fredag, september 30, 2011

Deep sleep

Idag tänkte jag börja med lite reklam. Ja, det här är ju en reklamfri blogg, så länge jag själv inte gör länkar hit och dit. Och det står jag ju i min fulla rätt att göra! Det är ju min blogg. Eller ja, igår när jag lyssnade på Verkligheten i P3 så insåg jag att min blogg inte är min utan google's och att de kan ta den ifrån mig när de vill och utan att motivera. Det vore ju snöpligt, efter alla dessa år som jag har fört ner mitt liv här. Och än är jag inte klar med bakåtbloggningen heller, om än att det var länge sen jag fyllde på bakifrån.

Eh ja, börja med reklam sa jag, men jag fortsätter väl med den istället då. Såhär va; The Sound of Arrows, det är ett svenskt band bestående av herrarna Stefan Storm och Oskar Gullstrand och dessa har jag gillat så länge jag har hört talas om dem! Tror inte det finns något annat svenskt band jag håller av mer faktiskt. Kan åtminstone inte komma på något. Deras musik, texter och videos... Ah, de går rakt in i hjärtat på mig! Och nu kommer deras album:


Jag har varken sett fram emot eller köpt album på tid och evighet, men det här måste jag ha!


Jag menar, låtar och videos som dessa... underbara!


Magic



Nova


Och favoriten; Into the clouds


Och så vidare till det vanliga nonsenset. Nonsensandet? Hur böjer man nonsens? Nonsenanderandet?
Hur som helst, jag har haft en tidig och tämligen kort arbetsdag idag. Körde den första turen till Ellan (avgick 5:25) och tillbaka, slutade 8:39. Det är så skönt när man kör så mycket 676, när de här fina linjerna emellanåt poppar upp. Vissa linjer har jag dock inte alls på min grupp och de kan jag verkligen sakna, som 620, 632, 634 och 645. Nästa helg då jag jobbar har jag dock riktiga finstyrningar också, med linjer som 636, 637 och 652. Det blir nog fint!
När jag ändå är inne på saknandet, så saknar jag vissa linjer som vi slutade att köra i och med att vi slutade vara Keolis. 44:an Ruddammen - Skansen, 604H (V:et körde jag aldrig) Danderyds sjukhus - Enebyberg - Grindtorp - Danderyds sjukhus, 606 Danderyds sjukhus - Djursholm, 611 Danderyds sjukhus - Täby Kyrkby, 622 Åkersberga station - Skärgårdstad, 629 Åkersberga station - Danderyds sjukhus... Ja, det är alla linjer som jag önskar att jag fick fortsätta köra emellanåt. Det trodde jag väl i och för sig inte när jag började köra buss, att jag skulle tycka om de där linjerna som jag kände mig så totalt väck på i början. Men jo, variationen förnöjer verkligen och nu kör jag nog mer 676 än någonsin.
Fast inte idag alltså!
När jag hade kört klart och parkerat bussen, så hittade jag en kvarglömd träningsväska i den, rätt långt fram, så jag fick ett hum om vem som kunde ha glömt den, men jag kunde ju inte göra annat än lämna upp den vid sidan av kvarglömt-korgarna (den fick inte plats i, nämligen). I väntan på det lilla möte jag skulle ha med min chef sen, stod jag kvar där vid korgarna och då kom just de killarna (där jag misstänkte att någon av de båda var borttapparen) jäktandes upp för trapporna, så innan de knappt ens hann fråga efter väskan, så var den återlämnad.
Min träff med min gruppchef då, den gick enbart ut på att komplettera min skadeanmälan efter min arbetsplatsolycka på pridebussdagen. Jag hade nog hoppats att vi skulle kunna prata om lite annat också, men det kändes inte läge i och med att vi satt väldigt icke avskiljt. Dels satt en annan gruppchef där (hon är dock väldigt trevlig, önskar nästan att hon var min gruppchef istället, även om den jag har nog duger fint) och dels var dörren öppen och in rände både trafikchefen, trafikledare och bussförare om vartannat, så det kändes aldrig riktigt lägligt.

Sen cyklade jag i alla fall till Flygfyren, fast besluten om att där köpa den födelsedagspresent jag redan bestämt att jag skulle köpa till min far. Jag hade inte hittat något vettigt någon annanstans, så det fick helt enkelt bli att jag köpte vad de hade att erbjuda, för imorgon ska det kalasas.
Väl på plats blev det att jag spontanköpte rökta laxfenor också - det såg gott ut och jag var hungrig.
Hemma kunde jag konstatera att det var gott också, om än rätt fett. Fast är det något fett som är nyttigt så är det väl fettet från fisk? Fet fisk, ja det är väl sånt som är bra? Jag tror det.

Jag spelade Sims (2) en stund och gick sen och lade mig att ta en liten powernap. Jag tyckte att jag förtjänade det efter att ha klivit upp 4:20. Men powernapen uteblev, istället somnade jag avgrundsdjupt och vaknade - eller vad jag ska kalla det för - en och en halv timme senare och var nog mer segvaknad än någonsin! Skulle jag känna mig så seg och slut i huvudet när jag vaknar på morgnarna, som jag nu gjorde, ja då skulle morgnarna vara bra pestiga. Jag kände mig som att jag var halvt i koma nästan, det var liksom en kamp bara att få upp ögonen.
Jag ställde rask in mina planer på att storstäda, det kändes helt enkelt övermäktigt. Istället tog jag en dusch, iklädde mig shorts (för sista gången denna säsong?) och gick ut på en promenad i det härliga vädret. Termometern visade ju 20 grader i skuggan, och det är ju första oktober imorgon, så det vill nog till att passa på att njuta nu. Och som jag njöt! Kände mig lycklig, helt spontant - och det är ju aldrig en dålig känsla. Även om jag väl är delvis lycklig, så det kanske ändå inte så att tanken slår mig jätteofta i och med det rätt kärlekslösa liv jag har.
Man får ta vara på det lilla!

Nu var väl tanken att jag skulle gå ut på balkongen och fortsätta njuta, men det tog sin tid att skriva detta i och med att jag parallellt har chattat med folk på facebook. En vagt bekant ville låna 1000 kronor av mig. Det säger ju nästan sig självt att man, om man är vid sina sunda vätskor, avböjer i ett sånt läge och det gjorde ju även jag - och blev då beskylld för att förstöra personen i frågas helg. Hrm. Är det jag eller han som har satt sig i den situationen från början, så är det hans eller mitt fel egentligen? - ja det kan man ju undra.
Kontentan är att det nog inte blir balkonghäng nu ändå. Eller ja, kanske. Klockan börjar närma sig mat också.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, september 29, 2011

Hittigt

...Det tycks vara ett adjektiv idoljuryn använder sig av, men då kanske man i och för sig stavar med ett t. Jag å min sida vill mena att jag blir hittig i Stockholm. Idag har jag gått från Tekniska högskolan till Sergels Torg, och det är i sanning en bedrift för min inre stockholmskarta är allt annat än komplett - men jag börjar nu i och med dessa långraster där inne, ändå få ett visst grepp. Jag tror absolut inte att jag gick närmaste vägen, det var mer att jag stolpade mig fram. Först gick jag till Humlegården, därifrån till Stureplan och därifrån till Hötorget och sen så, var jag framme.

Anledningen till att jag gick dit var att jag ville gå på Åhléns och leta efter födelsedagspresent till min far som fyllde år igår - men det jag sökte hittades inte. Istället hittade jag ett IKEA-prylpaket till Sims 2 à futtiga 99 kronor. Jag slog till! Det enda jag nu inte har till Sims 2 torde vara H&M-prylpaketet, men det lär jag nog inte införskaffa - jag vill åt möblerna, inte kläderna.

Sen skulle jag ge mig på utmaningen att hitta tillbaka till tekniska högskolan. Hela vägen hade jag då rakt inte i huvudet, men när jag stolpade upp det baklänges med Hötorget - Stureplan - Humlegården, ja då kom jag ju till tekniska igen. Hade som reservplan att köpa en smsbiljett och åka tunnelbana om det kärvade, men det ville jag ju helst inte.

Därmed drar jag slutsatsen att mitt lokalsinne kanske inte är värdelöst ändå, även om det är långt ifrån världsbäst. Om jag bara koncentrerar mig och framför allt inte går med någon som pratar och kollrar bort min koll - ja då har jag ändå en grundkänsla för åt vilket håll jag bör dra mig, och det är ju alltid något.

Nu är det idol och jag tycker verkligen att Rimbo-Linni är bäst på alla vis! Hon sjunger så bra och hon är så galet söt! Jag kunde inte låta bli att rösta på henne, och jag brukar minsann aldrig kvalrösta. Tror knappt aldrig att jag har röstat i idol överhuvudtaget, kanske med något undantag som jag nu har glömt i så fall. Annars brukar jag fokusera mitt valdeltagande till det vart fjärde år återkommande. Eller de, ska jag väl säga.

Imorgon är det uppstigning strax efter 4:00, men sen slut redan innan 9:00 - och ledig helg på det! Fast direkt efter körandet ska jag ha ett möte med min chef och sen måste jag jaga rätt på den där presenten till pappa här på hemmaplan. Tror nog det ska gå bättre än att jaga i huvudstaden.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, september 28, 2011

Jag är mig olik

Sen jag flyttade hit till Färsna tycks jag ha drabbats av det här som tycks drabba alltför många som har alltför nära till sin arbetsplats eller skola - jag är numera ofta ute i sista sekunden! Jag - som avskyr stress och gärna vill ha lite tid inför jobbstart på plats på jobbet för att i lugn och ro hinna ställa i ordning saker och ting. Men nejdå, igår till exempel, satte jag mig och började äta klockan 14:00, då jag skulle börja jobba 14:22. Och nu börjar jag jobba om 20 minuter, så jag får fasen runda av här och skriva vidare senare. Det blir ju dock en avrundning som eventuella läsare endast märker av med hjälp av tre stjärnor:

***

Och vips har ytterligare en rad timmar passerat förbi, utan att ni märkte ordet av... frånsett stjärnorna då. Asterisker kanske de heter förresten.
Nu är arbetsdagen avklarad och jag känner mig helt ostressad igen. Ostressad har jag även varit under körningen - inget har krånglat eller felat, inget nämnvärt åtminstone, så det har liksom inte funnits något att stressa upp sig kring.
Men som jag var inne på i förmiddags - jag har snabbt lagt mig till med det här med att hålla mig hemma in i det längsta bara för att jag har så löjligt nära till jobbet. Jag gillar det inte riktigt, men det är kanske snudd på oundvikligt? Fast lite, eller ja, mycket... allt, när jag tänker efter - beror på prioriteringar och om jag prioriterar rätt alla gånger kan ju diskuteras. Som när jag skriver blogg då jag borde laga mat eller kollar facebook en sista gång när jag redan borde vara ute och starta upp cykeln. Hrm hm. Men än har jag inte kommit för sent på grund av detta slappa beteende, och det tänker jag heller inte göra. Sent kommer jag bara när något oförutsett händer (som när klockan inte ringer på morgonen) och det har hittills hänt två gånger i min bussförarkarriär. Första gången anlände jag ca en kvart för sent och nästa gång drygt sju minuter sent.

Från det ena till det andra; Jag har nu spelat klart Caesar III för en lång tid skulle jag tro, var så less på omöjligheten i de sista uppdragen att jag bara fuskade mig fram ändå. Nu är jag istället tillbaka i en Sims-era, men där har jag stött på patrull! Plötsligt vill mitt Sims 3 inte fungera längre! Begriper inte vad det kan bero på - jag har inte installerat något nytt eller ja, gjort något som borde kunna påverka spelet, men likväl så säger den först att mitt grundspel inte är kompatibelt med expansionen jag vill spela eller att den inte hittar någon skiva, trots att den sitter i. Trist.
Men jag har ju Sims 2, och det tycker jag ju rätt bra om också.
I och med att jag är hemma tidigare än vanligt denna afton, så ska jag allt ta och spela lite nu innan tv-kvällen börjar.

