tisdag, januari 31, 2012

Nytta och onytta

Idag är jag ledig. Och ledighet uppskattas verkligen, trots att jag har ett trivsamt jobb. Men det krävs ju å andra sidan ett jobb för att uppskatta ledighet, för utan jobb tror jag då inte att det hade gett samma uppskattning.
Därmed har jag redan klarat av både den filosofiska och arbetsmarknadspolitiska hörnan för idag.

Jag låg och drog mig länge i sängen så som man bara kan unna sig på lediga dagar - eller när man har groteska sovmorgnar (som imorgon då jag börjar 15:59) men beslutade mig vid 8:30-tiden att det började bli dags att vakna till. Alltså, det kan ju tyckas tidigt, men i och med att jag klev upp 4:20 igår och inte sov vidare mycket på dagen, så slockade jag rätt snabbt igår och hade fått min beskärda del sömn. Jag satte då igång radion, men måste ha somnat om trots att volymen inte var särskilt låg, för mitt i allt morgonpass, så hörde jag aldrig att det var nyheter klockan 9:00, vilket det ju måste ha varit.

När jag väl hade kommit upp och ätit frukost, drog jag igång med lite bakning. Jag blev igår så sugen på att baka, så jag planerade ju in det i veckohandlingen som jag sent omsider företog mig trots bristande energi, så ingredienserna fanns.
Apropå gårdagens handling förresten, trots den låga energinivån så beslutade jag mig för att samtidigt cykla med lite återvinningssopor, och det blev alldeles för mycket för att ta på cykeln så som den är 'naturell', så jag fick koppla på kärran också - vilket för uppförsbacken förbi bussgaraget oändligt mycket tyngre. Lite osmart drag när jag redan från början inte kände för att cykla, men ja, de där soporna måste det ju cyklas med någon gång, och då är det bra att kombinera det med handling.

Baket resulterade så småningom i en specialvariant av kladdkaka. Alltså, en kladdkaka enligt grundrecept, fast med ett extra ägg och grovhackade hasselnötter i smeten. Sen, när den hade gräddats fick den ett lager tryffel, som jag tryckte in valnötter i innan allt fick stelna i kylen, och resultatet blev detta:


Någon som vill komma på en gofika?

Sen beslutade jag mig för att vara lite nyttig, och cyklade således till Harsjövägen där jag genomgick mitt träningsprogram, efter att ha gullat lite med Herbert. Först tänkte jag korta ner programmet lite på konditionsbiten, då jag kände en lägre motivationsnivå än vanligt inför att träna, men sen när jag väl var igång så blev det ändå i runda slängar samma program som jag brukar företa mig såhär års då jag väljer att sköta konditionsbiten inomhus. Annars vill jag ju helst springa i elljusspåret, men det gör sig rätt ogjort såhär års.

När jag sen skulle bege mig hemåt, så kom jag på att jag igår glömde att köpa purjolök, vilket jag behövde till dagens middag. Först stånkade jag och stönade kring att behöva stanna på vägen och handla, och med att jag ju hade min träningspåse med mig som jag då skulle behöva låsa in till priset av en onödig krona, för att slippa eventuell pinsam situation vid ännu mer eventuell avstämning.
Men sen stånkade och stönade jag ännu mer när jag kom på att jag inte hade plånboken med mig, så jag skulle ju oavsett behöva cykla hem först.
Och så blev det, cykla hem och passa på att starta tvättmaskinen och sen cykla iväg igen.
På väg till Coop mötte jag en gammal gymnasieklasskompis, Leni, som faktiskt var på väg till min arbetsplats då hon olyckligtvis hade tappat sin telefon på en buss tidigare idag.
I och med att klockan då var kring 15, när vi möttes, så sa jag att chansen att den har hunnit komma in än (i och med att det var på en 676:a), inte var speciellt stor, men att hon förstås ändå kunde höra sig för. Sen lovade jag att kolla lite själv imorgon när jag åter jobbar, för då är ju sannolikheten betydligt högre att den har kommit in, om den har hittats av någon ärlig person.
Men generellt sett är folk ärliga tycker jag, jag tror att det har hänt mig tre gånger, att en passagerare har kommit fram och gett mig en telefon som han/hon har hittat kring platsen de själva har satt sig på. Men det är klart - jag har ju inte en aning om hur många gånger det inte händer, att passagerarna själva snyter åt sig de upphittade telefonerna. Nu var detta en s.k dumphone, precis som min egen, så den är nog inte så särskilt stöldbegärlig.

När jag hade köpt min purjolök - det tog ju inte så lång tid med självscanning och allt - så mötte jag henne en gång till, fast då var vi på olika sidor av vägen, så jag ropade i farten och fick ett besviket nej med tillhörande kroppsspråk till svar, hon hade inte hittat telefonen. Så jag ska alltså kolla lite imorgon.

Hemma sen satte jag igång med dagens matlagning, som nog inte kan kallas matlagning egentligen, utan mer... förberedelser som leder till ett direkt resultat. Alltså, idag blir det en liten smörgåsbakelse:


Mums, hoppas jag!

Jag har ännu inte ätit den, den står och gottar sig i kylen, men visst ser den väl rätt aptitlig ut? Jag hoppas så, och ja, jag har ju en given efterrätt också, om magen orkar. Tur att jag har låtit kroppen både träna och cykla som en skottspole hit och dit, då kan jag med gott samvete trycka i mig både det ena och det andra!

Jahapp, nej om jag skulle ta och äta nu då?

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, januari 30, 2012

Mild irritation

Jag skriver ofta om irritation numera, upplever åtminstone jag själv det som. Därigenom, föreställer jag mig, kanske det är lätt att få intrycket att jag går runt och är irriterad hela tiden? Så är det ju förstås inte, och även om jag nu även idag kommer avhandla irritation, så är jag i detta nu inte alls irriterad.

Såhär va:
Jag har jobbat kort och tidigt och då haft Singö/Ellan tur och retur på agendan, arbetstid 5:12-8:39 och det är ju vad jag brukar kalla för min favorittjänst.
Nu börjar jag kanske revidera den tanken något, för på senaste tiden har det inte varit någon vidare höjdpunkt, annat än att jag slutar tidigt som aldrig annars.
Sist jag körde var ju den gången då en kollega vid Älmsta station ropade och ville att jag skulle vänta på honom när jag precis hade lämnat stationen, med motivering att hans passagerare kanske ville komma in lite snabbare till Norrtälje (än att behöva vänta ungefär en minut på nästa 637:a som var på gång - jag var två minuter sen).
I och med att den radiokommunikationen skedde på den öppna kanalen, så har jag fått en del kommentarer av kollegor kring det där, och alla som har sagt något tyckte att det var ett märkligt beteende av han som bad mig vänta och dessutom antydde att det var fult att åka ifrån honom. Skönt det.
Men idag då, så fick jag en buss som jag sent omsider upptäckte att varken... åh, jag kommer aldrig på något bra ord för det här, varken när jag ska felrapportera eller skriva här, men högtalarsystemet i vilket min röst kan höras - varken det fungerade och heller inte komradion på så vis att det inte fanns något ljud alls i den - men CTL kunde däremot höra mig då jag provade att anropa dem för att rapportera in just högtalarsystemfelet (samt att höger backspegel inte gick att rikta in annat än genom att göra det utifrån).
Således sköttes så småningom kommunikationen med CTL med textmeddelanden på skärmen, där de kan skriva vad de vill och jag har en lista med färdiga svar att välja bland.
Åter i Älmsta, på tillbakavägen alltså, kom debaklet. Jag fick ett textmeddelande som sa att jag skulle vänta på 643:an, alltså den buss som sist bråkade med mig.
Jag var i god tid i Älmsta, kom långt före den 636X som sen blir 637:an med avgångstid tre minuter efter mig, så först tänkte jag att det nog betydde att 643:an skulle komma mycket snart, men å nej. Och den där 636X/637 var då väldigt snabb att lämna stationen - för i och med att min radio inte fungerade så kunde jag ju aldrig anropa den bussen och be den vänta istället - vilket jag tycker är brukligt. Jag vet inte om det bara är jag som är av den uppfattningen (CTL verkar ju inte dela den i alla fall), att oavsett om jag kör den ordinarie turen eller inte, så kan väl den buss med senast avgångstid vara den som inväntar en sen anslutning?
Jag hann så långt som att öppna min framdörr och kliva ut, så åkte bussen bakom mig och jag hade inget annat val än att vänta in den där förbenade 643:an. Jag var ju annars på väg att prata öga mot öga med kollegan där, men det hann jag ju alltså inte.
Så, när jag för en gångs skull hade kunnat avgå precis enligt tidtabell från Älmsta station, ja då fick jag istället avgå nio minuter sent.
Faktumet att mitt högtalarsystem inte heller fungerade, gjorde ju inte saken bättre, för vid såna där situationer vill jag gärna meddela passagerarna om vad som händer och varför.

Lite tråkigt rent underhållningsmässigt, att jag inte kunde höra något på radion heller, för jag såg ju av och till att det var en jäkla trafik på anropen både från CTL och från kollegor, och det visade sig ju allt eftersom att det dels stod en buss med varningsblinkers på i Svanberga och dels att en höll på att bärgas på stationen (båda såg ut att vara 641:or, så det var nog kämpigt för många som skulle till/från Hallstavik på morgonkvisten).
När jag sen hade parkerat på garaget och skulle rampkoppla bussen, ja då gick den förbaskade luckan inte att få upp heller, trots att jag tog i allt vad jag kunde.
Jag gav upp och tänkte att då får väl bussen frysa ihjäl, men jag gick ändå in och sa just det, att jag inte hade lyckats koppla den.
Sen fick de väl göra vad de ville av den informationen. Det tycks ju vara årets kallaste dag idag, så okopplade bussar är då inget man vill ha då.

Kallt ja, -12 hade jag då jag klev upp och det höll ju länge i sig. Bet på bra i kinderna när jag cyklade både till och från garaget.
Just därför var jag inte helt sugen på att ge mig ut något mer idag, men jag hade ju halvt om halvt bestämt mig för att simma idag, då måndagar är den enda dag i veckan då motionssimningstiden (då hela bassängen är reserverad för motionssimmare och inte bara en tredjedel/fjärdedel som när det är familjebad), inte är antingen jättetidigt på morgonen eller sent på kvällen. Men jag har inte dessa tidiga tjänster på måndagar annat än en gång i månaden och det blir därmed också ungefär så ofta jag går och simmar i och med att jag inte alls tycker om att simma på familjebadtiden.
Förutom simningen så älskar jag ju bastutiden, och jag kom fram till att vad kan vara skönare än en härlig simtur följt av en het bastu, på årets hittills kallaste dag?
Så jag tog mig samman och trotsade tröttheten som åter infunnit sig efter att jag hade smålurat lite och sen städat lägenheten, och trampade iväg till badhuset.
Det var jag inte ensam om att ha gjort. Eller ja, hur många som faktiskt hade cyklat vet jag ju inte, men jag har aldrig sett så många motionssimmare förut! En klar majoritet var dessutom pensionärer och inte var det så att bassängens tudelning inte medförde att långsamsimmarna höll sig på en sida och snabbsimmarna på en annan, alla typer fanns i båda banor, vilket då per automatik bromsade upp tempot rätt rejält i båda halvorna. Jag provade förstås båda i och med att jag inte kunde hålla önskat tempo i den första, men det kunde jag heller inte i den andra, så det var hugget som stucket. I nästan en halvtimme stod jag ut, sen tröttnade jag.
Och alltså tröttna betyder ju i det här fallet inte att jag var slutkörd och fysiskt inte orkade mer. Det blir mer på det psykiska planet som orken tar slut.
En irritationsfaktor, kort sagt. Även om det kolliderar med mina tankar om att det är bra att gamla rör på sig, så blir jag lite irrationellt irriterad.

