lördag, februari 27, 2010

Upp! Eller nej, ligg.

Huga, idag är jag trött. Det har varit nästan som en dag under stegtävlingen där jag både gått en massa och så tränat på det också. Eller ja, då sprang jag ju. Nu när underlaget är som det är så cyklar jag ju på motionscykel istället. Men jag har ju en liten aningens tendens till förkylning, så det är kanske den som tröttar lite extra. I och för sig kom jag inte i säng så tidigt igår men vaknade ändå vid åttasnåret, så ja, det finns kanske många faktorer där.

Igår tittade jag på Upp! och det vill jag mena var en riktigt rolig film! Pixar har gjort det igen, helt enkelt. Det var riktigt så att jag låg och vred mig av skratt på vissa ställen, och filmer som gör så med en, kan man ju inte annat än gilla!

Nu har jag Melodifestivalen på här i bakgrunden, och Svante Thuresson skymtar ju förbi där. Lite roligt med honom att han var det med Sverige som min nordnorska gammelmormor gillade mest. Lite roligt, hon har ju varit död i... Ja, säkert i närmare 30 år, men han ser ut att sprudla än.

Idag har det ätits oxfilé, köttets kött vill jag mena, och det är jag inte alltför bortskämd med. Far min hade inhandlat ett relativt billigt parti att fira mitt busskort med! Trevligt initiativ! Och ett bakljus till cykeln fick jag också, så nu har jag - när det är påmonterat - en helt laglig cykel! Härliga tider.

Men så mycket mer orkar jag inte ordbajsa fram idag, jag är som sagt väldigt trött. Ryggläge, nästa!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, februari 26, 2010

Kända förslag

Ledig idag och jag har minsann inte legat (så mycket) på latsidan! Nejdå, efter frukost och innan tandborstning drog jag igång att baka kladdkaka (tyckte inte att det var vits att borsta tänderna emellan, för hur väl bunken än skrapas ut så blir det ju lite kvar som är gött att slicka i sig.
Nåja. Sen blev det också storstädning av lägenheten, med viss paus för att skotta balkong (igen) och carport (igen). Det är ju töväder nu och jag tänkte att om jag får bort så mycket snö som möjligt, så kanske jag får torrt på balkongen snart. Hrm, ja det återstår ju att se. Carporten blev mer av en impulsgrej, när jag ändå var där och hade snöskyffeln i högsta hugg.

Just det här med tövädret väcker ju lite ambivalenta känslor inom mig. Dels är jag ju rätt sugen på vår och vår blir det inte utan tö, men dels så tycker jag om vintern och snömassorna och jag vet ju att det ska bli kallare och förmodligen mer snö fram i veckan, så då känns det väldigt onödigt med tö och slask.

Å det lite mer lata hållet så har jag ju spelat Sims igen. Det var länge sen. Och nej, jag är väl just inte inne i någon period där jag har ett jättesug till att spela Sims, som ibland kommer och går, men jag har däremot en spellust, men inte vidare lust till något av mina spel. Kanske borde börja om från början på något tv-spel istället för att bläddra bland datorspelen till leda.

Det är lite lustigt med facebook förresten tycker jag, nu på mina vänförslag hittar det in mer eller mindre kända namn allt oftare:


Thomas Järvheden, Hasse Brontén, Claudia Galli och Josef Fares

Alla där i vänförslaget vet jag för övrigt mer eller mindre vilka de är, men ingen känner jag mig jättehågad att skicka förfrågan till.
Men Anton, bloggläsare, efterlyses fortfarande. Lägg gärna till mig!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, februari 25, 2010

Torsdag vecka åtta

Idag har jag jobbat på förskolan igen, gissningsvis för sista gången på länge nu. Visserligen är jag ledig hela nästa vecka, men det är ju också sportlovsveckan och lovveckor behövs det sällan vikarier i förskolan i och med att många har syskon i skolan och föräldrar som tar ledig, så barnantalet är ofta lågt. En trevlig dag har det varit i alla fall, hamnade på avdelningen med flest barn, i blandade åldrar från födda 04-06, istället för avdelningen för de yngsta (07-08... snart 09:or också). Lägger ingen värdering i att jag hamnade där istället, båda hade nog varit trevligt, men ja, en bra dag har det varit.

När jag slutat jobba tog jag vägen förbi Eneby igen, för att höra med Ola om bilen kan stå där ett tag. Den stod inte ivägen nu, men för att den inte ska bli permanent där så sa han att en månad ungefär kan den väl få stå, om jag inte blir av med den.
Men jag tror att jag ska försöka få till att få hem den under nästa vecka, då jag ju är ledig. Och så måste jag ta tag i det här med försäljning.
Bilen, som står ute, hade säkert en halvmeter snö över sig, så dels fick jag pulsa för att komma in och kunna tömma den på skivor och sånt, och så tog det ju lång tid och snöade ner mig ännu mer, när jag sopade av den.
Sen åkte jag hem, dumpade av allt jag släpade på, gick på toa, bytte till lite tunnare vinterjacka (viss skillnad på nollgradig vinter och minus 24 som det var häromdagen) och körde till Harsjö och återlämnade pappas bil. Syster och katt var hemma, jag kramade på dem båda.
Sen blev det promenad hem med Christer i P3 i öronen. Sanning eller Bullshit var bra svårt den här gången, jag hade fel på nästan allt. Förra veckan däremot hade jag rätt på alla frågor utom en. Men ja, när man svarar utom tävlan är det lätt att skryta.

Hemma sen (det känns som en fras som jag ofta skriver) hamnade jag vid datorn och betade av lite på facebook, fått fler gillanden och kommentarer än någonsin - tror jag - på mitt jubel över att ha tagit busskörkort. Väntalet stiger stadigt uppåt nu också, trots att jag uppnått de 200 jag ville. Idag hade jag en förfrågan från någon Brumfiel Dgooden (som jag inte hade någon gemensam vän med). Udda namn och bara icke-svenska namn på vänlistan. Hur hittade hon mig? Något svar har jag inte fått.
Förresten! Anton som läser och kommenterar här ibland, kan inte du lägga till mig på facebook eller msn? Vore kul att kunna kommunicera på något vis!

Jag har en svag men distinkt känsla av att jag håller på bli förkyld. Jag kan snudd på svära på att jag imorgon kommer ha ont i halsen och känna mig allmänt låg, såvida kroppen inte helt far med osanning nu. Men det tror jag inte.

Middag idag blev det inte. Jag åt ju ordentlig lunch på jobbet, och ordentlig lunch äter jag väldigt sällan de dagar jag inte jobbar, så det är något av en ovana (som i att det är ovant) nu. Klockan blev jättemycket innan magen alarmerade att jag borde göra mat, och matlagarlusten var då inte på topp - i synnerhet inte när jag såg att maten jag skulle laga skulle vara i ugnen i 30-40 minuter. Ack nej, fil och müsli med två rostade mackor till blev det istället.

Nu ska jag titta på Du är vad du äter - Peter Antoine är "offret" och han är ju en gammal bekant, så det ska bli kul att se. Minns när han gnällde på oss i FCZ att man inte bara kan äta "korv, köttbullar, pizza" osv.

Ordet är fritt, nu är det ditt.


onsdag, februari 24, 2010

Mitt i prick!


Den här papperslappen är tillsvidare mitt busskörkort!

Ja idag vet glädjen inga gränser, så jag börjar rent sonika med en bild! Det vet jag inte om jag har gjort förut!
Och redan där förstör jag ju eventuell spänning i läsandet kring huruvida jag klarade eller inte klarade dagens uppkörning, men ja, vissa saker kan inte låtas vänta på!

Men om vi tar dagens och dess känslolägen rent kronologiskt:
Jag vaknade klockan 6:46 av att jag fick ett "lycka till"-sms. Klockan däremot stod ställd på 8:00, så jag smådunade och halvsov ett tag till, men klev väl upp vid halv åtta till slut. Hade sovit väldigt bra, inga som helst uppkörningsdrömmar/mardrömmar.
Jag var inte heller vidare nervös till en början här hemma, satte mig vid datorn och kollade kollektivtrafikläget och insåg att det var bäst att ta det säkra före det osäkra och åka ännu tidigare och därmed ge mig ännu större marginaler att hinna till Jakobsberg klockan 12:00. Eller att hinna till Jakobsberg till klockan 12:00 kanske man säger?
Så efter frukost och lite funktionsrepetition plus mental genomgång av säkerhetskontrollen, så begav jag mig till busstationen. I min iver glömde jag att ta på mig halsduk. Katastrofen var dock inget faktum, för jag hade både polotröja och jacka med hög... ja, hals?

På bussen sen började en nervositet växa fram, och jag gick igenom säkerhetskontrollen mentalt flera gånger innan jag kom fram till jag skulle tänka på annat en stund. Överdrivet tjat överhettar nog bara synapserna.

Bussen till Jakobsberg var över 20 minuter sen visade det sig, så det var ju lite tur att jag hade mina marginaler, och den blev ännu mer sen under resans gång. Redan första hållplatsen den stannade på efter att jag klivit på, hade den problem att köra ut från. Drivhjulen bara spann, så han fick backa tillbaka några meter, ta sats och försöka igen - flera gånger. Då kände jag ungefär "jippi, tänk om jag får samma problem vid hållplatsstoppet" Under uppkörningen då alltså, det ingick hållplatsstopp sist och det var ju i en rondell inför det jag blev kuggad. Kändes måttligt roligt.
Fram till Jakobsberg kom jag väl ca 11:10, så jag hade ju en del tid att slå ihjäl. Kissnödig var jag också, så jag letade mig in på pendeltågsstationen där jag tänkte att det nog kanske kunde finnas en toalett. Jodå - en betaltoa. Nejtack sa jag och knep ihop.
Stod istället och roade mig med att sparka på en isbit som vid en viss sorts spark snurrade runt i en mängd piruetter. Rätt som det var föll ett stort sjok snö ner från taket vid bussterminalen alldeles bakom mig, där jag nyss stått. Tur att jag inte stod kvar där, inte för att snön föll från någon höjd eller innehöll isklumpar eller så, men vilken kalldusch det hade varit!