Sist men inte minst: Idag fyller far min 54 år. Hipp hipp hurra!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, september 27, 2011

Kort om tid

Men jag förstår inte...!
Det känns precis som att de här delade rasterna på hemmaplan inte räcker till! Alltså, när rasterna är i Stockholm är de hur långa som helst och jag hinner både äta, sova, promenera, sitta och läsa, prata med kollegor och dylikt, men nu när jag har rast hemma mellan 10:50-14:17, så känns det som att tiden inte räcker till! Fast ja, det här är onekligen en kortare rast än de jag brukar ha inne i Stockholm.
Nu på denna rast har jag cyklat ner på stan och hämtat ut min armbandslänk som var inne på lagning, tömt diskmaskinen, sammanställt gammal och gjort ny budget och betalat räkningar och nu har jag en timme kvar innan jag måste röra mig mot jobbet igen. En knapp timme, ska tilläggas! Förutom bloggandet måste jag ju fixa något att äta, så det blir inget sovande och heller inget annat nöjesgöra heller. Det får mig allt att känna en viss stress, jag skulle gärna få tid att varva ner lite.
Samtidigt är det ju galet att långrasterna känns för korta. Det är ju inte som att jag vill skjuta på andra halvan av arbetsdagen och då börja och sluta andra passet senare. Och jag vill inte skjuta fram första halvan heller, så trött som jag mer eller mindre ständigt är. Hua, hoppas denna stresskänsla lägger sig.

Jag känner mig dock inte stressad när jag kör, det minns jag inte riktigt senast jag gjorde. Förmodligen då jag körde fel senast, för det åsamkar alltid en viss stresskänsla.
677:an mellan Norrtälje och Uppsala är det som står på tapeten på både för- och eftermiddagspass. Eller morgonpass, snarare.
Morgonpasset förlöpte väl, frånsett att UL-biljettmaskinen inte fungerade (det känns som regel snarare än undantag, plus att jag inte vet hur den fungerar när den väl gör det), samt att mikrofonen till min komradio dog. Men i övrigt gick allt bra och jag känner nu att jag har kört den linjen tillräckligt många gånger för att känna mig hemma på vägen också. I och för sig har jag inte riktigt koll på exakt var hållplatserna 677:an trafikerar ligger, i och med att man kör förbi många hållplatser som inte har med den att göra. Då är det tur att buss-pc:n räknar ner antalet meter till nästa hållplats fram till att man kommer fram till den, utan den skulle jag nog missa en del hållplatser.

Ett stressmoln som tornade upp sig här hemma skedde under räkningsbetalningen. Jag hade nämligen redan innan planerat att jag skulle ringa min bankkvinna för att klargöra en sak om en betalningsavisering jag inte förstod. Jag ringde henne och fick automatiskt svar om att hon var på lunch. Jag talade då in ett meddelande och bad henne ringa upp så fort hon hade möjlighet, och satte sen igång med sammanställningar och betalningar. Bara det var ett drygt göra! Nu, sen jag började jobba för Nobina och får lön den 27:e istället för 25:e har det här med kassaboksförandet och allt däromkring blivit mycket krångligare, för nu dras plötsligt en del autogiron (avskyr autogiron för övrigt) som ska räknas till den nya budgetperioden, innan den periodens lön har kommit, och vips måste jag sitta och räkna både bak- och framlänges om vartannat och rätt som det är blir någon siffra fel och så kommer jag inte på vad det var jag höll på med och måste börja om. Det brukar heller aldrig gå helt och hållet ihop, den summa jag enligt kassaboken förväntas ha på konto och i plånbok, med den faktiska summa som huserar där, så först måste jag ju försöka jaga glömda siffror innan jag bestämmer mig för att göra en allmän korrigering där jag alltså inte vet var pengarna har försvunnit.
Idag rörde det sig om 195 kronor. Alltså, jag trodde mig ha 195 kronor mer än vad jag faktiskt hade, och jag förstår aldrig hur det går till, men alltid blir det någon differens av något slag, och det här var nog den högsta på länge.
I alla fall, medan jag höll på med det här, kom jag på att det kunde vara bra att ha den betalningsavisering som jag ville fråga bankkvinnan om, till hands då hon väl ringde upp.
Och den gick inte att hitta! Jag bläddrade i min viktiga papper-pärm och sprang runt och vände upp och ner på lådor och andra ställen där jag kunde tänkas ha förlagt den, och fick då lite puls. Jag menar, det är då inte likt mig att slarva bort aviseringar och fakturor!
Till slut kom jag på att det ju var en elektronisk faktura, och inte en papperfaktura.
Men sen när hon väl ringde, så kunde jag ändå inte se just den aviseringen som jag ändå sett strax innan! Lite skumt och smått frustrerande, men det hela löste sig ändå.

Okej, mat ska fixas. Det får bli varma mackor på racletterester.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, september 26, 2011

Anarki

Idag är det en sån där dag då det inte finns tid att blogga, så jag gör det kort och i punktform:

  • En man snudd på skällde ut mig när jag vid Roslags-Näsby (trevligt) påtalade i högtalarna att det inte råder någon avstigning där på 676:an mot Norrtälje. Han hävdade att han alltid fått gå av där och undrade när vi hade börjat med de där dumheterna, och ville att jag skulle kolla upp det där ordentligt eftersom jag hade fel.
    Jag visste ju redan att jag inte hade fel - men jag dubbelkollade med trafikledningen och jag hade rätt.

  • Jag lyckades somna i rastlokalen på Karlavägen! Woho!

  • På min sista 676:a hem rådde i det närmaste anarki! Först kom en kille då jag stod parkerad framför vaxholmsbussens hållplats och frågade om han möjligen fick åka med mig till Roslags-Näsby, eftersom han precis hade missat 670:an. Och det hade han ju, jag såg ju själv när den åkte. Han frågade så snällt, tog det liksom inte för givet, så jag kunde inte annat än säga ja.
    Sen kom en kvinna och frågade, på bruten svenska, var jag stannar efter universitetet. Jag drog igång med den vanliga harangen om att första avstigningshållplats är Gillingebanan, men att jag på vägen dit stannar vid Danderyd och Roslags-Näsby för avstigning. Hon förstod inte riktigt vad jag menade, så jag sa att hon får gå av där jag stannar för påstigning då, och då förstod jag det som att hon skulle till universitetet ändå
    Vid Albano kom två killar med bred norrländsk dialekt och frågade om jag gick förbi universitetet - jag svarade att där har jag normalt ingen avstigning, men varsågoda och kliv på, för nu har jag redan lovat en annan att stanna där.
    Vid universitetet norra klev killarna av - kanske kvinnan också, jag såg henne dock inte, och där klev en kvinna på och frågade också snällt och utan att ta något för givet, om hon möjligen kunde få åka med till Roslags-Näsby. Jag hade ju redan lovat en annan just det, vilket jag berättade för henne, så visst kunde hon få det idag.
    ... och vid Danderyd var det någon (kvinnan?) som ville kliva av. Således stannade jag för avstigning på nästan samtliga hållplatser som inte har det.

  • Skyndade mig hem för att se Idol och Lykke.
Ordet är fritt, nu är det ditt

söndag, september 25, 2011

För hon har blommor i sitt hår

(som bara jag kan se).
Men jag har flugor i mitt hår, och det kan alla se.
Nej men såhär va;
Idag har jag äntligen kommit igång med träningen igen, trots att det kändes hemskt motigt innan jag väl var igång. Styrketräning ville jag inte alls befatta mig med och löpningen kändes inte lika lockande som soffslappning och först var jag inne på att bara göra en av de båda, och ta det andra momentet på delningen på tisdag. Tack och lov gav jag mig själv en mental spark i baken och genomförde både styrkepasset och sen löpningen; långrundan à 11,8 kilometer som jag inte har sprungit på många veckor nu. Det kändes riktigt bra, kroppen behöver ju det där, det är bara hjärnan som inte alltid orkar koppla på det förnuftet.
Hur som helst, det är ju tyvärr fullt av såna där små sega miniflugor i skog och mark och nu när jag inte bara har hår, utan även har en viss (obetydlig, men ändå viss) volym på det, så fastnar de ju som... flugor, och därtill har jag ju en av de ljusare nyanserna på håret - helt naturligt - så jag ser ju ut som en viss prickig häst sen, nästan.
Men det ska jag inte klaga på, då vill jag ju hellre ha ännu mer hår, för baksidan är onekligen ett glesare parti.

Vidare på hårtemat, så måste jag ju så småningom ta mig till frisören känner jag. Det stannar ju inte i växten, det som växer, och någon gång måste det väl ansas. Det drar jag mig dock för! Jag har inte suttit i en frisörstol sedan någon gång på vintern 2008, den tidiga vintern som angränsade till 2007 alltså, och då hade jag inget att "skämmas för". Det har jag ju inte nu heller, om jag inte vill, men att gå och sätta sig med ett alopeciahår som bara delvis växer, ja jag känner mig inte jättesugen på det. Sen vet jag inte hur jag vill få det klippt heller.
I och för sig så har jag gett frisörer fria händer förut, och det har gett ett förnöjsamt resultat. Men ja... jag drar nog på det där lite till.

I övrigt idag - inte mycket. Jag har ätit middag på Harsjövägen, i konstrast till att habitanterna där var på middag här igår. Inte Herbert dock, så honom var det allt fint att träffa idag. Jag är ju så kär i den katten! Kan inte låta blir att klappa och pussa på honom när jag ser honom, men något babyspråk pratar jag inte med honom. Nejdå, han är ju nio år nu, och det motsvarar ju ungefär 52 människoår (klickade jag mig just fram till utan att vara källkritisk), så det passar sig ju inte. Räknar man så, så är han ju snart äldst i familjen! Men än är pappa äldre med sina på onsdag 54 år fyllda.
I och med att det är en stundande födelsedag, så måste jag ju köpa en födelsedagspresent. I år har han dock faktiskt presenterat ett önskemål, så att jag har ett hum om vad jag kan ge. Men där till är det ju även fars dag på lut här på hösten, åtföljt av julen inte alltför lång tid efteråt. Mycket presenter att hitta på till gubben på kort tid, och han är oftast inte särskilt önskande av sig.

Imorgon är det jobb igen och förutom fjuttlinjen 651 från garaget ner till station, så kör jag inget annat än 676. Tre varv, sex turer och därtill delad rast inne på tekniska. Eller ja, rasten är inte delad - det är det ju tjänsten som är. Cirka fyra och en halv timmes rast har jag där. Drömtjänsten?
Nej.
På tisdag däremot, då kör jag överhuvudtaget inte 676:an utan hoppar upp ett snäpp och kör två varv, fyra turer på 677:an istället. Norrtälje - Uppsala istället för Norrtälje - Stockholm. Det blir fint det! Och rasten är i Norrtälje, dessutom.
Försöker ju i stort sett varje gång jag kör till Uppsala att locka fram min vän Tony, men det har hittills gjort sig ogjort. Han är rätt intresserad av busseriet och har sagt att han gärna vill åka med mig någon gång, men än har det aldrig klaffat.
Hoppet är dock det sista som överger människan!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, september 24, 2011

Mis en place

Nu är det ingen tid att blogga egentligen, jag får ju snart över familjen på middag och borde kanske fixa lite mer inför det. Fast när jag tänker efter, jag har ju redan gjort allt jag kan mis en place, som de kära fransoserna säger... och den övriga kulinariska världen också, för den delen.

Solen har strålat på våra hjässor idag, men tyvärr inte på min i önskad utsträckning. Jag har med andra ord inte varit utomhus så mycket som jag skulle ha velat. Cykeltur till och från mataffär och sen en kort promenad, det är vad som har hunnits med i utevistelse. Ja, just det ja, jag har ju även hängt tvätt på balkongen - men det är tveksamt om det räknas.
Istället har jag städat och sen just förberett middagen näst intill minutiöst. Det finns i alla fall inte så mycket mer som går att förbereda på den trerättersmiddagen som står på menyn.
Jag har dock gjort det väldigt enkelt för mig och har en meny som ser ut som följande:

Förrätt:
Butlers avokado

Huvudrätt:
Raclette (egen variant dock)

Dessert:
Vaniljglass & bär

I och med att huvudrätten tillagas till bords och desserten bara tas fram och läggs upp, så är det bara huvudrätten som ska göras (annat än att alla tillbehör till racletten ska skäras upp) - och ja, det är ändå rätt snabbt gjort.
Trevligt och gott ska det nog bli!
Måltidsdrycken blir en flaska vin som jag har haft i vitrinskåpet i tid och evighet... nästan. Det är daterat 2007 i alla fall, och jag tror nog jag fick det antingen då eller året efter. Vinflaskedrickning har det dock inte blivit mycket av i mitt hem, i och med att jag så sällan har tillräckligt med folk på besök att dricka upp en flaska - för själv gör jag det då rakt inte.
Men nu så, och vinet är dekanterat i den fina karaff jag oförhappandes fick av Tove och Stella i inflyttningspresent, då de var här på ostkväll nu i veckan.

