måndag, november 30, 2009

Gör jul

Inte har december börjat än, men jag börjar baske mig redan bli klar med julbestyren!
Idag har jag handlat två julklappar och skrivit julkort (som jag förvisso inte tänker posta än på ett par dagar), och dessutom har jag lämnat in den röda skjortan som jag köpte för att ha på julafton, till sömmerska för att få den insydd. 150 kronor kostar det, så det blir ju visserligen en hundraprocentig ökning av priset då skjortan kostade 149 kronor på Dressmann, men ja, 300 kronor för att få en skräddarsydd skjorta är inte fel!
Men ja, jag är lite osäker på vad som kvarstår på julklappsfronten. Jag tror att jag har beställt en julklapp genom Panda... ja, det där pandasäljandet som går till WWF. Helt säker är jag dock inte. Men jag är helt säker på att jag inte har betalat något, så det är inte hela världen om det inte är beställt. Det lär visa sig om några dagar. En julklapp som jag köpte idag blev så billig också, så jag bör hitta något annat också till samma person för att väga upp det lite. Klart, nu är väl priset inte det viktigaste man som mottagare bryr sig om (inte när jag är mottagare i alla fall), men som givare känns det snett om det är väldigt snett. Så vi får väl se vad mer jag hittar på där. Och ja, så skulle jag vilja hitta en specifik julklapp av en sort, men än har jag inte hittat något som jag tycker passar. Hrm hm, får leta vidare där. Internet kanske är ett bra ställe att leta på?

Dagen i övrigt har varit bra må jag säga. Lagom mycket på jobbet och ja, lagom att göra hemma också. Jag har haft tvättstugan och det är ju alltid skönt att få tvättat, även om det inte är kalaskul att göra det. Men så är det ju med så mycket här i livet. Städning typ. Och eftersom jag gillar resultat, då är det ju bara att bita ihop och genomföra processen som krävs för att komma till resultatet.

En god pasta carbonara gjorde jag till middag också, men jag råkade ut för en fadäs också! Det ska ju vara en äggula på pastan om det ska vara riktigt riktigt, och jag vill hemskt gärna ha det riktigt riktigt. Aldrig brukar jag ha problem att separera äggvita och äggula heller, äggvitan sparar jag i en bytta i frysen där jag markerar ett streck för varje äggvita jag har i. Tanken är att jag kanske ska göra en maräng eller så någon gång. Men nu är jag uppe i tolv äggvitor, så ja, jag vet inte om det någonsin kommer bli av, för när behöver man så mycket? Får nog sansa mig där.
Hur som helst så gick något snett, så äggulan gick sönder och rann ner i äggvitebyttan! Katastrof på alla ledder sett! Men eftersom de övriga äggvitorna där i var frusna, så kunde jag vända upp och ner på byttan och låta båda beståndsdelarna av det ägget rinna ut i slasken. Jag fick ta ett nytt ägg och göra om och göra rätt istället, vilket jag också gjorde.

På facebook har Tore fått något ryck och börjat tagga mig i hans gamla FCZ-album, så tittar man på bilder av mig där nu så möts man av en väldigt okronologisk ordning nu. Men ja, det är väl trevligt kanske. Fast jag förstår inte riktigt sporaditeten i hans taggande, för det är från flera album där han bara har taggat mig på någon enstaka bild, fast jag är med på flera. Och ja, ibland är jag den enda taggade fast jag bara är i bakgrunden... Hrm, ja det där ger mig lite huvudbry. Men men, så är det.

På Harsjövägen finns det nu en mycket fin hall med en nyinköpt helkroppsspegel också, så den var jag ju tvungen att leka vid i lördags:


Rakt framifrån såg jag dock lite sur ut, tycker jag


Sen blev det snett och glatt!

Imorgon är det jag som åker till Stockholm igen förresten! Då är det dags för läkarundersökningen - det sista möjliga hindret innan det blir helt spikat att jag börjar på Busslinkskolan i januari. Håll tummen för mig för att hjärtfelen inte finns, att epilepsin inte slår till som en blixt från klar himmel och att urinen är drogfri! Ja, det är väl massa mer som testas, men jag känner mig rätt lugn. Det enda som möjligen oroar mig är att det i pappren stod att "urinprov lämnas i närvaro av en sjuksköterska" eller något liknande. Det kan väl ändå inte betyda att någon ska vara med när man kissar i muggen eller röret eller vad det nu kvar vara? Jag som inte ens kan kissa i ränna med folk omkring mig, aldrig att jag kan kissa när någon är där just för att kolla så att det är det jag gör. Men det måste ju vara en fel- och övertolkning av mig, så kan det ju inte vara... väl?

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, november 29, 2009

Nu har helgen vecka 48 tagit slut

... det finns ju någon låt som går så? Nåja.

Sällan känns det som att jag har speciellt mycket att skriva på söndagar, eftersom söndagar nog är den dag i veckan då jag gör minst. Generellt sett varken jobbar, tränar eller städar jag då. Nej, söndagar innehåller ju förvisso matplanering och veckohandling, men det är ju snabbt gjort. Sen blir det rätt slappa tag. Nu, i och med att stegtävlingen är avklarad och laget som helhet är i mål vilken minut som helst, så behöver jag ju inte känna press på mig att vara ute och promenera heller.
Men i förmiddags då jag gick till Flygfyren så var det väldigt fint väder, soligt och klar luft och så, så jag tänkte att jag skulle ge mig ut och gå efter frukost i alla fall, men vips så slog vädret om och en riktigt saftig och tjock dimma rullade in. Kallt blev det också, så nej, jag satte mig vid datorn istället. Spelade lite Settlers III som jag av och till får återfall för, fast det egentligen är ett rätt händelselöst spel.


Men rätt gulligt är det också

Ja just det ja, när jag handlade så gjorde jag som så många söndagar och unnade mig något, denna gång chips och dip. Eftersom jag handlar en gång i veckan så är det ju då det ska köpas, om jag ska få något "fredagsmys", som tas ut på vilken dag som helst. Jag tänker mig ofta att det kan bli gott på söndagskvällen, men ja, allt som oftast så blir jag väldigt mätt av söndagsmiddagen och orkar inte med något sånt... Så då blir jag ju desto gladare någon annan dag mitt i veckan, när jag är sugen och kommer på att jag har något sånt där!

Det börjar utkristallisera sig vad jag ska köpa till de julklappsberättigade också! Härligt! En är redan köpt och nu vet jag åtminstone en till jag ska köpa, förmodligen två. Och därmed börjar jag närma mig att bli klar, för så himla många fler ska inte köpas. Jag tror att jag har beställt en också, så ja... Det börjar bli ordning på det där.

Just det ja! Via en god vän på facebook fick jag tips om att jag ju kan lämna in min röda skjorta som jag köpte igår, till en sömmerska som får sy in den! Det brukar ju inte kosta alltför mycket, och eftersom den var billig från början och en extra hundralapp eller så kan göra den skräddarsydd, ja då är det ju faktiskt värt det! Om jag kommer ihåg ska jag lämna in den imorgon. Måste nog göra det snart om den ska bli klar innan jul. Annars har jag en backup-plan i och för sig, så det är inte hela världen. Men det är ju kul om det blir plan A.

Nej, nu är det Filip och Fredrik om en stund. De ska få fylla resten av min kväll!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, november 28, 2009

Dear deer

Jag glömde ju skriva igår, att jag var hemskt nära att köra på ett rådjur! När jag körde från jobbet och rundade kurvan vid kyrkan så började jag accelerera då, för det är en sån kurva där man dels måste sakta in för att den är tvär och skarp och dels ökar fastighetsbegräsningen från 50 till 70 precis där efter kurvan. Jag tittade lite mot kyrkan precis då, för det såg ut att vara begravning av mängden bilar på parkeringen att döma. Just då såg en rörelse på vägen - ett rådjur som hoppade ut framför bilen! Så jag ställer mig på bromsen och ser samtidigt hur ännu ett rådjur är på väg över och hinner tänka att jag aldrig hinner stanna om den också springer ut! Så där kickade pulsen upp sig något hack. Tack och lov hade rådjuret överlevnadsinstinkt och gjorde en tvärvändning i dikeskrönet vid vägen, och springer tillbaka ut på ängen som den kom ifrån! Jag och min bil är djupt tacksamma!
Men det är ju trist att det ska vara så mycket varmgrader nu så att dubbdäcken sitter där helt i onödan egentligen, och de förlänger ju bromssträckan på isfri väg också, jämfört med dubbfria däck.

Idag har jag adventsstädat till obligatorisk julmusik, och år efter år återkommer jag till att min favorit bland jullåtarna är The Pouges Fairytale of New York. Den är så fin! Och å det svängigare hållet så gillar jag ju Just D's Nu är det jul igen också.
Nytt på julpyntsfronten för i år är att jag har satt röda stearinljus i de ljusstakar min syster gav mig i födelsedagspresent, i övrigt har jag samma dukar, elektriska ljusstakar och stjärna som annars. Hemskt mysigt är det såhär i mörkret i alla fall! Det är ju tur att julen inte ligger på sommaren, för då skulle man ju inte alls ha någon glädje av alla ljusen.

Sen gick jag ner på stan med siktet inställt på att köpa en röd skjorta till mig själv och hålla ögonen öppna på julklappar till andra. På Dressmann hittade jag ett sånt där litet skjortpaket, alltså en skorta vikt och fastnålad på ett sätt som gör att man inte kan prova. Röd var den och i storlek small och dessutom nedsatt från 199 till 149 kronor, så den tog jag. Jag tänkte satsa på att ha röd skorta och min vita kavaj på julafton, nämligen. Men någon röd skjorta ägde jag inte innan då, som jag antar framgår.
När jag kom hem så provade jag skjortan då, och insåg bittert att den satt som ett tält på mig. Small ska passa, tycker jag! Längdmässigt ligger jag ju sannerligen på ett medium med mina 175 cm över havet, det är ju så medium det kan bli, tycker jag. Viktmässigt ligger jag på extra small vad det verkar som, så en kompromiss däremellan är ju small, men nej, den här satt inte ens i närheten som en smäck. Det är trist att small inte är small nuförtiden, eller att olika kedjor ser olika på sina storlekar. Vet inte vad det kan vara. Jag handlar aldrig på Dressmann annars, men där jag nu brukar handla, där brukar small funka bra på mig.
Nåja, jag får väl försöka se något charmigt i att den är för stor då, för det kan ju finnas en viss charm med för stora kläder. Men inte i längden...

Stegrekord har jag slagit idag också! Med städningen då jag for fram här i lägenheten, promenad ner på stan, runt på stan och hem från stan, promenad till Harsjö, 11,8 kilometers löpning, styrketräning (som motsvarade 3000 steg) och promenad hem, ja då kom jag upp i 30757 steg! Innan dygnet är slut har jag kanske kommit upp i 31000, och ja, då tangerar jag Londonrekordet! Det var ju en dag i London (för snart precis ett år sen) som Tove och jag bara gick och gick, från morgon till kväll. Och då visade stegräknaren i telefonen närmare 31000 steg, så jag blev tvungen att gå runt ett varv inne på hostlet för att komma upp dit. Ja, nu är jag uppe på de nivåerna igen.
Så ja, hälsan är åter på topp! Ingen tillstymmelse till halsont, huvudvärk, nackvärk eller feber! Woho!

Det vore ack så trevligt att slappa med någon film nu på kvällskvisten. Med vad?

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, november 27, 2009

Uppåt igen!

Nu vill jag nog påstå att halsen är i det närmaste toppskick igen, vilket känns väldigt skönt förstås!
Det här har varit en bra dag också, så ja, jag känner mig... nöjd.
Att vara ensam på en av storbarnsavdelningarna så lång stund med åtta barn, som det blev, gick väldigt bra. Jag vädjade till dem under samlingen att betänka att jag var den enda vuxna där och att det vore skönt om de lyssnade på vad jag sa så att vi slapp bli arga på varandra och att de skulle göra sitt allra bästa vid påklädningen när det var dags att gå ut sen, eftersom jag hade visionerat om att det skulle bli en jobbig situation som lätt kunnat balla ur.
Barnen var som små ljus och krånglade inte det minsta, inte någon! Mycket härligt!

