onsdag, september 30, 2009

Lycklig men idiotisk

Nu har jag haft blogguppehåll än en gång i år. Jag skriver ju normalt sett varje dag, men det kommer perioder då jag inte har tid (för lust finns det mer eller mindre alltid), och jag känner att det i år har varit fler såna perioder än vanligt. Kanske är mitt liv på väg att bli lite mer händelserikt?

Jag borde skriva massor, massor och åter massor nu, men det har fallit sig så illa att jag sitter här med världens allergireaktion som jag hoppas inte övergår i en anafylaktisk chock. Det borde den dock inte göra, eftersom den förmodade jordnöten intogs för omkring tre timmar sen. Alltså, jag är så jävla korkad att det är pinsamt! Vi hade föräldramöte på jobbet nu ikväll, och inför det hade min kollega inhandlat lite naturgodis bland annat, att bjuda föräldrarna på. Jag som inte hunnit hem något emellan sluttiden i barngrupp och mötets start klockan 18:30 hade förstås inte hunnit med middag, så av någon outgrundlig anledning som jag bara inte kan begripa, så tog jag utan att tänka mig för, två chokladtäkta godisbitar ur den där skålen. En smakade kokos och gott, en hade lite mer suspekt, bitter smak (som jag vid det här laget borde lära mig att det är min kropp som redan i munnen signalerar att det är jordnötter = livsfara å färde).
Den där bittra, stickande smaken höll sig kvar allt medan föräldrarna började droppa in och jag blev ju inte så lite nervös för att jag skulle komma att ställa till en scen där halsen svullnade upp och jag då därmed inte skulle kunna andas och behöva hugga mig själv i benet med spruta och sen åka ambulans till sjukhuset. När vi så samlades för att börja så var det en stund till min del av informerandet kom, så kändes läget ändå som att det var under kontroll. Och jag visste inte riktigt om oroskänslan i magen var mer än den oro jag alltid känner inför att prata inför folk. Men det verkade i alla fall ge med sig med allergireagerandet då och mötet förflöt rätt bra ändå. Det för först i slutet som jag kände hur det började klia något så infernaliskt över hela kroppen, främst på benen. Och irriterad i halsen blev jag också, så jag fick flika in med några väl valda hostningar då och då. Röd i ögon och ansikte blev jag också, men det verkar ändå ha stannat där.
När jag sen till slut kom hem så kastade jag i mig allt av vad allergimedicin jag har; betapred och clarityn. Och när jag fick av mig kläderna så kunde jag ju bara konstatera att benen var fulla av röda fläckar och vita bölder, som alla kliar bra mycket värre än mitt vanliga eksem. Så jag har nu också öst på med min receptbelagda eksemsalva och hoppas helt enkelt att det ger med sig snart. Tror att allergimedicinen har gjort sitt till med hostan i alla fall, för den har blivit bättre.
Men det är sorgligt att jag är så dum i huvudet, rent ut sagt! Från och med nu hoppas jag verkligen att jag återigen börjar ta min allergi på extremt allvar, eftersom det kan leda till extrema reaktioner. Inget chokladätande utan ifrågasättande framöver, aldrig någonsin!

Nåja, om vi nu skulle bortse från mina direkta problem.
Jag har ju haft långväga besök här i nästan en hel veckas tid. Lagom till Idol i torsdags knackade det på dörren och imorse när jag åkte till jobbet så blev jag också lämnad för hemorten där i norr. Så i sex nätter har denna dejt pågått. Det är både maffigt och imponerande tycker jag, särskilt som att vi nu har "känt" varandra i ungefär tre veckor (varav den tredje då är den dejtveckan som nu har passerat).
Det har i alla fall varit fantastiskt trevligt och gått från försiktigt trevande till någon form av trygghet. Och rätt snabbt gick det. Redan dag två tror jag vi utbytte saliv, så att säga.

Jag har ju ingalunda varit ledig heller, så jag har fått smyga upp här på morgnarna och noga valt vilka små ledljus jag skulle tända för att inte väcka och störa, och det har ju varit väldigt ovant. Jag är ju van att dra upp persienner och sätta igång radion, men nu har jag istället tassat på tå. Just den biten kommer jag väl inte att sakna, men i övrigt saknar jag sällskapet väldigt mycket. Det har varit så vansinnigt trevligt att inte vara ensam, att helt enkelt ha någon som välkomnar hem och som bara är en del av vardagen och inte bara det här extravaganta som helgerna medför.
Vansinnigt ickeproduktiv har jag varit också. Lägenheten är mer ostädad än den brukar, kroppen fasligt otränad, både blogg och dagbok ligger jag efter med (inte fullt så mycket med dagboken dock och tack och lov). Det har mest blivit tv-spel, film och mys den här veckan. Jag är helnöjd och hoppas på att få komma upp och hälsa på inom en rätt snar framtid också, och fortsätta det som har påbörjats.

Jag borde väl förstås detaljera och brodera ut mer här, men ja, sånt har jag ju en dagbok för. Där ligger jag bara två dagar efter, så det får jag väl ta i tu med nu också.

Och ja, det är nu en dryg timme sen jag började skriva (det har kommit massa facebook och msn emellan, så det har tagit tid med det här lilla), och allergireaktionen verkar tack och lov lägga sig allt mer! Nu är jag bara svullen i ett knäveck (av alla ställen!) och eksemsalvan verkar ha gjort sitt för kliandet. Tack och lov!
Men det är ju smått förbryllande, för enligt modellen så ska allergireaktioner bara bli värre och värre ju fler gånger man utsätts för dem, i alla fall när det kommer till jordnötter. Så har det ju varit för min del hittills också. Första gången kräktes jag och fick kliande prickar på kroppen, andra gången blev det hela kitet med den anafylaktiska chocken, så denna gång borde det ju bli minst lika illa, men ingen välkomnar ju mer än jag, om det skulle vilja gå åt andra hållet i utvecklingen nu i stället.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, september 24, 2009

Det är nu

... det händer. För det händer. Om en dryg timme.

Fjärilar i magen?

- Horder.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, september 23, 2009

Fullkomligt kaos

Jag vet inte var jag ska börja idag.
Och den meningen kan jag ju inte stirra mig blind på om det ska bli något blogga av idag, så jag får väl köra en kronologisk grej idag.

Jag hade sovmorgon imorse, klockan var ställd på 7:45 och jag vaknade först innan dess och trodde att jag hade försovit mig - jag har inte vant mig vid att börja klockan nio på onsdagar än - men kunde sen slappna av och somna om.

På jobbet är en av mina två avdelningskollegor ledig de tre mittersta dagarna på denna vecka, så alltså var hon ledig idag också. Och min andra avdelningskollega lämnade oss vid 10:15 ungefär då hon fått besked om att hennes dotter mådde dåligt i skolan. Så det lämnade mig med en vikarie då. Men tack och lov inte vilken vikarie som helst, utan den bästa som går att få tag på! Hon är då långt proffsigare än vad jag själv är, så det är verkligen en fröjd att jobba med henne. Dagen förflöt mycket bra på så vis.
På eftermiddagen kom fotografen (personligen!) med bilderna vi tog för några veckor sen - snabbt jobbat - så jag tog emot dem och gick inte för att sortera upp det där lite och precis då ringde min mobil. FCZ-Tore stod det på displayen! Han ringer då aldrig mig och för den delen vice versa. Men det visade sig att det är fotbollsmatch på gång, äntligen, och undrade om jag kunde vara med och spela fotboll mot Aftonbladet på lördag.
Alltså jösses. Här går det helg efter helg i mitt liv när jag inte gör annat än städar, tränar och träffar familjen och så har jag nu äntligen bokat in något betydligt mer spännande än så - besök från norr. Och så kommer det här! Jag vill jättegärna spela fotboll, har sörjt lite att det inte har blivit några FCZ-matcher i sommar, men fått inse att FCZ inte är i ropet överhuvudtaget längre. Jag tyckte i alla fall att det var riktigt kul sist, så förmodligen borde jag tycka det nu också. Men jag sa nej då eftersom jag ju har mitt besök då.
Men sen kom jag på, vi hade ju ändå tänkt åka till Stockholm i helgen. Kanske att det skulle gå att kombinera? Besöket varar ju ändå från torsdag till tisdag åtminstone, så ja, vi har ju mycket tid att göra något av. Jag frågade då helt sonika om det här kunde vara något då. Samtidigt jagade jag Tore på sms för att höra om jag fick lämna slutgiltigt besked imorgon istället. Det kunde jag, och sen fick jag också sms om att vi nog skulle kunna ordna upp det där, min käre besökare och jag. Allt detta sms:ades på arbetstid ute på gården, så jag kände mig lite oproffsig som stod med min telefon när föräldrar kom och gick för att hämta sina barn. Men de får helt enkelt förstå att mitt privatliv också kan tränga på ibland.

Stängde gjorde jag också, och när sista barnet gått så tog jag mig an datorn nere på kontoret för att få till ett bra grundschema till barnen och för att distribuera de stegräknare som jag fått eftersända till mig, till de i personalens fack som har anmält intresse för den tävling som jag har hållt i intresseanmälingarna och infodelgivningen av. Det tog mig sammanlagt en och en halv timme, så inte förrän vid 19-tiden var jag klar där.
Då hade jag också fått sms om att Nic's tilltänkta bil att färdas i imorgon - nu läcker massa olja och därmed inte kan utlånas. Därmed är hoppet för all del inte helt ute, jag menar, mirakel kan kanske ske, men jag må säga att mitt humör sjönk som en sten! Alltså felet är ju ingens och vi vill ju träffas lika mycket båda två, men det gör ändrar ju inte min rädsla inför att bli besviken. Jag har ju laddat och längtat i en hel vecka nu!
Men jag ska tänka positivt. Det ordnar sig.
... men om det inte gör det, då tjongar jag in huvudet i väggen och har det kvar där på obestämd tid.

Från det ena till det andra så blev det ju ett inlägg nummer två igår, eftersom Siri skickade en utmaning till mig. Då insåg jag att jag helt har missat hennes blogg, trots att jag har bokmärkt den. Men det har varit så skumt, för varje gång jag har gått in på den så har hon inte skrivit mer än sitt första inlägg, så jag tänkte att det kanske aldrig blev något av med bloggandet då. Men via den där utmaningen som kom med kommentar, så kom jag ju till bloggen och såg att hon har skrivit massor! ... jag har alltså bokmärkt själva inlägget, det första alltså, och inte hela bloggen. Shit så klantigt! Så här har jag gått minste om livsuppdatering till tusen. Förlåt, Siri!

Vidare så går det inget vidare med mitt hårsparande. Nu börjar det bli tillräckligt för att se att det inte är något att spara på. Så jag ska nog allt raka bort det nu. Vill ju vara i mitt esse imorgon!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, september 22, 2009

Utmaningen

Jag blev utmanad av Siri.

Regler:

Det här är svårare än du tror! kopiera detta till din blogg, utmana 5 personer och

berätta det för dem. Varje svar måste börja med första bokstaven i ditt namn!

Alla svar måste vara riktiga, hitta inte på ord! Om personen som utmanade dig har ett namn

som börjar med samma bokstav som ditt får du inte ge samma svar som han/hon gjort.

