måndag, oktober 31, 2011

Postorderföretaget Halens provocerar

Jag skrev en gång ett inlägg om ett företag som gått för långt, och nu gör jag det igen.

Halens säger sig vara ett av Sveriges ledande distanshandelsföretag och omsätter cirka 1,1 miljarder (om året, får jag anta) - men hur får man in dessa pengar, kan man ju undra?
Jo, man tjatar sig till dem.

Den 14:e juli i år gjorde jag en beställning på ett sängbord, eftersom jag inför min flytt inte ville ha med det gamla slitna sängbord som så länge har tjänat mig och dessförinnan min morfar. Beskedet jag då fick var att det skulle levereras i slutet av juli. Helt acceptabelt.

Slutet av juli kom, men inget sängbord. När slutet av augusti - och flytten - så närmade sig, mailade jag till dem och fick först inget svar, men sen fick jag veta att det skulle ta ytterligare 2-3 veckor. Jag flyttade och väntade exakt 21 dagar - tre veckor alltså - innan jag hörde av mig igen och då bad dem att antingen lämna ett rimligt och exakt leveransdatum eller att plocka bort min beställning, för då hade jag ju alltså flyttat och kastat bort mitt gamla sängbord, så fick fick ju ha en ouppackad flyttkartong som sängbord då - och det ville jag ju inte ha i all evighet. Halens är inte de enda som säljer sängbord.
Jag fick inget rimligt leveransdatum och bad dem då alltså plocka bort beställningen - vilket jag också fick bekräftat att de skulle göra.

Så långt också acceptabelt bemötande, kan jag tycka. Men sen drog cirkusen igång på riktigt.

Det började med att det rätt som det var kom en faktura på sängbordet som jag alltså numera inte hade beställt.
Jag hörde av mig och frågade vad det var frågan om - jag tänkte minsann inte betala för något jag inte fått och heller inte vill ha. Jag hade redan köpt ett sängbord på Jysk, i fysisk butik.
Ursäktande svar kom, jag kunde riva fakturan och min beställning skulle förstås plockas bort.

Efter ytterligare en tid kom - en faktura igen! På samma sängbord som alltså två gånger bekräftats att det hade tagits bort från min beställning.
Jag hör då av mig än en gång, nu lite argare i tonen. Vad är det frågan om egentligen? De lovar att ta bort min beställning och inte skicka ut fakturor, men det är alltså just vad som händer igen.
Då blir jag uppringd och får en personlig ursäkt och löfte om bot och bättring, men inte ens då är det klart från början att inte vill ha sängbordet, hon tror först att ursäkten gäller orimligt lång leveranstid.
Än en gång förklarar jag alltså att jag inte vill ha sängbordet och det tycks ju gå fram. Jag kände mig lite mer positivt inställd till Halens igen i och med ursäkten.

Men om det bara kunde sluta där!
Nejdå, ytterligare en gång får jag en faktura och dessutom en katalog - innehållandes en avdelning kvinnokläder och en avdelning barnkläder. Mina blodkärl började då i princip koka. Är deras tanke att tjata sig till en betalning för något de dels inte kan leverera och något som icke-kunden heller inte vill ha? Och dessutom - vad har en 24-årig, barnlös kille för glädje av en sån katalog?
Eftersom jag inte vågar riva fakturor bara sådär, av rädsla för att de då går till inkasso, kände jag mig återigen tvungen att höra av mig och fick återigen beskedet att det bara var att riva fakturan. Jag bad dem dessutom att helt radera mig ur deras register, eftersom mitt förtroende för dem är kört och jag därtill inte har någon som helst glädje av deras kataloger.
Det skulle göras.

Och vad hände då idag?
Jo, min telefon ringde då jag var på jobbet.
Det var från DHL, angående min beställning från Halens...!
Nu var ju han som ringde en oskyldig distributör, och han sa ungefär "varför är jag inte förvånad?", när jag drog turerna kring den där beställningen och han sa bara att han då skulle fylla i att jag vägrar ta emot varan.
Sen uppfattade jag inte riktigt om den då ändå kommer levereras och att jag då måste skicka tillbaka den, eller om det stannar där. Det sistnämnda vore skönt, men jag tvivlar på att det är så "enkelt".

Halens är alltså företaget som gång på gång säger att de har tagit bort en beställning men ändå gång på gång skickar fakturor och sen till sist även vill tvinga på icke-kunden sin produkt. Så jäkla oacceptabelt att det saknar motstycke. Ledande distanshandelsföretag?
Nej, Halens tycks ju vilja lura sig till pengar som de absolut inte har gjort sig förtjänt av.

BOJKOTTA HALENS!

A friend and a foe!

Jag har fått en fiende.
En verkstadsfiende! Och det är helt och hållet han som har kastat krigsyxan också!

Såhär va:
Idag har idag kört till och från Uppsala än så länge, och det med en Carrus (som jag nämnde häromdagen). Denna Carrus stod parkerad på den sista parkeringsplatsen på B-rampen innan svackan ner där B i och för sig fortsätter, men där dubbeldäckarna som inte får plats på C-rampen står.
När jag kom tillbaka efter tur och returen, så skulle jag ju parkera på samma parkeringsplats och i och med att det är väldigt snävt att svänga in höger efter den lilla uppförsbacken till den parkeringsplatsen, så kom jag på att jag istället kunde köra igenom tankområdet för att då komma alldeles rakt till parkeringsplatsen. Där stod ingen buss på tankning och ingen tankbil på tömning, så jag såg inga problem med det.
Efter tankstället har man dessutom stopplikt, och den följde jag och körde så fram och parkerade och rampkopplade.


Amatörkartan visar med blå pilar hur jag borde ha kört, och med röda hur jag körde.

När jag så gick, på väg mot min cykel, så var det en garagegubbe som satt på någon gaffeltruck eller något, och vinkade sig till mig.
Han sa att jag inte får köra igenom tankområdet så som jag gjorde, eftersom det finns sensorer som registrerar att bussen är tankad när den passerar där.
Hade detta varit allt han hade sagt, så hade det inte varit någon fara på taket. Jag visste inte om detta, och det sa jag även till honom, samtidigt som jag förklarade min tanke om att komma rakt in på parkeringsrutan, men att jag fortsättningsvis inte ska köra så då.
Då lade han till: "Och sen kör du ju för jävla fort också, tänk om det hade kommit någon?"
(med "kommit någon" avsåg han buss uppför backen, den väg man ska köra. Där är sikten lite skymd).
Men alltså här höll jag inte med för fem öre! Hastighetsbegränsningen inne på området är max 20 km/h och där vid tankningen har man dessutom stopplikt. Dessa båda faktorer följde jag och jag spanade dessutom ordentligt åt båda håll innan jag körde fram - och efter som jag sen bara hade två-tre busslängder innan jag var inne och framme där jag skulle parkera, så gasade jag sannerligen inte på upp över 20 km/h, så jag förstår överhuvudtaget inte vad han menade.
Men jag tänkte att det inte var någon idé att käfta emot, utan sa istället "Oj, tyckte du? Ja då ska jag försöka bättra mig."
Men då kom droppen som fick bägaren att rinna över helt och hållet! Han gav sig nämligen inte där, utan lade till det helt onödiga "Du får väl för fan tänka efter själv, jag trodde du var yrkesförare, men jag kanske har fel?"
Alltså... hade jag haft mindre självkontroll och varit än mer aggressivt lagd och haft lite större muskelmassa, ja då känns det som att det hade kunnat avyttra sig i en fysisk reaktion. Så totalt jävla onödigt! Upplysningen om tanksensorerna behövde jag, men allt det andra...
Han måste ha ätit surkål till frukost!
Sen har jag i skarpt och tydligt minne att just denne karl var den som visade mig och mina kollegor runt på ramperna då vi precis hade börjat - och när vi stod vid tankarna (så sa han dels inget om några censorer, men det kan ju vara nytt), men det jag verkligen reagerade över då var att han, trots det stora och tydliga "rökning förbjuden"-skyltarna som brukligt nog satt (och sitter) där, hade en tänd cigg i mungipan!
Det här sa jag alltså inget om, jag bara gick - för den sortens skit tänker jag inte ta. Men det är ju bara den som är fri från synd som får kasta första stenen, har jag hört.
I hans fall tänker jag vara långsint, så länge han inte ber om ursäkt då, men det lär ju knappast hända. Han är nu officiellt en människa som jag tycker illa om och jag tänker inte låtsas om något annat heller.

Men sen, på Coop dit jag var tvungen att bege mig för att jag igår glömde att köpa tunnbröd till dagens tunnbrödrullar som står på menyn, där träffade jag en gammal kollega/chef från förskolan och det var sannerligen trevligt! Hon handlade just till förskolan också, och det blev rätt mycket, så jag höll henne sällskap och hjälpte henne att bära kassarna, då vi båda använde oss av självscanning.
Det var riktigt kul att återse henne! Hon sa för övrigt att både hon och min gudmor, den andra chefen på förskolan, är väldigt sugna på att komma och hälsa på mig här på Färsnagatan för att se hur jag har det, och tänkte då kanske klämma in det i samband med 25-årsdagen som nalkas. Det vore ju välkommet!

Från Coop fortsatte jag hemåt via Jysk, där jag investerade i en skohylla som minst sagt behövs i min klädkammare, där 15 par skodon står och trängs på golvet.
Den var lite pulig att cykla med, men ja, det gick och nu ska jag försöka montera ihop den.

För övrigt insåg jag just att jag nog har tidernas längsta hemmarast idag! Mellan 9:50-16:25! Så långt brukar det ju annars bara vara inne i Stockholm, men jag är förstås glad att det är på hemmaplan. På fredag däremot, då har jag delat i Stockholm igen.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, oktober 30, 2011

Men att kato har makten, ja det kan vi ta mig fan ändra på!

Jag kom på att jag ju har glömt att beklaga mig över Linnis frånfall i fredagens idol. Gah, det är bara att hoppas på att hon får samma öde som förra årets kommuninvånare - en återkomst tack vare att någon annan hoppar av. Men det tror jag ju tyvärr är helt uteslutet.
Minnah tyckte jag ju för övrigt inte om alls lika mycket som Linni, och Linni tycker jag inte om för att hon sjunger bäst - även om hon sjunger bra - utan för att hon dels känns så genomgo och för att hon rakryggad går sin egen väg, med sin egen stil och därmed en förebild för det ickenormativa som vi behöver så mycket mer av i det här samhället.
Hon blir saknad på fredagarna.

Söndag har vi idag, 25-timmars söndagen. Det blev inte riktigt en timmes extra nyttogöra för mig, snarare sov jag en timme extra och klev sen upp i vad som kändes rätt normal helguppstigningstid (kring nio).
Som oftast på söndagar, så gav jag mig iväg för att handla veckans ranson av livsmedel - men nästan precis då jag hämtat ut cykeln från förrådet, så började det regna. Bah, tänkte jag och ställde in cykeln igen och gick upp och hämtade ett paraply och gick istället med mina återvinningssopor mot Coop. Då regnade det knappt något alls.
Sen fick jag förstås, efter återvinnandet, gå hem med matkassarna och det är ju lite småtungt att kånka på, när det dessutom ska bäras ett paraply som inte behövde användas mer. På väg hem, när jag gick över Knutby Torg (alltså delen vid Willys, Rusta, Intersport, Jysk, Blomsterlandet och Lidl), så hörde jag ett glasklirr och fick syn på att det mitt emot Willys - helt synligt - också finns en återvinningsstation! Det har jag aldrig sett förut, men det är ju bra att veta att jag faktiskt kan återvinna ett stenkast närmare än vad jag nu har gjort. Hurra för det!

Vidare har jag inte gjort någon nytta alls. Jag har bara suttit och spelat Sims, och nu känner jag att jag återigen börjar ledsna på Sims. Det sker ju alltid förr eller senare, i synnerhet eftersom det är Sims 2 jag spelar, och där finns det ju numera inga nya inslag.
Undrar just vilket gammalt spel jag kommer fastna för härnäst? Nu har jag ju avverkat Worms Armageddon, Airline Tycoon, Settlers III, Caesar III och just Sims. Har ju ett gammalt Half-Life som jag aldrig har spelat klart, men jag tycker ju att det är så jobbigt med de spelen i och med att jag blir så rädd för att det ska hoppa fram headcrabs med sina illtjut från ingenstans! Och det jag har kvar är Opposing Force och Blue Shift, men själva Half-Life har jag ju annars "klarat ut".
Age of Empires är annars ett sånt spel som jag då och då återkommer till, så det kan ju bli det också.
För något nytt spel är jag inte sugen på, det tycks jag ju aldrig bli.