Lillian kom och plockade upp mig och några andra sen - jag känner ju inte igen dem från de andra kurserna, så jag visste inte vilka mer än jag som väntade på henne.
Väl på plats på Barkabys flygfält så hann jag inte mer än kasta mig i min smörgås jag hade med mig, förrän det var dags att gå ut till bussen. Lillian tyckte att jag skulle gå ut före uppkörningsmannen och jobba upp matartrycket och så. Kändes ju rätt bra att få sitta där vid ratten ensam en stund och samla mig och påbörja lite av säkerhetskontrollen - ställa in stol, ratt och speglar och fylla i färdskrivarbladet så det var klart.
Sen kom då vägverksgubben, och jag såg till min icke-bestämda känsla (jag visste inte om det var lättnad eller besvikelse) att jag den här gången fick den andre av de båda. Det var samma duo som sist, nämligen.
Han sa till mig att påbörja säkerhetskontrollen då, så jag gjorde så och fortsatte med att kolla matning+check (jag vet helt ärligt inte vad själva uttrycket står för, men rent praktiskt innebär det att man försiktigt vrider på matningen och ser så att alla kontrollampor tänds), jag kontrollerade p-bromssummer, grindsummer, lyssnade efter läckande bromsar, kollade lågtrycksindikatorn [startade motorn], kollade vindrutetorkare+spolning+hel vindruta, tutade, kollade (och kände) att defrostern fungerade. Gjorde dörrtesterna (efter att ha "plingat") där man först testar fotoceller och kännande kanter på bakdörrarna är framdörren är öppen, sen gjorde jag nödöppning av alla dörrar och stängde därefter alla, trampade på gasen och plingade igen, kollade fotoceller igen (den här gången ska dörrarna vara stängda i motsats till förra gången), kännande kanter och att det inte gick att trycka upp dörrarna. Där kollade jag säkerhetsutrustningen, det vill säga bransläckare, varningstriangel, glashammare och bälten. [stängde av motorn], på med helljus och höger blinkers, ut och kolla, in, på med halvljus och vänster blinkers och sen gå runt bussen och kolla speglar, alla former av lysen, (det kräver två vändor runt bussen) kontrollerade lufttorkens verkan, kontrollerade alla däck + stänkskydd [startade motor], kontrollerade färdbroms, parkeringsbroms och dörrbroms, samt kontrollerade servon. Japp, där har vi en säkerhetskontroll i förenklade ordalag. Förstå att det var lite att noja för i början, när jag dels skulle komma ihåg allt och dels göra det på åtta minuter. Sen blev jag lugnad av att man fick ha checklista och att det inte gick på tid - så lugn att checklista aldrig behövdes.
Ja, så var det då dags för funktionsfrågorna. Först började han med att fråga vad jag fick för fråga förra gången. Lite småfult kan jag tycka, i och med att jag blev godkänd så ska jag väl inte straffas med att han medvetet ska ta bort de frågorna. Det skulle han tagit reda på från den andre gubben, tycker jag.
Hur som helst, jag är ju inte den som trotsar, så jag svarade ärligt att jag fått frågor om nödutgångar (krossbara rutor) och kontroller av styrservon. Han lämnade då fram ett registreringsbevis som han började ställa frågor kring. Det gick ju bra till en början, alla siffror fanns ju där framför mig. Men, så frågade han om axelavståndet. Och jag vet ju att det är 6 meter och jag hittade också den siffran i pappret. Inga konstigheter där. Men så frågade han när man har användning av att känna till sitt axelavstånd. Och där stod det helt still i huvudet på mig! Shit tänkte jag, nu blir jag kuggad på funktionen, för jag vet verkligen inte! Så jag lirkade lite med att det kan ju vara bra att känna till så man vet att man kommer in på vissa vägar och så. Han höjde ett ögonbryn och frågade vidare om n-värdet. Och det vet jag också, att n-värdet anger, när det är ett positivt tal, antalet meter från främre bakaxel där man ska placera tyngdpunkten. Sen gav man mig ett nytt registreringsbevis där n-värdet inte är angett och frågade då hur man där vet var man ska placera tyngdpunkten. Shit igen, tänkte jag. Hur vet man det? Ja jag vet inte det i alla fall! Hrm hm, jag vet inte exakt vad jag sa, men jag sa att man får säga åt passagerarna att sprida ut sig om det är så.

Sen var det dags att köra. Med den här karln var backning det första momentet. Köra fram, backa in och köra tillbaka samma väg man kom. Det gick galant. Sen plockade jag upp Lillian som ville åka med. Skönt det, när hon är med pratar de lite trivsamt sinsemellan där och gubben säger bara till mig vart jag ska köra. Det blir liksom aldrig den jobba tystnad som det skulle bli om det bara var han och jag. För jag är minsann inte på småpratshumör när det är uppkörning. Nu var jag fullt koncentrerad på körningen, den skulle fan sitta som en smäck (för att ta i från tårna). Halt var det också, det kände jag. Rondeller fick jag flera stycken, förmodligen just för att jag blev kuggad där sist, men där gick det väldigt bra. Han plingade aldrig heller, så stoppmomentet slapp jag. Körningen kändes väldigt långdragen denna gång, men när jag märkte att jag började bli dirigerad "hemåt" igen så kändes det lite bättre - tills jag kom så nära att jag såg grindarna och barackerna från vilka man startar. Då blev det väldigt jobbigt igen - för då var ju domen nära!

När jag parkerat och gjort klart körningen genom att fylla i det kompletterande uppgifterna på färdskrivarbladet så snurrade jag på förarstolen mot honom och inväntade vad han skulle säga under ren förskräckelse, nästan. Ungefär så här sa han:
"Ja, körningen var ju godkänd..." Sen började han plippa med något telefonliknande och sa inget mer, så jag tänkte att då var det klippt, funken måste jag göra om.
Men så såg jag, med mina falkögon, hur han började fylla i de gröna rutorna i protokollet, godkänd-rutorna alltså!
Sen sa han "ja, och axelavståndet är viktigt att veta när man ska läsa av bruttoviktstabellerna"
Smack i min panna! Det visste jag ju egentligen!
Men jag var godkänd!
Jag är godkänd!
Jag har tagit busskörkort!
Wooohooo!

---
Och som sidospår så kom jag att tänka på en språklig grej sen. Prefixet in- framför ett ord gör det ju till dess motsats i många fall. Från tolerant till intolerant, kompetent till inkompetent osv. Men så kom jag att tänka på information. Kan det vara så att man, när man inte är informerad, helt enkelt bara är formerad då? Hrm hm, klurigt!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, februari 23, 2010

Soppa!

Ja, idag var det ju inplanerat jobb på förskolan igen. Imorse blev jag klar med morgonsysslorna tidigare än planerat, och tänkte då att jag dels kunde åka och posta ett kort och dels komma lite tidigare till förskolan, och vara med "mina" barn en stund, i och med att jag var placerad på grannavdelningen, där de riktigt små barnen går.
När jag så gick ut och startade bilen så hade jag i åtanke att låta bilen gå på tomgång en liten stund innan jag började köra. Far min ville så.
När jag så backade ut bilen efter att ha låtit den gått en liten stund, ja då hann jag ungefär två meter rakt bakåt och sen - dog bilen.
Shit så less jag blev! Det var ju precis sådär min bil höll på! Den lät sig backas ut och sen dö, för att inte vilja omstartas. Och så var det också nu, den här bilen ville inte låta sig omstartas heller. Så vad att göra? Jag satte på varningsblinkers (för jag stod ju i vägen för ett helt koppel av bilar om någon annan skulle vilja backa ut), gick upp till lägenheten igen och ringde pappa som, som den ängel han är, sa att han skulle komma och titta.
När jag ändå var där inne ringde jag även till förskolan och förvarande om att jag kunde komma att bli sen. Då fick jag veta att jag skulle få vara med just "mina" barn, plus att jag gärna fick jobba till 15:00 istället för 13:00. Härliga tider!
Sen gick jag ut och ställde mig vid bilen för att invänta pappa. Men ja, då tänkte jag att jag kan ju försöka med bilen igen då - och rätt som det var så gick det! Nyckfull bil, det där!

På jobbet var det riktigt trevligt, att få vara med mina (ja, att göra citationstecken kring det två gånger i samma inlägg räcker - vid det här laget vet ni att jag inte menar mina som i biologiska) barn, var ju efterlängtat! Det blev kramkalas och magneteffekt direkt - barnen sögs till mig helt enkelt. Underbara små liv!
Tre av barnen var hemma, men alla de tre har jag träffat under de två senaste gångerna jag var där, så det var ju bra att jag nu fått träffa alla igen.

Efter jobbet åkte jag till Eneby för jag tänkte växla några ord med Ola och tömma bilen på skivor och sånt, men där var det just denna eftermiddag stängt, fick jag erfara. Bilen min stod där ute och såg ut som en snöboll, gigantiskt mycket snö på den. Låst också, förstås (bra det, förstås), så jag kom inte åt något. Ena nyckeln har Ola, andra ligger här hemma i ett skåp. Inte lönt att dra runt på den i onödan.
Men på torsdag ska jag ju jobba igen, så jag får väl göra om proceduren då.

Hemma sen kom jag på att jag hade tvättstugan mellan 15-18, och klockan var ju då ca 15:40, plus att jag helst ville duscha först, så att jag skulle få med mesta möjliga tvätt, så klockan var väl 15:50 när jag väl tog mig ner till tvättstugan.
Sen ringde det på dörren och där stod inga mindre än Jehovas vittnen (eller "vi kommer från Vakttornet", som de presenterade sig) En av dem var riktigt söt, nästan så klockorna stannade, men deras budskap och sak är inget som roar mig, utöver att det är lite komiskt, så besöket blev rätt kort. "Nej, jag läser inte bibeln så ofta" och "nej, jag tror inte jag kan ha nytta i vardagen av att läsa bibeln".
När de gått så var jag tvungen att spana lite i fönstrena för att se vart de tog vägen. Jag menar, sötma gör ju inte ögat ledset.
En halvtimme senare var det dags att gå ner till tvättstugan igen, och ja, då stod de där nere på bottenplan hos Pissnisse och hade väl förmodligen stått där sen dess, för de gick ju nedåt efter att ha varit hos mig och han är den ende som bor under mig. Stackarna, urindoften spred sig ju såklart i trapphuset när dörren dit stod öppen så länge, så hur kändes det inte då att stå där i epicentrumet under hela den tiden? Även när jag lämnade tvättstugan stod de kvar. Måste ha blivit varmt också, de hade ju ytterkläder på dig. Och ytterkläder såhär års bör ju vara av det varmare slaget, kallt som det är.

Till middag blev det idag "varm avokadosoppa" enligt ett litet recept ur senaste Buffé som inte var uppbyggt så som recepten brukar vara, med antal portioner receptet var beräknat för eller en tydlig, numrerad ordning i vilken delmomenten skulle genomföras.
Soppan var väl heller inte riktigt någon succé erfor jag, så det var kanske därför.
Den slank ner, men ja, godare soppor har jag sannerligen kokat i mina dagar!

Imorgon är det uppkörning igen, så jag borde läsa på om lite funktioner nu. För sista gången, förhoppningsvis! Förutom det rent ekonomiska hade det varit det skönaste med att klara körkortet på första uppkörningen - att slippa repetera funktionerna. Jag tycker ju att jag kan det nu, så det tråkar ut mig en hel del att sitta och upprepa det där. Men säker kan man ju aldrig vara, bäst att ta det säkra före det osäkra.

Hm, nu råkade jag klicka på ett annat teckensnitt än det jag brukar ha. Revolutionärt!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, februari 22, 2010

Stil på stan

Idag har jag tagit mig samman och fört över lite bilder från telefonen, så till att börja med tänker jag ge en uppföljning på den insnöade bilen som jag minst en (två med returvägen) gång i veckan passerar:


Nu kan man inte säga annat än att det är MYCKET snö!