Imorgon ska jag ta tag i något som släpar efter enorm och som jag nästan har ångest över; träningen. Fullskalig styrketräning och 11,8 kilometerslöpning har det inte blivit på alltför många veckor nu då lättja, trötthet och förkylning har avlöst och förstärkt varandra. Men imorgon, banne mig, då ska det bli av! Måtte det inte regna bara, för då faller ju tyvärr all min löplust.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, september 23, 2011

Lost woods

Nästan som en Jurassic Park-uppföljare? Fast Lost World hette väl den? Själva Jurassic Park såg jag faktiskt för inte så jättelänge sen, ville minnas att jag tyckte att den var läskig då den kom (och då var jag ju inte mer än en liten parvel, så det är väl inte undra på), och ville se hur läskigheten stod sig... och det gjorde den inte, så mersmak för att se just Lost World blev det inte lust till.

Men idag har jag varit i skogen, i en skog jag inte visste fanns. Eller ja, inte annat än till namnet då, för nog har jag hört talas om Lill Jansskogen, men jag visste inte att den ligger alldeles bakom Tekniska Högskolan. Jag hade långrast där inne idag och det hade min kollega Lilian också, och vi slog följe och åt både lunch tillsammans och promenerade sen i nyss nämnda skog vars lokalisering jag alltså inte kände till. Det var riktigt trevligt, kände att jag kom henne närmare eller vad jag ska säga, jag lärde känna henne och hennes historia bättre.

Min chef ringde mig då jag precis kommit till tekniska också, och det kändes riktigt skönt. Det är ganska mycket som gnisslar med Nobina som arbetsgivare, men jag försöker verkligen att ge dem en chans och försöka se ljuset i tunneln, men ett stort skav har varit just det att det har känts som att min chef bara har struntat i mina försök att komma i kontakt med honom, så nu kände jag mig faktiskt sedd, eller vad jag ska säga. Han bad som ursäkt också, så nu är vi på rätt köl igen. På fredag nästa vecka ska vi ha ett litet möte. Det blir bra.

Nu på kvällen har Idol hägrat, och min lokalfavorit Linni gick ju förstås vidare. Det rådde det i och för sig aldrig några tvivel om, och jag tvivlar heller inte på att hon går vidare från kvalet till de riktiga fredagsfinalerna heller. Tycker hon är mycket bättre än Minnah (och hon kom ju ändå tvåa!) från i fjol (sett till att de båda kommer från kommunen), så nu får lokal...sinnet? Eh, fel ordval, men nu blev det så. Lokalsinnet får vara med i hjärtat på fredagarna, för jag håller verkligen på henne och ingen annan. Fattar inte riktigt hur hon har vunnit mitt hjärta så - jag menar, hon är ju tjej och det är inte riktigt vad jag brukar dras till, men hennes charm tränger sig liksom in och tänder kanske upp den lilla bisexuella biten av mig? Jag tror ju egentligen inte att det är en så dum tanke, det där om att alla egentligen är bisexuella, vilket jag har hört sägas - men jag tycker inte att det har gällt mig.
(och nu säger jag inte att någon större revolution har ägt rum inom mig... bara en pytteliten).
Äh, jag svamlar mest - men kontentan är att jag gillar henne och det gillar jag att jag gör.

Imorgon bjuds det på middag här på Färsnagatan! Om du är släkt med mig i rakt uppåtstigande led (ett led), eller om du är släkt med mig i rakt jämnsgående led, ja då är du välkommen!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, september 22, 2011

Som eldar

Det här känns som något av en helvetesvecka, jag är konstant trött och får ändå inte sova tillräckligt. Men, jag försöker kämpa på.
Igår gjordes det ändringar i min tjänst över mitt huvud och idag när jag frågade han som gjort det om detta, sa han i princip att det görs så ibland på den tjänsten när det fattas folk, eftersom den personen ju sitter på tekniska i nästan sex timmar och man då kan låta Fridströms köra turen från Tekniska till Hallstavik efter rasten.
Huh, föga bra svar egentligen. Alltså, han har rätt i att ha rast på tekniska i sex timmar - det är det förmodligen ingen eller åtminstone ytterst få förare som vill, men när man blir tilldelade tjänster och dessutom sitter på grupp och får dem långt i förväg, då planerar man ju livet efter dem. Rast är ju inte samma sak som att stå till förfogande, vilket han tycktes mena. Det sa han förstås inte, men det var så jag tolkade honom.
Nobina har så mycket att jobba med, men jag vill och hoppas verkligen att det ska bli bra.

Igår tappade jag förresten min dubbelvirade silverkedja som annars alltid sitter på min högra handled. Tursamt så tappades den rakt ner i handen. Ett av de båda fästena hade gått sönder helt och hållet, och nu har jag lämnat in den på lagning och känner mig då lite naken om handleden. Eller nej, det gör jag inte alls, det kändes bara bra att skriva så. Jag har ju långärmat på mig, herregud.
200 kronor ungefär trodde hon att det skulle kosta, och det tycker jag allt är dyrt. Jag undrar just vad det kostar att köpa en ny sån kedja? Borde inte vara så vansinnigt mycket mer. Eftersom jag har köpt två, borde jag kanske ha ett hum, men det har jag inte. Prisnivåer är nog inte sånt som stannar i hjärnan.
I och för sig fanns det en tid då jag skrev mycket om bensinpriset här, i och med att det påverkade mig så - men det gör det ju inte nu, så idag tänkte jag mest bara "ojsan" när jag såg att bensinen kostade 14:42 och dieseln 14:41 (eller något sånt, kan hända att jag hittar på nu), på macken i... Skebo, tror jag det var.

Nu är jag i alla fall hemma på rast, och jag borde sannerligen ta och sova en lur nu innan jag måste ta i tu med matlagningen. Någon fiskrätt enligt recept på tasteline står på menyn... Detta, närmare bestämt. Men nu börjar jag undra om jag inte tagit mig vatten över huvudet, tidsmässigt. Fast ja, jag kanske kan ta mig samman och laga det ikväll istället? Men näe, känner jag mig själv rätt så är jag inte upplagd för matlagning efter jobbet när det slutas efter 18. Hm, ja vi får se hur det blir.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, september 21, 2011

Linni

Igår såg jag Idol med Tove och Stella - och hade även i övrigt en trevlig ostkväll - där jag deklarerade att Linni är min favorit. Hon är så jäkla bra och så jäkla söt, och det är en vinnande kombination tycker jag.
Idag då, när jag stod under taket som sticker ut till ingången till vänthallen vid busstationen, för att skydda mig mot regnet då jag ringde till garaget för att försöka reda ut rådande debakel, så såg jag att bredvid mig stod något kortklippt bekant - och då var det ju hon! Det var snudd på att jag hade lust att säga "heja!" eller något sånt, men ja hon stod och pratade med några andra tjejer och jag pratade ju i telefon, men det var kul att se henne i alla fall.

Vidare har jag blivit rätt så överkörd idag och fått min tjänst ändrad mitt under dagen - utan att jag blev tillfrågad. Jag orkar inte gå in mer på det nu, har skrivit massa om det på facebook redan, men det gick i det långa loppet ut på att tjänsten i sig blev bättre, men att jag gick miste om planerad sömn och mat. Tröttsamt, ordagrant. Dessutom tycker jag att det hör till ren hyfs och god personalpolitik att fråga först och ändra sen, något man absolut borde jobba efter i dessa tider då så många är så missnöjda. Nu är jag en grad mer missnöjd, även jag. Något annat som långsamt eskalerar min missnöjdhet är att min chef inte tycks svara på varken intranätsmeddelanden eller mail. Suck.

Trött som jag var så fick jag ett infall att lägga till "leverpastej" när jag sagt tack och hej i högtalarna inför ankomsten till Norrtälje, och det orsakade spontant gapskratt hos några tonårstjejer. Kul att glädja någon!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, september 20, 2011

Kort långrast

... det är just vad jag har nu, en kort långrast. Den är bara på tre timmar och därför känner jag mig lätt stressad över det jag ska hinna med att göra. Ett besök till Flygfyren har redan hunnits med och ätit en del av tiden - där bunkrade jag upp med tandpetare bland annat. De har nämligen inga vettiga på Coop.
Och nu ska jag få ihop ett blogginlägg trots att jag egentligen borde lägga mig och sova en stund - sen måste jag dessutom hinna laga mat och äta den, duscha och sen återvända till jobbet så att jag är där 13:22.

Ikväll får jag nämligen finfrämmande, och hinner således inte göra något av allt det där då - det vill jag ha gjort till dess.
Det är bästa Tove och lika bästa Stella som kommer hit på ostkväll. Hurra för det! Det tvistas ju dock lite om namnet ostkväll - Tove kallar det gärna vinkväll, men jag vill bestämt hävda att det är osten som är både i fokus och godast. Dessutom ska jag upp och jobba tidigt imorgon igen, så vin i överflöd törs jag mig inte på, det får nog stanna vid eller eller två glas.
Det kommer hur som helst att bli kalastrevligt - särskilt förutsatt att jag somnar nu efter skrivandet, så att jag är lite pigg ikväll.
I och med att jag slutar omkring kvart i sex, så har vi bestämt att de ska träffas och köpa med sig ostarna och det på Coop innan, så att vi kan sammanstråla sen så fort jag har slutat. Det kan ju knappast bli bättre!
Tove ska äntligen få sin 25-årspresent också, lite lätt sent då hon fyller i maj. Men ja, vi träffas tyvärr för sällan och jag har för mig att hon ville avvakta med att önska till hon kom på att önska något bra, då jag frågade då födelsedagen fortfarande låg framför henne (och oss alla andra). Bättre sent än aldrig, som det gamla djungelordspråket säger.

Okej, dags att knoppa!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, september 19, 2011

Gnäll & monster

Nu är arbetsveckan åter igång och jag är hemma på långrast. Hemma på långrast. Det är av den anledningen jag sitter på en tjänstegrupp där man har delade tjänster - att jag vill ha det på hemmaplan. Det är galet med de där delningarna på tekniska och att det ska vara så att jag i den här gruppen har det 1-2 gånger i veckan (oftast två), de andra två delade grupperna, samt de dagkommenderade är de som åker på det. Andra - rätt många - klarar sig undan det helt och hållet. Jag hoppas inte att det är för att jag är ung och ligger långt ner i turplaceringsordningen, men jag tycker faktiskt att det vore bra om vi kunde dela lite jämnare på bördorna, att de som har jobbat länge nog att kunna välja bort såna tjänster, faktiskt kunde ta åtminstone något sånt pass i månaden. Jag menar, om alla hade en delning på tekniska per månad, då skulle förmodligen ingen behöva ha mer än just en per månad.

Det var för övrigt lite dramatik på garaget nu när jag kom och skulle parkera min buss innan rasten. Både brandbil, ambulans och polisbil stod utanför verkstaden och där man går in till själva personalhuset. Tydligen hade någon slambilsförare ramlat baklänges ner i en smörjgrop eller något liknande. Lät som en mycket otäck beskrivning, jag kan ju bara föreställa mig vilken smäll det blir i huvudet. Jag vet inte hur det gick med honom (mina könsliga fördomar säger mig att det var en han, men det kan förstås ha varit en hon), men jag hoppas att det inte blir bestående men.
Och det ska ju bli intressant att se hur ersättning betalas där. Jag, som cyklade omkull på dieselläckage och slog mig rätt rejält (men kanske ändå inte i jämförelse med slambilsföraren), har inte fått någonting, inte ens nya uniformsshorts, någon sorts ursäkt eller ens respons från min chef som jag har skrivit till för länge sen. Just nu är jag rätt trött på att tala för döva öron, för jag har skrivit till flera olika chefer, alltså personliga meddelanden till dem på vårt intranät - men ingen svarar.

Jaja, jag försöker göra så gott jobb jag kan ändå. Passagerarnas lidande gör jag mitt yttersta för att mildra.

