tisdag, maj 31, 2011

Oförbätterlig

Idag har jag fått en klapp på axeln följt av ett "Tack för skjutsen och ha det så bra. Du kör bra, grabben!"
Sånt gillas, i synnerhet när jag själv tycker att körningen inte har varit helt fantastisk. Hade en buss som som bara trilskades till en början, så jag kände mig lätt irriterad, efter som trilskande bussar ofta innebär att de larmar med just ett larm, vilket är fasligt enerverande att lyssna på. Men tack och lov sansade den sig så småningom, och det var ju bra det, för det verkade inte finnas någon anledning till larmandet, vad jag av mätarna kunde se.

När jag hade kört klart för dagen gjorde jag återigen en Fredrik;

I och med att temperaturen nu är av det behagligare slaget, så använder jag inte min jobbarjacka så mycket. Ändå tar jag ofta med den till jobbet, i händelse av att det är kyligt när jag ska hem - men istället för att kuska runt på den i alla olika bussar jag kan tänkas köra under en dag, så brukar jag hänga in den på klädhängaren inne på garaget.
Idag när jag skulle hämta den efter dagens pass - så var den inte där! Bah, jag letade och letade bland de identiska jackorna där blott storleken varierade (jag har XS, vilket förmodligen är den storlek det finns allra färst... ja, motsatsen till flest, av). Den fanns inte där, så jag drog snabbt slutsatsen att någon måste ha tagit fel och åkt iväg med min. Och det är ju lika bra att rapportera tänkte jag, så jag gick upp till driften och sa just så, att jag misstänkte att någon hade åkt iväg med min jacka. De noterade saken, men kunde ju inte göra så mycket åt det. Jag tänkte att det ju kunde vara bra ändå, om någon skulle komma in sen och säga att han eller hon fått med sig fel jacka och så vidare, ja då skulle ju saken ordna sig mycket snart.
Men det var ju väldigt ljumt då jag skulle cykla hem, så jag skulle ju inte frysa ihjäl direkt.

Jag cyklade hem via Flygfyren, och medan jag cyklade så kom jag på; imorse (i förmiddags, snarare, sett till dagens arbetstider), så tänkte jag ju just så, att i och med att det då var varmare idag än vad det var igår, plus att jag igår slutade senare än vad jag gjorde idag och då inte behövde ha jackan - så tänkte jag just så, att då lär jag ju inte behöva den idag heller - således lämnade jag den hemma!
Och mycket riktigt fanns den här hemma, men det hade jag ju inte en tanke på då jag letade efter den på garaget - och det är inte första gången jag efterlyser något borttappat som sen inte alls har varit borttappat. En halsduk som fanns i min luva eller handskar som fanns... eh, ja jag satt på dem. Nästa gång jag saknar något, hoppas jag att jag gör lite mindre liv av det, åtminstone till jag har letat hemma också.
Fast en sak som jag verkligen saknar nu, är just en av de där handskarna jag förut inte visste att jag satt på. Och det är synd det, för tunna, regntäta handskar är onekligen bra att ha såhär års.

Till middag idag blev det något jag aldrig tillagat förut. Lövbiff skulle det ha varit, men strimlad skinkstek blev det i stället - marinerat i egengjord marinad som skulle stekas samman med haricot verts och marinaden och serveras med jasminris och currystekt ananas. Färsk ananas har jag tidigare aldrig hanterat, så jag visste inte riktigt hur jag skulle göra med den, men ja, det blev både bra och gott. Och framför allt; mättande!
Kul att prova på nya saker.

Noterbart:
Igår fick jag en ny msn-vän. Gillas!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, maj 30, 2011

Sms

... som trillar in klockan sex på morgonen en sovmorgonsdag är inte jättekul. Men, det är ju förstås mitt eget ansvar att stänga av telefonen om jag inte vill bli nådd.

Klockan är sen och jag har fortfarande inte ätit middag, så det här får allt bli ett inlägg av modellen kort och koncist.
Jag har för övrigt inte ätit mer än en tallrik fil och müsli, två wasa sandwichs och en kanelbulle idag, så det känns rätt viktigt att jag ändå får ner någon form av middag, då jag trots mitt yrke, har en kroppsform som gör att måltiderna inte bör glömmas bort - även om jag just nu faktiskt inte är speciellt hungrig. Hade jag tänkt gå och lägga mig nu i krokarna, hade det fått vara. Men jag börjar inte vidare värst tidigt imorgon heller, så mat ska det bli.

Arbetsdagen har förlöpt väl. Dagens notervärda: skolflicka glömde sitt busskort på bussen, så jag vet i alla fall en som imorgon ärligt kan säga att hon har glömt sitt busskort. Men det blir ju inte till mig, för imorgon kör jag andra linjer. Eller andra och andra. En annan, för jag kör väl mer eller mindre bara 676 imorgon. Jippi!

Idag har jag för övrigt försökt att befatta mig med den gigantiska lunta, förpassad till en pärm, där samtliga tjänster för Nobina finns, vilka man ska ha sökt ett gäng innan fredag. Men jag tycker att det är så svårtolkat hur de menar, och någon ordentlig genomgång av det, som känns rätt viktigt, har vi ju inte fått, medan andra saker har det informerats dubbelt om. Men men, jag skrev på min ansökan att jag vill fortsätta att vara dagkommenderad, jag har så svårt att se att jag skulle låsa mig till vissa linjer bara för att få mer klarhet i mina arbetstider. Jag vill köra allt!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, maj 29, 2011

Åter på banan

Nu är jag åter på banan efter gårdagens slapperi och har i alla fall fått lite gjort. Det viktigaste - träningen är till exempelvis tillryggalagd. Sedvanlig styrketräning samt lika sedvanlig 11,8 kilometers lång löprunda. Och det var så jäkla skönt! Alltså, jag förstår inte varför jag så ofta (för att inte säga alltid?) inför träning går och känner att "nej men det kan jag väl ta imorgon istället". Alltså, det är ju min kropp (=jag) som mår bra av att träna, så varför ska jag då känna sån motvilja innan? Det grundar sig kanske i att jag i grund och botten inte är någon träningsmänniska, jag har bara valt att bli en människa som tränar. Kanske?

Tvättstugan har jag även i skrivande stund, och så fort styrkjärnet blir tillräckligt varmt, så ska jag ta och stryka en skjorta. En grönrutig, för övrigt. Ja, se nu piper den att den är klar.

Men jag får väl även flika in att mor har firats idag också - hon fick i brist på både tid och fantasi inte mindre än tio trisslotter av mig. Två var det vinst på, så mina 250 satsade kronor genererade i 75 kronors utdelning. Grattis, Svenska Spel!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, maj 28, 2011

Den inaktiva dagen

Alltså, på helgerna har jag vissa göromål jag vill hinna med att göra (då jag har ledig helg, vill säga), och det är oftast att städa, träna, tvätta och handla. Ibland kan jag ha klämt in något av det på någon kringliggande dag, men oftast är det alla fyra komponenter som ska hinnas med. Då delar jag ju gärna upp det, så att inte allt hamnar på en och samma dag. Idag tänkte jag att jag skulle träna, då det är mest tidskrävande i och med att städningen som står på tur denna vecka bara är "lillstädningen" - annars tar väl storstädningen mer tid, kan man tro. Men i alla fall - lättjan tog över och inte blev det någon träning av! Istället har jag umgåtts med familjen i stort sett hela dagen, och det blir till och med så att jag sover kvar här nu. Vansinnigt så lättjan får styra ibland!


Vidare har jag noterat att det tycks finnas en endaste sport i hela världen, som jag faktiskt tycker är intressant att följa via radio och tv, och det är just rapporteringarna ifrån Stockholm maraton. Förmodligen intresserar det mig väl för att jag själv håller på med löpning, om än inte i den ligan - i övrigt så är jag totalt ointresserad av allt vad jag kan komma på i sportväg. Inga världsmästerskap eller OS-tävlingar intresserar mig överhuvudtaget.

Men nu blev det ju inte så att jag satt och tittade på maratonlöparna ändå, jag gav mig ju iväg till Harsjövägen via inköp av en liten present till mors dag.


Läskigt med den "skenande" bussen på Södermalmstorg förresten! Jag har sett lite teorier från bussförarkollegor (på facebook), att det kan ha rört sig om en ickefungerande/bortkopplad dörrbroms, och att föraren då i desperation för att bussen rullade då han/hon hade öppnat dörren, råkade trycka gasen i botten istället för på bromsen. Ja, så skulle det ju kunna vara, men det är ju i så fall rätt klantigt, kan jag tycka. Hur som helst, både olyckligt och otäckt!

Vidare har ju även en helikopter kraschat här i krokarna idag, med dödliga utgång x2. Också det otäckt, inte minst tanken på att få en helikopter i huvudet.


På kvällen här kom jag och min syster på ett kul men svårt spel - nämligen ett memory med en vanlig kortlek, men där man var tvungen att få alla fyra av samma valör för att få ett par. Alltså fick man vända fyra kort åt gången under sin tur, och att hålla reda på så många kort var väldigt svårt, men allt eftersom vi faktiskt lyckades håva in par, så blev det ju lättare. Slutresultatet blev dock 7-6 till henne. Bah! Men jag gav ju i det närmaste bort segern, som käbblade bort mig då det bara var åtta kort - alltså två par kvar.

Men men, billiga nöjen är ofta de bästa!


Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, maj 27, 2011

Vi var bara pojkar, pojkar, pojkar...

Mitt jobb är så roligt! Inte alltid, men ändå rätt ofta, och förmodligen betydligt oftare än vad folk som inte är bussförare tror - eller för den delen folk som faktiskt kör buss, men som inte uppskattar det lilla här i livet.

Idag på mitt eftermiddagspass körde jag in till Stockholm, och tyvärr blir det ju köer en fredagseftermiddag på slutet även åt det hållet - vilket kanske inte är så roligt, men nu blev det så att jag hamnade bakom en kollega från Norrtälje, i vars bakfönster en hel rad med pojkar var vända mot mig och först vinkade lite på prov, och när jag då vinkade tillbaka så började de skratta och göra konster och trix, och jag gjorde ju efter, efter bästa förmåga (då det stod still och jag inte behövde ha händerna på ratten alltså), och jösses så populärt det var! Det var väl säkert i tio minuter jag hade dem alldeles framför mig, och sen ankom vi Tekniska högskolan samtidigt, och i och med att jag hade en passagerare i rullstol, vars assistenter (två till antalet) inte var vidare snabba med att lasta av honom, så hann flera av de här pojkarna titta in till mig och fråga vad jag hette och om man fick kalla mig Fredde och ja en massa saker. Mycket roligt! Barn är ju bland det bästa jag vet!
Nu ska sägas också att jag ropade bak till rullstollssällskapet och frågade om de behövde hjälp, redan på ett tidigt stadie. Då fick jag inget svar, men när pojkarna och jag hade pratat ett tag och det tagit närmare fem minuter för dem att kliva av, men de ändå inte var avklivna, då gick jag bak ändå och såg till att de kom av. Min avgångstid åt tillbakahållet hade jag ungefär fyra minuters marginal till när jag kom in, men jag var redan två minuter sen när jag kom fram till hållplatsen sen, och köerna ut från Stockholm en fredagseftermiddag är ju inte att leka med. Trots att jag, fullsatt som jag var, skippade att svänga av till både Danderyd och Roslagsnäsby, så blev jag ändå arton minuter sen. Det var med nöd och näppe som folk hann med sina anslutningar i Norrtälje!