Ja, och det var lite lustigt när jag var på förskolan i tisdags förresten, för där på gårdarna plogas det ju inte, utan snön trampas ner. Och när den är nertrampad så att den känns alldeles hård, då kan man ju tro att det är marken som är alldeles där under. Men det såg man klart och tydligt att inte stämde där, för sandlådan hade helt försvunnit och mitt i det som såg ut att vara fast mark, stack toppen av en grävmaskin fram. Och uteborden gick just inte att sitta vid, då mark- och rumphöjd var densamma ungefär. Lite kul.
Vet inte riktigt hur mycket snö det kan vara här nu, men enligt smhi är det "mellan 50-75 cm", men jag vet ju inte hur man mäter då.
Var inne där och kollade på snörekord också, och såg att snörekordet i Katterjåkk 1993 uppgick till 265 cm! Alltså, det är ju galet! Närmare tre meter snö! Hur ser det ut då egentligen? Försvinner allt under 265 cm då? Och hur blir plogvallarna? Alltså ja, jag fattar verkligen inte hur man kan hantera så mycket snö.

Nåja. I helgen såg jag något smålustigt i NT när jag bläddrade igenom fredagens tidning hos mina föräldrar (jag själv betalar inte för lokaltidningen! Hutlös dyr!), och såg där detta:


Stil på stan

Alltså, jag har redigerat lite för att det inte är personen i fråga jag vill åt, utan bilden. Det är ju kul att brodera ut vad hon har på sig, när bildkvaliten/ljuset (eller vad man nu ska skylla på), gör att det ser ut som en konturlös svart kroppsstrumpa i princip.

Ja, så tillbaka till vädret. Det var galet kallt imorse! -24! Dessutom läste jag på nätet att det var väldigt strul med kollektivtrafiken i Stockholm, så jag började så smått fundera på hur det skulle gå att ta sig till denna sista körlektion innan uppkörningen, som var schemalagd till klockan 12. Hade en plan om att åka vid 10, men jag reducerade det till att åka redan vid 9:30, för att få ännu större och godare marginaler. Nu hade jag ju tur, röda linjen gick över de delar jag behövde få den att gå, gröna gick dock inte så långt som jag ville, men då fanns blå som en räddning. Så jag kom både fram och hem igen sen.
Däremellan hade jag dock körlektion då, och den gick riktigt bra! Det var nog min bästa körning hittills, kändes riktigt jäkla bra! Det som hindrade den från att vara perfekt var att jag placerade mig lite väl nära en refug inför en rondell och lite väl långt ifrån refugen i nästa rondell. Det är en fin balansgång man ska gå där!


På bussen hem fotade jag skuggor

Fick telefonsamtal från förskolan när jag satt och inväntade klockan där på skolan, det resulterade i att jag ska jobba imorgon och på torsdag. På onsdag fick jag ju säga nej, i och med uppkörningen.
Kan ju inte låta bli att gräma mig lite i hur det hade varit om jag hade klarat första uppkörningen. Då hade jag dels varit 700 kronor rikare nu och dels också haft möjlighet att tjäna pengar på onsdag också.
Bil har jag ju ingen. Eller jo, jag äger fortfarande en tyvärr, men den har inte varit hemma på en dryg månad nu. Jag frågade lite fint om jag kanske kunde få låna pappas eftersom han mest använder mammas eftersom hon mest åker buss nu. Det kunde jag, så jag väntade mig att jag skulle bylta på mig och promenera dit och hämta den. Men nej, pappa skulle komma hit, hämta mig, åka hem och så får jag ta bilen därifrån. Han är go, min far!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, februari 21, 2010

Ring, ring!

Nu är jag lite sur måste jag säga. Det tycks som att jag har tappat en ring - en favoritring dessutom. Förmodligen utomhus också, och det är ju toppen att tappa något litet utomhus när snön bara vräker ner. Suck, säger jag.


Den till höger saknas


Alltså den som sitter på pekfingret

Det var nämligen så att jag imorse efter frukost på Harsjö - sov ju kvar där - tog av mig ringarna inför att hantera disktrasan. Jag gör helst så, tar av ringarna och tvättar händerna efteråt. Disktrasor är ju bakteriernas högboning. Här hemma hos mig lägger jag dem i så fall alltid på den ensamma köksbänken vid kylskåpet, men nu var jag inte hemma och löste det genom att stoppa dem i fickan - samma ficka som jag har nyckelknippan i.
Nyss kom jag att tänka på ringarna, och hittade då bara den ena - och ja, det förvånar mig inte det minsta om den andra följde med när jag drog upp nycklarna ur den tighta fickan någon gång när jag kom hem hit. Antingen när pappa släppte av mig och jag var på väg in, eller när jag skulle ha cykeln för att cykla till Flygfyren och handla. På Flygfyrens parkering bör den däremot inte vara, i och med att det blev för bökigt att stoppa ner nycklarna i byxfickan när jag hade baxat ut cykeln ur mitt förråd, så sen fick nycklarna ligga i jackfickan istället.
Kanske, kanske att den på någotvis kan vara hos föräldrarna eller möjligen i bilen - om jag nu tog upp nycklarna redan innan jag klivit ur (vilket jag inte har något minne av att jag gjorde).
I övrigt får jag väl ställa in mig på att jag har sett den för sista gången. För även om det som göms i snö dyker upp vid tö, så är ju en silverring förmodligen en sån sak som fler än jag skulle uppskatta att hitta. Skator av allehanda slag.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, februari 20, 2010

Storm

Här sitter jag i klass två-stormen och har beslutat mig för att sova kvar på Harsjövägen, promenaden hit var fullt täckte mitt stormkänsleintag för dagen. I denna avsaknad av näshår rinner ju näsan för minsta vindpust/kylande il som drar förbi, så nu var det ju som en öppen kran. Huga.
Det är dock fint att bo i stan numera, på den tiden vi bodde på landet kunde man garanterat räkna med att väder som detta skulle innebär perioder av strömlöshet, antingen längre eller kortare. Hur det är där ute nu vet jag inte riktigt, men ja, senast 2005 (då vi flyttade in till staden), då duggade strömavbrotten tätt.

Nåja. Jag tycker ju fortfarande att det ska vara snö på vintern, och ju mer desto bättre. Det är åtminstone min grundinställning. Men när det börjar bli så pass att tanken slår en att man kanske borde skotta diverse tak för att undvika att de ska rasa in, ja då kanske snökvoten kan räknas som fylld?
Och lite trist att det återigen ”inte går” att cykla är ju också lite trist, för det tar ju så mycket längre tid att promenera överallt. Visst är det trevligt att promenera, men ja, som billös så är det ju bra om man åtminstone har cykelalternativet.

Och som det märks så har jag inte vidare mycket att skriva om idag. Så nej, det här blir inlägg av modellen icke-kvantitativt och heller inte vidare kvalitativt.

Därför:

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, februari 19, 2010

Pissnisse...

Hua hua, den här fredagskvällen är jag galet trött! Men veckan har ju till den sista delen varit fylld av tidiga uppstigningar.
Att få kliva upp klockan 6:00 idag kändes i alla fall som sovmorgon, vaknade lite före klockan och funderade på när den kunde tänkas ge signal.

Att åka till Stockholm denna morgon var ju ett äventyr i sig! Jag hade bestämt mig för att åka buss 7:02 så att jag skulle komma fram ca 20 minuter innan körlektionsstart (9:00), och då i lugn och ro ha tid att gå igenom säkerhetskontroll. Det blev så att mor och jag kom på samma buss också - hon pendlar ju till Stocksund numera. Det var trevligt med sällskap på bussen, för jag tror resan annars hade känts väldigt lång. Av och till på motortrafikleden gick det långsamt till följd av enfiligt i kombination med plogbilar, mellan Roslags-Näsby och Danderyd gick det väldigt långsamt och alldeles före Danderyd(s sjukhus) så stod det helt still! Rätt trafikkaosigt, och ändå snöade det inte massor då. Hm, det hela slutade med att jag med raska steg till slut var framme 9:02 istället och bad att få göra säkerhetskontroll efter lektionen istället, för att spara in på körtiden. Det gick bra, och det gjorde även körningen. Väldigt bra. Idag fick jag vara inne i självaste smeten och köra! Kring Fridhemsplan plöjde bussen fram, 5025:an (tror jag, jag kan inte numret på den nya bussen utantill. Nyare än 6808:an är den i ren årsmodellsmässig mening också). Som sagt, jag känner mig rätt säker på att nästa uppkörning kommer gå med bravur. De lite kortare passen tenderar att gå lite bättre.

Hemma sen (hemresan gick bra), hade jag fått post från Vägverket/Transportstyrelsen, som ville ha in nya 700 kronor för uppkörningen. Åh så surt! Jag kan ju säga att min budget för denna lönlösa (i ordets bokstavliga bemärkelse) månad helt har exploderat. Vet inte om det är så mycket nytta med att göra budget nu ens.

Sen tog jag mig an veckans städning, som även innefattade omplantering av en liten cypress som ingick i ett större (numera visset) blomsterarrangemang som jag fick på bowlingkvällen med förskolan. När jag skulle gå ut till förrådet för att hämta en innerkruka och samtidigt slänga soporna på vägen så kände jag omisskännliga tecken på att alkisgubben längst ner nyligen varit i trapphuset -direkt jag öppnade dörren ut dig så slog en söt och vämjelig stank av piss upp i mitt ansikte! Fy fan kan jag säga rent ut på den skäraste rikssvenskan! Så vidrigt! Nog för att jag har känt antydningarna till den förut då jag hämtar posten, i och med att hans dörr är precis vid postlådorna, men nu var det alltså... ja, rena plågan. Sanitär olägenhet om något!
Hoppas sannerligen att något görs åt det, hittills tycker jag stanken bara har eskalerat. Vem vet var det slutar?

Sen blev det promenad till Harsjövägen där det bjöds på pizza. Oh, det har jag inte ätit på länge! Gottgott! Let's Dance såg jag där också, innan jag promenerade hem igen. Var väl egentligen inte vansinnigt sugen på att promenera, men vädret är inte så cykelvänligt tycker jag. Nog för att det kan vara nog så trixigt att cykla i snön, men när det dessutom snöar så är det rent jobbigt - åtminstone när man inga ögonfransar har.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, februari 18, 2010

What a difference four little hours makes

Ännu en tidig morgon att bocka av då, idag klev jag upp 4:25. Jag var i vanlig ordning ute i såpass god tid, att bussen innan den jag hade räknat med anlände Gustavslund (nej, sådags på morgonen går jag inte till busstationen... speciellt ofta), och ja, jag vet inte om det är jag eller generellt, men när en tidigare buss nalkas, så ökar man ju på steget för att hinna med den. Det blev rentav att jag sprang sista biten. Men då fick jag slumra gott sen också.
Kände mig dock vansinnigt trött när det var dags att gå av. Trodde nästan att jag skulle somna på tunnelbanan också, men det är ju inte riktigt lönt.
När jag kom fram till hållplatsen från vilken jag brukar åka till Hornsberg, så såg jag att det var drygt tjugo minuter innan den bussen skulle gå. Och gjorde jag slag i sak, och gick till Hötorget. Eller ja, det vill säga... jag gick fel först. Men det tog mig inte lång tid att upptäcka! Och när jag sen väl var på plats så gick jag till hållplatsen dessförinnan också; Sveavägen! Så väl framme fick jag väl vänta... en kvart istället.