Hemma igen sen blev det åter ett parti betapet med Johan (egentligen så fjantigt att referera till honom som 'exet', det är egentligen en beteckning jag inte är vidare förtjust i), och även idag vann jag. Jag vann rentav större idag, så det var ju trevligt. Mindre trevligt om det får honom att tappa spelglädjen, men jag ger ju inga läggmatcher.

Nu borde jag matplanera och veckohandla i och med att det inte har hunnits med denna arbetande helg.
Jag är dock väldigt skeptisk till huruvida orken räcker till att än en gång ge mig ut och cykla, även om det nu inte är kallare än -3. Å andra sidan så är jag rätt sugen på att baka något, och ingredienser till annat än någon mjöl-sockerblandning finns inte. Dessutom har jag ju knappt något att laga på till den oplanerade middagen. Gah, denna tvehågsenhet!

***

Läste du min blogg innan 17:10 så missade du det även jag missade, ytterligare två irritationspunkter som jag hade tänkt ha med.

  • Jag har satt upp en mycket tydlig dekal på min brevlåda, som deklarerar just det man kan gissa sig till, att jag vänligt men bestämt undanber mig reklam. Ändå händer det alltför ofta att ett sånt där oadresserat svep ligger där, så även idag.
    Det får mig ju att undra om brevbärarna är så extremt slarviga eller jävliga?

  • Jaha... Och så har jag än en gång lyckats glömma den andra saken. Jisses vad minnet är bra men kort.
***
Jahapp, läste du bloggen någon gång mellan 17:10 och 17:17 så missade du även att jag kom på det jag nyss inte kom på:

  • Min skurhink. Den har på senaste tiden retat mig till den punkt att det vid dagens städning kokade över. Etiketten på, som säger att det är en Mucho-mocho-något från Vileda har på senaste tiden börjat släppa ifrån sig delar - delar som alltså tydligen har tillräckligt dåligt klister för att sitta kvar på hinken, men som sen har väldigt bra klister när det gäller att fastna på allt annat som golv, strumpor, händer och ja - allt!
    Så idag gjorde jag det enda rätta och skrubbade och skrapade och gnuggade och sprutade bort all etikett från hinken, så nu kan den inte brytas ner mer. Men det var ett sisyfosarbete som hette duga!
Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, januari 29, 2012

When in doubt, mumble

Den här helgen har gått fort, men lika bra är ju det, i och med att jag har jobbat.

Igår var arbetsdagen inte vidare märkvärdig. Dagens roliga linje var 638 runt Vätö, innan det blev samma vanliga harvande på 676:an som vanligt. Men visst, det kan ha sin charm, det också.
Igår innebar dock den sista körningen (som landade på busstationen i Norrtälje vid 16:20-tiden), att jag fick med mig en sovande passagerare hela vägen till garaget.
Såhär va:
Jag brukar alltid, vid årstider då det är halvmörkt kring 16:20-tiden, tända upp lamporna i bussen utöver mitt vanliga "ja, då återstår det inte så mycket av den här resan, så jag vill nu passa på att önska er en fortsatt trevlig helg och tacka för mig" som ekar ut i högtalarsystemet - och det tycker jag får räcka som uppväckningsmetoder. Jag har ingen lust att på stationen behöva gå upp på övervåningen och kolla igenom bussen - något jag ju ändå gör på garaget sen - för det är ju just dit jag vill då min sluttid är nära.
I och för sig, jag hör ju själv nu att det skulle kunna vara en vinst, att göra genomgången redan på stationen, men ja... Om inte annat kanske man står i vägen för andra kollegor som vill in på avstigningshållplatsen. Nej hua, det var en klen ursäkt, men jag tycker att folk borde vakna utan att jag ska gå och peta och ruska på dem.
När jag tomkörde till garaget så drog Robbie Williams Let Me Entertain You igång på radion, och jag, som tycker att det är en låt av rang, höjde volymen och sjöng med för full hals - i tron att jag var ensam i bussen. Men heller inte det väckte den (berusade) tjej som hade sjunkit ihop på sätet där uppe, och på så vis osynliggjort sig på min bildskärm.
Och inte vaknade hon av att vi bytte färdriktning eller att motorn stängdes av heller, för jag var nämligen tvungen att backa ut från min påbörjade parkering, då jag insåg att snön på backen gjorde att jag inte alls stod i någon ruta, utan mitt emellan två. Det är svårt det där, om man ska parkera på en plats som inte har några grannbussar hemma och där det inte finns några hjulspår att gå efter.
Jag såg henne inte omedelbart heller då jag gick igenom bussen där uppe. Jag tror rentav att jag såg hennes väska innan jag såg hennes person, i och med att mina ögon var inställda på kvarglömda föremål.
Och inte vaknade hon av mina först väldigt försiktiga väckningsförsök heller, det var när jag tog till de mer svepande rörelserna och den något volymmässigt högre rösten som det blev liv i skällan. Hon fattade inledningsvis inte var hon var och började sen halvsluddrigt beklaga sig.
Jag frågade var hon hade tänkt kliva av, i och med att det är ju ganska stor skillnad om hon egentligen skulle till Gillingebanan eller Brottby istället för hela vägen till Norrtälje busstation. Men det var till stationen hon skulle. Jag slutade ju dock för dagen och skulle ila iväg på annat, så jag hade ingen lust att starta upp något och skjutsa ner henne, men jag sa att jag skulle se om det fanns någon inne i garagehuset som skulle ner till stationen snart.
Så var fallet, så hon fick skjuts ner, klädd i den icke-vintrigaste onepiece som hon var.

Just nu står det helt stilla i huvudet kring vad jag har kört idag, men när jag kom till mitten av ordet 'huvudet', så kom det till mig. Först tomkörde jag till Grisslehamn och körde en 637 till Norrtälje, sen körde jag Solbackabussen en vända och fick då syn på min mor och syster som tog en promenad i solen, så jag tutade glatt till dem. Jag hade dock lite mankemang med att hitta tutknappen först, i och med att jag just då svängde, så den snurrade helt enkelt runt på ratten.
Rast var det där efter, en kort sådan à 36 minuter som jag inte förstår riktigt hur den kan vara EU-godkänd i och med att jag sen skulle tomköra till Stockholm och köra en 676:a därifrån, och när den 676:an var avklarad hade det ju gått mer än 4,5 timmar sen jag började köra.
Den korta rasten var hur som helst väldigt trevlig, för den tillbringade jag med en pizza och Mattias, Trevor och Kjell. De hade dock inte sällskap, annat än ögonledes, av någon pizza.

Något annat om arbetsdagen har jag inte att säga, även om jag också har kört 630 till och från Spillersboda.

Något som jag tycker är rätt tråkigt är att en statusuppdatering jag gjorde på facebook igår, blev föremål för väldigt hårda ord från en kollega till en före detta (slags) chef. Det tyckte jag kändes väldigt onödigt, ska man be varandra dra åt helvete, som nu var fallet, så kan man allt göra det utan att gå omvägen via mig.

Något som däremot var roligt, vad facebook beträffar, var att mitt ex skrev och frågade om jag inte hade lust att spela lite betapet (detta nästintill bortglömda spel i dessa wordfeudtider, eller?) - och det hade jag ju, för jag spelar inte wordfeud i och med min avsaknad av smartphone och spelar inte betapet mot någon annan än honom heller (varför det nu har blivit så, det vet jag däremot inte), men vi har inte spelat på år och dagar och faktiskt inte ens hörts av på ungefär lika lång tid.
Efter spelet - jag vann, vilket jag nog vill drista mig till att säga att jag oftast gör, trots att han är mer välutbildad (dessutom språkligt) än jag - så framkom det att han nu har flyttat till en ort som ligger vansinnigt mycket mer nära mig än då vårt förhållande rådde - då var det 42 mil bort, nere i Småland. Men inte nu, så det kanske faktiskt blir så att vi kommer hälsa på varandra någon gång. Det lät åtminstone så, och det var välment av mig, men jag vet ju ärligt talat in om medhållet var av samma kaliber, eller om det mer var en artighetsfras istället för att säga nej. Fast jag tror ju på vad folk säger och skriver till mig, så jag tror att det sågs som en god idé för honom också.
I mars är det fyra år sen det tog slut mellan oss och i maj är det fyra år sen vi sågs sist, och jag har nog mentalt sett det tillfället som sista gången någonsin, men det finns ju ingen anledning till att ha det så. Kärleken är död.

Nu ska jag snart se Äkta människor. Det borde du också göra!

Till allra sist: Grattis till Gustaf som blev tredjegångspappa i natt/imorse!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, januari 28, 2012

Say no more

Idag är det en typiskt dåligt med tid att skriva-dag, så jag tänkte istället bara bjuda på en youtubeparodi som jag blev varse på facebook för någon vecka sen. Klockren... Nästan!


Jag skrattade i alla fall första gången jag såg den...

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, januari 27, 2012

Dum i huvudet

Jag hoppas jag kan knåpa ihop till ett någorlunda vettigt inlägg idag och att bloggen är mig behjälpsam när jag vill uppdatera. Men sånt där kan man tydligen aldrig lita på.

Jag har haft en kalastrevlig första halva av min arbetsdag, i synnerhet min första tur till Stockholm, för på den åkte dels min favoritpassagerare Simon med - och han åker sällan buss här i Norrtälje, så det är väldigt bra inprickat av honom, att åka med just mig när han väl gör det. Även en före detta förskolekollega, allt-i-allon Jocke åkte med och så framför allt kundvärden Sofie. Hon satt i fram i trappan och pratade med mig hela vägen, så det fick resan att gå väldigt snabbt. Sällskap förhöjer onekligen kvalitén på körningen.

Delat i Stockholm har jag haft och det är väl på det hela sällan roligt, men idag var det väl ändå en av de bättre dagarna. Dels lyckades jag somna och sov gott. Inte jättedjupt, men ändå så att jag verkligen fattade att jag hade sovit då jag vaknade, något som annars kan kännas väldigt tveksamt om jag länge ligger och blundar och inte märker skillnaden.
När jag hade sovit klart, vältajmat, så ringde urmakaren och sa att min klocka nu är klar. Äntligen! Det är ju nu ett par veckor sen jag fastnade med armen i ett dörrhandtag på jobbet och sen dess har armbandsuret varit både trasigt och inlämnat på lagning. Men i och med att jag har jobbarhelg så är det tveksamt om jag kan hämta den innan måndag. Kanske om jag har rast på stationen och inte på garaget imorgon, att jag hinner. Men det är ju å andra sidan ingen panik.
Sen bestod rasten i att jag pratade med en kollega som sällsynt dök upp där på Karlavägen. Ofta är jag ju ensam där, men det var kanske mer förr än senare i och för sig, för på sistone har det nog rätt ofta varit i alla fall någon annan där. Han går en kurs i kinesiska, så han passade på att plugga lite och försökte lära mig. Bland annat fick jag prova att skriva de olika grundtecknen som man i olika varianter bygger alla kinesiska tecken av, och jag fick även prova lite uttal. Småkul, men ändå inget jag ville ägna flera timmar åt.
Istället satte jag mig och åt min vegetariska quornlunch (som faktiskt var godare idag än vad den var till middag igår) och bytte kanal på tv:n som var satt på något krabbfiskeprogram på Discovery, som jag där har tittat på förr, men inte alls fastnat för. Istället blev det UR på tvåan, ett program om de olika faktorer som talar för att mänskligheten kommer att utrota sig själv inom detta århundrade.
Alltså, det är ju skrämmande egentligen, att människan som art samtidigt är så intelligent, h samtidigt så totalt jävla dum i huvudet. Jag tror allvarligt inte att det finns något djur som är mer förståndshandikappat än vad vi är. Vi tillverkar vapen som är så oändligt mycket mer skadliga och farliga än atombomber, vi petar i det genetiska och skapar livsfarliga virus, vi ignorerar signalerna från naturen om att vi rast borde täppa till våra koldioxidutsläpp, vi vill skapa svarta hål som potentiellt skulle kunna få hela jorden att kollapsa, vi bygger robotar som är mer intelligenta än oss själva och rätt som det är skulle kunna kontrollera oss istället för tvärtom... Och så vidare!
Precis allt av det här är väl forskarna inte helt överens om, i synnerhet inte det med de svarta hålen man försöker få fram vid CERN i Schweiz, men det finns en väldigt övertygad forskare som menar att de där svarta hålen mycket väl skulle kunna sjunka in i jordens inre och äta jorden inifrån. Även om det kanske är osannolikt, så känns det ju ändå rätt själviskt att ägna sig åt sådan forskning som rent generellt kan ta död på precis allt.
Ja, jag vet inte var jag landar i det här riktigt, men jag tycker i stort att människan är dum i huvudet.

