lördag, december 31, 2011

Den goda gärningen

Ja, då är det inte många timmar kvar av året. Och trots att det är få timmar, så kan det ändå bli att man räknar fel gällande hur många timmar det är kvar.

Såhär va:
På nästan alla av mina turer idag har jag räknat ut hur många timmar och minuter det är kvar av året och i mitt "tack&hej"-utrop, också sagt något i stil med "Ja, nu är resan strax slut och det är ju faktiskt året också, det återstår nu åtta timmar och sju minuter - så jag önskar er alla ett gott nytt år och tackar därmed för mig". Det gick bra varje gång - utom just den gången då jag sa att det var åtta timmar kvar. Jag hade ju hela vägen till Norrtälje (från Stockholm) gått igenom i huvudet, hur många timmar det skulle vara kvar och tänkte att minuterna får jag ju se då. Men gång på gång gick jag igenom att jag skulle säga nio timmar och ett visst antal minuter - men så sa jag ändå åtta. Och det fick ju reaktioner.

Visserligen applåderade folk, men det var också en som påpekade detta, just att det ju var nio timmar kvar. Så, jag fick ju korrigera mig.

Men det har inte varit dagens värsta... Det var istället en fylletratt som klev på i Norrtälje och som sluddrade så obegripligt och inte kunde visa biljett på något vis, att mitt inre egentligen bara ville kasta av honom - men nu är jag inte riktigt kroppsligt byggd för det, och heller har jag väl inte riktigt den självsäkerheten heller.

Jag påpekade dock att hans ölburk inte var välkommen ombord, men det sket han förstås i. Han stod alla fall och försökte skapa en smsbiljett när jag efter viss upprepning sa just det att han måste visa mig någon sorts biljett, men det tog sån vansinnig tid och avgångstiden närmade sig samtidigt som folk stod och stampade otåligt bakom och ville gå på, så jag viftade bak honom till slut. Han skulle till Ledinge fick jag klart för mig, så det var ju tack och lov ingen lång resa. Och skönt var väl det, för han var inte speciellt tyst av sig.

Dagens bästa däremot, det var glädjen som brast ut hos en passagerare som aldrig egentligen var min passagerare, men hon kom fram till mig på stationen och sa att hon hade glömt sin dator på en buss. Först trodde vi att det var en av dubbeldäckarna som stod parkerad på stationen, liksom min, men det visade sig att det inte var. När hon sen beskrev föraren så erinrade jag mig att jag faktiskt hade vinkat till just den kvinna som beskrivningen stämde in på, och hon hade sett ut att vara på väg till garaget - så jag ringde dit men fick inget svar. Då gick vi till min buss igen och jag tog det via trafikledningen (CTL som sitter i Solna) och han kunde då komma fram till att både bussen och föraren var klara för dagen, så att den borde finnas på garaget i så fall.
Då började jag först förklara för den här kvinnan hur hon skulle ta sig till garaget - men så tittade jag på min pc, hur långt jag hade kvar av rasten. 17½ stod den på, alltså så lång tid till att jag skulle avgå igen. Så jag bestämde att jag kunde köra upp henne, så att vi kunde se efter på en gång, om den fanns där eller inte. Risken var ju att någon annan hade tagit den eller att den inte hade hittats.
Och som hon blev glad! I synnerhet när det visade sig att datorn fanns där!
Hon lovordade mig och frågade flera gånger vad jag hette, så att hon kunde skriva in något som också mina överordnade kunde få ta del av, så ja - det kändes ju riktigt kul.
En god nyårsgärning.

Efter jobbet har jag varit en sväng till Harsjövägen där det serverades oxfilé med en viss gren av släkten. Min släkt är ju rätt stor då jag har två farbröder och en faster och tre och en halv morbror och en halvmoster (död dock), där alla har minst ett barn, så det blir ju en uppsjö kusiner. Därmed sagt vill jag säga att inte alla var där, blott en morbror, hans son (min kusin) och sambo. Denne sambo är förövrigt systerdotter till Lars-Åke "Babsan" Wilhelmsson och nu när jag länkade deras facebookar såg jag att de minsann firade jul med honom. Det hörde jag inget om nu på nyårsmiddagen. Fast klart, är man släkt så kändisskvallrar man väl inte på det viset.
Jag åt för kung och fosterland, det är ju just för oxfilén som jag inte kan tänka mig att bli vegetarian på heltid. Och det är ju helg, så det gällde att passa på. När folk inte orkade mer, ja då åt jag det som var kvar. Alltså inte från deras tallrikar då (alla åt upp), men väl det som fanns kvar på serveringsfaten, och det var nog en fyra köttbitar.
Mor min säger att hon inte vet någon som äter så mycket som jag - och det kanske kan stämma ibland. För det är ju bara ibland jag vräker i mig på det där viset.

Men nu måste jag sova, redan 22:30! Kan ju hända att jag vaknar av någon nyårsraket, men annars missar jag tolvslaget. Jag ska ju upp redan 5:20 imorgon. Det är bäst för Rimboborna att det är några som har firat nyår här i Norrtälje och vill åka hem med 6:30-bussen imorgon, annars kommer det kännas kapitalt onödigt att köra buss så tidigt på nyårsdagen.

Gott nytt år!

Ordet är fritt, nu är det ditt (resten av året!)

fredag, december 30, 2011

2011 - i backspegeln

Nu är det dags igen, dags för en sammanfattning av året som har gått.
Liksom förra året, så tänker jag inte ge mig i kast med megamastodontprojektet att läsa igenom årets alla inlägg jag har skrivit och utifrån det sammanfatta - jag vet inte vem som orkar läsa resultaten av såna inlägg och jag orkar heller inte riktigt skriva dem. Lose-lose-situation, det är dumt att ägna sig åt. Således kommer jag göra så som jag gjorde förra året, det som jag nog nu kan kalla för den nya modellen för årssammanfattningen, fritt rabbla ur minnet... med förra årets sammanfattning som stöd.

Det jag kommer att tänka på som det stora som har hänt under 2011, det är att jag fick tillbaka håret på huvudet. Det började väl komma tillbaka redan tidigare, men det var... på våren, tror jag, som jag åter tog ett beslut om att sluta raka huvudet för att se vad det skulle bli av det. Det har jag även gjort en eller två gånger tidigare, men det har slutat med att jag ändå har rakat bort håret - men inte den här gången! Visserligen är håret inte heltäckande, det ser faktiskt inte vidare bra ut bakifrån.
Men vad fasen! Jag måste ju få njuta av det jag har, åtminstone ett tag. Risken är ju överhängande att håret ryker sen förr eller senare ändå - om inte annat, så kanske av åldersmässiga skäl.

Ålder ja. Jag fyllde 25 under året och för första gången har jag känt att jag inte är vidare ung längre. Alltså, klart att jag är ung fortfarande, det förstår jag ju - men det är under det här året som jag verkligen har tänkt på att det är skillnad på mig och 18-åringarna, jag är inte en av dem. Dåligt uttryckt kanske, men det är lite som att det är två olika generationer helt plötsligt. En liten mild ålderskris, kanske vi kan kalla det.

Något annat stort som har hänt under året, är att jag har flyttat. Visserligen inte bytt stad, så något gigantiskt steg är det inte, men det är ändå något som har upptagit mycket tid och framför allt tankeverksamhet, under året som har gått. Det blev ju dessutom som så, att jag fick bra mycket mer betalt för lägenheten jag sålde, mot för vad jag hade begärt och det resulterade i att jag bytte upp mig från den tvåa jag hade bokat, till en trea. Det är ett beslut jag aldrig har ångrat, även om det innebär att jag nu har ett totalt bolån på nära en miljon, mot för det gamla jag hade som på slutet låg på någonstans kring 170 000 eller något liknande. Men smakar det, så kostar det. Än får jag ekonomin att gå ihop.

Flytten upptog större delen av min semester, som var sent lagd. Eller, det vill säga sommarsemestern. För 2011 var ju faktiskt det år då jag hade mer betald semester än någonsin! I och med att jag var tvungen att jobba hela förra sommaren som "tack" för att jag fick bussförarutbildningen betald, så hade jag ju sen massa innestående semesterdagar som behövdes tas ut innan första april, såvida jag inte skulle omvandla det till semesterersättning då. Men jag ville vara ledig och pusslade ut mina 19 semesterdagar mellan de i annat fall ändå lediga dagarna och fick så ut nästan en hel månads ledigt på det viset. Jag har för mig att jag jobbade första, andra och sen sist mars, men var ledig däremellan.
Fast nåja, jag var inte helt ledig under den månaden. En vecka passade jag faktiskt på att jobba på mitt gamla jobb, på förskolan. Det var riktigt härligt att umgås med barnen igen - de fattas mig verkligen. När man jobbar med barn (om man är rätt människa att jobba med barn, vill säga - men det inbillar jag mig att jag är), så får de alla en plats i hjärtat hos en, i och med att man är dem så nära en stor del av dagen och under lång tid. Annat vore ju i det närmaste omänskligt. Klart, kanske proffsigt om man kan distansera sig så från sitt jobb, men ändå rätt omänskligt.
Således saknar jag fortfarande barnen, vissa av dem tänker jag ofta på - hur de bara har låtit sig tröstas av mig då de var nyinskolade och ledsna en stor del av tiden och ja, hur de har fått mig att känna mig speciell. För även om förskoleverksamheten handlar om att få barnen att känna sig speciella - så får man tillbaka precis lika mycket (om inte mer) av dem.

En annan vecka under denna marssemester var jag ju i Göteborg också. Jag tog tåget ner, checkade in på fyrstjärnigt hotell och bodde där i sex nätter. Det var trevligt, med det blev lite väl ensamt i och med att jag reste just ensam och sen inte fick träffa alla de som jag från början hade räknat med att träffa.
Det var kanske naivt av mig att tänka att alla skulle ha tid, utan att göra upp specifika planer annat än att säga när jag skulle vara på plats - men nu har jag ju gjort om exakt samma sak; bokat resa till Göteborg och förväntar mig att träffa massa folk, utan att ha bestämt exakt dag med någon. Får väl se vad det blir av det, men jag är ändå hoppfull.
När jag var i Göteborg så blev det att jag skrev en statusuppdatering på facebook, om min läggning, vilket flertalet facebookvänner inte kände till, men det blev ju bara positiv respons.

Jag företog mig faktiskt ganska mycket under denna marssemester. Förutom en veckas jobb och en veckas Göteborg, var jag även en helg i Romme och åkte skidor och äventyrsbadade med familj och syster-vän - och jag var även in och åt middag och spelade spel med Tove och hennes dåvarande karl. Sånt som jag tyvärr gör på tok för sällan annars. Jag hälsade även på min mångårige mailvän Sarah för första gången - ett mycket trevligt tilltag som innehöll görandet och ätandet av egen pasta. Och dominospel i olika varianter. Trevligt så det förslog!
Och jag umgicks lite med dåvarande kollegan Daniel, vi sprang och spelade Worms.
Kort sagt, jag hade en rätt social semester. Det är väl ett tydligen tecken på att det går och att jag kan - bara jag ser till att ta mig tid och ta mig samman. Folk verkar ju faktiskt vilja umgås med mig, om än att jag i dåliga tankas dagar tänker tvärtom ibland.

Under året har jag varit med i lokalblaskan fler gånger än någonsin tidigare. Två gånger, med bara någon veckas mellanrum, fick jag vara med i någon sån där "hallå där"-panel, där jag ena gången fick svara på vad det pratas om just nu och andra gången om jag kände till att varje lägenhet måste ha ett specifikt lägenhetsnummer. I båda fallen förvrängdes mina ord lite - i frågan om lägenhetsnumren lite mer, då det såg ut som att jag var rebellisk och sket i vilket, trots att det inte alls var så jag formulerade mig.
Men det är ingen stor tidning och samma tjej som skrev texten de båda gångerna, var också den som intervjuade mig sen inför min 25-årsdag, då jag fick ett stort porträtt i tidningen, vilket renderade osedvanligt många gratulationer av såväl kollegor som passagerare.