Nu har jag ledig helg och den inleddes nyss med att en iransk kvinna - eller ja, vem är jag att döma nationalitet, men hon är med all sannolikhet född där i alla fall, hon ringde upp mig i alla fall, med anledning av att jag för en herrans massa månader donerade inte mindre än en hel femhundring till något projekt för demokrati i Iran, och nu vill hon äska mer. Fast det sa hon ju inte, och hon tackade ju så mycket för min tidigare gåva och undrade om jag kanske hade tid att träffas i veckan för att prata mer, så att hon kan visa bilder och filmer och liknande.
Alltså, jag förstår ju att de vill träffas för att det är svårare att säga nej öga mot öga än via telefon, men jag kunde ärligt säga att jag tack vare mitt jobb inte vet när eller om jag har tid att träffas - jag jobbar ju hela veckan som kommer och har inte en aning om mina arbetstider, annat än måndagen då. Fast jag har inget intresse av att träffa henne, det måste jag säga. Visst, jag känner sympati med henne och det hon kämpar för, men jag vill inte känna mig tvingad att donera pengar - då vill jag hellre själv ta initiativ.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, maj 26, 2011

Scooby Doo

Hade det varit vinter nu, så hade jag förmodligen varit ganska gramse över att hela tiden få delade tjänster, för det får jag mest hela tiden nu - men jag tycker det är så skönt i dessa dagar! Det blir en rätt bra rutin på dygnet i och med att jag måste kliva upp tidigt, men jag jobbar bara ett par timmar innan jag får komma hem och sova en lur igen (är det soligt, så ute på balkongen förstås), och sen blir det ett par timmars jobb igen och så är dagen slut.
Dessutom ger en delad tjänst cykling fram och tillbaka och åter fram och tillbaka, vilket ger totalt ca 11 kilometers cykling, och det är vardagsmotion som sitter helt rätt för en stillasittande bussförare!

Idag då... Ja, nu försöker jag minnas vad jag körde imorse, så jäkla lätt att glömma... Men just det ja! Jag började med att tomköra till Rimbo för att därifrån köra 677:an till Norrtälje. Det är lite fånigt det där, att den avhuggna delen av 677 som är identisk med 647 ändå ska heta 677 - men det är bara för att de ska få köras med blå bussar. För på 677 ska det vara blå bussar, på 647 ska det var röda. Körs de med fel färg blir det böter till SL. Så tänk på det, de gånger ni får åka med en röd 676:a (för de ska också vara blå), att nu sitter jag och åker i en bötesbuss. Eller så tänker ni inte på det, men jag tycker att det är lite fånigt i alla fall - inte det här med att olika linjer har olika färger, det är rätt bra, men att 647 ska heta 677 bara för att få köras med blå buss. 677 ska ju annars gå mellan Uppsala och Norrtälje, och den kör jag aldrig i och med att man då måste börja och sluta i just Rimbo, vilket jag har avsagt mig. Så att räkna det här som att jag har kört 677:an, det känns fel.

Och anledningen till att det var en 677 och inte 647 jag körde var att jag sen direkt skulle övergå i att bli 676:a till Danderyd. På den åkte en gammal skolsköterska med, som förståeligt nog inte kände igen mig, samt även en före detta kollegas man som förståeligt nog kände igen mig. Jag såg först inte att det var han, men så är det ofta om jag inte ser när folk går mot bussen, utan då de bara kliver på - då hinner jag knappt reagera över om det är någon bekant.
Efter den turen, plus tomkörning hem hade jag så min långrast.

På tomkörningen hem provade jag dock på ett tips som hörde på radion igår, och även provade lite då när jag körde, men då hade jag passagerare också och ville inte göra det fullt ut. I P3:s Christer - din vän i etern, hade de igår som tema "vilket är ditt bästa trick?", och då i andemeningen trick som förenklar vardagen, snarare än partytrick. En kille ringde in och sa att han hade provat det mesta som botemedel när han blev trött vid ratten, allt sånt man hört om med att ta paus, gå ut och ta luft och det ena med det andra, men han tyckte inte att något hade funkat speciellt bra. Och även jag kan ju känna igen att jag ibland blir trött bakom ratten - ett fåtal gånger så pass att jag önskar att jag hade haft ett trick att ta till. Nu har jag det!
Hans tips var nämligen att man skulle hålla andan.
Igår då jag hade passagerare tänkte jag att jag kan ju prova en minut i alla fall, inte för att jag var speciellt trött då, men jag var definitivt inte trött under den minuten eller efteråt heller. Och en minut var helt lagom för att det inte skulle bli ett jätteflås när jag väl började andas igen, så som det gärna blir. Känns ju kanske lite... ja jag vet inte, jag vill inte gärna sitta och högljutt flämta när folk hör.
Men idag då, tänkte jag att jag skulle hålla så länge jag bara förmådde, då jag lunkade fram på E18 på tillbakavägen. 72 sekunder blev det! Men då blev det flås när jag väl var tillbaka i den underbara, syrerika, världen. Det är ju så lätt att ta tid i och med att vi har pc:n framför näsan som väldigt exakt visar tiden hela tiden. Fast den bussen jag hade just då gick faktiskt hela 17 sekunder före! Det märkte jag genom att Ekot hela tiden började just 17 sekunder över hel och halvtimmarna, så det skrev jag felrapport på. För det innebar ju att jag hade avgått 17 sekunder för tidigt på både 677 och 676:an. Inte bra!

På rasten låg balkongen inledningsvis i skugga, så då lade jag mig i soffan och somnade in - men jag hade ju både startat dator och msn, så rätt som det var hade någon mage att logga in, och då ljöd ju ett ljud som fick mig att vakna långt tidigare än jag hade lust med. Jag stängde av ljudet på datorn och försökte somna om, men det gick ju inte. Sen såg jag att balkongen började hamna i sol, så då lade jag mig där istället. Och då, i övergången från soffa till betonggolv, så tyckte jag allt att det var lite hårt ändå, jag som förundras över att det brukar kännas så bekvämt att ligga där. Men den känslan försvann snabbt och jag somnade igen!

Sov väl kanske tio minuter i soffan och 15-20 minuter på balkongen, så sen fick jag räkna mig som färdigvilad. Då blev det lite Airline Tycoon - som behagade krascha för mig - en lunchmacka och återfärd till jobbet så småningom. Just det ja, jag rakade mig först. Hela härligheten till huvud.

På eftermiddagspasset... Hm, jag nu hade jag till en början glömt vad jag körde igen. Men just det ja, 630 till Spillersboda, 630 tillbaka till Norrtälje, 655 till Söderhall och tomkörning tillbaka. Så såg det ut.
Det var ett roligt pass!
På returen från Spillersboda klev det bland många andra barn, på en tjej som sa att hon hade glömt sitt busskort. Jag svarade "Ja men då får du åka hem och hämta det då!", varpå hon bara stod och tittade på mig. Först fattade jag inte, men sen kom jag på hur hon måste tänka, så jag la till "alltså, du får åka med och hämta busskortet, varsågod!", då sprack hon upp i ett leende och tackade så mycket! Hm, jag måste ha glömt bort hur övertydlig man ibland måste vara mot barn.
Senare klev det på betydligt äldre barn, ja vi kan nog drista oss till att kalla dem ungdomar, minst en av dem var 17 år, för jag hörde hur han sa att han fyller 18 i höst. I alla fall, de satte sig väldigt långt fram och pratade med mig och frågade om jag ville smaka på deras glass! Haha, alltså jag ångrar nästan att jag inte tackade ja bara för att se vilken reaktion det då hade blivit, det var ju inte som att de hade köpt någon till mig, så jag vet inte om han som frågade tänkte att jag verkligen skulle ta hans sked i munnen? Men ja, av ren reflex tackade jag nej, men tackade för erbjudandet.

Inför avfärden på 655 ställde sig en annan tonårskille i dörröppningen och frågade hur man tar sig till Rimbo kyrka, och jag fick ju börja förklara att om han vill åka till själva hållplatsen, så måste han först åka 647 eller 677 till Rimbo station och där byta till 648 mot... ja, vilket som, eller 639 mot Hallstavik - men att det enklaste nog vore att bara åka från Norrtälje och kliva av vid hållplatsen innan stationen och gå därifrån, men det ville han inte. Så jag fick ju försöka förklara mer ingående ändå, i och med att han överhuvudtaget inte tycktes bekant med Rimbo. Jag önskade honom lycka till då det var dags att åka, varpå han svarade "Ja, men du kommer väl och hämtar mig om jag inte hittar, va?"
Alltså, humor, det är underbart i vardagen!

Hemma efter jobbet fick jag skynda mig att äta och duscha för att sen cykla iväg till Roslagsskolan (så idag har jag cyklat mer än 11 km!), där jag tittade på min systers produktion. Hon går inte på den skolan, men det är skolan med bäst aula där diverse tillställningar hålles. De i hennes klass hade satt upp en föreställning med Scooby Doo, och den var stundtals riktigt skrattretande! Trevlig tillställning!
Men nu slutar hon snart nian. Var har min tvååriga lillasyster som tultade runt och kallade mig "Fide" tagit vägen?

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, maj 25, 2011

Måsen

Då är mitt femveckorsschemas kortaste arbetsvecka igång igen. Och inte för att jag har varit ledig en massa dagar i rad nu, blott två, men jag lyckades ju vända helt på dygnet på de dagarna - eller nästan. Jag lyckades vara uppe väldigt sent, men inte sova speciellt länge, så att gå och lägga sig tidigt och kliva upp tidigt, det kändes på något vis rätt bra.
Började med att köra 638:an ut till Vätö, runt och tillbaka, samt en 650E via Roslagsskolan - heter det, men det är ju via Narvagatan egentligen, för hållplatsen heter så. Och det skulle ju förmodligen uppstå mindre förvirring, om det också stod så i körspecen - får någon för sig att köra upp till Roslagsskolan, kan det bli lite mankemang med att vända, kan jag tro.

Ja, och det där var ju gjort på knappt två timmar - sen hade jag min långrast, så redan vid 7:45 cyklade jag hemåt igen. Har nog aldrig haft en sån tidig delning förut, men men, det var helt okej!
Jag lade mig och vilade när jag kom hem och innan jag visste ordet av var jag ute och körde 638:an igen och hade en betydligt sämre runda denna gång. Dels blev jag av någon anledning arg på en ung kille som försökte krypa förbi mig (utan busskort), så jag tog tag i hans arm och sa att han väl kunde säga som alla andra, att han hade glömt kortet. Sen lade bussen av vid en hållplats och gick inte igång förrän jag fixat och trixat en massa och till sist bromsade jag in inför en hållplats där det stod någon - men denna någon visade sig vara en mås som flög i väg.
Sen vaknade jag, med insikten om att drömmar verkligen ibland är direkta bearbetningar av det som har varit - för under min verkliga körning var det just en som hade glömt sitt busskort (men han kröp inte och jag blev inte arg eller tog tag i honom), jag hade samma buss (fast den lade tack och lov inte av) och jag noterade faktiskt att fiskmåsar flög ikapp med bussen ett tag (men jag misstog dem inte för passagerare).