Väl framme i Hornsberg, minuter innan lektionen med Lillian skulle börja, var jag tvungen att gå på toaletten. När jag kliver upp så tidigt hinner magen inte vakna på hemmaplan, om jag säger så.

Vi fick börja med att tanka, så nu har jag varit med om det också. På över tusen kronor landade summan på pumpen, och då var det ändå etanol. Fast inne på garageområdet då, så jag gissar att det redan var betalat. Men ja, hur som helst, det kostar på att fylla busstank.
Sen körde jag iväg då, efter diverse backande för att komma ut i rätt riktning. Ut mot Jakobsberg och Barkaby där jag fick köra ungefär samma slinga som på uppkörningen. I synnerhet rondellen ville jag ju köra i igen, så det blev två gånger i den. Och båda gick rätt och riktigt till. Jag körde och körde och till slut frågade Lillian om jag var mogen för en fika, och det var jag väl, trots att jag inte visste riktigt hur jag skulle lösa fikandet, fikapengar ingår inte i min slimmade budget. Men först fick vi leta runt efter någonstans där man både kunde parkera 12 meter buss OCH fika. Stället hon hade i åtanke var för igensnöat för att vara parkeringsvänligt.
Till slut kom vi till någon mack med bifogad chaffissylta där jag fick backa in bredvid en långtradare. Det gick kalasbra!
Bussen var för övrigt en något modernare variant med fungerande skyltning. Dessvärre stod det "Klar för trafik" hela tiden, då den vanliga datorn där man ändrar skyltningen på, saknades. Äldre reglage fanns och vi bläddrade förbi alternativ som Flygskolan (den ligger... låg i Norrtälje!) och Tjejmilen. Ingen Förarutbildning dock, så det fick stå som det stod.
Fika bjöd hon på också, rara Lillian! Även om alla instruktörer jag har kört med har varit bra i varierad grad, så är nog hon ändå den trevligaste!
Tyvärr bet jag av min smörgås på ett olyckligt vis, så att tomatsaft skvätte på min tröjaxel. Givetvis hade jag vit tröja på mig, det har jag alltid när jag spiller.

Sen körde vi (jag) vidare, och jag trodde att vi skulle börja bege oss hem rätt omgående efter fikan. Liksom, lite smygandes men ändå mot Hornsberg. Så var dock inte fallet, det dröjde innan vi började röra oss mot E4:an. Tänkte både en och två gånger att den här dubbellektionen kändes ovanligt lång. Funderade över om det var Lillians närvaro (borde inte vara så, för det var ju trevligt) eller om det var för att uppkörningen var på en knapp timme, som jag nu tyckte att dubbellektion à tre timmar plötsligt kändes långt och länge igen.
Det var först när vi väl var framme och jag tog ut färdskrivarbladet som jag såg att det såg ut att ha blivit ritat på under ovanligt lång tid.
Och först då slog det mig! 7-11 är fyra timmar! Inte tre! Ja, jäklar i min lilla låda, så länge har jag aldrig kört förut. Längre har jag däremot kört vet jag, under någon rastlös dubbellektion som till stor det utspelade sig på större vägar, då kom jag upp i tio mil. Idag blev det 7,8.

Körlektionen gick mestadels väldigt bra, det var mot slutet som jag av någon anledning tappade lite fokus och åter körde in lite för snabbt i någon rondell. Alltså inte lite för snabbt på så vis att det var någon trafikfara och absolut inte så att någon fick väja för mig, men så snabbt så att det blev svårt att undvika en kantstötning. Det är ju inte hela världen förstås, men ja, sånt ska jag undvika på uppkörningen! Men då är det ju inga timtal jag kommer köra i, så förhoppningsvis håller jag mig extremt tillskärpt då.
Glömde dock gå upp på skolan efter lektionen och kolla om jag fått någon tid för min uppkörning, men ja, jag ska dit imorgon igen och kan göra det då.

Och imorgon är det "sovmorgon"! Klockan nio ska jag vara på plats, så klockan sju får jag väl åka och därmed blir uppgången... 6:15 tror jag.
Sen är det helg, och det ska för en gångs skull bli lite skönt! Den här veckan har jag bara haft ledig måndag.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, februari 17, 2010

Gör om, gör rätt

Ja igår var ju ingen höjdardag, och på sätt och vis har väl inte det här heller varit det, men jag är ändå bra mycket gladare idag! Det känns inte längre som att det var hela världen att jag kuggade igår, även om jag långt ifrån ser fram emot att betala de 700 kronorna till vägverket en gång till. Och ja, jag ser kanske inte riktigt fram emot nästa uppkörning heller, men jag ser fram emot den bra mycket mer än vad jag såg fram emot den förra! Göra om, göra rätt är det som gäller nu! Och jag känner mig ovanligt fylld av självförtroende som säger mig att jag kommer klara det nästa gång, om jag inte har en herrans otur och får någon marginaldiktator till uppkörningsinspektör (eller hur de nu tituleras).
Jag har jobbat på förskolan idag, öppnat och sen stretat på till 15. Fick frågan om jag kunde tänka mig att jobba över lite (skulle ha slutat 13) och jag sa att jag gärna kan stänga om det är så, jag drar gärna efter de halmstrån jag kan.
Fick dåliga nyheter på morgonen gällande min bil. Den tycks vara bortom räddning trots de nya delarna, om inte nya tusenlappar ska läggas ut på den. Och nix nej, det blir inget av med det. Så jag vete fasen vad jag ska göra. Hrm, fast nu kom jag på att de brukar annonsera efter bilar (att köpa) i NT, eller ja, de brukade förr, defekta och långmilare och allt möjligt. Någon kan kanske tänka sig att köpa den för någon tusenlapp eller så? Hoppas kan man. Jag vet bara inte när jag ska ta mig samman och ta tag i det. Eller hur jag ska få hem den från Eneby? Får konsultera far min där. Just nu har jag hans bil här, i och med att jag jobbade. Han i sin tur har mors bil och mor åker kollektivt.
Bilen var minsann också ett nederlag må jag säga. Men ja, det har inte påverkat mig så mycket idag heller.
Inte heller att den rätt långa (nio timmar utan rast) arbetsdagen i kombination med tidig uppstigning och öron som vant sig av vid vissa förskolerelaterade ljud, gav mig en viss huvudvärk på eftermiddagen, drog ner humöret märkbart.
Nej jag tror att barnen och lite vardagsrutin (arbete) var min räddning! Visserligen fick jag inte vara på "min" avdelning, så "mina" (tjat med citationstecken ja, men jag kan ju inte hävda att de är mina utan dem) barn träffade jag inte så mycket. Men de lilla stunderna jag gjorde det, då var det ju ren lycka! När vi var ute på förmiddagen, passade jag på att smita över till den gården för att hälsa på den aktuella avdelningen, Ugglan alltså, där de var ute med drygt halva barngruppen. Ute då fick jag syn på en flicka som var sjuk när jag hälsade på sist, och det bara lyste till i hennes ögon när hon såg mig (säkert var det samma reaktion i mina ögon), så jag fick världens kram där! I fönstret in till kuddrummet stod en pojke och knackade och log mot mig också, och ja, han har också en speciell plats i hjärtat. Min första inskolning. Först på eftermiddagen fick jag tid att gå in på Ugglan också, och då kom han springande mot mig och gav mig en riktigt bamsekram också!
Åh, dessa kramar fattas mig. Jag tror inte busspassagerarna kommer reagera så när jag kör fram bussen.

När jag väl kom hem, efter att ha stannat på Norrköp för att inhandla bortglömda champinjoner och nytt batteri till brandvarnaren som igår stod och varnade att batteriet var lågt, så blev det så småningom en uppfräschande dusch och sen rakning av ansikte såväl som huvud. Ja, jag får väl understryka det igen, att jag rakar huvudet för att jag måste snarare än att jag vill. Min alopecia universalis beter sig inte som universalis, snarare som areata.
Hur som helst så smorde jag in det hela med mjukgörande kräm sen, annars blir jag så fnasig och torr, och precis när jag gjort det, så kände jag att jag hade missat en fläck på huvudet. Mycket irriterande, då jag känt efter så många gånger innan jag slutligen noga rengjorde rakhyveln och så. Men men, gör om gör rätt är ju dagens devis.

Middagen sen bestod av en soppa med grundidé från ett recept i något gammalt Buffénummer, men som jag gjorde om en hel del i och med att vissa ingredienser inte fanns att köpa när jag handlade. Men det blev överraskande gott måste jag säga! Snudd på sensation! Härligt!

Imorgon har jag körlektion igen, 7-11. Med Lillian. Henne har jag inte kört med förut, annat än när jag körde bilen då de testade ens trafikvana inför bussutbildningen. Men jag tror att hon är bra. Som människa känns hon varm i alla fall, det var hon och Richard som var med från skolan på uppkörningen, och hon som åkte i bussen jag körde, så hon kramade om mig sen när inspektorn lämnat oss (mig) med det bistra men väntade beskedet.

Hursomhelst, det innebär tidig morgon imorgon också. 4:45 klev jag upp idag och imorgon blir det väl 4:30 tror jag. Sen måste jag ringa till tandläkaren och ta bort den tid jag blivit kallad till, på måndag, eftersom jag ska ha körlektion då också. Och sen är det faktiskt inte dags för tandläkarbesök än. I december 2008 sa de att de skulle kalla mig om två år, och jag tycker inte februari 2010 är två år senare, bara ett drygt. Så jag ska säga att jag vill bli kallad i höst istället.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, februari 16, 2010

Besvikelsen är stor

... men fasen alltså, jag vet inte när jag blev så besviken på mig själv sist. Jag skulle vilja drämma in huvudet hårt, hårt i en vägg!

Igår var jag jättenervös och mer eller mindre säker på att jag skulle kugga på säkerhetskontrollen i och med att nya saker hade tillkommit och så. Men sen fick jag höra att trots att det stod på säkerhetskontrollslappen, så gällde det inte säkerhetskontrollen. Lugn blev jag dessutom av att jag drömde att man fick den tid man behövde för kontrollen, istället för de åtta minuter som det präntats in att vi skulle göra det på. I och för sig vet jag inte varför jag lät mig lugnas av en dröm, men ja, så var det.
Så när jag kom fram till Barkaby flygfält, där man utgår ifrån, så var det ju precis som jag misstänkte. Jag var med i gruppen som skulle vara där 12:30, men själv skulle jag få köra sist - klockan 15.
Nervositeten släppte faktiskt lite på plats där, dels hörde jag att alla före oss idag hade klarat sig, att vägverksmännen var ovanligt milda i sina bedömningar och så, så ja det kändes rätt bra. Sen fick jag dessutom veta att det inte finns angiven tid för säkerhetskontrollen, de åtta minuterna är för att vi inte ska söla alldeles. Men det är ingen som klockar.
De fyra före mig och Shawn, som också var sist (men i andra bussen - 6808:an som jag annars brukar köra), kom tillbaka med muntra miner och hade också klarat sig när det så var min tur. Innan dess hade vi promenerat lite tillsammans och ojat oss för statistiken, om alla före oss klarat sig så måste de bergis kugga någon - och då låg ju vi pyrt till. Men så kan det ju ändå inte gå till, tänkte jag.