Men om vi förflyttar oss tillbaka till sommaren, så var jag i och för sig iväg till Kroatien under en vecka i juni - vilket var mycket trevligt - men sen jobbade jag hela sommaren fram till någon gång i mitten/slutet av augusti. Och då handlade allt som sagt om flytten. Innan semesterns början var gamla lägenheten tvungen att tömmas och flyttstädas - och det innan jag fick tillträde till nya. Så jag fick trycka in hela mitt bohag hos föräldrarna, där vi alla fick bo i ett kaos i en vecka. Tur att jag har dem, världens bästa familj!

Innan semestern började, så hade ju jag fått det ärofyllda uppdraget att köra SL:s (och Nobinas) bidrag till Prideparaden; regnbågsbussen. Det var jag bra nervös för långt i förväg, men det gick på det stora hela bra. Det som inte gick bra, var cykelturen till garaget den dagen. Eller svängen in på garageområdet, mer precist. Där hade en buss läckt ut diesel, så jag for omkull i hög fart och slog mig halvt fördärvad. Ytliga sår då visserligen, men många och några djupare än andra. Men benbrott, tandlossning och hjärnskakning slapp jag, och det är jag tacksam för. Det var dock först tveksamt huruvida jag hade sluppit hjärnskakning eller inte, för av förståeliga skäl hade jag rätt ont i huvudet.
Skadorna hindrade mig dock inte från att köra, även om jag kände mig bra mörbultad.

Och apropå buss, så bytte jag ju arbetsgivare (men inte arbetsplats) under året som gick. 24:e juni tog Nobina över efter Keolis/Busslink, och det med buller och bång.
Jag är nu rätt positivt inställd till Nobina, men jag tycker på det stora hela att det är ett helsike med dessa upphandlingar där det på något vis gäller att bräcka varandra i billighet - vilket förstås får konsekvenser.
I och med övertagandet, så gjordes så småningom även vissa linjer om och då blev det lönlöst att fortsätta att statistikföra hur många gånger jag hade kört de respektive linjerna (om det nu inte var lönlöst redan från början - det kan ju diskuteras), så det slutade jag med.

Backar vi tillbaka till cykelolyckan så kom den att bli den första av årets två arbetsplatsolyckor, för nu på annandagen lyckades jag ju även att få mycket hett kylarvatten på min underarm.
Inte nog med att det är smärtsamt med dessa olyckor, det ska fyllas i en herrans massa papper vid varje tillfälle också, så jag tänker allt försöka mitt bästa för att inte råka ut för fler arbetsplatsolyckor nu. Det finns ingen vinst i det.


Oredigerad bild från idag, förhoppningsvis nytt årligt tema till denna sammanfattning

På träningsfronten har jag noterat en tydligare svacka i motivationen, vilket jag tror kommer sig av just att jag allmänt sen flytten får mindre vardagsmotion. När jag bodde på flygfältet så cyklade jag ju en halvmil om dagen de dagar jag inte hade delade pass och en mil om dagen de dagar då jag hade delat - för då hade jag alltid delat i Norrtälje. Numera cyklar jag... eh, kanske en kilometer om dagen, på sin höjd? Jag har i olika etapper försökt införa mer vardagsmotion, men det har inte gått så bra alla gånger.
Men konditionen är med mig då jag väl kommer ut och springer min 11,8 kilometer långa bana - det är inte det - det är just det att det känns som ett så mycket tyngre projekt att ge sig på numera, trots att jag i själva verket inte upplever det så när jag väl är ute
Det är en utveckling jag inte ser ljust på - men jag hoppas att jag kan vända den, bara jag sparkar mig själv i arslet tillräckligt ofta.

Just det ja! Alltså, jag måste ju ändå titta lite i bloggen från året som gått, annars skulle alltför mycket glömmas.
Men det här var ju också året då jag fick min första riktigt aggressive passagerare, en man som varken talade svenska eller engelska som blev helt vansinnig när han förstod att han satt på fel buss och att nästa buss av rätt sort, inte skulle gå förrän dagen därpå.
Eller ja, han var ändå behärskat vansinnig - han skrek och slog på inredningen, men jag tror aldrig att han hade en tanke på att slå på mig, så kändes det inte när jag i efterhand lade ihop mina känslor, men där och då visste jag ju inte det. Och inte kändes det vidare betryggande att jag inte kunde få någon hjälp av polis eller väktare förrän jag återkom till Norrtälje, omkring en och en halv timme efter det värsta utbrottet. Där har cityförarna en klar fördel, må jag säga.
Nu blev det inte så att det behövdes någon polis, han lugnade sig och klev av innan Norrtälje.

En annan milstolpe i mitt körande liv, är att jag har gått utbildning och blivit behörig att övningsköra med min lillasyster, som under året fyllde 16 och således fick lov till att börja övningsköra. Det är roligt, och hon är duktig och utvecklas snabbt.

Nu mot slutet av året, har jag ju gett mig i kast med ett annat projekt också - att äta vegetariskt på vardagarna. Detta för att jag rent moraliskt egentligen skulle vilja vara vegetarian helt och hållet, men för att jag smakmässigt inte klarar av att avstå kött helt och hållet. Det går... ganska bra. De första veckorna var jag väldigt motiverad, men sen kom julhelgen med rätt mycket köttätande och därefter tyckte jag att det blev ganska svårt att hitta på recept, även med hjälp av internet och kokböcker.
Jag hoppas det ju inte, men det finns ju en risk att jag drar ner på det vegetariska målet och istället håller mig till någon eller några dagar i veckan. Även det är ju bättre än att äta kött varje dag, som jag annars gör/gjorde.
Men det visar sig.

Nu känner jag väl att jag inte kan erinra mig så mycket mer, så jag ska väl försöka avrunda denna årskrönika. Och nu läser du förmodligen denna rad och ser att det fortfarande återstår åtskilliga rader - ja, jag bara gissar, jag har ju inte skrivit dem än, så för mig är ju just den här raden just nu den sista, men jag vet ju i och för sig att jag min vana trogen ska kommentera lite kring mina spekulationer inför det kommande året, som jag hade i förra årets sammanfattning - och sen också spekulera lite inför 2012. Så tag dig samman.
Såhär avslutades förra årets sammanfattning:
Gällande 2011 så tror jag följande:

Jobbet kommer ta fortsatt mycket tid och övergången från Keolis till Nobina blir nog inte helt kul, men det är ändå en övergång jag har anmält intresse för att delta i, då jag vill fortsätta jobba i Norrtälje. Jag tror däremot att flertalet kollegor kommer kasta in handduken, märker att många är långt mer missnöjda med mycket än vad jag är.

Socialt tror jag på ett uppsving, och framför allt måste jag komma igång med lite mer dejtande. Jag vill ju inte förbli singel livet ut, och jag har ju faktiskt haft en seriös relation i ett och ett halvt år, så jag förstår inte att det ska vara så svårt att återupprepa. Men jag vågar ändå inte tro på ett förhållande, men dejtande däremot, det tror jag på! Och fasen vad sorgligt om jag skulle ha fel kring det - då TVÅ år utan dejtande. Då kan jag ju lika bra gräva ner mig direkt.
I mars kommer jag förhoppningsvis få all den semester jag har sökt och då hoppas jag bland annat på att jag tar mig ner till Göteborg för att träffa horder av intressant folk.

Mer resande överhuvudtaget tror jag på. Redan är en liten fjälltur och en resa till Kroatien inbokad. Men jag tror att det kan komma att bli mer än så! Att Tove och jag tar oss till USA känns dock i nuläget lite avlägset, det är inget vi har pratat om på länge nu, så det kanske rentav är en sandutrinnare. Fast det hoppas jag naturligtvis inte!

Jag kommer ju även att flytta, något jag inte tog upp i sammanfattningen ovan. Men så är det. Jag lämnar min etta på Flygfältet efter då drygt fyra års boende i den, till sommaren, för en tvåa I Färsna på rakt motsatt sida av stan. Det tror jag blir bra, även om jag ser vissa inredningsproblem torna upp sig, men i grund och botten tror jag att det kommer bli bra.

Rent generellt tror jag att 2011 kommer bli ett bra år. Ett bättre än än 2010 rentav, och då var ju 2010 inte dåligt ändå. Men sist jag hade ett år som jag bara kände var jättebra, det var 2007 och det är ett sånt år jag vill uppleva igen!

Och ja, övergången till Nobina var inte helt kul, och mycket riktigt kastade många kollegor in handduken. Dock långt många fler än vad jag hade kunnat gissa, så det har ju av och till rått större eller mindre personalbrist - mest hela tiden.

Om jag har haft ett socialt uppsving däremot, det vet jag inte. Visserligen, mars var ju bevisligen en bra månad, men i övrigt har det varit svårt tycker jag.
Dejter har jag ju inte nämnt något i sammanfattningen hittills, och jag vet inte om man kan kalla de för dejter, men jag har ju åtminstone träffat ett par killar som jag inte kände sen innan, men den ene blev det förvisso ytterligare ett par träffar med, men 'det' intresset uppstod väl aldrig riktigt, och nu hör han inte av sig. Den andre var mer nyligt, så det är för tidigt att utvärdera - men ärligt talat, så är jag inte alltför hoppfull.

"Träffa horder av intressant folk" - gällande Göteborg. Mja. Men två bekanta och så Glenn Hysén, det var ju alltid något.

Lite resande blev det ju allt, men inte så mycket mer än det jag där och då visste om. Fjällsväng, Göteborg och Kroatien.
USA-planerna har nog dessvärre runnit ut i sanden. Fast det kanske kan återupptas?

Jag såg vissa inredningsproblem torna upp sig med tvåan i Färsna - dessa slapp jag helt i och med att det ju blev en trea i Färsna. Så det som jag målade upp som ett tight kök&vardagsrum, blev ju ett luftigt kök med intilliggande mysigt vardagsrum. Perfekt!

2011 var väl ett bra år, men ändå... rätt vanligt, på något vis. Jag fann ju inte kärleken, och det är ju faktiskt det som är mitt stora mål. Mitt jättestora mål är att bli pappa, men det... ja det kan ju vara att ta sig (mig) vatten över huvudet. Men att hitta kärleken borde ju inte vara det!
***

Så vad har jag då att säga om 2012?

Jag får ju hoppas att domedagsprofetiorna baserade på mayakalendern inte går i uppfyllelse, då lär det aldrig bli någon avstämning av det jag nu skriver.
Men jag är inte så skrockfull, så just det är jag inte så orolig för.
Jag är dock orolig för klimatet i allmänhet, men det hör ju inte riktigt hit. Eller ja, jag förutspår ju liksom meteorologerna, ett mer extremt klimat - och det tror jag kommer visa sig 2012. Bergis blir det någon större jordbävning eller flodvåg eller annan humanitär katastrof, någonstans i världen.

Gud så muntert jag började!
Men å andra sidan fortsätter jag nog inte vidare muntert. Jag tror nämligen inte att jag lyckas hitta kärleken under 2012 heller. Jag hoppas ju, men hoppet är ju det sista som lämnar Pandoras ask... men tron tryter snabbare.
Däremot så vill jag att jag försöker, att jag tar mig tid, kraft och samman att träffa nya människor så att det åtminstone finns en chans till romans - men jag tror att själva romansen uteblir.

Arbetsmässigt så ser jag inte att jag skulle flytta mig från bussbranschen. Jag trivs i den, även om jag saknar förskolevärlden. Status quo även där, alltså.

Kanske att någon dör... Ja det är ju ytterst pessimistiskt, och sannerligen inget jag hoppas, men det skulle mycket väl kunna vara så. Sist någon som stod mig såpass nära att jag sörjde personen i fråga, när denne dog, det var 2005 och då ingen släkting - men väl ett barn som jag nästan hade lite broderlig relation till.
Men hua, jag vet inte varför jag skriver så. Nu känns det ju nästan som att det blir någon sorts ond cirkel, att jag inte borde skriva sånt som jag absolut inte vill ska hända - när jag dessutom inte har några som helst belägg för det. Blä, fy på mig. Jag har fel.