Nu kommer tv-spalten.
Igår kom jag att hamna framför resprisen av Svenska Hollywoodfruar - sannerligen inte kvalitets-tv, men det kan ändå vara underhållande att se vilka bubblor de lever i, de glamourösa donnorna. Även om de alla lider av olika former av uppblåsthet, så tar ju det här nytillskottet Gunilla priset! Hon borde ju spärras in; först skriker hon åt sin mammas vårdare att hon inte får sitta ner om hon vill ha betalt (och hon vägrar för övrigt att betala henne över huvudtaget, en 73-årig troligen sydamerikansk eller mexikansk kvinna), påtalar att Gud ser henne och vrålar henne rakt i ansiktet - allt inför kamerorna. Polis tillkallas, för då har plötsligt den 73-åriga vårdaren "slagit" henne - när det i själva verket var hon som drog i armen på 73-åringen för att få henne att gå ut, vilket hon ju förstås inte ville innan hon fått betalt. Polisen säger mycket riktigt att det är Gunilla som har begått brott genom att göra falskanmälan - men gör inte mer än så. Sen sätter sig Gunilla och tutar i sin gamla, dementa mamma, att den här skötaren var farlig för henne.
Och som grädde på moset så verkar hon vara en hemsk mamma också, slätar över sin dotters hosta med att det är nervositet och att "the show must go on" då hon ska uppträde på något jippo. Nej fy farao, det verkar vara en människa med alltför många hemska sidor.

Jag tittar för övrigt rätt mycket på tv igen nu, nu när jag har ett så trevligt vardagsrum blir det lätt så. Ikväll kommer tv-kvällen börja klockan 19:00 med Vem vet mest, sen löper det på med Halv åtta hos mig och Idol på fyran och till sist Lykke, med start 21:00 på svt1.
Lykke måste jag lägga in ett gott ord för; danskarna vet verkligen var skåpet ska stå när det gäller tv-serier. Tycker de många gånger känns bättre producerade än svenska.

Nej, nu kanske jag skulle ta tag i matlagning. Lammkorv med apelsingratinerade morötter står på menyn!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, september 18, 2011

Viktigt

Idag är jag fortfarande förkyld, men i lite mindre utsträckning täppt och i lite mer utsträckning hostande istället. Och det är ju faktiskt trevligt att kunna andas genom näsan, åtminstone av och till. I skrivande stund går det åtminstone, men det har funnits mer igentäppta stunder också.

Dagen började med att jag även idag blev förbryllad över att min klockradio - eller ja, den har ingen radio, men det är en sån där självlysande analog display på den - den stod och blinkade som om det hade varit strömavbrott och visade att klockan var mer än vad den i själva verket var. Jag behövde gå på toa tidigt på morgonen då den visade sig vara kring sex, men det var väldigt skumt ute, så när jag dubbelkollade med en annan klocka så var klockan snarare fem.
Det har föranlett att jag nu har köpt en ny klockradio - fullvärdig sitt namn. Den har rentav en projektor som kan visa tiden i taket eller på väggen! Och radion funkar bra, så ja, det blir ett lyft för sovrummet. Jag vill ju gärna ha radio där inne.

Innan den inköptes ägnade jag mig först åt matplanering och veckohandling och sen åt storstädning, vilket kändes lite halvtungt för min förkylda kropp. Men jag gnodde på och pausade lite nu och då för att inte ta ut mig alldeles. Jag vill ju hålla mig lite aktiv ändå, för jag känner en viss ångest när träningen uteblir, för även om den inte uteblev förra veckan, så var den väldigt reducerad och ja, så har det varit lite på sistone. Det var ett par veckor sen jag sprang min långrunda. Jag tänkte ju ge mig ut på den för inte så länge sen, kanske två veckor sen, men då fick jag ju nöja mig med ett väldigt kort varv då kroppen sa i från helt. Sen fick jag ont i halsen. Hm, ja att de små muskler jag har skulle förtvina och konditionen försvinna, det är onekligen lite av en bävan - samtidigt som jag är långt ifrån ett träningsfreak. Jag tycker ju att det är mer jobbigt än roligt och känner sällan glädje inför träningen, om än att det är rätt härligt när jag väl håller på. Det gäller konditionsbiten alltså. Styrketräningen "ger" mig inget utöver en starkare och förhoppningsvis friskare kropp, men jag tycker att det är rätt pestigt att hålla på, längtar bara till att bli klar med det då jag håller på - och det är väl därför kroppen inte byggs upp något särskilt. Min vikt har varit tämligen stillastående i åratal nu, den har rört sig lite upp och ner på ett fyrakilosspann. Jag har inte vägt under 53 kilo och inte över 57 - så vitt jag vet. Fast under 55 var nog bra länge sen nu, så jag kan nog räkna mig till att väga 55-57 nu istället.
Busskörandet har ännu inte stört viktkurvan - eller viktlinjen då.

Imorgon är det åter jobb och jag har sett både en och två kollegor som haft ledig helg som har söndagsångest inför att komma tillbaka till en ny vecka. Det har inte jag, inte alls. Det enda som bär emot är väl att kliva upp vid halv fem, men jag har ju sällan problem att kliva upp på morgonen, istället kan jag ju bli väldigt trött och grötig i huvudet senare under dagen.
Men jobbet i sig ger mig ingen ångest - inte om jag inte ska köra en linje jag inte kan, vill säga. Jag är heller inte ett fan av att använda dubbla negationer, som jag just gjorde.
Jag hade hur som helst en bra arbetsdag i fredags och har ingen anledning att känna ångest - det kan ju bli en bra arbetsdag imorgon igen!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, september 17, 2011

El snuvo

Nu är jag verkligen förkyld helt och hållet. Täppt och allmänt eländig. Men men, jag kämpar på ändå.
Christoffers inflyttningsfest var förresten inställd just på grund av att så många lämnade återbud, så han ska göra ett nytt försök längre fram. Då kanske det går bättre!

Idag har jag varit övningskörningshandledare för första gången på egen hand. Syster min har ännu inte kommit längre än att vi håller till på stora och trafiktomma, öppna ytor - så som parkeringsplatser och liknande. Vi tog alltså en sån i besittning och körde runt. Bland annat fick hon prova på att panikbromsa - något som hon inte gjort med varken mor eller far ännu, men ja, något ska man ha bröder till också. Fast hon körde förstås mer än hon bromsade.
Vindrutetorkarna gick vi också igenom, och det är minsann inte lätt att förklara dem när man sitter bredvid, alltså om man ska dra fram eller bak eller upp eller ner spaken för de specifika momenten, sånt lär jag mig aldrig, så det är ju bra att prova sig fram - vilket hon också fick göra.
Eller ja, "lär mig aldrig" är ju att ta i. På mina egna bilar har jag förstås kunnat, men nu när jag kör bil sällan och då lite olika bilar, så sätter det sig inte riktigt.

Hon sov här natten till idag förresten, systern min. Då underhöll vi oss med att skriva en historia, där vi turades att skriva ett par meningar var och sen gjorde om allt utom ett par, tre ord på slutet till wingdings, så att den andre hade väldigt lite att fortsätta på - detta plus att vi från början hade skapat en lista med ett antal ord som vi båda skulle ha med, och dessutom hur många gånger det minst skulle vara med. Inte för att någon annan än vi två kommer få ut något av detta, men här följer i alla fall resultatet:

Sent en kväll i september satt Lennart och bredde en smörgås med Bregott och disksborstsmak. Lennart tittade på sin näsa, som oundvikligt pekade på den jättelika badbollen. Och sa för sig själv: “Varför kan ingen ta och byta den där förbaskade glödlampan?! Man ser ju knappt sin egen nästipp, så dunkelt är det här inne.” Lennart, som för övrigt är en gangsterboss med en enorm näsa, led av klaustrofobi . Tragiskt men sant. Det var hans filatelistiska farbror som var att skylla. Jag menar; att ha utlöst det där rikslarmet var ju knappast med flit - men vad gör man inte när man har triaden i bakhasorna? Det var ju bara en vanlig undanmanöver, en fint! Gangsterbossen Lennart hoppade till när glödlampan gick och tryckte i ren skräck på rikslarmsknappen, vilket fick triaden att tjuta sina krigstjut. Fast egentligen lät det som en vissling från näsan, alltså inte så märkvärdigt.
Plötsligt vadade en fyrbent kalv förbi. Ja, kalvar brukar ju vara fyrbenta, men det var ändå anmärkningsvärt, eftersom hundgodiset uppenbarligen inte smakade gott för den fyrbenta (numera tvåbenta) luffaren. Han avgav en jättesur odör av grapefruktjuice. “Här kan jag inte stå och dricka!” for det genom skallen. Det hade ju trots allt gått ett rikslarm om att triaden åter var på fri fot och så sant jag heter Lennart så måste jag skydda resultatet av min filateli; min übersura glasmästare verkade lite nöjdare eftersom han glatt skuttade omkring bland triaden. Lennart kliade sig på näsan och tänkte tillbaka på sin gangsterbosskarriär, och ett liv innan allt det här. “Men vad gott det vore med en macka!” utbrast Lennart, fast han var egentligen bara sugen på Bregott, men sånt säger man ju inte. Bregott och en stor grapefruktsjuice, det ska jag beställa i baren! Rikslarmet ekade fortfarande i Lennarts huvud. Det var som om en fyrbent katt sprang runt inuti en badboll. Lennart körde ner handen i fickan och kände resterna av hundgodiset. Han tänkte: Vad ska jag använda det här till? Han hade ju bara velat sätta i sig ett kilo hundgodis! I och för sig ville han förstås inte se ut som en badboll, men ja, det är ju försent nu. Lennart ögnade diskborsten i mannens hand - mannen som hade störtat in i ett svagt ögonblick alltså. Han såg ut som en gansterboss! Helt plötsligt öppnades dörren och en dyngsur glasmästare rusade in. “RIKSLARM, DET ÄR RIKSLARM“, gallskrek han. Lennart tittade lite generat upp i taket och låtsades som det regnade. Gansterbossen, som hette Pernilla, blev dyngsur! Till humöret var hon redan jättesur, men den här vätan gjorde ju inte saken bättre. “Nu jävlar har du lagt näsan i blöt för sista gången, Lennart! Nu slaktar du den där luffaren innan jag skickar resten av triaden på dig!”
Lennart darrade. “Men rikslarm har ju redan gått!” Den natten hade Lennart den konstigaste drömmen han någonsin haft. Han drömde att triaden jagade honom med hjälp av fyrbenta diskborstar. Triaden, som han länge har bråkat med hadenyligen kastat en badboll, rakt i huvudet på en ko. Men det är ju en annan historia! Tillbaka till diskborsten; den hängde hotfullt i Pernilla, gansterbossens hand, när hon sa “Och man skämtar inte om min näsa!”
Lennart höll på hoppa av stolen. “Hur kan du tjata om det där när rikslarm har gått?!”
Pernilla höll upp den droppande diskborsten. “Därför att jag är übersur! Och dyngsur!!” Dyngsur var verkligen det rätta ordet. Gangsterbossen Lennart lät sitt finger sväva i cirklar ovanför den röda rikslarmsknappen. Men plötsligt kom han att tänka på triadens fyrbenta diskborstar och började fundera på om det skulle fungera i verkligheten… Lennart stoppade oblygt ett finger i näsan då någon skrek i hans öra: “RIKSLARM! TRIADEN! FATTAR DU?!” Pernilla hade tydligen helt tappat greppet. Hon borde ha blivit glasmästare istället, det var ju trots allt hennes barndomsdröm. Hon ville göra en egen glödlampa. Hur galet det än lät var hon inte rädd för att skrika det i högan sky: Jag vill göra en glödlampa! Men Lennart fick duga så länge. Fast är man fyrbent så tänker man ju knappast på tiden, eller hur? Då vill man ju bara ha hundgodis! Annat är det om man är en luffare, då är man glad om man ens har en diskborste! Men just den här specifike luffaren låg ju pyrt till. Lennart förväntades ju slakta honom! Glasmästaren sprang för sitt liv, eller ja hur nära man kan komma springa om man springer på alla fyra som en fyrbent hund.
Allt det här hade ju förstås inte hänt, om bara Lennart inte hade förlorat sin första diskborste!

