att det är galet att cykla redan nu, men har man bara cykel eller att gå att välja på - då är cykeln det mest attraktiva alternativet i nio fall av tio. I alla fall om man i nio fall av tio vill minska på själva transporttiden varthän man nu än ska.

Jag har sen varit över till Harsjö - också att cykla dit var ett äventyr - och därifrån gett mig ut för att övningsköra med syster min. Hon är duktig, men vi längtar båda efter barare vägar, så att vi kan ge oss ut på lite andra vägar. Just nu känns det tryggast att hålla sig där kring Nordrona.

Nu tvättar jag för fullt. Två, eller kanske tre maskiner kommer det att bli. Den tredje beror lite på, det är en vit ulltröja som måste tvättas enligt handtvättsprogrammet, och vit är den också. Det andra vita, som uniformsskjortorna exempelvis, blir inte riktigt rena om jag låter dem tvätta tillsammans på det programmet, så det är i så fall en tvätt enkom för den tröjan - och det är inget bråttom med att få den ren, så det får kanske vänta.

Lite spelande stundar nu, innan tv-kvällen börjar.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, februari 18, 2012

Plumpt

Vad roligt det är att logga in på facebook efter en melodifestivalskväll, där man själv inte har tittat på Melodifestivalen. Var och varannan statusuppdatering säger något om Ranelid (och de andra säger något annat om festivalen i sig). Jag förstår inte riktigt att det blir en sån himla grej av Melodifestivalen - när de allra flesta låtarna antingen är medelmåttiga, dåliga eller jättedåliga. Jag tycker då inte att det är ofta som en jättebra låt är med.
Så nej, därmed lämnar jag Melodifestivalen, för den tittade jag inte på.

Istället spelade jag kort, Plump närmare bestämt, med familjen. Trevligt, men jag kom sist.

Annars idag har det storstädats här hemma. Jag hade en liten förhoppning att Mattias kanske skulle höra av sig för att titta in och se hur jag bor, i och med att han nu står som intressent till de nya lägenheterna av samma typ som ska uppföras här intill mig - plus att jag igår sa att han kunde höra av sig under dagen om han hade tid och lust att titta förbi. Men det blev det alltså inget med.

Igår gick jag förresten och lade mig redan vid tio på kvällen, vilket resulterade i att jag vaknade strax efter sju imorse. Då hann jag tänka en förnuftig tanke om vad mycket jag skulle kunna få gjort om jag steg upp då. Men det gjorde jag inte - nästa gång var klockan strax före nio. Då klev jag upp. Så jag sov väl någonstans mellan 10½-11 timmar under natten. Välbehövligt, förmodligen.

Nu är jag åter jättetrött. Ack ack, det blir nog en tidig kväll också ikväll.
Men det har inte Mattias, om jag skulle dra en parallell till honom igen - han klev på sitt skift 21:19 och jobbar sen till 28:50! Det vill alltså med vanliga ord säga 4:50! Herregudars himmel och skymning! Jag menar, jag slutar aldrig ens så sent som 21:19! Min senaste tjänst slutar 20:10, och det är jag rätt glad för, för jag är inte mycket till kvällsmänniska. Visst, jag skulle nog kunna jobba till... ja, kanske 3:00 (27:00 på busspråk), som längst, men att jobba precis hela natten - det skulle inte funka. Inte optimalt i alla fall.
Och att köra den sista 696:an (alltså sista turen från Stockholm till Norrtälje via Rimbo), vilket jag gissar att man gör på den tjänsten - det tror jag heller inte är så kul. Folk som åker den bussen är förmodligen lite mer än salongsberusade.

Imorgon ska jag antagligen övningsköra lite med Louise. Det var ett tag sen!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, februari 17, 2012

Back back

Dagarna blir onekligen långa när man kliver upp så våldsamt tidigt som jag gjorde idag. 3:40, det är ju egentligen inte klokt. Men, jag har ju sällan problem att kliva upp oavsett tid på dygnet. Däremot så brukar huvudet bli aningen oklart när jag kliver upp före fyra på morgonen. Idag var ingen undantag.