Så raskt över till roligare saker! Resor! Precis som förra året, vet jag redan nu om att jag ska till Göteborg, att jag med all sannolikhet ska till Lofsdalen för skidåkning och att jag i sommar ska till Malta. Jag hoppas jag utöver det kan hitta på ytterligare något!

Summan av kardemumman är att jag inte har några större förhoppningar på 2012. Det blir ett år som kommer och går och lämnar mig förmodligen inte mycket klokare eller rikare, bara ett år äldre.
***

Men nu är snart detta året slut, och jag hoppas att ditt 2011 har varit bra och att ditt 2012 blir ännu bättre!

Gott nytt år, vänner, bekanta, bekantas bekanta och alla övriga!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, december 29, 2011

Hurra!

Ah, sicken trevlig gårdagskväll det var!
Jag mötte upp Stella och pojkvännen Fredrik (nej jag har inte taggat fel - som jag alltså varken träffat eller ens sett tidigare (alltså inte på bild heller), vid Coop där vi tillsammans handlade kvällens middagsingredienser, samt ostarna till ostfrossan som följde på middagen. Tove kom precis då vi var klara.
Denne Fredrik visade sig ju vara en riktigt härlig och trevlig människa - fast vad annat hade jag väntat mig egentligen? Stella är nog den smartaste person jag känner, så det är klart att hon har gjort ett smart relationsval också. Kul att vi var fyra för en gångs skull också, för då blev det ju lite mer lockande att ägna sig åt spel och dobbel. Eller ja, bara spel om jag ska vara ärlig, men det låter ju så bra att lägga till 'och dobbel'. Jag är inte ens helt hundra på vad dobbel betyder, men jag antar att det är när man spelar om pengar på något vis. Hur som helst så förekom inte det - vilket kanske var synd för min del, då jag vann både Vuxenpoäng och Mix-Max. Vuxenpoäng var ett spel som Stella hade tagit med, som gick ut på att man skulle besvara olika frågor och påståenden och utifrån det tilldelas eller fråntas vuxenpoäng och den med flest i slutet vann, och det var alltså jag. Det hade Tove dock redan förutspått i och med att jag är den ende som bor i bostadsrätt och... ja, allt som är jag är ganska mycket vuxenpoäng. Jag har fast och i sammanhanget hög inkomst, ett ordentligt och eget hem och ja... koll på ekonomin och har även rutiner för rätt mycket. Men även om jag nu vann, så tror jag knappast att det är den som har mest eller är mest välorganiserad, som vinner när man dör. Snarare den som är lyckligast, och jag är ganska så säker på att samtliga gäster jag hade, i högre grad är lyckliga än vad jag är.
Men se, det var ju ett sidospår.
Jag önskar hur som helst att vi kunde ha såna här kvällar oftare. Det är i princip det enda sociala umgänge jag har på fritiden, så det är värt mycket för mig.

Vidare så blev det inte speciellt sent, i och med att sista bussen till Grisslehamn, där Stella just nu bor, gick 22:20 från stationen. I och med att jag bor nära bussgaraget men längre ifrån stationen, så ordnade jag telefonledes så att de kunde åka med från garaget istället. Jag gick även dit med dem så att de kom på rätt buss, för det är ju sannerligen inte lätt att veta när alla är skyltade "ej i trafik" där. Eller ja, några var ju vid den tiden förstås skyltade "Klar för trafik" också, och det hade tydligen Fredrik funderat över, han hade sett någon sån åka omkring vid Danderyd tydligen. Men jag är rätt säker på att det inte är meningen att bussarna ska åka omkring och vara skyltade på det viset, utan att det mer är ett sätt för servicehallen att ha koll på vilka bussar som är städade, tvättade och tankade.

Mycket skönt att ha sovmorgon imorse, jag klev upp vid halv tio eller något sånt - och faktiskt tog jag mig samman och tog mig igenom mitt träningsprogram efter att ha ätit en banan. Först styrketräning och sen gav jag mig ut och sprang. Men det blev inte de 11,8 kilometerna, snarare 7-8 kilometer i och med att jag kände att blodsockret sjönk lite för snabbt.
Och det är bara att konstatera att morgonlöpning egentligen inte är något för mig. Mina krafter räcker inte till fullt ut, innan jag får frukost. Men samtidigt, efter frukost måste jag ju vänta ett par timmar så att jag inte får håll, och då funkar det inte riktigt innan jobbet . Således är det ingen jättehit, men det var ändå skönt att få gjort. Jag känner mig så ren på insidan av kroppen, även om det nu denna gång innebar att jag nästan var kräkfärdig när jag kom hem och fick lägga mig svettig och dan i soffan och samla kraft innan jag ens förmådde mig att stretcha.
Det är trist med simningen dock - varken förra eller den här veckan får jag in någon bra simtid, vilket jag helst skulle ha velat, men det är tydligen svårt att få bra rutin på det. Mitt schema i kombination med badhusets öppettider fungerar bara ibland.

Jag ger mig inte med Sims heller, jag hann spela en dryg halvtimme efter dusch och brunch, innan jobbet och nu gick det minsann att spara. Jag fuskade inte... så ja, misstanken där kvarstår - även om det som sagt var egentligen var ett annat fusk som orsakade allt från början. Jag hoppas att det här rättar till sig när jag köper kommande expansion, eller när nästa patch kommer.

På jobbet har jag kört 638 runt Vätö och 676 till och från Stockholm, och alltså, det var ju faktiskt över en vecka sen jag körde 676:an sist. Jag har inte riktigt märkt av det tidigare, att jag har det så på mitt schema, men jo, under en av mina åtta veckor, kör jag just bara en enda 676:a och det från Stockholm - dit är det 639:a.
Men jag hade varken glömt hur dubbeldäckarna fungerar eller hur man hittar till Tekniska från Norrtälje, så det gick lugnt och städat till.
I stort sett alla som klev av genom framdörren på turen till Norrtälje, sa hejdå till mig. Det tolkar jag som att min hallåa var lyckad.
Jag brukar ju alltid på 676:orna (och vissa andra linjer, beroende på om de röda bussarnas mikrofoner fungerar, vilket alla inte gör) önska folk en (fortsatt) trevlig dag/kväll och tacka för mig och hur jag säger det där varierar nästan alltid lite grann. Ibland faller det helt platt, hör jag själv, det låter liksom mekaniskt och fel - men idag lät det bra, och effekten blev alltså givande.

Givande var det inte att ta in posten däremot. Nu har ju julhelgen och också ett par vardagar passerat, men inget julkort fick jag. Jag fick dock ett vykort från Etiopien och Tove som avslutades med en önskan om god jul - så det är ju i alla fall något. Men lite trist är det ändå att skicka ut tio stycken och bara få tio procent tillbaka.
Meeen, i och med att jag skickar till flertalet som inte väntar sig att få av mig, så får jag ju räkna med det ändå. Glädjen ligger ju i att glädja.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, december 28, 2011

Latoxen

Så slö, så slö... Ingen träning idag på lediga dagen och dagen bortförklaring är förstås min brännskadade handled. Men egentligen hade det nog inte varit någon fara att ta en springtur, men det har jag baske mig inte gjort. Fast istället har jag gått en promenad, i nästan en timme. Alltid något.

Gällande armen då så spricker brännblåsorna på löpande band nu, och de som inte gör det börjar gå tillbaka. Armen är dock fortfarande röd, men ja, det går väl åt rätt håll åtminstone. I och för sig kan jag inte se hur det skulle gå åt fel håll, annat än om jag fortsatte låta het kylarvätska skölja över armen då - men det har jag inga planer på.

Men planer i övrigt, det har jag faktiskt för denna kväll! Tove, Stella och Stellas pojkvän Fredrik (snyggt namn!) kommer hit om inte alltför länge nu. Äta, spela och dricka ska vi göra. Det ser jag fram emot!
Jag tänkte med tanke på den annalkande kvällen, att det var likaså bäst att blogga redan nu, för jag vet inte riktigt hur det är med tid och ork sen.
Imorgon ska jag ju jobba, men jag börjar först efter 14 någon gång, så ett par glas vin kan jag allt unna mig, samt sen sänggång.

Sims 3, detta gäckande spel. Igår spelade jag ju lite och hade inga problem med sparningen - men idag... Så vansinnigt frustrerande! Visserligen hade jag det där fusket på en stund... men jag har ännu inte sett det slutgiltiga sambandet för att det är den utlösande faktorn, då det faktiskt har gått att spara även med det på. Men less blir jag, det dödar verkligen spelglädjen när jag rätt som det är får felmeddelandet och vet att jag måste göra om allt sen senaste sparningen, för det är inte lönt att fortsätta och hoppas att det kommer ordna sig - har det där felmeddelandet en gång väl kommit, ja då kommer det varje gång det ska sparas sen.
Mitt stora i-landsproblem.

Imorgon hoppas jag verkligen att jag tar tag i någon sorts träning - företrädesvis att jag styrketränar och springer min långrunda, då det är det som dämpar min ångest bäst. Men,... jag vet ju inte riktigt hur energin och tiden räcker imorgon. Jag ska ju både ta sovmorgon och laga mat också, och den där träningen tar ju ett par timmar i anspråk, den också.

Nu måste jag snart bege mig mot Knutby torg, där jag ska möta upp herrskapet!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, december 27, 2011

Min bubbla sprack

Här sitter jag med min brännskadade arm och tycker inte att det är jätteskönt att vila handleden mot laptopens nedre del - men jag kämpar på.
Imorse uttryckte en kollega som hängt med i brännskadan via facebook just gårdagens bloggrubrik "bränt barn luktar illa", då han såg mig. Det fick mig ju att fundera om han är en bloggläsare, eller om det bara var slumpen. Jag vet ju annars bara Gustaf från garaget, som mäktar med att läsa mina hyllmeter av dravel.
Men det är väl inte en helt gängse kommentar att slänga sig med? Eller? Bränt barn skyr elden är väl annars vad man brukar säga - fast en googling visade ju att jag inte direkt är ensam om det postludiet. Nåja, framtiden får väl utvisa om han kommer hälsa med fler bloggrubriker eller inte. En gång är ju ingen gång, sägs det.

Jag har haft min favorittjänst idag - 5:12-8:39 Ellan tur och retur, men i och med att det är skollov så var den ju inte vansinnigt kul att köra. Klämdagarna gjorde dessutom att de trogna morgonpendlarna som åker med från Norrtälje (avgång 5:25) hade reducerats från 4-5 stycken till en enda. Jag hade i och för sig en kollega med också, som skulle till Älmsta och slå upp portarna där, så totalt två passagerare i bussen då.
Och vägen tillbaka till Norrtälje, då det mer eller mindre brukar krylla av folk, ja innan Älmsta hade jag fått ihop fem passagerare och i Älmsta klev en av och ytterligare... kanske två på. Sen kan det ha varit ytterligare någon längs vägen, det minns jag inte riktigt. Jag och 636:an körde i princip samtidigt och jag tyckte att det var han som stannade och tog upp folk hela tiden, men jag kan ha gjort det i något läge då jag låg först också. Jag brukar stanna om jag ligger först i alla fall, i synnerhet när jag har avgångstid efter bakomvarande buss, som det är med denna 636:a kontra min 637:a. Visserligen bad jag honom köra ifrån Älmsta station tidigare än han skulle då jag stod bakom, för jag tyckte bara att det kändes fånigt att vi båda skulle stå där och vänta, då han skulle avgå 7:46 och jag 7:47. Jag avgick 7:47, men jag kom ändå ikapp honom.
Annars, när skolorna är igång, brukar jag aldrig hinna ställa mig på stationen innan 636:an har avgått. I och med att jag ska ner till Älmsta skola först, så brukar jag inte avgå från busstationen förrän ca 7:49 eller så. Ibland hinner till och med den andre 637:an som avgår 7:50 avgå före mig. Men den var nu inte aktull, och det var väl tur det.