Jag såg förresten att man har ändrat min ena veckas helgtjänster (jag jobbar ju två helger av åtta), så att jag nu i helgen ska köra 634 (Blidö) och 637 (Singö) istället för bara stadsbuss och 676 (Stockholm) på lördagen, plus att lite stadsbuss hängde kvar också, men ja, på det stora hela är det en klar förbättring. Likadant på söndagen, då hade jag annars bara 676 hela dagen, men nu har jag ingen 676:a alls på söndagen, utan istället 647 (Rimbo), 658 (stadsbuss), 631 (Rådmansö), 620 (Åkerberga, långa vägen) och 621 (Åkersberga, raka vägen).
Hurra för det! Nästa helg inträffar nyss nämnda jobbarhelg, då har jag redan varit ledig tre helger i rad.
Tiden går så fort! Veckorna flyger verkligen fram som aldrig förut.
Snart är det jul.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, oktober 29, 2011

The sight is clear and I stay close to the door

Jag blir onekligen lite stolt över mig själv de dagar jag både tränar och städar på samma dag, och idag är en sån dag! Det betyder alltså att förutom att handla lite mat, så har jag inga måsten alls framför mig imorgon! Ack så skönt! Dessutom är ju morgondagen en timme längre också, så ja, det bli nog kalas!

Träning för mig förresten, det är ju alltså först styrketräning och sen långlöpning, och idag hade jag en fin löparrunda. Dels var det väldigt härligt väder med sådär tio grader och strålande sol, och sen är ju de löv som sitter kvar på träden nu väldigt vackra. Därtill kändes mina steg lätta också. I och för sig såg jag på vågen att jag har dalat ner till 55 kilo igen och är därmed åter i den lägre skalan av min viktkurva, men det tror jag inte har med saken att göra. Min viktpendling på ett par, högst fyra kilo hit eller dit har ju pågått så länge jag kan minnas och inte har jag behövt byta klädstorlek sen jag slutade växa, så ja, det är inget jag oroar mig för. Igår åt jag både kebabtallrik och ett par chokladkakebitar, och då menar jag kaka som i typ tårta alltså, inte en sån där fyrkant med rutor. Snabb metabolism, finns det något som heter i Sims. Det tror jag att jag har.

Hur som helst, så tänkte jag på det att man kan ju säga vad man vill om sommaren som var, den var ju kanske lite sådär vädermässigt. Jag badade till exempel bara vid två tillfällen, och när det väl var min tur för semester, ja då var det inte mycket kvar av högsommarvärmen alls.
Men hösten, den kan man ju inte klaga på! Tänker man på det, så har det väl varit en helt fantastisk höst? Mycket sol, mycket svamp och ingen kanontidig snö.
Det gillas!
För övrigt vill vi ju inte ha ännu en fimbulvinter, för tre såna i rad ger ju upphov till Ragnarök enligt den nordiska mytologin. Det, tillsammans med mayakalendern, det ger ju ingen optimistisk framtidsutsikt. Så låt vintern bli mild i år, tack!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, oktober 28, 2011

Well, holy moly, me-oh-my, you're the apple of my eye

Då går jag pang på rödbetan! Som vanligt är jag inte först med det senaste, utan snarare sist. Men jag kan ju inte komma ihåg att skriva om allt aktuellt heller, det här är ju inte någon nyhetsblogg. Hur som helst, just nu finns det en aktuell låt som jag tycker är så vansinnigt bra och svängig; nämligen Edward Sharpe & The Magnetic Zeros "Home"


Trallvänligt!


Vidare så har jag kommit på vad det igår var jag tänkte skriva som jag tidigare tänkt skriva flera gånger, men glömt bort. Jag kom på det när jag strax före 4:39 skulle avgå på dagens första tur, den första 657:an från Lommarskolan till Norrtälje busstation. Men kort därpå glömde jag det igen, men sen slog det mig åter och då skrev jag snabbt ner ett par stödord på min körspec. Dessa ord har jag dock inte behövt titta på igen, det brukar bli så när jag väl skriver ner något för att komma ihåg det, att det då går av sig självt. Liksom när jag ber någon påminna mig om något, då brukar jag antingen komma ihåg själv eller så glömmer vi båda bort.

Såhär var det i alla fall:
På onsdagen (tror jag det var), körde jag ju återigen 632 till Yxlan och fick ju då som sagt lite revansch i komfortkörningen jämfört med i måndags. Det jag däremot glömde avhandla var att det vid Campus Roslagen, alltså andra hållplatsen efter Norrtälje busstation (således precis i början av linjen) klev på en dam som frågade om jag möjligen skulle åka med samma färja över Furusund som 634:an mot Blidö.
Normalt skulle jag bli högst tveksam på en sån fråga, jag har sällan koll på andra avgångar än den jag för stunden själv kör. Men nu, i och med att jag hade kört den turen bara två dagar innan så hade jag ju i färskt minne, att 634:an kom ångande till färjeläget rätt snart inpå färjans avgång, medan jag med min 632:a stod där i omkring tio minuter och fick vänta. Således svarade jag jakande på frågan och då bestämde hon att hon lika bra kunde åka med mig och byta där, eftersom hon skulle till Blidö och inte Yxlan.
När vi så kom fram till Furusund klev hon av och då syntes ingen buss till - men så var det ju dagen innan också ville jag ju minnas.
Av någon anledning kände jag mig ändå inte helt hundra procent säker på att det skulle komma en buss, men likväl kanske nittio. Jag tog då fram en tidtabell som låg i förarbåset och bläddrade fram till linje 634 för att verkligen få svart på vitt att det skulle komma en buss till henne.
Tro på tusan om inte ångesten stockade sig i halsen när jag såg att det inte skulle komma någon förrän långt senare! Jag hade blandat ihop allt!
Hur skulle jag då bära mig åt? Skulle jag gå ut och säga "eh, ursäkta, nu har jag lurat dig..." eller vad skulle jag ta mig till? Jag grubblade vidare allt medan ombordkörningsstunden närmade sig och höll ständig koll på damen i backspegeln. Det var sannerligen ångestladdat, jag kände mig vansinnigt oproffsig!
Men plötsligt så såg jag hur hon från planlöst struttande blev mer beslutsam i sina rörelser och gick bort från bussen - mot 634:an som faktiskt kom!
Då begrep jag för en sekund ingenting. Jag hade ju rätt, men hur kunde det stå så fel i tidtabellen?
Till slut trillade polletten ner; jag hade tittat i en sommartidtabell! Men varför den låg där i förarhytten, det är höljt i dunkel.

Idag då, var det alltså en tidig och tacknämligt kort arbetsdag. 4:28-8:39 och då var det alltså lite stadsbuss först, ett varv fram och tillbaka på 655:an (Söderhall) - och på turen mot Norrtälje hade jag nog någonstans mellan tio och tjugo passagerare, så den avgången är tydligen populär. Annars får man vara glad om man får ens två passagerare på den linjen.
Till sist lite stadsbuss igen, innan det blev slut för dagen.
I tjänsten ingick det att lämna bussen på stationen och köra en annan hem till garaget - och det var en Carrus! Sån har jag inte kört på tid och evighet, så det var ett kärt återseende!
Du som inte jobbar i branschen har förmodligen ingen aning om vad en Carrus är, men de flesta som någon gång har åkt buss till Norrtälje är nog ändå bekant med dem. Det är den busstyp som tidigare gick på 676:an, innan dubbeldäckarna tog över. Nobina köpte fem-sex såna av Keolis och har låtit omlackera ett par så att de är röda istället för blå, och just en sån röd fick jag. Kärt återseende som sagt, men körkänslan var bekant. Inget annat än lacken var annorlunda, vad jag märkte.

När jag kom hem lade jag mig i sängen och tittade på Tintin. Alltså, jag märker ju att jag nog uppskattade det mer när jag var yngre, men ja, i och med att jag nu har en lättbläddrad dvd, så kan jag ju välja att se de avsnitt jag vill se istället för att alltid se Krabban med guldklorna och Enhörningens hemlighet (och Rackham den rödes skatt), som det oftast har blivit annars genom tiderna, i och med att de kommer först på vhs:en märkt "Tintin 1".
Sen sov jag lite, men det blev just också rätt lite, för mor min ringde sen och frågade om hon fick komma förbi då hon tyckte att det var så länge sen hon var här.
Det fick hon förstås, jag hade ju väntat att få annat besök idag och hade ju bakat, så då fick jag bjuda henne på kaka istället. Det var trevligt.

Ledig helg har jag också, men det står inget märkvärdigt på agendan. Inte den här helgen heller. Jag gör allt för sällan märkvärdigheter! Egentligen borde jag ju passa på såna helger då jag slutar så tidigt på fredagen, att åka bort. Ekonomin finns ju, så ett Göteborgsbesök eller liknande borde jag ha styrt upp. Men det har jag ju inte. Ack.

För dig som förresten sitter i huvudbry kring om man ställer fram eller tillbaka klockan i helgen och känner dig än mer förvirrad av Icas reklamfilm låter jag hälsa: Tillbaka. Det är galet skönt att gå tillbaka till vintertid på så vis att man får en timmes sovmorgon, men det är också det enda som är bra. Annars skulle jag gärna ha sommartid året om. Hellre ljust längre på kvällen än tidigare på morgonen.

Ordet är fritt, nu är det dit.

torsdag, oktober 27, 2011

Stressnagatan

Det här är ju mitt eget Samarkand, det har jag ju redan sagt, men jag har ju också sagt att jag har märkt att jag stressar mer till och från (nej, bara till) jobbet sen jag flyttade hit och fick ohyggligt mycket närmare.
Imorse var det lugnt, då var jag ute i god tid och gick dessutom i och med att det regnade. Men sen hade jag ju delat - på hemmaplan; jag var ju inställd på att ha delat i Stockholm - och då sov jag en stund efter att ha betalat räkningar och budgeterat och allt sånt som hör löning till. För jag får ju numera inte lön den 25:e som brukligt är, utan 27:e. Men, nu har Nobina börjat betala ut ramtillägg också, vilket är trevligt för mig i och med att jag ju nästan jämt har delade tjänster och därmed ofta en ramtid på över tolv timmar. Det är nämligen så att man ska ha ett visst lönetillägg om man har arbetsdag som från första start till sista slut är mer än tio timmar och en högre ersättning om dagarna enligt samma matris är längre än tolv timmar. Denna ersättning har tydligen fallit i glömska på lönekontoret, men nu kom den och då blev det ju en rätt saftig och fin lön. Jo jag tackar!
Fast jag måste ju dubbelkolla hur många dagar jag ska ha ersättning för och jämföra med hur många jag har fått för.
Hur som helst, jag sov och vaknade sen 50-40 minuter innan jag skulle börja jobba igen.
Då drog jag igång med matlagning och det blev ju ett osaligt stressmoment utan dess like! Jag vet inte hur jag tänker ibland, det är som att hjärnan kopplar bort att mat inte bara tar tid att laga, utan att man också bör ha en viss tid på sig att äta också - och det hade jag inte. Jag började äta ungefär 20 minuter innan jobbstart, och i normala fall ger jag ju gärna av sådags. 12 minuter innan jobbstart slängde jag in den halvätna tallriken i kylen, lämnade köket tämligen ostädat och kastade mig iväg till jobbet hals över huvud.
Så onödigt beteende! Det måste jag sluta med!

Imorse förresten, då var jag en hårsmån från att krocka med en annan buss! Alla bussar som kommer in till Norrtälje via södra infarten (vilket mer nogräknat är linjerna 620, 620X, 621, 630, 631, 631X, 632, 634, 647, 653, 655, 676, 677, 686 och 696) ska numera köra in bakom den nya pendlarparkeringen till hållplatsen som heter Campus Roslagen (men som inte direkt är vid Campus, men där campus är heter det istället Nordrona logiskt nog). Hur som helst, där är det betong och inte asfalt på hållplatserna man ska stanna på - gud vet varför - och när det regnar så som det gjorde imorse, så blir det tydligen snorhalt där. Jag hade en 647:a framför mig där jag kom in som en 620:a och när jag bromsade så kanade bussen bara framåt mot 647:an, men mot alla odds så fick jag ju ändå stopp genom att stå på bromsen - vilket man väl egentligen inte ska göra för att häva en sladd. Alternativ fanns dock inte riktigt, för skulle jag inte bromsa så skulle jag oundvikligen bromsa och att svänga undan fanns det varken tid eller utrymme till.
Det märkliga i kråksången var att jag då gjorde ett anrop till trafikledningen och bad dem att gå ut med en varning till alla om hur halt det var där. Jag uppfattade det som att de skulle göra det, men någon varning kom aldrig. Ibland blir man konfunderad!