Eftermiddagen å sin tur var kanske lite flippad, men då hade jag å andra sidan en kollega där, så det var väl hanterbart ändå.

Hemma sen behövde jag egentligen börja med mat rätt direkt vid 16-tiden, eftersom jag skulle vara vid biografen vid 17:30. Men dels hade jag glömt att ta fram mat ur frysen och dels var jag inte det minsta sugen på att stå och laga mat sådags - normalt äter jag väldigt sällan före 18 - så det blev en tallrik fil med müsli till middag då för tredje dagen i rad. Men det är en jäkligt god müsli måste jag säga! Men i helgen och kommande vecka ska jag skärpa till mig på den punkten!

Bion då, ja det var ju premiären av Luftslottet som sprängdes, film baserad på sista boken i Stieg Larssons bejublade (av mig och många fler) romantrilogi. Det måste jag säga var en riktigt bra film! Första bokens filmatisering var förvånansvärt bra just för att vara film baserad på bok som jag har läst (och gillat), det är så lätt att det slarvas med för mycket och kortas ner och det ena med det tredje, så oftast upplever åtminstone jag att såna filmatiseringar inte alls blir lyckade. Första filmen blev dock det, och sen har det bara stegrat nu med de efterföljande två filmerna! Ett huvudbry har jag dock gällande chefredaktören för tidningen som handlingen delvis kretsar kring... jag har för mig att hon slutade och började på typ SvD eller liknande, men det kan vara så att jag blandar ihop det med någon helt annan bok också. Hur som helst så gjorde hon inte det i filmen.
Nåja, jag rekommenderar filmen skarpt! Den får full pott av mig!

Filmen var dock lång, ca två och en halv timme lång, och från halva filmen ungefär, kände jag hur ett visst blåsrelaterat behov pockade på, allt mer ju längre tiden gick. Men jag ville förstås dels inte krångla mig ur och förbi alla då jag inte satt på någon kant och dels ville jag heller inte missa filmen. Sen hade jag dessutom bråttom hem till Idol, så jag gick det snabbaste powerwalken någonsin hem. Klockade mina steg till 158 steg/minut. Det är över medelstegen per minut för jogging i medeltempo! Så ja, lite svettig var jag när jag kom hem, men o så lättad över att få tillgång till en toalett. Jag fullkomligt rusade in på toaletten.

Ett tekniskt missöde inträffade under filmen också ja! Rätt som det var så "trillade bilden ner", så att man plötsligt bara såg övre halvan av bilden, men placerad längst ner på duken. Det hördes lite mummel här och var, men först flera minuter senare var det en i närheten av mig som ropade och bad någon nära dörren att gå ut och säga till. Ingen gjorde dock det, så istället blev det en kille som satt väldigt nära mig, men åt andra hållet, alltså längst från dörren i princip, som gick ut och sa till, och vips så hoppade bilden upp igen. Lättlösligt uppenbarligen, så dagens ros till honom, han som struntade i jantelag och allt sådant.

Jag missade de tre första numren av idolernas framträdande, alltså Calles nr 1, Mariettes nr 1 och Toves nr 1, men Eriks nr 1 och alla nr 2 såg jag. Alltså Erik... Han är ju bara bäst! Jag gillar alla skarpt, men Erik vinner, det står klart.
Tyvärr tror jag att Mariette åker ut ikväll.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, november 26, 2009

Inte fullt så bitter

Idag ska jag försöka vara mer positiv, i den mån att något blir skrivet vill säga. Jag känner inte riktigt att det har hänt så väldigt mycket idag.

Hur som helst så vaknade jag med halsont också, så ja, det är mer aggressivt halsont än vad jag brukar ha. Men å andra sidan är det nu hanterbart i alla fall, så jag får vara glad att det går åt rätt håll. Med lite tur är det borta till lördag och då är min träning ohotad. Eller ja, det finns väl annat som kan hota, men just att träna med ond hals har jag hört är osunt på alla tänkbara vis.

Arbetsdagen gick rätt fort också. Men ja, jag måste säga att jag har otur ibland! Idag var det ärtsoppa och pannkaka till lunch, vilket när det är två rätter medför extra mycket disk efter maten. Och min diskvecka är det, som det ju är var tredje vecka, då vi är tre kollegor som arbetar på avdelningen. Sist det var ärtsoppa och pannkaka var antingen för tre eller för sex veckor sen, så ja, gissa vem som diskade då? Just det ja.
Men det var hanterbart ändå, det allra mesta fick plats i diskmaskinen denna gång. Jag tror jag fick till det även förra gången.
Imorgon kan det bli lite snärjigt för mig däremot. På fredagar jobbar jag ju som jag har skrivit så många gånger förr, inte på min vanliga småbarnsavdelning, utan på en avdelning på storsidan. Och att jobba en dag i veckan på ett ställe gör att barnen gärna testar gränserna lite mer när man bara är där "ibland", i synnerhet eftersom jag själv inte är lika insatt i var alla gränser går. Så ja, det brukar vara lite jobbigare att jobba där, plus att jag brukar vara fredagstrött på fredagar. I alla fall, imorgon ska jag vara ensam på avdelningen mellan 7:45-11! Det är rätt lång tid, i synnerhet när jag kan ha så många som tio barn. Jag hoppas att de är samarbetsvilliga gällande påklädning och sånt vid utgång. Nåja, i slutändan går det väl bra ockå, men det känns just nu inte som den mest optimala lösningen. 45 minuters övertid blir det för min del också, eftersom jag egentligen skulle börja 8:30 också. Men ja, all övertid som jag inte kompar av de tre dagarna jag ska vara ledig mellan jul och nyår, tänker jag ta i pengar när min tjänstledighet träder i kraft. Förresten såg jag på lönebeskedet att jag hade mer semester kvar än jag trodde, jag har åtta och inte sex dagar kvar! Så det blir lite ljusare på den ekonomiska sidan då, men ja, inte på nära håll så ljust som jag har det nu. Inte förrän jag har kommit så långt i utbildningen att jag har ingångslön, och det är ju kring den elfte utbildningsveckan.

Just det ja! En pojke frågade mig helt spontant idag: "Fredrik, har du snopp?", jag svarade: "Ja, jag är ju en pojke som du, så det har jag". Pojken "ja jag har snopp. Men XX är flicka och hon har snus!" Jag kunde inte hålla tillbaka ett högt skratt när han sa det, för det var jag verkligen inte beredd på. Snus? Undrar om det är någon familjär synonym eller om han helt enkelt bara hade fått saker och ting om bakfoten. Jag sa i alla fall sen "ja, eller snippa i alla fall". För det är de orden vi använder i förskolan, eller ja, som jag använder i alla fall. Snopp och snippa.

Det har blivit en liten promenad idag igen, äntligen, så lite tillbaka på banan är jag. Om man bortser från stegtävlingens vara eller inte vara, så är det ju så att det ökande promenerandet har ökat mitt välbefinnande på flera vis, så därför är det lite surt att vara utan. I alla fall dagar med okej promenadväder.

Imorgon blir det bio förresten! Premiären av Luftslottet som sprängdes. Det ser jag fram emot! Kanonbra böcker och mycket bra filmer!
Debaklet är ju idol som jag förmodligen missar. Filmen börjar 18:00 och jag skulle gissa att den är mer än två timmar lång, men ja, det vet jag ju inget om. Jag kanske inte missar så mycket, om jag har tur!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, november 25, 2009

Jag lackar

Rent ut sagt, jag blir så jäkla less! Vad är det för fel på min kropp egentligen? I söndags hade jag feber, i måndags var jag slö och hade rejäl huvudvärk, igår fick jag ont i nacken och rejäl huvudvärk (och betackade mig för att jag ändå slapp halsont!), och nu... tadam; ont i halsen! Det är ingen ordning på just ordningen tycker jag, immunförsvaret verkar ligga helt nere eller något! Jag brukar få några fjuttförkylningar per år då jag har ont i halsen en dag och sen blir snorig, hostig och hes. Men nu, ja vad ska man tro? Eller jag vet ju vad jag tror, jag tror att det är det jäkla svininfluensavaccinet som har gjort att immunförsvaret kackar. Det verkar ju vara något med treveckorsperioden efter att man tagit vaccinet, eftersom då det var tal om att man behövde två sprutor, så skulle man ta spruta två tre veckor efter första. Nu har det gått tre veckor sen jag vaccinerade mig, och nu händer detta! Konspirationsteoretiskt av mig måhända, men något vill jag skylla på, för såhär sopig brukar min kropp inte vara.
Nu har jag så ont i halsen så att det är nästan så att jag skulle vilja sjukanmäla mig igen, men då åker jag ju på en till karrensdag den här veckan! Nej, jag får hoppas att det här är typen av halsont som brukar drabba mig, den som ger sig på en natt. Men jag tvivlar på det, för nu har jag ont även när jag inte sväljer. Alltså i det neutrala stadiet. Och rejält ont också. Åh, som jag avskyr halsont! Ta bort det och ge mig den där bultande huvudvärken istället! Mellan bultningarna så var det ju helt okej ändå, men det här... åh!
Mardrömscenario: Halsfluss. Låt oss icke-hoppas!

Och jag vet att det är hemskt trist med folk som bara gnäller. Det blir ju ingen gladare av. Men grejen är att jag gnäller inte, alltså när jag pratar med folk. Och pratpratar menar jag då. När jag skriver med folk så frågar de ju ofta hur det är, och då är jag inte den som är den och håller undan. I alla fall inte med fysisk ohälsa. Någonstans måste jag vältra ur mig eländet i alla fall, så det får bli här.

Annars då?
Hrm, ibland känner jag mig väldigt icke-varierad. Tycker jag ofta skriver "annars då?" för att komma vidare. Och så vet jag att jag har en tendens att överanvända "i alla fall". Egentligen skriver jag väldigt bra, men att blogga är en annan sorts skrivande kan jag känna, det är inte ord som är föruttänkta (fast det är det i och för sig inte ofta när jag skriver överhuvudtaget), det är mer plötsliga tankar och känslor som flödar ut i en ordform som kanske inte alltid blir helt korrekt. Eller jag vet att den ofta blir inkorrekt, eftersom jag hittar på egna ord lite nu och då. Men vad gör man när det fattas ord?
Hur som helst, frågan var ju annars då?
Ja... Det har varit en lång arbetsdag, men den har gått snabbt ändå. Vid lunchen idag blev det smått roligt när jag sa något om att jag skulle dricka upp min mjölk, varpå en tvåårig flicka säger "det där är ju inte öl..." och vips så började jag och mina fem 2-3-åringar som jag hade vid bordet prata om alkohol. Några tyckte att det var lite märkligt att jag inte tycker om öl när deras föräldrar gör det. Och sen gled vi in på vin också (nej, jag styrde inte samtalet dit alls), som jag ju tycker om. "varför dricker du inte vin nu?"
Ja, så jag fick förklara att jag får dricka vin (är gammal nog alltså), att jag tycker om att dricka vin, men att jag inte får dricka vin där, på förskolan. Ja, det var en intressant diskussion på sitt sätt.
Man ska inte underskatta barns intelligens!

Oh! Lycka! Jag hade två mucoangin-tabletter kvar! Trodde de var slut sen länge! Hoppas en sån kan lindra lite.

Ja, och lönen har ju trillat in idag också. Trots tjänstledighet och karrensdag så var den faktiskt lite högre än vanligt. Men det beror ju helt enkelt på att jag under den löneperioden jobbade alla dagar, utom en när jag hade betald semester (och därmed fick semestertillägg). Det är nästa lön som blir ett sorgligt kapitel. Och sen... Sen blir det ju inte lön på länge! Huga, huga!
Jaja, pengar in betyder att de ska ut, så jag ska betala räkningar nu tänkte jag.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, november 24, 2009

It's a headache, nothing but a headache...