Mitt eftermiddagspass sen var kanske inte fullt så kul. Den bestod i en 639:a till Hallstavik, och dit är det ju som sagt långt. Fast mitt missnöje ligger egentligen inte i att det är långt att köra dit - i alla fall inte när jag har en buss med både radiomottagning och cd-spelare, utan att körandet inte är klart när jag väl kommer dit, nej, då ska det ju tomköras till Norrtälje för att sluta. Och det ska ju förtydligas att jag absolut inte vill sluta i Hallstavik, men det är en seg tomkörning att ha ovanpå en såpass lång linje.
Däremot fick jag beröm av en kvinna med finsk accent, att hon tyckte det var guld värt att jag hade såpass dämpad belysning i bussen och att det var så låg volym på hållplatsutropen - och det vet jag ju är ett uppskattat tilltag av de flesta, för sånt får jag lite nu och då beröm för.
Men tyvärr hänger det ju mer på bussen i fråga än på mig, för en del bussar har överhuvudtaget ingen mysbelysning, och heller inga läslampor och då måste ju faktiskt taklamporna vara tända. Och i vissa bussar går hållplatsutropsvolymen inte att göra så mycket åt, den är hög i alla lägen.

Nu är det kväll och På Spåret. Imorgon; jobb.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, januari 26, 2012

Nähä?!

Nu händer något jätteskumt med bloggen! Jag hade skrivit ett halvlångt inlägg och skulle publicera, men när jag tryckte på publiceringknappen, ja då loggade jag ut och inget fanns autosparat så som det brukar!

Nej, då skiter jag banne mig i att skriva något vettigt idag. Sånt här kan få mitt blod att koka!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, januari 25, 2012

Versus

Gårdagens tragiska händelse här i Norrtälje rör upp känslor hos många, vilket inte är helt märkligt eftersom vi är väldigt många som har sett dessa "volvoraggares" mer eller mindre hänsynslösa framfart på stadens gator, och det är något som åtminstone jag störs av. Min gissning är att jag inte är ensam om det, men samtidigt är det ju förmätet att skriva att alla störs av det, för det vet jag ju inte.


NT:s rapportering

I och med att Norrtälje är en liten stad, så märker åtminstone jag av reaktioner åt båda håll och jag måste säga att jag tycker att det har gått för långt åt båda håll i vissa avseenden.
Generellt verkar sympatierna vara uppdelade i två läger, den stora massan som inte hyser någon större sympati för ynglingen som körde, och de som på ett eller annat sätt känner ynglingen och förutom för kvinnan som dog, även känner stor sympati för honom.
Och det är väl som det ska vara - graden av anhörighet ska styra våra känslor.
Det jag reagerar på är att jag har sett vansinniga inlägg på både facebook och i andra kommentarsfält, från de olika hållen. En kollega till mig hängde ut killen som körde med för- och efternamn och skrev "[förnamn] [efternamn] heter mördaren! "
I och med att jag är av den nyfikna sorten, så gick jag in på den profilen som kollegan avsåg och där var det fullt av inlägg åt andra hållet som "Skit de som hände men det är inge att göra åt :(" och "Sånt händer och det är tråkigt! Nu får du en lärdom. Krya på dig kompis! :)"
Någonstans såg jag även att någon hade skrivit något i stil med att kvinnan ju var gammal, så att det kanske inte var påkörningen som dödade henne.

Jag känner inte killen och vet heller inte vem det är, så på så vis är mina sympatier för honom inte jättestora. Tanten vet jag ännu inte vem det var, och får jag aldrig reda på det så kände jag ju inte henne heller.
Men hur som helst, så tycker jag ändå att det är att gå alldeles för långt att kalla honom för mördare och att lägga ut fullständigt namn på det viset, den typen av häxjakt vill jag ha lika lite som jag vill ha buskörandet! De straff som den här killen redan kommer få i form av dels det staten utdelar, men framför allt upplevelsen i sig - vetskapen om att ha orsakat en annan människas död, det är straff nog. Han ska inte behöva bespottas mer, så länge han ändrar sitt beteende i trafiken. Det tror jag helt säkert att han kommer göra.
Men det är heller inte rätt sorts stöd han får av de som tycker att han ska skita i det som hände eller att det är just "sånt som händer".
Att säga att något är sånt som händer ibland, det är ju en sorts rättfärdigande av misstag som vi drar till med för att förmildra omständigheter - det är så milslångt ifrån okej när man, även utan uppsåt, har tagit livet av en annan människa. Det är inte "sånt som händer" och det kan man inte rycka på axlarna åt.
Och att mena att kvinnan, oavsett ålder, dog av något annat än de skador hon fick vid den, vad jag förstår, rätt kraftiga kollisionen, det känns ju som rena skitsnacket.

Min ståndpunkt således: Han är ingen mördare. Mord kräver uppsåt eller en formulerad tanke om att ett liv ska tas, och det är jag säker på att han inte hade.
Det är bra att han får stöd från sina nära, självklart, men han bör kanske sluta umgås med de som tycker att det hela var en shit happens-situation.
Min förhoppning är ju att det blir en lärdom för alla som ägnar sig åt buskörning på Norrtäljes gator och vägar, en rejäl tankeställare. Det vore ju det allra bästa sättet att hedra den dödade kvinnans minne.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, januari 24, 2012

Black Tuesday

Nu sitter jag här och skriver (men framför allt jäser) då jag egentligen borde röja upp i köket efter mig. Men såhär va: Vissa dagar, kanske de flesta, kan jag befogat ha dåligt samvete för att jag latar mig för mycket, men inte idag.

Nej, såhär va:
(den som stör sig på att jag skriver 'såhär va:' inför vissa utläggningar kan ju klicka vidare, det är en del av min personlighet och något jag även säger, så det vore inte jag om jag inte skrev det)

Jag har haft en tidig och kort arbetsdag idag. Det brukar ju betyda 637 (Singö/Ellan) tur och retur, men inte idag. Istället var det 677 (Uppsala) tur och retur. Just den här tjänsten, då det är den som är min korta, tidiga, har jag nog bara en gång var åttonde vecka. Och en gång var åttonde vecka har jag 643 (Hallstavik-Älmsta) som den korta tidiga, men övriga gånger är det 637.
Hur som helst, det var ju snöigt och så mer eller mindre hela vägen både till och från Uppsala, men jag kände då inte av någon halka annat än vid vissa hållplatser, där bussen gled lite längre fram än vad jag planerade för, då jag skulle stanna för att släppa ombord folk. Men det var jag ju ändå beredd på, så det var ju aldrig något problem.
Dessvärre fick jag höra att en annan buss, bara någon timme senare, på samma linje, frontalkrockade med en lastbil!
Det får mig ju återigen att fundera - är det mitt körsätt som är såpass säkert, att jag inte känner av halkan, eller är det bara ren bondtur? Jag hoppas förstås på det första, men befarar det andra alternativet. I och med att det var lastbilen som kom över på fel sida av vägen, hade det ju oavsett körstil precis lika gärna kunnat vara jag! Bra otäck tanke.
Nu ska det dock ha gått bra för samtliga inblandade i krocken, vad jag har förstått - så hastigheten kan ju inte ha varit särskilt hög. I Finsta, där det hände, är det ju i och för sig 50-väg, och skulle båda fordonen hålla femtio och frontalkrocka, så är det ju ungefär samma kraft som om man i eget fordon körde i hundra km/h rakt in i en vägg. Så det var kanske på den lilla 30-sträcka som finns?
Sak samma, det gick ju bra.

... Men bra gick det inte för en dam i Norrtälje. Inte bra alls.
För nu har det hänt, det som många har befarat förr eller senare skulle ske här i stan. Vi är här nämligen 'välsignade' med ett gäng unga killar med färska körkort och gamla Volvo-bilar - "Volvoraggare" som på sommarhalvåret 'burnar' hejvilt genom staden (gärna i rondellen som jag dessvärre bodde granne med i flera år) och på vinterhalvåret är det ju istället att sladda gärnet som gäller. Och detta mitt i stan, och nu också mitt på dagen och mitt bland folk. Och vad hände?
Jo, en dam blev påkörd och fick såna skador att hon lite senare avled. Skandal och tragedi om vartannat!
Jag skulle naturligtvis kunna skriva en mycket längre om precis hur tragiskt det är, för jag vill verkligen inte förminska den där damens öde på något vis - men jag tänkte ändå knyta ihop den säcken med att det här kanske förhoppningsvis blir någon sorts väckarklocka för alla de där Volvoraggarna, inte bara han som körde, att man måste visa hänsyn i trafiken och att alla kan förlora kontrollen i en sladd, oavsett hur många gånger man har sladdat och ändå haft kontroll.

Det blev ju dock en liten avvikelse från det som gör att jag med rätta kan sitta och jäsa här.
Jag har nämligen, efter min arbetsdag, varit iväg och tränat. Idag lade jag upp träningen på ett vis jag aldrig förr har gjort, där styrketräningen hamnade mer i mitten, snarare än i början eller i slutet av passet.
Först knätränade jag (en del av träningen jag ofta glömmer nämna, tror jag) - gummibandsträning som ska motverka knäproblem som jag har haft rätt gott om, sen stod jag på crosstrainern i 20 minuter - först därefter styrketränade jag. Och styrketräning består bland annat i 30x3 armhävningar, 50x2 situps, 30x2 pushups (tror jag de heter?) och 50x2 'rygglyft'. Plus lite mer alltså, men jag vet ju inte riktigt vad de momenten heter, så jag ger mig inte i kast med att försöka namnge dem heller. Därefter cyklade jag på motionscykeln i 30 minuter och så avslutade jag med att ge järnet, i en minut på crosstrainern. Det betyder alltså att jag ökar farten från ca 20 km/h som jag håller de första tjugo minuterna till 40-50 km/h, så det är alltså en kraftig ökning och också en fart som det är omänskligt att hålla någon längre tid, därav att jag ger mig efter en minut.
Så förutom styrketräningen avverkade jag drygt sju kilometer på crosstrainern och drygt elva på motionscykeln. Därtill hade jag ju då cyklat till jobbet och från jobbet till Harsjövägen och skulle cykla hem.