Hemma satte jag mig först och gick igenom ekonomin och betalade räkningar och sånt, och konstaterade bittert att jag denna lön fick ytterligare något lägre lön än sist. Det här är tredje månaden i rad som bruttoresultatet blir lägre än föregående månad - och ändå har jag inte haft en enda frånvarodag utan jobbat på, på heltid, på det åttaveckorsschema jag har, som vanligt. Märkligt det där, men jag hoppas att det kommer en uppgång snart. Vissa saker - omloppsersättningar och sånt - klumpas väl ihop... Eller hur det nu är.
Underbart hur insatt jag är i min egen lön.

Därefter sov jag lite grann, och medan jag sov då, så måste den största brännblåsan jag hade, ha spruckit. Om du tittar på gårdagens bild, så såg man ju att en blåsa var markant större än de andra och det har ju varit väldigt frestande att klämma den. Jag blir alltid frestad att klämma sönder sånt som jag ser kommer ge efter - gällande kroppen då. Kanske i andra fall också? Det har jag inte tänkt på nu.
Hur som helst så vet jag ju att man inte ska klämma sönder såna här brännblåsor, så jag hade ju inga planer på att göra det - men jag kunde ju åtminstone få se när den brast, om den nu tänkte göra det av sig själv. Men jag har ju ett tiotal blåsor kvar, så jag får kanske se när någon brister. Om jag har tur.

Efter sovandet, klädde jag mig och gick ut på promenad i vårvädret. Ja, jag säger vårväder, för vad annat ska man kalla det när solen strålar och det är någonstans 10-11 grader varmt, oavsett månad? Det är ju läskigt egentligen, men det går inte att låta bli att njuta.
Om det inte var skadligt för naturen, vilket jag inte riktigt vet om det är eller inte, så skulle jag tycka att det var riktigt skönt om vi hoppade över vintern i år och istället fick en sjuhelsikes lång vår istället. Våren är ju den mest förgängliga årstid, den hinner knappt börja förrän den har slagt i över i sommar - och ändå ligger den helt klart på pallplats om man ser till mina favoritårstider - så jag skulle gärna se att det för en gångs skulle blev en riktigt lång vår.
Så lär det dock inte bli.
Promenaden var inte så mycket promenad av ömsom strosande och ömsom spatserande karaktär, det var en målmedveten rutt jag gick, med stopp på ett par klädbutiker (en tröja inhandlades), systembolaget (vin och martini inhandlades), apotek x2 (jag letade efter en kräm som jag inte hittade, så på apotek nr2 köpte jag istället en annan), Elgiganten (ögonshoppade en stereo) och sen var jag hem och lastade av mig grejerna och tog cykeln till Coop och handlade mat också. Där såg jag att de hade krämen jag letade efter på apoteken, så det var ju just typiskt. När nu monopolet är avskaffat, så kanske man måste vidga vyerna lite. Samtidigt var det ju just det jag gjorde, som gick till ett Doc Morris, som nummer två. Det tyckte jag dock inte var något vidare apotek. Då gillar jag både det gamla och det andra nya... Kan det vara ett Medstop? Jag vet inte, men jag gillar dem båda bättre.

Sen har jag spelat Sims 3, och hittills har det velat spara varje gång (jag provar ofta)! Hurra för det!
Men priset jag får betala?
- jag fuskar inte.
Jag tänkte att jag kanske skulle prova att inte använda testingCheatsEnabled true för en gångs skull, trots att jag egentligen tror att det är ett annat fusk som har utlöst sparningssvårigheterna, men de har kvarstått även när jag "bara" har använt det nyss utskrivna fusket.

Till middag idag har det åter blivit vegetariskt, men nu är jag allt i en vegetarisk svacka efter julens köttande. Jag hade väldigt svårt att hitta på vegetariska rätter när jag matplanerade och dagens middag var vad man kan kalla en broccoligratäng, men som gick under epitetet "Moussaka med broccoli" i receptet. Det var i och för sig gott, men det blev alltför mycket ost. Egentligen tycker jag ju att ost är hur gott som helst, men när det är alltför stora mängder smält ost i maten, ja då orkar magen inte med så mycket som jag skulle vilja.
Och det här är ju det andra receptet nu, där osten har gjort att jag i efterhand känner en viss motvilja till att äta rätten igen.
Men det måste väl vara en slump, har svårt att tänka mig att ost skulle vara mer överanvänt i vegetariska recept jämför med de köttiga.

Apropå ost, så hålls ostkväll här hos mig imorgon. Tove och Stella, mina vanliga ostkvällskavaljéer kommer förstås - men den här gången blir det ytterligare en i form av Stellas pojkvän. Det är en karl som går under samma namn som jag och som jag aldrig har träffat eller ens sett på bild, så det blir ju spännande. Med Stella är en av de allra förnuftigaste människor jag känner, så jag har på känn att hon har en bra karl.
Vi ska även försöka hinna med att spela lite sällskapsspel, och det kan ju faktiskt bli hur kul som helst! Hoppas på det, trots att jag kan känna mig lite reserverad i främmande människors sällskap. Men nu är vi ju i mitt hem, och vin finns, så det borde göra susen.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, december 26, 2011

Bränt barn luktar illa

Det här har ju kanske inte varit den ypperligaste av arbetsdagar.
Såhär va:
Jag har ju nu äntligen fått mitt önskade cd-fodral , så igår fyllde jag upp det med skivor att ha i beredskap då radiomottagningen i bussarna sviker - vilket den gör helt galet ofta (vilket jag har berört både en och annan gång i denna blogg).
Idag då, så började jag att köra buss nummer ett till Rimbo tur och retur och sen Solbacka tur och retur. I den fungerade radion överhuvudtaget inte - och den hade bara kassettspelare. Yay!
Buss nummer två körde jag Rådmansö runt med, långa varianten där Spillersboda besöks två gånger. Ingen radio och ingen cd-spelare i den heller!
Sen blev jag glad. I alla fall lite glad. Buss nummer tre, som skulle ta mig till Åkersberga långa vägen och från Åkersberga korta vägen, där fungerade visserligen inte radion alls - men den lät mig spela cd-skivor!
Men säg den lycka som varar? Mitt i linjen började bussen larma om att den hade dåligt med kylarvatten. Det var åtminstone så jag tolkade larmet, för något tjall med kylarvätskan var det i alla fall, så mycket förstod jag. Och när en buss larmar, ja då gör den sällan det genom att låta en lampa blinka, vilket ju vore tacksamt och tillräckligt - nej då ska det konstant tjutas och tuta också!
Lägg där till att linje 620 är en linje där man radiomässigt (komradio) faller mellan stolarna också. Linjen tillhör Keolis, så man är inloggad på deras norrortsradio, så vår trafikledning får inte meddelandena om man sänder iväg såna (vilket jag gjorde, på alla möjliga vis). Oklart om Keolis får dem - de svarade i vilket fall som helst inte. Därtill fick jag inget svar när jag ringde på telefonen heller, varken från CTL eller från garaget. Jösses vad munter jag var då. Men än hade det värsta inte hänt...

Jag kom fram till Åkersberga och hade där generösa tre minuter från ankomst till avgång och var väl en smula stressad dels i och med det och sen tror jag även att det konstanta tutandet i mina öron även gjorde sitt till, att förnuftet försvann.
Jag fick tag i CTL telefonledes och de bad att få återkomma, men jag tänkte att jag ju kunde se om jag själv kunde göra något åt saken, och letade då efter hålet i vilket man fyller kylarvätska.
Jag gick varv på varv runt bussen och hittade inget uppmärkt, trots att jag öppnade både motorhuv (heter det huv om den sitter i bak och är mer av en vägg man hissar upp?) och diverse andra luckor. Till slut kom jag via uteslutningsmetoden fram till vilket lock jag borde skruva på - och gjorde just det.
Felet var att jag ju inte borde skruva på locket som var det rätta.
Som en mindre gejser avfyrade bussen en kaskad av kylarvätska - nästan kokande sådant - vilket sköljde över både hand och arm på mig och först gjorde för satans ont, men sen i och med att jag var utomhus och skjortan blev blöt, så blev det ju lite svalare snabbt och kändes då inte så mycket. Jag tänkte dock ändå gå in och spola kallt vatten på armen i förebyggande syfte - men tro på tusen jävlar om dörren inte var låst, låst och varken kunde öppnas med min nyckel eller min plutt! Skam på torra land! Hade jag varit ute i skogen med min dumhet, så hade det väl varit en sak, men där, vid en stor och fin rastlokal - där får jag inte komma in och ta hand om min skadade arm. Jag har skrivit ett mindre glatt och mer konstruktivt mail till min chef om utsattheten i att köra 620 om det händer något, så jag hoppas både radio och rastlokalsåtkomst förändras raskt.

CTL jagade hur som helst någon som kunde hjälpa mig med det där, men fick i och med denna annandag inte tag i någon och bad mig rulla så sakterliga tillbaka mot Norrtälje (redan då låg jag sådär 12 minuter sen).
Två passagerare fick jag på och jag bad om ursäkt och sa som det var - fast jag nämnde då inte brännskadan. Den gjorde för övrigt väldigt ont igen, så den lindade jag papper runt, då det var vad jag hade att tillgå i bussen.
Hela vägen till Singö gård, lite drygt fem minuter från Åkersberga, hann jag komma, innan det ångade på bakifrån motorn igen. Då larmade visserligen inget ljudmässigt, men lampblinket från förra vändan var även den igång. Så där blev jag stående och fick stå ända till nästa 620 mot Norrtälje kom. Jag skulle ju köra 621, raka vägen, men fick alltså åka med 620 långa vägen tillbaka, likaså mina två passagerare. De var dock snälla och förstående. Värre var det kanske för folk som stod längs 621:ans väg, om det inte kom ut någon störningsinformation till SL som de tog del av då. Men vad jag kan se, så har någon sådan information aldrig kommit ut. Det ligger dock inte på mitt bord att se till att SL håller sig uppdaterad, jag rapporterar bara till CTL, och de visste ju om att jag blev stående där.
Hasse som kom med 620:an avgick en timme efter det att jag skulle ha avgått och därtill tar det längre tid att köra 620 än 621, så både jag och mina passagerare kom till Norrtälje sådär en och en halv timme senare än planerat. Inte helt optimalt, i och med att jag slutade efter min 621:a.
Övertid...

Hemma har jag tagit hand om min arm efter bästa förmåga och också läst mig till att det är andra gradens brännskada jag har fått, men eftersom skadan inte är större än min handflata (men dock mer eller mindre precis lika stor), så behöver jag inte åka in till akuten. Det är jag heller inte sugen på, så det skippar jag. Ska jag ta mig dit för egen maskin måste jag ju cykla, och mja, jag håller mig hellre hemma och egenvårdar mig. Ett tjockt lager helosan dämpade smärtan, så där är jag nog något på spåren.

Så här ser den otrevligaste vinkeln av skadorna ut:



(samma bild, men om du inte orkar klicka på den första, så är resultatet av klickningen i de andra)

Därtill blev det ju för övrigt så att gårdens självsäkra "imorgon ska jag banne mig träna!" (vilket jag nu ser att jag inte alls skrev här i bloggen, så det var väl i dagboken då), ja det går ju om intet både på grund av att jag kom hem så mycket senare än beräknat och att jag inte gärna ger mig i kast att styrketräna och springa långt med den armen, även om jag nu vanligtvis springer med benen.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, december 25, 2011

What a mess

Ännu en julafton är förbi. Min tjugofemte... eller ja, tjugosjätte måste det ju faktiskt vara, i och med att jag var en dryg månad gammal julafton 1986. Det var för övrigt en julafton som jag fick ligga på sjukhus och blir magopererad i och med att jag kräktes upp precis allt jag fick i mig. Inte den roligaste (snarare oroligaste) julen för mina föräldrar, kan jag tänka mig.


Men den här julen har jag inte behövt opereras, om än att jag har ätit så mycket att det kanske hade varit skönt. Men nej.