... but it's a cruel one!

Det är sanslöst vad lite jag sov i natt! Just snyggt att vara hemma och sjuk och sova på dagen när man ska upp 4:45 dagen efter och därmed inte kan somna förrän efter tolv och dessutom sover oroligt den sovande tiden. Jag vet inte hur många gånger jag vaknade och tittade på klockan!

Men men, arbetsdagen blev bra ändå, jag märkte inte av det där så mycket mer än att jag började känna mig väldigt trött när hemgångstiden närmade sig, klockan 12:30.
När jag så kom hem, efter att ha tankat bilen - det får jag ju dessvärre göra lite oftare nu när cykelsäsongen är förbi - så gav jag mig ut på promenad. Det brukar ju pigga upp. Men ack! Huvudet mitt började bulta nästan direkt jag gav mig av hemifrån och stundtals var det såpass att jag säkerligen gjorde mindre fina grimaser eftersom det värkte på så. Jag är sannerligen inte van vid sån här huvudvärk! Om jag har känningar i huvudet, så brukar det mer vara en tung och genomtrött känsla, men igår och idag har jag verkligen haft ont. Och som inte det var nog, så upptäckte jag då jag satte mig i bilen efter att ha tankat (nu blev det lite okronologiskt), att jag hade väldigt ont i nacken också, i synnerhet på höger sida. Jäklans skit!
Så jag mer eller mindre släpade mig fram för att få mina steg och hade planen att duscha och sen lägga mig och lura när jag kom hem, detta eftersom jag skulle ha tvättstugan senare och då gärna duschar innan det så att jag inte direkt fyller på tvättkorgen efter att ha slavat där nere.
Jag lade mig då och är lite osäker på huruvida jag somnade eller inte, tyckte att jag lyssnade på radion hela tiden. Men det hade blivit väldigt mycket mörkare då jag slog upp ögonen, än vad det var när jag slog igen dem, så lite osäker är jag. I alla fall så var huvudet inte ett dugg bättre då, jag svajade mig ner till tvättstugan där det kändes mindre kul att stå och streta. Manglingen av lakanet gick inte bra heller, såpass att jag fick göra om och göra rätt.

När jag så stod och lagade mat för en stund sen, ja en timme sen ungefär, då höll det inte längre, så då var jag tvungen att ta en huvudvärkstablett. Eller ja, allmän värktablett då, för jag har ingen treo eller bamyl koffein eller allt vad de specifika huvudvärkstabletterna heter. Brustablett blev det, för jag föreställer mig att det är bättre mot huvudvärk än svälja hel-tablett.
I kombination med mat, god och mycket mat, så har det nu äntligen släppt i alla fall! Tack och lov för det!
I kombination sen med en god natts sömn, plus sovmorgon till 7:45 imorgon, det borde göra susen. Annars börjar jag ana ugglor i mossen!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, november 23, 2009

Beprövade metoder

Febern steg till 38,9 grader som mest igår, så det kändes ju som att huvudet brann och övriga kroppen frös på ett mycket ohärligt sätt. Lite vrakkänsla över det hela.
Men jag gjorde som jag brukar, gick och lade mig på en värktablett. Ibumetin är den sort som står till buds här för tillfället (långt tillfälle dock, då jag konsumerar värktabletter extremt sparsamt).
Och ja, imorse så vaknade jag betydligt mer klarsynt. Termometern visade 37,2. Det är dock lite högt för att vara min morgontemperatur, men tillräckligt låg för att jag skulle känna mig extremt mycket bättre än igår.
Och den irriterande känslan jag hade i lungorna också ja, den har heller inte gjort sig vidare påmind idag! Så ja, någon vaccinmotståndskraftig svininfluensa var det nog ändå inte.
Däremot har jag stundtals haft väldigt ont i huvudet idag istället. Men däremot inte ont i halsen alls, och det är jag väldigt tacksam för! Halsen brukar vara det första att krångla när jag blir förkyld (men det här var väl å andra sidan ingen förkylning), och jag avskyr att ha ont i halsen! Faktum är att jag hellre har ont i huvudet, i alla fall i den grad jag hade huvudvärk idag. Det var plågsamt när jag stod eller satt upp, men när jag låg ner så blev det bättre. Och jag har ju haft all tid i världen på att ligga ner idag, sjukskriven som jag har varit. Har legat och tittat på film, härliga Mamma Mia! blev det. Det här var tredje gången som jag såg den. Men jag har suttit en del vid datorn också, försökt skriva lite kreativt på min ena fiktiva historia, men det orkade jag inte så länge. Har gjort lite jobbsaker också. Men sen bultade huvudet på något förfärligt, så jag lade mig i soffan för att sova. Då ringde det på dörren och där stod en hurtig man i övre medelåldern och sa att han jobbar med att sänka folks telekostnader. Jag sa som det var, att jag ligger hemma sjuk och inte orkar ta emot någon (allra minst en försäljare!), varpå han glatt frågade "jaha, svininfluensan då?" Här såg jag min chans till att få honom att tvärvända, så jag sa "ja, jag tror det" (fast jag tror ju inte alls det). Men svaret blev "ja, den har jag redan haft!", så stod han kvar där och vägde i dörrhålet. Jag fick drista mig till ett "men jag får nog säga nejtack ändå", varpå han vände på klacken och gick. Tack och lov. Dörrförsäljning som fenomen ogillar jag skarpt! Vet inte vad som är värst riktigt av dörr- och telefonförsäljning dock.
Men men, sen lade jag mig i sängen och småslumrade till radion i över en timme, och när jag sen steg upp, efter 16-tiden, så kändes huvudet mycket bättre.
Aptiten har inte helt och hållet varit med mig, men jag passade på att göra middag då när huvudet fortfarande kändes bra, för jag misstänkte att det inte skulle hålla i sig länge om jag inte åt någon middag. Det blev de planerade rotfruktsrakorna med bacon och rårörda lingon som fanns som tisdagsrätt i billiga veckan i senaste numret av Buffé. Lagom gott, men det gjorde nog gott, för huvudet känns väldigt stabilt och bra nu.

Imorgon ska jag jobba, och tisdagar är ju min tidiga dag, så 4:45 ska jag upp. Hoppas huvudet är med mig också då. Men jag kan ju ta med mig värktabletter ifall det skulle komma till användning. Jag jobbar ju inte längre än till 12:30 i alla fall, och imorgon samåker jag inte, så då kan jag åka hem direkt då.

Nu var det ett tag sen jag kryddade till bloggen med en bild. Och ingen direkt aktuell att bjuda på heller har jag, så jag kan ju göra som jag gjorde förut, och rota upp någon gammal.
Eller nej! Jag har ju en aktuell! Lyckades ju med att ta en så otroligt söt bild på Herbert när jag träffade honom sist!


Här ser han ut som en sovande lejonunge!

Ja, det där är en bild jag gillar skarpt! Borde göra något mer av den, typ förstora och rama in eller något. Hemskt trevligt med bra mobilkamera är det ju, så att spontana ögonblicksbilder kan bli skarpa och bra!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, november 22, 2009

Fever, fever, fever!

Imorse vaknade jag vid 9:30 av att solen sken in rakt mot huvudändan av sängen, så som den brukar göra när den behagar skina på hösten. Det var ett trevligt uppvaknande i alla fall, i synnerhet eftersom det inte hände så tidigt som det kan göra den ljusare delen av året.

Nåja, jag klev upp och kände en skum känsla i kroppen. Allmänt vek liksom, och väldigt känslig i huden, eller hur jag nu ska säga. Allting kändes mycket mer när det nuddade mig, och precis som när jag hade feber efter vaccinationen för drygt två veckor sen, så blev jag hemskt illa till mods i magen vid åsynen av knivar. Jag vet inte vad det är för fjamseri, men det drar ihop sig i magen när jag ser knivar och mår på ett visst sätt, som nu då.
Men jag ignorerade det där så gott jag kunde och satte mig och matplanerade istället. Någon vidare aptit hade jag dock inte vid planerandet och det kommer väl straffa sig, eftersom jag inte var sugen på något alls då knappt och planerade in fil och müsli till middag både onsdag och torsdag. Sen gick jag och handlade, och det blev ju därmed billigare än vanligt. På Flygfyren var det något filmteam som filmade ner i en kundvagn och på kundvagnsdragaren, så jag tänkte först att det kanske var någon reklamfilmsinspelning... Men då skulle ju ICA-Stig & co varit där, så det avfärdade jag sen. Kanske något nyhetsinslag?

Jag gick hem och åt frukost och satte sen något motvilligt igång med storstädning av lägenheten, som jag sköt upp igår på grund av soligheten. Soligheten idag däremot, försvann redan innan jag hann utanför lägenheten. Städning kändes då legitimt. Och jag mådde ändå inte så knasigt, bara lite, så det gick rätt bra. Fast lite segare än vanligt var det.

Sen skulle jag promenera till Harsjö då för söndagsmiddag, och under promenaden började jag känna mig odefinierbart värre. Alltså, jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad som var fel. Jag hade inte ont i halsen, var inte snorig, kände mig inte febrig eller så. Bara matt och smått yrslig.
När jag kom fram fick jag lägga mig på soffan och vila i alla fall, och ja, jag kände mig än risigare ändå, när jag fick sluta med vileriet och gå och äta. Så jag tiggde till mig skjuts tillbaka, eftersom tanken på en promenad till inte alls kändes lockande, snarare dumdristigt.

När jag kom hem igen, så kände jag mig fortfarande inte direkt febrig, men jag tänkte att jag måste ju kolla ändå. 38,3 grader visade termometern! Sist jag biverkanssjuk och hade 38,0 på jobbet (men genomled eftermiddagen), så mådde jag bra mycket sämre än nu. Men samtidigt, jag tar ju allt mer i mitt eget tempo nu, så det är kanske orsaken.

Så nu under kvällen har jag ringt och sjukanmält mig inför morgondagen. Det vet jag inte när det hände sist. Eller jo, jag ringde jobbets telefonsvarare mitt i natten där i februari när jag fick åka in på akuten med njursten... Så det var väl senast då. Är ju lite bittert att bli sjuk nu när både julen och fattigare tider står för dörren! Karrensdagar är ju djävulens påfund!
Hur som helst, eftersom jag ändå inte mår så pissigt som jag skulle kunna göra, så hoppas jag på att tillfriskna under dagen imorgon.
Ett beprövat sätt att bli frisk på är att ta en värktablett alldeles innan sänggång och sen sova på den. Då brukar jag vakna mycket piggare och fräschare än kvällen innan, så så får det bli. På tisdag vill jag vara back in buisness igen!

Tack och lov för att jag är i mål i Prag också, annars hade jag haft än mer ångest över att stegsnittet kommer dala, än vad jag nu har.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, november 21, 2009

Uppskattning

Imorse var det väldigt skönt att få sova ut. Det är ju verkligen en lyx jag uppskattar extra mycket när jag har släpat mig upp i den arla ottan så mycket nu i veckan. Och så är det ju med väldigt mycket, låter man saker och ting bli en vana som man gör hela tiden, ja då glömmer man bort att uppskatta det. Som vid långvariga strömavbrott, som jag kunde drabbas av när jag bodde i Drottningdal, gud så jag uppskattade elektriciteten då när den väl kom tillbaka! Det är ju annars inget jag brukar tänka på att "men så bra att elektriciteten fungerar idag också!", det är ju en inkörd vana som bara ska finnas där.

Annars då?
Ja, jag har rakat av mig håret igen. Visserligen med maskin, men på minsta tänkbara längd, så det är inte många millimeter vi talar om där. Jag är så kluven i hur jag ska göra med håret nu när jag har hårväxt igen - för det har jag - men den är ju inte tillräcklig! Så fort det blir närmare en centimeter långt, då ser det bara hemskt illa ut med de kala fläckarna jag fortfarande har. Samtidigt är det både tidskrävande och hudirriterande att raka med hyvel varje vecka som jag tidigare gjorde och med maskin behöver jag ju ha något annan som gör det åt mig. Hittills har det varit min mor. Men jag tror nog att jag återgår till hyvel snart igen. Blir så less på det här. Ska jag nu ha alopecia universalis och inte få ha hår där jag vill ha hår, då kan jag väl få slippa de här spridda skurarna?