Du får heller inte skriva samma svar två gånger eller skriva ditt eget namn som svar

(förutom på fråga 1)! lycka till!



1. vad heter du? Fredrik

2. ett ord på fyra bokstäver: From

3. flicknamn: Felicia

4. pojknamn: Fabian

5. yrke: Fröken (hatar den titeln, men barnen säger trots barnskötartiteln så)

6. färg: ffffff (vit med andra ord)

7. klädesplagg: Frack

8. mat: Fiskpinnar

9. sak i badrummet: Ful färg på väggarna

10. plats/stad: Farhult

11. en orsak att vara sen: Fem-minuters-snooz:arna... eller fjäskning framför spegeln

12. något man skriker: Fy tusan!

13. film: Forgetting Sarah Marshall

14. något man dricker? Fruktjuice

15. band: Feargal Sharkey

16. djur: Flamingo

17. gatunamn: Fiskargatan (Salanders flådiga adress)

18. bil: Fiat

19. sång: Forgive me - Evanescense


Men jag utmanar ingen i gengäld.

I've got a feeling

Nu är jag trött på ett annat sätt än jag har varit sistone. Inte kroppsligt orsakat av sömnbrist (även om jag fortfarande konstant sover för lite), utan orsakat av irritation. Relationer är inte lätt, inte åt något håll verkar det som. Ibland känns det lockande att bara kasta alltsammans i papperskorgen och leva som eremit resten av livet, som nu. Men det är irritationen och inte förnuftet som talar då. Och min irritation ska jag väl förhoppningsvis snart vara av med också. Är jag inte det så är det dock illa.

På jobbet har jag fått en del beröm idag, och det sitter ju aldrig fel. Där går allt i alla fall som det ska och bättre ändå nu. Nu är det i och för sig först för vecka 41 som "mina" veckoscheman ska börja gälla, men jag har redan nu börjat systematisera upp det så som jag vill ha det, med layout och allting. Det här är säkert petitesser som kanske ingen annan än jag tänker på, men tidigare på barnens tider så har tecknen som skiljer timmar från minuter varierat rätt kraftigt och i huvudsak bestått av kommatering, vilket jag tycker ser väldigt konstigt ut. Ett barns tid kan i nuläget alltså stå som t ex 8,30-13,30 och bara det tycker jag är helt bängt. Sen att det blandas med t ex 8.30-13.30 gör inte att det ser bättre ut. Och att det ibland står 8-14 och ibland 8,00-14,00, ja sånt irriterar jag mig lite på. Enligt mitt system kommer tiderna alltid att stå med kolon, alltså 8:30-13:30. Och inga slutnollor för heltimmar! Sen ska namnen också få annan design. Allt det där tar ju sin tid att förbereda innan själva schemaläggandet kan börja, men jag har nu börjat på ett grundschema i alla fall, och bara det har inte funnits innan. Det rör onekligen till det när barnen med fasta scheman får tillfälliga ändringar, men det där ska jag ändra på.
Men berömet jag fick gällde dels min utformning av barnbeskrviningen till utvecklingssamtalet och också för min föräldrakontakt på förskolans intranät, och ja, beröm blir jag såklart glad för!

På barnfronten var det lugnt idag, vilket är ovanligt för tisdagar. Tio av femton barn hade vi, och av mitt skogsgäng hade jag bara tre barn, så vi fyra gick ensamma till skogen på förmiddagen. Det var lugnt och skönt och vi kunde gå lite längre än vi brukade.
Den kollega som har sovvilan den här veckan är ledig i ett par dagar nu, så idag fick jag ta hand om det efter lunchen, istället för disken som är min syssla den här veckan. Det var väldigt tacksamt, speciellt både som jag var trött på grund av öppning och några av barnen var trötta på grund av lång promenad, så alla somnade snabbt och krångelfritt och även jag fick mig en tupplur.

När jag kom hem sen beslutade jag att jag inte kan vänta till imorgon med att städa inför besöket jag får på torsdag, eftersom jag imorgon stänger och helst skulle vilja sitta kvar efter arbetstid och knåpa färdigt på mitt schema, så då har jag inte tid och ork att städa när jag kommer hem sen. Och på torsdagen är det ju inte tid alls för det, så jag har städat idag.
Vänder nu inte ens det här besöket mitt humör så är det vansinnigt illa, men jag både tror och hoppas att det ska göra det. Jag fattar fortfarande inte riktigt att jag ska ha sällskap här i hela fem nätter, det är en längre klumpsumma av tid än vad jag någonsin har umgåtts med någon (utöver familjen), så vitt jag kan komma på. Inte ens mitt ex och jag träffade varandra i femnättersperioder. Fyra nätter var max, och det skedde för övrigt både vid påsken -07 och påsken -08. Påsken är bra med sina röda dagar.
Hur det var på sommaren -07 minns jag inte riktigt, men det kan inte ha varit någon klump där eftersom jag då bara hade en veckas semester och då befann mig på Island.

Ikväll ska jag roa mig med idol i alla fall. Har några favoriter bland de guldbiljetterade som jag ska hålla tummen för!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, september 21, 2009

Sanningsdagen

Då är det måndag och veckan när jag får besök är alltså äntrad. Det är nu bara tre dagar kvar och sen är lägenheten ockuperad i hela fem nätter! Jösses amalia, men det kommer bli så underbart trevligt (föreställer jag mig)! Det här är nog det mest spännande jag har företagit mig i år... Ja, bland det mest spännande i alla fall. Får lite fjärilar i magen bara jag tänker på det där!

Klockan var idag ställd på cykeltid, med uppstigning då vid 6:15 ungefär. Fast när jag släckte lampan igår så hörde jag hur det började regna då, så jag var skeptisk, men tänkte att kanske. Fast jag släckte ju lampan bra mycket senare än jag borde, i vanlig ordning, så jag skulle ha bestämt mig där och då för att kliva upp i biltid istället.
När det så var tid för uppstigning så startade jag radion, som jag brukar, och gick för att fälla upp persinennen. Det var jämngrått och såg allmänt ruskigt ut, så då lade jag mig i sängen och ställde alarmet till att gå igång en halvtimme senare istället, men radion orkade jag inte stänga av, så somnade gjorde jag ju inte. Men det var en rätt skön dvala i alla fall, ett mycket lugnt sätt att börja morgonen.
I och med att jag nu har mer och också längre hår än på länge nu funderade jag om jag kanske borde kamma mig imorse. Men då visste jag inte var jag hade någon kam - de har ju inte behövts på ett och ett halvt år ungefär. Men när jag kom hem sen och duschade så letade jag fram dem och provkammade lite. Men det gjorde nog ingen skillnad.

På jobbet smet jag ner på kontoret när barnen sov (idag hade vi bara barn som sover middag, ingen uppestittare) och lärde mig grunderna för att göra barnschemanen och matrapporteringen som jag alltså tar över från och med nästa vecka. Det tror jag inte ska bli några större problem, men jag hoppas jag tar tag i system och sortering och gör det lite vettigare. Nu var det mycket som kändes huller om buller med papper och pärmar och sånt. Så känner jag att jag har tid, så ska jag allt organisera det där på mitt sätt.

Jag har också bokat och ordnat så att alla på jobbet som är intresserade ska få stegräknare och vara med i en tävling där det gäller att inom en viss tid gå en sträcka som motsvarar distansen mellan Malmö-Prag. Det ska bli skoj! Och bra framför allt, för även om min nya telefon är bra på all...många vis, så saknar den stegräknare till skillnad från den gamla.
Men det känns som att jag fixar och donar med rätt mycket vid sidan av barnen nu. Men det är roligt!

Den yngre av mina två chefer (numera har jag två och inte tre), som visade mig hur jag ska göra med schemaläggningen (som är fel ord eftersom jag inte bestämmer schemat, bara sammanställer det), lät påskina att det kommer att komma någon minivariant av Let's Dance till Norrtälje och Hotell Roslagen, där lokala kändisar (typ Jan-Emanuel som jag ju träffade på igår) kommer delta och dansa inför Tony Irving-juryn, och frågade om jag inte ville gå med henne (och förmodligen annat sällskap) på det, och det vore jul kul! I slutet av oktober skulle det vara.

I övrigt har jag väl inte så mycket mer att säga om dagen. Jag har tvättstugan nu och det var snudd på onödigt eftersom jag har fyllt upp tvättkorgen väldigt dåligt den här gången. Men det beror på att jag inte har städat i helgen, så handdukar och sängkläder har uteblivit och det gör ju rätt mycket. Ska försöka ta mig samman och städa på onsdag, trots att jag kommer hem vid 18-tiden då. Jag vill ju ha det fint inför torsdagens besök, och på torsdagen hinner jag inte städa. Planen är då att jag och min gäst ska anlända ungefär samtidigt här vid 16:30 efter jobbet. Men jag har nog något enklare att passa den tiden, som reser sisådär 56 mil kortare.
Hm, använde mig av hitta.se för att få fram den siffran. 58 mil mellan Bräcke och Norrtälje! Det var mer än jag trodde faktiskt, trodde det var i runda slängar 50 mil. Göta Petter...

Åh, jag har just nu en diskussion på msn som gör mig lite less. Är det så svårt att förstå att allting inte kan vara precis svart eller vitt och att det finns saker som saknar absoluta sanningar? En människor i min omgivning är verkligen inskränkta i sin egen bubbla om vad som är rätt och fel. Kan en uppfattning kring en term någonsin vara helt absolut och generellt sann? Less blir jag, som sagt. En åsikt kan ju bara vara sann för en själv, man kan aldrig säkert veta att den är sann för någon annan.

Men nu ska jag inte göra annat än längta till torsdag tror jag!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, september 20, 2009

Sunday, bloody sunday

Det här måste jag nog säga har varit en rätt sansad dag. Och det är inte fel må jag säga, jag behöver såna också.
Fast ja, det har hänt saker som har fått mig att både haja till och bli illamående. På facebook hade jag nämligen fått mail från en total främling som jag inte ens av namnet kunde uttyda om det var en kille eller tjej, som hävde ur sig anklagelser gällande min kusin, som han/hon för övrigt trodde var min bror (annars hade hon nog inte vänt sig till mig). Det fanns dessutom lite dokumentation kring det där också, men även utan den är anklagelserna speciellt svåra att tro på, den kusinen har alltid varit mycket speciell och rent utsagt svår. Men det är jobbigt att dras in i det sådär ändå, vad ska jag göra åt saken? Kusinen och jag har ingen kontakt.
Nåja, vad som sker av det där återstår att se.

Jag åt min frukost på balkongen idag, det har ju varit så soligt och skönt idag! Så ja, där satt jag och njöt av hösten. För när hösten är såhär, då är den inte helt fel ändå.

Lite senare tog jag en promenad till Mariagården där jag ämnade rösta i kyrkovalet. Tur att mor min nämnde det igår, annars hade jag nog helt glömt och missat att rösta faktiskt. Fast nu gör min röst ingen skillnad ändå - jag röstade blankt. Känner dels att jag inte är ett dugg insatt i kyrkopolitiken och också att jag inte förstår varför kyrkan ska vara politisk. Så jag tyckte blankrösten passade mig bäst.
Lite kuriosa där då, när jag skulle gå in i vallokalen bland alla pensionärer, så stod det folk och delade ut valsedlar till höger och vänster, och sist i ledet stod Norrtäljes egen politikerkändis; Jan-Emanuel Johansson. Så honom har jag växlat några ord med nu, men som sagt, jag röstade inte på hans parti.