Min säkerhetskontroll gick bra, faktum är att han, vägverksmannen, inte var med mig hela tiden ens, han gick och pratade med sin kollega en stund medan jag höll på.
Funktionsfrågorna gick bra också. Jag fick om två ämnen, dels om nödutgångar (krossbara fönster) och dels om servostyrningen. Servostyrningen har jag ju ojat mig lite för tidigare, men jag behövde aldrig förklara hur den är uppbyggd, bara vilka kontroller man kan göra på den och vad som kan gå fel med den och så. Så det var rätt lindrigt, och ja, jag klarade den biten också.
Under körningen sen försökte jag intala mig att det var som en vanlig körlektion, men att jag skulle vara än mer koncentrerad på att läsa skyltar och titta i speglarna.
I mångt och mycket var det som en vanlig lektion också, han var väldigt tydlig med att tala om hur jag skulle köra, så det var inga problem.

Det flöt på bra - tills jag kom till en rondell med pilar av ett slag i som jag vet att någon av körlärarna har sagt betyder att högerregeln gäller. Jag kan inte svära på det, men det är så jag minns det. Dessutom plingade vägverksmannen samtidigt, en signal om att jag skulle stanna på nästa hållplats och låtsas att någon skulle stiga av. Den låg alldeles efter rondellen, så det blev väl för många moment för mig att tänka på där. Dels det där med högerregeln, själva rondellen och hållplatsen. Hur det nu än är med den där högerregeln - jag ska verkligen forska i det - så gäller den inte mig i förhållande till bilarna som kommer från vänster i rondellen, såklart, det säger ju både väjningsmärke och linjer. Men jag hann inte tänka så långt förrän jag var ute i rondellen och då gjorde så att en bil fick väja för mig. Ingen panikbromsning eller så, det skulle aldrig falla mig in att köra ut precis framför någon, men väl en väjning blev det. Och där och då sket sig allt. Det sa han i och för sig inte då, men jag kände att det blev fel där.
Och ja, mycket riktigt så blev jag underkänd. Gud så besviken jag blev! Jäkla skit, då kände jag mig så fruktansvärt dålig. Fast han lyfte ju upp annat som var bra förstås, men ja, hur bra tar det just då?
Och så jäkla onödiga pengar också, nu ska jag hosta upp med 700 kronor för en ny uppkörning och då få göra ny säkerhetskontroll och få ny funktionsfråga/frågor. Men då jäklar ska det klaffa! Och då behöver jag inte vara nervös alls, mer än över pressen att jag vill klara det, för nu vet jag ju hur det hela går till. Skulle jag misslyckas den gången också... Då blir jag riktigt ledsen.

Och Shawn klarade sig inte heller, men han hade åkt dit för någon skitsak, så det kändes lite som att de körde kuggstatistiken ändå. Visst, jag förstår att jag gjorde fel (men vidare jätteallvarligt var det kanske inte), men han hade gjort något vid ett trafikljus när han haft grönt som jag inte riktigt fattade, men banalt lät det. Något om att inte accelerera tillräckligt eller så. Ja jag minns inte. Men det var lågt att kugga på det, när jag har hört om folk under dagen som har kört upp på trottoarkanten fyra gånger, glömt en del i säkerhetskontrollen och nästan kört mot rött - som ändå klarat sig. Fast jag ska kanske inte tro på allt jag hör som inte kommer från någon som var med.
Hur som helst, surt är det.
Dessutom kom jag att tänka på att morfar hade fyllt år idag om han hade levt, när jag satt på bussen dit, så jag tänkte att det kanske var något slags tecken till mig, alltså ett gott tecken. Men ack nej.

Bättre lycka nästa gång.

Imorgon däremot, ska jag jobba på förskolan igen. Öppna dessutom, och på torsdag har jag körlektion klockan 7:00, så det här med att det var slut på de tidiga morgnarna en tid framöver, sket sig ju.
Men förskolan ser jag fram emot! Dessvärre har jag ju ingen bil än, så jag ska låna. Men min bil bör vara klar nu, tycker jag. Men jag träffar nog inte Ola imorgon.

Och för att sucka lite mer, så visade sig matlådan jag tinat vara oätlig. Så jag får väl ta chipsen jag köpt i händelse av anledning att fira, som tröst"mat" istället då.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, februari 15, 2010

Det heter förutsättningar, inte efterutsättningar

Förutom tvättstuga idag har jag mestadels varit hemma hos min nästan-granne och tillika busskollega Timo och pratat lite bussfunktioner och så.
Det stör mig något enormt att han på sin sista körlektion, i torsdags, fick en uppdaterad version av lappen där momenten till säkerhetskontrollen står, när jag hade lektion både på torsdagen och fredagen och inte fick den! Hade det varit någon liten ändring så hade det väl inte gjort så mycket, men nu ska vi kontrollera vätskor och läckage - och jag har aldrig ens fått prova det! Hur sjutton ska det gå till att jag ska veta var alla mätstickor och sådant sitter? Och inom de åtta föreskrivna minuterna? Det är ju tight med tid som det är!
Nej fan säger jag och svär - jag har ändå haft en rätt positiv inställning och känsla inför uppkörningen, visst, nervös, men jag har ändå tänkt positivt i och med att jag tror att positivt tänkande ökar chanserna för framgång. Men nu... Nu kan jag inte tänka positivt! Jag vet ju att det här är ett moment jag inte behärskar. Fan så surt det blev nu!

Meeen, jag ska försöka tänka positivt ändå. Det har blivit mer eller mindre konferens på facebook med mina uppkörningsvänner nu och mer än en säger att det inte är något att lägga vikt vid, att det inte ska vara med i säkerhetskontrollen (snarare som funktionsfråga), och att de inte kan testa oss på saker vi genom körskolan (Busslink alltså) inte fått öva på. Nej, så måtte det vara. Och absolut måste det ju vara så att uppkörningsmänniskan är en människa och inte ett monster, så att denne förstår läget.

Vad jag kan minnas så har jag inte varit såhär nervös på flera år! Just nu vill jag inget hellre än ha morgondagen överstökad och förhoppningsvis ha en pappersremsa som säger att jag har tagit D-körkort! Åååh, vånda!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Logiken i statistiken 2.0

Ja men äntligen har vänskaran uppgått i det dubbla sen jag statistikförde mina facebookvänner sist. Det har jag väntat på!

Nu har jag precis 200 vänner och som första statistikpost ser jag att det tog mig lite drygt ett år att fördubbla vänantalet. 30 januari 2009 var de 100, 15 februari 2010 är de 200.

Så, av mina 200 vänner:
  • är 73% personer jag någon gång träffat.
  • är 24,5% personer jag aldrig har träffat, varav 7 procentenheter är folk som jag gärna skulle träffa.
  • är 2,5% personer som jag är osäker på om jag har träffat eller inte.
  • är 14,5% inte vän med någon av mina andra facebookvänner.
  • är 23% gamla skolkamrater som jag knappt inte träffat sen den aktuella klassen upphörde (vissa undantag, men inte så grova att man kan räkna relationen som något annat)
  • är 11,5% släktingar till mig. De ingifta räknas hit också.
  • är 9,5% personer som jag på något sätt har arbetat eller kommer att arbeta med.
  • är 4,5% vän med mig endast för att jag har varit med i TV.
  • är 4,5% personer som jag är vän med för att de har gjort/gör beundransvärda insatser i radio/tv.
  • är 11,5% personer som jag attraheras mer eller mindre av.
  • är 3% personer som jag har sovit i samma säng med, varav 1,5 procentenheter var av det intimare slaget, varav 1 procentenhet är folk som ingår i punkten ovan.
  • är 0,5% personer jag har haft ett förhållande med.
  • är 1% föräldrar till barn jag har jobbat med.

Lite plottrigare än sist

Ja och det här hade jag ju sett fram emot att få göra i och med att det var väldigt roligt att göra för hundra vänner sen - men det var så vansinnigt mycket mer jobb med det den här gången, långt mer än dubbelt så jobbigt vågar jag påstå. Det blev för mycket folk för att kunna hantera i ett svep och i början så missade jag folk hur jag än räknade och räknade. Men till slut fick jag ihop det, så siffrorna ska stämma.
"Dessvärre" så fick jag en till vän under skrivandets gång, som inte räknas in i statistiken, men som är med på bilden.

Så nej, det kommer med största sannolikhet inte bli en uppföljning vid 300 vänner - om jag ens når den höjden.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, februari 14, 2010

Censur

Här satt jag och skrev ett långt blogginlägg och började fick allt medan jag skrev en stigande känsla av att jag inte borde publicera det, utan hålla det till dagboken istället. Ja, massivt nyfiken blir du kanske, men det är ju trots allt så med bloggar numera, att de kan användas på sätt man (jag) inte önskar och det är ju lätt att missbruka. Jag vet inte ens hur äganderätt fungerar på internet. Är det min text, rent juridiskt sett bara för att det är jag som skriver och publicerar den? Det är ju inte precis copyright-skyddat material?
Ja, det var väl inte alls det jag tänkte på egentligen, men på det här om arbetsgivare och myndigheter som via bloggar och facebook utdelar repressalier som de egentligen inte skulle ha fog för, om det inte vore för internetinverkan. Sen kan det ju diskuteras om ens det är fog för repressalierna, men men, det var inte en debatt jag tänkte ta.

Nej istället kan jag ju säga att det här har varit en kväll fylld av skratt! Härliga, förlösande skratt - främst i sällskap av min syster. Vi skrattar ju alltid så gott tillsammans! Men sen såg jag Blåsningen med mina föräldrar också, och ja, vi skrattade gott också.
Gud så skönt det är att skratta! Fler borde göra det, och oftare! Jag själv också.

Idag har jag slagit slag i sak och tränat. Och jag tror baske mig att jag tog i hårdare än vanligt idag, för jag var så trött efteråt! Efter dusch och så lade jag mig i soffan en stund innan det var dags för mat, och när jag reste mig så svartnade det för ögonen och snurrade till sådär som det gör när blodtrycket inte är på max, och jag märkte att jag var hemskt hungrig och törstig.
Men det är ju skönt att ta ut sig emellanåt!

Timo, min bussförarutbildningsklasskompis, skickade mail på facebook och frågade om jag hade lust att komma över och repetera lite bussfunktioner imorgon, sista dagen innan uppkörning. Kalasbra idé! Han bor löjligt nära, snudd på att vi är grannar, och jag har ju som sagt (tror jag?) lite problem med att fylla all min lediga tid, plus att det är trevligare att plugga tillsammans, så man kan reflektera och bolla lite. Plus att han är aningens mer mekaniskt och tekniskt lagd än jag, vad jag förstår, så lite faller sig mer naturligt för honom. Även om jag nu tycker att jag har rätt bra koll på det mesta.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, februari 13, 2010

Ice, ice baby! Bom bom POW!