Till att börja med så glömde jag min körspec hemma, och det märkte jag inte förrän jag satt ute i bussen, då jag för en gångs skull (uppenbarligen) inte tog fram den för att anteckna vilken buss jag skulle ha. 5558 - vilket du ju kanske reagerar på är en 55-vagn, men vissa 55:or är små kortbussar och inte boggi, och det är generellt boggi'sarna som jag inte gillar i 55-serien.
Men strunt i det.
I och med att jag hade glömt specen och buss-pc:n var segstartad, så var jag tvungen att ringa CTL (för jag orkade då inte gå in igen), och fråga vilket omlopp jag skulle logga in på.
Sen var jag tvungen att göra ett anrop när radion väl hade kommit igång (i samband med buss-pc:n alltså), för att fråga när jag skulle lämna ifrån mig bussen. Jag visste att jag skulle ha samma buss hela tiden, men i och med att jag skulle göra stadsbuss och den bara rullar på i sitt omlopp och pc:n inte visar var det är avlösning, så hade det ju varit lätt att missa annars.
Jag fick det klart för mig och körde ut till Lommarskolan, där jag skulle börja.
På vägen dit såg jag en räv skutta ut framför bussen (inte panikbromsnära) på Estunavägen och strutta vidare mot Preem. Stadsrävar ser jag inte ofta, men det har hänt förut och just så arla tidigt.
När jag så hade kört hela 657:an och skulle parkera uppe på Campus, ja då körde jag in i fel fålla! Men det var bara jag där då... tror inte 656 startar lika tidigt som 657, så det var bara att backa ut och köra in i rätt.
Sen, nästa gång jag skulle till Lommarskolan, ja då missade jag att svänga vänster in och göra Vigelsjökroken, så åter en gång fick jag backa tillbaka och göra rätt.
Alltså, att jag kör fel på stadsbussarna, det är ju pur disträ:het i huvudet, inte att jag inte kan hur de går. Och det skyller jag helt på klockan.

Sen var det ett avbrott från stadsbussarna och en tur till Söderhall. The lonely line, som kanadensaren Larry en gång sa. Och det är så sant!
Men jag fick se en älg mycket nära, och ett rådjur halvnära, så det var ju alltid något.

Arbetsdagen tog slut strax innan nio, då jag cyklade hem och skottade av både "framsidesbalkongen", alltså den som vi tre på övervåningen delar istället för ett trapphus, samt innergården. Sen gick jag in och lade mig och dunade, men jag djupsomnade aldrig. Tyvärr.

Sen skulle jag ju ut till Finsta för att hälsa på Andrea och barn, och dit måste jag ju åka buss. Således begav jag mig till garaget för att åka med den 651:a som sen skulle övergå i just 677, som går förbi Finsta. Men där var det lite rörigt! Björn som skulle köra både 651:an och 677:an skulle egentligen köra en buss ner som 651 och där byta till den som skulle gå som 677, men bussen han skulle ha som 677 fanns på garaget - så då ombads jag att tomköra ner 651-bussen, så kunde han köra 651:an med 677-bussen. Och det kunde jag ju göra, tänkte jag.
Men... Det visade sig, den bussen fanns inte på garaget. Således åkte jag ner med Björn, bara för att se den bussen stå parkerad där nere. Rörigt, som sagt.

Men ut till Finsta, Andrea och barnen kom jag och det var trevligt och mysigt. Barnen, två och fyra år, var lite blyga för mig först, för vi har ju inte träffats på just... ja, två år är det nog. Så tvååringen var ju inte alls stor sist.
Han var också blygast, men barnkär som jag är, så blev det ju att jag så småningom satt och läste en saga med båda barnen lutade mot mig.

Det känns som att jag på sistone har kommit min kollega Mattias, som jag räknar som en av favoritkollegorna (men som jag nu inte kan facebooklänka, i och med att han har tagit bort sig från facebook... tillfälligt hoppas jag, i och med att hans liv nog är lite rörigt just nu)... ja, jag tycker hur som helst att det känns som att vi har kommit varandra lite närmare. Det har skickats sms fram och tillbaka både igår och idag, och det tycker jag ju är fantastiskt trevligt!

Nu är det helg! Hurra!

Men innan jag frittar ordet, så måste jag ju dela med mig av en reflektion jag har gjort.
För såhär va:
Räkor tycker jag är vansinnigt gott, i synnerhet såna man skalar själv. Men på den här kusten är det ju inte helt lätt att få tag i färska, så oftast blir det ju frysta. Jag är absolut inte allergisk mot skaldjur, men alltid när jag ska till att skala räkor (och kräftor), så börjar det rätt snart att klia rät ordentligt i fingrarna på mig. Inte bildligt av suget att få äta, utan rent bokstavligt. Rätt jobbigt.
Men när jag var i Göteborg i förra veckan, så köpte jag ju just färska räkor från Feskekôrka och när jag skalade dem - då kliade det ingenting! Så, det måste ju tyda på något, tänker jag, att det händer något när de fryses in.
Färska är ju för övrigt så mycket 'köttigare' och godare... men dyrare.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, februari 16, 2012