Annars har jag inte så mycket att säga om den här dagen... men ja, jag ska ta mig samman och lägga in en bild jag tagit med nya telefonen. De blir ju rätt fina!


Och Herbert är alltid fin... Fast han tyckte fotolampan var lite väl stark.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, september 19, 2009

Avlastningsdagen

Nu blev jag smått nervös, fick något felmeddelande om att jag på grund av java-blablabla inte kunde logga in in på bloggen utan att först ändra de inställningarna. Shit pommes, jag har ju i första hand inte gjort några ändringar, så jag vet ju inte vad det är som då ska ändras tillbaka. Men jag provade att klicka på min direktlänk till det här skrivfältet igen (där jag är inloggad och klar), och ja, då kom jag ju hit också som du säkert förstår, för här är jag. Eller jag var här när jag skrev i alla fall. Vad jag faktiskt gör när du läser är något som döljer sig i det okända.

Idag har jag sovit ut! Eller ja, sju timmar sömn blev det i och med att jag inte släckte lampan förrän klockan 3:00 igår. På msn sade jag puss och godnatt vid 2-tiden, men sen skulle ju tänder borstas och övrigt toalett skötas, dagbok skulle skrivas och sen ville jag faktiskt också läsa ett litet kapitel i boken jag nu håller på mig, i och med att jag har försummat den en del på sistone. Men jag var så trött när jag läste att jag flera gånger nickade till så att jag i det närmaste tappade ner boken i ansiktet. Inte är det någon lätt liten pocket jag har heller, så det vore inte så skönt att få den i ansiktet. Men jag hann återfå kontroll över musklerna innan jag så kom till kapitlets slut. Och då var klockan alltså tre på natten. Sov gjorde jag till tio imorse, och då hade jag ansträngt mig och både stängt av ljud och vibrator på telefonen så att inget malplacerat sms ens på sovprofilslåg volym skulle väcka mig. Robert har en tendens att rätt tidigt på lördagar skicka sms då han ständigt kliver upp tidigt för att pendla iväg till sin flickvän. Men försiktighetsåtgärderna hade inte behövts, för jag fick då inget sms alls. Och hemtelefonen ringde det heller inte på, vilket det i och för sig inte gör ofta heller.
Fast en morgon i veckan här, strax före klockan sju på morgonen, så ringde hemtelefonen och då blev jag lite stel och tänkte att det är ju bara jobbet som ringer sådär dags och kunde det vara så att jag glömt bort något tidbyte och egentligen skulle ha varit på plats på jobbet redan? Men det var en man som rabblade igång något om någon leverans och jag begrep inte hälften av vad han sa riktigt. Men jag konstaterade snabbt att han är en av alla de felringare som egentligen ska till transportföretaget som har två omkastade siffror jämfört med mitt nummer. Nummer är väl kanske inte jättesmart att skriva på bloggen, men å andra sidan är det inte svårt att hitta om man väl vill ha det ändå. Jag har 128 27 och Björkmans transport har 127 28, och folk som vill nå dem har flertalet gånger hamnat hos mig. Men nu har jag börjat hänvisa till rätt nummer.

I alla fall så tog jag sen tag i saker som har släpat efter, som besvarandet av ett mail till exempel (som för all del skulle till samma adress som så mycket annan av min tid har gått - men det är något speciellt med mail också. Allt kan inte vara live hela tiden). Jag skrev svaret i works, eftersom jag redan innan har påbörjat svar på det och har velat kunna spara. I slutändan, innan jag skickade iväg så blev det drygt fyra, cirka fyra och en tredjedels sidor skrivna med storlek tolv i Times New Roman. Så mycket vill inte facebook att man skriver i ett mail, så det fick delas upp på två nu. Det är jättetrevligt att få så långa mail och egentligen rätt trevligt att skriva svaren också, i alla fall när tid verkligen finns... Men någonstans hoppas jag att längden på mailen åtminstone inte ökar nu. Då kommer jag bara få tid att svara enstaka gånger i veckan och det vore trist.

Jag har även varit ute och sprungit och sen stryrketränat idag, något som ju uteblev förra veckan eftersom då en förkylning bröt ut. Den är i det närmaste borta, men inte riktigt, så lite tungt var det. Lite snorig och småhostig är jag ännu, men i övrigt pigg och alert. Sist jag var ute och sprang hade jag inte så mycket att tänka på som jag nu hade, så nu var det skönt att använda löpningen till ett sorts nollställande av hjärnan där jag inte tänkte mycket alls. Det är lustigt det där, motion har antingen den effekt på mig att jag blir väldigt klarsynt och idérik, eller att jag bara släpper allt som snurrar för ett tag. Bådadera är skönt och givande, så det är ju också... fasen, nu tappade jag ordet jag skulle ha... Det är ju också... öh, nej jag hittar det inte. Det jag ville få till något bättre ord för är att det också är någon sorts hint om att träning är bra för kroppen, när sinnet också är välmående.

Jag har rakat mig idag också - men idag bara det lilla skägg jag har. Nu är hårväxten på huvudet såpass markant att jag ska se vad det blir för resultat om jag låter det växa ett tag nu. Det är lurigt med mitt hår för det är så ljust så det ser gärna mindre ut i kvantiet än vad det faktiskt är, men jag tror mig nu bara ha två kala fläckar. Och i alla fall en kal fläck i bak i nacken hade jag ganska länge innan den växte och innan jag tyckte att det var något konstigt eller jobbigt med det, då när jag hade håret i behåll.

Nu ska jag faktiskt ägna mig åt att spela Sims 2 lite grann. Det finns saker som behöver byggas där, som Sims 3 inte ger samma möjlighet till.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, september 18, 2009

Det går undan

Men det gillar jag å andra sidan skarpt!
Jag tror att det idag är precis en vecka sen... nej, en uppkollning gör att jag får korrigera mig. Det är nu åtta dagar sen jag beslutade mig för att lägga till en vilt främmande människa som vän på facebook, eftersom jag blev rätt intresserad av vad det var för typ. Sen dess har livet varit intensivt må jag säga, jag har ju bevisligen till och med tappat bort dagarna lite också, och mitt huvud känns inte lika klarsynt som annars, till följd av att jag sover både kort och rätt dåligt just nu. Fast att jag sover dåligt förstår jag inte riktigt, det är inte mardrömmar jag har, bara drömmar som får mig att vakna till. I alla fall, igår var det ju precis en vecka sen då, och igår bestämdes det och rentav spikades att en vecka fram, på torsdag nästa vecka alltså, så ska jag få besök från det inre av Jämtland! Helt galet på alla vis, och framför allt då galet bra, galet roligt och galet spännande! Skulle gärna se in i spåkulan för att se vad jag gör om en vecka vid den här tiden!

Då tänker du: "torsdag? Men jobbar du inte på fredag?"
Jo, det gör jag förstås. Men jag har just den fredagen min kortaste dag och jobbar bara mellan 6-12, så jag är det en sjusovare jag dragit hit, så kommer jag nog hem inte så långt efter uppvaknandet där kan jag tro. Jag å min del måste ju smyga omkring här hemma då när jag kliver upp 4:45, men jag har å andra sidan smugit i mitt eget hem förr, då jag tenderar att vakna före översovare.

Men jag gillar läget, det är precis så här det ska vara! Tycke ska fattas och träff ska ske snart inpå det. Hurra för mig! Jag är så jävla bra ibland! Det tål till och med att markera det med en svordom, jag som sällan annars svär.

I övrigt måste jag hylla mig själv också för att jag ibland är rätt så bra på att säga bra saker. Det är ju väldigt icke-jante, detta, men jantelagen är jag ändå inget fan av. Flera gånger har flera olika tydligt uppskattat mina ord utan att jag själv riktigt har fattat att jag har sagt något väldigt bra. Men det är väl jag i ett nötskal; jag förstår inte riktigt min omvärld och dess reaktioner alla gånger, och heller inte mig själv.

Ikväll skall det gås på biopremiär! Flickan som lekte med elden, film baserat på särdeles bra bok med samma namn, av Stieg Larsson. Men det vet väl alla vid det här laget. Förra filmen var väldigt bra för att vara baserad på en av mig läst bok (såna filmer blir ju ofta floppar i det egna ögat så mycket missas), så jag har höga förväntningar!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, september 17, 2009

Det jäktas

Min förkylning klingar av mer och mer nu, det gillar jag förstås, men samtidigt förvånar det mig lite, eftersom jag inte tycker att jag lyssnar på kroppen så jättebra just nu. Alltså ja, jag har ju ställt in cyklingen och träning nu, men det vetifåglarna om det inte skulle vara bättre att återuppta det igen nu. I övrigt misshandlar jag min kropp genom att inte ge den så mycket lugn och ro. Jag kom i säng rätt rejält mycket senare än planerat igår och skulle avhandla både dagboksskrivning, sms-kedja och lite bokläsning innan jag släckte lampan. Då var klockan sådär 23:45 kanske, vilket är något sent när det ska klivas upp klockan 6:00. I alla fall så låg jag där och vred och vände mig med tankar som spann på högvarv och rätt som det var när jag tittade på klockan så var den 0:27 och då fick jag ju smått panik för att jag inte sov.
När jag väl sov så sov jag oroligt och drömde en mycket märklig dröm om att jag blev gravid. Eller ja, jag gjorde ett graviditetstest (två till och med för att resultatet var så häpnadsväckande) och fick fram plustecknet och förstod absolut ingenting. Så småningom framkom det att mitt barn inte låg i min mage, utan i en kvinnas som sig borde. Men mystieriet var inte desto mindre för det, jag förstod inte alls min inblandning där. Men de nio månaderna hann inte passera under natten, så jag fick aldrig se mitt barn.

På jobbet idag har jag inte varit så trött som jag befarade, tack och lov, så det blev en bra dag. Men det är märkligt, vi har nu 15 barn på min avdelning, en absolut antalstopp sen jag började jobba på småbarnssidan. Förra året såhär års var det 12 barn när alla var på plats, senare blev det 14 och nu är det alltså 15. I alla fall, det märkliga är att de håller sig så jäkla friska! Varken denna eller förra veckan har någon varit sjuk (i alla fall inte så vitt jag kan minnas), så flera dagar har vi haft alla femton på plats. Svininfluensan är oss inte nådd, med andra ord.
Jag lyckades för övrigt slumra lite när jag låg på vilan, men det handlade max om fem minuter. Det bidrog ändock kanske till att eftermiddagen inte blev så seg.

När jag kom hem fick jag ganska omgående hasta iväg till OKQ8 och hämta ut min telefon. Där var det trafik på bekant folk också må jag säga. Men ingen av dem såg jag innan de såg mig. Till att börja med så stod det en förskolepappa och tankade bilen då jag parkerade cykeln som hojtade till mig och som jag så fick växla några ord med. När jag sen gått in och fått min paket och var på väg ut, fumlandes med körkortet (legitimation krävs ju för uthämtning av redan betalade paket), så krockade jag nästan med en kille i dörren som också hejade på mig. Jag kraxade ett "hallå" eftersom min röst fortfarande av och till spricker, innan jag såg att det var min under barndomens bäste väns storebror. Familjemedlemarna ur den familjen ser jag då sällan och aldrig numera, men jag har nyligen via facebook kondolerat dem då jag funnit det nödvändigt. Och så stötte vi på varandra nu! Världen är liten.