Det känns som att det är något jag har tänkt att jag skulle skriva, men som jag nu har glömt. Eller rättare sagt, jag vet att det är något jag flera gånger har tänkt på att jag skulle ha med här i bloggen, men som jag flera gånger har glömt. Och nu har jag gjort det igen!
Men det vete fåglarna.

Tove ringde mig under eftermiddagen och talade om att vår gemensamme vän Stella hade tappat sin mobil på bussen idag, så den jagade jag rätt på innan jag gick hem. Det blev lite ståhej då den inte hade kommit upp till trafikexpeditionen när jag kom, så jag fick en lista med tre olika bussar den kunde tänkas vara på och gick så ut till den jag trodde var mest trolig. Där satt föraren kvar, han hade precis parkerat och gjorde det efterfix med färdskrivarkort och sånt man måste göra - och han hade telefonen! Jag provringde till den för att se, och jodå, det var rätt.
Då tog jag med den hem och precis när jag var på väg att låsa upp till lägenheten, så ringde telefonen och det stod 'Mor' på displayen, så jag svarade.
Stellas mamma var tydligen vid garaget då och visste inte var hon skulle ta vägen, så jag fick först förklara att telefonen inte längre var där och sen hur hon skulle ta sig till mig. Det gick sådär, hur jag än förklarade förstod hon inte riktigt (och ärligt talat, det säger nog mest om mina förklaringar), så det slutade med att jag såg en bil köra förbi utan att svänga in där jag sagt, så jag sa åt henne att stanna där hon var så att jag gående kunde komma med telefonen istället.
Så blev det!

Imorgon skulle Andrea med barn komma hit och hälsa på, men nu har hon lite i sista sekund ställt in. Eller ja, skjutit upp snarare. Hemskt trist, men det hade sina orsaker som jag får ha förståelse till. Synd bara att det är nu jag har bakat en kaka. Återigen får jag smälla i mig allt själv.

Nu ska jag allt se på lite Tintin. Helgen med systern gav blodad tand, så jag köpte en dvd-box som gör det lite enklare att välja avsnitt istället för att se det på inspelade VHS-band.

onsdag, oktober 26, 2011

Baka, baka liten kaka

På fredag, alltså i övermorgon, får jag finfrämmande av inga mindre än min före detta kollega Andrea, som jag dessutom nästan har en sorts släktband med i och med att hennes svärmor är min gudmor, samt hennes barn Ebba och Max, fyra och två år... om jag inte har fått någon siffra om bakfoten, vill säga. Det kommer bli jättetrevligt!
Men, mitt hem är ju inte så jättebarnanpassat. Jag har knivar i en ospärrad låda längst ner till exempel - bara en sån sak! Fast jag tänkte väl mer sysselsättningsmässigt. I och för sig har jag ett par legobyggen, men de måste jag nog städa undan för jag är nog lite för rädd om dem. I övrigt har jag bara lite prydnadsfigurer och papper & pennor. Men, jag bor ju ändå i Färsna, och har Färsna gård inpå knuten, så vi kanske kan gå dit och titta på djur? Ja, vi får se.

Jag har nu långrast och har varit på Flygfyren (den numera långväga affären) och inhandlat lite bakingredienser och alldeles nyss avslutade jag ihopsmällandet av den kaka som numera känns som min standardkaka, en som jag delvis har hittat på själv faktiskt. Eller ja, det är ju en sanning med grov modifikation. Det är alltså en kladdkaka med chokladtryffeltäcke. Kladdkakan är ju från ett recept och det är även tryffeln, men själva kombinationen är min. Och dessutom har jag modifierat tryffeln lite, så ja, jag tycker nog ändå att vi kan varumärkesskydda den som min kaka©.

Imorse var det åter en tidig uppstigning, fast om än en timme senare än igår (3:45 igår, 4:50 idag) - men lik förbaskat kändes det som att jag inte alls var klar med sovandet och bäddade därför inte sängen för att jag kände att det inte fanns några som helst tvivel kring att jag nu på långrasten skulle behöva lägga mig där. Det ska jag också, efter detta skrivande göra, men jag känner faktiskt inte det stora behovet längre. "Det stora behovet", förresten, det låter ju som en omskrivning för "nummer två" som helst inte ska göras i sängen, utan på (i!) toaletten. Men nu var det inte det jag menade.

Även den här morgonen har det varit väldigt dimmigt och mörkt, men det har på något vis varit lättare att se folk längsmed 677:ans väg (till Uppsala) än vad det var på 639:ans väg (från Hallstavik till Stockholm) igår. Jag såg ingen såpass för sent att jag inte hann bromsa mig in till hållplatsen - såvida jag inte missade någon helt och hållet då. Det kan ju faktiskt ha hänt, om än att jag inte tror det.
Vid en hållplats där det i förrgår stod ett helt koppel med ungdomar, kände jag inför ankomsten dit att jag kunde utgå ifrån att det skulle stå ett koppel med ungdomar igen, så där var jag redan beredd och tänkte att jag på skoj skulle se hur många meter ifrån hållplatsen jag skulle se att någon stod där. 87 meter ifrån och då tack vare att en kille hade en reflexväst. Det kanske låter långt, men på en väg där hastighetsbegränsningen ligger på 90 km/h är det vansinnigt kort, det finns inte på kartan att man kan bromsa ner mjukt och fint och stanna 87 meter senare, om man håller 90 km/h.
Nu vågade jag aldrig hålla 90, för förutom att jag måste hålla ständig span efter passagerare i den ärtsoppan till väder, så måste jag ju också vara ständigt beredd på att vilda djur kan hoppa fram från ingenstans när sikten är så begränsad. Men nej, jag kom ändå inte sent till Uppsala och heller inte den viktiga anslutningen vid Åby vägskäl dessförinnan. Hastigheten är inte allt.

Just det ja! Jag borde ju ha skrivit om det här igår egentligen, men det glömde jag då. På natten då, strax innan jag vaknade (3:45 som sagt), så drömde jag faktiskt om Björne (han med magasinet). Jag minns inte så mycket mer än att han öppnade sin blå dörr och ramlade ut, och sen sprang runt på alla fyra.
Hur som helst; när jag sen vaknade och slog på radion - vilket förutom att stänga av alarmet är det första jag gör när jag vaknar - då pratade de om barnprogram från förr och just Björne avhandlades! Det kändes lite märkligt, minst sagt.

Nej, nu gäspade jag, så nu får jag väl ta mig samman och gå och lägga mig. Det blir nog vansinnigt skönt!
I eftermiddag ska jag ju köra 632 till Yxlan igen, och då måste jag ju försöka överträffa min usla komfortkörning från i förrgår - och att vara pigg är nog ingen nackdel.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, oktober 25, 2011

Foggy

Hm, ja det här har varit ett så långt dygn att det nästan känns som att jag har glömt att blogga en dag, men det har jag ju inte.

Igår blev det att jag kvistade över till grannarna Angelica och Adem (och Alvin!) då jag trodde att även Siri skulle dit - men Alvin var febrig och babyträffen var inställd och därmed också mammaträffen. Men jag klev på och såg mig omkring hur livet i en färsnafyra kan vara. Själv har jag ju en trea.

Jag körde sen till och från Yxlan för första gången på tid och evighet, jag har inte kört 632:an alls sen det blev Nobina i juni. Och det märktes.
Inte så att jag inte hittade alltså - det finns inte så vansinnigt många vägar att välja mellan där - men den vägen är extremt ojämn med utbuktningar och gropar om vartannat och jag hade ju nu ingen aning om var de fanns någonstans. Och lätt att se dem i förväg, nej det är det inte. Därtill hade jag en buss av den mer skramliga sorten, så det blev stundtals en väldigt okomfortabel resa. Men som tur var, så var bussen tom sista biten då jag brakade på som värst. Trodde jag! Men när jag kom fram till Vagnsunda (ändhållplats) så plingade stoppknappen till och av klev en omtöcknad kille i yngre tonåren. Suck, där lär jag inte ha gjort något bra bussförarintryck.
Simon ringde då jag var ute och körde, så väl framme ringde jag upp i och med att jag inte svarar när jag kör. Han skulle också boka in sig på julbordskryssningen den 17/12, så vi ska nog kunna vina lite tillsammans! Hurra för det!
Simon verkar för övrigt inte vara den som gärna sms:ar, har jag noterat. Jag sms:ar ju hellre än ringer, men ja, det är ju egentligen rätt trevligt att prata i telefon. Tvärtom med honom, tycks det. Jag har nog aldrig fått något sms där, utan samtal som svar på mina.

Den här dagen då, den känns evighetslång utan dess like. Fast, så fort jag är klar med det här inlägget (... klar med det hinlägget, höll jag på att skriva), så tänker jag gå och lägga mig!
Imorse klev jag upp 3:45, tidigaste på länge. Det gick för all del bra då, men som alltid när jag kliver upp innan 4:00, så har jag känt mig lite dimmigare än vanligt.
Dessutom var det dimma så det förslog när jag var ute och körde då på morgonen. Tjuvtjock dimma i kombination med kolmörker och passagerare som tror sig vara fluorescerande utan att de facto vara det - det för jobbet som bussförare lite marigt. Inte mindre än tre gånger missade jag helt att det stod folk och väntade vid hållplatsen, förrän det var för sent att både bromsa mjukt och stanna i hållplatsfickan. Och inte tycks folk fatta då jag har passerat och stannat med en hel busslängd från hållplatsen och öppnar bakdörren, att jag tycker att de ska gå in genom den istället för att maka sig fram till framdörren. Bah, tankeläsning när det är som sämst.
Sen ska det väl sägas att vissa av de jag inte såg, hade nog åtminstone reflexer. Men alltså, det var den typen av sikt att jag inte uppfattade att jag mötte fordon med strålkastarna på, förrän de var såpass nära att jag förmodligen bländade dem med mitt helljus (såvida de inte såg mig lika illa) - så reflexer var egentligen lite lamt. Men man kan kanske inte begära att alla ska ha ficklampa?
När jag ändå är inne på ämnet så tycker jag att man bör, om det är mörkt - oavsett om det finns gatulampor omkring en där man står - tydligt vifta med sin reflex, ficklampa eller vad man nu använder för att pocka på uppmärksamheten, för det är ju just ljus i rörelse som fångar den. Jag menar, ofta sitter det ju såna här vita stolpar med reflexer på längsmed vägen och har man helljuset på skiner det ju upp som små lampor allihop, och då ytterligare en blixtstilla, den sticker inte direkt ut.

Längsta rasten någonsin i Stockholm hägrade sen. 8:38-14:55. Drygt sex timmar alltså! I och med att klockan var såpass lite när jag kom in, var fick jag bryta trenden med att äta först och sova sen, och gick direkt till Karlavägen där jag var förste man på plats. Så mycket bättre för min skönhetssömn, tänkte jag och barrikaderade mig i ett av sovrummen.
Men tro på tusan, trots att jag hade alla förutsättningar, så somnade jag inte! Jag låg först och läste och vände och vred mig därefter, men kom aldrig riktigt till ro. Synd och märkligt. Fast jag tror att min kropp kanske saknar ett täcke. Det finns det för all del ett där, men jag föredrar att lägga mig ovanpå överkastet rent fräschöriellt. Annars, såvida det inte är högsommarvärme, brukar jag alltid ha filt eller täcke på mig i liggande situationer. Som nu, nu ligger jag i soffan med laptop i knät och filt på benen.
Jag åt en pasta carbonara från Bullens café och där måste servitrisen ha varit bra uppskruvad för först när jag beställde så sa jag "en carbonara att ta med, tack", varpå hon frågade "ska du äta här eller?" och jag svarar "nej, jag tar med den" - och bara en kort stund senare frågade hon "ta med eller äta här?". Hm. Då var det jag och fyra andra gäster i lokalen, så ja, uppskruvningen hade ingen synbar förklaring.