Hemma kom jag på att jag hade glömt att handla bearnaisesås till kvällens middag (jag lyxade till det med plankstek idag i och med att det är min fredag idag, då jag jobbar i helgen men är ledig imorgon), och då var jag rätt trött på att cykla, så jag gick till Coop, köpte en burk och gick tillbaka.
Sen satte jag igång med förberedelserna av duchessen, men när jag skulle hälla av den kokade potatisen, så hade den dels blivit överkokt i de småbitar den var uppskuren i och dels tappade jag locket då jag hällde av, så merparten av potatisslasket åkte just i slasken.
Då blev jag mindre glad, kan man säga. Jag försökte fiska upp det mesta ur slasken, för trots att det inte kändes vidare hygieniskt, så hade jag ju vetskapen om att potatisen senare skulle in i ugnen också, så eventuella bakterier borde ju ändå dö då.
Men det blev ändå alldeles för lite. Jag hade redan i utgångsläget satsat på få potatisar, i och med att det ofta blir alldeles för mycket. Och några mer hade jag inte, så jag såg ingen annan råd än att cykla till Coop igen.
Sen har jag lagat och ätit mat nonstop och även om jag satt och åt, så känns det som att jag har varit igång och tränat och transporterat mig hit och dit och flängt i köket, så lite lugn och ro är befogat.
Två stora köttbitar (icke-vegetariskt nog, men jag borde inte behöva försvara mitt köttätande de dagar jag ägnar mig åt det) blev det på denna plankstek också, i och med att det var det minsta jag hittade i butiken, och färskt kött vill man ju gärna äta färskt också, så det var just vad jag gjorde. En herrans massa mat vräkte jag i mig:


På bilden har vi pommes duchesse, två stora bitar oxkött av något slag,
en ugnsbakad tomathalva, sparris, gurka, bearnaisesås och dolt under köttet - soltorkade tomater


Mätt!

Men, det ska ju ärligt sägas, att det här bloggfönstret har varit öppnat länge. Du ser ju själv vilken tid det öppnades, det är den tid det står att det publicerades, men nu är klockan redan 20:01, så det var ju ett tag sen, och därmed har jag hunnit diska av redan.

Hm, hm... Sims kanske?

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, januari 23, 2012

mÄkta imponerad

Hm, jag ville ju gärna svänga till rubriken så att jag fick in ordet 'människor' också, i kombination med det mäkta imponerande. För jag är mäkta imponerad av svt:s nya serie Äkta människor, som hade premiär igår. I och för sig var mina förväntningar rätt lågt ställda så som de rätt ofta är gällande svenska produktioner, men ibland överraskar de positivt. Senast med Anno 1790 och nu med Äkta människor alltså. Kul när licenspengarna används vettigt!
Fast jag ska inte klaga egentligen, jag tycker att många svt-program är bra. Vem vet mest ser jag ju dagligen och På Spåret gillar jag ju också. Egentligen Skavlan också, men det blir det sällan att jag ser.
Det blev en väldig svt-bonanza nu, men ja, jag betalar ju den dyra tv-licensen, som sagt, så jag har ju min del i det hela - eller något sånt!

Hur som helst, om du inte såg Äkta människor igår, så rekommenderar jag att du tittar ikapp på svtplay.


Dumt att missa!

I och med att det var dubbelavsnitt igår (slutade 23:00) och jag imorse klev upp 5:10, så hade jag hoppats - men med låga förhoppningar - att jag skulle somna på min hemma delning idag. Men ack nej, ack nej. Således var jag rätt trött efter en stunds tillbakavaro på jobbet. Först körde jag stadsbuss och avlöste självaste Gustaf (fast han fattade inte riktigt att det var en avlösning först, men han har väl lite annat som snurrar i huvudet nu i dessa väntans tider han går i). Det var trevligt hur som helst, och jag visade honom hur man trixar till det med busskyltningen så att man får ett linjenummer men en annan destination att visas. Kul när jag som relativ färsking kan lära ut något till han som är relativt gammal i gården!
Stadsbuss var det alltså, och jag slapp faktiskt Mr. Stadsbussåkare no.1 - Lennart. Lite skönt, även om det kan vara trevligt att ha honom med också.
Sen for jag till Stockholm, och då satte tröttheten i. Inte så att ögonlocken höll på att slå igen, utan mer på så vis att jag var glad att vi nu har en liten ljudsignal som signalerar om någon vill kliva av i dubbeldäckarna, istället för att bara en diodlampa tänds, som tidigare. För då hade jag förmodligen nog missat när folk ville av längs vägen.

På vägen tillbaka sen, ja då när jag redan hade tjoat till i högtalarna och tackat för mig, då klev Lennart på vid Gustavslund, så jag slapp honom inte, men den korta biten gör ju inget, för det är ju inte ens buss han kan sitta kvar på varv efter varv - jag skulle ju dessutom inte köra några fler varv, utan upp till garaget och sluta för dagen.

Idag skulle det nya tjänstepaketet släppas också, alltså de förändringar (förbättringar) som görs i våra tjänster, men som praxis tycks vara med Nobina, så kan man inte hålla utlovad deadline för en sån sak. Jag vill minnas att det var samma sak när tjänsterna så som de ser ut idag skulle släppas och dessutom var det först prat om att de här skulle släppas den 16:e. Sån tidsoptimism har jag lite svårt för - säger man en tid så ska man ju hålla den.
Jag är ju galet nyfiken i och med att jag räknar med stora förbättringar på min delat i Stockholms-front.

Lite sims på det?

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, januari 22, 2012

Untrain my heart

Hm... Min plan idag var att träna, men träningen uteblev av lättja - men istället har jag cyklat ett par vändor hit och dit i detta snöoväder vilket ger ganska mycket tyngre trampmotstånd och sen har jag också skottat en del, två gånger under dagen. Så, jag har nog ändå fått viss motion i alla fall.
Men träningen, den riktiga, den ska jag ta tag i nu i början av veckan istället. Jag jobbar ju i helgen som kommer, så jag har en kort tidig dag på tisdag, är ledig onsdag och har en kort eftermiddagstjänst på torsdag - så det finns tid.

Skotta och snö ja... Alltså, jag tycker ju ändå att det är lite härligt att det nu faktiskt kommer snö på riktigt. Visst, jag skulle inte gråta floder om det blev en vinter utan snö, med de senaste två vintrarna i färskt åminne. Det gör ju dock vintervärlden enormt mycket vackrare och dessutom så är det härligt att se barn åka pulka och skratta och ha sig, så om inte annat så för deras skull, önskar jag mig att denna snö får ligga kvar ett tag.
Men att det är isigt under snön är ingen hit. Jag skulle nog behöva investera i lite tösalt till trappan här (såvida ingen annan gör det, det är ju tre lägenheter som använder samma trapp), för den blir extremt hal av och till. Och det vore ju minst sagt trist om man for som ett skott ner för den.

Eh, ja och det var nog faktiskt allt jag har att komma med idag. Nu ska jag prova om Sims vill samarbeta eller inte.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, januari 21, 2012

Cleaning out my closet

Klockan är massor och det finns inte riktigt något vettigt att säga idag.
Jag har storstädat, övningskört med min syster och Julholt har avgått. Och mitt hjärteband The Sound of Arrows vann inte sin kategori på P3-guldgalan, årets pop. Det gjorde Syket. Men jag hade redan räknat ut att TSOA inte skulle vinna, de har inte spelats så vansinnigt mycket och alla kan förmodligen inte älska dem såsom jag gör.
Men det viktiga är ju inte att vinna, utan att delta - och det tycker jag är ack så sant i det här fallet. Att vara nominerad är ju en stor vinst, bara det.
Halva bandet är jag ju vän med på facebook också, och det är en mycket trevlig kille som alltid svarar när man skriver till honom och dessutom refererar till mig som "polarn", vilket förstås glädjer något vansinnigt!

Gällande Juholt så var det ju extremt förhandstippat - men alldeles för sent egentligen. Jag håller ju på den röda sidan så mycket mer än på den blå, men socialdemokratin kan jag inte vara annat än besviken på. De kan inte säga något rätt ut; ingen vill säga att de vill bli partiledare, utan ska istället "ställa sig till förfogande" och inte kan de säga rätt ut att de har kommit överens om partiledarens avgång, vilket de bevisligen måste ha gjort senast igår, då heter det istället att han har partistyrelsens fulla förtroende (eller om det var verkställande utskottets fulla förtroende) - och där till alla grodor hit och dit som far ur munnarna på dem (allra främst Juholt själv då). Sett i backspegeln kan man ju undra om Mona Sahlin verkligen var så illa?
Men nu hoppas jag att de hittar något nytt, friskt och fräscht. Inte någon gammal knarr som Nuder eller Jämtin.
Men vem är jag att orda om det? Socialdemokraterna är ju onekligen ett väldigt konservativt parti, numera.

Övningskörningen med lillasyster gick väldigt bra, hon utvecklas hela tiden. Men jag ger henne nya utmaningar också! Idag hittade vi en rätt brant uppförsbacke att öva på stopplikt i, nya smala vägar att köra på och så provade vi något mer trafikerad väg också.

En Sims-rapport förresten: Igår hade jag fått svar av EA (ett värdelöst svar), och nu har samma problem med sparandet återkommit. Blä och åter blä. Men jag kan ha en idé om hur jag kan komma runt det. Kanske.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, januari 20, 2012

Not my day

... inte idag heller.

Det har varit både en del irritation och surhet idag. Kanske inte övervägande, men ändå mer än vanligt.

Jag blev lite irriterad imorse, vilket kanske mina kollegor hörde, då jag körde 637:an mot Norrtälje. Jag hade ju nämligen min favorittjänst, vilket alltså innebär avgång på 637 från Norrtälje 5:25 och avgång från Ellans vändplan 6:55 mot Norrtälje igen. (Sen en 651E till garaget och slut för dagen 8:39.)
I alla fall, för ovanlighetens skull kom jag fram till Älmsta före linje 636X som där skyltar om och blir ännu en 637:a mot Norrtälje, precis som jag. Den har avgång från Älmsta klockan 7:50, medan min avgång därifrån är förlagd till 7:47. Utöver det går det även en 636:a mot Norrtälje strax innan 7:47 också, som en parentes, så älmstafolket har ett visst spann med bussar där.
Hur som helst, så blev det ändå att jag avgick från Älmsta 7:49 då jag hade laddat bussen med de passagerare som väntade där - och när jag redan hade kört iväg så ropade en 643:a som precis kom in till stationen från Hallstavik och ville att jag skulle vänta på hans passagerare och antydde något om, som jag tolkade det, att det var lite fult att åka precis när han kom in.
Men alltså, jag hade ju redan sett den där 636X, så jag visste att det rörde sig om kanske en minut innan de skulle få gå på sin 637:a och ser man till 676:an där bussarna som tätast går någonstans var 6-7:e minut, ja där är det ingen förare som tycker att det är märkligt att man stänger dörren och åker även om man ser att det kommer folk bortifrån tunnelbanan - men på en linje som har 3-minuterstrafik, då förväntas man vänta mer än två minuter efter avgång?
Nej, så jag sa ifrån, hänvisade till nästa buss och körde och funderade sen om alla andra på radion tyckte att jag var dum i huvudet, men jag tycker verkligen inte att det är min sak att bli sen av en så onödig anledning. Även om det är skönare för hans passagerare att snabbast möjligt få komma in i en buss, så får man väl också ta hänsyn till mina, redan befintliga passagerare som inte vill stå där och vänta i onödan? Och heller inte jag, vilket jag alltså tydligt klargör nu, om någon har missat det.