Hemma lekte jag inte med telefonen mer än att jag satte den på laddning. Jäkligt fin är den också må jag säga! Och tänka sig, en kamera på 8,1 megapixlar! Det är ju bara 0,9 megapixlar sämre än min digitalkamera!


Ny och inte jättegammal telefon

Sen var det till att ordna med middag, och inte heller där blev det mycket av en lugn stund. Jag for som en skottspole mellan gräddning/ätning/diskning av våffelmiddagen och datorn för att stimulera fjärilarna jag har i huvudet.

Allt detta gör att jag känner mig rätt uppe i varv och slutkörd nu. Men förkylningen klingar som sagt av ändå, idag andas jag åter med stängd mun!

Men snart blir det i alla fall en tvåtimmarsavkoppling, för Idol och Lyxfällan ska jag se, och det utan spring. När nu själen får så mycket så måste jag unna kroppen lite också.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, september 16, 2009

Lovefool

Imorse upptäckte jag de fysiska konsekvenserna av att hjärnan min befinner sig högt uppe i det blå. Dels så hade jag inte låst min ytterdörr när jag var klar med tvättstugebestyren och därmed haft den upplåst hela natten. I och för sig är väl det inte hela världen eftersom ytterporten där nere är låst om nätterna, men ja, nog vill jag sova med låst dörr in hit också.
Sen, när jag kom ut till bilen (jag anser mig vara för förkyld för att cykla än), så tyckte jag att något lät fel när jag stängde bildörren efter mig. Det ekade på något vis om slaget. Och då såg jag - jag hade fönstret på passagerarsidan nedhissat! Och det hade ju stått så från ca klockan 13 igår till ca klockan 8:30 idag. Hujeda mig! Men det var bara att hissa upp, konstatera att det varken verkade saknas något eller att inga insektsbon tycktes finnas på plats.
Även om jag är lite smålullig (fast förstås nykter), så måste jag nog fokusera lite bättre på tillvaron.

Idag vill jag hylla mänskligheten förresten! Ibland är jag väldigt less på den och vill inte ha alls med den att göra, men nej, inte i dessa tider! Igår stod jag i trapphuset och växlade en hel lång harang ord med en nyinflyttad granne. Ja, såpass många att det nog får betecknas som ett samtal. I övrigt brukar jag bara hälsa på grannarna i porten, och de på mig. Mer sägs ytterst sällan. Men den här kvinnan undrade om jag hade blivit störd av deras renoverande och så kom vi in på hur det gick för dem och hur mycket det var att jobba med - deras lägenhet är den enda förutom min egen här i porten som jag faktiskt har varit in i. Gunborg, tanten som flera gånger bjöd in mig för att hjälpa henne med tv:n, bodde där innan hon lades in på vårdhem. Och det var inte en toppmodern lägenhet om man säger så. Men jag blev ändå smått sugen på den eftersom den dels ligger en våning över min, dels har bättre solläge på balkongen och dels har lite utsikt över Norrtäljeviken från vardagsrumsfönstret. Och en fyra är det också, vilket jag förstås inte behöver för eget bruk, men ja, i fantasin vill jag bo stort. Fast i och med att hyran på min etta är ruskigt hög, så vill jag inte ens tänka på vad hyran däruppe är...
Nåja, hur som helst så är det en väldigt trevlig ny granne där. Hon undrade över hur jag hade haft det i Turkiet och så också, då jag stötte på henne när jag gick iväg med resväska då jag skulle iväg och växlade några snabba ord då också. Trevligt trevligt!

Vidare så var jag en sväng till skolköket på jobbet idag, där jag inte har varit på länge nu i och med andra arbetsförhållanden. Och kocken där sade rent ut att han hade saknat att ha mig där, även om jag bara mycket korta stunder besökt honom i samband med hämtning och lämning av matvagnen och leveranser från Servera. Men det blev jag ju glad över, och jag saknar det lite också. Det är skönt att gå ifrån en stund och trevligt att träffa honom.

Utöver det så visar de två chefer jag numera har, mig stort förtroende tycker jag. Idag blev jag dels tillfrågad att börja ha hand om schemasammanställningarna som man veckovis gör över barnen och också matrapporteringen till skolköket, och dels också om jag kunde vara lite chefslig stand-in på eftermiddagen då de båda inte skulle vara på plats, men det då knasigt nog var inbokat att en säljare skulle komma med ett kontrakt som behövde ögnas igenom och skrivas på. Bådadera sa jag ja till. Tror det kan vara lite skönt med mer kontorsjobb och den där säljaren tänkte jag att jag nog skulle kunna hantera. Vilket jag också gjorde!
Jag får väl se det här som bland det närmaste en befodran jag kan komma, för i min bransch kan man ju inte riktigt klättra i rang utan att vidareutbilda sig till förskollärare, men mer ansvar och fler uppgifter som genererar komptid för mig, ja det är ju inte fy skam. Men det är klart, när jag redan jobbar heltid så blir ju extrajobb ovanpå det kanske inte helt lätt att hitta bekväm tid för. Men kommer jag bara in i det där, så tror jag att det kommer att gå rätt snabbt. Då kanske jag kan göra det på onsdagseftermiddagar/kvällar, då jag ändå stänger och inte har något kvar av eftermiddagen att komma hem till ändå.
Det känns hur som helst roligt att bli betrodd med ansvar av det slaget!

Och till hyllningen av mänskligheten får jag ju också lägga norrlänningen som får mitt hjärta att ibland slå dubbla slag och min hjärna att bli lite skimmerdisig. Ah, än går det åt rätt håll!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, september 15, 2009

När man somnar med ett leende på läpparna

... då är livet väldigt bra. Det finns någon form av hopp tänt inom mig nu och det känns förstås riktigt, riktigt härligt. Det ligger verkligen något i att hoppet är det sista som överger människan tror jag, eftersom hoppet på något vis är det viktigaste. Det ger en mening med tillvaron på något vis. Utan hopp, vad har man då att se fram emot? Och jag ser framåt!
För jag tror verkligen att jag somnade med ett leende på läpparna igår kväll, jag kände hur mungiporna var uppdragna när lampan var släckt, sms-kedjan avslutad och kroppen försökte slappna av och fokusera på att inte fokusera på att jag skulle kliva upp 4:45 och därmed skynda mig med att somna.
Det blev nog lite för lite sömn i natt, men det klagar jag inte över.

Lite roligt är det att det bara är fem dagar sen jag tog kontakt med en vilt främmande människa som jag aldrig sett eller ens hört talas om förr och idag pratade vi på skoj om framtiden med giftermål (borgerligt!), villaägande och föräldraskap. Jo jo, jag vet att jag måhända inte jobbar starkt på att bli av med min naivitet som jag är så väl medveten om och ofta drar in i dåliga saker som händer mig, eller som jag får att hända, men jag gillar att drömma, tro och hoppas!
Jag borde verkligen åka till Östersundskro(i)karna snart, eller se till att få besök därifrån. Det vore ett spännande inslag i livet!

Så, om jag ska kliva ner från mina rosa moln för ett slag då och se till dagen som har varit. Det var alltså uppstigning i ottan, och det är ju kolsvart vid 4:45 numera. Trist må jag säga. Får väl se fram emot julen nu då, så att jag får tända ljusstakar och så på morgonen.
Och vilken dimma det var att köra iväg till jobbet i sen då! Fick ha vindrutetorkarna på hela vägen eftersom fukten konstant suddade till synfältet i mörkret. Jag försöker att vara väldigt uppmärksam på om vilda djur skulle hoppa fram på vägen då, för de gillar ju att förflytta sig i gryningen. Men hittills har jag klarat mig bra.

På jobbet var det liksom i övriga livet tisdag, och det innebär att jag gick iväg med mitt lilla gäng till skogen på morgonen och hade samling där. På grund av ledighet, så hade jag blott fyra barn med mig. Men det var rätt trevligt. Jag är ingen skogstok som är vild förespråkare av ur&skur-pedagogiken och tycker att det finns rätt mycket obekvämligheter med skogen, som kryp som kryper upp på en när man sitter ner och myggor som ständigt attackerar. Men idag var det inget sånt, så det var ju väldigt trevligt. Och barnen gillar skogen mycket, så det är bra. Jag måste se till att lägga in lite planeringstid så jag kan strukturera upp våra skogsbesök lite bättre framöver dock.

Vilan har jag ju den här veckan också, och det är ju guld värt på öppningsdagar. Så jäkla skönt att få lägga sig ner och blunda en stund, även om det handlar om att söva barnen i första hand och det innebär en del lugnande hyschjanden (nu stavade jag nog fel), smekningar och allmän koll på att alla ligger ner. Det är ju 2-3-åringar det handlar om, som ibland kan få för sig att de vill göra något helt annat än att ligga på sin madrass och lyssna på den lugna musiken. Så alltså, fullständigt vilsamt hela tiden är det inte, men om klockan inte är för mycket när alla barn har somnat, eller när man inser att de snart kommer somna, då kan jag allt kosta på mig att vila mina ögonlock lite också. Det är ju också rent pedagogiskt att visa vad man ska göra; ligga still och blunda.

När jag kom hem tog jag tag i det sociala internetlivet, vilade på balkongen först och sen i soffan, haft tvättstugan och lagat min goda köttfärssås till middag. Ah, den är rent ljuvlig!

Och just det, jag har nu gjort som jag i slutändan brukar när saker och ting strular - köpt nytt. Jag har beställt en ny telefon alltså, och den här gången investerar jag rejält känns det som. Så jag hoppas att jag får kvalitet på pengarna. En sån här blir det. Jag ville ha silver egentligen, men överallt på de någelunda billiga av de dyra ställena var de slut, och jag är inte beredd att betala flera hundralappar mer för att få rätt färg, så med lite vänskaplig inrådan blev det röd. Klart och betalt är det också, vilket medförde bottenskrap i kassakistan och väldigt lite kvar att leva på månaden ut, så jag tog ett lån à 500 kronor från mitt sparkonto. Och det kommer jag betala tillbaka vid löning, var så säker. Jag ogillar skarpt att göra uttag därifrån, även om det nu är avsett för oförutsedda utgifter. Ny telefon är kanske inte så oförutsett i det här fallet. Eller jo, lite, i och med att jag nyss fått en "ny" som ersättning i den där servicehärvan för bara någon vecka sen, men ja. Nu hade jag ju kapital i budgeten för detta ändå, men det lämnade bara 300 kronor kvar att leva på månaden ut, och i och med att jag ska tanka bilen imorgon (om inte hostan ger med sig så att jag cyklar), så kändes det inte realistiskt i och med att lönen ligger tio dagar bort. Visserligen har jag en proppfull frys, så det skulle överlevnadsmässigt gå. Men kvalitetsmässigt vet jag inte.