Så som i himlen

Nu blir jag, som så ofta, lite bussintern... Men alltså, dessa 55-vagnar, de häckar mig ständigt!
Idag fick jag 5548 på morgonpasset och det fungerande förvånansvärt bra både till och från Åkersberga och bäst av allt - jag hade bra radiomottagning hela tiden! Men - för ett 'men' finns såklart - när jag sen var på väg mot Håknäs på Vätö med samma buss, ja då brakade helvetet (i ljudform) lös. Den började larma för låg kylarvätskenivå, och det låter kanske harmlöst, du som läsare och inte är bussförare tror att det kanske är någon liten lampa som tänds eller i värsta fall blinkar, men ack nej. Eller jo, det flashar en bild som jag antar föreställer kylaren, på en liten skärm, men framför allt så är det ett alarmljud som låter som halvgamla tiders väckarklockare i en volymstyrka som kanske inte är skrikande... men ljudkällan sitter alltför nära öronen, så det är ett rent helvete när det där drar igång. Nu går det att stänga av larmet med en knapp på vindrutetorkarspaken, men trycker man på den så ljuder larmet igen tio sekunder efter. Därmed måste man antingen sitta i en halvt obekväm ställning och konstant - eller åtminstone oftare än var tionde sekund - trycka på den knappen, eller stå ut med ljudet.
Jag står inte ut med oljud, så det blev den obekväma sittställningen. Den innebär förstås också att ratten får klara sig med att manövreras av blott en (vänster) hand, men att ratta buss med en hand är enklare än att ratta bil med en hand, så det är inga problem.

Jag kontaktade givetvis CTL, men som alltid när jag råkar ut för det där, är jag så långt gången i min körning, att det inte är någon idé att skicka ut en ny buss, såvida det absolut inte går att köra bussen vidare, och det gick ju - motortemperaturen höll en rätt normal nivå och steg inte.
Så fram till långrastens start hade jag det så.

När långrasten var slut och jag skulle starta upp ett helt annat omlopp - då fick jag samma vagn igen. Jag försäkrades då om att den hade varit på verkstan, och jag fick dessutom ta den direkt från tvätthallen, så den var ju ren och tjusig också - och därtill visste jag ju att den hade bra radiomottagning, så det kändes ju ändå rätt bra nu när problemet var avhjälpt.
Men - för det finns ju alltid ett 'men' men 55-vagnarna, som sagt - när jag hade åkt ut till Rådmansö skola och var på väg tillbaka mot Norrtälje, då satta alarmhelvetet igång igen.
Nytt anrop och jag gjorde klart att jag inte tänkte köra den bussen till Stockholm, och efter lite om och med så fick jag en ny buss då jag kom fram till stationen (jag skulle tomköra till Stockholm och köra en 639:a därifrån till Rimbo, om du inte får ihop logiken i hur en 631:a sen kan bli något som ska till Stockholm).
5544 hette bussen ifråga - alltså också en 55:a. Den var ganska bra, men ska man hitta något att anmärka på, så var den lite väl bra på att skapa värme. Den var inställd på att ge mig 19 grader, vilket är väldigt lågt ställt såhär års, men 28 grader hade jag. Som tur var fanns en fungerande förarfläkt, så det var ändå rätt drägligt. När jag sen hade haft paus på tekniska innan avgången, och låtit motorn vara avstängd i en halvtimme, ja då blev temperaturen dräglig och behöll sig faktiskt så. Så det är nog favoriten bland 55:orna.

***

Idag är dagen då jag borde ha varit på 90-årskalas för min morfar, om han inte älskad och oändligt saknad, hade gått bort för snart 15 år sen.
I och med att det (i mars) är 15 år sen han dog, så har det ju passerat lika många födelsedagar då han inte funnits i livet, men idag har jag ändå tänkt på honom mer och känt mig lite mer sorgsen än på länge.
Det är synd att han fick mamma som sitt näst sista barn (av rätt så många), för jämför man med min farfar och pappa, så var farfar 20 när pappa föddes och är därmed idag 75, vilket min morfar alltså var för 15 år sen, då han dog. Tänk om jag hade kunnat få ha honom kvar ända till nu - och sen ytterligare till han blev 90 - som hans syster nu är. Eller ja, hon var ju inte hans tvilling, så hon fyller till och med 92 i sommar.
Det är ju ingen omöjlig tanke, samtidigt som det är just det.
Men vad skulle livet bli om vi fick bestämma över precis allt själva?

Apropå döden, här är en bild som jag tyckte var väldigt bra:


Så sant.

Jag ska nu presentera en åsikt, en som jag inte kom på igår.
För idag, i och med att jag hade bra radiomottagning i både 5548 och 5544, lyssnade jag på Christer i P3, där de hade programpunkten 'någon som vet?'
Där ställer man frågor och hoppas att någon som vet hör av sig om svaret. En kille skrev in och undrade hur det funkar för homosexuella i omklädningsrum, om de blir lika upphetsade som han skulle bli om han fick komma in i tjejernas omklädningsrum. Där är ju jag någon som vet, i alla fall hur det är för mig.
Och nej, jag tycker inte omklädningsrumssituationer är upphetsande - och de tyckte heller inte de båda tjejer som ringde in. Nakenhet är inte vidare upphetsande i sig och i själva omklädningsrummet så ser man ju inte mer än vad man ser på till exempel stranden eller i själva simhallen, utom själva rumpan eller snoppen då - men jag kan säga att jag varken går i gång på rumpor eller snoppar genom att bara se dem, det är snarast så att jag tycker att det är mer motbjudande än inbjudande. Men det är ju bara jag, det finns förmodligen hur många som helst som faktiskt går igång på att se en rumpa eller snopp, och dessa kan jag ju inte svara för.
Men fina kroppar rent generellt, kan man ju förstås få syn på i omklädningsrummet. Det är ju trevligt, men inte mycket mer än så.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, februari 15, 2012