Igår tänkte jag vara duktig och lägga mig någon gång där strax efter midnatt i och med att det inte riktigt fanns anledning att vara uppe så mycket längre och att dagen idag då skulle kunna kicka igång tidigare än om jag såsa bort natten vid datorn.
Men, av någon anledning så brukar jag inte stänga av tv:n på fredagar efter Let's Dance (annars har jag aldrig tv:n på om det inte är något program jag vet att jag vill se), så på fredagar är det Numbers och Boston Legal i bakgrunden till mitt datorklapprande. Men sen började även filmen G - som i gemenskap, och ja den fastnade jag framför. Kände att det är väl en sån film som man väl bör se någon gång, så ja, igår slog jag slag i sak. Men den var ju slut 2:40, så vidare tidigt i säng blev det ju inte.
Fascinerande att En ung Nicklas Wahlgren ser ut precis som en ung Linus Wahlgren och att Ewa Fröling är en kopia av Tilde Fröling. Eller ja, de yngre är naturligtvis kopior av de äldre, men det blir ju inte så man ser det.

Ja, det fick då till följd att jag inte alls klev upp i så särdeles anständig tid, rultade väl ur sängen vid 10-tiden, efter att ha drömt om bland annat kuggad bussuppkörning, i ordningmekad bil, barndomsvän och ingen röd tråd däremellan.
Storstädning stod på agendan, och det blev en seg historia med mycket datorsittande emellanåt, så när jag väl var klar var väl klockan kring 14 och ja, planen var att cykla till Harsjö och träna också. Och cyklade dit gjorde jag för all del också, men det snöade ju och att cykla när det snöar är inte vidare behagligt, i synnerhet inte om man inte har några ögonfransar. Så det tog sin tid. Och luften i däcken var mer eller mindre slut också, så jag fick pumpa när jag kom fram. Men - det gick då inte det minsta bra. Och då erinrade jag mig att det inte brukar gå bra när jag ska pumpa cykeldäck. Är det fel på mig eller pumpen tänkte jag, och visste ju egentligen redan svaret. När pappa kom hem bad jag honom hjälpa mig också - och då visade det sig att det faktiskt var fel på pumpen! Ha - det kunde man inte tro! När det gäller mekanik är det allt som oftast mig det är fel på. Han åtgärdade det och sen fick jag hårda däck.
Men klockan blev så mycket sen och jag kände mig så oengagerad i att träna, så jag lät helt enkelt bli. Ska ta det imorgon istället, då jag kan boka in tvättstugan på någon av alla de lediga veckodagar som följer nu i veckan då jag endast har uppkörning på tisdag inbokat. Rent från körlektioner i övrigt och det är ju min enda sysselsättning numera.
Jag menar, det är ju slöseri att lägga tvättstugan på helgen om jag har massa tomma vardagar att fylla också. Och ja, storstädning är ju i sanning också slöseri med helg. Lördag rentav. Så där kan jag ju omstuva lite framöver.

Det är ju så att om jag klarar uppkörningen på tisdag, då är jag förutom måndagen ledig resten av vecka 7, sen också hela vecka 8 och också hela vecka 9. I och med att jag redan nu klättrar på väggarna i brist av sysselsättning på mina lediga vardagar, så har jag sagt till på förskolan att jag är tillgänglig och gärna jobbar då om vikarie behövs. Det är ju dock högst otroligt att jag skulle få jobba alla dagarna där, men kanske någon i alla fall? Jag blir tokig på denna sysslolöshet i alla fall, vill absolut inte ha nästan tre veckors ledighet nu! En sak hade det väl varit om det hade varit betald semester då jag kunde unna mig vissa nöjen och så, men som jag sagt tidigare så tjänar jag ju noll och inga kronor alls just nu, så jag sparar in på alla håll och bredder.
Bra vore ju om jag fick inspiration till att skriva på antingen min oseriösa eller min mer seriösa... text. Jag vet ju fasen inte vad jag ska kalla dem. Berättelser? Böcker är de ju långt ifrån och lär aldrig bli heller. Men ja, även om jag får massa idéer till dem (främst den mer seriösa på sistone), så vet jag aldrig hur jag ska väva samman idéerna till något värdefullt läsbart, så det känns ofta smått hopplöst att sitta med det där framför.

Ingen melodifestival har jag sett idag heller, vet rentav inte vilka som gått vidare eller något sånt heller.

Just ja! Jag hörde något bisarrt på nyheterna när jag städade! I Norrköping tar man till krafttag mot de växande istapparna - och kallar in jägare för att skjuta ner dem! Mitt i stan! Herregud säger jag, det låter ju inte klokt.
Läs blaskan om det här, om du känner för det.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, februari 12, 2010

The siren

Håhå, då har jag haft min sista körlektion innan uppkörningen. Med Mats denna gång och ja, han har ju lite mer koll och framförhållning, så det var positivt att få honom som avslutning. Mitt schema har legat så att jag mest bara fått Richard tidigare, så ja, jag är nöjd med att det föll ut så.
Körlektionen gick bra tycker jag, men jag måste säga att jag blev lite irriterad på en ambulans i utryckning. Den kom bakom mig när jag precis var på väg in i en rondell, jag hade alltså påbörjat inkörningen så att bussen stod rätt snett sett till vägen jag kom från, och då ser man ju inte vidare mycket bakåt på den vägen i vänster spegel i och med att bussen är vinklad. Hrm, jag vet inte om jag kan förklara bättre eller om det framgår hur jag menar.
Men i alla fall så kom det en ambulans bakom mig i utryckning med blåljus på - men ingen siren! Och hallå i allsin dar, sådär i eftermiddagsrusningen kan man väl kosta på sig att ha siren på också? Jag såg den ju inte förrän den var alldeles bakom mig och blev då lätt stressad över vad jag skulle göra. Hade den gjort ljud ifrån sig så hade jag bättre kunna förbereda mig och kunna vara mindre i vägen.


Så här kunde den ha låtit

Ja och sen var det en ickeövningskörande bussförare som verkade glömma att hon körde buss i en T-korsning där jag stod och hade en väg till höger och en rakt fram att välja på och hon således hade en till höger och en till vänster, svängde till sitt vänster och kom från mitt höger - och hon tog inte ut svängen det minsta! Jag hade stannat rätt långt fram i och med att det växlade till gult (och sen rött) när jag hade rätt kort bit kvar till korsningen i fråga, men jag stod på rätt ställe om stopplinjen. Hon svängde ut åt mitt håll - och blev stående mitt i korsningen då, kom varken fram eller bak. Jag kunde ju inte backa, för jag hade bilar bakom mig. Så där blev vi stående till jag fick grönt och då kunde köra fram och lite åt höger, vet inte om jag gick upp på trottoaren eller hur det var, men då kom hon förbi till slut. Lite klantigt, tycker jag.

Men jag hoppas, hoppas att jag är förberedd för uppkörningen på tisdag!
Åh, som jag hoppas!

Hemma sen, vid 19:30, lyxade jag till det med laxplanka till middag. Och så smidigt det var, jag hade förberett allting! Duchessen var klar och påspritsad på plankan som stod i kylen, så det var bara att skära en tomat lite snyggt, lägga på lite sugar pea snaps och purjolök (man tager vad man haver), lägga på laxfilén och skjutsa in den i ugnen samtidigt som jag svängde ihop dillmajonäs.
Det var första gången jag åt fisk istället för kött på plankan. Det var väl i sanningens namn inte lika gott, men väl gott ändå.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, februari 11, 2010

Eple

Här sitter jag med insikten av att denna morgonen förmodligen var den sista tidiga morgonen på drygt två veckor. Skön insikt där!

Imorse klev jag upp 4:45 så det var ändå inte galet tidigt, bara väldigt tidigt. Fick höra steg-för-steg i Vaken med P3&P4 också, vilket jag så ofta missar numera, men jag skickade in ett tävlingsbidrag. Är rätt övertygad om att ordet de söker är choklad. Men ja, det visar sig imorgon. Inte för att jag kommer vara vaken och lyssna i och för sig, rätt svar brukar presenteras där vid 5:15 ungefär. Men man kan kolla på nätet, som med så mycket annat.

Åkte in med buss 5:40, eller ja, den gick nog faktiskt redan 5:35 och via icke-klaffande så var jag på plats bara minuter innan 7:30 då min körlektion började. Bussen stod inte på sin plats - men det har jag ju lärt mig inte är en garanti för att den är ute på körning. Men den stod heller inte på någon av de andra övningsplatserna, och jag tänkte att den borde inte vara på lagning igen, plus att jag visste att någon hade körpasset innan mig, det mellan 6-7:30. Men till saken hörde att jag var väldigt i behov av att gå på toaletten, så det var rätt skönt att inte se bussen och känna att den skulle säkerhetskontrolleras.
Väl uppe på skolan, vid toaletten, mötte jag Richard som sa att han hade kört in bussen i garaget i och med att den var genomfrusen och fick frost på backspeglarna hela tiden. (Det var en kombination av väldigt kall och dimmig=fuktig morgon i huvudstaden). Han hade en kopp kaffe i handen och hade ingen panik ut (panik är väl just inte ett kännetecken för honom överhuvudtaget), så toabesöket han jag tacknämligt nog med.

Sen fick jag gå in i garaget då, för första gången. Enormt stort! Hangar känns som bättre ord. Vet inte hur många bussar man kan tänkas proppa in där inne? Hundra? Ja kanske. Och där stod bara en handfull, så det var väldigt gott om spelrum att köra ut. Eller ja, garageporten var väl inte så mycket bredare än bussens 2,5 meter, men ja, bra gick det i alla fall.
Hela körningen gick bra, det enda var väl att jag fick göra en ganska tvär inbromsning för att jag inte i god tid såg en fotgängare som gick över ett övergångsställe. Men jag hann stanna, ingen körde på mig bakifrån och fotgängaren hamnade inte under bussen, så ingen skada var skedd. Ja och sen hamnade jag med bakhjulet uppe på kanten i en rondell också, lite för hårt, eller hur jag ska säga. Ibland måste man ju gå upp med något hjul på en trottoarkant - även om det helst ska undvikas - men då ska det göras mjukt och varsamt.


Richard behövde gå in på en mack och köpa kaffe, jag behövde äpple

Efter de tre timmarna var Richard nöjd i alla fall, och jag också. Han förhörde mig på lite funktioner under körningen också, och även om det inte är helt ultimat att göra det under körning så gick det bra. Jag tycker mig ha tillräcklig koll på det mesta nu. Det är väl just styrservon som eventuellt spökar lite, men det förklarade Astrid på ett enkelt sätt för mig på Facebook igår, så ja. Lägger jag bara de enkla ordalagen på minnet, så ska det nog gå.