Förresten har jag fått tidernas längsta mail på facebook som jag måste sätta tänderna i snart. Det är så långt att det inte fick plats i ett mail (jag har skrivit långa mail men aldrig överskridigt någon gräns vad jag vet), utan är uppdelat på två. Det är ju jätteroligt, men det känns nästan övermäktigt. Men det är jag som har satt igång det, förstås. Alla som läser här vet ju hur jag kan ordbajsa ibland.

Nu är det idol!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, september 14, 2009

Blir man less eller?

Jo, det blir jag!

Alltså, här har jag gått utan mobiltelefon i en hel månad för att min var på service. På servicen kunde felet tydligen inte åtgärdas, så istället fick jag en ny telefon. Det var ju bra det, men irriterande för då fattades massa nummer för mig som inte sparats på kortminnet och ja allmänt grejs med att lägga in inställningar och så igen. Och alla T9-ord, säger jag bara. Jösses så omständigt det känns att lägga in alla specialord på nytt.
Men så går det inte att installera wap+mms-inställningar, varpå jag kontaktar Halebop om det. Och rätt som det är så havererar kameran också. Halebop råder mig att vända mig till SonyEricsson i mitt ärende, så det gör jag. Där hänvisar de angående inställningarna till operatören (halebop med andra ord) och gällande kameran så ombeds jag att uppgradera inställningarna i telefonen - vilket jag också gör. Och vad har jag nu? Återigen en nollställd telefon där det är massa fel i telefonboken, inga inlagda T9-ord osv och som grädde på moset - kameran funkar fortfarande inte! Men så fan att jag skickar iväg telefonen igen, nu har jag ju precis skaffat mig en ny bekantskap som det är så roligt att sms:a med, men det telefonnumret har förstås försvunnit för mig nu.
Åh jag blir så less! Tror att det är dags att investera i ny telefon helt enkelt. Hade det inte varit för att det är mig fördelaktigt att behålla Halebop så hade jag helst gjort mig av med dem också.
Men det lär bli att jag inte kommer ifrån varken SonyEricsson eller Halebop, jag trivs ju med det jag kan.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, september 13, 2009

I skrivande fas

Herregud vad jag skriver mycket nu. Här har jag precis avslutat ett långt mail och så kastar jag mig genast över bloggeriet. Men det är ju självvalt och jag tycker ju om att skriva. Apropå det så går det desto segare med mina båda fiktiva berättelser som jag av och till skriver på. Mest av numera. Men jag tror på ett uppsving någon gång, det ska inte rinna ut helt i sanden!

Igår blev det en mycket lång natt med väldigt mycket skrivande också, hade väldigt trevligt på både facebook och msn. Lite fascinerande också att det på ett quizresultat kan komma in totalt 103 kommentarer, men det var ju trevligt. Samtalsämnen spårade väl och byttes rätt friskt, så det var inte mycket som handlade om att jag av Astrid Lindgrens karaktärer är Emil.
Det tråkiga med kvällen igår var att jag fick väldigt ont i halsen, och det tycker jag ju är vansinnigt trist. Som jag avskyr halsont!
Min ost-mysarkväll blev inte fullt så njutlig som jag hade tänkt då, men det var klart gott ändå.

När jag gick och lade mig någon gång efter tre på natten så var halsen en plågad öken och näsan var en sprängfull... ja, en sprängfylld näsa helt enkelt. Så jag sov inte vidare bra. Fick gå upp både för att ta nässpray och hämta vatten - jag blir så konstant törstig när jag har ont i halsen.

Men när jag vaknade sen på morgonen kunde jag i det närmaste skratta mig lycklig åt mitt immunförsvar, för då hade jag inte ont i halsen längre. Hur nu det går till, när jag fått sova med öppen mun större delen av natten? Men ja, det brukar ofta (tack och lov) vara så med halsont för min del, att det räcker med ett par timmar på kvällen för att sen övergå i en icke-smärtsam lite svedd känsla som jag föredrar oh så mycket mer än än en ond hals.
Helhetskänslan i kroppen var ju dock fortfarande förkyld, men när halsen inte bekrymrar så är jag desto gladare.

Planerade så för att bara göra en del av storstädningen som jag sparat på, i och med att jag inte kände mig helt kurant. Tänkte att jag kan göra den tristaste men minst ansträngande biten och dammtorka allt. Och också byta sängkläder, så att det som återstod var det samma som vid en lillstädning och dessa går ju fort, så det hade jag kunnat ta på måndag eller tisdag.
Men när jag väl började städa så blev det att jag tog toaletten och allt i badrummet också, och ja, till slut hade jag bara dammsugning och skurning kvar, och det går ju på en pisskvart, så jag gjorde det också. Sen var jag i och för sig smått slut, men ja, nu har jag en ren lägenhet i alla fall.

Innan dess var jag och veckohandlade och råkade då ut för debaklet när någon annan tar ens egen kundvagn. Så jag fick säga "hallå, det där var min vagn" när en kvinna började gå iväg med den. Men det är ju kul med lite vardagsdramatik!
Debakel blev det med kyckling också. Jag hade tänkt att på fredag göra hel kyckling i ugn med sås och potatis och hela baletten, men då fodrades det ju en kyckling. Djupfryst hel kyckling kostar ju inte många kronor heller och genererar ju i en delikat middag också, så det är ju bara fördelar där. Men, som så många gånger förr så fanns det ingen djupfryst kyckling på Flygfyren! Börjar tänka att det kanske inte är helt optimalt att göra veckohandlingen på söndagar... Färsk kyckling hade de också, men med utgångsdatum imorgon. Och avsevärt dyrare. Men det blev att jag köpte en sån, så jag får stuva om och äta kyckling imorgon istället. Och i och med att jag blev bjuden på kyckling på Harsjö idag och igår åt kyckling till middag så blir det hattrick i kycklingätande! Men det gör ju inte så mycket, kyckling är gott. Och det är inte i samma form jag äter den heller.

Annat debakel jag hade under städningen var att när jag dammade en tavla jag har inne på toaletten, så lossnade kroken som den sitter upphängd på. Jag satte på lite Karlssons klister på den och tryckte tillbaka den i hålet och satte ner tavlan så länge.
När jag sen återvände till toaletten efter obestämd tid för att kissa, så kom jag på det där igen och tänkte att det var dags att hänga upp tavlan igen. Men hur jag än hängde så kom den snett, så när jag då tog bort tavlan igen för att se vad det var frågan om, då händer ju det som man aldrig vill vara med om. Kroken följde med, föll av och landade i... toaletten. Och jag hade inte hunnit spola efter mig ens!
Så där stod jag smått äcklad och funderade vad jag skulle göra. Men jag tänkte att nej, inte ens med handskar på vill jag gräva runt i urin, inte ens mitt eget. Så jag spolade och hoppades på att kroken skulle ligga kvar på botten sen, småtung som den borde vara. Men när jag spolade så blev ju vattnet helt skummigt eftersom jag dessförinnan hade gjort rent toaletten. Så jag kunde inte se kroken.
Långt senare när skummet lagt sig så såg jag dock att det inte fanns någon krok där. Så tavlan står nu ovanpå badrumsskåpet.

Men apropå toalettbestyr så blir jag lite irriterad på mig själv. Det händer alltför många gånger att jag kommer på mig själv med att tvätta händerna innan jag använder toaletten till vad den nu ska användas för, och det är ju ytterligt onödigt!
Fast oftast beror det på att jag inte fattar att jag är kissnödig förrän jag kommer inte i badrummet och då känner att jag lika bra kan "passa på". Jag tvättar till exempel alltid händerna efter att ha hanterat disktrasan i köket, trots att den borde vara relativt bakteriefri då jag häller kokande vatten på den dagligdags. Men jag tycker att det är rätt äckligt att hantera disktrasor. Och numera använder jag inte handskar så ofta eftersom jag ju är eksemfri i händerna och det faktiskt blir rätt äckligt i handskar också. Så i valet mellan äckel att ta på sig eller äckel att inte ta på sig, så kan jag ju lika gärna inte ta på mig så har jag ett moment mindre där.

Men det vetifåglarna om jag borde cykla till (och från) jobbet imorgon nu när jag är i inledning av förkylningen, även om den har gått över till fas två. Hrm hm. Jag får väl känna efter imorgon. Men då fodrar ju det att jag kliver upp i cykeltid, så att jag hinner känna efter. Ack ack. Men rätt ofta överraskar jag ju mig själv genom att ta den rätta istället för den lätta vägen, som med städningen idag. Vi får väl se hur det blir helt enkelt, men just nu lutar det åt bil.

Och just det! Måste ju säga bara att Mahmut, killen från Turkiet, förmodligen är den falskaste person jag någonsin träffat på. Jag trodde ju verkligen att det var grunden för någon sorts vänskap som lades där och han fick det ju verkligen att ge sken av det också med allt han sa om facebook och ses igen och så.
Nu, inte nog med att han inte har svarat på det jag har skrivit till honom, utan istället raderat det, så har han dessutom avtaggat sig själv på de bilder i mitt Turkietalbum där han, jag och min syster är på samma bild. De där det är han och mina föräldrar har han däremot inte avtaggat sig på.
Nu lägger jag ingen mer energi på honom och skrotar mina planer om att återvända till Side för att hälsa på honom. Idiot!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, september 12, 2009

Grusade planer, men glad ändå

Den här lördagen blev inte riktigt som planerat. Å andra sidan hade jag inte gjort någon grovplanering alls, men dagens planer utkristaliserade sig under morgonen, då jag fortfarande låg i sängen.
Jag väcktes nämligen ca 8:50 av att jag fick sms - baksidan med telefonlivet. Efter att ha sms:at lite så tog jag mig samman och skrev gårdagens dagbokssida, då jag valde bort det igår.

Igår kom jag nämligen att se en lång och bra film sent på kvällen - The Terminal. Jag måste ha blandat ihop den med någon annan film, för jag var av enbart titeln att döma rätt säker på att jag hade sett den förut. Men det hade jag inte, och väl var väl det, för då fick jag mig en osedd riktig kanonfilm sådär på fredagskvällen. Steven Spielberg som regissör är inte att förakta. Inte heller Tom Hanks.
Den filmen var jag klar med närmare klockan ett på natten, och nu är det så att jag också läser en bok som jag tycker är bra också, så det blev att jag läste två kapitel i den innan jag slutligen somnade. Därmed blev det inget dagboksskrivande igår, men det gick ju att ta igen idag som sagt.

När jag låg där i sängen och skrev och planerade upp min dag så tänkte jag att jag måste ta i tu med de pengar jag har budgeterat för kläder, och kanske skulle lägga dem på ett par skor nu. Det var så länge sen jag förnyade mitt privata skoutbud. Till jobbet har jag däremot behövt investera i både vinterskor och gummistövlar rätt nyligen, men i övrigt var det länge sen. I mars 2007 tror jag att jag investerade i mina guldiga converse, och sen dess har det nog stått still på hemmaanvändningsskor. Jag hade en idé om vilken typ av sko jag var ute efter.


Guldconversen, inköpta i vad jag vill minnas till mars 2007 alltså.