Så nej, sen spelade jag lite Airline Tycoon, gjorde mig en lunchsmörgås, och sen var jag tillbaka på jobbet igen, fast då i uniformsshortsen istället för långbyxor. Lite vågat kanske, i och med att det inte var helt galet varmt ändå, men ja, det funkade. Jag har kommit fram till att shorts fryser jag generellt sett inte i om det är minst 13-15 grader i skuggan, så länge jag har något långärmat om det blåser lite kyligt - eller tvärtom då, har jag långbyxor så funkar det med kortärmat. Men när jag cyklade hade jag alltså både kortärmat och kortbyxat, och det var lite väl friskt. Men jackan kändes overkill att ta på, den hade jag istället när jag cyklade hem.

Stadsbuss stod på menyn först då jag kom tillbaka, då med det förträffliga upplägget att jag fick köra alla fyra turer ett varv. Först 657, sen 656, 650 och sist 658. Annars är det ofta att man växlar mellan två - eller ve och fasa, bara kör samma (657 i så fall, tror jag är den enda man kan få som ensam?)
Men det här upplägget gillar jag, det är så mycket variation det kan bli på det.
Till sist blev det en linje jag alltid blir lite nojig över:


686:an!

Jag tror jag skrev det igår redan, att den blir jag tilldelad så sällan att jag inte kan köra linjen i huvudet, jag kommer aldrig ihåg i förväg riktigt hur man tar sig från Norrortsleden till Kista, men ja, det gick ju fenomenalt bra, både tomkörningen dit och linjekörningen därifrån. Fast det var köer av ett slag det sällan är på E18 - annat än fredagar norrgående och söndagar södergående då. Segt!

Hemma slog jag på stora trumman och gjorde heltstekt fläskfilé med hasselbackspotatis, blandade grönsaker och bearnaise. Jojomensan!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, maj 24, 2011

Walk a mile in my shoes

Jag har låtit lättjan dominera dessa lediga dagarna tu, i alla fall mestadels. Egentligen var min plan att jag skulle träna någon av dagarna, men så blev det inte. Igår tänkte jag att jag kunde vänta med det till imorgon (alltså idag), men idag tänkte jag att det hade varit bättre om jag gjorde det igår. När jag vaknade så regnade och blåste det, så det kändes inte alls motiverat att jag skulle ge mig ut och springa.
Nej, istället har jag häckat vid datorn större delen av dagen - men jag tog mig ändå samman och gick ut på en promenad i alla fall, då ögonen började kännas svedda.
Först hade jag som mål att gå till pauslokalen vid busstationen och skriva ut mina körspecar för imorgon och torsdag. Dit gick jag, men det var tydligen slut på papper i skrivaren där, så det var ju som förgjort.
Och jag hade egentligen inte planerat att gå längre än så, men då var det ändå rätt skönt i luften och benen blir ju alltid glada om de får lite sol på sig, så det blev en sväng till, bort mot Grind. Där stannade jag till på Konsum och köpte tre potatisar, en chokladbit och en ramlösa. Chokladbiten åts upp i min vidare framfart, ramlösan halvdracks och potatisen var ett inköp jag glömde då jag veckohandlade i förrgår.
Efter Grind gick jag en sväng i Socitetsparken och "bakvägen" hem igen, en tur som jag sen mätte upp till nästan exakt en mil. 9,6 kilometer, för att vara mer exakt. Inte så illa!


Den här svängen blev det

Vidare på icke-datorsidan, har jag lagat ordentlig middag; vänerlax med jordärtkockspuré, sparris och rödlök. Gott, men lite väl mycket lök är mitt modesta betyg till den rätten (som jag har tillagat förr). Den finns i Landskapsboken från Ica, för övrigt.

Sen har jag varit på vippen att glömma bort tvättstugan - igen. 18-22 hade jag bokat, fast jag planerar ju inte att ha den ända ut till 22, utan helst vara klar innan 21. Men, 18:30 först kom jag på att jag hade tvättstugan. Nåja, bättre det än att inte ha kommit ihåg den alls.

Imorgon startar min korta jobbvecka, och det med innehållandes en linje jag faktiskt inte vet exakt hur man kör. En specialvariant av 650, alltså stadsbusslinga här i stan, så får jag det bara klart för mig hur det är tänkt att jag ska köra, så vet jag. Det är inga främmande gator alltså. Med andra ord; jag är inte orolig.
Sen har jag även 686:an från Kista till Norrtälje på eftermiddagen, och det är en sån linje som alltid får lite fjärilar att leva om i magen. Jag vet att jag egentligen hittar på den, men jag får köra den så sällan att jag ändå inte har bilden klar för mig hur jag ska köra, så jag kommer ha min fusklapp med, som säkerhet.
Om jag bara kunde få köra den lite oftare än en gång i kvartalet, så skulle osäkerheten nog släppa.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, maj 23, 2011

Rensning

Nu känns det som att jag har missat att skriva en dag, men jag skrev ju faktiskt igår, om än extremt tidigt in på dygnet.

Fast resten av gårdagen var inte vidare anmärkningsvärd, när jag tänker på det. Det enda anmärkningsvärda från arbetsdagen var när jag körde 621:an hela vägen från Danderyd till Norrtälje (via Åkersberga), dels kom det fram en kille till bussuppställningen då det var nästan en timme kvar till jag skulle avgå, som frågade just när jag skulle avgå (bussen hade skyltat om sig till 621 nämligen), och jag sa just det att det var närmare en timme kvar. "Aha, ja men då går det ju snabbare med tåget!" sa han och försvann.
Sen när jag körde fram och lastade på så klev en pojke på kanske åtta år ombord, i sällskap av en pappa som inte klev ombord. Pappan frågade sonen i dörren om han visste var han skulle nu, och sonen sa (till mig då han lämnade fram sin remsa som jag skulle stämpla) "Oxenstiernas väg och du behöver inte säga till!"
Det tyckte jag allt var lite komiskt, så jag svarade ungefär "Nej nej, jag lovar" och för att blidka pappan nämnde jag även att det kommer ju att stå i taket, vilken som är nästa hållplats. Dessutom satte han sig längst fram, pojken, så jag tänkte då inte glömma bort honom.
Sen kom en kvinna som jag kände igen som en kollega från just Åkersberga, jag vet att jag har pratat med henne där. Hon presenterade sig just som en kollega också och förklarade att hon hade glömt sin handväska på tunnelbanan och frågade om hon fick låna radion och anropa RTL i ärendet.
Jag hade nog inte riktigt kommit på tanken att anropa Keolis radiotrafikledning om jag hade glömt något på MTR:s tåg, men ja, så tänkte hon. Och det fick hon ju förstås - och han på RTL tog sig an att kolla med trafikledningen på MTR, och sent omsider visade det sig att väskan var omhändertagen och fanns att hämta i Liljeholmen, så det var ju bara för denna kollegekvinna att kliva av i Åkersberga och åka tillbaka mot Stockholm igen.
När jag kom fram till Åkersberga och släppte på påstigande mot Norrtälje där, vem klev på då om inte killen som hade kommit fram till bussen i Danderyd? Med ett smått nedslaget "nej, då gick det inte snabbare med tåget då..." klev han ombord.

Resten av gårdagen rullade på högst ordinärt.

Idag har jag då varit ledig, men sovmorgonen blev inte fullt så skön som jag hade önskat. I och med att jag hade sen tjänst i lördags och halvsen i söndags, så har ju sänggången blivit förlagd till två-tre på natten, och bara läggtiden har inneburit lite sömnproblem. Normalt kan man ju tänka att det är extra lätt att somna ju senare man lägger sig, men jag tror att mina rutiner rubbades så kraftigt nu efter så många morgnar där jag har klivit upp mellan fyra och fem på morgonen, så det visade sig på så sätt att hjärnan inte riktigt ville slappna av när jag lade mig så dags. Och heller har jag inte sovit så länge på morgonen som jag borde - och därtill har det dessutom blåst alldeles för mycket för att en lur på balkongen skulle vara att föredra. Alltså är jag lite småmosig nu.

Jag har gjort lite nytta idag ändå. Jag har en tid funderat var det finns containers för att lämna in gamla kläder - var från början helt förvissad om att det fanns på Knutby torg, men när jag häromdagen cyklade förbi där för att reka, så såg jag att det bara var vanliga återvinningskärl, för plast, kartong, tidningar, glas, metall och sånt. Inga kläder.
Men igår när jag cyklade hem från jobbet, så fick jag som av en slump syn på en grön stor låda vid sidoparkeringen bredvid Sportcentrum (den mot Flygfyren till), och det var just en sån här klädinsamlingslåda!
Så idag har jag rensat ur garderober och byråar, för jag tänker att nu när jag flyttar i augusti, så ska jag baske mig inte ha med mig tonvis med kläder som jag aldrig använder.
Jag har sparat rätt mycket kläder som jag inte helt och hållet tycker om, i och med mitt jobb på förskolan, där det bara var praktiskt att ha kläder jag inte var rädd om. Men obekväma kläder kan ju kännas rätt obekväma att använda, jag trivs helt enkelt inte i dem. Och nu jobbar jag ju inte på förskola, så det finns ju ingen vits att spara på alla dem.
Vidare så hade jag rätt många andra kläder också, alltså såna som var sorterade för att användas i vardagen - som jag aldrig använder. Och till en början har jag känt mig lite "jo men den här är ju rätt fin, den kanske jag kommer vilja ha någon gång i alla fall?", men alltså, när det har gått flera år utan att vissa plagg har använts, ja då kan man nog med gott samvete göra sig av med dem, för de lär ju inte bli saknade då.


Det blev en hög.


Av högen blev det sex proppfyllda kassar.

Tur att jag har kärran, annars hade det blivit svårt att transportera allt på en och samma gång. Fast det är klart, det är väl kanske 700 meter... eller nu ska jag inte gissa, jag kan ju mäta! Eh, okej, 570 meter var det visst. Hur som helst, det hade funkat att cykla flera vändor också.

Jag tog mig en promenad sen, i blåsten. Hade Christer i P3 i ena örat och natur och omgivning i det andra. Rätt perfekt kombination.

Resten av dagen har jag ägnat åt att administrera mitt flygbolag, Falcon Lines. Tre uppdrag klarades av, och för första gången såg jag till att gå ordentligt med vinst utan att fuska. Annars är fusket "donaldtrump" lätt att ta till så fort pengarna börjar tryta, för vips trillar tio nya miljoner in då. Och miljonerna går snabbt att göra av med i flygbranschen, tro mig!

Till sist tänkte jag bjuda på en film som visar hur trevligt det är att ha en buss när vädret busar:


video
Motorn är inte på, det är regnet som ljuder. Så ljuvligt ljud!

Och till allra sist tänkte jag bjuda på en mystisk buss:


video
Också här är motorn avstängd!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, maj 22, 2011

Ilanrop

Hm, men det här teckensnittet vet jag inte om det framgår att det står I L som inledande bokstäver. Men nåja, det kunde ni nog räkna ut ändå.

Det är så med vårat radiosystem i bussarna, att om man vill ha kontakt med RTL, Radiotrafikledningen, så kan man göra ett anrop till dem. Då hamnar man i en kö som fungerar ungefär som en telefonkö, fast utan att man har en aning om vilken plats man har eller beräknad väntetid (men vanligen går det hyfsat snabbt att få svar ändå). Sen har vi även en ilanropsknapp att använda mer i nödsituationer. Då hamnar man överst i kön och blir itutagen med tämligen omgående. Jag föreställer mig att röda stroboskop börjar snurra och blinka där inne hos RTL, men det vet jag inget om.
Sen har vi även ett överfallslarm, men det tänker jag inte gå in mer på.