Innan denna första irritation hade jag dock roligt på min paus vid Ellans vändplan:


En extratur till Lill-Ahl kanske?


Eller till Godsterminalen?


Eller ska vi tälja till det österut?


... men det var såhär jag till slut körde iväg, jag vågade inget annat.

Dagens irritation nummer två inträffade sig nästan direkt efter arbetsdagens slut, då jag skulle sova. Alltså, jag klev ju upp 4:20 imorse, så jag såg det som en självklarhet att få sova när jag kom hem - men nej, inte somnade jag, inte! Eller jag kanske dunade in i fem-tio minuter eller så, men det var absolut inte den typ av sömn jag hade ställt in mig på.
Det tycks som att något felar i mitt liv just nu på sömnfronten, det var länge sen jag sov ordentligt mitt på dagen, så jag har haft rätt många dygn som har bestått av 5-6 timmars sömn istället för de åtta jag helst vill ha. Suck. Det bidrar kanske förresten till irritationen? Göder den, helt enkelt.

När jag hade klivit upp och faktiskt satt och byggde med lego, det lilla jag har, då plingade det på dörren! Klockan tio på förmiddagen, en vardag och något avtalat - ingen kunde väl veta att jag skulle vara hemma?
Men där stod en man som förväntade sig att jag skulle ha någon form av radonrapport till honom - något jag inte förstod ett jota av. Jag sa att jag inte visste någonting om det, och då höjde han på ögonbrynen och sa att det var märkligt, att min granne hade sagt samma sak, men ändå var han helt säker på att han hade lagt både information och utrustning i allas brevlådor tidigare. Så, vad ska man tro? Har vi brevlådetjuvar här på gatan? Bistert i så fall.

Sen, när badhuset hade öppnat, cyklade jag dit i hopp om en skön simtur. Men ack nej. Det var fullt av folk i den smalare motionsslingan och i den bredare lek- och plasksidan, så de 40 minuter jag hade planerat att simma, de reducerades till knappt tio i och med att jag med nöd och näppe hade styrfart. Så vansinnigt långsamt tempo och mycket små möjligheter att "köra om".
I bastun fick jag i alla fall en liten avkopplande stund - tills babbelgubbligan kom in.
Och såklart, man får prata i bastun, jag säger inget annat, men det där eviga tjattret stör onekligen det närmast meditativa tillstånd jag helst vill försätta mig i.
Jag bestämde mig då för att gå, inte cykla, hem, så att jag kände att jag åtminstone hade varit ute och rört på mig ett tag. Det går ju allt för fort när det cyklas.
Och när jag gick där och var lite sur (men kanske ändå hade ännu surare badkläder i min påse), ja då fick jag syn på en vinkande hand i en bil. Den där vinkande handen satt i förlängning ihop med ett glatt leende som bepryddes av kollegan Mattias. Då blev jag gladare! Han är ju en omtyckt kollega.
Och bara en liten stund senare åkte även kollegan Simon förbi, också han vinkandes. Också han är en omtyckt kollega, så ja, då kände jag mig mer uppåt igen.
Så även om mitt humör må vara lite av en berg-och-dalbana, så rör jag mig inte direkt i ytterligheterna. Jag gick från lite småsur med små medel till småglad.

Till middag idag gjorde jag pasta och köttfärssås, fast med sojafärs. Men alltså, den där sojafärsen, den är inte min kopp te, för den smakar för mycket - just soja. Och det var egentligen aldrig mitt mål att köpa sojafärs heller, jag var ute efter quornfärs, men det fanns inte den gången. Därtill blev pastan dessutom lite överkokt, något jag annars aldrig brukar lyckas med i och med att jag rent militant alltid annars låter den koka i åtta minuter, vilket brukar bli perfekt - men idag fastnade jag i chatten på facebook och glömde tiden.
Inte bra att facebooka och laga mat samtidigt, det är lärdomen.
Fast det var trevligt på facebook, det var en ny facebok-vän för dagen, en kollega som heter Sofie som hade mycket på hjärtat. Trevlig tjej!

Nu ska jag fredagsmysa till På spåret. Trots att det enligt hörsägen ska vara en Norrtälje-kille som jag faktiskt tror att jag har gått på samma skola i låg- och/eller mellanstadiet som, med i The Voice på fyran. Men nu har jag bestämt mig för att inte följa det, och då gör jag heller inte det.
Den där killen i alla fall, det behöver inte vara så att vi har gått på samma skola, men något någon gång måste vi ha haft gemensamt, för jag känner så väl igen honom.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, januari 19, 2012

Ingen taktkänsla och dålig tajming

Ja, jag är då inte smidigheten själv alla gånger. Men jag menar ju sällan illa, det får man väl trösta sig med.
Såhär va:
På en 676:a jag körde in till Stockholm idag hade jag med mig en gammal bekant, en vän till familjen som jag även har jobbat med. Hon utbrast rentav "Åh, äntligen får jag åka med dig!", då hon klev på. Fint.
Lite senare kom hon fram och frågade om jag känner [namn på en kille som har varit dagbarn hos min mamma när hon var dagmamma], och jag sa ja - bara det var ju ett snedsteg för jag känner honom inte alls, vi är inte ens bekanta och jag skulle förmodligen inte känna igen honom om jag såg honom heller - men till namnet vet jag vem det är.
Sen undrade hon om jag visste vad som hade hänt med honom - och det vet jag ju i och med att jag nyligen fick veta det själv. Han har tagit livet av sig, och det sa jag också - utan en tanke på att linda in det på något vis alls som man kanske bör inför någon som inte vet något sånt, eller ens ta ner röstläget lite från mitt vanliga relativt glada.
Hua, det kändes så fel, insåg jag efter bara en liten stund då hon hade satt sig igen. Så vansinnigt känslokallt av mig!

Hm, nu hade jag ju tänkt övergå från den bristfälliga taktkänslan till den dåliga tajmingen, men det skulle ju vara något av en humoristisk vinkel, och det känns inte riktigt som att jag har bäddat för det nu. Men äsch, jag kan ju inte gräva ner mig i något som jag aldrig menade.

Så alltså, jag hade delat inne i Stockholm idag och körde alltså 676 in, hem och in, innan det var dags för själva rasten.
Vid första ankomsten till Stockholm vid 7:37 hade jag bara tio minuters tid där innan jag skulle avgå tillbaka, så jag slängde in min laxmatlåda i kylen där och gick på toa, istället för att knata bort till Karlavägen, där jag äter min lunch och således helst vill ha matlådan.
När jag sen hade kört till Norrtälje och tillbaka igen, så bestämde jag mig av någon underlig anledning för att ta mig till Karlavägen ovan jord - alltså att gå över Valhallvägen istället för att gå under den, som jag normalt brukar då jag upplever att även om det blir en omväg, så sparar jag tid på det i och med att det kan ta groteskt lång tid att få grön gubbe vid övergångsstället. Men till mitt bångstyriga beslut hör att jag såg att det var just grön gubbe då jag klev ur bussen och i min enfald trodde jag att jag skulle hinna både till och över övergångsstället under dess gröntid, men ack nej.
Istället blev jag stående där i en halv evighet innan det blev grönt på nytt - och precis när jag hade kommit över, alltså, jag hann bara sätta en fot på trottoarkanten - ja då kom jag på att matlådan låg kvar inne i rastlokalen där på Tekniska!
Men då väntade jag sannerligen inte på några fler gröna gubbar, jag gick under jord resten av gångerna jag gick mellan Tekniska och Karlavägen.

Jag var åter ute och gick lite på rasten, något jag inte har gjort på ett par raster där inne nu. Men jag tog mig via en tunnel till Hötorget och sen Sergels torg - överraskad att jag hittade tunnelns mynning, för jag har egentligen inte riktigt koll på var den börjar, det var mer än känsla jag fick då jag gick i närheten.
Det fick mig hur som helst att känna att jag ju faktiskt börjar få bra koll på Stockholm - men mitt mål var Åhléns där vid Sergels torg och ja... eller nej, jag börjar i den här änden:
Jag läste idag ut den tredje boken i trilogin (om sex delar totalt... men det är ändå en trilogi), om Liftarens guide till galaxen, så jag tänkte att de övriga borde jag ju hitta på Åhléns, för jag tror att min syster köpte de två följande efter den första som jag själv införskaffade - just där.
Men när jag kom till Sergels torg kunde jag inte se Åhléns någonstans! Jag tyckte verkligen jag tittade överallt, och sen började jag gå omkring lite och gick nästan bort mig i en galleria som just hette Gallerian, som jag inte hade en aning om att den låg där.
Istället hittade jag en akademibokhandel, och när jag såg den såg jag också Åhléns, som jag nästan börjat tro att jag bara hade inbillat mig skulle finna där, men det låg då längre bort i synfältet än Akademibokhandeln, så jag gick dit. Och där fanns böckerna, så jag köpte alla tre.

Nu är jag jättehungrig, och det borde jag verkligen ge efter för. Ibland när jag är hungrig på kvällarna så struntar jag i det, det brukar ändå gå över under natten - men nu är det någon grad värre. Men att hålla det vegetariskt då gör att jag i så fall måste göra rostat bröd med marmelad... Kanske enklare att steka en hamburgare eller två?
Det är ju visserligen att svika min egen ambition, igen, men å bortförklaringssidan så är väl huvudsaken att jag faktiskt äter mindre kött - vilket jag utan tvekan gör.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, januari 18, 2012

Så snurrar min jord igen

Den här dagen började bra.
På rampen för ledbussar stod nämligen blott fyra stycken röda imorse, och på den tjänsten jag dagen till ära hade, brukar man alltid få just en röd ledbuss på första passet. En av de fyra var min favorit; 6463, så med lite enkel matematik räknade jag ut att jag hade 25 % chans att få den tilldelad mig - och mycket riktigt var det den jag skulle ha.


En annan dag stod hon tämligen ensam på rampen

Men å andra sidan så vet jag inte om det är så mycket till favorit nu. Eller jo, den håller bra radiomottagning nästan överallt, är bekväm och går bra, så jo, det är den nog - men nu fungerar plötsligt inte radioanläggningen i hela systemet, så som det gjorde förut. Hur jag än tryckte på knapparna blev det inget ljud i övriga bussen, så det var ju lite tråkigt tycker jag, men kanske skönt för passagerarna.
Körandet i sig gick bra, jag tomkörde till Söderhall, körde 639:an till Rimbo där jag spetsvände och körde 639:an till Tekniska där jag spetsvände och tomkörde till Danderyd - där jag hade paus. En välbehövd paus, rent toamässigt. Sen bar det av mot Norrtälje via Åkersberga på 621:an.
Inte mindre än två av varandra oberoende passagerare fick jag hänvisa till 676:an (eller 639:an, men de har samma hållplats), som båda ville åka till Gillingebanan. Så skönt när folk frågar bussrelaterade saker som jag faktiskt kan besvara.
Igår var det värre med den saken. Då var jag i Uppsala både på morgonen och på eftermiddagen, och på morgonen frågade en kvinna mig varifrån buss nummer 13 (om jag minns rätt) mot migrationsverket, avgick. Jag hade inte en susning - för jag har inte en susning om något som rör Uppsala, annat än just vår 677:a som går dit. Och jag har då inte koll på allt med den heller, inte rörande biljetter och så. Jag kör ju inget annat där och har aldrig paus där såpass länge att jag ens hinner bekanta mig med stationen, så jag kunde inte hjälpa henne. Inte heller kunde jag hjälpa en dam som på eftermiddagen frågade, på engelska, efter någon buss som jag nu inte alls minns.
Undrar varför man siktar på den enda blå bussen när det annars vimlar av gröna och gula där? Syns det inte att jag är utbölingen? Eller så är det just det man dras till? Kan så vara.