Vidare fick jag också idén av min väckarklocka Robert att jag kunde investera i lite vin och ha en myskväll med vin för mig själv nu när familjen (som jag annars allt som oftast umgås med på lördagskvällar) var bortbjudna idag. Vin, ost och kex alltså! Ostkvällarna med Tove och Stella inträffar ju inte tillräckligt ofta, så ibland får jag allt ta tag i det där på egen hand.

Och eftersom jag planerade upp att gå på stan på förmiddagen då, och tänkte ta min veckoatliga löp- och styrketräningstur på eftermiddagen så såg jag inte riktigt var jag skulle klämma in storstädning, utan tänkte att den kan allt vänta till imorgon.

Till att börja med så gjorde jag något ytterst välbehövt. Iförd endast kalsonger (jag tänkte att det inte är någon idé att ta på sig några kläder då jag bara skulle känna mig äcklig i dem), så tog jag och skruvade isär avloppsrören under handfatet i badrummet och gjorde en riktig storrensning där. Hujeda mig så äckligt det är och vad ytterst ogott det luktar! Förstår inte riktigt, Klegget där borde ju till majoriteten vara baserat på godluktande saker som tvål och tandkräm då det är mest sånt som åker ner där, vid sidan av vattnet då förstås. Sen lär det väl bli lite hudavlagringar och sånt också, men så mycket annat borde det ju inte vara som åker ner i handfatet. Något hår är det ju inte, för även om jag nu trots min alopecia måste raka mig en gång i veckan, så gör jag det nästintill aldrig hemma, eftersom jag dels både har dålig belysning i badrummet (ingen lampa i kombination med spegeln), och sen har jag inget spegelskåp som går att öppna med speglar på insidan också, så att jag därmed kan se mig själv i bakhuvudet på enkelt vis, så jag föredrar att raka mig där dessa möjligheter finns = hos familjen på Harsjö.
Det härliga i den här äckliga kråksången var ändå att jag lyckades skruva ihop rören sen igen, utan något som helst läckage! Det har jag faktiskt aldrig lyckats med förut, har vid de båda föregående resningarna fått ringa hit min far som har kopplat ihop åt mig. Men nu visste jag hur jag skulle göra, så då gällde det bara att få det att gänga rätt och att dra åt allt vad som gick.
Och jag kunde!


Den här bilden från förra gången jag rensade får illustrera dagens eskapader.

När jag så slog slag i sak med shoppingen, så besökte jag inte mindre än fem butiker som saluför skor (Skoman, ena Intersport, Enlunds skor, Team Sportia och Fröbergs skor), men ingenstans fanns den typen av sko jag hade i åtanke. Så det blev inget fynd där. Tittade även lite lätt på kläder också, men nej jag hittade inget jag ville ha. Det känns ju lite typiskt, när nu pengarna finns. Men jag kanske får vidga vyerna utanför den här stan om jag ska hitta något jag vill ha.
Då jag gick längs Stockholmsvägen från Skoman så körde det förbi en moppe bland den andra bilburna trafiken, och jag tyckte att den tutade åt mig på det där mesiga sättet som moppetutor gör. Det var svårt att se i visiret om det var någon jag kände, men han tittade i alla fall menande på mig. Det var dock bara fråga om någon sekund detta, så jag hann aldrig komma mig för att hälsa. Och jag betvivlar faktiskt att det var någon jag känner, jag kan inte komma på att jag känner någon moppekille alls. Fast ja, det kan ju hända att jag känner någon som jag inte vet om har moppe i så fall. Hrm hm. Men det är ju trevligt med folk som hälsar, det tycker jag nästintill alltid.

Sen när jag kom hem och packade iordning mig för träning, så kände jag en viss tveksamhet blossa upp ändå. Jag hade under morgonen fått lite näsblod, vilket sällan är ett bra tecken på något alls. Det kan dels betyda att jag är stressad, att jag är på väg att bli förkyld eller att vintern annalkas, och inget av det är ju jättebra saker direkt. Visst, vinter är i och för sig en årstid jag gillar, men jag gillar den inte såpass mycket att jag med glädje släpper taget om sommaren.
När jag gick på stan kände jag mig törstigare än normalt också, och när jag så kom hem så började snor i vattnig form att då och då strila fram ur näsan. Huvud och kropp kändes heller inte riktigt som sig bör.
På sammantaget väldigt tydliga tecken på att jag är inledningsfasen av en förkylning alltså och därmed inte alls borde träna, men det kom jag fram till först när jag med min träningspåse var framcyklad på Harsjö, varifrån min drygt milslånga löptur utgår, så konstaterade jag att jag inte var i form för att träna. Promenaden och cyklingen hittills fick räcka som dagens träning (bara det har genererat i 8680 steg - och egentligen mer därtill, eftersom jag i många steg höll i telefonen och sms:ade, och då får man inga steg. Den måste ligga i fickan). Det är inte jättedåligt ändå.
Så det blev att jag samtalade en del med mor min, klappade på Herbert som jag nu tycker lite grann börjar återgå till sin rätta kroppsform efter att ha förtjockats så när vi var i Turkiet och så rakade jag mig förstås. Med de nya rakbladen jag investerade i förra helgen. Ah, vilken skillnad det är i känsla på att raka sig med ett gammalt och ett nytt rakblad! Nu är ansikte och huvud lent som en babyrumpa igen!

Mat har jag gjort mig också; stekt kycklingfilé med råstekt potatis, körsbärstomater, ruccola och crème fraîche med smak av karl-johan, citron och timjan som sås till detta. Mycket gott!
Nu ska jag kanske spela mig lite Sims för att invänta att suget på ost uppstår. Då vill jag hitta mig en bra film att se!

Där var jag egentligen redo att fritta ordet, men jag måste ju också säga det att mina nya facebookvänskap är helt underbar! Som det mailas och kommenteras hit och dit! Ah, jag älskar't!

Frittningen så:

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, september 11, 2009

Vågar och vinner

Igår blev jag sådär förbaskad bara facebookanvändare kan bli, när man hittar någon intressant person, som visar sig ha en profil man knappt alls kommer åt utan att bli vän med personen i fråga. Det är i alla fall för mig en stor frustration att vissa väljer att man inte anonymt kan snoka lite (även om jag för all del själv också har gjort så), men igår tänkte jag just så, att "nu ska jag våga och vinna", så jag skickade en vänförfrågan till någon jag egentligen inte hade en aning om vem det var, men som föreföll sig vara väldigt intressant - och vips, ett visst tycke fattades från båda håll och nu mailar vi friskt! Men som alltid med de jag finner mest intressanta, så bor de avsevärt många mil bort. 52 sådär, drygt.
Hur som helst, roligt är det och glad är jag! En ny mailvän är alltid roligt om det så skulle stanna där.

I övrigt då, så har dagen väl varit... hyfsad.
Jag började 9:30, men i och med att jag igår efter personalmöte och allt höll mig uppe till efter midnatt, vilket jag inte brukar mitt i arbetsveckan annars, så sov jag ända till åtta och hade därmed inte vidare mycket tid att göra något vettigt på morgonen heller. Eller jo, jag vattnade mina krukväxter och jag är så glad över att mina para... fan, jag lär mig aldrig stava eller ens komma ihåg namnet på de där växterna... paraplyalia? Paralaia? Paraplalya? Hur som helst, de växterna har återhämtat sig bra sen jag planterade om den ena och slutade övervattna den andra. Hrm, rätt logiskt kanske när man tänker på det, men jag visste inte att den ena var övervattnad förrän jag lyfte upp innerkrukan och såg hur ytterkrukan badade i äckligt gammalt vatten.

På jobbet var jag på den avdelning som jag ska vara varannan fredag, som då inte är min hemmaavdelning. Det var måttligt roligt måste jag säga. Barngruppen blir så stissig när det inte är samma vardagskontinuitet som det brukar, upplever åtminstone jag det. Och det är inte roligt att flera gånger behöva åthuta och förmana, när de andra pedagogiska knepen tryter.
Under dagen fick jag också direktiv om att jag ska vara på den avdelningen varje fredag också, vilket känns måttligt roligt också, då får jag ju aldrig uppleva fredagslugnet på min egen avdelning med barnen som har största platsen i mitt hjärta. Men å andra sidan blir det ju då mer kontinuitet på den andra avdelningen så att jag därmed mer kommer in i den barngruppen och finner den mer lätthanterad. Barnen som så tycker jag om, var och en för sig, men vissa konstellationer är jag mindre förtjust i.

Hur som helst är jag väldigt glad för att jag ibland vågar och vinner! Visst, ibland kan man ju våga och inget vinna heller, men då ligger kanske själva vinsten just i att man vågade?

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, september 10, 2009

I work all night I work all day

... Aint it sad?

Nej nu är det ju inte så illa. Inte ens i närheten så illa, men jag har skrapat ihop lite fler arbetstimmar än vanligt idag i och med personalmöte, så min arbetstid blev 7:30-19:15. Och då ska det ju kommas ihåg att vi faktiskt inte har några raster på min arbetsplats. Där handlar det mer om att fånga de lugna stunder som uppstår och istället få en på sammantaget kortare arbetsdag (som man förvisso inte märker av just den dagen i månaden då det är personalmöte).

Det var ett bra möte där jag fick inte så lite beröm för mitt eget, personliga, sätt att utforma nulägesbeskrivningarna av mina ansvarsbarn. En kollega sa "det där ser ju riktigt proffsig ut", och vad kunde jag annat än att svara "det är så jag jobbar". Haha, ja en viss jargong på jobbet hör till!
Mammalediga Andrea som jag hälsade på i förrgår var med på mötet för att hålla sig lite à jour och med var ju förstås Junior och han är ju så rackarns söt! Så liten som han är så har han svårt att i de få vakna ögonblicken fixera blicken, men jag såg allt att han såg mig rakt i ögonen med åtminstone ett öga i alla fall, och det slår ju an på hela registret av kärlekskänslor nästan! I vissa lägen känner jag att jag är så rätt ute som jobbar med barn, för jag tycker så kopiöst mycket om dem!

Fast det finns ju fram- och baksidor med allt. På morgonen var det inte fullt lika kul då jag som ensam vuxen skulle trösta två extremt ledsna barn, som var ledsna av okänd anledning och väldigt länge också. Och sånt tar och tär på energin, när inga tröstknep biter och man bara får otröstlös, mycket högljudd gråt till respons. Nu försöker jag att alltid trycka mitt öra som är närmast barnet, mot dess kind eller liknande, för att minimera risken för skrik rakt in i örat, men det går inte alltid, och i synnerhet inte när det är två barn man har i famnen. Så bullerskador är nog inget jag kan undvika, tyvärr.

Men imorgon har jag sovmorgon! Längre än jag haft på flera år dessutom! Jag börjar 9:30 imorgon nämligen, och så sen schemalagd start har jag nog inte haft på åtminstine tre år. Eller ja, sen jag blev fast heltidsanställd så har jag aldrig haft så sen starttid kan jag säga. Förra året var 8:30 det senaste jag började i perioden måndag-torsdag och var tredje fredag började jag klockan 9. Nu börjar jag som senast klockan nio i perioden måndag-torsdag och alltså 9:30 en av fyra fredagar. Härligt det, när bloggeriet kommer på efterkälke.
Det var ju nämligen Idol nästan per omgående när jag kom hem, och det åtföljdes ju av Lyxfällan. Ingetdera missar jag gärna.