Solen har ju lyst med sin närvaro för en gångs skull också, och enligt vad jag såg på vädret på teve igår, så lär det inte hända igen inom den närmaste framtiden. Följaktligen var jag ju tvungen att passa på. Passa på att skjuta upp städningen och att passa på att promenera och springa medan det var ljust, så just så blev det.
Och det var så härligt att springa i sol och värme! För det var ju varmt också! Mössa och vantar åkte aldrig på och jag drog ner dragkedjan till träningsjackan rätt snabbt och frös inte det minsta av det. Mindre härligt var att det stundtals var väldigt geggigt i spåret och pölar och mindre sjöar på sina ställen, så jag fick ju verkligen placera mina steg rätt. Trots detta kryssande, så förbättrade jag åter min tid på denna 11,8 kilometer långa bana från förra veckans 60 minuter till nu 59 minuter. Så under en timme nu! Inte illa!
Det minst trevliga förutom geggan och det, är att jag har fått ont i fötterna. Eller snarare, jag har ont i hålfoten, mer på sidan av foten än under, på ena foten, och är öm på samma ställe på andra foten. Det är trist. I övrigt trivs jag med att flyga fram.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, november 20, 2009

Fredag vecka fyrtiosju

Tredje dagen då jag är uppe med tuppen klockan 4:45 den här veckan då. Imorse var det bra segt, förmodligen för att jag klev upp så tidigt också igår, och gårdagens synder gärna straffar sig dagen efter. Det har jag ju noterat förr.
Ändå gick jag och lade mig så tidigt som 20:30 igår! Eller ja, då gick jag och borstade tänderna och så, så jag var kanske i säng 20:45 och läste väl till 21:20 eller så, men det är ju ändå väldigt tidigt. Men jag var så slut! Glädjeyra i kroppen tar på krafterna, antar jag.

Och ja, när jag kom till jobbet imorse och läste i veckokalendern där, så såg jag att mitt glädjerus hade fått mig att helt och hållet förtränga att jag skulle ha gått på föreläsning igår! Jag hade totalt glömt bort det! Mycket klantigt av mig! Men ja, det är ju inte mycket att göra något åt nu. Glömt är glömt. Synd dock, jag hade gärna gått på den. "Det svåra samtalet" hette den, och det är verkligen något jag behöver lära mig mer om.

Arbetsdagen rullade på smidigt och jag slutade redan klockan 12. Då åkte jag dock inte hem, eftersom jag blev inbjuden till min avdelning (jag jobbar ju inte på den på fredagar) på födelsedagsfika, då en kollega fyllde år idag. Mycket fika den här veckan! I måndags bjöd kollega 1 på fasterfika, eftersom hon ska bli faster. I tisdags bjöd jag på födelsedagsfika eftersom jag ju fyllde år, och idag då bjöd kollega 2 på födelsedagsfika. Mycket trevligt (men kanske inte alltför hälsosamt)!

Sen åkte jag hem och kände mig galet trött och tänkte för en gångs skull inte bota det med promenad, utan med sömn. Jag lade mig således på soffan med radion på låg volym på, en för mig avslappnande faktor när det ska sovas på dagtid, och dunade så smått in. Men då skalv det till på soffbordet; mobilen vibrerade och sade "SMS - för dig som inte vågar prata!" och då var det sen inte lönt att försöka sova så mycket mer, eftersom Tove var på väg hit.

Jag gick upp och tog en dusch och promenerade sen så småningom till Flygfyren där jag mötte upp henne. Hon var omåttligt sugen på pizza, så vi köpte grejer att göra egen pizza av och begav oss så hem till mig. Men då var klockan inte mer än halv tre ungefär, så det var tidigt för middag.
Istället spelade vi Fia med knuff - med våra specialregler som gör att stor ledning kan gå till stort nederlag i en handvändning - MixMax och diverse kortspel. Om jag inte minns fel så förlorade jag i precis allt! Nåja, det var roligt och trevligt ändå.
Och pizzeriet sen då, det blev ju väldigt gott och lyckat!

Vidare så har jag fått en hel lunta papper av Busslink idag, samtliga som ska fyllas i och endera tas med på läkarkontrollen och skickas till Länstyrelsen för att få körkortsintyg. Jag hoppas att jag har fyllt i de delar jag ska fylla i, rätt.
Tisdag 1:a december ska jag på läkarkontroll i alla fall och sen per omgående skicka iväg min ansökan om körkortstillstånd. Därefter är det set sail for tomorrow, så att säga.
Det tycker jag är en väldigt bra låttitel, just "Set sail for tomorrow", men i ärlighetens namn så minns jag inte alls vad det är för typ av låt. Inte helt ofta det är så, att jag bara minns låttitel men inte låt.

Idol är det ju ikväll också, merparten har redan varit. Till en början tyckte jag inte riktigt att det höll samma standard som förra veckan. Eller ja, förra veckan var de ju så suveräna, de allra flesta, och nu var de kanske "bara" bra. Men det tog sig mer sen, när det kom in lite mer på det personliga planet. Jag blir väldigt lätt berörd av situationer där mycket längtan och saknad följs upp med möten av olika slag. Det går rakt in i hjärtat på något vis. Och när Reza fick se sin familj på ett klipp sådär också, ja det var så fint!
Tyvärr så vill jag att det hon ska åka hem ikväll.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, november 19, 2009

Det är svårt att ta in

... men jag kommer med största sannolikhet faktiskt utbilda mig och bli bussförare under vintern 2010!

Jag klev upp en herrans massa steg på rekryteringstrappan idag, då jag till att börja med fick göra teoriprov+t rafikvokabulärstest+ ordförståelsetest. Det var faktiskt bitvis knepigt, men jag klarade det. Men teoriprovet var svårare än de jag har på min dator, där jag ständigt får 60/65 vilka av de över 500 frågorna som än slumpas fram. Här fick jag bara 51/70 rätt, så med vägverksmått mätt blev jag faktiskt underkänd, eftersom gränsen ju är 52. Men Busslink har ju som sagt 40 som krav, så med rätt god marginal klarade jag ju det. De andra testen gick bra också, även om jag fick tänka till på ordförståelsen faktiskt. Det var en uppgift som såg väldigt krånglig ut, men när jag läste ordentligt förstod jag att den förmodligen var väldigt enkel. Och jag hade ju rätt, så det var den också.
Jag blev först i min "teorigrupp" med att bli klar med testen, så jag fick ge mig ut och köra direkt när jag var klar. Det var nervöst och kändes väl måttligt bra, men hon som åkte med mig, Lillian, tyckte att det kändes tryggt och säkert att åka med mig. Det jag behövde tänka på var mitt val av körfält, då jag ofta hamnade i fel och fick byta i onödan. Och det behöver jag nog verkligen tänka på, för på ställen där jag inte hittar och där vägvalen är många, då hamnar jag gärna i fel körfält. Hur som helst så fick jag med beröm godkänt där också!
Någon intervju räknade inte jag med att det skulle bli, eftersom jag inte fått mitt personbevis ännu. Men de frågade mig om jag hade tid klockan tio på förmiddagen (jag var ju på plats i Hornsberg redan 7:30 efter att ha åkt buss 5:40 från Norrtälje), och det hade jag ju i och med att jag hade tagit ledigt hela dagen och dessutom gärna ville klara av så mycket som möjligt på en gång. Personbeviset kunde jag skicka in senare, sa de.
Så jag fick sitta och vänta i ett bussförar-fikarum där bussförare kom och gick och glatt hälsade, medan jag satt och löste sudoku.
När det blev tid för intervju så var jag också rätt nervös. Det var ju faktiskt väldigt länge sen jag var på anställningsintervju. 2005 var nog senast. Men alla de anställningsintervjuer jag har gjort har ju lett till jobb (förutom en gång då jag själv var tvungen att tacka nej eftersom jag i samma veva som jag blev kallad till anställningsintervju på inskrivningsmyndigheten, kom med i FCZ och skrev på papper där). Det här var inget undantag! De var väldigt intresserade av att utbilda och anställa mig och hade en ynka plats kvar på Norrtäljeutbildningen med start den elfte januari, som de ville att just jag skulle fylla! Så vi skrev på papper gällande utbildningen då och bokade tid för läkarkontrollen som måste göras också. Framkommer inget okänt och illavarslande på den, vilket det inte bör göra, eftersom jag är i toppform enligt min egen mening, då är det ett faktum alltså: Jag ska bli bussförare!

Alltså, det känns helt... ja, ofattbart nästan. För de allra flesta skulle det väl inte vara en så stor sak eftersom många nog ser det som ett skitjobb. Men det är ju verkligen ett drömjobb för mig, jag har suktat efter det i ungefär tio års tid nu! Och nu händer det!
Och de siffror jag har hört också är att ungefär 2000 sökte, varav de tar in 140 på utbildningen. 7 % chans att komma in då, om jag räknar rätt. Men jag gjorde det!

Sen skulle jag ju försöka fördriva lite tid i huvudstaden, så jag åkte buss (direkt från garaget!) till Sergels Torg och flanerade därifrån. Det blev en del strövande längs Drottninggatan och lite sporadiskt klädkikande, men jag hittade inget jag ville ha. Det händer allt oftare nu tycker jag. Vad vill jag egentligen ha?
Nåja, jag tänkte mig i alla fall att jag skulle göra ett besök på Topman, för där har jag hittat flera saker de gånger jag har varit där. Men jag kunde inte riktigt komma ihåg vilket hus det låg i. Jag visste att det var någon form av galleria med någon bokstavskombination till namn, men jag kom inte på vad. När jag kom till Pub så tänkte jag att "nej, men inte var det väl Pub heller..?", men jag gick ju in ändå. Det visade sig förstås vara helt fel.
Men till slut hittade jag, SOUK hette det ju, anledningen till att jag inte såg det var att det inte fanns några dörrar och att det stod gatumusiker framför det som jag förmodar var dörrar förr. Det verkar inte finnas något SOUK längre, allt såg väldigt stängt och dött ut. Trist. Vad har hänt? (retorisk fråga som gärna får besvaras)

Sen promenerade jag hit och dit och försökte så sakterliga hitta min väg till Tekniska Högskolan, men ack, det var ju omöjligt! Jag har så jäkla dålig koll på hur man ansluter sig till olika punkter till fots i Stockholm! Tunnelbanan hjälper ju inte lokalsinnet direkt. Jag hamnade vid riksdagen och i gamla stan och sen kom jag tillbaka, en annan väg, till t-centralen. Så då åkte jag tunnelbana därifrån.
När jag kom hem till Norrtälje var klockan 13:30 ungefär och då hade jag inte ätit annat än frukost, och den åt jag ju vid 4:45. Så jag kände mig lite spak. Jag tänkte då att eftersom jag inte hittat något i klädväg att fira med, så skulle jag unna mig sushi! Så jag köpte åttabitars nigiri (de godaste sorterna), fick soppa på köpet och promenerade hem och tog ett glas vitt till detta. Det intogs då vid 14-tiden och sen har jag inte blivit vidare hungrig, så min planerade middag har fått utgå.

Nu ska jag ägna en timme åt att se Simpsons, och sen går jag nog och lägger mig. Har uppstigning 4:45 imorgon också.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, november 18, 2009

Heja mig!

Ack ja, det är något speciellt med onsdagsmorgnar måste jag säga. Jag är extra trött då, trots att jag har sovmorgon. Men det är väl den minskade mängden sömn från natten till tisdag som tar ut sin rätt då helt enkelt. Imorse hade jag ställt klockan på 7:00, för att gå en morgonpromenad. Men tröttheten i kombination med att jag trots allt är i mål i Prag, gjorde att jag snabbt stängde av larmet och lät nästa larm som var inställt på 7:45 (ställt ifall jag skulle känna som jag nu faktiskt kände), väcka mig istället.