Sen blev det promenad. Nu är jag inte lika fascistisk med det här att röra på mig minst 30 minuter varje dag längre. Vissa dagar får jag nöja mig med den vardagsmotion jag ändå får, för tid och energi räcker inte riktigt till.
Hur som helst så gick jag först åt det centrala hållet, men såg sen att det var skyltat mot Norrtull, och jag tänkte att jag måste ju gå dit och få kläm på vad skillnaden mellan Norrtull och Roslagstull är. Jag har många gånger gjort tankevurpan och tänkt att det är samma ställe, men det visade sig ju att det inte var helt fel ändå, för de båda tullarna ligger ju väldigt nära varandra.

När jag sen var slut i benen och inte kände för att gå längre, hade jag ändå drygt två timmars rast kvar. Men jag kände inte för att gå och göra ett nytt sovförsök på Karlavägen, så först satte jag i rastlokalen på Tekniska och läste och försökte undvika att lyssna på kollegornas nedlåtande samtal om "zigenartattare". Sen orkade jag varken läsa eller inte lyssna, så jag gick till min buss och lyssnade på radio sista timmen innan det var dags att köra tillbaka till Norrtälje.

Väl framme i Norrtälje var det bussbyte och stadsbuss som gällde sen. Stadsbuss med nästan inget folk alls, så det var lite sömnpillermässigt för mitt trötta huvud. Hemmet längtades det till och här är jag nu och i säng skall jag gå!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, oktober 24, 2011

Finally!

Äntligen har jag en tjänst där jag har delat på hemmaplan och där delningen är tillräckligt många timmar för att hinna både det ena och andra, i kombination med att jag ändå slutar innan 19 ikväll, vilket jag ju helst vill göra varje dag så jag kan se Vem vet mest.

Nu sitter jag här och har precis avslutat ett parti storstädning och har fortfarande 2½ timmes rast kvar. På den tiden tänkte jag, först alldeles efter att detta inlägg är färdigskrivet, försöka sova lite. Sen ska jag om tid och energi finns (det kan ju vara så att det måste ätas också), se om jag kan hälsa på hos Angelica och om då Siri finns på plats. Det vore ju trevligt! Men det kan i så fall inte bli särskilt långvarigt, för i så fall blir ju de som vill hem till Yxlan inte glada.

Jag har nu anmält mig för julbordskryssningen med jobbet den 17/12:e. Såg att Simon ännu inte hade gjort det, så det hoppas jag att han gör snart. I övrigt var det inte någon anmäld den dagen som jag vet vem det är, inte på rak arm i alla fall. En hel del... eller åtminstone två Mats, och jag vet ingen Mats. Så ja, det vore ju kul om fler av de jag faktiskt vet vilka de är och än hellre de jag tycker är rätt roliga att vara med, också anmäler sig då. Christoffer, Mattias och Gustaf till exempel. Synd att Daniel har slutat, för det vore ju roligt att ha med honom också.

Nej, nu vill det till att få ner huvudet på kudden om det ska bli något med det!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, oktober 23, 2011

Hängmörad

Jag känner mig vansinnigt mör i kroppen just nu. Undrar om en kannibal skulle finna mig extra god då?
Men det svaret tänker jag inte forska så vidare mycket efter.
Jag har idag nämligen både cyklat lite hit och dit, gått i skogen och plockat svamp (inte något jag brukar sysselsätta mig med i och med att jag har så svårt att hitta dem och inte riktigt trivs vid sidan av stigarna där man får trängas med spindlar och sånt tjafs), styrketränat och sprungit min långrunda. Det tar på krafterna! Jag är dock glad att jag gör det, för samtidigt som det tar energi, så ger det ju ändå energi också, och frigör såna där... må bra-hormoner. Tror jag åtminstone.

I svampskogen då, dit gick jag med hela familjen i tron om att vi skulle på vanlig promenad, men det var ju svamp som var målet visade det sig. Det var dock ganska roligt, för det fanns ju i såna mängder att till och med jag hittade. Jag hjälpte även till att rensa sen, vilket var mindre roligt. I synnerhet inte när massa små spindelägg ramlade ut då jag delade en trattkantarell, åtföljd av en del nykläckta små vita spindlar. Alltså ja, det var ju inte det värsta jag har sett i spindelväg, men just när de är många, då spelar det ingen större roll om de är små och söta (?), för då kan jag inte ha koll på alla samtidigt.


Natten till idag sov ju syster min över här, och gårdagskvällen ägnade vi först åt sedvanligt N64-spelande (osedvanligt jämnt var det mellan oss också, det är inte alls självklart att jag vinner längre!) och sen såg vi Tintin på gamla inspelade vhs-band! Det var mer otippat, men det var vad vi kunde enas om när vi började rota i mitt filmarkiv. Tintin är ju tidlöst bra måste jag säga, även om jag på senare år har fått upp ögonen för jämställdhetssnedvridningen i de filmerna (och seriealbumen); alla med viktiga roller är män, med undantag av en och hon är en upplåst operadiva som aldrig kommer ihåg namnet på kapten Haddock. Sen förekommer väl en viss rasism också, men kan man lägga jämställdhetstankarna åt sidan, så tycker jag om Tintin! När vi började diskutera olika avsnitt, kom vi fram till att både hon och jag var jätterädd för han som kastar kristallkulor i just De sju kristallkulorna, han var sannerligen ett objekt för mardrömmar i yngre år!

Nu drar klockan så smått ihop sig mot 20:45 och då tänkte jag se en kortfilm på svt2 som handlar om alopecia, sjukdomen jag ju faktiskt har, även om jag just nu åter har hår på huvudet. Kan vara intressant att se!

Imorgon hägrar idel trevliga linjer: På morgonen är det tur och retur till Uppsala, långrast på hemmaplan och sen är det tur och retur till Yxlan och det var länge sen, åtföljt av lite stadsbuss. Det tror jag nog blir en fin dag!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, oktober 22, 2011

Vad är det som droppar?

Rubriken ska läsas till melodin som fortsätter ungefär ... ifrån vårt tak, Jo vatten, vatten, bara vanligt vatten! Dripp, dropp, dripp, dropp... Men det var inte vatten eller något tak, så det var liksom inte lönt att ta in i rubriken.

Såhär va:

När jag duschade igår, så såg jag i ögonvrån att jag hade något på foten - men i samma ögonblick jag tittade med direktseendet på det, så försvann det! Och då blev jag ju lite suspekt först. Inbillade jag mig att det satt något där? Syntes det bara i periferin? Men nej, jag såg det inte i ögonvrån när jag rikade bort direktseendet heller. Sen gick tankarna runt lite, och innan jag hann komma fram till något så såg jag i periferin att det var något på golvt i duschen, och då hann jag faktiskt se at det var en mörk droppe av något som sen späddes ut med duschvattnet och försvann, så då förstod jag ju att det var en sån jag hade haft på foten. I kanske två sekunder till hann jag fundera över det där, innan det stod klart;

Jag blödde näsblod.

För första gången i duschen, så det får man ju se som en sorts premiär.


Mina hypokondriska tankar fick mig att en stund fundera kring om jag kan ha en hjärntumör. Alltså, jag skulle inte kalla mig hypokondrisk egentligen, men ibland kan jag ju känna sådär "tänk om det är...?" och någon hemsk fortsättning på det. Jag googlade lite på hjärntumörer och symptom och kom fram till att flera - men långt ifrån alla passade in på mig. Framför allt passar det inte in att jag ofta har svår huvudvärk som orsakar kräkningar, speciellt på morgnarna - jag har ju i stort sett aldrig ont i huvudet och jag kräks än mer sällan, och samtidigt så tror jag att huvudvärk nog är mer eller mindre självklart att man får vid en hjärntumör. Så jag avskrev det.


Igår träffade jag förresten Simon på garaget då jag var på väg hem, och det var ju trevligt. Han är en av favoritkollegorna och nu var det bra länge sen jag träffade honom. Men vi kom fram till att det beror på att han alltid jobbar eftermiddag/kväll och jag alltid (i stort sett) har delat. Han kommer till jobbet när jag nyss har återvänt men redan är ute och kör och jag går hem då han förmodligen är ute och kör. Eller ja, något sånt. Det klaffar inte vidare bra.

Men han frågde i alla fall om jag skulle åka med på julbordskryssningen som jobbet ordnar vid ett par olika tillfällen i december. I min bransch funkar det ju inte med ett tillfälle då vi är så många och det dessutom skulle bli lite ramaskri om all busstrafik ställdes in för en sån sak. Jag visste varken om att det skulle bli av eller hade då än mindre ägnat det en tanke, men sen det dessutom framgick att inte heller han dricker öl så tänkte jag att det kan ju vara fantastiskt trevligt att sitta med honom och dricka vin. 17 december skulle vi satsa på, dels för att det är en ledig lördag följt av ledig söndag för oss båda och dels... eh, ja för att det just gäller oss båda. Det där 'dels' blev lite malplacerat där. Men jag är ju inte den som suddar en massa, det har väl framgått vid det är laget?

Tror det kan bli kalaskul i alla fall! Och bara 60 kronor betalar vi också och då ordnas det med buss (det är ju lite av företagets specialitet) till och från Kapellskär och garaget. Perfekt för mig som bor nära!

Så det ska jag anmäla mig till.


Nu är det lördag och jag har inte gjort något vettigt alls, annat än att fått håret rakat. Inte så dramatiskt som det låter - jag har fortfarande en skaplig längd på håret - men det blev ändå en klar skillnad. Till det bättre! Jag är mycket nöjd med min frisör; min arma moder!


Syster min ska sova hos mig ikväll för övrigt!


Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, oktober 21, 2011

Straight ahead

Fredag och ledig helg står för dörren. Mycket skönt, det har varit idel tidiga morgnar denna vecka, så jag ser fram emot att sova ut lite.
Nu sover jag ju en del på dagarna och går och lägger mig ganska tidigt för det mesta, men ja, jag känner ändå en viss, konstant, trötthet. Men det är kanske åldern, jag fyller ju ändå ett kvarts sekel nu om ett par veckor. Det kanske är åldern snarare än tröttheten som ligger bakom de mörka ringarna och djupa påsarna under ögonen också? Hm, i så fall är det obotligt. Jippi.

Jag är alltså i den ålder att jag inte tycker att det är jättekul att åldras längre. Jag kommer högst troligt att få en 30-årskris inför den födelsedagen om fem år, nästan så att jag kan krisa inför det redan nu. Jag menar går man fem år tillbaka i tiden så var jag ju 20 då och hade för övrigt mitt livs bästa år (sett till att jag var 20 under merparten av 2007 snarare än 2006 i och med att jag fyller sent på året) - och det känns inte så avlägset. Lite, men inte mycket. Därför känns det som att de här fem åren till 30 bara kommer galoppera fram.
Men men, det är bara att luta sig tillbaka och försöka gilla läget, åldrandet är ju som sagt obotligt.

Jag har delat på hemmaplan idag och har mestadels kört stadsbuss på morgonen, och då haft en pratglad skolflicka längst fram på en av turerna. Det var roligt, hon berättade än det ena och än det andra och jag fick gissa vilken klass hon gick i - jag gissade rätt som sa tvåan - och även hur gammal hon var och då gissade jag på åtta, för det brukar man ju vara i tvåan. Det var hon också. Hon fick sen gissa hur gammal jag är och då apropå åldersnojan ovan så sa hon först "hm, 30-något?". Yay! Fast jag vet ju hur det är med barn, vuxenåldrar är det inte jättestor skillnad på för dem. Hon hade nog lika gärna kunnat dra till med något på 40 också, om hon hade känt för det.
Hur som helst, det var roligt att prata med henne.
Sen hade jag en... ja, jag vet inte om det är legitimt att säga utvecklingsstörd, men något åt det hållet i alla fall, på samma plats i fram. Han är en karaktär jag känner till sen högstadietiden, då gick han under ett mindre klädsamt smeknamn. Alltså, jag varken kände eller kände till honom först, öknamnet föregick honom. Men som det fromma lamm jag är, har jag aldrig kallat honom för Runken, som epitetet löd. Däremot såg jag honom göra skäl för öknamnet i en buske en gång. Det var ingen trevlig syn och sen dess är jag inte så förtjust i att ha honom som passagerare heller - men det låtsas ju professionalismen i mig inte om. Han ville också prata och då gjorde vi det. Men på frågan om var jag bor så specificerade jag det till "här i Norrtälje", mer exakt kände jag inte för att vara.