Hur som helst, idag har jag tryckt på denna ilanropsknapp. Såhär va:

Jag började min arbetsdag med att köra linje 636 till på Väddö/Björkö via alla bryggor till Östersjö brygga. När jag körde fram för att lasta på resenärerna vid busstationen, strömmade de till rätt ordentligt. Det var många som skulle ut med den sista 636:an (jag tror åtminstone att det var den sista som går hela vägen).
Bland alla dessa som mer eller mindre sköter sig själva med sina accesskort så kom en man med en lapp i handen på vilken det stod "Väddö" först och sen "Prästtorpet". Han pekade på lappen och sa något obegripligt som jag gissar var något östeuropeiskt/västasiatiskt/mellanöstern-språk, men det lät samtidigt ungefär som när döva pratar, mer som ljud än som ord.
Jag förstod ju i alla fall att han undrade om det var rätt buss för hans resmål och jag pekade på Väddö och sa "ja" och försökte sen förklara att jag däremot inte kände till något Prästtorp. Det förstod han förmodligen inte, men han pekade i den riktning jag sen skulle köra och såg frågande ut, varpå jag nickade och han försvann iväg bakåt.
När alla passagerare hade gått på började jag bläddra i hållplatslistan i PC:n efter en hållplats med det namnet, men jag hittade ingen. Men det är ju inte alltid folk använder hållplatsnamnen som benämning för dit de ska. Hur som helst så antog jag att det här Prästtorpet var något som han själv visste var det var, bara han kom med rätt buss.

636:an tar lång tid att köra ut till ändhållplatsen, och när det blev allt färre passagerare kvar ställde han sig först i mittgången och spanade, sen kom han fram och stod bredvid mig och spanade. Sen började han skriva lappar till mig som jag körandes skulle försöka tolka, först förstod jag ingenting, sen fick jag en lapp där det stod "637?" på.
Då förstod jag att han var på fel buss, och när han till slut förstod det så blev han först rätt lagom upprörd, liksom på det suckande och stönande viset.
Hm, nu minns jag kanske inte i ordning, men någonstans innan detta anropade jag, via vanligt anrop, RTL för att fråga om det fanns någon 637:a från Älmsta och vidare utåt efter den tid jag åter skulle vara där, men det fanns det inte. Sen ringde jag SL:s kundtjänst via radion och frågade om det fanns någon hållplats längs 637 som hette Prästtorpet, men det fanns det inte. Jag frågade då om det överhuvudtaget fanns något prästtorpet, och jo i Österåker fanns det ett. Men det är ju helt uppåt väggarna fel, så det kunde det ju inte vara.
Nu när jag gjorde en egen sökning så såg jag att Prästtorp ligger längs linje 641 till Hallstavik, men det visste jag inte där och då alltså... Men det stämmer inte ändå, i och med att det ju stod Väddö på lappen också - 641 kör inte på Väddö.

Efter ytterligare lappar hit och dit förstod han äntligen det jag försökte säga - att det inte gick något 637:a senare under dagen, att han skulle behöva vänta till imorgon. Och , då tog det hus i helvete!
Hela tiden stod han ju där precis bredvid mig och då började han skrika och slå i både myntbordet och accessmaskinen, och inte helt rationellt och serviceinriktad som min reptilhjärna så blev - förvånansvärt nog, så tvärnitade jag mer eller mindre, öppnade framdörren och skrek till honom att han kunde få gå av omedelbart.
Jag, skrika till folk?
Men det gjorde jag. Inte i samma decibel som han dock, men jag höjde rösten bra mycket mer än jag brukar.
Det fick ju dock den effekt jag vid klarsynthet hade kunnat räkna ut - han blev ännu mer ilsken och gapade och slog ännu mer - dock inte mig, utan fortfarande i myntbordet och på accessmaskinen.
gjorde jag ilanropet till RTL och talade om att jag hade en våldsam passagerare ombord som jag skulle komma att behöva hjälp med.
Svaret blev att de skulle underrätta polisen som skulle hjälpa mig, samt att han skulle återkomma.
Passageraren i fråga uppfattade nog ordet "polis" då, för då lugnade han sig lite och skrev ungefär "polis hjälpa mig?". Ja, svarade jag och det skrek han inte av.

Sen blev svaret från RTL att polisen inte skulle kunna komma annat än att de kunde möta mig när jag återkom till Norrtälje busstation två timmar senare. Inte riktigt det svar jag ville ha, men jag kunde ju inte göra annat. Då hade åtminstone min värsta rädsla - för jag blev ju skrämd när han började gapa och slå först - gått över lite, för jag tänkte att om han var ute efter att slå mig, så hade han nog redan gjort det. Men jag flyttade ändå på stämpeln, så att han inte skulle kunna ta till den i alla fall.

Det var lugnt en stund och sen började han med lapparna igen. Jag kommer inte ihåg hur det var i detalj nu, men han frågade växelvis efter Norrtälje som efter Älmsta och just 637:an. När jag för hundrade gången sagt att han fick åka med mig till Norrtälje, att polisen skulle hjälpa honom där, men att det inte gick någon mer 637:a, ja då brakade han loss igen och skrek mer än han slog. En lapp med "Sova?" kom fram, och jag svarade att det var polisen som fick hjälpa honom med det.
Sen höll han sig lugn och när vi kom fram till Östersjö brygga gick han ut för att kissa. Det gjorde jag också - inte i det fria som han, utan i vår pauslokal där. Tog med ett glas vatten till oss båda, och det blev han glad för.

Sen fick jag många gånger förklara hur tillbakavägen såg ut och han tog flera gånger min körspec och tittade och frågade.

Hur som helst, för att göra en lång historia kort i slutet, så klev han trots min avrådan av i Älmsta. Han verkade ju positivt inställd till att få hjälp av polisen, men jag förklarade flera gånger att det var i Norrtälje de fanns, men han gjorde ändå så.
Och jag hade inga som helst planer på att ropa tillbaka honom, det var rätt skönt att han gick av.

Sen gjorde jag ett vanligt anrop till RTL och sa att de kunde meddela polisen att han hade klivit av i Älmsta, så att jag inte längre behövde deras hjälp.

På ett plan tycker jag ju synd om honom, han var ju egentligen inte aggressiv, utan snarare våldsamt upprörd och frustrerad och jag vet då inte hur han löser sin situation, men det är ju heller inte min sak egentligen. Jag tycker att jag redan från början gjorde tydligt att jag inte visste var det där Prästtorp(et) var och att jag sen gjorde allt jag kunde för att ta reda på fakta. Sägas ska ju också att jag även försökte förmedla ordet "Taxi" till honom, men det hade jag ingen framgång med.
Nåja, det är åtminstone inte mitt i vintern, så han fryser inte ihjäl om han skulle få tillbringa natten ute.

Det känns dock lite illa att veta att polisen lågprioriterar såpass att man ska bli fast med en potentiell galning i två timmar om man är långt ut åt fanders och inte på någon centralt belägen körning.
Jag var åtminstone glad att jag hade fler passagerare i bussen, hela tiden var det minst två andra utöver han och jag, och även om det inte ingrep, så kändes det som en trygghetsfaktor för min del, och sen när det blev allt fler på tillbakavägen, så kändes det allt bättre ändå.

Det var den lilla utläggningen.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, maj 21, 2011

Domedagen

Domedagsrapporterna kommer allt tätare numera, känns det som. Här är jag ju inställd på att jorden går under där i slutet av december 2012, men så hävdas det nu att den ska gå under redan idag, vid 16-tiden om jag inte hörde fel.
Toppen, jag börjar ju jobba 15:59 och vad har jag då hittills gjort av denna mänsklighetens och hela världens sista dag? Jag har löst melodikrysset och storstädat.
Och när jag säger löst, så är det en överdrift- allt utom vågrätt 10, sju bokstäver där G_O _GI_ är löst; det ska bli ett flicknamn som även kan vara en geografiskplats, ett namn som finns i titeln på någon av Göran Söllschers låtar. Det står fasen helt still i huvudet på mig. Det enda jag kommer på är om det senare G:et är fel och att det då kan bli Gloria - men det är ingen geografisk plats, mig veterligen. Ingen känd i alla fall. Och det betyder i så fall att G:et som står för "GUN" istället skulle bli "RUN" och det passar inte in då det var musiken från TOP GUN som spelades.
Ack. Vad är det jag inte ser?

Storstädat också minsann ja, och det är ju rackarns skönt att ha fått gjort det på en dag som faktiskt inte är en ledig dag! Jag kommer ha min lediga måndag och tisdag städfria alltså. Hurra!
I övrigt är det väldigt länge sen jag fick sån här sen tjänst, 15:59-24:49 (som man i bussbranschen anger tid efter midnatt i slutet av en arbetsdag, är det istället i början av en arbetsdag så anges det 0:49 så som vanligt folk säger - fast någon tjänst då man börjar sådags har vi mig veterligen inte).
Det som ska köras, om världen mot förmodan står kvar, är 636 till Östersjö brygga och sen tillbaka till Norrtälje, 647 till Rimbo och tillbaka till Norrtälje och 676 till Stockholm och tillbaka till Norrtälje.

Det här som då alltså kan bli den yttersta dagen, den ska jag smörja kråset med fyllda lövbiffar, som jag snart måste börja fylla och förbereda om jag ska hinna innan jobb och/eller undergång.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, maj 20, 2011

Jag förstår inte, för det går inte.

För egen del har det här varit en bra dag, men för vänners del har den varit mindre bra. Rent usel, faktiskt. Och jag har kommit till insikt med att jag inte förstår det här med ångest - hur ångesten kan ta ifrån en något man så gärna vill göra och därtill såra någon väldigt närstående. Jag har helt enkelt aldrig haft ångest på så sätt att den har hindrat mig från något jag vill göra, däremot har jag ju fått ångest över sånt jag inte vill göra - men det faller sig ju mer naturligt. I min värld är det ju bara att göra det man vill göra, så länge man har möjlighet, men jag har fått inse att det inte är så lätt för alla.

Men tillbaka till min dag då. Jag började inte groteskt tidigt och hade trevliga körningar på morgonen; tomt till Mora vägskäl, 644 till Söderhall, 625 till Danderyd, 629 till Åkersberga och 621 till Norrtälje. Det är linjer som gillas! Tristast av dem tycker jag nog att 621:an är, men det kan ju bero på att det är den jag har kört flest gånger av dessa också.
Det hände dock inget anmärkningsvärt här, det enda jag kan komma på är att en tant som satt längst fram på 629:an frågade hur länge vi skulle hålla på med dumheterna att köra medsols runt Nantes även i riktning mot Åkersberga - man förlorar ju flera minuter på det - och jag kunde inte annat än att beklaga att jag tyvärr inte satt med i den ledningsgrupp som beslutar om sånt, så för syns skull höll jag med - fast egentligen tycker jag att det är rätt smidigt att köra samma varv runt såna där slingor oavsett åt vilket håll man ska, det är samma i gamla Bergshamra på 644 och 620, och där är det en sväng som är så mycket lättare att ta åt det här medsolsvarvet vi nu alltid kör, än innan när man körde motsols i riktning mot Söderhall/Åkersberga.
Poängteras bör att jag kom in i tid till Åkersberga station trots att man förlorar flera minuter på omvägen runt Nantes.