På jobbet har det varit full fart och stundtals den ljudnivå som förskoleskeptiker tror alltid råder i förskolan, så min energinivå sjönk rätt snabbt på eftermiddagen. Och stängning+övertid stod ju på agendan. Men när barnen väl gått hem, sista precis 17:30, då flöt det väldigt bra. Det är rätt trevligt att sitta på kontoret och göra scheman med bara radion som sällskap. Fast förra veckan hade jag lite bråttom, och det gav visst resultat i veckans schema också, för flera fel har uppdagats. Lite pinsamt kanske. Men ett fel är verkligen inte mitt, det kollade jag upp nu. En förälder hade skrivit sitt barns tider för måndag-tisdag och fredag denna vecka, och då antog jag att onsdag och torsdag var lediga dagar, då det här barnet rätt ofta har två lediga dagar i följd mitt i veckan. Men så var alltså inte fallet, barnet skulle vara här de dagarna också. Men men, schemat är korrigerat, så det finns inte så mycket mer att göra.

Hemma sen lät jag också bli att gå en promenad, i och med att kom hem först vid 19-tiden och då redan hade kommit upp i 10000 steg bara genom det vanliga jobbgåendet. Men det känns ju ändå futtigt lite, så jag drog igång med lite styrketräning då, som ger 150 steg/minut. 12 minuter blev det, så där fick jag 1200 steg extra.

Imorgon ska jag upp 4:45 igen, men inte för att öppna på jobbet. Nej, jag ska åka buss klockan 5:40 från Norrtälje för att så småningom ankomma Hornsberg i Stockholm lagom till 7:30, då jag ska göra mina lämplighetstester inför utbildningen. Just nu är jag inte så nervös, men ja... jag lär vara det då! Jag får ju bara en chans, i år, så jag måste ju klara detta!
I mina instruktioner står det att man ska avsätta tre timmar för testen, så det lär ju betyda att det är klart senast 10:30. Eftersom jag är ledig hela dagen och dessutom har investerat i ett månadskort, så tror jag att jag ska ägna resten av dagen åt att "göra Stockholm" - fast billigt då. Kanske bara ska promenera lite allmänt och försöka lära mig hitta ovan jord. Om jag klarar testen så kan jag ju i och för sig fira det genom att köpa mig något fint. Min plan om att be om att få göra intervjun samma dag skiter sig, för jag har inte fått mitt personbevis än.

Håll tummen för mig nu!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, november 17, 2009

Med en enkel tul(i)pan

... ja, idag är det då 23-årsdag. Så nu fyller jag primtal igen, det var ju fyra år sen sist nu... Äh, sånt dravel. Jag får väl börja lite kronologiskt.

Klockan 4:45 var det uppstigning och så småningom ivägåkning till jobbet. Där hade jag en trevlig dag där jag fick flertalet gratulationer och dessutom bjöd de närmast sörjande kollegorna på fika, moccarutorna som jag bakade i fredags. Det var populärt!

När min arbetstid var slut, 12:30, ägnade jag min hålhalvtimme innan samåkning hem, åt att förbereda vissa praktiska saker inför torsdagens besök på Busslink. Jag tänker mig att om jag skulle klara testen där och då, så vill jag ha alla papper i ordning inför den intervju som då väntar, och då också be om att få göra den samma dag. Det skulle kännas bra om jag inte behövde ta tjänstledigt fler dagar innan själva utbildningen, det blir så dyrt för mig på så vis.
Därför började jag med att ringa skatteverket för att beställa ett personbevis för anställning, som det står i mina papper här att de vill ha. Det var minsann inte helt lätt att komma fram till rätt ställe. Först skulle jag göra ett övergripande val kring vilken typ av ärende jag ville göra, sen skulle jag precisera lite mer och sen lite till, innan jag så till slut fick höra "för personbevis gällande anställning... tryck 7". Så det där åt lite av min tid.
Sen skulle jag skriva ut min ansökan, CV:t och referensbladet, men då bråkade skrivaren något enormt med mig. Jag fick byta både dator och skrivare för att få det att fungera. Men nu har jag det i alla fall, så nu hoppas jag bara att personbeviset kommer redan imorgon, annars går min plan i stöpet.


Pappren kom ut i alla fall

När jag kom hem sen så begav jag mig ganska omgående ut på stan, med siktet inställt på att köpa ett månadskort (vilket antingen är slöseri med pengar om jag inte klarar testen hos Busslink på torsdag, eller är ett slöseri om jag inte köpte ett inför torsdagen och kommer vidare och därmed får åka in till Hornsberg många gånger inom kort). Siktet var också inställt på att samla steg. Även om jag personligen har gått i mål, så har ju laget som helhet inte gjort det, så jag måste ju jobba vidare för att få lagets genomsnitt att komma i mål också.
Plötsligt när jag var på väg bort från kärnan av centrum i mitt promenerande, så kom jag på! Jag tänkte ju igår att jag borde köpa någon liten present till den tio dagar gamla pojken som du bor i samma fastighet som jag. Visserligen vacklade jag lite i tanken, skulle jag verkligen våga köpa, knacka på och överlämna? Som sagt så känner jag ju inte föräldrarna annat än att vi hälsar och utbyter lite mer ord än bara "hej" när vi ses. Men ja, jag beslutade mig för att jag förmodligen inte kommer ångra mig om jag gör det, men däremot kommer ångra mig om jag inte gör det.
Så, jag gjorde det. Jag köpte en liten mjukishund och ett kort som det stod "grattis till pojken!" på. Egentligen tyckte jag att det var lite fjantigt, för givetvis så var pojkkorten blå och flickkorten rosa. Och den uppdelningen av färger är jag helt emot! Ett neutralt "grattis till barnet" hade passat mig bättre. Men det kortet var så stort och dessutom dyrt. Och jag måste tänka lite extra på mina utgifter just nu, så jag fick kompromissa lite med min etik där. Biträdet, som blev lite besviken över att varken få slå in hunden eller ge mig ett kuvert till kortet, ville i alla fall ge mig en fin påse för ändamålet. Men tyvärr hade hon bara rosa flickpåsar (väldigt gulligull-rosa med en storögd prinsessa på). Det passar ju inte så bra för pojkar, tyckte hon. Men där satte jag ner foten i alla fall och sa att det går så bra så. Så jag tog den, och pojke som jag är så gick jag själv då och bar på en rosa påse med en storögd prinsessa på, hela vägen hem. Det regnade och blåste såpass att paraplyet inte höll mig speciellt torr, plus att jag hade tunna skor och tunn jacka, så det blev inte så mycket promenerande då.
Jag gick hem, skrev på kortet och gick upp en trappa och plingade på hos den aktuella familjen. Det visade sig bara vara pappan och barnet hemma, men han blev väldigt glad och bjöd in mig för att se på lillpojken (Emir ska han heta om jag inte minns fel) och dessutom få en skymt av deras nyrenoverade lägenhet. Det var inte fråga om någon grundlig husesyn, men jag såg ju vilken skillnad det var från när Gunborg bodde där. Väldigt fräscht.

Hur som helst, jag är stolt över att jag gjorde som jag gjorde! Härligt!

Sen fastnade jag på facebook och betade av alla gratulationer jag fått där. Det märks onekligen att facebook har tagit över mycket av det sociala forumen. 30 personer har gratulerat mig på facebook, fem via sms och ingen har ringt. Förra året ringde två, smsen uppgick till sex st och facebook stod väl i och för sig för majoriteten också också, i mindre utsträckning. Hur som helst, väldigt roligt när så många tar sig tid och skriver en rad! Det är nog det bästa med att fylla år.

När jag till slut tagit mig samman och lagat och ätit mat (det blev lax med tillbehör), så gav jag mig av ut på ännu en promenad. Men det var då ingen höjdare. När jag hade gått en rätt bra bit så blev jag akut kissnödig. Och då befann jag mig inte på ett avskilt ställe där jag kunde göra något åt det, men jag visste att jag skulle passera ett bra ställe längre fram och att jag fick hålla ut till dess. När jag väl kom dit och lättade mig, så kände jag att jag hade ett annat behov som behövde åtgärdas... och det inte gärna i en buske. Akut var det också, och jag var väl minst tre kilometer hemifrån. Så jag fick knipa och gå den mest ansträngande powewalk i mannaminne, där jag bara fokuserade på att hålla samman och hålla tätt. Inte helt behagligt, rent tortyraktigt faktiskt. Men när jag väl kom hem så var det ju en fröjd utan dess like!

Så det blir i fröjdens tecken jag rundar av idag.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, november 16, 2009

In the army, now.

Alltså jösses... För en stund sen gjorde jag ett virtuellt teoriprov igen, som förberedelse inför torsdagen. Och vad fick jag för resultat? Naturligtvis; 60/65! Får ju det var eviga gång! Hur är det möjligt? Nåja, godkänt går ju vid 52, så det är ju bra. På Busslinks test är det dock 70 frågor, men kravgränsen ligger på 40 rätt, så det ska ju väldigt mycket till om jag ska missa så mycket! Sen är det ett läsförståelsetest som ju inte borde vara några problem, då jag är rätt litterat av mig. Trafikvokabulärstest är det också, och det vet jag i nuläget inte riktigt vad det innebär. Men det borde jag ju klara av också. Och klarar jag allt detta så är det ju också ett körtest. Hua, det är jag mest nervös för. Men men, den bäcken korsar jag där och då.

Ja det här har väl varit en allmänt bra dag. Fast jag har något som jag nog skulle klassa som halsbränna, och har haft det hela dagen. Inte fullt skoj. Fast jag har hellre det än regelrätt ont i halsen, det måste jag säga.

Lugnt på jobbet har vi haft i alla fall, och det är ju alltid skönt. Men regnat mer eller mindre ihärdigt har det gjort också, så på förmiddagen lät vi bli att gå ut och hoppades på att eftermiddagen skulle bjuda på bättre väder. Men ack nej, och mörkt blev det ju väldigt snabbt också. Så mycket luft fick sig barnen inte idag. Men imorgon får det bli bättring där!

När jag kom hem gav jag mig omgående ut på långpromenad också. Även fast jag gick i mål igår, så måste jag ju vara med och dra hela laget i mål också. Och dessutom känns det ju konstigt att helt abrupt bara sluta med promenerandet också, jag tycker faktiskt att det är rätt skönt. Tiden går snabbt när jag är ute och går också, tankarna far hit och dit och benen orkar ju hur mycket som helst numera. Det är magen som säger ifrån till sist, att den vill hem och äta.
I porten på väg ut på promenaden, så mötte jag en granne som bor i samma port och är den i trapphuset som jag brukar prata mest med. Jag har dock inte sett henne på ett tag nu, och nu kom hon dragandes på en barnvagn! Så jag höll upp dörren åt henne varpå hon glatt sa "ja nu har vi två gått och blivit tre!" Alltså, förvisso misstänkte jag att hon var gravid när jag sist såg henne, men det var ändå såpass att jag inte var säker och inte vågade fråga. Men uppenbarligen var hon det då, fast jag har då inte sett henne vagga fram som en kolossal elefant eller så, som en del gravida liknar, på sluttampen. Men hon kanske aldrig blev så stor. Eller så var det helt enkelt länge sen jag såg henne. I alla fall så blev jag väldigt glad av detta! Jag vet inte riktigt varför, eller ja, det är klart att det är kul när folk får barn, men ja, det värmde mig en lång bit av promenaden. Flera gånger tänkte jag "gud var roligt!"... så ja, genuint glad kan man ju säga att jag blev, men jag förstår inte riktigt att jag blev glad. Nåja. Jag funderar på att köpa någon liten present eller så och ge den lille pojken som ett "välkommen till DKV 51G" eller så. Men vi får väl se, jag känner ju inte föräldrarna alls ändå, även om jag brukar utväxla en del ord med mamman där (jag vet ju inte ens vad hon heter!) när vi ses.