Sen rörde jag mig hemåt då, och hade turen att 56:an precis skulle gå från garaget då jag gick, så jag klev ju på där inne. Eller ja, nu menar jag inte garaget som i byggnaden garaget, där bussen stod imorse, nu är hela området garage plötsligt. Så kan det bli.
Sen tänkte jag att jag baske mig skulle åka med en hållplats längre än Sergels Torg, där jag normalt går av annars, för att kolla var den hållplatsen före ligger (när man åker åt andra hållet), så att jag eventuellt kan gå till den om jag kommer så tidigt som idag (20 minuter innan bussens avgång), då kan jag ju gå mig varm samtidigt som jag får komma på bussen lite tidigare.
Som jag misstänkte så var Hötorget hållplatsen innan/efter.
Jag förstår inte riktigt att Hötorget och T-centralen har olika tunnelbanestationer, de ligger ju väldigt nära varandra. Och tågen är ju långa. Hrm, ja men det där förstår jag mig väl helt enkelt inte på.

På bussen hem sen var det lugnt, jag slumrade till lite. Men det som förvånade mig att när vi kom in till Norrtälje så vällde det på folk på hållplatsen Stockholmsvägen, den vid McDonald's. Unga, till synes friska människor som skulle proppa sig på för att åka max två hållplatser? Ja det för återstår ju bara Gustavslund, där jag skulle av, innan busstationen och tillika ändhållplatsen. Är det bara jag som tänker på gratis motion, som undviker lokalbussar (i denna stad, i Stockholm är avstånden och gå-vilsefaktorn lite större), rulltrappor och hissar? Ibland undrar jag.

Och nu är klockan bara spädbarnet, 14:38 precis nu. Och jag känner mig rastlös. Jag har läst på lite bussfunktioner igen, men alltså, jag kan ju inte tjata med det där hela tiden. Vädret är fint, men jag har ju redan varit ute och dessutom har jag tagit av mig långkalsongerna nu. Bah, att det ska vara så svårt att sysselsätta sig? Jag kan ju säga att jag skulle nog börja klättra på väggarna om jag blev arbetslös. För mycket ledighet är inte min grej. Inte för lite heller i och för sig, men nästan hellre för lite än för mycket.
Men bah igen, jag får väl ta på mig långkalsongerna igen och gå en promenad. Sol vintertid ska utnyttjas.

Ordet är fritt, du är mitt... Höll jag på att skriva. Tänk att den harangen som jag har skrivit så många gånger ändå kan bli fel. Nu är ordet alltså ditt.

onsdag, februari 10, 2010

Onsdagsledighet

Ledig dag idag - och direkt när jag vaknade kände jag en viss ågren över att jag inte hade någon som helst plan med vad jag skulle göra av tiden. Visst, lite bussfunktioner förstod jag ju att jag skulle komma att läsa, men ja, även om det kanske skulle behövas,s å kan jag inte sitta och läsa samma saker i flera timmar.

Nej jag började med att ta återvinningssopor ner till mittförråd, där jag kånkade ut cykel och cykelkärra som jag kopplade och lastade och trampade iväg genom snön. Trögtrampat, men ja, härligt ändå. Solen sken ju också, så lite utevistelse tog jag ingen skada av.
Vid Smörblomman, en närbelägen förskola, var barnen ute på gång/cykelbanan då jag kom trampande. "Vilken lång cykel!" var det någon som sa och sen frågade vad jag hette (heter). Ja tänk bara om de visste att jag dessutom kör långa bussar!

Hemma sen så borstade jag av en stol på balkongen, som badade i sol, tog på mig en väst, solglasögon och tog med mig två kuddar och mina busspapper ut och satte mig så där och läste. Väldigt trevligt och halvskönt. En aning kallt, men inte så att jag frös.

Sen har jag haft lite busslinkdiskussion på facebook med två klasskompisar, där vi väl enades om att det är väldigt oklart vad som gäller kring vissa saker. Jag hoppas få klarhet i det imorgon.
Och ja, hör och häpna - jag får dubbellektion imorgon också! Alla veckans lektioner blir dubbellektioner med andra ord. Hurra!
Å andra sidan så är fredagens körlektion den sista jag har innan uppkörningen på tisdag. Brr...

Bakåtbloggat har jag gjort även idag, kom in på år 2005 nu, som synes om du tittar i kantlisten till höger.

Sen har jag också rensat lite i min låda där jag har mindre utomhusplagg (mössor, vantar etc) och kommit fram till att jag är en hejare på att tappa bort vantar, tyvärr. En hejare på att tappa bort vänstervantar dessutom.


Ack ack...

Och varför bilden lade sig åt det där hållet vet jag inte, den är inte tagen åt det hållet och ligger heller inte så i sin mapp i datorn. Men men, när man tar bilder uppifrån på ett golv, så finns det ju just inget upp och ned, kan man tycka.

Glömde ju skriva igår, att jag åt en väldigt god soppa till middag. Majssoppa med chilisting, eller något liknande hette den, och ja, den var jättegod! Och sting var det onekligen, jag var törstig hela kvällen sen.
Idag blir det spännande matlagning också, ska göra pasta med frästa kronärtskocksbottnar, eller något åt det hållet, och kronärtskockor har jag aldrig hanterat förr. Så det blir intressant!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, februari 09, 2010

Endast en vecka kvar!

Igår gjorde jag en blamage (eller ett? Jag vet inte hur det böjs) som Tove uppmärksammade innan jag själv gjorde det. Jag har ju ett projekt där jag för över gamla blogginlägg från lunarstorm bakåt i tiden i den här bloggen - den växer alltså åt båda håll just nu. Igår förde jag in inläggen från februari 2006, men just på alla hjärtans dag glömde jag att fylla i rätt publiceringsdatum (alltså 2006-02-14), så det blev publicerat här och nu... fast igår, och ja det höjde väl ett och annat ögonbryn, att det verkade som att jag redan var inne på alla hjärtans dag trots att det är några dagar kvar dit. Men men, det är åtgärdat nu.

I natt drömde jag en jobbig dröm där knark, familjemedlemmar, ilska och bortförklaringar alla var starka komponenter. Det var rätt skönt att jag skulle upp klockan åtta med andra ord. Det är ju faktiskt en förträfflig tid att få kliva upp, inte för tidigt och inte för sent.
11:30 hade jag körlektion, så planen var att åka 9:30 från busstationen. Och i och med att jag så ofta jag kan och inte släpar på tungboken så går jag gärna till busstationen också, istället för att kliva på i Gustavslund som är närmre, just för att få lite motion. Och ja, som den tidspessimist jag är så kom jag ju dit så att jag kunde åka buss 9:15 istället, och tur med resterande anslutningar hade jag också, så klockan var strax före 11 när jag äntrade Hornsbergshallen. Det var dock bra att ha lite extra tid där, för 6808:an stod inne, så jag kunde börja med att göra en säkerhetskontroll som jag klockade till 7:24 (minuter, sekunder). Det var i all ära under de åtta minuter man ska klara den på, men då uteblev ju de tre bromstesten och servotestet, eftersom jag inte får köra bussen själv ens inne på området (egentligen lite märkligt i och med att buss får köras inom inhägnat område med B-körkort), så jag måste ju ha mer marginal till godo, så att de momenten hinns med.
Jag gick in sen och läste igenom funktionshäftet en sjuttioelfte gång och såg på informationstavlan att jag har fått uppkörningstid - tisdag nästa vecka klockan 12:30! Huga, så nära, så nära...
Sen gick jag ut och gjorde en ny säkerhetskontroll, i raskt tempo. Javisst, 5:54 kom jag ned i då, och det känns ju som en bra tid. Men risken med raska tempon är att något glöms bort. Så ja, det känns lite ovisst, det där. Om en vecka ska det sitta!
Och ja, funktionerna också.
Lektionen sen var en dubbellektion, och det kändes inte riktigt lika bra idag som det har gjort på sistone. I början tyckte jag att jag vinglade lite för mycket fram och tillbaka inom körfältet. Richard sa ingenting om det och jag var ju inom själva körfältet hela tiden, men ja, jag var inte riktigt nöjd. Men jag tror att det kan ha berott på att en viss nervositet uppstod när jag insåg att uppkörningen låg så nära till hands, för det där lade sig så småningom.
Under de tre timmarna som följde så gjorde jag dock två missar, en av... ja, okunnighet kan vi nog kalla det, och en av brist i uppmärksamheten. Det första var att jag i en trång korsning där jag skulle svänga och fick möte, fick det väldigt trångt då jag inte inväntade att mötande bilister på vägen jag skulle in på, åkte, så att jag kunde låna deras fil. Det gick dock bra, men bakhjulet åkte ju upp på trottoaren då. Miss två var i en rondell där jag verkligen tyckte att jag kontrollerade att det var fritt innan jag körde in, men enligt Richard så hade jag tvingat en bil i rondellen att väja för mig och trafik i rondeller ska ju inte väja för de på väg in - tvärtom. Men jag förstod inte ens vilken bil han menade, så ja, där brast det verkligen i min uppmärksamhet! Illa, jag vill inte göra såna misstag nu när uppkörningen ligger så nära.
Men de övriga tre timmarna gick bra. Eller ja, Richard lurade in mig på en väg som ledde till en alldeles för liten vändplan - han kom inte riktigt ihåg var vi skulle svänga. Då fick han ta över och vända bussen, på eget initiativ. Jag tycker nog att jag också hade klarat det, men men.

På facebook närmar jag mig de 200 vänner jag skulle vilja komma upp i, så att jag kan statistikjämföra. Men, som sagt jag lägger ju bara till vänner jag vill vara vän med - inte vem som helst alltså. Så de är 198 nu och det kan ta allt från några dagar till hur länge som helst innan jag har de 200.
Igår kom jag på att några som jag skulle vilja bli vän med är de servitristjejerna som var mina kollegor på Solbacka krog. Men jag känner dem bara till förnamnet, och det kommer man inte så långt på. Evelina och Amanda hette de senare två, och den som började samtidigt som jag vill jag minnas hette Tove. Men helt säker på den punkten är jag inte. Kanske att det framkommer i mitt bakåtbloggande sen, men jag är osäker på om jag har namngett dem. Det är inte jätteofta jag gör och har gjort det.

Ledig imorgon = funktionsplugg!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, februari 08, 2010

Into the clouds

Nu sitter jag här och har en morots-potatis-purjopannkaka i ugnen, så jag hoppas jag kommer ihåg att titta till den i tid innan den är... överklar.

Det här har varit en ledig måndag och det vill jag mena inte har varit helt fel.
Efter att ha gjort mig spelklar för ännu en dag så tog jag tag i recepturklippandet- och sorterandet, så det är nu klart. Förutom lite allmänt datorsittande har jag även läst på om alla (?) funktioner också och haft tvättstugan.

Vid det allmänna datorsittandet hittade jag musikvideon till en toppenlåt som jag har svurit över att den inte finns på Spotify:


The Sound of Arrows!

Eftersom solen sken och min fot återigen gör mindre ont, så kände jag att en promenad var på sin plats då tvätten var i maskinerna. Det var precis under Christer i P3:s sändningstid, så jag tog radio öronen och vankade iväg.
När jag kom till socitetsparken så såg jag en flicka på gissningsvis nio år framför mig som bar en liten hund och hade en annan nere vid fötterna. Hon tittade på mig och hennes mun rörde sig, så jag förmodade att hon pratade med mig, ursäktade mig och tog ut en av öronplupparna. "Ja det här är min lilla hundvalp och honom måste jag bära ibland, han är inte så tung", sa hon helt apropå ingenting. Jag svarade väl något trevligt, minns inte vad, och gick vidare.
Det här var då omvända världen, tänkte jag sen. Man brukar ju säga åt barn att akta sig för män de inte känner - i synnerhet om de lockar och pockar med söta hundar. Nu var det högst tvärtom, en flicka som närmade sig en "man" hon inte känner, med söta hundar. Jaja, jag får glädja mig åt att det är ju tusenfallt bättre, så vida mannen i fråga inte är av samma typ som i det omvända fallet. Men nej, det är faktiskt inte jag.