På min rast sen kunde jag ju inte motstå att lägga mig på balkongen och först läsa ut Den ljuva giftkokerskan och sen sova lite. Det tål att sägas hur många gånger som helst, men jag sover så bra där ute, trots att det är ett betonggolv med endast en tunn matta på som är underlaget (samt huvudkudde). Jag hade till och med dreglat lite på min arm, märkte jag sen när jag vaknade, och det måste väl vara någon sorts tecken på en god sömn?
Och sen solen som värmer - ah, hudcancerrisk till trots, bättre täcke finns inte.

Sen gick jag in och spelade lite Airline Tycoon, ännu ett i raden av gamla spel som jag åter har blivit sugen på. Och det är egentligen inte ett så händelserikt spel, men det är lite småmysigt sådär, att administrera sitt eget flygbolag. Jag väljer alltid Falcon Lines, kanske för de fina initialerna? I trailern däremot är det Honey Airlines som är valt. I övrigt finns även Phoenix Travel och Sunshine Airways.

På eftermiddagspasset började jag med att tomköra till Stockholm, och precis när jag lämnade Norrtälje ringde Daniel (jag hade handsfreen i för en gångs skull!). Han tyckte att jag skulle spela fotboll med han och hans lillebror på flygfältet då, men det gick ju inte riktigt. Sen är jag ju inte så förtjust i lagsporter heller, fotboll har jag nog spelat min beskärda del i och med FCZ. Jag tycker ju inte att det är jättekul och sen är jag så dålig också. Träffar knappt bollen och än mindre målet. Men jag tror att det är just det som lockar att spela med någon som har varit med i FCZ, för jag har haft andra kompisar som så gärna vill spela lite mot mig.

Jag hade i alla fall en 676:a till Norrtälje sen, som blev helt fullsatt. Mycket trafik var det också, så bara att ta sig från Tekniska till Danderyd tog över en kvart - det är väl annars beräknat att ta åtta minuter tror jag. Så jag blev ju lite sen in till Norrtälje sen, och när jag kom till garaget var han som skulle avlösa mig på vippen att ta en annan buss i och med att jag "aldrig kom", men jag kom ju där och då, så då fick han den buss han egentligen skulle ha.
Skruttbuss för övrigt, den tappade massor av fart i minsta uppförslut, även då bussen var tom.

Till sist blev det en tur med 637E till Älmsta och tomt hem.
På garaget sen tittade jag lite i tjänstepärmen som Nobina har lämnat ut nu - alltså där de presenterar hur tjänsterna man kan söka hos dem ser ut. Men det var en sån avskyvärd lunta och presenterat på ett sätt som för mig var högst oöverskådligt, så jag fick ingen klarhet i någonting egentligen, annat än att jag såg att det kommer vara mycket av det här tramset som Busslink höll på med ett tag också, att man skulle börja arbetsdagen på garaget och sluta den på stationen eller tvärtom. Inte helt enkelt för de bilburna, men jag löste det oftast med att cykla till startställe och sen ta med mig cykeln på bussen till avslutningsstället. Det lär jag fortsätta med och det ska bli så.
I övrigt tror jag inte att jag kommer söka någon tjänst, trots att jag i och med min heltidsanställning är berättigad det, jag tror jag hellre fortsätter att ha det så som jag har det, att med kort framförhållning få alla möjliga sorts tjänster.
En sak jag ser fram emot dock, är att jag nu kommer få chans att köra 677:an till Uppsala, då den inte kommer utgå från Rimbo, i och med att i stort sett hela Rimbo (utom 677) är bortlejt till Fridströms.
677:an verkar vara en sån trevlig linje! Fast första gången lär jag vara nervös, för jag är ju inte vidare hemma på den. Men det löser sig nog snabbt.

Innan hemgång stannade jag till på Coop och investerade i lite ostar och gott bröd - det fick bli min middag ikväll. Jag hade inte ork till att röra ihop den soppa jag hade planerat - den hade jag för övrigt egentligen planerat att göra på långrasten, men jag sov och spelade bort den tiden.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, maj 19, 2011

För att göra det man måste

... är att göra det man vill.

Men det tycks svårt! Just nu sitter jag och pratar på msn med en vän som har det väldigt jobbigt gällande just måsten och vilja - som i det här fallet är förenliga, men när irrationell ångest lägger sig i, blir det allt annat än så lätt som det borde vara.
Och jag försöker ju stötta och hjälpa, men det känns som jag bara blir sämre och sämre på att säga de rätta sakerna.
Men det där tänker jag inte fördjupa mig mer i här och nu.

Idag har jag varit ledig, och istället för att städa så som jag från början hade tänkt, så blev det istället att jag tog bussen (631 mot Rådmansö) till Vreta handel och uppsökte lampaffären där - Ljusexperten, tror jag att den heter. Eller möjligen Ljuscenter?
Nåväl, där har de makalöst snygga lampor i alla fall - helt i en annan liga än IKEA, där jag från början tittade på lampor då jag renoverade här i vardagsrummet. Men det blev att jag pekade ut en där i Vreta som blev min födelsedagspresent från mina föräldrar sen.
Nu har jag tänkt att jag måste investera i minst en taklampa till, i och med att jag flyttar till större under sensommaren - och visst, egentligen är det kanske bäst att flytta in först och investera sen, men dels är jag lite ivrig när jag väl planerar att köpa något och sen vill jag passa på nu, i och med att både har rea och jag har pengar. Jag vet ju inte riktigt hur kassaflödet kommer vara sen vid flytten - det är ju ganska mycket saker som kommer behöva köpas.
Ingen panik hade jag heller, i och med att det tar en dryg timme för bussen att köra runt från Vreta handel och komma tillbaka dit på tillbakavägen, så jag strosade i godan ro och tittade och funderade, men rätt snart hade jag ändå bestämt mig för en, men jag påkallade ändå inte uppmärksamhet från personalen direkt ändå, i och med att jag hade så gott om tid.
Men till slut sa jag till, och det visade sig att skyltexemplaret var den sista de hade av den sorten, så hon fick hämta en stor stege och skruvdon - skruvdon som inte passade, så hon fick springa runt lite och hämta fler, men jag hade ju som sagt inte bråttom.

Till slut fick hon ner lampan och slog omsorgsfullt in den och jag betalade de 50% som återstod av det ursprungliga priset; 997,50:- och tackade för mig och gick ut till busshållplatsen, där jag satte mig på backen och läste min bok.
Bussföraren missade mig nästan, trots att jag tankfullt hade ställt mig upp vid den tid bussen enligt tabell skulle vara där, just för att jag antog att jag inte skulle synas så bra om jag satt på backen - men fullt stående och synlig, var jag ändå inte föremål för hans uppmärksamhet, förrän han var väldigt nära.
Han ursäktade sig dock lite - vet inte om det var för att jag är en kollega eller om han hade gjort det oavsett, men hur som helst så var ju ingen skada skedd.

Hemma här sen stuvades lampan in i mitt förråd i och med att den inte ska sättas upp här, så det vill till bara att jag kommer ihåg att det står en ömtålig lampa där och inte utsätter den för brutalitet framöver. Vore ju snöpligt.

Var en sväng på Flygfyren senare, och där hade de provsmakning av både renklämmor och ost - och jag är sannerligen en provsmakare när det bjuds på sånt jag misstänker är gott. Det är ju vansinnigt trevligt att få sig en gratis munsbit utan krav på att faktiskt köpa det som det bjuds på. Det gör handlingen så mycket trevligare!
Och ja, det var gott, både med klämma och ost. Ost köpte jag faktiskt också, men en annan sort.

Hemma blev det att jag lade mig på balkongen med benen i solen, trots att det blåste rätt duktigt - men det var skönt ändå. Inledningsvis läste jag, men jag hade även radion på. När "Sanning eller bullshit" drog i gång i Christer i P3 slutade jag däremot för att vara fokuserad och lyssna - men eftersom det var rätt rart där i solen och jag dessutom hade nyss nämnda gasboll i ögonen, så beslutade jag mig för att blunda - och innan jag visste ordet av hade jag ju somnat! Vaknade brutalt av glassbilens snärtiga jingel, då den dundrade in på gården. Fast jag sov nog inte mer än tio minuter, så det var ingen lång tid att tala om.

Ibland är det extremt tacksamt med facebook; jag hade helt glömt bort min tvättid om det inte vore för att jag såg en statusuppdatering om just en tvättstuga. Det hade varit illa, för i så fall hade jag fått fiska upp en otvättad uniform att trä över kroppen imorgon, och det varma halvåret blir skjortorna rätt snabbt ofräscha. Och kortärmade skjortor har jag bara två, och båda ligger där. Visserligen har jag ju en pikétröja också, men den tycker jag inte om. Sen har jag ju även två långärmade skjortor också, som man skulle kunna vika upp ärmarna på - men det tycker jag heller inte om något vidare. Så det finns ju lösningar på det som jag ser som ett problem, onekligen.
Men nu kom jag ju ihåg min tvättid ändå, så alla blir nöjda!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, maj 18, 2011

Ellan, elle l'a!

Igår blev det att jag återvände till jobbet tidigare än jag egentligen hade behövt, i och med att himlen såg ut att stå beredd att öppna upp sig när som helst, och jag helst ändå - regnkläder till trots - inte cyklar i regn.
Då fick jag frågan från kommenderingen om jag inte möjligen kunde tänka mig att köra en resgrupp imorgon (alltså idag) och lite motvilligt gick jag med på det, i och med att de ju betyder att också den här veckan blir en sexdagasvecka - precis som förra. Jag börjar känna att det ligger lite i det en kollega som vandrade förbi Älmsta busstation i helgen, då jag stod där och inväntade avgångstid mot Norrtälje och frågade "Men jobbar du jämt? Jag ser ju alltid dig i en buss, känns det som!".
Men jag känner lite som så, att det förmodligen är mer eller mindre panik hos kommenderingen när vi heltidsanställda ombes jobba övertid - det finns ju en hel drös behovsanställda att ringa i första hand och säkert lika många deltidsanställda i andra fall.
Men det kanske bara är så jag inbillar mig att det går till? Det mest troliga är väl kanske att de, utan hänsyn till nuvarande arbetsåtagande, ringer de som de vet brukar säga ja, och jag är ju en av dem.
Jag frågade innan mitt "ja" vad det gällde för linjer och fick då veta att det var en grupp som skulle från Tekniska högskolan till Ellan (676 + 637 med andra ord), och det lät väl okej.
Sen när jag skrev ut specen, såg jag att det innebar starttid 4:40! Fullt så tidigt hade jag inte räknat med, men å andra sidan skulle jag sluta 9:55, så det fick väl gå.