Men nu:

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, september 09, 2009

Tekniken sviker

... återigen.
Här hinner det inte gå mer än ett par dagar, ja kanske en vecka då, sen jag fick ny mobil för att den gamla havererade; nu krånglar den nya på så sätt att jag inte får rätt på wap/mms-inställningarna och dessutom vill den inte starta kameran utan hävdar att ett annat program körs och att jag ska avsluta det först. Saken är bara att det inte alls körs några andra program, det enda jag kom att tänka på vad stegräknaren som jag då stängde av, men resultatlöst. Det är rätt frustrerande, för mobilkameran behöver jag som bäst på jobbet, eftersom det ofta handlar om att fånga ögonblicksbilder där för att dokumentera. Idag på eftermiddagen var barnen så fina och lekte att de simmade runt i gruset under gungorna och det ville jag ju fotodokumentera då, men det gick inte. Och att gå och hämta avdelningens kamera är sällan lönt, efter som det tänkta motivet oftast är borta när man (jag) väl har hämtat och fått igång den. Så det är ju synd, mest för föräldrarna då som ständigt uppskattar foton från verksamheten.

Apropå jobbet ja, så stängde jag idag och det innebär att jag på eftermiddagen träffar andra än mina "egna" avdelningsbarn. Bland annat träffade jag en treårig pojke som för ett år sen var mitt avdelningsbarn som så fint sade:
"Jag är ledsen för att du inte har något hår när jag har det"
Jag blev riktigt varm inombords, för jag tyckte det var sånt tydligt sympatigivande av den lille, även om han inte behöver vara ledsen för min skull - vilket jag också sa till honom. Men han blev nog lite förvirrad när jag sade att jag blev väldigt glad av att han sa så, för att jag blir glad för att han är ledsen, ja det är ju en allmänt snurrig mening.

En tanke slog mig igår då jag var hemma hos Andrea med familj. Farfar i huset där skulle senare under gårdagen komma på besök och det visade sig att han fyllde år just igår. Eftersom jag känner farfarn så frågade jag hur mycket han fyller och fick då svaret "eftersom han är född -52 så måste han bli... 57." Och då kom jag på att min far, han är född -57 och fyller 52 i år, och idag har jag tänkt massor på det där. Jag är född -86 och fyller 23 i år, och är man född 1923 så fyller man alltså 86 i år! En kollega född 72 fyllde 37 i år, så följaktligen fyller man 72 i år om man är född 1937 (och det vet jag stämmer för min farfar är född 1936 och fyller 73... så med andra år fyller man 36 om man är född -73)
Det här är förmodligen inget gigantiskt matematiskt framsteg och det finns säkert många som har tänkt på det innan jag kom på tanken, men åtminstone så hade ingen av mina avdelningskollegor hade någonsin tänkt tanken förr.
Sen funderade jag vidare om det bara gällde i år, men det verkar ju otroligt om just 2009 skulle vara talet som gör magin sann. Och nej, förra året var jag fortfarande född 1986 men fyllde 22, och ja tro på tusan, var man då född 1922 så fyllde man alltså 86. Så det tycks vara en generell regel. Det som kanske ställer till det lite är om man är född väldigt nära 00-talet åt något håll, eller om man är över 100 år gammal.

Hua, här sitter jag med tv4-fotbollen på i bakgrunden bara för att inte missa när Idol börjar, men det är ju så frustrerande när fotbollskommentaterorerna exhalterar sin röst till max, för då vänder ju till och med jag mig om för att se om Sverige gör mål - men de exhalterar sig ju ständigt i onödan! Man kan väl låta segerjublet komma först när målen är inne?
Men ja, det är lätt för mig att säga som hetsar upp mig över andra saker här i livet.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, september 08, 2009

Högt och lågt, i vanlig ordning

Håhå, då har jag öppnat igen, för första gången på tre veckor. Jag har alltså inte klivit upp 4:45 på tre veckors tid, men imorse var det dags igen. Och för tre veckor sen var det inte mörkt vid den tiden, men det var det baske mig imorse. Kanske inte kolsvart, och det hann ljusna innan det var tid att gå ut till bilen, men det är ju onekligen en prognos för vad som komma skall. Och det är bra mycket segare att kliva upp i ottan när det är kolsvart ute, kroppen är liksom mer inställd på att det är natt då.
Men men, det gick bra att vakna imorse i alla fall.

Arbetsdagen rann på också. Jag premiärgick med ett gäng om fem barn, den såkallade mellangruppen på avdelningen, till skogen idag. Det var nog första gången som jag som ensam pedagog gick med ett gäng barn till skogen, men det var trevligt och gick bra. Jag hade inte planerat upp vidare många aktiviteter, så jag visste inte riktigt hur tiden skulle fördrivas - men det ändrade de otaliga blåbärsrisen på. Efter vår lilla samling (då vi såg en liten groda hoppa förbi alldeles invid oss), så blev det mest blåbärsätning för hela slanten.

Efter lunch blev jag dock rätt trött, hade gärna haft sovvilan idag. Men det är inte min tur förrän nästa vecka, den här veckan har jag hand om vaggningen. Som tur var skulle jag ju inte jobba längre än till 12:30. Fast jag åkte inte hem och lade mig och sov, som kroppen nog helst ville. Jag åkte istället hem och duschade, bytte kläder, hämtade en presentkasse och satte mig i bilen och åkte till Finsta, där min kollega Andrea bor, som nyligen har blivit mamma för andra gången. Samma dag som jag äntrade turkisk mark för första gången, kom den lille (onamnade) sötnosen ut. Och jag hade tidigare aldrig varit där i huset de köpte för något år sen, så det var liksom två flugor i en smäll.
Jag visste sen innan precis vilket hus familjen bor i, eftersom det syns så tydligt från vägen om man åker till t ex Rimbo, Arlanda eller Uppsala - vilket jag har gjort några gånger. Eller nej, Rimbo har jag inte haft något ärende i sen de flyttade dit, det kan jag inte tro. I alla fall, så var det därmed inte helt lätt att hitta infartsvägen. Det gick dock utan att jag behövde ringa och höra mig för.
Huset må jag säga var stort och luftigt och bebisen var som bebisar är - otroligt söt. Jag blir ju mer eller mindre salig när jag får äran att ha en sån liten knodd i famnen. Vill ha en egen! Alltså, vad häftigt det var att känna på hans nakna fot och känna hur oerhört mjuk den var... Det är ju så fötter känns när de är helt oanvända!
Deras äldre flicka, ca 2,5 år var först lite blyg för mig, men sen blev vi kompisar och lekte med hennes leksaker vid köksbordet.
Lite roligt var att mina presenter var så passande också. Pojken fick en nallebjörn, och det hade han tydligen inte fått tidigare, så det var hans allra första! Kändes ju kul, jag får ju hoppas att det blir den nallen som måste följa med på alla övernattningar och så och som det knappt kan sovas utan i framtiden. Vore ju charmigt!
Flickan fick som "grattis till storasysterskapet"-present en Pettson&Findus målarbok och tuschpennor, och tydligen hade de precis pratat därhemma om att de behövde investera i nya pennor. Hurra för min pricksäkerhet!

När jag sen kom hem vid 15:30-tiden så tänkte jag inte lägga mig och sova, satte mig stället i solen på balkongen och läste i boken jag just börjat på - Vinnaren av David Baldacci... Men kroppen sa snart ifrån, och jag var tvungen att lägga mig ner och tupplura lite. Fast på balkongen gick det inget bra då det blåste så att dörren slog mot mitt ben, så jag fick lägga mig inne i soffan istället. Hade radion på, på svag volym också och jag tyckte att jag lyssnade på den hela tiden också och därmed inte somnade, men när jag kom till sans igen så hade nästkommande program börjat och jag hade aldrig märkt övergången (i form av P3-nyheter) där emellan, så lite sov jag allt. Dock ingen timme, som jag sov förr då jag sov lur efter öppning. Snarare en kvart, tjugo minuter kanske.

Men bah, det verkar som att min turkiske kompis, Mahmut, inte alls är min turkiske kompis. Han har raderat ett logginlägg jag gjorde på hans facebooksida utan att besvara det, och jag tänkte då att det kanske hade att göra med förlägenhet över det där som hände med min syster och att han inte ville ha en öppen dialog om det, så jag skrev ett mail och förklarade läget för honom, att det är lugnt vill säga. Det har han inte svarat på heller, och det vore väl okej om jag levde i förvissningen om att han inte har haft tid att sitta vid datorn - men det vet jag att han har, för nyss loggade han in på msn, varpå jag skrev till honom, men inte fick något svar förrän jag fick meddelande om att han hade loggat ut.
Och allt där här hade kanske varit okej om det inte hade varit för att han var den som påtalade facebook och gav antydan om att han ville hålla kontakten. Det finns för övrigt andra saker som pekar på att han bara är en falsk egotrippad... jag vet inte vad. Jag blir så besviken, varför måste folk säga saker som de egentligen inte menar? Det är väl ingen som helst service i det heller, om man (han) nu tänker att det är någon form av artighetsgrej som hör jobbet till.
Så nej, jag har väl inte och har heller aldrig haft någon turkisk vän.
Min naivitiet slår till med full kraft igen.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, september 07, 2009

"En orm, sa du...?"

Återigen ny vecka då, och nu har jag inte riktigt koll på vilken det till numret är. Men eftersom det är två veckor sen jag var i Turkiet och det var vecka 35, så torde det vara vecka 37 nu.

Jag klev upp vid 6:15, lagom tid för att cykla till jobbet - vilket jag också gjorde. Det må vara motigt på morgonen med själva tanken inför att cykla 14,45 km som det rätt exakt är till jobbet, men när det sen väl görs så är det rätt härligt.
Jag har varit lite lat på sistone med cyklingen; förra veckan cyklade jag bara en av de fem arbetsdagarna, veckan innan var jag som sagt i Turkiet och veckan innan det blev det ingen cykeldag. Men nu ska jag bättra på mig. Imorgon öppnar jag, så då blir det bil, men i övrigt siktar jag på att cykla varje dag om vädret tillåter. Jag måste bara komma ihåg att kolla smhi på kvällarna, så att jag ställer klockan på rätt uppstigningstid. Det är ju smått frustrerande att vakna en halvtimme tidigare om det visar sig att regnet ligger på, på morgonen.

Det har varit en lugn och skön dag måste jag säga, vilket måndagar ofta är också. En del barnfri arbetstid har det blivit också, då jag mellan 8:30-9:00 var med på det nyligen uppstartade måndagsmötet där en representat från storbarnssidan och en från småbarnssidan, plus en styrelseledamot träffas och drar igenom veckan. Mycket bra tycker jag, det systemet kunde vi ha kommit på tidigare. Jag var alltså människan från småbarnshuset då, för även om "mina" barn nu är ett år äldre i och med att jag jobbar med samma barn som förra terminen (med några undantag), så tillhör de bara den äldre gruppen i småbarnshuset. 2-3-åringar rör det sig om. Och som jag tycker om dem, måste jag inflika! Det är ena riktiga godbitar!