Igår kväll/natt så var hela familjen på midnattsmässan i kyrkan där min far är kyrkvaktmästare och där min mor sjunger i en av körerna. Därtill hade syster och jag ansvar för alla levande ljus - vilka vi räknade ihop till drygt 160 stycken, totalt - så vi var alla sysselsatta.

Fast det var mest före och efter själva ceremonin som min och Louises roll kändes mest aktuella. Att tända och släcka ljusen var ju momentet där vi faktiskt gjorde något, annars satt vi bara och höll span så att inget började brinna, och det gjorde det ju inte. Det ska ju rätt mycket till, faktiskt.

Själva gudstjänsten var som alla gudstjänster - för lång och inte vidare givande. Jag är inte kyrkomässigt lagd av mig alls, inte annat än när kyrkan betalar för mina tjänster vill säga. Eller om jag är bjuden på dop, bröllop eller konfirmation... eller nödgas gå på en begravning.

Jag har dock inga planer på att gå ur Svenska kyrkan.


Idag har inte mycket blivit gjort. Jag hade planer om att träna, men det blev istället att jag följde med till Elgiganten för att inhandla en grej till Louises Wii-spel, som behövdes för att kunna spela ett spel hon fick i julklapp. I samma veva dumpade vi av mina grejer hemma hos mig (så även träningskläderna). Sen har jag övningskört med Louise också. Det gick bra, hon är duktig. Jag ser dock fram emot då hon känner sig mer redo att vara ute i trafiken. Alltså, nu håller vi ju till på Nordrona där det förvisso kan förekomma trafik, men knappt inte gör det, och ibland tar något varv ut i rondellen vid södra infarten, men ja, det skulle vara roligt att ha större yta att rör sig på.

Men den tiden kommer ju också, allt har sin tid.


Senare i eftermiddag ska hela familjen (ja, inte Herbert) iväg på bio. Vanligen brukar vi pricka in att gå på någon premiär på juldagen, men i och med att årets premiär här i Norrtälje var en Stig-Helmer-film, så kändes det inte vidare lockande. Nej, istället ska vi se The girl with te dragon tatto. Den ser jag fram emot, trots att jag både har sett den svenska filmen och läst boken. Men båda gillades!


Därefter kommer jag så småningom återvända hem till mig och mitt julstädade Färsna som jag knappt har fått njuta av. Imorgon är det åter arbetsdag och det med start 6:17.


Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, december 24, 2011

So this is Christmas!

Nu halvligger jag i soffan och är heldäst. Julen är så god, men ack så mättande. Det känns som att jag skulle kunna rulla fram i ett par veckor nu... Fast jag vet ju att jag redan imorgon kommer vara småsugen på resterna.


Det har varit en förträffligt bra julafton må jag säga. Enda minuset är väl kanske att all snö töade bort lagom till idag, men ja... man kan inte få allt.

Få julklappar däremot, det kan man. Och det har jag fått! Fler än jag kunde tro, faktiskt. Tror alla i familjen nog var överraskade över antal klappar till var och en - även om det nu inte är antalet som räknas. Det knappt inte presenterna i sig heller som räknas, det är ju faktiskt omtanken, hur klyschigt det än må låta.

Jag fick tre böcker (två fortsättningar på Liftarens guide till galaxen samt en med citat från Jonas Gardell), en mycket fin skål från Nybro, badrumshanddukar (till händerna), salt&pepparkvarn, en unicef-t-shirt, ett cd-fodral (av typen med dragkedja och plats för flera skivor, vilket jag har önskat mig) och kanske mest otippat; en verktygslåda! Min käre far tyckte att jag inte ska ha alla skruvar och verktyg (inte för att jag har många) i en plastpåse så som jag har idag. Och det har han ju rätt i. Sen fick jag även en gemensam julklapp som delas med pappa, och det var en hårtrimmer. Modern är ju vår gemensamme frisör, så det faller sig ju bra att dela på en sån apparat. Och en fyrdelad present till hela familjen fick jag också del i - biljett till Jesus Christ Superstar. Det blir nog kalas!

Sen har jag kanske i vanlig ordning glömt något, men ja, på det stora hela har jag fått med allt.


I allt mer vanlig anda har jag dessutom blundat lite till Kalle Anka. Jag har ju sett det ett antal gånger, så det är lätt att bli lite trött i ögat då.

Men jag tyckte om klippet från Nalle Puh-filmen, även om jag saknar originalrösterna. Men så är det ju med film som får uppföljare si sådär tjugo år senare.


I övrigt har julaftonen handlat om ett evinnerligt ätande och ett halvdant försök till att motionera ner maten längre i systemet (för att få plats med mer), genom en liten fjösig promenad.


Det som återstoden av aftonen nu handlar om är att familjen nu först ska slappa på diverse, valfritt sätt (jag har ju redan börjat, i och med att jag ligger med bärbar dator i soffan och jäser... men det gör mor och syster också, fast utan dator då) - sen ska vi alla iväg och tjänstgöra på midnattsmässa i Roslagsbro kyrka. Pappa är kyrkvaktmästare och jobbar, mamma sjunger i kör och ska sjunga och jag och Louise är inhyrda som ljusvakter. Det var vi förra året också, och det var tämligen lättförtjänta pengar. Dessutom är det ju faktiskt lite stämningsfullt i kyrkan på julaftonsnatten, det måste man ju säga.


Nu ska jag lämna vidare datorn, så:


God jul alla, kära vänner!


Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, december 23, 2011

Självbedrägeri

Alltså, det här med att jag skriver blogginläggen på min rast mitt på dagen då de tillfällena ges, det gör ju onekligen att jag kan missa att skriva saker som händer senare under dagen.
Som igår:

Jag har ju tidigare skrivit om att det, sen den dag jag skrev just det inlägget, har en "kollega" jag ogillar ungefär lika mycket som pesten självt, just för att han så omotiverat hoppade på mig och både ljög om sensorer och förolämpade mig rent allmänt - och jag har svurit för mig själv att jag aldrig mer ska tilltala, hälsa på eller ens titta på honom om det inte blir absolut nödvändigt (om än att redan det kanske är barnsligt, så får det ju inte gå till överdrift... måste jag så måste jag).
Igår då, när jag skulle parkera bussen jag hade kört, så såg jag att två verkstadsgubbar... eller egentligen har jag ingen aning om de är verkstadsgubbar, för mig blir alla som har de gula reflexjackorna automatiskt verkstadsgubbar, men så är det nog inte. Hur som helst, två guljackor höll på att sätta upp en ny Nobina-skylt på baksidan av garagehuset, mitt emot B-rampen som jag skulle parkera på. Frågan är väl i och för sig varför det ska sitta en skylt på baksidan? Måste väl vara för att de som kör på Estunavägen och blickar över dungar och ängar och allt vad som nu är i vägen, ska förstå vilket bussgarage de ser.
Hur som helst (igen), när jag passerade där, så såg jag att den ene av guljackorna var just han - vi fick ögonkontakt och vad ser jag mig själv göra?! Jag lyfte handen i en hälsning, en hälsning som givetvis förblev obesvarad.
Alltså vad fasen? Har jag ingen kontroll på mina händer? Sitter det så djupt i ryggmärgen att jag ska vinka till alla kollegor jag ser på garageplan, att jag inte ens kan hejda mig då jag faktiskt inte vill heja?
Suck. Men, ja... Detta ger ju åtminstone ett sken av att jag är bättre än honom och inte det minsta långsint.

Den här veckan är den av mina åtta där jag har de tidigaste morgnarna, och idag var det min allra tidigaste starttid; klockan 4:28 var det inställelsetid och således klev jag upp 3:35.
Jag brukar ju säga att jag alltid är grötig i huvudet om jag kliver upp innan 4:00, men idag var det helt lugnt. Trots att jag bara hade sovit lite drygt fyra timmar, så kände jag mig väldigt pigg och klar i sinnet. Det höll i sig en stund, men jag körde stadsbuss först och på den har man lite väl många minuters regleringstid i de olika ändarna, så när jag fick stå i närmare tio minuter först i ena änden och sen i andra (plus kanske fem i mitten, på stationen), ja då blev det till att piggheten avtog. För inte hade jag någon radio att lyssna på heller, återigen fick jag bussen där någon har våldfört sig på radion, så att den löstagbara panelen (stöldsäkerheten.. eller vad det nu kan heta) inte går att sätta tillbaka. Och efter någon timme med den bussen skulle jag byta, och ja, då fick jag istället en där radion överhuvudtaget inte gick att sätta igång.
Det är ju ett i-landsproblem om något, och lågprioriterat ur verkstadssynpunkt, men jag blir så jäkla less på att det i en majoritet av våra röda bussar just antingen finns en trasig radio eller också en som inte har någon mottagning så fort man lämnar Norrtälje. Därtill så finns det dessutom fungerande radio...ar? radio..s? Plural hur som helst, som har trasiga displayer. Men det skrev jag ju om igår.
Jag felrapporterar och felrapporterar, men förbättringen går inte snabbt framåt.

Arbetsdagen slutade 8:43. Tyvärr fick jag inte köra bussen med den trasiga radion från stationen till garaget då jag skulle sluta, utan jag skulle avlösa en kollega och ta hans buss till garaget. När han kom in på stationen så kom en man i 60-årsåldern springande och ställde sig i dörrhålet då de avstigande hade just avstigit och blev stående där en lång stund och bråkade om hur föraren hade kört för tidigt från Södersvik och vidhöll benhårt att han minsann hade koll på sin klocka och att bussens måste gå fel. I säkert fem minuter dividerade de båda om detta, för min kollega stod ju på sig att han inte hade kört för tidigt och att bussens klocka går rätt. Det gör det ju allt som oftast. Jag skulle vilja säga alltid, men jag fick ju för inte så länge sen erfara hur en buss körde för tidigt från tre av sina avgångar - vilket berodde just på att klockan gick omkring en minut fel.
Hur som helst så är jag helt på min kollegas sida i detta fall, när jag själv kollade klockan så såg jag att både buss-pc:n, den andra klockan i bussen, min mobil och mitt armbandsur alla stod på 8:44 samtidigt (så ja, det blev ju egentligen några minuters övertid då, men det glömde jag skriva upp).
Trots att jag inte klev på bussen förrän gubben hade gått av, så hörde jag ju mycket av vad han sa, och hela hans tonläge var så vansinnigt falskt. Han var ju upprörd och framförde det i ord också, men han hade ändå konstlat trevlig röst och log till och med när han klev av och pekade på min kollega och sa något om "ja men då anmäler jag det här då."
Nej, ska man klaga på bussar som går för tidigt, ska man nog jämföra åtminstone två klockor istället för att hävda att den man har på armen är den som går rätt.
De skulle ha ringt Fröken Ur och jämfört, det hade väl fått tyst på honom.
Att man ens bemödar sig med att åka ikapp en buss för att skälla på det sättet - dagen innan julafton - ja det får mig ju att tro att man kanske inte har så mycket glädje i livet. Om han nu hade tänkt åka med bussen, så kom han ju ändå bevisligen in till stationen ungefär samtidigt ändå, så någon enorm skada var ju ändå inte skedd.

När jag kom hem lade jag mig förstås och sov, sen åt jag den frukost jag aldrig åt imorse och därefter har jag storstädat lägenheten, så nu är här julrent! Fast jag ska ju inte vara hemma de kommande dagarna i och för sig, men det hör ändå till att ha en storstädning nära inpå julafton.
Alldeles strax, i och med detta inläggs avslut, ska jag hänga tvätt och därefter bege mig ner på stan och se om jag kan hitta någon röd slips. Jag är nämligen sugen på att ha just röd slips imorgon, och någon sådan äger jag inte. Jag har... fem slipsar, tror jag, men den mest röda är en som är tämligen svart, med röda ränder.
Lite dumt kanske att ge sig ner på stan just idag, men... så får det bli.