Sånt tycker vi är jättekul!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, september 16, 2011

Oh no

Hua, mer förkyld och jättetrött. Blir ingen Christofferfest imorgon. Bah.

Men på den ljusa sidan:
Jag har fått massa beröm från passagerare idag. Först på en tur till Stockholm, där turen innan min tydligen inte hade gått, men där jag roddade med både CTL och den turen, som istället gick alldeles efter mig. Jag såg dels till att jag fick köra iväg tidigare än avgångstiden och dessutom att jag kunde gå raka spåret efter Norrtälje och bara stanna för avstigning, vilket medförde att jag körde in tio minuter så att de som väntade på förra turen då egentligen bara blev fem minuter sena sett till att den tidigare turen skulle ha gått en kvart innan min tur.
Då var det flera som tackade för att jag brydde mig och engagerade mig eller hur de nu sa. Det borde alla kollegor göra kan jag känna, vi alla borde göra vårt bästa för att göra passagerarna nöjda nu när det är lite bistra tider.
På en senare tur, istället från Stockholm var det en ung tjej som när hon gick ner för trappan och skulle gå ut, vände sig mot mig, log och sa "Du var mig en trevlig bussförare!"

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, september 15, 2011

Bortarast hemma

Idag har jag provat på det här med att åka hem på långrasten, istället för att ha den på tekniska. Det tycks, som allt annat, ha både för- och nackdelar. Fördelar är att det går att sova på bussen både hem och in, plus att jag kan äta mat hemma och även få dagens blogginlägg skrivet. Nackdelen är däremot att väldigt mycket tid går bort till transporterandet. Alltså, jag tänkte ju att fem timmars rast minus två timmar bussåkning skulle rendera tre timmar rast, men mja, så ser det inte ut att bli riktigt. Jag kom hem till lägenheten strax före klockan 11 och bör vara på garaget 12:11 om jag vill åka en 651:a ner till stationen istället för att gå. I och för sig borde jag gå, för vardagsmotionen har ju onekligen minskat sen jag flyttade hit till Färsna, men jag känner mig lite krasslig nu och vill inte överanstränga mig. Det tror jag i och för sig inte att en promenad gör.
Hm, jag skulle kunna göra en kompromiss och cykla hela vägen ner till stationen och ta med cykeln på bussen sen när jag ska köra upp till garaget efter min sista körning. Ja... Så får det nog bli.

Just det ja! En annan nackdel med att åka hem är att jag missar gratismaten vi just nu har på Bullens Café. Rastlokalerna byggs om, vilket gör att påvärmningsmöjligheterna inte längre finns, så därför bjuder Nobina på lunch om vi har rast där. Det ska jag utnyttja imorgon, då har jag också långrast, fast kortare långrast än idag.

På facebook har jag minsann blivit inbjuden till Christoffers försenade inflyttningsfest. Jag är ju inte riktigt en festmänniska och varken går på eller arrangerar fester i och med att jag tycker att det är lite jobbigt när det är mycket folk på liten yta, eller ja, det är en föreställning jag har i alla fall. Men nu är jag ju faktiskt ledig i helgen, så jag tänker att jag nog ska gå, trots att jag bara kommer känna Christoffer och eventuellt Daniel då, om han kommer. Fast jag har lagt in en liten passus om hälsan, skulle det gå och bli värre med det här som nu är på gång i kroppen, så blir det inget av med det. Ja det visar sig hur det blir, jag har i alla fall inte bokat in något annat, om än att jag har gått i tankar på att bjuda hit min syster på översovning då, men det kan alltid vänta lite.

Nu måste jag fixa mat, om det ska hinnas!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, september 14, 2011

Vintern är här

Nu tittar du kanske panikslaget ut genom fönstret för att sen konstatera att jag yrar med min rubrik?
Ack nej, jag menar inte vädermässigt. Det är min kropp som har gått in i vinter-mode verkar det som. Dels kliar det åter lite på mina ben, och eksem hör vintern till. Men det var inte det jag tänkte mest på idag.
Jag har rejäl sovmorgon idag, börjar inte förrän 14:41 och hade således inte ställt klockan på väckning överhuvudtaget. När klockan var omkring 5:30 eller något sånt, vaknade jag dock av att det rann från näsan. Som alltid var min första sömndruckna tanke "snor?!", men när jag tände lampan såg jag att mitt vita örngott hade röda fläckar. Suck, näsblod alltså. Det hör också vinterhalvåret till, att det bara spontankommer sådär, i synnerhet på morgnarna.
Jag blödde dessutom från båda näsborrarna, vilket hör till ovanligheterna, så jag fick ju kliva upp och täppa till näsan helt och sen andas genom munnen.
Jag vände sen på kudden och lyckades faktiskt somna om, men den raspighet jag kände i halsen redan igårkväll, den mildrades ju inte direkt av att jag behövde ha munnen öppen hela tiden.

Det tycks alltså som att kroppen åter bekämpar något förkylningsvirus. Jag har alltså inte ont i halsen, men den är som sagt raspig - vilket jag tycker är stor skillnad. Ont i halsen är bland det värsta jag vet i symptomväg, men att vara raspig i halsen känns rätt lindrigt i jämförelse.
Hur som helst är det då kanske inte så konstigt att jag vände så i fråga om träning igår, kroppen är åter lite ur fas, verkar det som.
God handhygien, mycket c-vitamin och utomhusvistelse, det tror jag är medicin som kan hjälpa.

För en stund sen cyklade jag till Rusta, där jag köpte en röd bordslampa till vardagsrummet och gröna värmeljushållare till köket - jag vill ju förstärka mina rumsliga färgkoder. Jag skulle även vilja ha röda värmeljushållare till vardagsrummet, men det har jag inte sett några än, i övrigt är det väl mest grönt och svart till köket som behöver införskaffas. Blå detaljer i sovrummet har jag redan en del, fast jag kanske skulle behöva en blå tavla eller något, då mycket av väggarna är väldigt vita där. Hrm hm, ja allt tar sin tid.
I och med att gardinerna i köket kom upp igår, så känner jag ändå att de stora göromålen är avklarade (med undantag av en lampa som ska upp i badrummet då), så ja, det är skönt.

Hm, lite Caesar III innan det ska lagas mat kanske?

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, september 13, 2011

Latsidan

Det känns onekligen som att det är den sidan jag har intagit idag! Fast kanske inte helt och fullt ut ändå, för jag har faktiskt promenerat en del.

Fast först vaknade jag upp i bäddsoffan som jag sov i, i natt. Ja jag vet inte om det är så vuxet att vara sugen att prova hur det är att sova i sin egen soffa, men jag sov ju gott och jag trivs ju nästan bättre i mitt vardagsrum än mitt sovrum, så jag tycker allt att det var en trevlig upplevelse. I och för sig hade jag ju igår klivit upp 3:12, så jag hade förmodligen sovit gott om jag så hade legat på ryamattan.

När jag sen var klar med mina morgonrutiner, som idag faktiskt fick innehålla en dusch för att få fason på håret. Ja, jag kanske måste se över mina rutiner som i dagsläget innefattar dusch på eftermiddag/kväll. Hrm hm.
Det lustiga är i och för sig att det som jag tycker är fason på håret, det uppkommer genom att torka det och inte ha i några hårprodukter, annars när det är oduschat och jag försöker fixa det med gelé, tenderar det nu att inte uppnå önskat resultat.
Hela håret i sig uppnår i och för sig inte önskat resultat i och med att det inte växer ordentligt i bak. Är lite osäker på hur dumt det egentligen ser ut, för det här att stå och titta med dubbla speglar blir på något vis ändå inte den bästa vyn.
Eh, ja nu har jag gjort ett sånt där skriftfel som jag misstänker att jag alltför ofta gör. Jag började ju stycket med "när jag sen var klar..." osv, men jag kom aldrig till vad som hände då.
Såhär va:

När jag var klar med mina morgonrutiner och frukosten var någorlunda smält, så var det lite regn och mer rusk i luften och jag kände mig inte alls hågad att ge mig ut och springa. Istället tänkte jag att jag kunde gå på jakt efter panelvagnar till mina panelgardiner - att hitta panelvagnar kortare än 45 cm tycks vara en omöjlighet, och det känns alltför långt till 30 cm breda panelgardiner.
Jag tittade på termometern och konstaterade innan jag konstaterade rusket, att det borde räcka med tunn cardigan och gick så den långa vägen mot stan, för att rätt snabbt inse att blåste alltför kallt för att vara så tunt klädd, så då tog jag genvägen hem och kryssade i mina röda converse mellan vattenansamlingar och allmän lervälling, för att efter jackpåsättning åter gå långa vägen ner på stan.
Siktet var inställt på butiken Tygfönstret, som jag hade googlat fram kunde inneha såna panelvagnar jag sökte. Jag med mitt lokalsinne kom ju inte så noga ihåg var på gatan som jag inte har namnet på, butiken låg - men jag visste i alla fall vilken gata det var.
Således gick jag förbi butiken först och tänkte att det var då fasen att jag kunde missa den, trots att jag gick och spanade. Men när jag sen kom fram till den såg jag att det inte var så konstigt. De hade monterat ner alla skyltar och hade inga dörrhandtag, plus att det stod en lapp i fönstret om att lokalen överlåtes. Hrm, just typiskt.
Då tittade jag in på rikemansbutiken Akeba, där allt (eller åtminstone det mesta) är hutlöst dyrt, men där tycktes de varken ha gardiner eller gardintillbehör. Jag kryssade mig så fram till Åhléns, där jag hittade svarta panelvagnar (svarta är just vad jag ville ha), men enbart 45 cm långa! En djup suck drogs! Alltså, att hitta panelvagnar som är 45, 46 eller 50 cm tycks inte vara någon konst, men 35 cm finns ju banne mig ingenstans!
Men jag är inte den som är den, jag tänkte att någon gång måste jag ju köpa dessa för stora ändå, så det var just vad jag gjorde.
Sen promenerade jag hemåt via ÖoB, Rusta och Jysk där jag var på jakt efter ett sånt här plaströr att samla plastpåsar i, men ingenstans fick jag napp. På Jysk träffade jag istället en trevlig kollega (han har en gång skjutsat hem mig då jag var beredd att pulsa hem i vinterkvällen), som hade det mindre trevliga beskedet att han har blivit sjukskriven för att att han flera gånger har svimmat av och vaknat upp på akuten - en åkomma som ju inte lämpar sig för busskörning. Hemskt tråkigt och även läskigt, för än visste han inte vad det berodde på, även om det kanske lutade åt epilepsi. Beklagligt i alla fall, han tycks ju vara en sån som faktiskt vill jobba i motsats till så många andra som har slutat eller går i såna tankar.

Jag kom hem och öppnade en av de fyra panelvagnsförpackningarna mycket försiktigt till en början, så att jag eventuellt skulle kunna lämna tillbaka dem om det skulle komma att se alltför dumt ut. Det blev dock ingen öppning alls på mitt varsamma vis, så det slutade med att jag tog fram en kniv och mer eller mindre strimlade bort plasten.
När jag hängde upp gardinerna kunde jag glatt konstatera att det ser hur bra som helst ut! I och med att jag har en grön och en svart gardin på varje sida, så gick det att hänga panelvagnarna så att det nästan ser ut som att de båda gardinerna sitter på en och samma vagn och att det då inte blir något överskjutande alls! Hurra!


Blev det inte bra, så säg?

Sen blev det till att spela lite Caesar III, men det tröttnade jag snabbt på. Eller ja, jag blev trött snarare än att jag tröttnade. Först tänkte jag att jag skulle ta en tupplur, men så tittade jag ut genom fönstret och konstaterade att det såg mindre ruskigt ut och tänkte att nu kunde jag väl ge mig ut och springa ändå. Och ja, jag hann komma så långt att jag tog av mig klocka och ringar innan jag ändrade mig och återvände till soffan.
Det blev dock inget sova av, för jag kom på att jag behövde förbereda middagen.

Idag stod nämligen en plankstek på menyn! En special- och billigmansvariant, då den istället för oxfilé bestod av kycklingfilé, men den festade jag till genom att... hm, nu känns det som att det finns ett ord för det jag tänker på, men jag kommer inte på det. Alltså, jag skar skivor i filén och lade i soltorkad tomat och salami där i. Finns det ett speciellt ord för det här med att skära skivor i...? Nej jag är kanske helt ute och cyklar.
Hur som helst så blev det en väldigt smaskig och god plankstek, men jag tror att jag måste inse att jag ska nöja mig med ett ägg till duchessen, nu smakade det nästan lite väl omelettigt.