En tomkörning till och en tur från Hallstavik har jag haft också, och när jag nu parkerade ledbussen på garageplan så blev det en så vansinnigt rak och snygg parkering! Igår hade jag ett jäkla debakel med att parkera bussen rakt, för jag var först på väg in i en ruta (om man nu kan kalla dessa jätteavlånga uppdelningar för rutor?) på A-rampen, i och med att jag visste att den skulle stå där. Men när jag hade svängt halvt in, så såg jag att den även hade ett specifikt nummer på A-rampen, och det var inte det jag var på väg in på, så då i mitt svängda läge fick jag backa tillbaka och sen tog jag förmodligen ut svängen åt helskotta för dåligt för att komma in i den rätta rutan, för bussen stod ungefär som en banan när jag hade kört så långt fram som jag kunde. Diverse backande och trixande och fixande ordnade till så att den åtminstone höll sig inom linjerna i rutan, men helt rakt var det inte. Därför kändes dagens parkering som ett bevis på att jag kan, även om jag sjabblar ibland.
Men jag måste säga att jag tycker att det är svårare att framåt köra in en ledbuss i en parkeringsruta, än att backa ut från en. När man parkerar ska det ju helst vara rakt och snyggt och så, men det behöver ju backningen inte vara. Backa snyggt? Nej det skippar jag, jag backar behövligt istället. Mycket enklare.

Jag har varit ute och gått en sväng redan, och då stötte jag (äntligen) på min före detta klasskamrat och numera granne; Angelica. Trots att vi har bott grannar i två månader nu, har jag endast sett till henne en gång tidigare här i området. Och då hade jag ännu inte flyttat in! Hon tyckte att vi skulle göra lite husesyn hos varandra framöver, och det lät ju trevligt.
Kanske redan på måndag, för då skulle Siri tydligen hälsa på henne, och Siri är ju en vän även till mig, så om jag får träffa henne då också är ju bara en bonus.
Siri ska ju för övrigt flytta hit till Norrtälje med sambo och barn, och det är högst välkommet! De var tydligen med i tidningen igår har jag hört, men den har jag själv ännu inte sett.

Nu tänkte jag prioritera att spela Sims på tiden av rasten som återstår. En soppa skall göras också, men det hoppas jag är snabbt gjort.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, oktober 20, 2011

Sweet sugar sugar

Igår var jag ju smått vresig när jag skrev. Jag kanske inte skrev jättevresigt, men vresig i sinnet var jag onekligen och jag tog nog i lite i överkant. Om man ska göra en skillnad i att reta sig på eller att något retar gallfeber på en, så är det nog det första som är närmast sanningen snarare än det andra, gällande personen jag hyste agg mot.

Jag var ju nämligen tämligen (oh sicket rim!) irriterad och sur igår - inte lyckades jag somna heller och det höjde knappast humöret. Jag valde då att köra in till Stockholm bra mycket tidigare än jag egentligen behövde, för att som jag från början hade planerat; äta på Bullens café. Eller äta därifrån, snarare. Jag hämtade mat där och gick till Karlavägen, där jag samtidigt ville kolla efter min blå halsduk som nu är spårlöst borta. Jag misstänker att den kan vara där, men jag kunde inte finkamma lokalen riktigt då sovrummet jag använde dagen innan, nu var upptaget. Det är där jag misstänker att den kan vara tappad. Men om den nu är tappad där, så är den förmodligen ändå inte kvar, utan bortstädad. Jag har föga förhoppningar om att få tillbaka den, vantar, mössor och nu halsdukar är jag ju expert på att tappa bort och de kommer sällan fram igen.
Hur som helst, när jag åt så steg humöret genast. Inte för att det var sensationellt gott, utan för att blodsockret gick upp. Det slog mig att det nog var tämligen i botten, när jag satt där och åt dagens andra mål mat var det nio timmar efter det första. Det är ju egentligen uppåt väggarna lång tid utan att äta, jag har för mig att det rekommenderas att man äter mellanmål om det går mer än fyra timmar mellan huvudmålen, och det här var ju alltså mer än dubbelt så mycket.
Jag vet inte riktigt varför jag gör så heller. Visst, jag har en tanke om att ibland slå ihop frukost och lunch eller lunch och middag för att spara tid och pengar, men jag har ju också samtidigt en tanke om att jag vill må bra och strävar efter att göra vad jag kan för att göra just det.
Med "må bra" menar jag alltså inte främst fysiskt, utan till stor del på det psykiska planet. Vi går ju mot den årstid då det blir allt lättare att gå ner sig i det bottenlösa träsket och jag känner att jag själv ligger i riskzonen ju mer åren går och status quo består i mitt kärleksliv. Kärlekslivet är inte lätt att förändra, så därför vill jag försöka må bra på så många andra plan som möjligt, för att kompensera. Det är där den dagliga motionen kommer in, den som mer eller mindre uteblev igår och också fick mig att rikta argsinta tankar mot syndabocken.
Att vänta så länge med att äta är ju onekligen ett svek mot "må bra"-filosofin.
Hur som helst; jag åt och kände mig genast som en ny människa! Frånvaron av dagssömn gjorde mig inget heller, inte annat än att jag kom i säng vid 20:45 och släckte lampan max en halvtimme senare och sov som en stock.

Imorse var jag lik förbannat trött vid uppstigningen 4:20. Inte koma-trött som jag kan bli efter dagsovning, men morgontrött av traditionellt vis. Som tur är sitter det i så kort stund, i alla fall det allra tröttaste stadiet.
Jag hade en av mina favorittjänster idag, den som innebär arbetstid mellan 5:12-8:39 då man bara kör 637 till Ellan och tillbaka (samt en 651:a upp till garaget). Den är inte bara min favorit på grund av tiden eller linjen - vilka till båda delar också är bra - men jag gillar även folket som åker med. Det är ju till största delen tonåringar, men jag tycker att det är osedvanligt hög svarsfrekvens på mitt "god morgon!" när de kliver på, jämfört med andra linjer. Ni icke-bussförare som läser detta ska veta att det är förbluffande många, inte bara tonåringar, som varken svarar eller tittar på en när de kliver på bussen och man själv glatt har hälsat.
I synnerhet en pojke, men han är väl kanske max 12 år, han hälsar alltid glatt. Det känns som att jag kanske skrev om detta sist jag hade den här tjänsten - men där ser ni vad lite som behövs för att göra mig glad!

Vidare blev jag glad när jag kom att chatta med en exkollega (från förskolan), vilket resulterade i att hon, med barn, ska komma och hälsa på mig på fredag nästa vecka! Det blir kalaskul, om än att barnen förmodligen inte kommer ihåg mig längre. Det är länge sen vi träffades, och i deras två- respektive fyra-och-ett-halvtåriga liv är det evigheter sen. Den tvåårige pojken var inte ens ett då, vill jag minnas.

Jag lade mig och sov en sväng när jag kom hem och hamnade då i något annat sorts mellanting mellan sömn och dröm än det som ger de förlamande effekterna, det var nu istället mer som att jag visste att jag var vaken men försökte somna, när jag i själva verket redan sov. Att jag då vaknade, kändes lite förvånande eftersom jag ju trodde att jag låg där och inte hade somnat.

Dagens motion har bestått i en promenad, igen. Jag hade ju kunnat ta mig an något annat idag då jag haft nästan hela dagen ledig, åtminstone simning eller något, men den andan föll inte på.
Ner på stan gick jag hur som helst, kände att jag måste gå åt det hållet någon gång med och inte bara i elljusspåret här. Skogen har sin charm, men det är kul att se lite folk också.
När jag hade passerat garaget (när jag skrivet 'garaget' kan ni utgå ifrån att jag menar bussgaraget... som väl är mer av en depå, egentligen), då mötte jag två tonårskillar varav den ena bytte kurs och gick rakt mot mig istället för att gå förbi som man brukar. Det visade sig att han ville fråga mig om jag visste var "stället där man parkerar bussarna" är. Jag kände då igen honom som passagerare från 676:an för inte så länge sen. Alltså, ser jag slumpvis utvald passagerare i något annat sammanhang, så lär jag med största sannolikhet inte känna igen människan, men denne kände jag igen, för han klev på vid busstationen i Norrtälje och klev sen av hållplatsen där efter, vid Gustavslund och förklarade den korta resan med att han hade skadat minisken eller något, nästan lite urskuldande som om man egentligen inte skulle få åka så kort bit. Lite charmigt sådär tyckte jag, och jag förklarade för honom att han är långt ifrån ensam om att göra de korta resorna.
Personligen skulle jag aldrig sätta mig på bussen för att åka så kort, inte heller till nästa hållplats Campus Roslagen som än fler åker 676 till (förmodligen för att gå på McDonald's), nej jag skulle gå eller cykla i ur och skur i stort sett.
Det var alltså han igen nu, och jag svarade att jag mycket väl visste var man parkerar bussarna i och med att jag jobbar där (men jag var ju dels civilklädd och sen är det ju fullt möjligt att han inte kände igen mig) och sa att han var på helt rätt väg. Tydligen hade han tappat sin mobiltelefon, fick jag veta.

Jag gick sen ner på stan och besökte ömsom lampaffärer som klädaffärer. Eller ja, tvenne lampaffärer och en klädaffär. Jag är lite sugen på att antingen köpa någon ny bordslampa att ha i fönstret i vardagsrummet där jag nu har fjuttiga Knubbig, alternativt att jag vill köpa en ny bordslampa till sovrummet och då ta den jag har där och ställa i vardagsrumsfönstret. Jag kammade dock noll, kände att jag nog behövde fundera mer.
På H&M köpte jag däremot en halsduk, i och med att jag ligger en minus just nu. Eller inte just nu, men just . Grå, tunn och bred. Med fransar!

Dagens middag väntas bli hel kyckling i ugn med sås gjord på skyn därifrån, kokt potatis och diverse grönsaker. Och svart vinbärsgelé!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, oktober 19, 2011

Emotionell bergochdalbana

För övrigt vill jag redan här lägga in en brasklapp om att jag aldrig har fattat om bergochdalbana ska vara ihopskrivet på det viset, om man ska dela upp det med bindesstreck à la berg-och-dalbana eller om det ska vara helt särskrivet. Fast nu när jag tänker på det så vill jag omedelbart utesluta helt särskrivet och nog också så som jag skrev i rubriken. Bindesstreck såg bättre ut.

Ja det är tämligen mycket upp och ner nu, inte av det jätteallvarliga slaget, i alla fall inte genomgående, mest smått upp och ner. Ett stort ner är i alla fall ett videoklipp, ett autentiskt och ej fejkat som visar hur en tvååring blir överkörd i stort sett tre gånger, flera förbipasserande går förbi där hon ligger och är nästan död och ingen gör något! Alltså, jag fick mardrömmar av detta i natt, så jag kan väl egentligen inte rekommendera att titta på det, för jag tycker att det är så vansinnigt hemskt och överjävligt - att hon blev påkörd första gången får jag anta var ett misstag, men föraren valde sen att köra över henne också med bakhjulet och borde därmed låsas in för resten av sitt liv och alla dessa förbipasserande... Jag blir helt galen på dem! Det går emot mänsklighetens grundprinciper, att bara kringgå och se ner på ett svårt skadat barn på gatan. Fan ta dem, rent ut sagt.
Vill du se vad jag pratar om, så finns det här, men jag tycker faktiskt att det räcker med att föreställa sig hur det såg ut. Det räcker.

Mer ner är att jag har kommit underfund med att det finns en på jobbet jag bara inte står ut med. Jag tänker inte gå in mer på det och istället försöka hålla en lite mer professionell fasad, men jag kan säga så mycket som att allt den människan gör tycks reta gallfeber på mig.
Jag blev nämligen även idag hemkallad från min långrast på tekniska - nu med en fråga och inte bara raka direktiv och jag sa ju ja igen, dumt nog (så jag har ju även mig själv att skylla - men när någon annan får mig själv att ogilla mig och mina beslut så säger det ju sig självt att den personen inte står högt i kurs). Nu har jag alltså tre timmar, knappt, på mig att sova, äta, promenera och känna mig allmänt avslappnad, vilket är just vad jag vill hinna med på mina långraster inne på tekniska (som generellt sett är fem timmar långa). Avslappningen kommer nu gå om intet om jag ska hinna med de övriga tre, så därmed får promenaden utebli. Kanske att jag kan ta en ikväll istället men blä och bajs. Nästa gång det här händer så måste jag försöka säga nej!
En gång är ju ingen gång, två gånger en tendens men någon trend tänker jag inte låta det bli. "Fredrik kan vi köra med hur som helst, han säger aldrig nej." Gah!
Men jag har så svårt att säga nej! Jag känner att jag måste motivera mina nej med något hållbart - även om jag faktiskt inte måste det. Det förstår jag ju, men på någon nivå tycker jag ändå att jag måste det. Och jag har helt galet svårt att ljuga, hitta på anledningar som motiverar mina nej... nej fy.
Ändå är jag inte dum i huvudet, jag förstår ju verkligen att bara ett vanligt "nej, jag vill inte" räcker, men... Det är svårt.
Nu gick jag mer in på det här än vad jag tänkte från början ändå. Och jag skulle ju vilja vara än mer precis, utpekande och överdrivet hatisk, men någon slags företagslojalitet måste jag ju tänka på ändå. Men det är synd bara, Nobina har det tungt som det är, extraskit av det här slaget behövs inte, inte för att höja min arbetsmoral åtminstone.