Sen ska jag packa ihop allt inför julafton och låta mig skjutsas till Harsjövägen där jag tänker bosätta mig fram till söndag.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, december 22, 2011

I paltkomans förlovade land

Precis just dit har jag begett mig nu, trots att jag är hemma som vanligt. Eller tack vare?
Inte har jag mycket tid att spela på heller, ser jag. Klockan är nu 15:02 och 15:41 ska jag vara på plats på jobbet, så förmodligen kommer bara något litet stycke vara förpassat till paltkomans land och att resten sen är mitt vanliga halvhungriga jag.

Jag har nyss gett mig på något som var rätt avancerat att laga och som sen inte var jättemärkvärdigt att äta - "fyllda pannkakor" som det enligt receptet hette, men som jag nog mer skulle vilja kalla för crêpes - för det låter ju mer avancerat och mindre barnmat. Läser du receptet i länken så ser du ju, det vara inte bara att ha en bunke och blanda alla ingredienser i som i vanlig pannkaka (och en stekpanna att grädda dem i), här fick kökets samlade resursarsenal sättas in och mycket att diska sen blev det också.
Sen fick jag höfta lite hit och dit också. Jag hade bara två och inte tre ägg och inget dinkelmjöl eller vitt vin finns i detta hushåll heller. Och fyllningsmåtten blev också höftade.
Resultatet blev som sagt medelgott, men det lade sig som en bomb i magen. Förmodligen för att det blev lite väl mycket ost uppepå.

Nu har skolorna lov och det märks ju i busstrafiken, i alla fall om man kör specifika skolturer, så som jag gjorde imorse. Eller ja, en "ren" skoltur var det ju inte, utan en vanlig linje, men med en skolsväng. 620 från Åkersberga via Dyvik, Östanå färjeläge, Riala och Länna skola.
Det är lite trist när bussarna är så ofyllda - skoleleverna står ju för en stor del av resandet.
Ingen radio fick jag lyssna på, på hela förmiddagspasset heller. Det var trist, men inte humörsänkande i något högre grad ändå (vilket det skulle ha kunnat vara) - satte jag igång radion så sökte den bara kanaler hela tiden och det med en återkommande hög ton som jag inte orkade lyssna på.
En radiorelaterad sak som däremot är humörsänkande i bussarna är att, förutom att det i en överrepresentativ andel bussar finns extremt dålig eller ingen radiomottagning alls när man rullar ut från Norrtälje - så är överrepresentativt många displayer trasiga, så även om det finns mottagning och radion fungerar, så är det jättesvårt att ställa in kanaler.
Radio är viktigt för mig.

Cykeln har använts idag igen, efter ett par dagars frånvaro i och med snö och is. Visserligen finns det fortfarande snö och is, men nu känns det som att mängderna ändå är reducerade såpass att jag törs ge mig ut på tvåhjuling. Men, jag är försiktigt. Det går då inte fort när jag ser att isen är... isig. Suck. När vägen är isig, menar jag, och jag samtidigt ska svänga. Vis av erfarenhet vet jag ju vad som kan hända om man cyklar och svänger på is i lite för hög fart.
Men när jag körde ut från Åkersberga så såg jag en ung kille som kom cyklandes i rätt hög fart och svängde ut på en väg som åtminstone jag uppfattade som isig från min belägenhet - men han höll sig kvar på cykeln minsann. Dagens ungdom, är de begåvade med tur eller skicklighet?

Åh, jag är lite avundsjuk på alla jullediga förresten. Visserligen har jag det bättre än många på just mitt jobb, och är ledig just på julafton och juldagen - men hur skönt vore det inte med lite längre sammanhängande ledighet? Mycket, skulle jag vilja påstå.
Fast jag har ju några dagar i februari att se fram emot, och sen ytterligare några i mars om det blir beviljat - och så ytterligare i juni. Och därtill ska övrig sommarsemester pytsas ut, så ja, det är väl inte synd om mig egentligen. Särskilt inte som att jag har haft både sommarsemester och dessutom varit ledig nästan hela mars i år. Nej hua... Jag får vifta bort min missunnsamhet, om det nu var sån jag hyste - eller om det bara var avundsjuka? Jag hoppas på det sistnämnda.

Nej men tro på fasen, 15:21 har klockan hunnit bli och jag känner mig färdigskriven, så jag behövde inte dela upp inlägget. Hurra för det!
Nu ska jag alltså rulla tillbaka till jobbet. I dubbel, nästan trippel, bemärkelse.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, december 21, 2011

Passion for fashion (sleep and food)

Nu har jag precis vaknat efter en liten eftermiddagslur på hemmaplan. Om än att jag igår somnade djupt på Karlavägen till slut, så föredrar jag absolut att sova middag hemma i min säng. Och en middagslur blir det så gott som varje dag som jag kliver upp i ottan - och det gör jag ju nära nog varje arbetsdag.
Det var ett sms från Tove som väckte mig, men dels hade jag skickat till henne först och dels så prickade hon in att svara omkring fem minuter innan mobilen ändå skulle börja larma och leva om, så det var ju bara bra det.

Tyvärr blev det nu så att jag på grund av att lite annat datorfix har tagit lite mer tid än jag tänkte, samt att min bok nu är så spännande att jag inte kunde låta bli att läsa ett par kapitel, blev tvungen att välja mellan antingen att laga mat eller sova. Det valet vinner ofta sömnen då jag ställs mot de båda, så jag hoppas verkligen att den här sömnen nu uppbådar krafter att orka laga mat ikväll istället. Nu har jag lassat in lite hasselnötter och hoppas tiden räcker till, till att ta en smörgås också.
Fattar dock inte riktigt varför jag (innan munnen nötter) var så vrålhungrig. Jag åt senare frukost idag än igår och dessutom har jag ätit en banan mitt under första arbetspasset. Alltså inte under körningen, utan i mitten av passet då jag väntade på att vända tillbaka från Uppsala. Igårkväll köttade jag ju på med hamburgare, så det borde finnas lite reserver... men uppenbarligen icke.

Jag har fått ett underställ från jobbet förresten, att ha under uniformen kalla dagar och det invigde jag idag. Rackarns så skönt det är! Bättre än mina vanliga långkalsonger måste jag säga, och i och med att det i detta ställ även medföljer en tröja, så kunde jag på så vis nu skippa tjocktröjan jag annars har över skjorta och väst - och det är ju onekligen prydligast att ha västen ytterst.
Det enda som stör mig lite med detta underställ är att det är svart och högtgående i hals, så det sticker fram en svart kant som kontrast mot den vita skjortkragen. Visst, den skulle nog inte synas om jag faktiskt knäppte översta knappen i skjortan - men herregud, den dag jag blir kontorsnisse på riktigt kanske jag kan tänka mig att ha skjortan knäppt ända upp. Men nej, jag står inte ut med det nu och jag är grymt tacksam att det ändå ser någorlunda propert ut med slips, trots att översta knappen inte är knäppt. Det ger halsen oh så mycket mer frihet!

Snart är det jul förresten - och i sms:et från Tove bestämdes det att vi skippar julklappsbytandet i år, så därmed är jag sen länge klar med mina inköp.
Det känns bara bra att inte byta måste jag säga, för tyvärr så ses vi så sällan att det nästan varje gång ska till antingen en födelsedagspresent eller julklapp (ofta mycket försenad) och därtill umgås vi ofta med Stella samtidigt och i och med att hon och jag inte har någon presentbytartradition, så har det känts lite knäppt att hon inte får något då Tove får.
En vinst vore förstås om vi kunde kosta på oss mer umgänge istället, det skulle jag uppskatta allra mest. Men det kan nog bli svårt.
Hur som helst så ska vi träffas och ha ostkväll på... vad blir det? Onsdagen i mellandagarna? Ja det tror jag vi bestämde. I och med att jag jobbar nyårshelgen, så har jag lediga dagar där mitt i veckan och då slog vi till på att boka in en ostkväll.
Ost är ju vansinnigt gott!

Nu kurrar magen ännu mer, så jag får väl ta mig den där smörgåsen innan jag ska kränga på mig uniformen igen.
620X kör jag först på andra passet och sist jag körde den så körde jag fel inne på skolsvängen i Bergshamra - men det kommer jag inte göra nu, det är ett som är säkert!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, december 20, 2011

En liten försovning

Men vad bra att jag börjar skriva inlägget klockan 22:08, när jag egentligen redan borde ligga i sängen. Jag klev ju upp 3:50 imorse och har förvisso sovmorgon jämfört med det, men ska ändå upp 5:20 imorgon, så sovmorgon i större utsträckning är det ju inte tal om.

Igår när jag skulle tomköra till garaget från sista linjens slut, tog vägen via Norrköp (som faktiskt inte alls när någon omväg från Grind sett) för att hämta ut ett paket som jag lägligt nog fick sms-avisering om tidigare under eftermiddagen. Så smidigt det där med sms-avisering ibland, annars hade jag ju inte vetat att paketet fanns att hämta, förrän jag kom hem. Och då skulle jag behöva gå eller cykla till Norrköp, vilket jag med all sannolikhet inte hade varit sugen på, så ja, kombinationen läglig tomkörningsväg och sms-aviseringar saluterar jag!
Jag träffade även kollegakompisen Gustaf som skrattade lite åt att det stod en buss på parkeringen. Trevligt!

Idag har jag haft den tjänst i min tjänstegrupp som är absolut värst, måste jag nog säga. Den innebar inte bara att jag var tvungen att kliva upp 3:50, utan även att jag har det absolut längsta uppehållet i Stockholm; jag anländer dit 8:31 och kör därifrån 15:14. Det är alltså 6 timmar och 45 minuter. Så lång rast har jag aldrig här hemma.

Rörigt blev det på rasten också, rörigt som sjutton ett tag.
Jag lade mig ganska omgående och sov då jag kom till Karlavägen, för hjärnan är ju som sagt lite groggy när jag kliver upp innan 4:00. Till en början somnade jag inte vidare djupt, då var det mer en dvala och jag hörde hur både byggjobbare och kollegor kom och gick utanför min stängda dörr. Sen small det till och jag somnade som en stock och vaknade sen med ett ryck, sådär tung i huvudet som jag på ett sätt vill vara, i och med att det tyder på att jag har sovit djupt, men jag tycker också att det är jobbigt i och med att det varar rätt länge.
Jag tittade på armbandsuret och såg att den bara var tjugo i tio, så alltså hade jag inte legat där länge alls. Men det fick jag inte att gå ihop, för jag visste ju att jag under min dvalperiod hade avverkat omkring en timme, så jag dubbelkollade på mobilen.
Först trodde jag inte mina ögon, för den visade 20:40! Alltså... det kunde väl bara inte vara möjligt? Hade jag sovit mig igenom hela dagen? Och missat mina körningar? Ja, ingen kunde ju ringa mig, för jag hade satt telefonen på både nattprofil (blockerar de flesta samtal, lägsta ringvolym och ingen vibrator) OCH på ljudlös.
Pulsen steg i taket och tankarna for... Även om jag inte gick att nås på telefonen så borde jag ju ha blivit saknad och exempelvis kundvärdarna eller mekaniker-Per, som vet att jag brukar lägga mig och sova där, hade väl kunnat titta in, eller ja åtminstone bultat på den låsta dörren? Men man kan å andra sidan inte förlita sig på andra.
När jag kom ut ur sovrummet var där fullt av folk - en hel städpatrull varav en man som sopade golvet - det som jag gått och funderat på om det verkligen fanns personal som gjorde, i och med att jag själv nu har sopat golvet i den lånade delen av rastlokalen två gånger, senast då innan jag gick och lade mig. Det störde mig dock att han sopade ner smutsen i en golvbrunn, för det är ju inte riktigt det brunnarna är till för.
De övriga ur städpatrullen städade inte, utan ställde fram kakor och bakverk av allehanda slag, tydligen för att fira invigningen av den renoverade gamla delen av rastlokalen, som var klar. Jag kunde inte låta bli att ta en kaka med krämigt chokladöverdrag med tydlig smak av kaffe. God var den, för även fast jag inte dricker kaffe och inte tycker att det som drycker är gott, så tycker jag mycket om kaffesmak både i bakverk och blandat med bailys i drinkformat.
Det visade sig att även mina vänner Tove och Stella var på plats för invigningen och plötsligt kände jag mig inte så stressad längre, för det tycktes ju som att jag ändå var på rätt plats, trots den sena timmen.
Hela lokalen hade flyttats upp en trappa i ombyggnationen och jag var tvungen att gå ner för en brant sluttande stålramp (en sån som består av mer hål än stål) - och på väg ner mötte jag en buss som var på väg att köra upp. Men det såg jag ju att det aldrig skulle gå, så brant som rampen sluttade. Och mycket riktigt, bussen fastnade med överhänget.
Sen vaknade jag på riktigt, med ett ryck.
Och även om jag nu inte kanske lyckades förmedla drömmen så bra, så var den så extremt verklig, om än osannolik på sina ställen. Oerhört detaljrik, så jag hade ju inte en aning om att jag bara hade drömt att jag vaknade första gången. Skumt det där också, jag menar... så brukar det ju vara i film titt som tätt, att folk drömmer att de vaknar och fortsätter med det som de normalt borde göra (fast med onormala inslag) efter uppvaknandet, för att det sen ska visa sig att de inte alls vaknade - men jag är sällan och aldrig med om det. Mina drömmar brukar inte börja med att jag tror att jag vaknar, men ja, så var det nu.
Det var hur som helst väldigt skönt att se att klockan bara var 11, så jag hade alltså inte tillbringat mer än två timmar i sovrummet (vilket i och för sig är lång tid ändå). En timme dvala och en timmes djupare sömn.