2822:a blajet

Här kommer mitt just nu tvåtusenåttahundratjugoandra inlägg - men i och med att jag fortfarande (fast sällan) uppdaterar bloggen även bakåt genom att lägga in gamla blogg/dagboksinlägg från Lunarstorm, så kommer den siffran inte att stå sig.
Men likväl - det är en herrans massa ord jag har spottat ur mig genom åren. Undrar hur tjockt det hela skulle bli, om det var en bok? Det lär jag aldrig få veta.

Det finns inte massor att säga om dagen. Jag tog mig samman och matplanerade och veckohandlade (det som nu återstår av veckan, vill säga) på min rast, trots att jag egentligen hade tänkt att bara matplanera och sen handla efter jobbet, så att jag sparade in på en cykeltur i snöblåsten - men det var minsann bara bra att jag inte gjorde så som jag först tänkte, för dels blev jag betjänad av den absolut trevligaste kassör som finns på Coop, och dels var ju vädret ännu mer cykelovänligt när jag skulle hem.
Den här kassören, han är alltid så strålande glad och trevlig - och nu vet jag ju själv hur glad man blir för att få beröm för sin serviceanda, men jag kom mig inte riktigt för att säga något på plats. Men istället gick jag då den andra vägen - via coop.se. Så jag hoppas att han får det beröm han förtjänar!

Vidare har jag erbjudit min soffa till en i bekantskapskretsen som kan ha behov av någonstans att sova ett tag, men just nu var det inte aktuellt ändå.
Jag tänkte som så, att jag har ju ändå en trea för mig själv och när folk jag bryr mig om har det svårt, så kan jag ju försöka hjälpa till med det jag kan.
Det uppskattades hur som helst, och erbjudandet står ju kvar, så det känns som en bra grej.

Nu på kvällen har jag blött näsblod. Det var ett tag sen sist, men det hör ju vintern till.
Snö hör också vintern till, och min innergård här tog jag mig samman och skottade då min långrast började. Det var dock tyngre snö nu än sist, så jag orkade inte skotta hela den breda vägen bort till soprummet också, utan nöjde mig med en gång.
Jag vet inte om någon annan här i huset brukar skotta vår gård. En gång tror jag att någon annan har gjort det, men annars har det nog mest varit jag. Och lika bra är det, för jag är inte så planteringspysslig eller tekniskt händig eller vad man nu kan tänkas behöva vara för att bidra till en bostadsrättsförening. Men skotta, det kan jag. Jag har fått rentav fått blåmärken på höger smalben, och med att det är det jag trycker upp slodan... Ja det blev det vågor under, men i min familj heter en sån där snöskyffel som inte är en skyffel, utan mer en traktorskopa - det heter sloda. Hur som helst, för att få iväg snön upp för snövallarna, så måste man ju trycka ifrån. Och det är det höger smalben som gör.

Jag skulle vilja presentera en åsikt idag, för jag tycker själv att jag bara har skrivit osedvanligt mycket ointressant blaj - men jag kommer inte på något jag tycker just nu.
Nej, en lång stunds funderande passerade, men ingen åsikt kom upp till ytan. Ack.

Imorgon... jag har inget speciellt att se fram emot imorgon heller. Inget delat i Stockholm förvisso, det är ju alltid bra. Den här veckan är den veckan i min åttaveckorssnurr som är den enda då jag inte jobbar helg före eller efter, som jag inte har två delningar i Stockholm, utan bara en. Hurra för det!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, februari 14, 2012

Lilla lur

Asch, igår skulle jag ju dra en parallell här i bloggen, som jag helt glömde bort. Eller parallell och parallell. Såhär va:

Om vi skulle säga att ett dygn varade mellan klockan 12:00-11:59 istället för 0:00-23:59, så hann jag ju i förrgår/igår - den 24-timmarsperioden mellan söndag klockan tolv till måndag klockan 12, besöka Sveriges näst största stad, Sveriges största stad och även den fjärde största staden, i och med att jag lämnade Göteborg och åkte tåg till Stockholm och sen tidigt på morgonen körde buss till Uppsala. Hade jag hunnit klämma in Malmö där också, ja då vore det ju verkligen något att stoltsera med.
Sveriges femte största stad har jag inte full koll på vilken det är, men jag tror att jag har hört att det är Linköping. Sen har jag ingen som helst aning. Karlstad? Umeå? Nej, jag vet inte alls. Men här finns ju en lista över det. Jag var inte helt ute och cyklade, om man tittar mer på kommunsidan än på tätortssidan. Helsingborg borde jag ju ha tänk på, men Västerås och Örebro hade jag då inte koll på att de låg så högt upp.