När jag kommit hem från min promenad och satt och åt, så ringde telefonen. Hemtelefonen då alltså, och på den brukar bara mamma och försäljare/undersökare ringa (samt en och annan felringare som ska till ett åkeri med snarlikt nummer), och ja, nu var det en undersökare som undrade om jag var intresserad av att delta i en diskussion om försvarsmakten mot en ersättning på 400 kronor i form av någon slags värdecheck som man kunde köpa skor eller kläder för. Jag är kanske inte den mest diskuterande typen, men jag nappade lite på det där ändå, i telefon är det kanske lättare att diskutera tänkte jag, för då måste man väl få ordet tilldelat sig på något vis och sådär, istället för att bara hugga det rakt ut. Det är jag generellt sett väldigt dålig på annars. Hon ställde så lite följdfrågor för att se att jag var i rätt målgrupp och så, och det visade det sig att jag var, i och med att jag rankade det som "inte alls troligt" att jag skulle söka en karriär inom det militära och heller inte har gjort lumpen och så. Sen visade det sig att den här diskussionen skulle äga rum den andra december klockan 19:45 och jag chansade på att jag då borde vara tillgänglig. Det är en onsdag och på onsdagar både stänger och jobbar jag över i allmänhet, men till den tiden brukar jag vara hemma. Men så sa hon adressen det skulle vara på också. Så jag hade alltså missförstått allting. Det var inte fråga om en telefondiskussion, utan en diskussion på vanligt vis, öga mot öga. Och i Stockholm. Så då fick jag dra mig ur, för jag har förmodligen varken tid eller ork att ta mig till Stockholm en sån tid mitt i veckan.

Fast om jag nu kommer in på utbildningen på busslinkskolan sen, då kommer jag att få fara alla möjliga tider på dygnet till Stockholm. Vissa dagarna börjar man tydligen redan klockan 6:00 på morgonen och andra dagar slutar man 22:30 eller om det var 23:30 till och med. Det blir tufft! I synnerhet att ta sig in till 6:00 på morgonen, för det går inga bussar så att jag hinner det. Den tidigaste bussen från Norrtälje går 4:35 och då är jag framme i Horsberg klockan 6:25. Så ja, jag måste försöka lösa det på något sätt. I värsta fall får jag ju köra bil dit, men hugaligen, det vill jag ju inte. Det blir ju trängselskatt och bensinkostnader utan dess like då. Och köer förmodligen, i alla fall åt något av hållen. Kanske inte in, om jag åker sådär jäklans tidigt.
Nåja, men det är också en bäck att korsa där och då.

Nej nu börjar det bli tid för sänggång. Upp 4:45 imorgon på bemärkelsedagen!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, november 15, 2009

I mål

Igårkväll, efter att jag hade skrivit blogg, så började jag känna de små förkylningssymptomen komma till mig i form av vattnigt innehåll i näsan och en osläckbar törst som övergick i vagt halsont, så jag förstod ju vad som komma skulle. Mina förkylningar börjar alltid så. Det brukar innebära att halsen antingen står i full värk morgonen därpå, eller att kulmen redan är nådd så att den bara känns torr och snudd på bränd. Och täppt blir jag ju också.
Men när jag vaknade imorse så blev jag rätt förvånad. Visserligen känns halsen inte som den gör då jag är helt frisk, men den känns allmänt bättre. Och jag har inte blivit snorig annat än i samband med kyla heller, så jag får hoppas att det är tecken på att det här var en strid som vanns av mitt immunförsvar.

Robin och en anonym läser alltså bloggen, kan jag ju säga som en uppföljning från igår. Hej på er! En anonym blir jag ju rätt nyfiken på vem det kan vara, men ja, jag får leva i ovisshet kring det då jag ju har valt att ha en öppen blogg.

Nu har jag gått i mål i Prag också! 610 km har jag betat av på 39 dagar. 695 714 steg blev det. Men jag måste ju fortsätta gå för att dra hela laget i mål, jag ligger ju ganska långt före lagets genomsnitt. Fast laget skulle ligga bra mycket längre fram om medlemarna var ordentliga och lade in steg varje dag. Okej för att man inte går så mycket jämt, men att sätta i någon liten siffra är i alla fall bättre än att nolla en massa dagar, det sänker ju lagets snitt rätt avsevärt.

Oj, nu blev det paus för lite betapetande. Men det märktes ju inte i läsningen förstår jag. Hur som helst, det var en spännande match där jag låg under en lång stund, men genom ord som eufori på bra ställen gav mig vinsten till slut! Hurra!

I övrigt har jag tagit det väldigt lugnt idag. Veckohandling, virtuella körkortsprov (där jag på båda försöken återigen fick 60/65 rätt. Vad är det med mig och 60?), promenad till Harsjö, middag, promenad från Harsjö och häng här. Jag har inte duschat idag heller, och förvisso är det helt okej att hoppa över en inaktiv söndag kan jag tycka... men jag ska nog ändå ta tag i det snart. Trivs bäst med mig själv, i synnerhet dagen efter, om jag duschade dagen innan.

Just det ja, jag har ju haft tvättstugan också! Ibland när jag har kommit ner i tvättstugan så har jag hittat någon kvarglömd strumpa i tvättmaskinen eller så, och liknande saker har andra hittat, för det finns en liten hatthylla där någon handduk trängs med en strumpa och lite sånt. Idag när jag kom ner så såg jag att en av mina t-shirtar hängde där! Ja, den hade jag minsann inte ens saknat. Och jag kom fram till att jag inte kommer sakna den heller, så jag slängde den i sopkorgen där. Har aldrig riktigt gillat den ändå, fick den när jag gick i det som hette Sverigeparaden på nationaldagen 2006 med FCZ, den är blå och så står det just SVERIGEPARADEN 6/6-06 och en konturerna av svenska flaggan bara med gula streck då, så att det mer ser ut som en fana. Det känns lite nationaldemokratiskt på något vis, så ja, jag har aldrig riktigt gillat den. Har bara haft den som undertröja under långärmade jobbartröjor, men ja, jag har så många andra fula t-shirtar som jag känner mig mer bekväm i. Så adjöss med den!

Dusch då, sen blir det Filip&Fredrik!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, november 14, 2009

Fullt sjå

Det här har varit en dag med en inte helt oäven tidsplan måste jag säga. På lördagar brukar jag förvisso ha någon sorts luddig tidsram att hålla mig till, men idag var det lite bättre utkristalliserat i och med att jag skulle hinna med en del.

Till att börja med så vaknade jag någon gång vid 8:30-rycket, vilket i och för sig var lite tidigare än jag hade tänkt mig. Jag lade mig inte till sängs förrän närmare tvåtiden igår, så utsovning tänkte jag unna mig. Kroppen ville annat, men jag utnyttjade tiden då till att bara ligga och dra mig i sängen med känslan av att jag fick somna om, om jag ville. Och den känslan är ju inte så vanlig annars i veckorna. Härligt värre.
Men jag somnade inte om.

Sen gick jag upp i alla fall, åt frukost och gjorde ett virtuellt körkorsprov därpå, som förberedelse inför torsdagen. Det är lite lustigt, men i vägverkets körprov så finns det 65 frågor, varav godkäntgränsen går vid 52. När jag skrev det riktiga provet så fick jag 60 rätt. Igår när jag gjorde ett prov på datorn, men slumpvis utvalda frågor så fick jag också 60 rätt. Idag fick jag.... ja, gissa? 60 rätt! Och då är de 65 frågorna framslumpade av totalt närmare 500 stycken.

Sen var det till att städa lägenheten. Fast vid närmare eftertanke så gjorde jag det innan jag gjorde teoriprovet ja. Men men, bristande kronologi har ingen dött av. Vad jag vet.

Därpå packade jag min träningspåse och vandrade iväg till Harsjövägen i snålblåst och småspiksregnet, med mitt junkiga paraply som vänder sig ut-och-in vid minsta vindpust. Mitt robusta paraply var visst kvarglömt på adressen jag var på väg till.
En medellång stund var jag rätt tveksam till om jag verkligen skulle ge mig ut och springa de 11,8 kilometerna när väderförhållandena var som de var. Jag tycker ju om att springa, men jag är inte förtjust i att bli genomblöt. Inte det minsta förtjust i det.
Men jag bestämde mig i alla fall för att ge mig ut och springa ändå. Det är ändå bra mycket härligare än att sitta inne och trampa på spinningcykeln, när det kommer till kritan. Så häftigt regnade det inte.
Eftersom man får omvandla all träning där stegräknaren inte bärs, från den tid det tar att utföra dem, till steg då, på tappa.se, så är det viktigt att ha koll på tiden vid träning. Därför antecknar jag noga klockslaget innan jag springer iväg, för att sen kunna antecka exakt när jag kommer hem igen. Det har gjorts genom mobilen som har legat i jackfickan i hallen då. Nu renoveras hallen där, så det finns inga möbler alls i hallen och följaktigen inget att hänga jackan på heller. Så min plan var att anteckna tiden, fort lägga telefonen i byxfickan i badrummet och sen springa iväg.
Jag antecknade så tiden och sprang iväg. Men efter bara en kort stund insåg jag - jag hade inte lagt ifrån mig mobilen! Den hade jag i byxfickan på byxorna jag sprang i. Och himmel och plättar, även om det inte regnade just då, så var det grå molntäcket tjockt på himlen och när jag nu redan har fuktskadat en telefon till disfunktion, så vill jag inte gärna göra om det. I synnerhet inte när den nuvarande telefonen kostade dubbelt, ja om inte trippelt eller närmare fippelt så mycket som den som förstördes. Men samtidigt ville jag ju inte vända heller. Det låter väl kanske korkat, när jag nu hade sprungit såpass kort bit. Inte ens en av de 11,8 kilometerna. Förmodligen inte ens 0,8 km. Men ja, det där förstår nog träningsmänniskor bättre. Tidtagande träningsmänniskor i alla fall. För har jag nu tänkt mig att springa en viss distans och vet ungefär vilken tid jag brukar göra det på, och därmed vilken tid jag vill slå, då vill jag ju inte ändra alla de förutsättningarna.
Hur som helst, jag vände inte. Efter en bit började småspiken penetrera luften igen och då kände jag ju en viss nervositet. Löparbyxorna är väldigt tunna, fast i och för sig i något glansigt material (polyester skulle jag gissa på), som stöter ifrån sig vattnet lite mer än bomull. Men det är ju å andra sidan inte galonbyxor jag springer runt i heller.
Nåja, i samma veva blev det för varmt med fingervantar också, så jag tog av mig dem och lade in telefonen i ena vanten som jag sen stoppade i fickan, allt i farten förstås. När småspiken inte upphörde så stoppade jag in den vantbeklädda telefonen i den andra vanten också. Den klarade sig som tur var. Men å andra sidan var det inte tillnämnelsevis samma regnmängd som under Pride 2008 då jag gick med Amnesty och fick dåvarande fickliggande telefonen förstörd.
När jag kom fram hemma och skulle klocka mig, så tänkte jag att jag nog låg runt 62-63 minuter, eftersom jag vid första mätningen sprang runt på 64 minuter, på andra (då jag börjat powerwalka i veckorna) flög fram och landade på 62 minuter. Förra veckan, då jag gjorde tredje noteringen, så hade jag ju rätt nyligen svinvaccinerat mig och var lite spak i kroppen, så då blev det 64 minuter igen. Idag tyckte jag inte att jag hade samma känsla som vid 62-tillfället, då det kändes fruktansvärt lätt den gången. Nu var det motvind, bitterkyla och den blöta småspiken som naglade sig fast och så gjorde mitt knä sig påmint också. Eller skadan i det, snarare. Inte så att det gjorde ont, för det gör det väldigt sällan när jag springer, men gav sig till känna på ett sånt sätt att jag förstod att jag skulle få ont när jag slutade springa. Med andra ord, jag tyckte inte förutsättningarna var på topp. Men vad klockade jag in mig på, om inte 60 minuter prick! Alltså en "ren" timme! Det känns ju som en fantastiskt bra tid! Förut tyckte jag att det var bra om jag sprang en mil på en timme, men att springa nästan två kilometer till på en timme, det tycker jag är bra för en amatörtränare som jag.
Styrketräningen sen då, den var också tung. Jag har ju lagt på +10 i alla moment mot för mitt gamla träningspass. Men när jag gjorde mina 50 rygglyft i rad i första svängen och tyckte att det kändes väldigt mycket, så kom jag på att jag gjorde ju inte alls 40 i rad förut, utan 30! Så rygglyft och maghävningar... tänkte jag skriva, men situps menade jag förstås, där har jag ökat på med +20 helt omedvetet. Men men, rygg- och magmuskler är ju snyggt!
Fast när det kommer till min mage, så har jag väl lite av det här anorektiska draget, att jag tycker att den ser tjock ut i vissa lägen (som nu när jag sitter ner och böjde mig fram och tittade på den). Jag är ju dock klarsynt nog att veta att inget på mig är tjockt, i synnerhet inte nu när jag både har gått ner lite i vikt och minskat både midje- och stussmått sen stegtävlingen började.
Apropå stegtävlingen så sa den att jag skulle gå i mål idag med mitt stegsnitt på drygt 18000 steg per dag. Idag kammade jag in precis 26001 steg (utan att fjompa mig och skutta runt för att passera ett visst tusental, det bara blev så), och gick då flera tusen steg över mitt eget snitt. Men kom jag i mål? Nej, min gubbe är så nära Prag den bara kan komma, av de 605 kilometerna dit (från Malmö), så har jag gått 599,5 km. 4,5 km fattas alltså. Fjantigt lite. Men då är det inget snack om saken att jag går i mål imorgon.
Hursomhelst, märkligt att den kunde beräkna ankomsten till idag, men det snittet.