En promenad på det gjorde att jag piggnade till på allvar. Jag hittade en promenadtunnel ovan jord jag aldrig tidigare gått i, så den provade jag naturligtvis att gå i för att se var jag hamnade.
Den var rätt lång, så det blev lite tunnelbaneeffekt över det hela, fast värre. I tunnelbanan vet jag ju i regel var jag hamnar då jag kliver av, men inte vägen jag passerar för att ta mig dit. Nu visste jag varken det ena eller andra.
Men, jag hamnade i princip på Hötorget.

Det var dock kallt att gå, så det gjorde jag inte i mer än en knapp timme.
Sen återvände jag till Karlavägen där jag åt och läste större delen av återstoden av rasten, innan jag omkring 45 minuter innan avgångstiden hemåt, gick till Tekniska och började göra mig i ordning. Jag blir ofta rastlös mot slutet av de där rasterna, bra bok till trots, så det brukar bli att jag gör på det viset.
Jag mötte upp Siri och lilla Wilma som sov så sött i sin vagn också, hon hade bokat in att hon skulle åka hem till Norrtälje med min avgång... Ja, inte Wilma alltså, utan Siri. Wilma fick ju liksom haka på. Och bokar man resa med mig på det viset, ja då är det ju givet att man får kliva på före alla andra också, så det kan ju vara värt att tänka på! Är man en VIP så ska man behandlas därefter, helt enkelt.

Efter lite stadsbuss fick jag till slut komma hem, och väl hemma kunde jag inte låta bli att steka mig ett par hamburgare, vardagsvegetarianismen till trots. Jag var så hungrig och så sugen, så det fick bli så. Jag åt inte min lunch tillräckligt sent, helt enkelt. Men det är ju som jag tidigare har skrivit, svårt att äta lunch alltför sent om man äter frukost så extremt tidigt.

Sen har jag monterat ihop och klätt granen - ett bestyr som jag först såg fram emot, men som via både trassel med sladdar och problem med kul-snören som hade knutit upp sig och var svåra att knyta om, så kände jag mig allmänt purken ett tag, men sen när det var klart så var jag ändå rätt nöjd.
Fast jag tycker ändå egentligen inte så jättemycket om min gran. Jag skippade den helt förra julen och ja, på ett sätt gjorde jag nog rätt i det, för jag har som ingen relation till kulorna - det är bara billigt tjafs. Annat är det med granen på Harsjövägen. Den har stort affektionsvärde!

Nu får jag kasta mig i säng och hoppas att sömnen kommer på stubinen!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, december 19, 2011

Lite för ivrig

Allt som oftast numera, har jag rubriker på dessa blogginlägg som helt eller delvis saknar relevans till det jag skriver om - för jag tycker att det är svårt att rubriksätta och då blir det ofta någon musiktextrad som fladdrar förbi, eller någon annan typ av snärtig text. För inte så länge sen hade jag "En idiot på resa" och det var bara för att det utomordentligt dåliga tv-programmet med samma titel drog igång precis när jag började skriva.
Men idag finns det relevans... vilket förmodligen gemene man kan gissa sig till.

Jag har, som nästan alltid, delad tjänst idag och har rasten tacknämligt nog på hemmaplan. Imorse körde jag Uppsala tur och retur i snöyran. Det gick kalasbra, enda som möjligen är värt att nämna var att vissa hållplatser var lite småhala och svåra att köra ut från. Och ja, jag blev lite sen på tillbakavägen då jag dels först fick på en kvinna vid Knivsta-Ar som stod jättelänge i dörren och letade efter sin biljett. Jag sa att jag gärna körde så att hon kunde leta i godan ro i farten, men hon ville inte åka med om hon inte hittade den, för då skulle hon inte kunna komma hem (sms-biljetter kan man inte lita på, hette det). Så efter sådär tre minuter bestämde hon sig för att kliva av. Jag låg då 6 minuter efter tidtabellen och ångade på mot Åby vägskäl där man har samtrafik med bussen från Arlanda. Där stod dock bara 677:an på väg mot Uppsala då jag kom, så jag frågade föraren där om Arlanda-bussen hade kommit eller ej, men det hade den inte och han väntade på svar från CTL om han skulle vänta eller inte. Jag väntade ju helst inte i och med att jag också hade samtrafik med linjer vid Rimbo station, men jag inväntade hans svar från CTL (vi behövde inte vänta) och åkte sen.
Tacknämligt nog körde jag precis så mycket tid som behövdes för att komma in i tid till Rimbo station. Eller ja, nästan i tid. I tid till anslutningarna, men någon minut sen till min egen avgång.

Sen var det så att min buss skulle parkeras på stationen, vid ankomst till Norrtälje och jag skulle köra bil till garaget. Så gjorde jag, och där parkerade jag min ryggsäck och tittade in på personalplaneringen för att se om jag möjligen kunde få min semesteransökan för februari beviljad (eller icke-beviljad, men besked ville jag ha). Jag har för övrigt en ansökan inne för ett par dagar i mars också... och för en dryg vecka i juni. Men februari är det som ligger närmast och där ville jag alltså ha besked. Och besked fick jag. Gulliga Tina godkände den på studs och när jag kom hem senare, så bokade jag omgående tåg till och från och hotell i Göteborg! Ah, den staden ser jag fram emot att återse, om än att jag nu har valt en potentiellt ännu ruskigare månad än förra året, då jag var där ganska precis en månad senare, i mars.

Men innan jag kom hem tiggde jag till mig skjuts ner till stationen igen, då jag hade födelsedagspresentsbestyr i sikte. Det är ju (tyvärr, säger plånboken vissa år) inte bara jul såhär års, somliga fyller ju år också.
Jag styrde mina steg i rask takt mot en affär som jag visste att jag förmodligen skulle hitta det jag sökte i, men... Jag hade inte alls tänkt på vad klockan var! Jag tyckte ju att det skulle vara så smart att direkt ta mig ner på stan och klara av det där i början av långrasten, men klockan var ju då omkring 9:40, så inget hade ju öppnat än. Bah.
Det fick bli en 20-minuters promenad hit och dit på stan i väntan på öppning då.
Men sen så, blev den tänkta födelsedagspresenten köpt.

Nyhetsflödet idag då, har varit osedvanligt bredvattnat;
Kim Jong Il död och SAAB likaså. Ingetdera var väl speciellt oväntat egentligen - i synnerhet inte SAAB, det har ju känts som ett sjunkande skepp en längre tid nu.
Trist för de anställda där, men samtidigt måste det ju vara skönt att äntligen få lön genom den här statliga lönegaratin och faktiskt veta att man måste söka annat jobb, istället för att kanske leva på hoppet (som ju blir en osäkerhet) om att det ska lösa sig.

Nu måste jag pulsa - jo, det har snöat - tillbaka till jobbet för att köra ut till Yxlan. Där är jag sannerligen inte ofta, så jag hoppas inga oväntat hala kurvor har tillkommit.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, december 18, 2011

Lay awake 'til break of dawn

Sista helgen innan julhelgerna drar igång, den är avklarad.

Gårdagens övningskörning med lillasyster gick alldeles utmärkt, jag är imponerad av hennes utvecklingskurva måste jag säga. Inga motorstopp, istället mjuka fina starter och ihågkomst av att växla upp. Det går framåt!
Sen fick hon premiärköra i rondellen vid motorvägens begynnelse också, och det gick helt lysande bra. Hennes första rondellkörning! Eller ja, cirkulationsplatskörning, om man ska vara petig.

Jag höll dock nästan på att glömma bort tiden, så efter avlämning av systern hemma hos sig, så hade jag bara 45 minuter på mig att åka hem, duscha och fixa mig i ordning och gå till garaget, innan bussen till Kapellskär skulle avgå.

Det var ju nämligen julbordskryssning med jobbet igår. Ja, inte bara igår, det har nog varit även idag och i fredags och eventuellt förra helgen också, men det var igår som absolut flest hade anmält sitt deltagande. Om nu alla anmälda kom låter jag vara osagt, men rätt många var det.
Jag har inte varit på kryssning på hur länge som helst, och jag påmindes rätt snabbt om varför, för det var inte så små vågor på Ålands hav igår. När vi satt buffén som kom det rätt var krängningar som fick det att kännas som att man satt i "Fritt fall" - porslin skallrade, folk som var uppe och gick tappade balansen och emellanåt något glas eller tallrik också och det kittlade ordentligt i magen.
När det där pågått en stund tappade jag helt aptit och dryckeslust och gick istället ut på däck för att lufta mig i den rejäla blåsten, ackompanjerad av en kollega som också han kände att båtens krängingar var lite för mycket för magen. Det var en kollega jag aldrig träffar förut, för övrigt. Men det var en trevlig sådan, Per heter han.
Flertalet kollegor fyllnade till rätt ordentligt och det var väl kanske också det många prioriterade - jag var ju främst där för att jag ville njuta av maten. Men det blev inte så jättemycket med det som sagt, så jag är lite besviken på så vis.
Sen har jag ju även konstaterat att barlivet inte är något för mig, inte när det är hög musik i bakgrunden (eller i förgrunden i det här fallet) - jag tappar bara rösten när jag ska försöka göra mig hörd. Det slår aldrig fel.
Men stämningen var hög, framför allt i bussen hem sen - många kärleksförklaringar utbyttes och jag fick också två.

Idag har flitens lampa lyst och jag har inte bara matplanerat ännu en vegetarisk vecka och handlat det som behövs inför den, jag har också styrketränat och gett mig ut på 11,8 kilometers löprunda - i regnet! Jag gillar ju egentligen inte att springa i regn och brukar dra mig för att ge mig ut om det regnar redan vid start. Börjar det däremot regna när jag redan är ute och springer, då har jag ju inte så mycket val annat än att springa på och hem.
Men nu regnade det från start, igenom hela turen och elljusspåret hade breda, djupa vattenpölar där och där, så jag var rätt dyngsur innan jag kom hem. Men glad att jag gjorde det, förstås.

Många avslut har det varit idag också. Alldeles nyss sista delen av både Starke man och Allt för Sverige, som jag har tittat på de senaste söndagskvällarna, och tidigare idag tog också Musikhjälpen slut - och hade fått in över 18 miljoner! Helt otroligt! Av det har jag bidragit med en låtönskning och ett antal röster till P3 Guld på The Sound of Arrows - men låten har mig veterligen inte spelats. Ung och stolt med Eva Dahlgren drämde jag till med.
Men avslut är bra, det dukar för något nytt.