Idag har jag haft den tjänst som jag betecknar som den värsta i min grupp. Den har en ramtid på 13:20 (tretton timmar och tjugo minuter från start till slut) och ett uppehåll i Stockholm i ungefär sex och en halv timme. 4:46-18:06 var jag alltså hemifrån, restid till och från garaget borträknad.
Men det blev inte så illa idag ändå. Jag fick en buss som jag aldrig har kört förut, på morgonen. 4896 heter den, och den är unik i sitt slag på så vis att den inte har en massa 'syskon' som också börjar på 48 och är likadana, som i stort sett alla andra bussar. Den är dock i grunden samma typ som de gamla stockholmsbussarna, de vi körde innan dubbeldäckarna kom - Volvo Carrus, men den här hade finesser som gamla inte hade, framför allt (eller kanske bara) gällande ljudanläggningen.


En så tydlig uppdelning mellan mina och passagerarnas högtalare har jag aldrig sett förut.

Dessutom är det ju förnämligt att det heter cockpit och cabin, men dessvärre hittade jag aldrig knappen som fällde ut vingarna.

Det här skulle alltså helt klart kunna bli en favoritbuss, då den var väldigt skön att köra också. Men för att det ska bli en favoritbuss, så måste det andra högtalarsystemet, alltså det där jag kan prata med passagerarna, också fungera. Det gjorde det inte (vilket jag felrapporterade). Och dessutom ska det vara bra radiomottagning även utanför tätorter, vilket det inte var.
Men den hade ju, som synes, cd-läsare och då drog jag till med mina lugna och harmoniska skivor, på en låg volym till alla. Jag hoppas att det uppskattades i kombination med den dämpade belysningen, den 'lagoma' (tror jag) temperaturen och de tysta hållplatsutropen - men ingen sa något, så jag vet inte. Däremot såg många ut att sova gott, då jag tittade i backspegeln. Själv skulle jag tycka att det var helt underbart att få såna förutsättningar om jag åkte buss så tidigt på morgonen.
Det som inte blev grädde på moset var ju då att jag inte kunde tacka och heja och önska alla en fortsatt trevlig dag, så som jag brukar. Min gissning är att det hade utlöst fler kommentarer om resan.

Rasten då, på den införskaffade jag mig ett par kanelbullar som jag mofsade i mig direkt, sen lade jag mig att lura lite på Karlavägen.
Äntligen somnade jag som en stock! Som jag sov! Jag lade mig klockan nio, läste en pytteliten stund och somnade sen väldigt snabbt. Jag vaknade till av lite röster och visslingar någon gång, men när jag kände att jag nog hade sovit klart och då tittade på klockan - då var den redan efter tolv! Så jag sov mer än tre timmar!
Jag vet inte om jag någonsin i vuxen ålder har sovit så länge på dagen, inte i friskt tillstånd i alla fall. Jisses, så skönt det var, och så pigg jag har känt mig sen dess.
Det var dessutom mer folk än någonsin på Karlavägen. Jag var ju ensam där när jag lade mig, men när jag kom upp så satt det tre i soffan, två vid köksbordet och en låg i det andra sovrummet och sov. Hon kom dock upp kort efter mig och henne pratade jag rätt mycket med, vilket var trevligt då jag knappt aldrig har växlat ett ord med henne.
Resten av rasten gick alltså rätt snabbt, i och med trevligt sällskap.

Undrar just om det kommer gå lätt att somna i kväll? Det återstår att se, men jag är inte jättenervös. Sömnen är min vän, oftast.

Och så är det ju alla hjärtans dag också, det går ju inte att missa då. Folk lägger ju upp bilder på alla rosor de har fått av sina älsklingar hit och dit. Men jag har minsann inte fått någon ros och inte har jag någon älskling heller, så det är ju en tämligen meningslös dag för mig.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, februari 13, 2012

Reality calling

Då är vardagen åter här, efter den lilla minisemestern. Bland det första jag gjorde idag då jag kom till jobbet, var att se om nästa semesteransökan har blivit behandlad. Tanken är ju att jag ska följa med familjen till fjällen 14/3-18/3 och redan... ja, det var nog i början av januari. Eller slutet på december? Länge sen är det i alla fall, som jag fyllde i en ledighetsansökan för 14-16:e mars (de resterande två dagarna är lediga helgsdagar - åtminstone hoppas jag att jag har tänkt rätt i vilken vecka jag vill starta mitt nya schema på, så att det även med det blir en ledig helg, så som det hade varit med schemat jag nu har.
Men den var ännu obehandlad. Hrm, när kan jag tänkas få besked om det egentligen?