Mums!

Precis då bilden hade tagits och jag sen satte mig för att äta, så ringde det på dörren! Min granne som undrade om jag visste hur det var med värmen, om man måste sätta igång den själv eller något sånt, för hon tyckte att hon har så kallt. Jag har själv funderat lite på det när morgnarna har känts lite småkalla, men på det stora hela har det inte varit kallt alls här. Så jag vet inte, antar att man får vrida på elementen bara.
Sen hann jag äta ett par tuggor till och plötsligt hörde jag hur någon öppnade ytterdörren!
Då tänkte jag att det var väl märkligt att hon bara går rätt in, utan att ringa på - grannen. Men det var inte hon utan pappa. Han var helt säker på att jag inte var hemma i och med att han hade försökt ringa, men jag hade inte hört och därmed inte svarat.

Tre samtal har jag missat att ta idag! Då jag var ute och gick låg telefonen (via USB kopplat till den stationära datorn) på laddning och då hade både Siri och något främmande göteborgsnummer ringt. Jag ringde upp Siri och kollade upp göteborgsnummret, som visade sig gå till något "Faceways". Hrm, vad vill de pracka på mig tro? Hudvårdsprodukter?
Siri däremot ville veta vilket kanalutbud jag hade när jag bodde på Flygfältet. Nu när jag precis har flyttat därifrån, ska hon nämligen flytta dit med sin nybildade familj, till samma förening jag bodde i! Känns ju både jättekul, men samtidigt lite dumt att det sker först efter att jag har flyttat. Men ja, vi får ju mycket närmare till varandra oavsett, så jag tycker förstås att det är roligt ändå. Och för egen del saknar jag inte Flygfältet, trots att jag hade fyra (drygt) bra år där. Trivdes verkligen på alla vis! Men det gör jag här i Färsna också - kanske ännu lite mer!

Imorgon har jag den där eftermiddagstjänsten jag tidigare trodde att jag skulle ha. 655 x4. Det finns stor risk att det blir lite ensamt.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, september 12, 2011

Bad hair day

Nackdelen med att ha hår av längd på huvudet - alltså inte att jag har långt hår, men nu har jag hår som är långt nog att det inte automatiskt står rakt upp så som väldigt kort hår gör - är att det kan skita sig fullständigt med frisyrgörandet, i synnerhet när man som jag nu inte helt har vant sig vid det här med att ha hår och att behöva ta tid till att fixa det på morgonen.
För imorse klev jag upp 3:12. Klockan stod visserligen på 3:25, men i och med att jag började 4:00 och hade föst fram uppstigningstiden så mycket jag vågade, så tyckte jag att det var lika bra att kliva upp och inte sova 13 minuter till då jag vaknade. Även om jag därmed fick lite mer tid på morgonen, än vad jag först hade räknat med, så var håret mer eller mindre ogörligt och hade förmodligen behövt en dusch, vilket jag inte alls kände mig sugen på att ta mig i akt så dags. Jag gjorde det jag då tyckte var det bästa av situationen, men både en och två gånger under arbetsdagen har jag sen tänkt "men hur fasen ser jag ut egentligen?" när jag har fått syn på mig själv.

Jag hade passning idag och då jag anlände, i princip samtidigt som förste man på tx, så visade det sig att det var inte mindre än fyra morgontjänster som hängde, alltså som saknade förare. Jag kunde således mer eller mindre välja och vraka vilken jag ville ta mig an - och det blev en som inte innehöll någon 676:a alls. Dels kör jag ju den så mycket ändå, och dels så tycker jag att obygdslinjerna med få avgångar måste prioriteras mer. Så det blev att jag en timme senare körde tomt till Mora vägskäl och därifrån körde 644:an till Söderhall, där jag mer eller mindre direkt övergick i att bli 625 till Danderyd för att där ta mig en snabb toalettpaus och då helt och hållet skita i att ställa mig på den för Nobina reserverade parkeringsplatsen längst bort från rastlokalen - det var akut läge och parkeringsplatsen närmast var ledig, så den tog jag. Jag vet ju ändå från min Keolistid, att de där platserna inte är reserverade för speciella bussar speciella tider - man ställer sig där man får plats helt enkelt.
Ja hur som helst, jag lättade på trycket och körde sen tomt till Söderhall igen, där jag körde 655:an till Norrtälje, men med specialknorren över Finsta. Den turen gillar jag! Det brukar alltid var mer folk än vanligt som åker med då. Idag även en bekant, som stod i fram och pratade hela vägen in till Norrtälje. Trevligt!
Sen hade jag rast på garaget, innan det bar iväg som 621 till Åkersberga för att där spetsvända och köra 621 tillbaka igen.
Sen fick jag göra ett snabbt vagnsbyte innan jag i hällregnet anlände till garaget, då klockan var kanske 11:45. Jag hade passning till 13, men tjänsten jag tog slutade då - och det fick jag tack och lov också göra!
Huvudet är ju onekligen som en gröt när jag kliver upp innan fyra på morgonen, så det var verkligen tacksamt.

Hemma passade jag på att på mina sparlågor ta mig an lite städning, innan jag så sjönk ner i soffan och sov i en halvtimme.
Där efter har jag matplanerat och inhandlat den maten och tvättat och hängt två maskiner tvätt, samt även läst ut boken Himmelsdalen, den som jag började på för en knapp vecka sen. Den tyckte jag var riktigt bra, som jag nog tidigare har skrivit.
Nu vet jag inte riktigt vilken bok det blir här näst, men jag har nog minst fyra olästa i bokhyllan, så panik är det just inte.
Hur som helst, det känns som att jag har fått en hel del gjort idag - och det är ju skönt att få sånt gjort inför, och inte under, en ledig dag.
För imorgon är jag ledig! Då blir det nog till att träna. Ja, det borde jag verkligen göra. Men det har ju av och till varit ett sånt fasligt regnande de senaste dagarna, och en sån dusch vill jag helst bespara mig då jag är ute och springer.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, september 11, 2011

Remember, remember, the 11:th of september

Ja men så var den första arbetshelgen efter semestern över för denna gång. Fast jag tar inte "helg" nu, imorgon börjar 4:00 igen. Lyckades ju byta bort en guldtjänst och istället få den härliga starttiden, men ja... jag kommer till det sen.
För nu tänkte jag ju väva in att det nu inte kommer jobbas helg på... nästan en månad, måste det väl bli? I min tjänstegrupp är det åttaveckorsschema om jag inte minns helt fel, och jag jobbar bara två helger i den snurren i alla fall. Rätt behagligt.
Tyvärr gör man ju inte så att en arbetad helg kompenseras med två lediga vardagar, istället med en samt två halvdagar tycks det. Men det är väl inte mycket att göra åt.

Just en sån halvdag skulle jag haft imorgon, börja... eh, ja det minns jag ju inte nu. Någon gång strax efter fem, har jag för mig, och sluta någon gång strax innan nio. Har för mig att det skulle tomköras till Hallstavik, köras en 643:a till Älmsta och en 643:a tillbaka till Hallstavik och så en 641:a hem igen.
Hur som helst så annonserades det igår om att det är förarbrist på måndag, och bad att man skulle höra av sig om man kunde tänka sig att "gneta" (det vill säga; jobba extra). Jag tänkte att jag ju gott kan bygga på min tjänst lite, är ändå ledig på tisdag sen så.
Blev så småningom uppringd och fick frågan om jag kunde tänka mig att byta tjänst och börja och sluta i Hallstavik - men det sa jag absolut nej till. Jag har ju ingen bil och kan inte börja och sluta på andra garage. Då erbjöd sig hon på trafikexpeditionen (antar att det är det "tx" står för) att bjuda mig på taxi dit och att jag skulle resa med en 641:a hem och då få betalt för restiden både dit och därifrån också. Då sa jag ja, även om det innebar att jag skulle vara vid garaget i Norrtälje klockan 3:45.
När jag lite senare loggade in för att se vad det var jag skulle köra, så fick jag dra i nödbromsen å det tväraste. Jag skulle köra en 639:a in till Tekniska för att tomköra till Slussen och sen sitta och köra 401:an mellan Slussen och Älta gård hela dagen. Stört omöjligt kan jag säga, dels har jag ingen aning om hur 401:an går, inte den blekaste alls - har inte fått någon utbildning på den. Dessutom vet jag inte ens hur man kör från Tekniska till Slussen.
När jag ringde och talade om detta, blev det lite tandagnisslan och ett förslag om att jag kunde få lots - men då faller ju hela tanken om att jag skulle hjälpa till. Två förare till en linje när det är förarbrist, det känns inte som det mest logiska. Således kom vi fram till att eventuell lots får köra själv. Min korttjänst var dock redan "såld" och jag fick istället passning mellan 4-13.

Idag då, har jag kört tre vändor till Stockholm, varav jag på den sista fick precis smockfull buss. Alltså, ingen stående, men varenda sittplats var upptagen - möjligen med undantag av ett. Innan jag lämnade Norrtälje bad jag nämligen kundvärden där att räkna hur många lediga platser det fanns, och då fick hon det till 7-8 totalt på båda våningsplan. Den siffran hade jag i huvudet och lade till och drog bort från hela vägen till Danderyd, för att säkerställa att ingen skulle bli stående (i bussen). Det fina i kråksången var att det inte stod så många längs vägen efter busstationen där bussen alltså redan där blev nästan proppfull, så jag behövde inte lämna någon längs vägen. Det känns ju aldrig bra, men vi får ju inte ha stående i dubbeldäckarna, så det har ju hänt några gånger att jag har fått köra förbi folk som har väntat.

Dagen till ära har jag tittat lite på youtubeklipp från elfte september 2001 och återigen blivit lite förfärad över vad jag såg, trots att jag har sett det så många gånger. Det är lite ångestladdat att titta på ett klipp som filmas av en New York-bo som panikslaget ser sin stad rasa samman.
Jag minns så väl vad jag gjorde idag för tio år sen. Jag gick i åttan och blev hämtad i skolan av min dåvarande bästa kompis mamma och vi tre åkte inte direkt hem, utan till något ställe där man köper stenplattor att anlägga gångar med, som förskolan som senare blev min arbetsplats, skulle ha. Dessa kånkade vi på, och efter det fick jag en av de värsta träningsvärker jag någonsin haft. Det var nog den första kraftiga, om än inte den värsta. På radion i bilen hem sen hörde jag rapporten om att ett plan hade flugit in i World Trade Center och min första tanke var "men gud vad klantigt!", minns jag. När det lite senare kom rapporter om att ett till plan hade kört in i det andra tornet också, försvann mina tankar om klantighet dock. Hemma satt jag sen klistrad vid tv:n, vill jag minnas. Det är dock svagare minnen, men just stenplattorna, träningsvärken, bilresan och tanken "gud vad klantigt!", kommer jag ihåg som om det var igår.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, september 10, 2011

Hjärtsnörp

Oh shit, klockan är redan över 22 och jag borde således redan vara i säng i och med att jag måste kliva upp någon gång strax efter fem imorgon. Nu har jag inte inte exakta starttiden i huvudet och det pappret ligger i hallen... Men jag kan förstås logga in på FIA och kolla upp det.
[gör't]
Ja, 6:17 börjar jag. Inte monstruöst tidigt, men ja, rätt tidigt för att vara söndag ändå.

Idag däremot, började jag 9:10, så det var ju sovmorgon så det förslog!
I natt drömde jag förresten om handlingen i boken jag nu läser; Himmelsdalen av Marie Hermansson - och att jag drömmer om böcker hör sannerligen till ovanligheterna, trots att jag ändå läser rätt mycket. Således är det ett mycket gott betyg till boken, den är verkligen fängslande! Med andra ord: Jag rekommenderar den.

På jobbet idag, har det rullat på. Jag har kört de nya sträckningarna på stadsbusslinjerna för första gången och det gick väldigt bra. Kvisthamrasvängen var ju en bagatell - förvånansvärt hur få hållplatser det var längs vägen där bara. Alltså, om nu stadsbussen ska gå genom Kvisthamra är det kanske lönt att stanna på mer än ett ställe utöver Kvisthamraskolan? Men vad vet jag.