På min långrast lyckades jag heller inte idag somna. Ack. Men rasten blev på hemmaplan inte ens tre timmar, för jag promenerade först till Intersport för att köpa ett nytt cykellås, då det gamla igår plötsligt inte gick att låsa. Tur som en tok att det inte var tvärtom; att det inte gick att låsa upp. Då hade jag varit desto mer purken.
När jag så hade promenerat tillbaka till garaget - jag gick till Intersport just för att jag inte ville lämna cykeln olåst medan jag köpte lås - och därifrån tagit cykeln - för där törs jag ha den olåst - och cyklade hem, ja då mötte jag en annan cyklist på cykelbanan. Jag såg henne redan på långt håll och reagerade över att hon cyklade med lyset på, mitt på ljusan dag. Jag funderade en kort stund på om jag skulle säga det i förbifarten eller inte. Gör man så till främlingar, tänkte jag. Men det behövde jag inte fundera på, för snart gick det upp för mig att det inte var någon främling. Det var min egen kära mor! Förskoleinspektör som hon är, hade hon varit och inspekterat förskolan här invid.
Istället för att sova blev det att jag spelade Sims och sen stekte korv. Ja, hu, brott mot vardagsvegetarianismen, men tiden var för knapp för att göra kvällens middag på och bananen jag har, den måste jag spara till imorgon. Således fick det bli korv utan bröd (för något korvbröd har jag i likhet med mycket annat, inte).
Min spis är ju tämligen ny och friktionsfri, och det yttrar sig på följande vis:


Tar jag i ordentligt, då slutar det aldrig.

På eftermiddagen körde jag först lite stadsbuss och då, i ena änden av linje 658, kom jag på hur man skyltar bussen med en specifik linje och en annan specifik destination! Jag har annars när jag leker med skyltningen bara roat mig med specialdestinationerna, de som gör att linjenumret helt försvinner och istället ersätts av... ja, vanligast är ju "Ej i trafik", men där finns också mer udda som "Kör för polisen", "Verkstadsvagn" och "Badbuss". Men nu så, fick jag till det så att min buss blev skyltad något i stil med "658 Tomteboda postterminal" - och den utvändiga utropsrösten ropade även just så. Jag brast snudd på i skratt och provade olika varianter, men körde förstås skyltad som jag skulle sen.
Sen hägrade 676 fram och tillbaka. Resan till Stockholm var väldigt anspråkslös, men hem bestämde jag mig för att skylta "676 Norrtälje busstation", istället för "676 Norrtälje", som det normalt annars står. En förändring som inte innebär någon förändring egentligen, så jag ville ju se om någon skulle reagera på det. Ingen passagerare gjorde det (uttryckligen vill säga, vad de tänkte vet jag i vanlig ordning mycket lite om), men kundsvärds-Olga kommenterade direkt! Ett tränat bussöga där!
På den turen åkte både en förskolepappa med, och även Siris sambo och tillika Wilmas pappa - Mikael. Jag tror dock att han kallas Micke, men jag har alltid lite svårt för att börja kalla folk för smeknamn om jag inte har hört dem själv omnämna sig så ett par gånger. Hur som helst, jag tycker även idag att det är trevligt med bekanta som växlar fler ord än en simpel hälsningsfras, även om det inte är många fler. Sånt gillar jag! Förresten är jag tämligen säker på att förskolepappan också heter Mikael/Micke, kom jag på nu.

Hemma sen blev det lax. Inte så vegetariskt tycker nog vissa, men inte heller så köttigt, tycker jag.


I halv åtta hos mig idag!

Fast idag åt jag tidigare än halv åtta. Och inte tyckte jag att resultatet var gott nog att lägga upp på facebook som jag annars ibland gör med mina matbilder. Men lax alltså... Jag börjar nästan sälla mig till min systers smak i den frågan. Hon gillar nämligen inte lax, och jag kände nu när jag åt att jag är tämligen trött på det. Men jag tänkte vid min matplanering, att bara för att jag har upptäckt torsken som delikat matfisk, så kan jag ju inte föräta mig på den på en gång. Och fisk bör man ju äta.

Nej men... inget på TV ikväll, så varför inte lite Sims?

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, januari 17, 2012

Vaerehär?

Hm, ett klassiskt fenomen har drabbat mig idag. Nu, nyss!
När jag har tjänster som bara börjar halvtidigt och inte jättetidigt (kring 6, vilket ger uppstigning kring 5) - ja då kan jag ju ändå vara jättetrött när jag kliver upp eller känna mig allmänt seg och längta efter sängen då jag kör. Men, när jag så kommer hem på min delade rast - ja då är jag inte alls lika trött längre och idag somnade jag överhuvudtaget inte. Lite frustrerande!
Men det kan bero på - kanske - att jag ofta hemma börjar rasten med att ta en banan och därmed får blodsockret att gå upp en aning. Sen kanske jag också känner mig lite mer stressad på de här hemmarasterna i och med att de ofta är så mycket kortare än stockholmsrasterna. Idag har jag tre timmar mellan mina Uppsalaturer. Och jag är glad att det är Uppsala som hägrar idag - dels för att det är skönt med variation till 676:an och dels för att det på morgonen idag var en olycka vid Lahäll som ska ha proppat upp trafiken ordentligt, plus att det enligt obekräftade uppgifter var poliskontroll av våra färdskrivarkort på tekniska idag. Jag kör, så vitt jag vet, alltid lagligt enligt EU:s kör- och vilotider, men tyvärr glömmer jag att registrera det rätt emellanåt. I fredags glömde jag till exempel mitt kort i en röd buss inför långrasten på tekniska, och upptäckte det inte förrän jag skulle köra hem en blå. Den röda bussen fanns dock kvar, så det var inga problem på så sätt - men i de röda bussarna ställer korten inte om sig till rastläge automatiskt så som de gör i de blå. Eller blå och blå. I dubbeldäckarna. De blå ledbussarna fungerar som de röda bussarna.
Alltså såg det ut på kortet som att jag hade jobbat, om än inte kört, i alla de timmar jag hade rast - och således fick jag ju rastvarning nästan direkt då jag började köra.
Hur man ser på sånt vid en kontroll, det vet jag inget om. Men huvudsaken, tycker jag, är ju att jag faktiskt kör enligt kör- och vilotiderna, snarare än att det faktiskt registreras till hundra procent. Men jag gör naturligtvis mitt bästa!

Jaha, nu gäspar jag friskt helt plötsligt. Nu när jag har gett upp sovandet för att istället blogga och äta något ytterligare innan jag ska dra på mig uniformen och trampa till garaget igen. Just snyggt.
För övrigt ja, jag har inte bytt om från uniformen, bara tagit av den och sitter nu i det underställ som jag allt som oftast har under uniformen denna säsong. Långkalsonger och långärmad... tunntröja, eller vad sjutton såna tröjor heter. Underställströjor bara, kanske? Fast det blev det röda vågor under, och det blev det inte under tunntröjor. Hrm.

Igår förresten, satt jag på Karlavägen och pratade länge med Emma som också var på plats. Ofta är jag ju ensam där, men inte igår. Rätt som det var skulle jag berätta något som hade hänt mig nyligen och skulle tidsbestämma det lite lätt och började med "igår..." Men blev jag helt förvirrad - var det måndag eller tisdag? Och Emma kom inte på heller först, vi satt och dividerade en ganska lång stund innan vi kom på att det faktiskt var måndag - och det är ju lite anmärkningsvärt när vi båda hade en ledig helg att referera till alldeles innan denna måndag som det ju faktiskt var. Kan man tolka det som att de där delade passen gör en lite galen? Jag tror det.

När jag körde idag lyssnade jag förresten på en cd-skiva (den blå ledvagnen gjorde mig både besviken och faktiskt förvånad med den dåliga radiomottagning den bjöd på - alla blåa brukar ha så mycket bättre mottagning än de röda bussarna).
Hur som helst, på den skivan fanns den här låten med, och alltså... Finns det något mer sagolikt soundtrack?


Mio min mio... som tyvärr slutar lite för tidigt här.

Magen kurrar, bina surrar - dags för något sött!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, januari 16, 2012

Tidskrasch

Det här är en typisk dag då jag inte har tid att skriva. Jäkla Stockholmsdelningar och jäkla sluta sent-tjänster. Fast - det har varit en trevlig dag ändå, så jag menar inte så. Jag menar bara att min fritid är högst limiterad, från det att jag kom hem har jag sådär en och en halv timme innan jag ska gå och lägga mig. Sånt blir jag inte riktigt glad av.

Men dagen har som sagt varit bra. En passagerare som från början just var bara en passagerare, men som sen blev en facebookvän och nu är en bekant som mer och mer börjar kännas som en kompis - han åkte med mig idag. Kul kul! Jag mår alltid gott när jag får mer mig bekanta som är bekanta nog att de säger lite mer än bara hej då de kliver på - och dessutom dröjer sig kvar för att gå av sist och därmed hinna växla några ord även då. Heja dem!

Men nu måste jag äta något. Och se på något, typ Vem vet mest, i efterhand.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, januari 15, 2012

El effectivo

Igår låg jag helt på latsidan och gjorde inte ett jotas nytta.

Idag däremot, har jag gjort precis allt jag förväntade mig att hinna med under helgen!
Jag har matplanerat, slängt plast- och kartongsopor, pantat, veckohandlat, städat, tvättat (två maskiner!), tränat (längre inomhusträning än jag brukar), samt umgåtts lite med familj och katt.
Inget dåligt samvete idag, med andra ord.
Det jag då däremot inte har hunnit med, det är att spela Sims. Men det känns ju ändå som något som måste bortprioriteras ibland, så är det ju.
Gällande de två tvättade maskinerna så är det i nuläget bara en halvsanning, då en maskin just nu håller på att jobba som bäst. Jag var tvungen... eller var tvungen och var tvungen, men det kändes bäst att vänta med att starta den till att jag kom hem och kunde slänga i även träningskläderna, vilket jag inte gjorde förrän sisådär 20:15. Och jag måste stanna upp till den har tvättat klart, för där i ligger större delen av uniformen som ska hängas och vara torr till imorgon.
Som tur är har jag en av mina senare tjänster imorgon (min senaste, sett till sluttid, rentav), så jag känner ingen jättepanik om det skulle bli så att jag inte kommer i säng prick då jag egentligen hade tänkt mig. Och det jag har tänkt mig inför arbetsdagar är allt som oftast någon gång strax efter 22:00.
Men jag har ju delat inne i Stockholm imorgon också, så jag kommer ju absolut att lägga mig och sova en stund också - och då är det ju nästan bara bra om jag är riktigt trött, för då somnar jag som bäst och sover som godast.
Därmed sagt är det ju inte fullt lika bra om jag är hur trött som helst innan rasten börjar, för jag ska ju hålla mig vaken och alert under si sådär 21 mils körning först.