Arbetsdagen bestod i en tur till och från Uppsala på morgonen, där jag på vägen hem mot Norrtälje stod i inte mindre än nio minuter och väntade på Arlandabussen, på inrådan av CTL - men den kom aldrig. Jag skulle avgå därifrån 9:21, men avgick till slut 9:30 när måttet kändes mer än rågat. Och ändå pratade jag med trafikledningen, men fick då inte annat än det vaga beskedet att jag skulle vänta ytterligare några minuter.
Men men, jag hade då inte en själ (utöver min egen) ombord, och sen kördes nästan all tid in fram till Rimbo ändå, där det klev på lite folk igen.

Långrast hemma innebar tupplur och datoriserande och inte storhandling, så som den borde. Jag har ju inte kunnat veckohandla i helgen, så jag har egentligen inte mycket att äta hemma. Men, latmasken i mig ville inte handla, så jag har fått trolla med knäna både gällande lunch, middag och lunchmiddag imorgon.

Imorgon ja, då har jag min värsta tjänst. 1100 heter den och är allmänt... dålig.
Eller dålig och dålig, men man börjar redan 4:46 och tomkör då till Rimbo för att därifrån köra 639:an till Hallstavik och sen 639:an tillbaka, men hela vägen in till Stockholm. Och där är det rast, i ungefär sex och en halv timme, innan det blir 676:a hem och stadsbuss på det.

Eftermiddagen idag då, den bestod av Yxlan tur och retur - och även i den pauslokalen tycks vattnet ha frusit, för det gick inte att spola eller tvätta händerna. Men där fanns stora tunnor att hälla vatten i toaletten med - men jag undrar hur effektivt det är om man har gjort nummer två?
Innan körningen hade jag dock ett samtal av det lite allvarligare slag med min chef. Inte allvarsamt på grund av något jag har gjort, utan på grund av vad någon annan har gjort. Lite jobbigt, men bra att lyfta med honom.

Jag träffade förresten Gustaf idag, och det visade sig att han inte kände till att jag inte har begåvats med något mellannamn, så det är väl lika bra att jag klargör det här... Fast under alla år av bloggande har jag nog skrivit det ett par gånger, kan jag tänka.
Jag heter alltså Fredrik Lundebring och inte en stavelse däremellan, före eller efter.
Det är ju lite unikt, jag har aldrig träffat på någon (som jag har pratat mellannamn med), som inte har något mellannamn. Så jag trivs, för unik är ju aldrig fel att vara.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, februari 12, 2012

Bye bye, Gothenburg

Nu har jag vaknat upp och ätit hotellfrukost för sista gången under denna Göteborgstripp, men vem vet - jag kanske kommer återkomma till denna stad (mycket troligt) och detta hotell (ganska troligt).
I natt sov jag gott, och jag somnade rätt tidigt också. Jag var så slut efter allt promenerande att jag höll på att somna direkt efter att jag hade ätit, och då var klockan inte mer än 19-något.

Ätandet ja, det blev ju inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag var ju sugen på att äta plankstek, vilket jag tror att jag skrev om igår. Jag hade ju sett ett ställe där de skyltade med plankstek för 129 kronor, då jag och Robin var ute och gick i fredags, men jag lade inte på minnet var det var någonstans, så jag hittade det inte igår. I och för sig orkade jag inte leta speciellt länge, för när jag kom hem efter busskörandet, ja då gick jag rätt omgående ner i relaxavdelningen och bastade mig varm - sen var jag inte jättesugen på att vara ute alltför länge igen.
Det var jättemycket folk överallt också kändes det som, kanske med anledning av att Melodifestivalen sändes härifrån igår. Det hade jag i ärlighetens namn inte alls koll på när jag kom hit och än mindre när jag bokade, jag såg flaggor och fanor om det först i fredags.

Och jag tycker inte att det är jättekul att gå in på någon restaurang där det är fullt av folk, när jag är ensam. Eller ja, jag är inte jätteförtjust i det ens när jag har någon att äta med, men ännu mindre när jag är ensam.
Så jag bestämde mig för att jag väl denna sista kväll kunde unna mig något från restaurangen på tolfte våningen här på hotellet, där priserna är hutlösa, men utsikten underbar. Jag åt aldrig där under min förra vistelse här, och igår var ju sista chansen.
Men, när hissen hade tagit mig upp ytterligare sju våningar från min femte, så möttes jag av beskedet att restaurangen var fullbokad.
Jag hade inte en tanke på att man kanske borde boka bord på sitt eget hotell, det kändes så självklart att det skulle finnas plats där, men det var förstås inte självklart.
Plan B blev då att gå till grannpizzerian och köpa med mig en pizza upp på hotellrummet.
Jag bad att få pizzan uppskuren, 'slicead', så att jag inte behövde be om bestick, utan kunde grisa lite med händerna här uppe på rummet.
Men, väl uppe på rummet, så såg jag att pizzan var uppdelad i fyra bitar. Det var väldigt snålt skuret tycker jag, då var jag ju ändå tvungen att åka ner till receptionen och be om bestick.
Men men, pizzan var god och sen inföll paltkoma och utmattning i en fin kombination, när jag låg utslagen i min säng. Det tog jag en bild på, men den ser jag att den blev av en sort som jag inte vill ska förevigas på internet, tyvärr. Föreställ dig istället en utslagen Fredrik framför tv:n på en säng uppbullad med inte mindre än sex kuddar. Jag har haft det mer obekvämt i mina dagar.
Å andra sidan är det egentligen onödigt med så stor säng och så många kuddar för min del, för jag ligger ändå bara på ena halvan och har huvudet på max en, alternativt ingen kudde. Jag tycker om att ha nacken i en rak linje.