Däremot hände något skrämmande nu på slutet av dagen. Stadsbussarna går nu på så vis att Norrtälje busstation inte är egentlig ändhållplats, (förutom på 658 och 651 då), annars är det Campus Roslagen som är den ena ytterkanten och så Lommarskolan på 657 och Grind på 656 (och till Lommarskolan kör man just över Flygfältet och Kvisthamra). Detta försökte jag förklara för en nunneklädd kvinna och hennes rollatorbegånga väninna, då det ville veta om de kunde åka med mot sjukhuset med mig, där jag stod på busstation och förvisso var skyltad som 656, men då kom jag ju från Campus (åt kyrkogården till) och skulle till Grind - vilket jag försökte förklara. Jag sa även att nästa gång bussen, alltså den jag körde, kom in till busstationen, då skulle den vara på väg ditåt - men då skulle visserligen inte jag köra, men om de ville så fick de jättegärna åka med runt Grind och bara förbli sittandes då.
Efter mycket om och men beslutade de sig att göra så. Den nunneklädda gick på i fram och stämplade sin biljett och den äldre med rollator gick på i bak.
Men plötsligt gick något helt fel.
I backspegeln såg jag hur kvinnan med rollatorn på något vis tappade balansen då hon skulle lyfta upp sin rollator - och föll handlöst baklänges ut på på marken. Det såg riktigt obehagligt ut och jag for ju upp och ut för att hjälpa henne, vilket även en annan passagerare samt en förbipasserande tonårskille också gjorde.
Först låg hon bara helt still på marken, med slutna ögon - och bara det var ju skrämmande. Men när nunneväninnan kom ut sen så öppnade hon ögonen och lät sig bli uppdragen. Även om jag inte vet det säkert, så antar jag att hon kanske mer tyckte att det var pinsamt än vad hon hade ont - jag får väl nästan hoppas det.
Jag försökte försäkra mig om att det var okej med henne och om de klarade sig eller behövde min hjälp ytterligare, men de avböjde och åkte heller inte med på den turen runt Grind, som var min sista tur för dagen. Eller tur och tur, halvtur kan man säga, jag kom ju från Campus.
Jag kände mig i alla fall väldigt illa till mods resten av arbetsdagen, satt och tänkte på att jag ju borde gått ut och hjälpt henne ombord istället för att stämpla nunneväninnans biljett. Jag brukar ju faktiskt rätt ofta fråga de med rollator om de vill ha hjälp ombord, men jag tänkte aldrig på det nu när jag samtidigt fick på folk i fram. Men annars, även ute på skogslinjer, då det står folk med rollator, brukar jag göra mig beredd att hjälpa dem ombord - i synnerhet om det är höga bussar där det är flera trappsteg upp. Ibland är det uppskattat och ibland vill de klara sig själva, och jag förstår båda delar där, verkligen.

Nej, nu måste jag ta en dusch och sen gå raka vägen i säng, utan att passera gå!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, september 09, 2011

Marinera tanken

I förrgår tog jag beslut om att sluta med något som har sysselsatt mig i slutet av varje arbetsdag sen jag började köra buss - nämligen att föra statistik över hur många gånger jag kört de olika linjerna. Jag tycker ju att statistik är rätt roligt, men i och med att jag i förrgår körde från Tunvägen till Norrtälje busstation och den linjen numera heter 656 och inte 657 som förut, så faller ju systemet känns det som. Stadsbussarna är ju omgjorda och omdöpta, så ja, jag vet inte hur jag skulle lösa det i så fall.
676:an vann i alla fall överlägset, den hade jag fram till i förrgår kört 465 gånger med Keolis och 59 gånger med Nobina, alltså 524 turer totalt. De övriga kom inte ens upp till 200 turer, så 676:an är bra överlägsen.

Idag är jag ledig och jag fick minsann ställa klockan ändå, för Daniel och jag bestämde att vi ska springa tillsammans idag klockan tio, och då ville jag ju se till att jag hade frukosten i magen redan åtta, för att förhoppningsvis slippa få håll. Dessutom ville jag hinna styrketräna lite innan i och med att jag numera gärna gör så; styretränar först och springer sen. Styrketräningen tycker jag ju verkligen inte om annat än efter att jag ha gjort den, så det är skönt att ha den avklarad och inte hängandes efter ett långt löppass.

Det blev att jag köpte ett sängbord igår, ett från Jysk. Egentligen är jag rätt skeptisk till kvalitén på möblemang från Jysk, tycker generellt att de håller en eller två klasser lägre än Ikea, men det kan ju vara så att jag har haft otur bara. I och för sig ska väl möbelinköp inte vara ett kvalitetslotteri, men ja... Skulle det vara så att det till exempel fattas eller är fel skruvar med den här gången, så tänker jag gå tillbaka och klaga. Det gjorde jag inte sist, dumt nog. En sådan är det i alla fall, men den är ännu omonterad.
Det ska jag dock ta i tu med lite senare idag, tänkte jag.

Dessutom ska jag försöka få till att hämta två tavlor från inramningen också, men det fodrar nästan bil - så jag får försöka flirta in mig hos pappa som skulle komma hit och dra om någon kabel - han är med största säkerhet bilburen.

Vin vill jag ha också! Jag har inte haft en vinbox hemma på... månader. Och kvällens middag tror jag blir så anslående god att den kräver ett gott glas vin också. Jag lade nämligen en fläskfilé i en hemmagjord marinad redan igår, så ja, det bäddar ju för en smakupplevelse! Jag hoppas åtminstone så.
Vinflaskor har jag ju i och för sig, och de har jag istället haft i evigheter - men det känns ju förment att öppna en flaska till sig själv, för det finns inte en chans i världen att jag dricker en hel flaska själv. Dessutom ska jag upp och jobba imorgon, så det vore i stort sett både tjänstefel och lagbrott och dessutom oerhört dumt.
Men jag ska väl försöka köpa en box i samma veva som jag hämtar tavlorna, tänkte jag.

Nu är klockan 9:53 och Daniel skulle komma 10:00. Han brukar oftast vara punktlig har jag för mig, så det börjar ju bli läge att runda av här nu.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, september 08, 2011

Allehanda

Jag svamlade allt igår, det är en vända runt Vätö samt Stockholm tur och retur jag ska köra idag och inte the lonely line. Det blir nog fint! Än är det många timmar kvar, så jag ska försöka hinna handla både en fläskfilé och ett sängbord innan dess, samt laga till både fläskfilén och sängbordet. Men ja, jag kan ju inte lova att allt hinns med.

Idag sov jag till 8:20, och det tycker kanske gemene man inte är den mest monstruösa sovmorgon, men då måste man ju betänka att det ändå är fyra timmar senare än igår. Och fyra sömntimmar, det är ju en halv fullgods nattsömn!

Imorgon är jag ledig i och med bytet från igår. Då skulle far min komma hit och dra om en kabel och kanske även att min mor kunde ha tid att titta på mina köksgardiner som behöver sys upp lite. Väldigt könsstereotypa arbetsuppgifter, tyvärr. Kabelfixandet skulle jag aldrig ge mig på själv, för sånt där kan jag inte ett jota om, och gardinerna vågar jag inte ge mig på utan åtminstone lite handledning. Det vore ju så dumt om jag sydde sönder dem på något vis.
Sen skulle jag även vilja springa med Daniel, vilket jag har proklamerat på facebook, men jag vet inte om han har möjlighet.

Ja vi får allt se hur det artar sig, för nu talade kroppen om att den vill gå till det kakelbeklädda rummet och avyttra sig lite.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, september 07, 2011

Life is life

Idag har jag fått känna på utmaningen med den tjänstegrupp jag sitter på; delad tjänst med långrasten inne i Stockholm. Jag vet ju om att jag kommer ha det 1-2 gånger i veckan, men jag hade nog ändå inte fattat riktigt vad det innebär i trötthet. Alltså, jag klev upp klockan 4:20, var på plats på jobbet en timme senare och kom hem igen omkring 18:55. Det känns... hårt. När jag har delat annars, alltså på hemmaplan, så brukar jag ju nästan alltid lägga mig och sova en stund - och det behövs!
Visst, jag besökte idag rastlokalen på Karlavägen för första gången - jag hade just inget val i och med att rastlokalen på tekniska var stängd för renovering - och lade mig i en säng där, men det är ju helt hopplöst att lyckas somna på jobbet där det slår i dörrar, pratas högt utanför, tittas in för att se om rummet är ledigt eller upptaget och ja, allt möjligt. Jag kan helt enkelt inte slappna av ordentligt, men det hoppas jag att jag lär mig med tiden. Jag känner mig helt klart mindre servicemässig den trettonde arbetstimmen (om än att jag nu "bara" jobbade lite drygt tio av dessa). Urk.
Fast på sista turen åkte en driftledare (eller vad han nu har för titel, "Sjuan") och en kollega, och av dem fick jag höra att jag körde som en... kung? gud? Jag minns inte, men något storstilat var det. Men... Det var nog lite överdrivet, dubbeldäckaren gjorde ett sånt där jobbigt accelerationsryck när jag skulle ut från hållplats Universitetet norra, liksom först händer ingenting när man trycker på gaspedalen, sen händer ingenting, följt av lite mer ingenting och balufs, så rycker det till och man i det närmaste studsar iväg. Fattar inte riktigt vad det beror på måste jag säga - alltså, jag vet ju att bromstrycket ligger på omkring två sekunder efter att man har släppt bromspedalen, men jag trycker ju inte på bromsen alls när bussen väl står stilla då dörrbromsen är på (tror jag åtminstone).
Äh, jag vet inte. Det känns rätt oproffsigt när det händer, och det är väl också just vad det är.

Apropå Universitetet norra ja, på den första turen efter långrasten, så fick jag väl en halvfull buss vid Tekniska, alltså kände jag mig lugn inför både Danderyd och Roslagsnäsby - folk skulle få plats, tänkte jag.
Men ack nej. Vid universitetet norra stod en skolklass på närmare 30 personer, som givetvis skulle med 676:an. Vid Danderyd stod det också en hel hop, och då var jag högst osäker på om platserna skulle räcka till. Man ser ju varken i backspegeln på nedre plan eller i monitorn som visar övre plan, hur fullbelagt det är långt bak, så jag hallåade i högtalarna och bad en ung kille i färgglad mössa - man måste ju specificera om någon i jantelagssverige ska åta sig att göra något - att vända sig om och räkna hur många lediga platser han såg där på övervåningen och fick "sex! eller nej vänta, sju är det nog!" till svar. I samma veva kom en annan passagerare fram för att försäkra sig om att jag verkligen tänkte stanna vid den hållplats hon ville av (Gillingebanan), och i och med att hon tycktes vara hemmahörande på entreplan, så bad jag henne räkna hur många lediga säten hon såg - vilket var ett.
Så, med vetskapen om att jag hade åtta lediga platser rullade jag in till Roslags-Näsby - och där stod också horder med folk. Horder! Också en klass eller något, tror jag. Men vi får inte ha stående i dubbeldäckarna, så efter att den åttonde hade trängt sig på, så sa jag just så; "tyvärr är det fullt nu, så jag måste åka."
Då trängde sig en man in och sa att han måste med, och jag kan ju inte varken kasta av någon eller ta mig tid, ork eller mod att tjafsa.
Men det känns för jäkligt för dessa Roslags-Näsby:aner, tycker jag. Det är en besvärlig hållplats, i och med att den ligger sist i raden av var folkmassorna brukar kliva på, så man kan ju inte lova att finns plats på nästa buss heller, och ändå har man ju samma rätt till kollektivtrafik om man vill utgå därifrån.
Istället för enbart dubbeldäckare, borde vi ha såna där treledade bussar, men att dessa var dubbeldäckade, då skulle man ju få in folk till tusen - men det vore ju samtidigt ohållbart i lastnings- och framför allt säkerhetssyfte.

Imorse förresten! Det kändes som att det hällregnade hela jäkla vägen från Hallstavik till Stockholm. Kan ju bara fantisera om hur många liter som sammanlagt sköljde över bussen då, för det är onekligen en lång linje.