Som ett brev på posten, har jag fått ett brev på posten! Eller åtminstone en lapp i min brevlåda.
Såhär va:
För en tid sen noterade jag att en röd lampa vid en alarmklockssymbol på 'displayen' till min rätt moderna fläktanordning i köket, började blinka. Det slog jag upp i någon 'såhär fungerar ditt hem'-bok, vad det kunde betyda, och ja, då är det tydligen något filter som den vill få bytt.
Det känns ju lite tidigt tycker jag, jag har ju inte ens bott här i ett halvår än. Men ja, det där har gnagt mig lite, för trots instruktioner i boken om hur man byter, så förstår jag verkligen inte ens hur man öppnar och kommer in i själva fläkten. Och jag har väl tänkt att jag skulle be min far om hjälp med det där, men det har aldrig blivit att jag har kommit ihåg att ens föra det på tal, då jag har träffat honom.
Men nu, när jag ikväll kollade min brevlåda mest utifall att jag skulle ha glömt att kolla den i fredags - på helgen kommer ju ingen post - och där låg en liten lapp från bostadsrättsföreningens styrelse som för mig ännu är väldigt anonym, som meddelade att vi den 24/1 och 25/1 kommer få tillfälle att se hur man byter dessa filter ovanför spisarna.
Det var eftermiddagstider båda dagarna, men tur som en tok så slutar jag redan på morgonen den 24:e och är ledig den 25:e, så jag kommer ju kunna båda dagarna. Inte för att jag skulle vilja gå vid två tillfällen ändå, men det kan ju vara knepigt med mina arbetstider, att få till sånt där i vardagen.
Slutsatsen att dra av detta är väl att förmodligen fler har stött på denna röda, blinkande lampa.

Apropå grannskapet förresten! I samma hus som jag bor i, bor det en barnfamilj. Lite oklart om de har ett eller två barn, för jag har faktiskt inte sett till mina grannar från samma hus speciellt mycket på sista tiden. Såhär års är man ju inte vidare mycket utomhus.
Men idag när jag skulle lasta på återvinningssoporna och pantkassen på min cykel, då var mamman och det barn jag tidigare har sett, ute och tog en paus från förmodad lek i snön.
Den lille pojken, gissningsvis är han i tvåårsåldern, blev väldigt glad när han fick syn på mig och ropade flera gånger "En granne! Mamma, en granne!", fast med sitt speciella och gulliga uttal, och så skulle han visa mig att han hade juice i en nappflaska och sin fina svarta pulka och så sa han något jag inte riktigt helt förstod, om att hoppa från taken ner i snöhögar. Det är lite för lite snö för det nu, och oavsett hur mycket snö det än skulle bli, så är han i sig för liten för det ändå. Men ja, det var väldigt kul att prata med honom i alla fall. Jag är ju så barnsligt förtjust i barn!
Jag hoppas vi kommer träffa på varandra lite oftare, innan han växer upp alldeles och tappar intresset för att berätta om juice och svarta pulkor.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, januari 14, 2012

In the shadows

Jag har ju glömt att delge resultatet från senast då medias lampa lyste på mig:


I fredagens NT

Nu kan man ju dock verkligen tycka att det räcker med tidningsexponering - men jag har ju svårt att säga nej utan att kunna motivera det bra, så hoppar någon på mig igen så lär det ju bli att de får ta del av mina briljanta uttalanden igen.

Jag kan lika bra fortsätta med bilder också.
Jag har ju lite svårt för det här med att vara naturligt rakryggad, det blir ju en hel del svankande då jag tycker att jag sträcker på mig och är rak, och det där råkade jag få syn på i en skuggbild då jag skulle gå och lägga mig igår. I och med att jag enbart hade kalsonger på mig, så såg jag kroppshållningen i profil såpass väl:


Då jag tycker att jag sträcker på mig blir den en inåtbuktning i ryggen.


För att få ryggen mer parallellt med dörrkarmen, ja då åkte ju magen in istället och det kändes än mer onaturligt.

Sen kan ju min rumpform diskuteras förstås - den har jag aldrig reflekterat över hur den ser ut. Men den tycks ju vara rätt fast och liten, men synnerligen befintlig ändå.
Hur som helst så tycker jag ju inte att jag med min relativt ickevarande mage, ska behöva hålla in den.
Men det vore ju förstås trevligt att veta hur jag egentligen ska bära mig åt för att det ska bli så rakryggat som möjligt.

Idag har inte ett jota vettigt gjorts, så allt hänger på morgondagen. Matplanering, veckohandling, städning, träning och tvätt. Men, så får det bli. Idag har jag istället spelat massa Sims, och det är just vad jag ämnar göra även nu.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, januari 13, 2012

Dravel

Helgerna är alltid lika efterlängtade (när de är lediga, men det är denna), även fast jag gillar mitt jobb. Men det är skönt att vara ledig, så är det bara.
Idag har jag haft en mycket bättre dag på alla plan. Ja... inte på köttplanet då, för i och med att jag inte lagade någon mat igår - annat än hamburgare alltså - så hade jag ingen matlåda till Stockholm idag och då blev det att jag åt på grillen vid Tekniska, och där hade de inte ens vegetariska alternativ, inte vad jag kunde se i alla fall. Kebab fick det bli.

Jag har inte missat att släppa av någon åtminstone, det är kontentan. Istället tycker jag själv att allt har flutit på bra, rent körmässigt - trots snö och blåst.
En incident har det i och för sig varit - jag var en hårsmån från att bli påkörd när jag svängde ut från Campus Roslagen. Men till saken hör att jag hade väldigt grönt och bilen som nästan körde in i sidan på mig hade väldigt rött - och så hade han mage att lägga sig på sin fjuttbiltuta. Då lade jag mig på min basbusstuta, som svar. Och så skrev jag upp registreringsnumret också. Någon jäkla måtta får det vara!
Jag kan säga att det är inte första gången som det har skrikit i bildäck då jag har svängt ut där - folk verkar inte se att de har rött där, när de ljusen väl fungerar. Det har varit och är kanske fortfarande, väldigt mycket problem med dem, så det har kanske inte riktigt satt sig att det är trafikljus där. Men att tuta när man själv är på vippen att köra mot rött. Jag begriper det inte.

Sen är jag lite konfunderad kring eftermiddagskörandet också. Det blåste ju som sagt och det får ju dubbeldäckarna att svaja lite, vilket jag mest kände på min första sväng efter delningen från tekniska, den avgick 14:42. Då fick jag sänka farten för att känna att jag hade bättre kontroll. Men sen körde jag tillbaka till Stockholm och då kändes det inte alls på samma sätt, så då höll jag högre fart. Och så på sista turen hem till Norrtälje (17:22), då kändes det också bättre än vid 14:42, trots att jag körde åt samma håll. Så jag höll högre fart igen i och med att jag kände mig både trygg och säker.
Men det resulterade i att jag vid Rösa kom ikapp 676:an som avgick 17:15 - sju minuter för mig alltså. Och den noterade jag körde i 70 km/h på motorvägen, i och med att jag hamnade bakom. Då blev jag lite i valet och kvalet - det känns lite fult att köra om kollegor, liksom lite retsamt på något vis, både för passagerarna på den bussen och för kollegan - men samtidigt hade vi ju uppenbarligen gjort helt olika bedömningar gällande vilken hastighet som var lämplig att hålla och jag tycker inte att jag måste rätta mig efter honom, när jag själv kände att det var fullt hanterbart att köra fortare. Så jag körde om efter en stund och tänkte att kanske det blir någon sur kommentar via radion nu, men det blev det inte.
Men jag vet ju inte - är det att jag är relativt ung och kille som gör att jag har den där "jag fixar det!"-känslan? Jag tycker ju att jag är mer medveten än så i trafiken, det finns ju verkligen andra situationer då jag gjort helt annorlunda. Förra vintern körde jag i 40-50 km/h hela vägen från Åkersberga till Norrtälje en dag då det var extremhalt och låg både bilar och bussar här och var i dikena längs vägen. En av dem skulle jag inte bli - och det blev jag inte!
Jag hoppas verkligen att jag inte överskattar min förmåga och det känns det heller inte som att jag gör.
Vis av erfarenheten från den första blåsiga färden så informerade jag passagerarna på de återstående turerna, i förebyggande syfte, om att det var rätt blåsigt vilket skulle kunna få bussen att rycka till lite och så påminde jag lite extra om bälteslagkravet och bad dem att inte gå i trappan förrän bussen helt stod still. Det är sånt jag inte gör varje gång, till skillnad från "tack och hej":et.
För såhär va:
Jag tycker ju egentligen (givetvis) att folk alltid ska ha bälten och att de aldrig ska gå i trappan under körning. Trappgång när bussen rycker till av vinden eller om jag måste tvärnita för ett rådjur eller något - det skulle kunna hända - det skulle med all säkerhet sluta olyckligt på ett eller annat sätt. Och det borde folk kunna räkna ut själva, i lika hög grad som det borde kunna räkna ut att de ska ha bältena. Men där finns det ju även en blinkande skylt (som ibland låter också), och dekaler. Men i vissa väderlägen tycker jag att det är läge att pusha lite extra för bälten och trappgång, som nu.

Dagens roligaste är dock inte körrelaterat, men likväl jobbrelaterat.
Tidigare i veckan då jag efter mitt sista arbetspass slut, gick upp till Driften för att fråga något, så stod det folk från CTL - centrala trafikledningen - där och tog i hand och presenterade sig. Bland annat Per-Åke som jag har pratat så många gånger med på radion, så det var kul att få ett ansikte på honom. Han sa också att jag gärna fick hälsa på dem på CTL någon dag om jag hade "ett längre upphåll" (finare ord för vad många kallar "skittjänst"). Det tyckte jag lät roligt, och det sa jag också.
Så funderade jag på om jag skulle ta och göra det kanske idag - och så visade det sig när jag kom till Tekniska på långrastens början, att några ur staben (kundvärdar, plockstädare och bussmekaniker) skulle dit, och dessutom bli körda och guidade av en trafikledare därifrån. Det fanns en plats kvar i bilen, och den knep jag!
Så dagens höjdare har varit att se hur arbetet förflyter på CTL och även att se lokalerna i sig. Så jäkla fräscha i jämförelse med allt vi bussförare är förskansade till. Även om det fräschas upp lite här och var, så går det ändå inte att jämföra. Så arbetsmiljömässigt - sett till att arbetsmiljön är just själva omgivningen och inte klimatet - så är det verkligen ett ställe jag skulle kunna tänka mig att jobba på.
Rollen som trafikledare är jag dock mindre säker på, och minst säker är jag på att släppa körandet och att dessutom pendla till Solna - så jag kommer nog inte söka mig dit ändå.
Men jag är väldigt glad att jag utnyttjade en långrast på det viset.
Vi fick även trippa upp på huvudkontoret och se oss lite försynt om. Huvudkontoret är ju alltså hela Nobina i Sveriges huvudkontor, medan trafikledningen är den regionala. Där noterade jag att folk inte hade uniform - höjdarna har ju sällan det, men väl kavajer och slipsar ändå. Men på CTL var det uniformer, så de såg ut att kunna hoppa in och köra buss om det behövdes.
Intressant!

Det blev alltså en kebabtallrik efter det och då jag hade ätit upp den hade jag ungefär en timme och 45 minuter kvar av rasten och tänkte först att jag skulle fördriva tiden med att lösa sudoku på lokalen vid tekniska där jag satt - men i och med att jag inte hade börjat rasten med att sova, så slog ju paltkoman till rejält. Och eftersom jag hade såpass mycket rast kvar, så gick jag till Karlavägen och dunade in. Såpass att jag hade dregel i mungipan när jag bestämde mig för att jag hade dunat klart, så jag var nog ganska mer djupsovande än vad jag själv märkte. Skönt.