Ja, nu är det då alltså söndagsförmiddag. Mitt tåg går 12:42, så det är lite drygt två timmar dit nu när klockan just slog 10:37.

Frukosten idag var förresten den roligaste hittills. Inte för att utbudet var mer cirkusaktigt, utan för att jag hamnade vid ett bord nära en barnfamilj, där barnen stod för underhållningen. Flickan, ca 2-3 år, sa flera gånger "Mamma, visst bajsade jag i poolen igår?", och det fick mig ju mäkta glad att jag bara hade bastat och inte även glidit ner i bubbelpoolen. Jag bubbelpoolade i torsdags, ensam. På fredagen blev det inget relaxande, då jag kom hem rätt sent efter dagen och kvällen med Robin och igår var det så mycket folk i den lilla bubbelpoolen att jag inte ville trycka mig ner där, det kändes lite väl påträngande. Tur det!
Den där lilla flickan höll låda med en docka och hennes storebror, något år äldre var också rolig att titta på då han for fram och spexade.

Men nu rundar jag av skrivandet för nu - men jag tänkte ännu inte trycka på publiceringsknappen, då det ju kan finnas något att skriva om tågresan också. Så, det blir ett par asterisker och vips, så kommer jag att vara hemma igen.

***

Ja, och nu är jag alltså hemma igen. Kom hem till lägenheten ganska precis 17:30 efter en resa som gick precis som den skulle. Det enda anmärkningsvärda är att Paulo Roberto kan ha åkt med samma tåg, han gick åtminstone alldeles framför mig kort efter att jag hade klivit av tåget, men jag såg honom aldrig ombord. Å andra sidan säger det inte mycket, i och med att jag höll mig i min vagn som var samma vagn som bistron låg i, så jag behövde aldrig lämna vagnen - fast jag köpte inget i bistron ändå så, det är ju så hutlöst dyrt.

Nu ska jag se Landet runt och senare Äkta människor. Tv-kväll, när det är som bäst!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, februari 11, 2012

(Almost) back in business

Ja, idag har jag alltså gjort studiebesök hos Veolia transport på Hisingen, där Sveriges längsta bussar hör hemma. 24 meter långa och med två led, alltså såhär:


Led = 'dragspel'


Inifrån ser de ut ungefär som vanliga ledvagnar.

Magnus, som var den som var vänlig nog att offra arbetstid och visa mig dessa bussar - var dessutom vänlig nog att ta mig med på en åktur.
Jag hade förväntat mig att vi kanske skulle köra något varv inne på depån i bästa fall, men nejdå, vi gav oss ut på den enda linje som dessa 21 bussar trafikerar - linje 16 mellan Eketrägatan ute på Hisingen till Fryktorget, som jag inte vet exakt var det ligger, men någonstans på fastlandet lär det vara. Vi höll oss dock på Hisingen-delen nu under provkörningen.
Linjen är väldigt anpassad till de bussarna - men bussarna är också förvånansvärt smidiga att ha att göra med, svängradien verkade väldigt lik den man har på en buss med 'bara' en led.
Vi åkte ut till ändhållplatsen Eketrägatan och tillbaka till depån, där jag fick provköra lite.


Bussen är tyvärr inte svängd så mycket att det framgår riktigt hur lång den är här.

Magnus tyckte dock gott att jag kunde få ge mig ut och köra hela vägen till Eketrägatan, trots att de har krav på utbildning på de bussarna, för att man ska få köra dem. Precis som vi har på våra dubbeldäckare. Men å andra sidan - hur utbildar man om inte genom att prova?
Det var fantastiskt roligt att få köra ute i trafiken! Lite pirrigt förstås, men jag kan ju faktiskt köra buss och det var ju just vad jag gjorde.
Bakändorna var enormt följsamma, såpass att Magnus tyckte att jag höll ut onödigt mycket i en rondell - man behövde inte hålla ut något speciellt alls.
('hålla ut' = vänta in i det längsta med att svänga, för att få med sig så mycket av fordonet så långt fram som möjligt, innan ekipaget börjar svänga)
Magnus fotade mig då jag körde med sin mobil också, den bilden väntar jag på att få, för den ska upp på facebook sen och förmodligen få en herrans massa gillanden som numera det mesta jag skriver angående busslivet, får.