Nu är jag trött, så trött. Men imorgon har jag tack och lov sovmorgon, har endast en eftermiddagshalva att jobba. Det är det fina med denna delade tjänstegrupp, att det emellanåt kommer halvor. Som igår.
Minns jag rätt så ska jag bara köra 655:an imorgon också, the lonely line som den kanadensiske kollegan med rätta kallar den. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Ja, jag tror att det var så.

Ordet är fritt, nu är det ditt - höll jag på att skriva, då jag insåg att jag var en hårsmån från att glömma att skriva att jag förutom slöande på min långrast även var både aktiv och social då jag promenerade till Karlaplan där jag träffade Henrik, sen promenerade vi till... Ja jag vete fasen var, där det åts lunch. Mycket trevligt, kryddigt och gott!
Och sen promenerade vi ännu mer, tillbaka till tekniska dit jag anlände ungefär 45 minuter innan jag skulle avgå. I och med att bussen var på plats, så satte jag mig helt enkelt i den, då jag inte orkade så mycket annat - och då kom Mattias in och sa hej och stod och pratade en stund!
Som jag gillar sånt, när man får tid att prata med kollegorna i lugn och ro - om än att det bara varade i sådär fem minuter, innan han var tvungen att gå.

Bla bla bla, ungefär sån känner jag att kvalitén på skrivandet var idag.

Nu:
- är ordet fritt och ditt.

tisdag, september 06, 2011

Jag har torkat in mig i ett hörn

... men som av en slump stod ju datorn där!

Jajemänsan, jag har precis avslutat storstädning och det med att torka golvet och då jobbade jag mig in i hörnet där den stationära datorn står och här sitter jag och väntar på att det ska torka. Men i och med att jag facebookade lite innan jag började blogga, så har det redan torkat egentligen.
Hm, ja jag kan ju bara konstatera att 45 kvadrat är att föredra framför 69 när det ska storstädas, men men. Det gick rätt raskt ändå, tycker jag.

Klockan är alltså bara strax efter 13 och jag har redan hunnit få massor gjort, känns det som. Jag har jobbat, haft hantverkare här och fått både diskmaskin installerad och gardinstängerna i köket uppsatta, samtidigt som han var här fick jag dessutom ila iväg och köpa någon sorts adapter eller koppling eller vad fasen det kan heta, som skulle sitta mellan diskmaskinens slang och kranen, för så som det var så passade det inte - och så har jag storstädat också.
Att så mycket hanns med beror främst på att jag dels har klivit upp 4:25 och också haft en riktigt kort arbetsdag, började 5:12 och slutade 8:39.
Notera det, klev upp 4:25 och började 5:12 - däremellan går det ingen hel timme, som jag annars brukar ta till mellan uppstigning och jobbstart. Igår tänkte jag nämligen att jag ju måste utnyttja faktumet att jag nu bor så mycket närmare garaget, så jag ställde medvetet så.
Men imorse regnade det ju så att det stod härliga till, och nu när jag bor så nära så går jag ju hellre med paraply än kränger på mig cykelstället och cyklar - så då blev det ändå en viss stress i och med att det tar längre tid att gå än att cykla. Jag tar ju helst den "långa" vägen istället för genvägen den tiden på dygnet och i det vädret, i och med att genvägen är en upptrampad stig som blir lerig och där finns det dessutom inga gatlampor och det var minst sagt kolsvart då. Jag är väl egentligen inte jättemörkrädd, men jag tror helt ärligt att jag skulle hoppa högt om jag gick där i mörkret och plötsligt mötte någon - inte för att jag går runt och tänker att det ska vara mördare och banditer i buskarna, men bara att möta vem som helst utan att se eller vara beredd skulle nog skrämma slag på mig.
Hur som helst, jag kom gott och väl i tid till jobbet ändå, brukar alltid vara där med god marginal och var där med bara lite mindre god marginal idag, anlände väl typ 4:55 eller något sånt.

Jag körde den första 637:an upp till Ellan och hade hela fyra passagerare i min ledbuss (blå dessutom, färgkänslan för röd eller blå buss numera är det lite si och så med), två klev av i Älmsta - den ene en kollega som skulle utgå från garaget där, resterande två klev av på olika hållplatser i Grisslehamn. Jag hade för övrigt ingen som helst belysning på i bussen, så inledningsvis var det mer eller mindre kolsvart.
Min plan var egentligen att ha nattbelysningen tänd, samt att aktivera läslamporna så att passagerarna själva kunde styra över tänt eller släckt, men det tycktes inte finnas någon sån knapp att aktivera dem med (ändå fanns det läslampor, så jag får inte den ekvationen att gå ihop), så då blev det först bara nattbelysningen, för full belysning kör jag inte med så tidigt på morgonen, aldrig i livet! Okej, jag ska väl aldrig säga aldrig egentligen, men absolut helst inte. Skulle någon be mig tända i dunklet, så skulle jag ju förstås göra det.
Hur som helst, när den första kvinnan klev på då jag körde fram, så sa jag till henne där hon satte sig långt fram, att hon fick säga till om hon ville att jag skulle tända mer i och med det här debaklet med läslamporna. Hon sa då att hon gärna ville ha så mörkt som möjligt (såna passagerare gillar jag!), varpå jag släckte helt och hållet. Sen klev alltså ytterligare tre på efter en liten stund, och jag tänkte att de får allt säga till om de mot förmodan skulle vilja ha tänt - jag tror ändå att gemene man gärna sover om man tvingas åka en buss som avgår 5:25 på morgonen.
Resan upp gick lugnt och fint, och väl framme vid Ellans vändplan fick jag mer eller mindre rusa in på toa då jag nästan höll på att explodera.
Sen var det dags att åka linjen åt andra hållet. Då fick jag desto fler passagerare, och redan när jag stannat för de första och åkte iväg igen, så plingade stoppknappen till. Då trodde jag att någon av dem hade tryckt av misstag och frågade lite skämtsamt om de verkligen bara skulle åka en hållplats, vilket de ju förstås inte skulle.
Men sen höll det på sådär hela tiden, så fort jag stannade och öppnade dörrarna så att stoppsignalen släcktes, och sen körde iväg - så plingade det till och så tändes den igen!
Mycket märkligt, visst kan knappar fastna i intryckt läge, men då borde det väl ha hänt redan på vägen upp till Ellan?
Hur som helst så utlyste jag en knappletarpatrull (jag vet inte hur många gånger jag ska framhäva att jag gillar att köra barn och ungdomar mer än andra, och det här är en typisk anledning till det), och de provtryckte på alla stoppknappar - men ändå fortgick plingandet. Jag bestämde då att man som passagerare fick komma fram och säga till inför sin avstigningshållplats, om man ville kliva av någon annanstans än Grisslehamns skola, Älmsta skola, Älmsta station eller Norrtälje busstation. De tänkte jag nämligen stanna vid oavsett. Jag borde dock ha räknat med Hammarby i Älmsta, för där klev horderna som skulle till Norrsundskolan av - vid övriga skolor klev en respektive ingen av.

Till sist hade jag en 651:a upp till garaget.

Nyss ringde Björn från kommenderingen och undrade om jag ville byta min "skittjänst" på fredag mot att vara ledig då och istället ta en snarlik tjänst imorgon istället. Det sa jag ja till - men det innebär att den sysselsättning jag hade tänkt roa mig med på delningen i Stockholm på fredag måste försöka styras om till imorgon istället.
Alltid är det något oklaffigt.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, september 05, 2011

Das delning

Det smög sig... Haha, "siv", råkade jag skriva och fick i huvudet genast upp en bild av en smygande tant!

Jag börjar om:
Det smög sig visst in en tysk preposition... eller en preposition är det nog inte, utan en... Vad heter det? En som där som talar om att det är en och inte flera? Eh, skolåren är så så fjärran, när man behöver dem som bäst.
Hur som helst har jag aldrig läst tyska, så jag vet egentligen inte ens varför jag svänger mig med sånt. Förmodligen för att das och delning börjar på samma bokstav och tvåordsmeningar som börjar på samma bokstav, ligger ju gärna lite bättre i munnen än allt annat.

Jag är åter i tjänst nu och är hemma på min långrast. Jag började morgonen med att köra 677 till Uppsala och därifrån, och det slog mig att jag nog aldrig har gjort det på morgonen tidigare, för det har aldrig varit så mycket folk tidigare och heller aldrig så mycket trafik.
Kan ju säga att jag inte är helt hemma med uppsalabiljetterna - de har en egen maskin där man stoppar in ett kort som ska stanna därinne en liten stund och sen komma ut. Det funkade halvbra, kan man säga. Emellanåt surrade maskinen väldeliga och för en stackars kille kom biljetten inte ut alls.
Jag har fått noll utbildning på de där maskinerna, och de har heller inga knappar alls man ens kan prova sig fram med, så jag provade istället att stänga av och starta om bussen, men det hjälptes inte.
Jag sa åt honom att sätta sig och lovade att vi skulle försöka mer väl framme i Uppsala (eftersom han skulle hela vägen), och anropade så CTL för att få guidening. Där fick jag till svar att jag skulle prova att starta om maskinen genom att hålla in startknappen, eller vad han nu sa. Samtidigt klev det på nya, så jag försökte simultant lyssna på honom, samtidigt som jag försökte tala om för folk att ett kort satt fast där i, så att de bara skulle kliva på.
Hur som helst, det finns ju ingen knapp alls (såvida den inte sitter helt jäkla osynligt), så den hjälpen gav inte resultat. Däremot så hann jag inte säga till alla att de inte skulle stoppa in sitt kort, och när en annan passagerare gjorde just det - eller ja, försökte - så surrade det till och ut kom det kort som fanns där inne!
Jag ropade fram honom och sen var allt frid och fröjd.

Lite mindre frid och fröjd var det väl framme vid centralstationen, för den där smala Fjalars gränd är ju dumt nog inte enkelriktad, så där fick jag möte i en skarp kurva som jag med min ledbuss, behövde skära rätt ordentligt. Det var en sketen personbil bara, men den hade tydligen ingen backväxel, så det var ett jäkla trixande innan vi kunde passera varandra.
Värdefulla pausminuter drogs från mig då, och jag var redan ett par minuter sen. Sen, att stå och vänta vid rödljuset på att få svänga vänster ut från stationsplan och sen komma in och parkera vid Lindvalls, det tar också sin tid - plus att det var rena turen att jag överhuvudtaget fick en parkeringsplats, smockfullt med bussar när jag kom, men en åkte tack och lov precis.
Det som på pappret var 17 minuters paus blev i praktiken 3-4 skulle jag tro. Jag hann inte mer än gå in och dricka och kasta vatten och gå ut igen förrän det var dags att köra fram och lasta på för återfärden.
Men till Norrtälje var det tämligen lugnt. Två passagare från Uppsala till Knivsta, där klev en av så att jag blott hade en. Vid Åby vägskäl klev ytterligare några på och vid Gottröra ytterligare några, sen var det i Rimbo det rasslade till - men då är man ju nästan framme i Norrtälje, känns det som.

Nu på min rast har jag cyklat till Coop och handlat den soja som glömdes bort igår, cyklat hemåt, vänt då jag kom på att jag hade glömt jackan i bussen, cyklat hem igen och satt upp lite etiketter som jag helt fräckt skrev ut på jobbet. En Lundebring på brevlådan, en Fredrik på en handdukskrok i badrummet och en Gäster på en grannkrok till den nyss nämnda.

Planen från början var att jag skulle laga dagens mat nu på rasten, men det låg smörgåsar i fikarummet innan jag cyklade hem, och en sån åt jag mig mätt på, så nu tror jag istället att jag bara diskar upp så att det sen är fritt att laga mat ikväll istället.

I eftermiddag står linjerna 620X, 641E och 641 på agendan. 620X har jag inte kört mer än... ja, jag tror bara en gång tidigare, men jag kan den vägen, så det blir nog inga problem. Sen är det Hallstavik tur och retur (men olika vägar, som E:et betecknar) innan det är kväll för min del.

Jag träffade en ledig Simon på stationen, och det fick mig ju att känna att det kändes riktigt bra att börja jobba igen, jag har saknat kollgorna! Ja okej, inte alla hundratals förare då, men en speciell klick som han och några andra tillhör.

Nu måste jag nog ta mig i skärpet och diska! Men det är inte många handdiskningar kvar nu, för imorgon får jag diskmaskinen som hela tiden stått overksam mitt på köksgolvet, installerad! Woho!

Ordet är fritt, nu är det ditt.