Efter träning och dusch så promenerade jag ganska omgående hem. Och det var lite ovant, att så snart inpå hård träning promenera 3,6 km. Jag är van att efter träning bara såsa ner i en soffa och ta det lugnt en stund, för trots min kondition, så blir ju kroppen väldigt matt efteråt. Skönt matt förvisso.
Men nej, jag vandrade hem. Och ja, knät ömmade också, som förutspått. Jag hade massor att stå i, inför förberedelserna av den trerättersmiddag jag skulle stå som värd för här.
På menyn stod butlers avokado till förrätt (gudomligt god förrätt!), raclette till huvudrätt (också gudomligt gott, och det äter jag bara högst en gång om året, trots att jag äger ett raclette-set) och så moccaruta till dessert. (Gott, men kanske inte så gudomligt.)
Och det är mat som kräver sina förberedelser i form av hackning framförallt. Så jag hackade än det ena och skar än det andra. Men när det väl var gjort, då skötte det mesta sig självt.
Sen snyggade jag till mig lite.


Skjorta bör man ju ha vid tillställningar

Familjen anlände på utsatt tid och vi intog maten. Alla blev väldigt mätta och belåtna. Jag fick en present i var från dem också, och allt var sånt jag hade önskat mig, så det var kul!
Från far min fick jag ett dynamolyse till cykeln, och alltså, om det bara kommer i bruk så är det ju fantastiskt bra! Cykellyse har jag saknat så länge nu!
Från mor fick jag en liten, men kvalitativ kastrull. Jag har steg för steg uppgraderat mitt kastrullinnehav från det lågbudget-startpaket som jag från började hade, men just de små kastrullerna (lagom till ägg-, sås- eller grönsakskok), har inte blivit utbytta. Så där har jag kört med startsetet, vars skruvar till handtaget är helt sönder rostade och ja... kort sagt var det önskat!
Av syster min fick jag två fina ljushållare, eller ja, ljusstakar rentav, fast enarmade båda två. Jag har ju tvingats köpa dyra, handstöpta ljus av henne till förmån för hennes klassresa eller om det var språkresa eller något. Hur som helst så har jag inte kunnat sätta dem i något, innan. Men nu kunde jag det! De passar bra i mitt kök också, må jag säga. Hon hade tänkt till där.

Efter maten blev det kortspel. Plump. Och jag vann givetvis!

När jag vinkat av dem igen, fick jag ta mig an återstoden av disken. Jag har ju inte så stor diskmaskin, så även om jag pytsat undan disk undan för undan mellan rätterna, så har allt inte fått plats. Så totalt idag har tre maskiner diskats och en hel del också handdiskat. Finporslinet, exempelvis.

Men just det ja! Återigen har det fascinerat mig att folk jag inte har en aning om läser min blogg. Fick häromdagen en kommentar från någon som "också" gått på busslinkskolan (jag har ju inte gjort det än), och det får mig ju lite att undra vilka som egentligen läser regelbundet här. Googlar man på "busslinkskolan" så är det ju inte min blogg som kommer upp i första taget, så ja... jag undrar ju varifrån folk kommer.
Egentligen den enda jag vet med säkerhet läser bloggen numera är Siri, för hon refererar till den lite nu också. Men kan inte ni andra regelbunda lämna en liten kommentar just idag? Typ ett "hej, jag läser" eller något bara? Vore fint att få en överblick!

Nu har jag två dagar dagbok att skriva, för jag orkade inte skriva igår. Ack för lättja, det straffar sig.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, november 13, 2009

Paraflaxia

Fredagar, det är något särskilt med dem... Veckans bästa dag på sitt sätt, det är bara att konstatera!

En arbetsdag har det varit, och en bra sådan. Jag jobbar ju visserligen inte på "min" avdelning på fredagar, men det har varit en lugn och skön dag med lite mer ordning på torpet.

Direkt efter jobbet åkte jag till Flygfyren och handlade inför morgondagen, då jag ska ha födelsedagsmiddag för familjen här hemma. Jag fyller ju år på tisdag, men det hinns inte riktigt firas då.
Apropå det ja, sen jag igår fick höra att man måste vara 23 år för att jobba på Busslink i Roslagen i och med att det finns linjesträckningar längre än fem mil här, så känns det plötsligt roligare att fylla 23. Jag trodde att 21 var min idealålder i och med att åldersgränsen för att ta busskort åtminstone då låg på 21 (nu kanske den rentav ligger på 18 år, jag har inte riktigt hängt med i om det förslaget blev verklighet), men det är alltså 23 man måste vara för att köra buss i linjetrafik här. Så, ja... det är ju 23 jag vill bli då med andra ord!

I alla fall. Handlingen idag var ju inte för en hel vecka, som det brukar vara när jag handlar, utan för en dag. Men håll i hatten nu alltså. På veckohandlingarna brukar kostnaden dra iväg från mellan 180-380 kronor ungfär, med kanske ett snitt på 277 kronor... ja, cirkasiffror där, efter en snabbtitt i kassaboken. Idag, när jag handlade för en dag, då gick kalaset på 570 kronor! Herregud! Men jag satsade på fina grejer och investerade också i en ny växt och kasserade därmed en annan, som såg för ömklig ut. Krukväxter har en tendens att dö för mig, hur jag än beter mig med dem. Men det finns ju en sort, vid sidan av min yuccapalm som skjuter i taket då, och det är ju den här sorten vars namn jag har varit så osäker på. Jag visste att det var något paraply-likt och har försökt skriva paraplalia, paralia, paraplaia osv. Men nu förevigade jag namnet i affären:


Paraplyaralia, må jag minnas det nu.

De andra två som jag köpte för något år sen nu, har båda skjutit i höjden också och mått allmänt bra mest hela tiden. Så vi trivs tillsammans.


Det lilla nytillskottet ser nästan gullig ut...


... när den har storebror alldeles intill

Jättejumbostorebror, som inte står i köket, som de andra två (utan i "rummet" i min etta), har fått nya skott längst ner, såg jag vid vattning idag! De har ju hittills bara vuxit på höjden, men ja... nu växer det i botten också. Fascinerande!


Härliga tider!

Sen drog jag igång med bak av moccarutor. Dessertfantasin inför morgondagen är lite begränsad, och i och med att jag ska bjuda mina kollegor på fika också, så kändes det bra att göra två flugor i en smäll. Lite pul och meck och en del kakao på golvet blev det, men jag fick ett fint resultat till slut:


Två välfyllda burkar blev det sen, när jag rutat den

Därefter gav jag mig ut på powerwalk genom större delen av Norrtälje igen. Eller ja, runt större delen, menar jag ju. De ytterområden som jag inte täckte av var Vigelsjö och Solbacka, men i övrigt så. 91 minuter tog det mig och totalt blev det 20072 steg idag. Enligt räknaren där så går jag i mål i morgon, alltså i Prag då. Och det lär jag göra, eftersom jag planerar att träna imorgon och bara där få omkring 15000 steg, och sen promenera lite på det också. Heja mig!

Idol tittar jag förstås också på, men nu är det slutet av hålet mellan sjungdelen och utröstningsdelen. Alltså, Erik och Tove är mina guldkorn där, vill ju bara pussa på dem. Och nästa gullegäng är ju Mariette och Calle som jag bara vill krama på. Men löst hänger Reza och Eddie, må jag säga! Tyckte ingen av dem var något vidare idag, inte i någon av låtarna. Men Reza har varit fantastiskt bra förut, så jag hoppas sannerligen att Eddie åker ut. Allt annat är katastrof!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, november 12, 2009

Det rullar igång

Ja, det här får jag allt klassa som en annorlunda dag.

Till att börja med var det mer eller mindre kaos på jobbet, då ingen ur styrelsen (cheferna alltså) fanns på plats, inte heller den tillförordnade schemalösaren och tillika avdelningskollega till mig, och jag själv dessutom skulle gå fyra timmar tidigare i och med infomötet på Busslink.
Det kändes onekligen inte som rätt dag att ta ledigt från efter lunch, men ja, jag hade inte mycket att välja på. Mina kollegor är ju införstådda i mina bussplaner.

Så jag gick där vid 12-tiden, åkte hem och snabbduschade och stegade sen i rask takt till busstationen och satte mig på linje 676 mot Stockholm. Min tidsplan var rätt tight, så det frustrerade lite att bussen redan från start var någon minut sen och sen dessutom hade felande vindrutetorkare som föraren gick ut för att fibbla med vid en hållplats. Men jag tänkte att det lönar sig inte att lägga ner så mycket energi på det, så jag somnade istället. Somnade på riktigt också, för jag kände hur jag ryckte till sådär som man kan göra precis när man faller in i sömnen.
Men det blev kortvarigt, när Gillingebanan har ropats ut i högtalarna så känner jag alltid att det är dags att vakna till och pigga på sig.
Jag hade rätt bra flyt med tunnelbana till T-centralen också, och där såg jag direkt vart jag skulle, trots att jag inte visste varifrån buss 56 gick. Men det var bra skyltat, och som av en slump såg jag skylten till buss 56 först av allt när jag kom upp för rulltrappan... nej, jag tog vanliga trappan ja. Stegen ska ju in.
Där missade jag tyvärr en 56:a precis, men jag såg på klockan att jag ändå inte hade beräknat att hinna med den, utan ställde mig så där i kylan och väntade på nästa.
När jag stod där måste jag ha gett intryck av att vara någon med koll på läget, för först kom ett tjejgäng och frågade om jag visste var buss 47 stannar. Nej, jag är väldigt icke-hemma i sånt, så "jag har tyvärr ingen aning" blev mitt svar där. En kort stund senare kom en kvinna fram och frågade mig om jag visste var Skandiakontoret ligger. "Nej tyvärr". Och sist men inte minst kom det en kvinna och undrade om jag såg vad det stod för bussnummer på bussen som just körde förbi hållplatsen. Det visste jag däremot, för sånt lägger jag märke till! Det stod ingenting på bussen, bara Busslink, och så sköldpaddan då förstås.
Jag åkte med 56:an till och faktiskt förbi ändhållplatsen, rakt in på garageområdet och letade mig så fram till Busslinkskolan där infomötet skulle hållas.