Då är det på tiden att jag växlar till det som är uppåt. Ja det är ju det som är litet och fjantigt, men jag har suttit här och roat mig med att titta på roliga klipp med dåliga förlorare på Youtube. Se här bara:


Ett


Två


Tre

Dåliga förlorare är riktigt pinsamt underhållande!

Nej, nu måste jag sova. Det får inte missas idag!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, oktober 18, 2011

Åttonde smurfen

... Eh, ja jag hade planerat att rubriksätta som "Åttonde dvärgen", men nu blev det tydligen felkopplat på huvudkontoret.

Jag tror nämligen att om jag hade varit Snövits åttonde dvärg, hade jag hetat Glömsker.
Återigen idag glömde jag mitt färdskrivarkort i en buss som jag lämnade på Tekniska högskolan för att ha långrast. Märkte överhuvudtaget inte att jag hade glömt det förrän en kundvärd påkallade min uppmärksamhet genom att brumma "Lundebring!" flera timmar senare.
Vidare verkar jag ha glömt min blå halsduk någonstans idag, gissningsvis i rastlokalen på Karlavägen. Hoppas den ligger kvar imorgon då jag ska dit igen.
Sist på glömskefronten, kan man nästan tro att jag även glömde min cykel på garaget idag - men det var faktiskt en medveten lämning. Regnet piskade så och jag kände att jag skulle förlora mer tid om jag sprang upp till omklädningsrummet och drog på mig regnstället för att cykla hem/bli blötare om jag cyklade utan regnställ, mot för om jag skulle gå med mitt paraply.

Japp, då har jag avhandlat rubriken och kan gå in på dagen mer i detalj.

Delat inne i Stockholm idag alltså och på dagens rast gjorde jag som jag brukar, åt först sov sen och promenerade sist. Men sovandet, jisses. Jag hamnade i en sorts sömn jag bara brukar hamna i nattetid, det är någon fas som åtminstone går i släkten, för min mor har berättat att samma sak händer henne. Såhär va, rätt som det var så vaknade jag... fast ändå inte helt och hållet. Alltså, jag blev fullt medveten om att jag låg där i sängen och att det var mörkt omkring mig och jag hörde ljuden runtomkring, men jag var fullständigt oförmögen att röra mig. Totalförlamad alltså, jag kunde inte ens öppna munnen för att kvida fram något ljud som kanske kunde väcka mig helt och hållet. Grymt jobbigt när det händer, och det händer mig allt oftare numera. Tack och lov släpper ju förlamningen efter en liten stund, men det är minst sagt obehagligt så länge det pågår. Och det ger mig verkligen en inblick i hur det är att vara förlamad. Hemskt!

Hemskt var även promenadvädret, men likväl var jag ute och gick i ungefär en timme. Idag gick jag Odengatan fram, kände att jag behövde lära mig lite om den sidan också (den som jag gissar heter Vasastaden) och ja, det var ju bra att få grepp om. Säga vad man vill om dessa långraster där inne, men jag lär mig en hel del. Jag kommer förmodligen dra ner på tunnelbaneåkandet en del när jag är i Stockholm på fritiden, när jag hittar lite bättre.

Jag tror att jag har bestämt mig hur jag ska göra med mitt hår också. Det börjar ju bli allt mer vildvuxet och omedgörligt och dessutom tycker jag allt mindre om baksidan där det fortfarande fattas hår. Jag har ju redan tidigare skrivit om att jag drar mig för att gå till frisören, men jag tror att det får bli så att jag ber min mor att raka mig med rakapparaten hon brukar raka min far med, men då ha... eh, jag vet inte vilka termer jag ska slänga mig med nu. "ha den högsta hårinställningen"? Ja i alla fall så att det blir rakat, men ändå lämnar så mycket som möjligt. Hyvelrakat huvud är jag inte sugen på.
Jag tänker att det är kanske så cykeln får se ut, att håret rakas ner till rätt kort och sen växer ut under ett par månaders tid, kanske med viss finputsning under tiden. Det hänger ju på att min mor vill, förstås, men det tror jag. På så vis slipper jag frisörbesöken också, och att undvika ens irrationella rädslor är ju alltid rätt, eller?
Fast jag måste klargöra - jag är inte rädd för att gå till frisören. Det är inte som någon tandläkarskräck (som jag för övrigt heller inte har), det är mer att jag inte vill sitta där med min alopecia som inte beter sig som den ska och förklara det, i synnerhet inte inför andra väntande. Så det är nog mest en "inte ska väl jag"-grej.

Eddie Meduza förresten, det var namnet jag igår inte kom på.

Nu måste jag ta en dusch, och sen är det nog tid för sängen. Imorgon är det uppstigning 4:20.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, oktober 17, 2011

Win win

Här sitter jag hemma på min delning och konstaterar åter att på hemmadelningarna, så har jag inte tid att sova. Lite trist och framförallt lite oskönt. Påsarna under ögonen finner jag ej attraktiva.

Jag har nyss städat lägenheten, städning av modell mindre. Storstädning blir det till helgen. Nu i helgen som var blev det nämligen ingen städning, prioriterade om och tänkte att det kunde jag ju gott hinna med idag istället. Och ja, det har jag hunnit med, men nu vet jag inte riktigt om jag hinner med någon halvtimmespromenad för att blåsa igång förra veckans projekt även den här veckan. Det återstår att se.

Kul idag är ett mail som trillade in för en stund sen. I rubriken stod det något om "grattis till vinsten" och då tänkte jag först som jag brukar, att nu är det något jäkla bluffande igång igen - jag har inte tävlat i något och jag tror inte på vinster i tävlingar där man inte aktivt har deltagit.
Men det här visade sig ju vara från Medborgarskolan här i stan, och jag har ju faktiskt tävlat för dem! De hade i sin senaste (?) kurskatalog en tävling som hette "Hitta plojkursen", och jag kom fram till att denna måste vara plojkursen och slängde således iväg ett mail.
Vinsten består i ett presentkort på 1500 kronor att spendera på valfri kurs i Medborgarskolan och har en giltighetstid på tre år, så ja, någon kurs under det tidsspannet måste jag ju se till att gå!
Det är ju alltid roligt att vinna, men det händer inte särskilt ofta. Visst, 25-50 kronor på Triss vinner jag lite då och då, men i övrigt är det tunnsått med vinster. Senast jag vann något av denna proportion var väl när jag på radioprogrammets P3 Musik med spellistan facebooksida gissade rätt i en tävling som gick ut på att man skulle avgöra vilken av fem givna artister som inte skulle förekomma i kommande program. Jag kommer ihåg att Lenka och han... vad fasen heter karln nu igen? Raggarfjantmusik gjorde han i alla fall, men jag tror att han är död nu. Suck, jag hade namnet på tungan nyss, men det försvann! I alla fall så gissade väldigt många på honom såg jag, och det kändes ju som ett givet kort i och med att han knappast kan vara aktuell. Lenka visste (och vet jag än) inte vem/vad det är, men jag resonerade som så att dessa två säkert skulle vara med, men att lågoddsaren Marit Bergman inte skulle figurera - och det var det tydligen bara jag och en till som hade gissat, så det var kanske ingen vinst av jätteproportioner ändå, då jag defacto bara hade en mottävlande när slumpen avgjorde vem av de med rätt svar som skulle vinna.

Hm, ni som läser bloggen, trycker ni någonsin på länkarna förresten? Jag brukar själv vara restriktiv med länktryckande då jag är i andras bloggar - kanske inte så mycket i den löpande texten, men i övrigt, för jag vill inte att bloggar ska vara inkomstbringande genom reklam på det sättet. Det vill jag helt enkelt inte stödja.
Men i min blogg finns det ju ingen reklam och mina länkar tål att tryckas på!

Nu måste jag sätta igång med mat. Och nej, det är ytterst tveksamt om jag kommer hinna med någon promenad. Jag får kanske försöka se städningen som lite fysisk aktivitet, men det känns så icke-utöver det vanliga... och dessutom pågick det nog knappt i en halvtimme ens?
Hm, men jag kanske kanske kan ha tid och ork ikväll, klockan 20-21 bör jag ha en lucka mellan Halv åtta hos mig och Lykke. Om ork och motivation finns däremot, därom tvista de lärde.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, oktober 16, 2011

Dancing in the moonlight

Igår hade jag månen att tacka för min hemfärd. Jag var hos mina föräldrar och åt mat och umgicks, så som jag gärna gör på lördagar när jag inte har något bättre för mig - och det är ju inte så ofta jag har det. Hur som helst blev det lite senare än vanligt så jag cyklade hemåt först vid 22:30-tiden. Att cykla över elljusspåret är klart närmast och det jag helst gör på hemvägen, men där har vi ett aber att vägen upp till spåret från cykelbanan sett, samt en bit av själva spåret (mellansticket, som jag kallar det) inte brukar vara tända - vägen upp för att det saknar lampor och mellansticket för... det vete fåglarna. Mitt cykellyse fungerar inte heller, så det brukar vara lite sjåigt på de bitarna, jag brukar bli tvungen att gräva upp mobilen och sätta igång ficklampefunktionen och då få en inte jätteupplyst väg framför mig, i och med att jag då måste styra styret med en hand och lysa med den andra, och det i sig är lite sjåigt i kuperad terräng.
Igår då, när jag kom upp för den kolsvarta vägen upp till spårets början, kunde jag konstatera att hela elljusspåret var släckt! Att fickla (det är ju numera ett ord, har jag hört) mig fram hela vägen kändes ju övermäktigt och tanken på att vända om och cykla runt allt, det var jag heller inte sugen på. Således tackade jag min lyckliga stjärna, som denna afton inte var någon annan än ickestjärnan månen, för den lyste ändå upp rätt bra. Ända till vegetationen skuggade, men ja, jag tog mig hem i alla fall. Tanken slog mig dock att om jag mot förmodan skulle möta någon, så skulle förmodligen jag och denne få hjärtat i halsgropen. Jag skulle tänka "vem går omkring i ett släckt elljusspår egentligen?" samtidigt som den personen med all sannolikhet skulle tänka samma sak, fast i cykeltermer.

Idag har jag fullbordat veckans plan, knutit ihop säcken och slutit cirkeln gällande fysisk aktivitet i minst 30 minuter utöver det jag normalt gör för att transportera mig hit och dit, då jag tog en morgon/förmiddagspromenad som varade i ganska precis en timme. Den slutade jag på Intersport där jag köpte nya, kortare skosnören till de skor jag nyligen inköpte där. De jag fick med tyckte jag ju var väldigt överdimensionerat långa, och när jag innan promenaden drog ut dem för att mäta och därmed ha något att gå efter då nya skulle köpas, kunde jag konstatera att de mätte hela 170 cm! Det är ju bara fem centimeter kortare än jag själv och det är ju inga höga stövlar som ska snöras, så det säger ju sig själv att det är uppåt väggarna för långt. Jag var på jakt efter skosnören på 130 cm, men det hade de inte, så 140 cm långa fick det bli. Det blev nog ändå rätt bra, men när jag skulle snöra om skorna gick något galet. Skorna har nämligen små hål hela vägen upp, men det översta hållet är ett större hål. För att få snörena på insidan så som jag vill ha dem, så behövde jag på ena skon använda dessa hål, men på den andra däremot, där kunde jag inte använda det hålet utan att det såg konstigt ut. Och då dubbelkollade jag ändå så att jag verkligen hade trätt i alla hål under, och det hade jag på båda skorna. Märkligt! Det där är en logisk jag inte riktigt förstår mig på. Men men, då får det vara så, två oliksnörade skor. Jag tror ingen tittar så ingående ändå. För även om man kan spana in skor - det gör gärna jag själv i och med att jag tycker att det är snyggt med skor, så tror jag att det är en väldigt svår detalj att se i och med att både sko och skosnöre är svarta.