Richard, min ena körinstruktör ringde mig när jag kom hem och ville dubbelkolla att vi var överens om veckans körtider, då det blev lite byten den här veckan. Jag var med på noterna på allt - utan om att jag skulle få en dubbellektion på fredag också! Det sa vi aldrig något om i fredags, jag visste att jag skulle få dubbellektion på onsdag, men på fredag räknade jag med enkellektion. Men dubbellektion är ju det bästa, så jag tar tacksamt emot!

Min far ringde också, angående min bil. I och med att han nu är den i familjen som arbetar närmast Eneby, där bilen står, så är det han som har lite hand om turerna där. Nu verkar det som att den del som behöver bytas inte är så farligt dyr och att termostaten då kan bytas utan att kosta alltför mycket mer också. På sistone (när bilen har fungerat), så har jag inte haft någon värme i den nämligen. Och det är ju en bra grej att ha, i synnerhet såhär års. Jag hoppas verkligen att det är detta som gör susen!
Så idag kände jag ett styng av att om allt nu blir fixat så kanske jag inte alls ska sälja bilen... Men det är mest galenskap att tänka så; vad ska jag med bilen till? Så mycket som jag ska sitta på mitt kommande jobb, så kan jag behöva motionen jag får av att gå/cykla till bussgaraget. Och bilen kostar mig ändå drygt 600 kronor per månad utan att den går en meter i och med försäkring och skatt.

Nu ska nog pannkakan vara klar!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, februari 07, 2010

Bilderbloggen

Ja idag blir det bilder så det förslår!

Imorse väcktes jag mitt i en både lite läskigt och spännande dröm som inefattade en man med pistol och ett lager och ja... lite sånt där som kan höja pulsen. Det var ett sms från mor min där det stod "Vaken?" i. Och ja, det var jag ju när jag läste det. Men jag är sannerligen av den åsikten att sover man med telefonen påslagen så har man bara sig själv att skylla. Jag har ju ändå den på nattprofilen som inte släpper fram samtal annat än från valda nummer och är på lägre volym än annars, och då brukar jag inte vakna under natten. Men nu var det ju morgon, och jag kände att jag dessutom var väldigt kissnödig också, så det var nog inte långt till uppvaknandet oavsett, i och med att jag inte är sängvätartypen.

Men klockan var bara halv nio, så jag lade mig och läste sen, och kom att läsa ut boken jag höll på med; Mig äger ingen av Åsa Linderborg. Rätt annorlunda mot för typen av böcker jag brukar läsa - jag gillar ju när det är mord och mystik - men bra ändå, på sitt sätt. Lite åt det sorgligt fina hållet.


Fick den i lycka-tillpresent från ett föräldrapar när jag tog tjänstledigt från förskolan

Så nu ska jag istället kasta mig över denna när jag går och lägger mig:


Den här har jag länge velat läsa. Undrar om den lever upp till mina förväntningar?


Sen tog jag tag i dagen och satte mig och matplanerade. Kom på att jag verkligen skulle behöva organisera mina recept och så, för det är inte hållbart att samla på alla Buffétidningar för enstaka recepts skull. Så jag kom på att jag skulle köpa en pärm och organisera in mina recept i. För de som jag har skrivit för hand från internet och så, sitter på en skåpsdörr - och där börjar det bli trångt.
Men, det blev inte till att handla efter planeringen. Nej, istället blev det frukost och dusch och sen promenad till Harsjö. Mor min undrade om jag kunde skjutsa på syster min till hennes dans idag och sen ha bilen fram till hon skulle hämtas. Och ja, såklart kunde jag det. Med bil kunde jag ju dessutom ta den direkt efter skjutsen till Flygfyren för enkelhetens skull, för det skulle bli tungt att gå och bära de två kassarna jag ämnade fylla, och cykelväglaget just nu är inte det bästa.

Men, promenad först då, för att komma till bilen. Och ja, det kan ju tilläggas att jag har längre att gå till Harsjövägen än vad min syster har att gå därifrån till sin dans. Jag vet inte vad det säger om något, men så är det.
Hur som helst var det ju soligt och härligt - perfekt väder att promenera i! Så jag klagade inte, eller jag annat än att min fot åter gör lite ondare igen. Rackans det där, nu när mina knän inte gör ont. Men det ska ju kännas att leva!


Skuggan tycker jag om att fota

Och så gjorde jag en intressant uppföljning. För några veckor sen hade jag den här bilden i bloggen, för att illustrera att det var mycket snö:


Det var då...

Nu gjorde jag en uppföljning på samma ställe, och då ser det ut att vara rätt lite snö på första bilden:


Jag gissar att bilen inte används vintertid

Ja, jag kom i alla fall fram och pratade en stund med syster min om skräckfilmer. Hon hade sett två igår och jag hade å min sida också sett en (får det nog klassas som), The Eye. Så vi pratade om dem lite innan det var tid att skjutsa iväg'na.

Sen drog jag då igång med handlingen efter det och ja, det var skönt att ha bil. Apropå det så är felet förmodligen lokaliserat på min bil, men delar att laga den med saknas och priset för delen är ännu ovisst. Är det på tok för högt så ger jag upp, då ryker den direkt.

Efter handlingen så fick jag för mig att jag skulle skotta balkongen. Det har inte gått att ens hänga ut sängkläder eller något på vädring nu, så det ville jag ändra på.


Innan skottning

Så jag tog på mig ett par skor och gick ut för att hämta min snöskyffel i förrådet, och råkade då på en tant som jag sällan ser eller pratar med. Hon är väldigt pratglad dock, men på ett rätt gnälligt vis. Inte helt kul att lyssna på då. Hon undrade till en början varför jag rakat av mig håret mitt i vintern - så det talar ju lite om när hon såg mig sist utan mössa. 31:a mars 2008 rakade jag ju av mig det i och med alopecian. Jag var nu lite osäker på det datumet, så jag bläddrade tillbaka i bloggen för att fastställa säkert, och det fick mig ju att läsa annat skrivet under jobbiga mars 2008. Mitt liv var sannerligen inte roligt då, 27:e mars var värst. (Fast det var den 28:e som jag bloggade om 27:e).
Hur som helst, så var hon väldigt pratig, den här grannen som jag inte ens vet vad hon heter, så det blev lite smått kallt där att stå i bara skor och innekläder, men till slut bröt vi upp i alla fall.

Det var tungt att skotta balkongen, det var mer och tyngre snö än jag väntat mig. Och jag var ju inför varje utkast noga kontrollera att ingen stod i högen jag slängde på. Lyckat blev det i alla fall:


Solen gör att man får vårkänslor, dessutom!

Sen hann jag inte mer än börja styra upp med receptpärmen förrän det var dags att hämta danssystern. Sen blev det familjehäng och middag och därpå - bio!

Sherlock Holmes skulle vi se, och jag tror jag skrev det tidigare att det inte är en film som jag har känt att "wow, den måste jag se", men ja, det är trevligt att bli bjuden.
Väldigt öde var det dock på biografen. Och de glömde att köra reklam innan! Det var ju smått besvikande tycker jag, jag gillar Vattenfallreklamen som talar om att bioelen kommer från dem.
13 personer räknade jag det till inne i stora salongen, varav vår familj bestod av fyra stycken. Vi var det största sällskapet. Framför oss satt det näst största - tre tonårstjejer som hade väldigt bristande biorespekt måste jag säga. De smsade och pratade överdrivet mycket, härmade repliker och satt och trummade mot knäna. Fullständigt onödigt och rätt störande måste jag säga.
Filmen var inte precis kalasbra. I början nickade jag till flera gånger också och tänkte "jaja, så här var det på Avatar också, det ger sig snart när filmen kommer igång", men det tog längre tid, för filmen var helt enkelt inte så bra. Den var dock snyggt filmat och hade häftigt ljud och så, men ja, själva handlingen tycker jag inte var tipptopp.

Sen skyndade jag mig hem för att se Blåsningen, tycker ju det är ett riktigt underhållande program. Tyvärr missade jag Katrin Zytomierskas blåsning, men det tog jag igen på tv3play sen.

I köket väntar fortsättningen på mig, men den tar jag imorgon:


Här ska receptorganiseras!

Imorgon är jag ledig. Dagen ska ägnas åt receptsortering, tvättstuga och bussfunktioner.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, februari 06, 2010

Don't leave me this way

Idag känns det inte som att jag har ett enda någe att skriva om. Hrm.
Men jag kan ju börja med att tala om att jag rätt omgående - på egen hand - igår hittade låten jag var ute efter:


Don't leave me this way!

Fast jag måste säga att jag trodde att det var en kvinna som sjöng. Men ja, så var inte fallet.

Tränat har jag efter viss vånda gjort idag i alla fall. Det blev ju inget av med det förra veckan eftersom foten var som den var och jag är alltid så måttligt sugen på att sätta mig på den där jäkla träningscykeln, men nu gjorde jag det i alla fall. Foten är dock inte helt hundra än, men kanske 95 i alla fall. Och den påverkades inte det minsta av att cykla, så det var ingen fara.
två mil på 45 minuter brände jag av, och det var ju rätt skönt. Jag har ju blivit rätt stillasittande numera. Visst, jag får gå till och från bussen och så, och igår gick jag ju till busstationen istället för till närmaste hållplatsen, men annars är det ju mycket så att jag först sitter hemma vid datorn, sen går till bussen som jag sitter på i närmare en timme, sen sitter jag på tunnelbanan, sen sitter jag på en annan buss, sen får jag sitta och köra buss själv alternativt sitta och åka med när någon annan kör, och sen är det samma process fast spegelvänd, tillbaka igen.
Det blir skönt när det blir vår sen och jag kan komma igång att springa desto mer!

Ja på lördagar brukar jag ju raka ansikte och huvud också, och det gick väldigt smidigt idag. Visserligen rakade jag mig senast på onsdag kväll hemma hos Tove, eftersom jag ville vara nyrakad på körkortsfotot, så det fanns ju inte jättemånga millimeter på de fläckar där håret växer.

Någon Melodifestival har det inte blivit för min del heller. Tänkte ju förra året att jag kanske inte alls behövde bojkotta det, men ja, jag har inte haft lust till att se den helt enkelt. Får väl se hur det blir med kommande deltävlingar, det kan ju vara så att jag nöjer mig med att se finalen.

Åh, jag skulle vilja se någon bra film nu! Men det blir väl inte mycket med det, har just ingen jag är sugen på att se... Men imorgon blir det ju bio i alla fall! Trevligt, trevligt!

Ordet är fritt, nu är det ditt.