Apropå det ja, så la en Täbyförare till mig som vän igår, en förare som jag tror har jobbat i Norrtälje och som bor här i krokarna (Riala, tror jag)... Haha, 'här' i krokarna, skriver jag från Göteborg! Men från Norrtälje sett.
Hur som helst, hon åkte med mig tidigare i veckan eller i förra veckan, och hon skrev helt oprovocerat såhär till mig:
"Tackar för en otroligt behaglig busstur häromdagen. Har nog inte tidigare åkt med en så skicklig chaffis."
Det tycker jag är en oerhörd komplimang, för hon har förmodligen åkt med väldigt många i och med att hon även är linjeutbildare (tror jag åtminstone).

Den här Magnus förresten, som är trafikledarchef till yrket, offrade två timmar på att stilla min nyfikenhet och vilja att prova på - helt kopiöst gentilt! Och han skjutsade mig till hotellet sen också, dock inte med dubbelledbussen, utan med en trafikledarbil.
Så nu sitter jag på mitt hotellrum och värmer upp mig lite efter att ännu en dag ha varit ute i kylan lite väl länge. Jag gav mig ut efter frukost, vid 10-tiden och var sen ute i tre timmar till dess att klockan blev 13 då jag skulle träffa Magnus ute på Hisingen.
Jag gick lite i butiker först, men jag är så shopping-osugen just nu, så jag tröttnade snabbt på det och gick över till Hisingen alldeles för tidigt, och tänkte att jag kunde promenera där istället. Men det blev att jag gick tillbaka till fastlandet och sen åter tillbaka till Hisingen, bara för att få tiden att gå. Att gå över Götaälvsbron tar ju inte så vansinnigt lång tid, men gör man det tre gånger, så går det ändå lite tid.
Men nu måste jag snart ut igen, för att få mig något att äta.
Igår gick jag och Robin förbi något ställe där de har plankstek, noterade jag i all hast. Hittar jag tillbaka dit (för jag kommer inte alls ihåg var det var), så blir det där jag äter. Annars återstår det att se.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, februari 10, 2012

Vinst och förlust

Den här dagen har varit både dålig och bra, men den har avslutats bra, så det är den bra känslan jag har med mig nu på slutet.

Såhär va:
Jag trodde att jag hade två vänner i Göteborg, två riktiga vänner som jag har haft väldigt mycket kontakt med och verkligen sett fram emot att få träffa nu när jag är här, i och med att jag inte har träffat någon av dem tidigare. Men - det verkar inte bättre än att jag faktiskt bara har en vän här. En mycket fin sådan, Robin, men Daniel däremot... Jag tänker inte gå in så detaljerat i det hela, men kort sagt så ignorerar han mig totalt nu när jag är här, vilket aldrig har hänt förut, så det är väldigt förvånande.
Ignorans är det värsta bemötande jag vet. Jag vet att jag skrev ett inlägg om det förra året. Det är inte första gången det här händer, att folk har fått mig att tro att att de vill träffa mig och att vi har bestämt, eller snudd på bestämt att vi ska det, men så får jag stå där ensam istället.
Det måste vara något fel på mig - inte att jag vill ta på mig en offerkofta nu alltså - utan det måste ju vara något socialt jag inte förstår, något jag har misstolkat och trott var vänskap. Jag förstår bara inte hur det kan bli så - hur kan jag misstolka en sån sak som vänskap? Och mer än en gång dessutom? Nej, något står inte rätt till, det är helt klart.

Men Robin, det är verkligen en vän och det var kalastrevligt att träffa honom! Han är en av mina bästa - och sannerligen meste - mailvän. Vi har växlat mail (ofta) dagligen i över ett år, och idag träffades vi alltså för första gången.
Bio, promenad, spårvagnsåkning, kebabintag och allmänt prat blev det, och han överträffade verkligen mina förväntningar. Alltså, de var inte så att jag hade låga tankar om honom, men inför att träffa människor för första gången kan jag ändå känna en viss nervositet - men det var alltså hur trevligt som helst!
Robin räddade dagen, kort sagt.


En vän!

Imorgon ska jag ut på Hisingen och få mig en genomgång av hur deras dubbelledbussar (med två 'dragspel'), fungerar. I och för sig har jag varit på Hisingen redan idag. I och med att jag är som jag är, så var jag ju tvungen att provgå till Veolias garage nu när jag inte hade någon tid att passa, för att veta hur lång tid det har. Jag var ju förbi där förra året när jag var här, men jag kom inte alls ihåg om det rörde sig om en hel eller halv timmes promenad eller mer än så. Med facit i hand: en halvtimme.
Det ska bli roligt! Jag hoppas ju att jag ska få provköra lite också, men det är ju långt ifrån självklart. Det har aldrig varit tal om det innan, så jag kan inte vänta mig det. Men hoppet är ju det sista som överger en!

Ordet är fritt, nu är det ditt.