Där fick jag vänta en stund i ett väntrum, där en man som såg ut som en typisk bussförare höll låda och domderade med än det ena och än det andra, så jag drog slutsatsen att han måste vara bussförare som verkar veta och hävda så mycket.
När mötet så började, så skrev han in sig och satte sig med oss andra, och så smått gick det upp för mig att han förmodligen bara var en vanlig besserwisser, som förvisso höll på att ta lastbilskörkort, men ändå var rekryt som vi andra.

Hursomhelst, på mötet gicks massor igenom, och det är verkligen massor man som bussförare ska kunna och ska tänka på. Inga lätta krav som ligger på bussförarna där alltså! Tänk på det när ni åker buss, i alla fall med Busslink, det måste vara kompetenta människor. Så känner i alla fall jag nu. Det är så otroligt mycket jag måste lära mig. Men jag vill! Som jag vill! Kan inte påminna mig att jag inför någon annan utbildning har känt sån lust och iver att få lära mig, som nu. Jag vill veta hur man gör anrop med kom-radion, hur man ställer in stämpeln, hur skyltsystemen fungerar och allt däremellan. Men det min lämplighet ska ju testas först. Nästa torsdag beger jag mig åter dit för att göra ett teori- och ett körtest (om jag klarar teorin alltså). Det är B-nivå på båda momenten där, och jag repeterar just nu B-teori för fulla muggar, samt tänker på att köra mjukt och planerat, så jag hoppas ju verkligen att det ska gå vägen.
Men säker kan man aldrig vara.
Jag har också förberett mig genom att kontakta gamla chefer och tillfråga dem om de vill bli referenser till den intervju jag förhoppningsvis sen kommer kallas till.

Värt att veta är att flera tusen har sökt till Busslink, ett hundratal har valts ut för att gå på informationsmöten (ca 20 stycken var det på det idag)... så bara där har jag ju faktiskt kommit rätt långt.

Nu är det Lyxfällan, så på återhörande!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, november 11, 2009

Snooze

Jag får in snitsen med morgonpromenader nu äntligen! I alla fall de dagar då jag inte börjar jobba tidigare än klockan åtta, hittills. Men onsdagarna är tuffa, för jag är extratrött de morgnarna för att jag dagen innan gått upp groteskt tidigt. Det är märkligt, men det är nästan värre att kliva upp klockan sju dagen efter en 4:45-dag än att kliva upp själva 4:45-dagen. I alla fall, jag hade hade satt klockan på 6:40 idag för att hinna gå en långpromenad innan det var dags att åka iväg till jobbet vid 8:30 (började klockan nio idag). Men när klockan ringde då kände jag omöjligheten i det hela, så jag ställe klockan på 7:00 istället och sov i tjugo minuter till. Sen kändes det mer humant, och promenad blev det. Jag behövde nog en snooze:ning på onsdagsmorgnarna faktiskt, jag som är helt emot snooze:ningar annars. Eller emot, men det är inget jag utövar. Och frukost och allt sånt innan promenad är givet också. Och inget powerwalkande, vanlig promenadtakt ska det vara. Då känns det bra, som idag. Att jag sov tjugo minuter extra gjorde ingenting för tidsplanen, så jag hade satt klockan lite för tidigt från början då tydligen. Men det var jag inte medveten om. I alla fall så hann jag gå den sväng jag tänkte mig och fick ungefär en kvart över hemma innan det var dags att åka iväg.

Arbetsdagen har varit bra också må jag säga. Jag hade mitt femte och sista utvecklingssamtal för den här terminen också, och det funkade väl bra. Skönt att ha det där bakom sig nu, även om jag inte var tillnämndelsevärt (finns det ett sånt ord?) lika nervös den här terminen, som förra. Förra terminen var det fortfarande rätt nytt med utvecklingssamtal för mig. Då hade jag endast haft ett utvecklingssamtal från förra terminen ändå, och tre uppföljningssamtal. Men nu börjar jag väl få in en vana med samtalen, och även om jag inte tycker att det är en helt bekväm situation, så går det rätt bra ändå.

Kvällspromenad blev det också, så jag lade in 20059 steg idag. Men det här med lagtävlingar och lagsporter alltså... Det är inte helt och hållet min grej. Jag gillar mitt tempo och mitt race bäst och tycker att det är en smula slappt av vissa kollegor att låta bli att lägga in steg många dagar i rad, så att hela lagets stegsnitt drastiskt sjunker. Min egen gubbe på kartan är snart i mål, men laget har desto längre kvar. Fast före riktkarlen är vi ju, tursamt nog. Annat vore nästan pinsamt.


Jag är den gröna gubben. Laget är den... hudfärgade(?) och riktkarlen är vit.
Övriga pluttar är såna som jag själv har lagt in och tävlar lite extra mot


Och här är mina staplar

Imorgon blir det kortare arbetsdag, då jag har tjänstledigt från klockan 12. Det är ju infomöte på Busslink i Hornsberg! Det ska bli riktigt spännande må jag säga! Håll tummen för mig!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, november 10, 2009

Nu släpper jag bomben

Det får allt bära eller brista. Jag har informerat tillräckligt många nu för att skriva ut hur läget är, om det skulle vara så att folk ur mitt arbetsliv läser min blogg och så. Visserligen har jag inte sagt något till föräldrarna, men kollegorna är nu insatta i läget i alla fall. Eventuella föräldrar som läser här får tänka på det eventuella i själva läget, att inget är spikat ännu och ha förståelse för att tankarna imploderar inom mig om jag ska hålla på allt bara av hänsyn till deras nerver. Ett kanske är ett kanske och inget definitivt.

För någon vecka sen så skickade jag ju in en ansökan att få sommarjobba (och innan dess då utbilda mig) som bussförare hos Busslink, eftersom jag så grymt länge nu har drömt om att bli bussförare. Min egentliga plan var att hålla mig sysselsatt med jobb och ha ett någorlunda pengaflöde in fram till jag blev 21, men livet och verkligheten kom i vägen för det kan man ju lugnt säga. Vid 21 tog jag istället barnskötarexamen och fick tillsvidareanställning på förskolan, där jag för övrigt trivs hur bra som helst. Det är inget fel på det jobbet, men det är inget jobb som jag har drömt och fantiserat om sen barndomen heller, tillskillnad från bussföraryrket då, som alla som känner mig vet hägrar för mig. Faktumet att jag vill bli bussförare, tillsammans med faktumet att jag samlar på väckarklockor räckte som nördigt och speciellt nog för att få vara med i FCZ också, så det är ju som en del av min personlighet kan man säga. På bloggbeskrivningen står det ju också att jag drömmer om att bli bussförare. Så att slänga det i papperskorgen vore ju vansinnigt, det är ju inte en utopi, omöjlig att genomföra. Snarare tvärtom. Det finns drömmar som är bra mycket mer svårgenomförda än detta.

Hur som helst, den där ansökan skickade jag in en tisdagkväll, det måste ha varit exakt två veckor sen nu, och redan dagen där på, mitt under mellanmålet så blev jag uppringd från Busslink. Min ansökan, som jag förvisso lade ner en del tid på för att få bra, den väckte intresse direkt tydligen! Det är ju fascinerande i dessa tider av massarbetslöshet, många andra borde vara bra mycket mer motiverade än jag, till att få jobb.
I alla fall så sa kvinnan i telefon då (när jag gått undan från barngruppen), att utbildning plus den provanställning som de vill att man påbörjar så fort körkortet är taget och utbildningen klar, sammanlagt kommer ta omkring ett år. Jag trodde att det handlade om sommaren bara och så lite utbildning på våren då, men nej, utbildningen skulle påbörjas redan i januari och den är på 11-13 veckor ungefär. Det betydde alltså att jag skulle behöva ta tjänstledigt i omkring ett år, ett helt år, för att kunna hoppa på detta. Det svindlade till i mitt huvud då, och jag hade ju inte riktigt tid att prata då heller, så jag bad henne att få tänka på saken lite och återkomma.
Återkomma skulle hon göra då, veckan därpå.

Och jag tänkte och tänkte på det där, och kom fram till att det inte var så mycket att tänka på egentligen. Nackdelen med att ta tjänstledigt från förskolan är ju att jag missar ett år med alla gullepluttar som jag tycker så otroligt mycket om, men om man tänker så, då kommer jag ju aldrig därifrån. För det kommer alltid nya gullepluttar som etsar sig in i hjärtat och får mig att inte vilja göra något annat. Och jag vill ju verkligen ta busskörkort! Så, om jag skulle få tjänstledigheten beviljad av mina chefer, så tänkte jag tacka ja.
Därför ordnade jag snabbt som ögat ett samtal med en av cheferna dagen därpå och berättade om läget. Också hon visste ju att det här är något jag drömt om länge och blev mest glad för min skull och satte okejstämpel i pannan på mig. Den andra chefen fick jag inte möjlighet att prata med själv då, men hon kom och klappade mig på axeln, log och sa "vad roligt för dig!" lite senare.

Så sen väntade jag på att bli uppringd igen då, som det var avtalat. Rekryteringen på Busslink hade även mailat mig och jag svarade på mailet och gav förslag på tider när det passade att bli uppringd. Vi bestämde en tid, nämligen onsdag morgon förra veckan.
Men då skrev jag ju om min magkänsla som sa mig att jag inte skulle få det samtalet då, och mycket riktigt fick jag det inte heller. Kändes surt som citron.

Hur som helst, kvinnan ringde upp på nästkommande angivna tid, på sekunden nästan, då när jag precis var på väg hem från jobbet i torsdags. Jag tackade då ja, där jag stod ute i regnet för att få bästa mottagning. Jag firade av några av alla de frågor jag har också, och fick framför allt veta att det är klart lämpligast att jag får köra här i Norrtäljeområdet när jag nu också bor här, och det är ju just vad jag önskar också. Att köra i Stockholm känns inte som min grej... även om det säkert skulle kunna bli. Men inledningsvis... huga!
Hon berättade också om de tester jag ska få genomgå innan jag får grönt ljus för att börja på utbildningen. Först ska jag på ett informationsmöte (nu på torsdag), sen är det en intervju som jag ska passera, ett teoriprov för bil och ett bilkörningstest (så att de ser att man har en grundläggande koll och kör bra), samt en läkarundersökning. På alla dessa delar kan jag alltså stöta på patrull och bli nekad fortsättning, så nu pluggar jag teori för fulla muggar igen, för jag vill ju verkligen vara förberedd och klara av detta. Jag försöker tänka på hur jag kör också, men det är ju lite så att jag har ju den körstil jag har, och jag tycker att den är rätt bra, och jag har ju klarat körkortet för bil med det sättet, så förhoppningsvis duger det. Lite detaljer får jag väl tänka extra på under körningen förstås, sånt som kanske blir slentrian i ensamkörningen. Men i stort kan jag ju inte göra så mycket där, tycker jag. Annat än att köra då, men det gör jag ju nu, i och med att cykelsäsongen ligger bakom mig.
På läkarundersökningen kan de ju hitta något också, men jag upplever mig ju som frisk och stark, och hoppas verkligen att vi har delade uppfattningar där.
Grejen är ju att jag är så jäkla motiverad till det här, så jag hoppas ju verkligen att alla moment ska gå bra och att det ska synas att jag är där just för att jag verkligen vill, och inte för att jag "måste". Det finns ju trots allt många arbetssökande som söker halvhjärtat, just för att de måste. Men de här momenten återstår ju ännu, så jag kan inte ropa hej än.

Och poängteras ska, att det är tjänstledigt jag tänker ta, från mitt nuvarande jobb. Ingen uppsägning där. Jag vill ha möjligheten att komma tillbaka, eftersom jag trivs så fantastiskt bra på mitt nuvarande jobb.

Igår fick jag hem brev med kallelese till informationsmötet och vägbeskrivning, så ja... jag ligger i startgroparna! På torsdag hoppas jag att lite fler frågetecken rätas ut.

Håll tummen för mig nu!

Ordet är fritt, nu är det ditt.