Imorgon väntar Uppsala, Yxlan, Solbacka och Grind, rent jobbmässigt.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, december 17, 2011

Nattgäster

Idag får det bli lite förmiddagsbloggning, för jag vet inte riktigt när annars jag ska hinna med det.

Jag har min syster sovande i vardagsrummet och faktiskt även min katt (ja, familjens katt) sovande i min säng - under täcket har han borrat in sig vid detta första besök i Färsna.


Jag lyfter på täcket lite då och då, då jag oroas att syret tar slut för honom.

Det var dock en kamp att få hit honom, för han ville då rakt inte gå in i 'transportören', så jag och Louise fick prova alla möjliga varianter, innan det lyckades.
Då högg det rätt ordentligt i hjärtat, jag älskar ju den där katten och jag tycker inte om att tvinga honom till saker och ting, men jag tyckte ändå att han skulle slippa vara ensam hemma och istället vara med oss här - och det blev rätt bra.
Tidigare när han har varit med mig i min förra lägenhet, har han mest sprungit och gömt sig hela tiden, men igår utforskade han rummen nyfiket och låg sen med i soffan och tittade på film. Eller tittade och tittade - vi tittade på film och han låg där mellan oss.
Det är väl först nu som gömstadiet har kommit, i och med att han ligger under täcket, för det brukar han annars inte föredra. Men han ska ju inte behöva vara här så länge till. Louise ska vakna, vi ska äta frukost och så småningom övningsköra och innan 14:00 måste de vara hemma igen, för då måste jag vara på plats på garaget för att åka buss till Kapellskär.

Det vankas nämligen julbordskryssning med jobbet! Jag hoppas att det blir gott och trevligt och inte så galet mycket fylla... Men framför allt hoppas jag att det är gott! Maten är nog faktiskt det som lockar mest. Men ja, det blir ju trevligt att umgås med kollegorna utanför jobbet för en gångs skull också, jag har ju ett jobb där man aldrig jobbar med sina kollegor utan bara springer på dem korta stunder här och där.
Vidare hoppas jag att det inte blåser så mycket, då jag har rätt lätt för att bli sjösjuk.

Och om en vecka är det julafton! December rusar fram... i likhet med alla andra månader.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, december 16, 2011

Bästa skitskolan

Alltså, UR-programmet Världens bästa skitskola tycker jag är riktigt bra och tankeväckande. Det borde de flesta andra också tycka, i alla fall om man är det minsta intresserad av skolan och framtiden.
Igår handlade det mycket om hur matematikkunskaperna har rasat genom åren, i den svenska skolan och programledaren gjorde jämförelser med den kinesiska skolan, där barnen har de bästa resultaten i världen - och åkte också dit så att man fick se hur undervisningen där gick till. Mycket intressant!
Även skrämmande att så många i Sverige hade problem att utan miniräknare svara på frågan 800/100=?, en fråga som var tagen från det nationella provet man får i femte klass. Fjärdeklassare i Kina gapskrattade när de fick frågan med instruktionen om att det skulle vara en ganska svår fråga - alla hade rätt.
Men när programledaren frågade folk på stan i Sverige (i olika åldrar), så var det befängt många som inte kunde svaret. Folk var inne på 10 och 100 och 1 och jag vet inte allt. Men ett barn kunde direkt, så det gladde mig från misären hos de äldre.
Vidare drog programledaren parallellen till att Kina har bäst resultat, men den fria viljan existerar inte i någon högre utsträckning, medan det i Sverige är mycket sämre resultat, men desto mer valfrihet - här låter vi ungdomar utbilda sig till nageltekniker och cirkusartister på löpande band, trots att det i de allra flesta fall innebär att de utbildar sig till arbetslöshet.
Det är bra intressant att se det ur den vinkeln!
Apropå valfriheten också, så ställde sig programledaren på en skolgård med en godisskål och en skål med gröt och ropade till sig barnen och att de fick välja fritt ur vilken skål de ville äta, och såklart ville alla ha godis - nästan alla! Det var en pojke där som jag hade kunnat adoptera på fläcken, som sa att han ville ha gröt eftersom han har godisförbud och dessutom faktiskt tycker om gröt. Vansinnigt charmigt!

Jag har delat på hemmaplan idag och jag skulle egentligen lägga mig och sova direkt jag kom hem på rasen nu, men så blev det inte. Men nu snart så!
Dagen... ja den har inte riktigt haft någon höjdpunkt vad jag kan erinra mig. Däremot har det varit påfallande dålig svarsfrekvens på mina godmorgon-hälsningar till det påstigande folket på linje 641 från Hallstavik. Visst, det var säkert ändå en majoritet som svarade, men jag vågar nog påstå att det var nära hälften som inte gjorde det.
Det är allt lite trist att bli sedd som en (talande) inredningsdetalj.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, december 15, 2011

Mitt glimmer dröjer

Idag har jag haft min förträffligaste tjänst och bara jobbat ett par timmar på morgonen.
Dagens arbetsmässiga höjdpunkter är två till antalet:

  1. Imorse (strax innan 5:00) då jag anlände till jobbet och skulle 'signa in' för att se vilken buss jag skulle ha, så hojtade de inifrån driftburen och sa att jag inte hade blivit tilldelad någon buss än. Då grep jag tillfället i akt och sa att jag hade ett förslag; 6463 ville jag ha. Först var det lite knorr om att den skulle gå ut senare, men jag stod på mig att den kunde ju bytas, för jag behövde en röd ledvagn och ville ha just den. Och... jag fick den!

  2. Min vän Stella åkte med mig idag! Hon klev på i Grisslehamn och var på vippen att inte känna igen mig i och med att hon först inte tittade upp på mig då hon klev på, men sen så såg hon och då satte hon sig på rallysätet och pratade med mig hela vägen till Svanberga, där hon skulle av för att jobba på skolan - där jag har gått i högstadiet för övrigt.

Arbetsdagen har också haft ett lågvattenmärke:

  1. (Ja, fjantigt att göra punktlistan i sifferform då... men samtidigt lite charmigt!)
    6463 som jag hade begärt, ville nästan inte starta igen då jag efter att ha stängt av motorn inför pausen i/på Ellan (jag fattar aldrig om man ska säga att man är i Ellan eller Ellan). Det är en dryg kvarts paus där och så länge vill jag inte ha motorn på tomgång - i synnerhet inte när det är kring noll grader. Hade det varit tjugo minusgrader hade jag kanske övervägt det, men inte nu. Jag hade inte vidare mycket belysning på i bussen då jag försökte starta, men jag släckte den och provade igen, men startmotorn övergick inte i... det där startbrummet som innebär att att motorn är just startad (jag och tekniska termer!). Då stängde jag av radion och provade igen, men till samma resultat. Då blev jag rätt nervös, för ju fler gånger man försöker starta motorn utan att lyckas, desto mer laddas ju batteriet ur och chansen att faktiskt lyckas minskar. Då, då tänkte jag att jag måste ju stänga av allt som bara går och släckte även strålkastarna - och då gick det!

Här hemma har jag förmiddagssovit nedkrupen i min säng och det var precis så skönt som det låter. Två morgnar i rad har jag klivit upp 4:20 och det kräver sin middagslur för att funka.
Under förmiddagsluren drömde jag att jag körde 645:an, linjen förbi förskolan där jag jobbat som ligger i byn jag är uppvuxen i, men jag körde den in mot Norrtälje nu i drömmen. Strax före Drottningdal klev det på en man med en stor gul väska av dramaten-typ, och han ställde sin väska mitt i mittgången långt fram hos mig och satte sig själv längre bak.
Jag vet inte riktigt hur jag fick följande logik att gå ihop, men i drömmen kändes det som ett logiskt handlande och inget som borde uppröra någon.
Vid Drottningdal ställde jag nämligen ut den här väskan, utan att säga något till mannen i fråga, och körde iväg. I högtalarna sa jag ungefär "Då måste jag upplysa om att mittgången måste hållas fri, så du som hade en väska där måste komma ihåg att hämta den i Drottningdal på tillbakavägen."
Omedelbart plingade det till i stoppsignalsystemet och mannen ville gå av för att hämta sin väska eftersom han var både sjuk och skulle ut till någon ö som förmodligen hade ett namn som inte existerar på någon ö (jag minns det dock inte, men jag hade aldrig hört det förut). Då först förstod jag att jag inte hade gjort riktigt rätt och bestämde mig för att vända vid den gamla brandstationen, men jag sänkte inte farten alls då jag svängde in där, så det gick på på tok för fort och det vaknade jag av.
Lite intressant att jag först kände att det var helt naturligt att ställa av väskan men i och med hans reaktion sen förstod att det inte alls var okej - för vem han nu än var, så var han ju en del av något min hjärna skapade. Lite som i tecknad film, då en ängel och en djävul sitter på vardera axeln på någon som behöver goda råd... och oftast väljer att lyssna på djävulen, av någon konstig anledning. Eller ja, det blir väl bättre film då.

I natt drömde jag förresten också lite förskolerelaterat, fast då var jag i Grind här i Norrtälje och träffade en pojke som jag har jobbat med. I och med att jag vet att jag inte kommer minnas vem jag menar om jag inte ger mig någon ledtråd inför framtida läsande, så är det gullpojken som börjar på J.
Han kramade mig hårt och sa att han hade saknat mig, och jag kramade honom lika hårt och sa att jag hade saknat honom också.
Sen var han plötsligt borta och istället var en flicka där, en härlig L, som gick och drog på den vagn som jag ofta hämtade matlådorna i skolköket på. Hon sprang med den framför sig och tryckte in den under små hinder... eller hur det nu kan beskrivas. Just nu ser jag ju bilden framför mig, men även jag kommer nog undra vad det var för hinder sen.
Slutsatsen jag drar av den drömmen är att jag saknar de där barnen - och det gör jag ju. De där barnen hade och har ju verkligen en speciell plats i hjärtat. Och då menar jag inte bara just dessa två, utan mer eller mindre alla som jag har jobbat med. Och det lär ju vara något hundratal genom åren! Och visst, alla klickade jag ju inte lika bra med, men barn är ju också individer och alla individer är ju olika - det är nog ömsesidigt att banden inte var lika starka från båda håll, så att säga.

Jag tänkte ge mig iväg och simma nu om en stund. Alltså, jag måste ju försöka skärpa mig när det gäller motionsbiten. Det känns som att jag ryggar mer och mer för att träna hela tiden och det är ju sannerligen inte okej, inte när jag är frisk och är såpass stillasittande i min vardag, som jag ju är.
Men på något vis är det ju som att ju mer man sitter stilla, desto mer vill man fortsätta sitta stilla. Jag skulle ju helst sätta mig och spela Sims nu, men nej. Swim it is! Sen kan jag spela.

Vardagsvegetarianismen har beklagligt nog åkt på en törn både igår och idag, förresten. Min ambition var ju verkligen att hela denna vardagsvecka skulle te sig vegetarisk i varenda måltid, men så har det inte blivit. Igår åt jag ju lunch ute och i och med att jag hade sällskap så ville jag beslutade mig rätt snabbt om vad jag skulle beställa och tog då en pasta carbonara, för enkelhetens skull. Men det grämde mig, särskilt då den inte var höjdargod. Alltså, den var god, men inte restauranggod.
Och nu idag då... Ja, jag åt ju frukost vid halv fem imorse, och då håller ju inte riktigt planen jag har om att äta ihopslagen lunch och middag. Middagen blir väldigt tidig eller så går blodsockret helt i botten om jag ska låta det gå sådär 10-12 timmar mellan måltiderna. Det funkar ju inte.
I och med att jag har frysen full med varmkorv och jag ändå inte äter korv på helgerna, så har jag ju kommit till insikt om att jag måste äta den där korven någon gång... således någon vardag. Det har dock blivit lite ångestladdat, men ja, det var gott i alla fall.

Nej, iväg till badhuset med mig!

Ordet är fritt, nu är det dit.