Sen, efter promenad men egentligen innan snörningen, så matplanerade jag och cyklade iväg och handlade på Coop, som ju numera är min huvudsakliga livsmedelsaffär istället för Flygfyren som tidigare, i och med att jag bor ohyggligt mycket närmare Coop än Flygfyren numera. Allra närmast bor jag i och för sig Willys och Lidl, men de har dels ingen självscanning och Lidl överhuvudtaget, är inte tilltalande.
Coop känns också på ett sätt som ett nedköp från Flygfyren, som på många sätt känns trevligare. Å andra sidan har de saker i utbudet på Coop som Flygfyren inte har, så ja... Det går nog jämnt ut. Och jag vill ändå inte cykla över hela staden för att storhandla.
På väg hem sen cyklade jag förstås förbi garaget, min arbetsplats, det är nämligen rätt oundvikligt, och där stötte jag på kollegan Daniel, som jag jag inte har träffat på länge. Det är alltså inte Daniel, springkompisen och han som jag gick bussförarutbildningen med (som nu har slutat köra buss, tråkigt nog), utan Daniel, som kör väldigt lite buss och annars är lärare på heltid i Uppsala. Han var även hjulvakt då jag körde pridebussen. Kul att få växla några ord med honom. Dessvärre framkom det att han numera bara kör buss varannan helg, och sen räknade jag ut att det betyder att han ju alltså jobbar den här helgen och nästnästa, medan jag är ledig den här helgen, nästa och nästnästa för att sen jobba helgen efter det, då han är ledig. Alltså har vi aldrig gemensamma arbetsdagar numera! Lite trist.

Där får jag nog runda av, vill hinna spela lite Sims innan jag 21:00 tänkte svika Starke man för att se om Pan Am är något att se.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, oktober 15, 2011

Slafs

Imorse hade jag nog lite sömn att ta igen, för jag sov bort hela Ring så spelar vi. Ack ack, denna trevliga lördagsmorgonunderhållning. Men kroppen ska ju ha sitt också, och det är ju trevligt när man kan bjuda den på sömn i överflöd. Hör ju annars inte till vardagen.


Idag har jag varvat slapperi med fysisk aktivitet av modellen grövre. Till en början tog jag det väldigt lugnt och såsade med sen frukost och senare lite Sims. Jag har ju fått nöja mig med att spela Sims 2 nu, då mitt Sims 3 inte vill starta - men jag har ju alltid hävdat att Sims 2 har en charm som Sims 3 inte har, så det gråter jag inte blod över. Fast klart, det är ju trevligare när tekniken fungerar som den ska.

Den fysiska aktiviteten av modell grövre är ju sett till övriga veckan då jag mest har promenerat och simmat... fast en dag har jag varit ute och sprungit också. Idag blev det hela batteriet med både styrketräning à ickereducerat program och så hela det 11,8 kilometer långa spåret, där det sprangs, eller ja, löptes. I min barndom hade vi ju en tik vid namn Donna, så för mig är ordet löpning ganska mycket förknippat med den varianten och det känns således inte helt bekvämt att säga att jag har löpt. Men men, sådan är språkets lag.


Jag gillar för övrigt min jacka, den nyiköpta som bild länkades till häromdagen, skarpt! Den är så fin och mysig. Känner mig riktigt klädsam i den! Och klädd, för delen också.


Hm, idag känns det desto mer krystigt jämfört med igår, så jag nöjer mig här.


Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, oktober 14, 2011

Bad hair day... again

Det är nästan så att jag kan sakna hårlösheten. Eller inte nästan, jag saknar den faktiskt emellanåt. Idag har ville uppåtvarianten av håret inte alls samarbeta, så nedåtvarianten fick det bli, men eftersom lite ändå vill stå upp, så blev det ju ett föga bra resultat. Hua, tur att jag slipper se det själv hela tiden.
Och Gustaf hade kom ju med ett adekvat inlägg igår; hur har jag det med mössorna nu egentligen? (fan...tastiskt, nu länkade jag ett mellanslag igen!)
Det är onekligen en aning mer ångestladdat med mössa nu. Eller ångestladdat... fel ord. Men jag har mer ogärna mössa numera. Så kan man säga. Och det är ju inte utan att jag får dra öronen åt mig nu när det blir kallare!
Fast visst, jag använder ju mössa ändå, men inte lika lättvindigt som tidigare.

Jag har haft delat inne på tekniska idag igen och det har inte varit kalaskul idag. I och för sig träffade jag Anneli, en kollega som slutat på Nobina och återgått till Keolis, men då också fått byta arbetsplats förstås (till Täby), och det var ju trevligt. Jag håller på att läsa en av två böcker som jag har lånat av henne nu, för övrigt. Spionen på FRA heter den.
Och ja, innan dess åt jag lasagnelunch på Bullens café i sällskap av en norrländsk kollega jag nu inte vet namnet på. Åke, kanske? Nej, det törs jag inte svära på. Också det var trevligt.
Men sen... mja. Jag somnade inte riktigt under mitt försök på Karlavägen och min promenad sen, den blev förvisso av, men den var präglad av viss smärta. Jag har ju ett par icke-converse nu, de som jag lade upp bild på häromdagen, och jag vet inte om det är skorna som ger mig skavsår, eller om det helt enkelt är mina krokiga tår som gör det. Tå nummer två från lilltån sett, båda dessa är liksom inåtböjda och det renderade idag att den tånageln skar in i nästa tå - mittentån.
Trist med dessa tår, de har jag många gånger önskat att de var raka, för jag tycker att det är hemskt fult också, utöver denna skaveffekt det ibland ger.
Det är väl i sig ett av mina kroppsliga dilemman. Alla har vi väl såna, alltså sånt vi inte är nöjda med på våra kroppar. Många av den plösigare sort har nog sina trivselkilon på det kontot, men såna har jag inte fått än, så jag håller mig med andra abnormiteter istället. Hyn min, den är jag ju inte så förtjust i heller. Hy och hud, vill säga. Fortfarande, vid snart 25 års ålder, har jag ju perioder då jag får mycket finnar. Det är väl förstås relativt vad som är mycket, men tillräckligt mycket för att det inte bara är någon enstaka åt gången. Och dessutom har jag ju eksem - just nu känns det dessutom mer aggressivt så tidigt in på vinterhalvåret, än vad jag kan påminna mig om att det har gjort på länge. Förutom i ljumskarna börjar jag även få på ena handen igen - och det gisslet som jag har haft med eksem i händerna vill jag ju sannerligen inte ha tillbaka!
Det sista jag inte är så nöjd med är förstås att håret föll av från första början - att jag nu inte har några ögonbryn eller ögonfransar. Eller nej! Det är inte sist! När jag är trött (mer eller mindre jämt) så har jag såna hiskeliga påsar under ögonen också.
Min hållning är jag inte heller nöjd med. Hm. Jag tänkte ju att det här skulle få den vinkeln att jag är nöjd med det mesta kroppsliga ändå, men ja, nu låter det ju plötsligt inte så längre.
Men jag är ju inte tonårsdepressiv (hittade jag på det ordet, eller finns det?) heller, jag får ju gilla, eller åtminstone stå ut med läget.

Apropå tonåringar ja, yngre upplagor av sådana åkte stadsbuss med mig på den tidiga kvällen och eftersom de var de enda i bussen och dessutom åkte med runt ett helt varv, alltså från Norrtälje busstation till Norrtälje busstation, så blev det att jag pratade lite med dem, trots att de satt längst bak. Och tydligen tryckte jag på precis rätt knappar, för en kille ropade plötsligt något att jag är den bäste bussföraren och sen kom han fram och tackade för att jag tänker på de unga och... gave me five(?).
Sånt typexempel på att det är roligast att köra barn och ungdomar! De kan vara tystlåtna, blyga, dryga och stökiga, men emellanåt är de ju bara bäst. Det krävs ju inte mycket för att göra dem glada heller. Jag bröt isen och frågade vid ena ändhållplatsen om de tänkte åka med runt och sen var snacket igång och då frågade de om jag inte kunde släcka lamporna - och jag kör ju mer än gärna med släckta lampor. Fick jag bestämma och bara ta hänsyn till mig själv och ingen annan, skulle alla lampor alltid vara släckta, utom den vid dörren när man öppnar den och läslamporna som folk kan styra själva då. Sällan och aldrig har jag full belysning på heller, det behövs ju aldrig känns det som. När det ljust behövs ju ingen takbelysning alls och när det är mörkt, det är ju då nattbelysningen ska användas. Fast visst, just på stadsbussarna, där resorna är korta och det inte är vits att somna, där brukar jag ha mer tänt än nattlamporna och det var vad jag nu hade. Men jag släckte, med reservation för att jag kanske skulle behöva tända om fler klev på. Men de blev så nöjda så - och det kändes ju som ett enkelt sätt att skapa nöjda passagerare.
Sen körde jag med släckt lyse och när ytterligare två unga tjejer klev på så frågade jag om de ville att jag skulle tända, men de ville också ha släckt. Och jag förstår dem!

Som jag nämnde här ovan någonstans, så har jag ju haft delat inne i Stockholm idag, rast på nästan fem timmar. Nu kommer jag kanske med gammal skåpmat, men en reflektion jag har gjort då jag har gått från tekniska högskolan till rastlokalen på Karlavägen är denna:
längs den korta väg jag går står det tämligen fashionabla våningar, östermalm som det är. Men det finns ett hus mitt i allt detta fina, som är helt anskrämligt fult och det är:



KTH Arkitektur

Nu fick jag ju tyvärr inte med någon annan byggnad på bilden, så man ser ju inte kontrasten, men alltså... att en arkitektskola ska vara en sån nagel/vagel i ögat (jag har aldrig fattat vilket det är man använder i uttrycket... men en googling nu fick mig att tro att det nog är nagel), det är ju i det närmaste skrattretande. Sen vet ju inte jag, huset kanske är supersmart utformat på insidan, men utsidan ger jag verkligen inte mycket för.

Idag blir det kanske ett evighetslångt inlägg. Det känns som ett evighetslångt skrivande i alla fall, men det är å andra sidan roligt när det under skrivandet poppar upp mer jag vill få med, snarare än att jag måste krysta fram något. Nu händer det kanske inte jätteofta, men ändå emellanåt. Och jag har ju skrivit blogg såpass länge att man kan tycka att orden skulle sina förr eller senare, men det tycks ju alltid finnas mer att säga.
Hur som helst så tänkte jag på det här med Håkan Juholt. Han verkar ju inte avgå och jag är inte heller klar i min uppfattning om jag tycker att han borde avgå eller sitta kvar - men jag läste en tänkvärd insändare idag (eller om det var igår?), det var nämligen någon som ställde sig frågan om det är lättare att som man sitta kvar, än som kvinna. Mona Sahlin, Cecilia Stegö Chilò och Maria Borelius, de fick alla avgå efter sina respektive skandaler och på något vis säger det ju något om hur långt vi har kommit i kvinnosynen i det här landet som fortfarande inte haft någon kvinnlig regeringschef och där kvinnorna fortfarande tjänar mindre och måste jobba mer för att komma upp sig. Där får de stolta svenskarna skämmas!

Ikväll har jag tittat på Idol och mer eller mindre förfasats, jag kan inte ens minnas när ett program tidigare höll så låg nivå som idag. Ingen fick min mun att formas till ett stumt o i ren beundran, fast Moa gillade jag nog ändå bäst. Min storfavorit Linni sjabblade ju tyvärr totalt bort sig och stod väl kanske för det största texttappandet jag någonsin sett i en fredagsfinal - men hon har ju redan vunnit mitt hjärta. Och mitt hjärta är som en rävsax; sitter man där så sitter man där.

Nu saluterar jag ledig helg. Tre lediga helger i rad, för övrigt!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, oktober 13, 2011

Tre små ting

Okej, jag sa till mig själv att jag skulle ha datoriserat mig färdigt (därmed även bloggat) senast 21:00, och nu när jag börjar skriva är klockan 21:04. Yay!
Det vill till att hålla nere på det hela, får prova det för mig rätt oprövade konceptet "kvalitet före kvantitet"... eller "kort och koncist", det låter väl bättre.