Nu på kvällen har jag tittat på Vem vet mest och På Spåret. I båda programmen kunde jag en hel del frågor! Det gör frågeprogram kul, när man kan eller kan lista ut vad det frågas efter.
Min vän Siri annonserade på facebook idag, att hon ska vara med i Vem vet mest, förresten. Kul kul! Det var ju vår gemensamma vän Tove för inte så hysteriskt länge sen också, men hon annonserade det inte i förväg - så jag satte (eller bara satt? Vad är dialekt och vad är rätt?) nästan luften i vrångstrupen när jag såg henne i programmet.

Annat facebookrelaterat kul är att Linni från Idol i sina kommentarer har vänt sig direkt till mig och fått det i min tolkning att låta som att hon skulle vilja träffa mig - vilket ju är mycket smickrande! En ihopklippt version ser ut såhär, där jag har sållat bort alla andra kommentarer:


Om jag hade sagt ja - känns det inte troligt att hon hade sagt något om att vi borde ses där då?

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, januari 12, 2012

One of those days

Idag känner jag mig dålig, dålig på två plan:

Som bussförare:
Jag satt och lät radions Cirkus Kiev underhålla mig då jag körde 676:an till Stockholm och märkte aldrig att det kom en stoppsignal inför Söderhall, där ingen stod och ville kliva på - så jag stannade inte körde bara förbi.
Ganska så snart efter hållplatsen så såg jag att stopplampan/dioden lyste, och fick en klump i magen, men tänkte att det kanske var någon som var extremtidig på att trycka inför Brottby, eftersom ingen hade ropat eller något.
Men sent omsider kom det fram en tanig kille i 14-16-årsåldern och frågade varför jag inte hade stannat. Stackarn! Bergis satt han högst upp och längst bak, som ungdomar i den åldern gärna gör - och kanske var han för blyg för att vråla med den röstresurs som hade behövts för att jag skulle höra honom från den änden av bussen. Det kan jag gott tänka mig, tror knappast jag själv hade varit så sugen på att skrika på det viset när jag var i hans ålder.
Så jäkla typiskt att det var på 676:an bara! Det är ju en av väldigt få linjer där man faktiskt måste köra vidare till nästa hållplats för att släppa av, och mellan Söderhall och Brottby är det nästan precis en mil. Så det enda värre hade väl varit om han skulle av i Ledinge, men fick åka till Söderhall istället, där mellan är det 12-13 kilometer.

Som vardagsvegetarian:
Jag orkade inte laga den middagen jag hade planerat, i och med att jag oplanerat fastnade framför Vem vet mest, som jag inte visste hade börjat efter juluppehållet - då jag egentligen hade tänkt börja laga mat. Istället fick det bli snabblagade hamburgare.

Jag är dock inte hälften så knäckt som jag kanske låter - men ingetdera är jag vidare stolt över.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, januari 11, 2012

Livet i stort. Eller smått.

Denna dagen, ett liv.
... som farbror Melker sa. Fast jag vet inte om jag har levt särskilt mycket idag, det är mer bara att konstatera att ännu en dag har förflutit - en dag i ett liv med ett ännu okänt, men begränsat antal dagar. Och som Fritidsresor tvingar Mads Mikkelsen att säga - Livet är inte dagarna som passerar, det är dagarna du minns - det ligger ju faktiskt någon sorts sanning i det. Så jag ställer mig frågan - är det här en dag jag kommer att minnas?
Kanske, det beror ju på hur utförligt jag skriver det här inlägget och hur länge bloggen kommer leva kvar. Kommer den finnas där när jag är åttio? Om jag blir åttio? Det vet ju ingen.

Filosofi-fi-fi.

Jag har hur som helst haft en delad dag i Stockholm. När jag skriver så, så förutsätter jag ju numera att alla eventuella läsare förstår vad jag menar - det betyder ju inte som det låter, att dagen har en brytpunkt i Stockholm, utan att jag har en kopiöst lång rast på bortaplan. Fast det är i och för sig kanske samma sak som att ha en brytpunkt i Stockholm?
Nåväl. Det slog mig idag först, att de nya tjänsterna som ska presensteras nu någon gång i januari, förmodligen kommer betyda förbättringar på den fronten för mig. För enligt vad jag har hört så ska antalet delade tjänster i Stockholm bantas ner från nuvarande åtta om dagen, till... ja, fem-sex kanske? Men det är ju i och för sig bara vad ryktet säger, och på en arbetsplats med flera hundra anställda, så sprids rykten med vinden. Men i och med att jag som en individ av detta hundratalet förare, ensam står för ungefär fem procent av alla delningar - det borde ju med enkel matematik betyda (om jag har räknat rätt, vilket man sällan kan vara säker på), att jag har var tjugonde delning om man skulle rada upp alla. Det hade således varit en rättvis fördelning om jag bara hade haft 19 kollegor. Nu har jag ju istället minst tiofalt så många kollegor. Och säger vi för enkelheten så, att jag har 190 kollegor - ja då skulle ju en rättvis fördelning innebära att jag bara hade var tvåhundrade Stockholmsdelning. Fast där sprack räkningen... kanske? 190 kollegor och 200 delningar? Fast delningarna har jag ju räknat över en åttaveckorsperiod, eftersom det är så mitt schema ser ut. Äh, jag tappade bort matematiken och logiken nu, men kontentan är att en bättre (rättvisare) uppdelning av Stockholmsdelningarna, det är något jag verkligen ser fram emot - och jag fick vatten på den kvarnen av Agata på Driften idag, för på henne lät det precis så, som att det skulle bli en bättre fördelning av de tjänsterna.

Hur som haver, delningen idag var på nästan sex timmar och den bestod i att äta en banan, läsa, sova, försöka sova mer, räkna ut hur många gånger under mina åtta veckor jag kör de olika linjerna jag kör (och därmed få fram vilka linjer jag inte kör - se bild nedan), prata länge med en kollega, äta påvärmd räksoppa och oroa mig för att räkorna skulle vara dåliga, växlat några ord med fler kollegor samt visa upp min nästan läkta brännskada, sitta i bussen och lyssna på radio och sen tuta och köra.
Det blev alltså inget kompisumgänge i Hässelby, jag fick aldrig något bekräftat där, och jag orkar varken tjata via sms eller åka ut dit på pin kiv. Men det gör inte så mycket, för det går ju fler tåg till Hässelby.

639 var den linje jag körde ifrån Tekniska högskolan med, en linje som i sin kortaste variant går mellan Söderhall och Rimbo och som i sin längsta går mellan Tekniska högskolan och Öregrund, men det är bara någon enstaka tur i sommartidtabellen, så turen mellan Tekniska och Hallstavik som jag idag körde är den nuvarande längsta. Och den är lång, det tar nästan två timmar - förutsatt att inget oförutsett inträffar.
Men det gjorde det.
När jag närmade mig Söderhall, där man alltså viker av från E18 för att ta sig först till Rimbo och sen så småningom Hallstavik (fortsätter man istället E18 fram så kommer man ju till Norrtälje så som 676:orna kör, eller till Kapellskär om man forsätter E18 hela vägen till vägs svenska ände) - då anropade CTL mig och sa att det hade hänt någon olycka på vägen där och bad mig stanna vid Söderhall och invänta att de visste mer om olyckan och eventuell omlagd körväg.
Den där informationen kom sen snabbare än jag hann stanna - det var totalt stopp och jag skulle fortsätta E18 fram, svänga av vid Ledinge och köra "bakvägen" till Rimbo därifrån sett.
När jag informerade passagerarna om detta var det först mest rop om att det inte hördes vad jag sa - trots ett fungerande högtalarsystem. Ack så jobbigt det hade varit, om jag hade haft en av alla dessa bussar där högtalarna inte fungerar! När det sen gick fram vad jag sa, så blev det en del suck och stön, men inga egentliga klagorop. Jag informerade i alla fall på så gott jag kunde och sa till slut sen att alla som undrar något gärna fick komma fram och fråga i och med att det är svårt för mig att tänka ut precis all information som alla kan tänkas vilja veta - och än mindre att ha allt i huvudet, men att jag åtminstone kunde försöka ta reda på allt.
Det resulterade även i att en handfull människor kom fram och undrade just över vilken väg jag skulle ta, var olyckan hade inträffat, om de fick gå av längs vägen som inte tillhörde den egentliga linjen, om linje 646 kunde tänka sig att vänta i Rimbo, hur sena vi skulle bli till Hallstavik och ja... allt möjligt. Jag svarade så gott jag kunde och gjorde folk så nöjda jag kunde - upplevde jag det själv. Samtidigt kände jag mig lite lätt stressad över att både då och då få anrop från CTL samtidigt som jag skulle prata med passagerarna, och dessutom höra andra kollegor som ropade på den öppna kanalen om den här omlagda körvägen.
Det var någon som frågade just om någon 639:a som körde via Ledinge hörde honom - varpå han fick ett nästintill snäsigt svar av någon att inga 639:or går via Ledinge. Då kunde jag inte hålla mig och svarade att det visste gjorde det, att jag var pionjären (så uttryckte jag mig dock inte) och sa att det gick bra att ta sig fram den vägen via Finsta som jag körde - vilket var just det han undrade.
Men det ska sägas att det var hemskt halt mest överallt - därav olyckan, kan man tänka - så även om vi kom fram till Rimbo en dryg kvart senare än vad tidtabellen angav, så var det ju ingen garanti för att den förseningen inte skulle öka på sig, i och med att det återstår ett antal mil till Hallstavik efter Rimbo.
Men, sent omsider landade vi på -16 i Hallstavik, efter att ha varit nere på -20 som mest. Alltså, 16 minuter sena kontra 20 minuter sena.
Därtill hade ju jag en tomkörning till Norrtälje också, så på sammantaget satt jag (och körde) i ganska precis tre timmar i sträck, för jag avgick 16:00 från Tekniska, och ankom garaget nästan exakt 19:00. Då var det skönt att sträcka på kroppen!
Visserligen är det inräknat en paus i Hallstavik, men i och med att den inte behövs för kör och vilotiderna, utan bara för "vår" skull, så tar jag sällan den i och med att jag bara vill hem. Så även idag.

En kvinna som klev av berömde mig för att jag var så informativ, och det var ju tacksamt. Kontentan jag drar (eller faktiskt redan för länge sen har dragit), är att två viktiga faktorer för att få nöjda passagerare är att:
  • Vara trevlig
  • Vara informativ

Därigenom kommer man undan med mycket, tror jag. Även lite sämre körning - även om jag aldrig medvetet ägnar mig åt det. Tyvärr är ju vissa bussar ryckigare och mer besvärliga än andra, så då kan det vara svårt att köra komfortabelt.

Nu tänkte jag börja avrunda här, men så kom jag på att jag ju skrev att det skulle bli en bild på min "linjeräkning". Den kommer här:


Det är det under strecket som ska beskådas.
(Av någon främmande anledning vill bilden absolut inte centrera sig)


Linje 676 kör jag alltså 78 gånger under min åttaveckorsperiod, medan 631X och 620X bara körs en gång. De linjer jag överhuvudtaget inte kör är således 625, 634, 636, 636X och 642, där jag kan sakna alla utom den sistnämnda.

Förresten ja! När jag gick upp till Driften och pratade med Agata, så stod där en man som jag inte alls kände igen, men ändå sa hej till. Det är ju brukligt i denna koncern, att man inte känner igen alla. Han tog dock i hand och presenterade sig - som Per-Åke från CTL! Honom har jag ju pratat med via radio (och telefon) ett otal gånger, så det var ju kul att få ett ansikte på karln. Han tyckte likadant, för övrigt.

Nu har jag bloggat bort all fritid och måste i det närmaste gå och lägga mig.

Ordet är fritt, nu är det ditt.