Och så blev det idag, uppstigning 3:40, tomkörning in till Tekniska för att hämta resgruppen som var en femteklass från Adolf Fredriks... något. Inte musikklasser, för det hade jag nog kommit ihåg. Och de sjöng heller inte i bussen - fast det behöver ju visserligen inte betyda något. Men när jag körde Kulturama en gång så sjöng de hela vägen och avslutade med en hyllning till mig; "vår busschaufför är en man med glatt humör". Hm, ja det kommer jag nog aldrig glömma.
I och med att det är hiskeligt långt att köra från Tekniska högskolan till Ellan i ett svep, så var jag glad att jag körde in tid nog att ha paus i Norrtälje, och det tror jag alla uppskattade. Sträcka på benen, frisk luft och toalettbesök är sånt som man kan behöva bryta av en längre bussresa med, såväl passagerare som förare.
Framme vid Ellans vändplan var vi väl kring 8:25 och där hade jag ingen radiomottagning, så jag kunde inte anropa ordinariebussen som jag hade kört ifrån i Norrtälje, för att höra hur långt hon hade kommit, så för att undvika att möta henne (för övrigt körandes samma buss jag hade igår; 4564), så väntade jag på henne där, så det blev ju ytterligare lite paus. Tomkörning till garaget sen.
Väl på plats på garaget så såg jag att jag hade ett missat samtal från kommenderingen, så jag frågade dagens kommendant om han hade sökt mig, då jag såg honom rökandes mot garageväggens södersida.
Han frågade då om han kanske kunde få "förstöra" min lediga dag ännu mer med ytterligare lite jobb, men då sa jag nej, och även till att jobba imorgon också - en dag ledigt i veckan måste jag få. Och det är måste som i lagligt måste.

Sen cyklade jag till Harsjövägen där ingen annan än Herbert, förståeligt nog, var hemma. Klockan var ju bara lite drygt tio på förmiddagen. Trött som jag var lade jag mig och sov med honom mot magen i en dryg timme, sen klädde jag om till träningskläder och genomförde först mitt styrkeprogram och stack sen ut och sprang "elva komma åttan". Träffade faktiskt Mattias på garaget och frågade om han ville haka på, men han kunde eventuellt först långt senare på eftermiddagen, småbarnspappa som han är. Det ville jag inte vänta på, även om det hade varit roligare att springa med honom.

Efter träning och allt som hör därtill, blev det att jag lade mig i soffan där för ytterligare slapperi. Jag blir ju trött av att kliva upp tidigt - därav vilan före träningen - och så blir jag ju trött av att träna också. Visserligen blir jag på ett sätt pigg också, men det är ju fullt förståeligt, hoppas jag, att kroppen känns rätt slapp efter att ha sprungit över en mil. Men jag somnade inte denna gång, jag höll mig läsandes och radiolyssnandes.
Ingen familjemedlem hann komma hem innan jag strax innan 16 begav mig hemåt igen, och nu är jag hemma och klockan är snart 19, jag är lite småhungrig och har absolut ingen motivation till att laga mat. Blir det att jag återigen beställer något eller att jag återigen nöjer mig med smörgåsar och sånt? Det återstår att se.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, maj 17, 2011

Bombardier

I morse - eller ja, i natt - fick jag en tämligen dålig start på denna dag. Eller, nu tar jag i, men bättre kunde det ha varit.
Såhär va;
Igår när jag gick och lade mig, så noterade jag att mobilen som jag hade satt på laddning på nattduksbordet, inte hade laddat alls, utan var på bristningsgränsen till att dö. Funderade då om jag inte hade satt laddaren ordentligt, så jag tryckte till och då pluppade telefonens laddning igång. Allt väl så långt men, det slutar inte där. För så fort jag släppte laddaren, så pluppade det negativa pluggljudet och texten "kom ihåg att dra ut laddaren ur väggen också" (okej, det var kanske inte den exakta ordföljden, men det är så jag minns den och det den vill säga) - alltså laddade den inte längre. Och hur jag än tryckte och hade mig, så uppnådde jag samma resultat, ända till jag lyckades trycka telefonen med laddningssladden mot en liten upphöjning i nattduksbordet.
Sen var det tack och god natt för min del, klockan var efter 23 och jag hade ställt klockan på 4:05. I nödfall ställde jag även den vanliga klockan då och inte bara mobilen, för jag tänkte att den kunde ju faktiskt komma att dö under natten, om det ville sig illa.
Jag dunade in och timmarna gick på det vis de gör när man sover och plötsligt hörde jag att det var dags att vakna, så jag klev upp och drog upp persiennerna det första jag gjorde och noterade att det var soluppgång och fint väder - i relation till gårdagens mulenhet och regnskurande. Men så slog jag ett öga på klockradion (som inte har någon radio), och såg att den inte var mer än 3:30.
Först fick jag inte ihop ett och ett, om klockan gick fel eller om jag såg fel eller om jag egentligen inte hade koll på när jag skulle upp.
Men sen insåg jag, att det som hade väckt mig var mobilens "hejdå, nu dör jag"-ljud. Så vad att göra? Jag startade datorn för att se om den kunde ladda via USB-sladden, och det kunde den minsann. Sen kändes det ju både fånigt att vara uppe en halvtimme för tidigt sådags på dygnet och även onödigt att fälla ner persiennen, så jag lade mig i sängen och hann faktiskt somna om innan det sen var tid att gå upp på riktigt.
Men det här med att vakna för tidigt och tro att klockan är mer än vad den är, när man redan är inställd på att kliva upp jättetidigt, det är ingen höjdare.

Detta till trots, har jag varit osedvanligt pigg och glad denna första hälft av jobbet. Kände mig inte trött alls då jag cyklade hem sen heller, så jag tänkte att jag kanske borde ha bäddat sängen ändå, och inte iskallt räknat med att jag skulle behöva sova - men nu när jag sitter här, känner jag att en lur kommer komma väl till pass.

På jobbet blev jag tilldelad en buss som heter 4564, den ende i sitt slag, förutom systen 4364 (och varför de är syskon på sina två slutsiffror och inte två begynnelsesiffror som alla andra syskonbussar, är mig en gåta) - men 4364 tror jag att det har brunnit i eller liknande, den används hur som helst inte nu.
Hur som helst är 4564 en härlig buss som jag sällan får köra, så det var roligt. Sen var det även väldigt roligt på radion - Morgonpasset i P3 - som jag hade i den från passagerarna bortvända örat. Kanske de funderade vad jag satt där och skrattade för mig själv åt? Må vara hänt.
Jag funderade även på att istället för att säga tack och hej och önska trevlig dag när jag kommit tillbaka från Blidö, som jag var ute på, säga något på norska i och med dagens datum, men ja, att gå från tanke till handling gjorde sig helt enkelt inte denna gång.

I Morgonpasset tog de upp en sak jag aldrig haft funderat på tidigare; faktumet att vi har en lucka i vårt språk. För, det heter ju inte en rädd lejon, eller hur? Men det heter ju heller inte ett rädd lejon! Hm, här borde en språkbro omedelbart byggas, så klarhet kan uppstå.
I radion löste man det snarare med att lejon ju inte är rädda, därav inget problem. Det är jag i och för sig tveksam till, men barn däremot, barn är ju rädda emellanåt. Men en rädd barn eller ett rädd barn, nej det gör sig icke heller.
118 100 tycker att man ska säga ett skrämt lejon och ett skrämt barn istället, och det är ju förvisso ett sätt att komma runt problemet, men ingen kanonlösning ändå. Jag menar, man kan ju vara rädd utan att ha blivit skrämd, så skrämd och rädd tycker jag inte är samma sak.

Till sist tänkte jag nämna Bombardier, tågtillverkaren. Jag har tänkt på det förut, men tror aldrig jag har nämnt det förr - men igår när jag läste Metro som en trevlig utdelare så vänligt klev in i bussen och gav mig när han hade försett mina avstigande passagerare efter gårdagens 629:a kommit till sin ände, då läste jag lite om just Bombardier som ska bygga SJ:s nya X3000 - tåg som jag för övrigt inte visste var på väg, men tydligen.
I alla fall, det jag vill komma till är att jag tycker att just Bombardier är ett så vansinnigt bra företagsnamn!
Nu har jag läst mig till att det är så enkelt som grundarens efternamn, men ändå - ett så bombastiskt namn att ha på sitt företag, i synnerhet när man tillverkar fordon. Det enda mer passande hade kanske varit om de hade tillverkat vapen istället. Nu ska väl sägas att jag inte alls är ett fan av vapenindustrin, men tänk så öppet och ärligt det hade låtit om Bofors istället hade hetat Bombardier? I synnerhet om det hade varit från ett fransktalande land som typ Kanada, vilket är fallet med Bombardier - så på svenska hade det kanske istället bättre passat med Bombardemang. Men eftersom jag har läst lite franska, så tycker jag att [bom-bar-djer] låter bättre.
Vidare har jag tänkt att, tänk så roligt det vore om man var reklammakare och fick i uppdrag att göra reklam för Bombadier och då ta fram någon snärtig slogan, med ljudeffekter för den auditiva reklamen. Skulle ju kunna bli helt galet kul med något bombastiskt ljud och så kanske ett tåg som susar förbi eller vad det nu kan vara.
Hrm, ja mina tankar är svåra att sätta i ord, jag är ju ingen reklammakare ens, men ah, jag gillar verkligen det företagsnamnet.
Hittade en reklam på youtube, som väl på sitt sätt var bra, men i början och slut, där det framgick att det var just Bombardier som var stod för filmen, var väldigt bleka. Vit bakgrund, inget ljud och svarta bokstäver. Ack ack, det hade de kunnat gjort så mycket bättre!

Nej, nu är klockan 10:17 och det är nog dags för den där luren.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, maj 16, 2011

Привет

Jahapp, idag ska jag väl försöka prestera något lite mer innehållsrikt än vad det blev igår, då "kort och koncist" var aktuell uppbyggnadsteknik. Igår blev det nämligen att jag kom hem sent efter jobb, ville hinna både få något att äta och varva ner lite med ett avsnitt av Varning för barn - ett mycket roligt program som gått mig helt förbi fram till nu i helgen. Sen väntade uppstigning 4:15 imorse, så ja, det gavs inte tid att skriva.

Igår i alla fall, ja nu på rak arm minns jag inte ens riktigt vilka linjer jag körde... Eller jo, 621 till Åkersberga, tomkörning till Rimbo, 647 till Norrtälje, stadsbuss och 641 till Hallstavik, 642 till Herräng och tillbaka till Hallstavik och 641 hem till Norrtälje igen.
Jag började med att göra en "typisk Fredrik", det var nämligen kallt på morgonen då jag stod vid stationen och skulle lasta på alla de noll passagerare som ville åka till Åkersberga en tidig söndagsmorgon, men kunde plötsligt inte hitta mina handskar som jag visste att jag hade haft med mig. Fick då upp en minnesbild av att jag hade tagit av dem uppe hos Driften när jag anmälde min närvaro och tog reda på vilken buss jag skulle ha, så snabb som en vessla ringde jag dit och frågade om de kanske såg handskarna ligga där, men nej, Juan Sjuan såg inte till dem. Jag letade igenom fickorna för säkert fjärde-femte gången igen och kollade även i min väska där de inte borde vara - men då när min bakdel lättade från sätet, så såg jag att jag hade suttit på handskarna hela tiden!
Lättnad då.
Men nu?
Ja, nu när jag skulle cykla hem från garaget - jobbigt att temperaturen så långt in i maj nu ska vara sådan att handskar önskas - ja, då hade jag en i ena fickan och ingen i den andra! Så nu är en åter på villovägar! Men jag vet ju att jag har haft den under dagen, så med tur så kommer den fram i borttappat-korgen. Med otur blir det mitt femtoelfte par handskar/vantar där jag bara har en av de båda kvar. Ack.