Tre saker vill jag säga idag:

  1. Hälsoveckan håller i sig. Jag vet i och för sig inte om jag har nämnt det här i bloggen eller om jag bara har hållit det till den privata dagboken - någonstans har jag skrivit om det i alla fall, att jag den här veckan har bestämt att jag varje dag ska vara fysiskt aktiv i minst 30 minuter, och då gills inte cykling till/från jobb och/eller affär. Idag blev det promenad à 90 minuter i huvudstaden. Jag märkte idag att jag är långt ifrån fullärt gällande geografin där, för när jag gick åt ett håll så var jag säker på att jag skulle komma förbi radiohuset, men det gjorde jag inte. Däremot gick jag förbi amerikanska ambassaden, och den vet jag ju att de ser från studion i Morgonpasset, så jag var nog aldrig långt ifrån.

  2. En dam klev på min buss, en nästan påskkärringliknande med huckle och allt och sa "åh, får vi den här trevliga bussföraren idag!" - osäkert om det var till mig eller till hennes väninna. Jag tackade i alla fall och sa att jag hoppas att jag är den ja.

  3. När jag avlöser kollegor på stationen är det inte alltid jag går igenom bussarna först för att se om något är kvarglömt, det finns det inte alltid tid till. Jag försöker dock göra det oftast, då jag tycker att passagerarna ska mötas av en tom buss utan tidningar och skräp på sätena.
    Idag var det rena turen att jag gick upp på övervåningen och kollade innan jag körde iväg mot Stockholm, för det visade sig att där uppe satt en kille i 17-20-årsåldern och sov djupt. Vanligen är det ju folk som är påverkade av en det ena eller andra som inte vaknar till vid ändhållplatserna, när dessutom motorn stängs av - när det monotona ljudet upphör brukar medvetandet kvickna till på något vis, det är i alla fall min teori. Men denne kille tror jag inte var påverkad av något alls, så han måste troligen ha varit jättetrött, helt enkelt. Jag var tvungen att skaka lite på honom för att få honom att vakna, lite allmänt hallåande hjälpte inte. När jag sen frågade om han hade sovit gott fick jag ett belåtet flin till svar, så det hade han nog.
    Men jag tycker ju egentligen att man bör kolla igenom sin buss innan man lämnar ifrån sig den, att det alltså är den som blir avlöst som bör göra det - det gör jag själv desto oftare. Det är ju dock inget som klart och tydligt framgår ska ingå i våra arbetsuppgifter och därför vägrar säkert vissa notoriskt. Synd om denne kille bra, om nu jag inte hade gått upp - vem vet när och var han hade vaknat? Åter i Stockholm igen?
Ordet är fritt, nu är det ditt... och klockan är 21:16. Bra jobbat.

onsdag, oktober 12, 2011

Home is wherever I'm with you

Jag kör hurtiga veckan den här veckan, tycks det mig. I måndags simmade jag och igår sprang jag ju och idag har jag tagit mig en morgonpromenad. Tror baske mig att jag ska försöka hålla igång trenden veckan ut - och då gills inte cykling till och från jobb och/eller affär. Får se hur det går.

Igår hämtade jag ut en leverans från H&M som jag beställde... ja för inte alls så länge sen. De är snabba med att leverera! Det bestod i en jacka och strumpor... jäklar, nu råkade jag länka mellanslaget innan 'jacka'. Fult, men jag måste ju göra om alltihop om jag ska ändra på det och då dessutom ta bort de här raderna jag skrev efter att jag upptäckte fadäsen, så det får vara.
Hur som helst, den här jackan är ju som synes i icke-regnavstötande material utanpå, och även om nu alla mina jackor inte är direkta regnjackor, så har jag ingen som är som en tröja i kvalitén på utsidan. Det vill till att kolla väderprognosen innan jag ger mig ut med den på, således! Men den var varm och go och dessutom rätt snygg, tycker jag. Tyvärr är det ju ofta så med katalog- och internetbeställda kläder, att de alltid ser lite snyggare ut i just katalog eller på nätet, mot för hur de är i verkligheten. Men ja, jag är nöjd ändå.

Idag börjar jag strax innan 16:00 och ska då endast köra 676:an fram och tillbaka innan jag är klar för dagen och det känns alldeles lagom för resten av veckan (torsdag och fredag) är det i princip bara 676:or och dessutom delat på tekniska, båda dagarna. Men om vädret är lite bättre så ska jag givetvis ge mig ut och promenera och komma ännu lite mer underfund med hur stadsdelarna är ihopkopplade utan att blanda in tunnelbanan - för det är ju den som gör att jag har så dåligt grepp.

Nu skriker magen efter mat, lite för tidigt egentligen, kan jag tycka. Alltså, jag tycker ju det är bra om man kan skjuta fram ätandet så nära inpå jobbstart som möjligt, men jag måste ju lyssna på kroppen också. Något så enkelt som makaroner och köttbullar blir det idag, men det ska piffas till med diverse lök, paprika och sparris. Kanske lite chilisås också? Hm, jag vet inte hur allt passar, men jag har mycket jag måste äta upp innan det blir dåligt - sparrisen i synnerhet.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, oktober 11, 2011

Multitaskig

Tro på tusan, idag har jag gjort allt jag tänkte - och lite till!
Det har matplanerats, veckohandlats, storstädats, sprungits, tvättats (kropp likväl som textilbaserade tingestar), cyklats ned på stan för uthämtning av paket, hängts tvätt och lagats mat, Inte illa, det här är sånt jag annars brukar dela upp på två lediga dagar och då helgerna företrädesvis. Men helgen som var, var jag ju i tjänst. Det var jag däremot inte idag.

När jag satt och åt min tämligen sena frukost ringde telefonen och det visade sig vara från Prestige och dem har jag för länge sen nämnt här i bloggen och det är mitt genom alla tider mest lästa och dessutom mest kommenterade inlägg enligt statistiken, förmodligen för att det kommer så högt upp när man googlar just Prestige Underwear. Inlägget hittar du här.
I och med att jag satt och åt så svarade jag just att jag satt och åt när han som ringde frågade om han störde och innan jag hann säga så mycket mer så ursäktade han sig, sa att han skulle återkomma och lade på.
Behöver jag säga att jag absolut inte är intresserad oavsett vilket fantastiskt gratiserbjudande han möjligen kan komma med? Över min döda kropp att jag tar i det där företaget med tång igen!

Det blir ett inlägg av modellen inte jättelångt idag känner jag, men jag tänkte avsluta med en musikalisk analys apropå att Britney nu eller snart är på plats här i Sverige. En av hennes senaste alster är ju denna, och jag måste säga att jag överlag inte gillar Britney. Inte heller i denna låt. Men låten minus hennes sångröst, den gillar jag! Tänk då så bra den hade kunnat vara, om någon annan som använder en lite bättre sångteknik än den där gnälliga "baby, baby"-tonen hon har.
Men allt är ju tyvärr inte guld och gröna skogar.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, oktober 10, 2011

Swim, swim

Idag har jag åter kört 637 fram och tillbaka, och frånsett en fjuttig 651:a från stationen till garaget, så är det det enda jag har gjort idag. Idag var det dessutom mycket roligare att köra den linjen, jämfört med igår. Inga anslutningar att krångla med och skolbarn istället för sommarstugefolk. Jag har ju kört den avgången rätt många gånger nu, så nu börjar jag kunna var någonstans vilka ska kliva på, och på en hållplats kliver det alltid på en liten kille som känns så väldigt artig, han hälsar glatt och tackar när han har viserat sitt accesskort. Sånt gillar jag, för även om jag generellt tycker att det är roligare att köra skolbarn- och ungdomar, så är det rätt många av dem som inte bryr sig om att hälsa tillbaka då jag hälsar när de kliver på, men såna där guldkorn gör ändå att det vägs upp.
En annan kille råkade trycka på stoppknappen och kom då fram och bad om ursäkt och sa att jag inte behövde stanna - och hur ofta händer det egentligen? Jag menar, i stort sett varje dag stannar jag för att någon har tryckt på stoppknappen, utan att någon kliver av - och nästan aldrig är det någon som ger sig tillkänna som knapptryckaren, så sånt gillar jag. Misstag kan ju ske, men jag tycker att det är trevligare att erkänna dem istället för att låtsas som det regnar.
En annan passagerare glömde sist sin väska kvar ombord på bussen och kom sen hastandes till garaget då jag hade parkerat - han hade idag ingen väska med sig alls, så det konstaterade jag således med ett "ingen väska idag?" och fick ett nej och ett flin tillbaka.

Jag slutade kring 8:30 och cyklade då hem och började på en ny bok; Spionen på FRA av Anders Jallai, som jag har lånat av en numera före detta kollega.
Tack och lov har jag äntligen läst ut Nostradamus försvunna profetior av Mario Reading, en bok som inte var alltigenom dålig i och med att jag tog mig samman och läste ut den, men jag gillade den ändå inte - och då är det ändå en genre som skulle kunna fängsla mig i och med att jag har gillat alla Dan Browns böcker som denne Mario säkert har inspirerats av, men antingen har han själv skrivit taffligt eller så är det översättaren som har gjort det, för jag gillar helt enkelt inte språket. Jag märker allt oftare nu på senare år, att jag har blivit mer kräsen när det gäller böckers språk. Jag kan inte riktigt sätta fingret exakt på vad jag vill och inte vill ha, men det har med dialogerna och berättandet att göra tror jag, vissa författare får inte till det på ett naturligt och enkelt sätt. Jag tänker dock absolut inte påstå att jag kan bättre själv.
Ja hur som helst, efter några sidors läsning sov jag lite. Jag hade ju ändå klivit upp 4:20 och tyckte mig vara berättigad till en lur.

Efter uppvaknandet bestämde jag mig för att styrketräna lite och sen inte ge mig ut och springa, som annars brukar följa på styrketräningen. Vädret kändes lite för regnruskigt för det. Istället cyklade jag till badhuset (regnruskigt väder att cykla i också, dessvärre) och simmade på Nobinas bekostnad. De har ett avtal med badhuset nämligen, att vi bussförare får komma och gå som vi vill där (reglerat efter öppettider, förstås).
Idag var det första gången någonsin som jag lyckades pricka in att simma då det var motionssim i hela bassängen och inte så kallat allmänt bad i större delen av bassängen och motionssim i en smal remsa.
Det var riktigt trevligt att slippa allt plask och ståhej, men trots att bassängen nu var uppdelad i två halvor, så var det först inte helt lätt att se vilken det gick snabbast i - det fanns sniglar i båda längorna tyvärr.
Sen ska det sägas att jag absolut inte simmar jättesnabbt, jag tog det rätt lugnt och blev gång på gång omsimmad av en kvinna, men i övrigt kom jag ikapp mina övriga kombattanter då och då snarare än tvärtom.
Skönt var det hur som helst, och skönast var ju bastun efteråt.
Det var bra länge sen jag simmade och bastade nu, så det kändes riktigt gott. Men i och med att jag alltid sätter mig högst upp och därtill är smal och har lågt blodtryck, så kan jag ju inte riktigt hålla mig kvar där inne så länge som jag skulle önska. Någonstans mellan 5-10 minuter höll jag nog ut, men jag kände att om jag ville undvika svimningskänslor, så var det nog läge att bryta där.
Jag skrev säkert om det då det var aktuellt, men en gång träffade jag en gammal lärare i bastun, som det blev väldigt pratsamt med. Jag satt även då inledningsvis högst upp, han längst ner (och han väger nog som två-tre upplagor av mig) och jag fick ju först successivt flytta nedåt allteftersom jag kände att det nog egentligen var dags att gå ut, men det var liksom svårt att bryta pratet - för det var ju trevligt, det tyckte jag också. Men sen när jag till slut kände att hjärnan nog skulle börja koka om jag inte gick ut, så mer eller mindre vacklade jag ut och då svartnade det rejält för ögonen och jag blev tvungen att sätta mig på en bänk vid duscharna och pusta och bli serverad vatten av den före detta läraren, innan jag förmådde mig göra något annat.

Jag borde nu egentligen både städa, matplanera och handla. Men, efter en bastusession så blir jag ju tämligen loj och oföretagsam, så det blir inget av med någotdera. Varför göra det idag som jag kan skjuta upp till imorgon? Och imorgon ska jag nog ge mig ut och springa också. Hua hua, nu tar jag mig kanske vatten över huvudet - jag har ju en ledig förmiddag på onsdag också, så det kan ju hända att något skjuts upp dit.
Fast handla borde jag ju göra imorgon, om jag inte ska bli tvungen att gå ut och samla in lite barn och rötter.

Ordet är fritt, nu är det ditt.