642 igår då, det är ju en linje som jag har fått bitter avsmak av sen för några helger sen då inte bara enstaka fyllon, utan en hel hop åkte med, samt även en hel del biljettfuskare som hade en den ena och än den andra dåliga ursäkten till varför de inte skulle betala för sig. Ja, det fick hela linjen att dala ner till den linje av de jag hittmässigt är säker på, ändå minst gärna vill köra.
Men igår hade jag den igen, och tack och lov fick jag åter en positiv bild av den! Dels hade jag inga gamla fyllebultar. Eller ja, kanske en, tveksam nykterhetsstatus på honom. Men ingen högljudd och oanständig i alla fall. Däremot åkte en liten flicka med - jag såg överhuvudtaget inte att hon klev på, men hon måste väl ha gått på med barnvagn genom bakdörren, antar jag. I alla fall så smög hon fram till "rallysätet" längst fram och tittade på mig och log. Ja, sägas bör att jag uppskattar hennes ålder till 4-5 år. I alla fall så sa hon "Kommer du ihåg när jag åkte med dig till badet förut?"
Jag kom ju förstås ihåg henne, men visste inte att det var något bad hon åkte till. Eller förstås och förstås - många passagerare glömmer jag förmodligen ansiktet på. Men barn som tittar intensivt och glatt på mig, brukar sätta sig i minnet. Jag svarade ju såklart att jag kom ihåg henne i och med att jag ju gjorde det, och då såg hon ännu gladare ut. Fast hon sa just inget, hon bara fortsatte att titta på mig och se helt strålande glad ut. I och med att det inte var under färd; då var det väl en fem minuter till avgång, så frågade jag om hon ville prova min stämpel - lite för att bryta tystnaden då. Egentligen hade jag gärna låtit henne sitta i förarstolen och prova att öppna och stänga dörrarna och så, men någonstans känner jag att jag inte vågar vara alltför närgången med barn jag inte känner - vars föräldrar jag heller inte känner. Det vore ju grymt trist om någon trodde att jag försökte mig på något fult.
Hur som helst så provstämplade hon gärna lite och berättade sen att hon kan prata ryska också. Först tyckte jag att hon ska polska, men när jag bad henne lära mig något på polska så tittade hon mest förvirrat på mig, så jag förstod rätt snabbt att jag hade hört fel.
Jag kan ju lite enstaka ryska ord sen resan till Vitryssland (även om vitryska och ryska inte är samma språk), så vi kom fram till att nästa gång vi träffas, så ska vi säga [privjet] (ja, jag vet inte hur det stavas... typ pribet kanske? Привет, lärde mig google genast.
Sen sprang hon iväg långt bak till sin mamma och kom fram med en liten tablettask som hon gav mig! Alltså, gulliga och omtänksamma unge! Jag frågade ju förstås om hon verkligen inte ville ha den själv, vore ju trist om ett plötsligt infall skulle göra henne lördagsgodislös (om än att det var söndag), men hon sa att hon hade jättemånga, så jag tog emot den. Smarties av något slag, men jag har inte vågat äta någon. Jag har ju dyrt och heligt lovat mig själv att undvika att äta sånt som jag inte vet vad det innehåller, och innehållsförteckningen var även den på ryska här, så ja... jag tror inte att jag kommer äta några heller. Men eftersom hon så gärna ville ge mig, så kunde jag ju inte gärna säga nej.
När hon klev av sen så både vinkade hon och gav mig slängkyssar också. Tänk om fler passagerare kunde göra så, vad roligt jobbet skulle vara då!

Därmed lämnar jag gårdagen.
Imorse när jag rullade ner på stationen vid kvart över fem, så stod Simon med buss där, redan. Honom var det väldigt länge sen jag träffade, och han var vänlig nog att kliva ut ur sin buss och komma över till min, då jag parkerade bredvid. Jag själv våndades nämligen lite över att gå ut igen, då det var kallt. Men jag slapp alltså. Det visade att han skulle köra 620 till Åkersberga 5:35 och jag skulle köra 621 till Åkersberga 5:30, så vi hade samma mål. Men jag kom ju fram långt snabbare än han, dels i och med försprånget och dels i och med att 621 går raka vägen, till skillnad från 620 som går över Riala och Dyvik. Sen körde jag 622 till Skärgårdsstad och 622 tillbaka till Åkersberga station, och därifrån 629 till Danderyds sjukhus. Högst oanmärkningsvärt, allt flöt på väldigt bra. Det enda att anmärka på är att många resenärer i Åkersberga och Danderyd (och däremellan) är väldigt dåliga på att svara om man hälsar med ett "God morgon!" till dem. Trist, och det får mig ofta till slut att reducera hälsningen till ett "Hej.", även om jag tycker att god morgon gör sig bäst på morgonen.

På min rast, den långa, stannade jag till på Coop på vägen hem, och spontanhandlade lite. Har inte matplanerat, så jag plockade lite som jag tänkte att jag kanske kan svänga ihop någon middag på i veckan i alla fall. Vi får väl se hur det bli med det, eller om jag måste göra en riktig handling senare i veckan.

Hemma sen tittade jag på några avsnitt till av Varning för barn och lade mig sen på soffan och sov, för jag var ordentligt trött.
Tyckte väl kanske inte att jag somnade riktigt ordentligt, men det var nog ändå fullt tillräckligt, för när jag klev upp sen kändes livet lättare igen.

Tillbaka på jobbet hade jag alla möjliga varianter på 641:an - precis som jag hade min första kördag utan handledare! Och jag har nog tro på fasen inte haft den tjänsten sen dess, men idag var jag grymt mycket säkrare än då. Nu kan jag både vägen över Häverödal och den över Sättra som ett rinnande vatten, och jag vet dessutom hur man vänder runt för att komma med nosen åt rätt håll om man ska starta från bruket, så ja, det gick bra.

Imorgon har jag delat igen och börjar ännu lite tidigare än idag - 5:08 mot 5:14. Men jag tror likväl att jag ska se Nittileaks direkt nu istället för i efterhand imorgon. Kan ju sova på delningen imorgon också!

Just det, det måste ju nämnas att jag idag har haft en salig tur med vädret! Det har kommit stötvist häftiga regnskurar, men alla de fyra gånger jag har varit på cykeln så har det varit uppehåll! Det tackar jag högre makter för, särskilt som vänster hand fick klara sig utan handske på sista hemvägen, lite Eric Saadeskt.

Och allra sist; har jag gått och fått lite pollenallergi tro? Tidigare under kvällen kliade och rann mina ögon något alldeles infernaliskt, men en clarityn senare så är det mycket bättre.
Jag vill inte utöka mitt allergibestånd, tyckte det gick åt alldeles rätt håll när alla övriga nötter utöver jordnötterna avskrevs...

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, maj 15, 2011

Monstruös

Idag har jag haft en monstruöst lång arbetsdag och imorgon ska jag upp tidigt, så det får i det närmaste likna en tweet idag:

Hade för ovanlighetens skull trevligt på linje 642 - en söt liten flicka som satt i fram och fick prova min stämpel bjöd mig på godis som tack!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, maj 14, 2011

Lögardagen

Blogger är tillbaka på banan igen!
I förrgår och länge igår såg det ut såhär när jag ville blogga:


Ack!


...och ve!

Idag har det jobbats hela dagen. 676x4 och 637x2. Knorren idag var att jag under andra svängen fram och tillbaka på 676:an bara fick köra till och från Danderyd eftersom någon karneval gjorde att Valhallavägen var stängd. Men det var rätt skönt att slippa böka sig in den sista biten, och framför allt rätt skönt att pausen mellan turerna då blev än längre i och med att jag var tvungen att vänta in tiden då jag skulle ha avgått från Danderyd om jag hade startat på Tekniska högskolan som planerat, så då kunde jag njuta av den Danderydska solen med min bok - just nu Den ljuva giftkokerskan, av Arto Paasilinna. Har ju tio böcker av honom nu, och detta är den andra jag är inne på. Den första, Harens år, gick på två, tre... kanske fyra dagar att läsa ut. Lättsam!

I skrivande stund är det eurovision och den orkar jag inte riktigt titta aktivt på, men det är på i bakgrunden och till vissa låtar lägger jag mig i soffan och tittar med aktivt. En spaning såhär långt:
Bosnien Hercegovina gillade jag och den tror jag kan gå långt. Irland, som det pratas så mycket om, gillar jag av två anledningar och ogillar av en. De är ju söta, tvillingarna, och själva musikslingan gillar jag, alltså... eh, jag kan ju inte musiktermer, men det som ljuder precis när låten börjar och då och då i den. Men låten i sig är inte vidare värst!
Sveriges chans... Eh, ja jag är ju inte stormförtjust i Popular, men samtidigt så tror jag att det här är det bästa bidrag vi har skickat på flera år, med bäst vinstchans jämfört med föregående år. Så det blir intressant att se, men min gissning står fast vid att unge herr Saade inte vinner.

Imorgon ska jag köra min älskade 642:a mellan Hallstavik och Herräng (och vice versa) igen. Just det ja, det var ett visst mått av ironi där. Idag fick jag för övrigt biljettkontrollanter för första gången - på 676:an då förstås, där folk enligt min erfarenhet sköter sig rätt bra, men som jag skulle vilja ha kontrollanterna imorgon istället!
Fast jag såg på något infopapper på garaget, att fler än jag har haft problem på 642:an och att åtgärder ska vidtas och redan har vidtagits, så det är ju bra.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, maj 13, 2011

Fatalt

Det är något fel på bloggen nu, alltså på hela blogger, varken igår eller idag har jag kunnat skriva och publicera där, så när du väl läser det här (samt gårdagens inlägg), så har jag lyckats komma in till slut och bakåtbloggat - nu skrivs det här i det otroligt avancerade programmet Anteckningar. Jag hoppas avbrottet inte blir så långt, för det känns ju faktiskt lite hämmande att inte få iväg något blogginlägg - jag har ju vanan inne sen ett par år nu.

Det här är en ledig fredag och vädret är både med och mot mig, kan man säga. Mot på så vis att solen inte skiner och det inte är vidare varmt, men med mig på så vis att jag då har städat, tvättat, strukit och sprungit. Visst, springandet får det gärna vara sol och varmt till också, men det funkar bra med mulet och svalt också. Regnet slapp jag i alla fall, det härjade då jag städade.
Löpningen idag blev en kort och rätt snabb historia. Tänkte att jag skulle prova på det här med intervallträning på den korta bana jag har som utgår hemifrån mig och inte hemifrån mina föräldrar, som 11,8 kilometersslingan gör. Den här svängen, som jag kallar Kvisthamrarundan, mätte jag just upp till 4,6 kilometer på jogg.se.
Det ska ju sägas också för den oinvigde att intervallträning alltså är när man varierar tempot - det är åtminstone min tolkning. Men det vete fasen om det var så mycket för mig ändå. Jag ökade upp tempot men kände att det mattades av lite tidigare än jag hade beräknat och ökade upp och ja, så upprepades det där. Jag tycker om att hålla ett halvhögt konstant tempo. Benämningen "halvhögt" gör jag av det svenskt lagoma vis att jag vet att det finns folk som springer snabbare - och långsammare.

Efter att allt vad tvätt och tvagning heter så gick jag ner en sväng på stan. Faktiskt iförd shorts, och varthän mina ögon än blängde, så såg jag ingen annan med bara ben! 13 grader verkar vara för kallt för gemene man i Norrtälje, att visa sina ben. Men jag kan ärligt säga att jag varken har stålhud eller att jag frös. Fast mina ben är ju rätt tunna, så det finns ju inte så mycket att frysa om heller, om man nu ska vrida saken till den vinkelns ljus.
På stan hade jag som mål att köpa nya vita ankelstrumpor. Det är den sorts strumpor jag helst använder när strumpos nödgas användas sommartid, och de jag har börjar sjunga på sista versen. Eller ja, nu är de rentav kastade allihop, men det var det inte där och då.
Gick först in på H&M som har stått för mina tidigare inköp av nyss nämnda vara, men allt de hade där var ett fjuttigt tvåpack som såg ut som ballerinatossor eller något liknande. Vet i och för sig inte ens om det finns något som heter ballerinatossor, men det var just det ord som ekade högljutt i min skalle, när jag såg dem. Det och tvåpack. Herrejösses, man förnyar inte ett bestånd med tvåpack.
Istället styrde jag kosan in på KappAhl, där jag i princip inte köper någonting. Men där hade de fempack på snyggare vita ankelstrumpor, så jag slog till på två förpackningar. Då sa kassörskan till mig; "Du vet att det är ta tre, betala för två va?", och det hade jag ju ingen koll på! I vanliga fall tycker jag sällan att det erbjudandet är så mycket att ha, om jag bara har siktet inställt på att köpa en eller ett av något, men när siktet nu var inställt på att köpa två, så är det ju förnämligt. Bra att hon sa det också, annars hade jag ju onekligen betalat samma summa men gått därifrån med färre varor.
Sen begav jag mig mot Lilla Torget och sushistället där, då matplaneringslappen sa just sushi idag. När jag klev in möttes jag först av en karl bakom disken jag aldrig sett förut, samt en borttagen sushimenyvägg.
"Eh, jag skulle vilja ha sushi", sa jag. Svaret blev... och det är egentligen dumt att sätta citationstecken runt, för jag minns absolut inte de exakta orden, då det var bruten svenska och engelska om vartannat, men innebörde var ungefär: "Ingen sushi här längre. Crêpes istället!".
Då blev det ett besviket tack, men nej tack och en vändning på klacken från mig.
Suck, mitt bästa sushiställe!
Men som tur är finns det ju faktiskt ett till här i Norrtälje. Jag har felaktigt tänkt på det vid Lilla Torget som det enda i staden, men det finns ju något orientaliskt hak som flaggar om sushi i närheten av busstationen också, men där har jag aldrig satt min fot. Heller inte idag, men någon gång relativt snart måste jag nog ändå göra det, för ett liv utan sushi är ju inget vidare liv.
Istället gick jag hungrig hem och beslöt mig så småningom för att beställa en avokadosallad istället. Det är ju också gott och rätt nyttigt. Sushi däremot känns ju rakt igenom jättenyttigt. Fantastiskt att det samtidigt kan vara så gott också, inte all snabbmat som är både nyttig och fantastiskt gott. Fast... ja, man kan ju undra om det verkligen kan räknas som snabbmat egentligen, för det går ju inte jättesnabbt att göra. Hm, ja det tål att funderas på.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, maj 12, 2011

Dream on

De skumma drömmarna fortsätter, och jag fortsätter att minnas dem!
I natt drömde jag att jag deltog i någon form av tävling mellan... ja, en del bussförare var det i alla fall, men det var nog lite allmänt annat folk också. Den ende jag minns utöver jag själv som var med, var min kollega Christoffer. Tävlingen tog plats på förskolan där jag har jobbat, fast här var arkitekturen en annan kan man säga, nu fanns här en mer eller mindre bottenlös källare, och själva tävlingen gick ut på att lyckas ta sig så långt ner som möjligt i källaren som mynnade ut i grottor och avsmalnande gångar. Jag tyckte även i drömmen att det var en vansinnig tävling, i synnerhet när jag hörde att man efter att ha kommit in och ner på ett visst djup, inte skulle kunna vända tillbaka igen. Det skulle helt enkelt bli för trångt.
Jag började så att gå en herrans massa trappor ner, trätrappor som gick i en fyrkantig spiral och som sen blev en bergrundstunnel och som till slut slutade med ett hål, i storleken att möjligen ett finger skulle ha fått plats i det. När jag väl nått dit förstod jag att jag var på platsen där det inte skulle gå att vända, och mycket riktigt lyckades jag inte ens vända mig om. Smått klaustrofobiskt! Men sen blev det så som det bara blir i drömmar, att jag helt plötsligt var någon annanstans sen utan att någon transport dit ägt rum. Ovan jord och allt fick jag veta att Christoffer hade tagit sig igenom det fingertjocksstora hålet och därmed vunnit. Jag fattade inte hur han möjligen kunde pressa sig genom ett så smalt och litet hål och förstod även att han inte skulle kunna komma ut igen.
Hrm.

På jobbet idag, fick jag i det närmaste ett skrattanfall, då först en märklig figur steg på. Till kropp och klädsel var det en tant, en storbystad sådan, men till ansikte var det en gammal man med långt hår. Och visst, transexualitet i allmänt finner jag inte skrattretande alls, men den här mannen/kvinnan hade dessutom en mycket kraftig och buskig mustasch! Det gick liksom inte ihop tyckte jag. Och även om det inte ens fick mig att le, så triggade det ändå igång smilbanden när sen en annan gammal man tittade in genom dörren och frågade varifrån linje 676 avgår, varpå jag svarade "Härifrån, det här är en 676:a!". Följande passagerare som klev på fick således ett hej från en storleende bussförare.

Senare under dagen sattes min intelligens på prov när jag skulle köra ut från garaget. För ovanlighetens skull gick jag inte ut tidigare än vad som stod på specen, för att starta upp bussen. Det brukar jag nästan uteslutande alltid göra annars, men inte idag, då behövdes hela pausen till att pausa. Således hade jag inte jättemycket tid när jag väl satt i bussen, och inte blev det bättre av att jag gick åt fel håll på garageplan, då jag trodde att bussen skulle stå i en annan ände än vad den gjorde, så även det tog ju lite tid.
I alla fall, jag gjorde mig klar för start, först genom att ställa in den radiokanal jag ville ha, sen fyllde jag i färdskrivarbladet och till sist ställde jag in stol, ratt och speglar för att sen vrida på tändningen, lägga ur parkeringsbromsen och i med backväxeln. Men - inget hände när jag skulle börja backa! Förstod ingenting till en början, jag hade aldrig varit med om att bussen överhuvudtaget inte svarar på gaspådrag, men nu var det verkligen så. Ingenting hände när jag tryckte ner gaspedalen!
Tänkte då att jag kanske inte hade stängt frontluckan ordentligt, så jag gick ut och kollade. Men jodå, den var stängd. Tittade även om dörrarna var ordentligt stängda - och de var de. Men till slut kom jag på, om frontluckan är öppen så är det ju inte ivägkörningen som inte ska fungera, det är ju att starta motorn som inte går då. Och då slog det mig - jag hade nog inte tryckt in startknappen länge nog (om jag ens hade tryckt på den, men det tror jag faktiskt)!
Det låter ju hemskt klantigt, men bussarna i 12-serien på vårt garage, har väldigt tysta motorer - i alla fall i framifrån sett. Dessutom var fläktarna på, på full sprutt, så de utan att tänka på det, trodde jag väl att de överröstade motorljudet.
När jag väl startade motorn var det inga som helst problem att backa ut och gasa iväg!
Rena turen att jag aldrig påkallade någon mekaniker från verkstaden, för de tankarna snurrade i mitt huvud först i och med att tiden var knapp. Men en knapp var ju just lösningen också, och den hittade jag helt på egen hand!

Efter jobbet fick jag skynda mig hem och duscha och äta ett litet mellanmål, för sen var det till att trampa iväg till Roslagsskolan för att gå på min systers dansuppvisning. Det är alltid trevligt med de där Mevalin-showerna och syster min är så extremt duktig också! Det säger nog inte bara partiskheten och släktskapet inom mig, jag tror mer att det är ett allmänt konstaterande - hon är jätteduktig!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, maj 11, 2011

Årsjubileum

Just precis, idag är det ett år sen jag blev helt klar med allt vad bussutbildningen heter, hade min sista dag på linjeutbildningen då. Och nu slår det mig, när jag tänker tillbaka på den dagen, att det var just den dagen som löven slog ut här i Roslagen - det blev grönare och grönare för varje timme som gick. I år skedde det ju säkert en vecka tidigare - om inte mer. Jo, mer tror jag. Jag har inte koll på vilken dag det var, annat än att jag minns att jag körde en 676:a och först vid rondellen i Roslagstull hajade till över att träden där hade slagit ut, för att sen under dagen notera att det slog ut mer och mer, närmare Norrtälje till.

Hur som helst, denna jubileumsdag har jag fått köra linje 625 igen, den som numera bara går mellan Söderhall och Danderyds sjukhus (ej motorvägen), istället för tidigare mellan Norrtälje och Danderyds sjukhus. Till mångas förtret kortade SL ner den för en tid sedan, och därmed minskade även gångerna jag får köra den, drastiskt. Möjligt att majoriteten av körningarna ligger på Täbygaraget nu, eller att de avgångar som är kvar ligger på S1:ornas schema (S1:or är de lyxpruttarna som bara jobbar måndag-fredag och är ledig helgdagar och så, vete fasen hur man får en sån tjänst i bussbranschen, men såna finns). Hur som helst var det tid och evighet sen jag körde den, men i och med att den inte är svår på något vis, så var det ett trevligt återseende.
Dessutom åkte en vansinnigt attraktiv passagerare med, och sånt sätter ju ytterligare guldkant på körningarna!

Under förmiddagen sen hade jag lite annat trevligt och inte helt vanligt, såsom 629:an från Danderyd till Åkersberga via massa avkrokar. Och där åkte det med ett sött föreskolegäng en bit också. Barn är bäst, så är det bara.

Just det ja! Igår drömde jag ju knasigt om knark. I natt drömde jag ännu knasigare, vill jag nog mena. Jag drömde nämligen att jag var gravid! Jajemänsan, och inte var jag kvinna heller, jag var ju mig själv, med de genitalier jag föddes med. Men gravid var jag, riktigt stormande höggravid med... ja jag får väl anta att det var sammandragningar, det kändes i alla fall precis som att det vad dags att föda.
Lustigt nog befann jag mig då på min högstadieskola, och där sa alla till mig det uppenbara, att killar ju inte kan bli gravida, att jag omöjligt kunde vara gravid. Men jag var ju det! Eller, det vill säga, ända till jag drog upp tröjan och en pilatesstor, röd heliumballong flög iväg. Det förbryllade mig lika mycket i drömmen som det gör nu. Dels att ballongen var så groteskt stor och sen att den hade känts så tung och jobbig. Hm, men jag beslutade mig för att försöka sticka hål på den, för att på något vis undanröja pinsamheten i att tro sig vara gravid, men i själva verket ha en ballong under tröjan. Jag lyckades inte, tror jag.

Men återigen kan jag konstatera att det är förnöjsamt att få prova på nya saker i drömvärlden!

Ordet är fritt, nu är det ditt.