Sen jag kom hem vid 16:45 ungefär, så har jag städat och tvättat här hemma. Tvätten är för övrigt inte klar ännu, den torkas i skrivande stund.
Jag har kommit fram till att jag kan göra den lilla städningen (som jag hade idag) på måndagar och storstädningen på tisdagar för att avlasta helgen ytterligare från sånt tråk. Förut hade jag tvättstugan på helgen också, men nu avlastar jag mer och mer för att få den lediga tiden att räcka till roligare saker.
Och nej, eftersom jag städade idag så ska jag alltså inte städa imorgon. Jag kör ju varannan vecka småstädning och varannan stor, men den lilla får hamna på måndagar och den stora på tisdagar, eftersom den stora är mer tidskrävande och jag då slutar 12:30 och inte 16:00 som idag. Samtidigt vill jag också avlasta den lediga eftermiddagen från att varje vecka bli städvecka. Imorgon ska jag hälsa på en kollega som är hemma och mammaledig med en liten färsking utan namn, så då duger det inte att ha städning inplanerat.
Hur som helst, det här systemet kör jag på prov ett tag för att se. I vår kan det hända att jag inte vill städa på tisdagseftermiddagarna eftersom jag då kanske vill springa två gånger i veckan, men nu när hösten stiger på så nöjer jag mig med att springa på helgerna.

Apropå det förresten, i lördags när jag var ute och sprang så sprang jag nästan bokstavligen talat på två ormar! De låg och jäste mitt på spåret, bara ett stenkast från varandra också, trots att det ena förmodligen var en kopparorm (som egentligen är en ödla väl?) och det andra gissningsvis var en snok. Det enda säkra kännetecknet för mig att klassificera en orm är om den har sicksackmönster (huggorm!), men jag är osäker på om det finns huggormar utan, så jag vågar mig inte på någon tvärsäker uteslutningsmetod.
I alla fall, som om inte det var nog; senare samma dag när jag hade skjutsat min syster till bowlinghallen och skulle hem och dinera med föräldrarna, så låg den ytterligare en orm precis vid vägkanten precis i början av Harsjövägen. Våras det för ormarna när det höstas för oss andra?

Igår fick jag ett ryck och spelade lite Sims 3 igen, något som jag inte har gjort knappt alls sen jag köpte det. Jag är ju lite smått frustrerad över att det känns krångligare att bygga hus och att inredningsmöjligheterna är väldigt begränsade jämfört med Sims 2 (med alla expansioner och prylpaket jag har), men samtidigt är spelläget faktiskt roligare. Så jag får spela mer och bygga och inreda mindre då, helt enkelt.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, september 06, 2009

Yes man

Ah, sicken lös och ledig dag det här har varit!
Jag vaknade vid tiotiden till följd av sen filmtittning igår (såg Yes Man och var väl klar med det vid tvåtiden) och då var det bara till att ta i tu med matplanering och storhandling. Veckans hurra är att jag ska göra en liten smörgåstårta på fredag - med betoning på liten. En formfranska får utgöra arealen, sen ska den väl i och för sig skjuta lite i höjden också, men någon stor landgångsbas blir det inte. Då äter jag mig bara äckligt mätt och får sen dessutom massa kvar som jag förr eller senare måste kasta bort ändå. Gott ska det bli!
På Flygfyren träffade jag Camilla som jobbar där och som var i Turkiet samtidigt som jag, så vi utväxlade lite Turkieterfarenheter innan jag så köpte rakblad av henne i mediadisken. Rakblad har jag inte köpt på år och dar. Endast en gång, när jag var arton tror jag, så köpte jag mig en förpackning med rakblad. En stor och dyr sådan också, och den har med min snålhet i kombination med alopecian räckt sen dess. En ganska lång period har jag ju inte behövt raka mig alls, men nu har jag jag mycket hårväxt på huvudet och en del skäggväxt också, så nu måste jag ju raka mig åtminstone en gång i veckan. Lite frustrerande att behöva raka bort något som jag helst skulle vilja ha kvar, men som inte finns i tillräcklig kvantitet ändå.
Och fasen så dyrt det är med rakblad! För en förpacking à sex stycken (till min Turbo Mac 3) fick jag betala 169 kronor. Hugaligen. Men jag hoppas att de ska räcka i ett år. Om jag använder samma rakblad till omkring åtta rakningar och då rakar mig en gång i veckan, så bör det räcka i ett år. Då blir kostnaden per rakning 3,25 kronor, om man vill vända det så. Och det vill jag. Låga siffror på utgiftssidan tycker jag om!

För att gå tillbaka till filmen då, så tyckte jag nog inte att den var kalasbra, även om den inte var dålig. Den dög helt enkelt. Men budskapet i den var ju ändå intressant; att för en tid säga "ja" till precis allt. Det ska jag nog i smyg prova någon gång. Fast jag är av den typen att jag nog får ta och lägga in klausuler gällande åtminstone ekonomin. I filmen strödde han ju pengar åt höger och vänster till följd av oförmågan att säga nej, och så långt skulle jag inte vilja ta det.

En anledning till att jag såg filmen så sent igår, är att jag har lite dålig kontroll på de ryck jag får. Ambitionen var att klockan inte skulle vara alltför mycket då jag startade igång filmen, eftersom jag då så lätt somnar ifrån filmen. Men jag ville ändå ha klar alla dagens göromål innan, så att jag efter filmen bara kunde gå direkt i säng. Så dagboksskrivning, ansiktstvätt och tandborstning stod emellan. Men rätt som det var mitt i det där, så började jag torka ur kylskåpet! Jag tänkte att det är lika bra att göra det en lördag, eftersom kylen alltid är som tommast på lördagar, då jag veckohandlar på söndagar. Och det blev lite grundligare än jag först tänkt mig, så klockan var ju förstås rätt mycket då när jag väl var klar. Men men, jag orkade mig igenom filmen ändå.

Igår skjutsade jag förresten min syster till bowlinghallen som ligger i norra industriområdet här i stan, inte alls långt från det som på sätt och vis är min drömarbetsplats - Busslinks garage. När jag passerade där, så såg jag att på bilparkeringen där (alltså där de som jobbar där parkerar), så stod min gamla Fiesta! Det var ju roligt dels att se att den gamle trotjänaren fortfarande rullar, för det var länge sen sist jag såg den nu, och dels var det ju roligt att den stod just där.
Någon gång måste jag ta mig samman och ta busskörkort!

Det är lite oflyt på träffa-Tovefronten nu också. Det var hemskt länge sen sist och nu har hon föreslagit några datum till höger och vänster, men alla har varit på tider då jag jobbar. Då är det inte lätt att vara någon Yes-man precis. Men vi ska nog få till något snart.

Idag blev det lunchmiddag vid ett-tiden, så nu börjar magen kurra så smått igen, så nu ska jag nog koka mig lite te och göra några smörgåsar.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, september 05, 2009

Fadäser

Igår blev det ett helt inläggs ondgörande av facebook som inte ville fungera en lång del av kvällen, men som, när inlägget var skrivet och publicerat, plötsligt kickade igång igen. Så är det här i livet, en ständigt ironi.

Jag märker sannerligen att ovanan med mobiltelefon har satt sig, för igår kom jag på att telefoner ju måste laddas nu och då, då batteriet var skrikande dåligt. Och eftersom telefonen i övrigt har varit väldigt tyst sen jag fick den, dåligt på smsfronten och så alltså, så har jag glömt bort att ändra till sovprofil på nätterna, och det straffade sig såklart imorse av alla morgnar. Vid sju skrek telefonen ut sin harang "SMS - för dig som inte vågar prata". Vilken annan morgon som helst vid sju hade det inte gjort något, för då hade det ändå varit uppstiget eller väldigt nära uppstigning, men ja... Inte idag. Det var för övrigt något så obetydligt som ett meddelande om att jag hade fått ett meddelande på mitt halebopkonto angående min supportfråga om mms och wap/grps (som för övrigt ännu inte har löst sig - jäkla elände).
Vidare på den ovana telefonfronten så har jag mer än en gång varit nära att glömma telefonen hemma när jag är på väg hemifrån. Men men, det där är nog i övergående. Snart lär den vara en del av mig igen.

Det som är lite trist med att ha en likadan, men ny telefon, är att alla mina träningsresultat har försvunnit. Jag var ute och sprang med telefonen idag, för första gången sen jag fick den, och ja, på resultatsidan ser det ju nu ut som att jag bara har startat löpningsprogrammet en gång och bara sprungit de 11,8 km som jag idag sprang. Och stegrekordet nu (från idag) på 14176 steg är ju ingenting mot de ca 31000 steg som jag (och Tove) avverkade under ett Londondygn. Ska bli intressant att se vad det blir för stegantal när vi styr kosan mot staterna i sommar. Nu är en bokning inte alltför långt borta!


Gamla telefonen.
Här var jag egentligen "färdig-gådd",
men tog en extra sväng i hostelkorridorerna bara för att komma upp i 31000


Nya telefonen idag. Den har ett blått sken till skillnad från gamla med rött. Snyggt!

Åh, jag gjorde något pinsamt idag! Jag var och fikade med mor min, och där träffade vi ett syskonpar från förskolan som kramades lite och så, inne på fiket. Mer socialt än så blev det dock inte där inne. När vi sen skulle gå, så skulle jag gå och hämta min cykel som jag hade parkerat vid apoteket medan mor då stod kvar vid fikingången (Café Hörnan pratar vi om för de bevandrade). När jag så kom tillbaka med cykeln, så hade familjen kommit ut och stod och pratade med mor min mitt på en gågata där. Jag ställde mig där med cykeln också, men rätt som det var när det kom en bil och jag skulle backa med både mig och cykeln, så tappade jag på något vis både grepp, fattning och balans, för inte nog med att cykeln for i backen - så gjorde också jag. Och jag hade ju knappt ens styrfart för en sån fadäs, men javisst, jag kan ramla i alla lägen.
Det kändes ju inte helt bra att ramla omkull och över cykeln sådär mitt bland folk, och då i synnerhet mitt bland bekant folk. Det där lär jag väl få höra om på jobbet nu.

Hrm, ja vidare kan jag säga att jag nu äntligen har kommit till stånd att byta bilförsäkring också. För flera månader sen var jag på gång med det, då jag via compricer.se kommit fram till att min bilförsäkring inte alls var den billigaste för mig längre. För den betalade jag under perioden 2008-10-01 till 2009-09-30 totalt 7387 kronor, eller ca 615,60 kronor i månaden. Med nya avtalet skulle jag totalt över ett år betala 7182 kronor för, eller 598,50 per månad. Rätt margninell skillnad. Med nya försäkringen hos Atava däremot, där hamnar jag omkring en hundralapp billigare per månad. Visserligen är självrisken något högre där, men ja, det tjänar jag ju förhoppningsvis in ändå. Hittills har jag ju inte varit med om någon trafikolycka eller annat som kräver försäkringsbolaget inverkan, och därmed kan man ju sannerligen se det som en förlust med högre månadskostnad och lägre självrisk. Men försäkringspremien bör ju bli billigare med alla bolag ju äldre jag blir och ju fler skadefria år jag får, och försäkringsbolagslojalitet har jag absolut ingen. Jag byter när jag hittar billigare! Fast jag ser ju förstås till vad det är jag får också, det är inte bara priset som styr. Men nästan.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, september 04, 2009

Haveri

Jag måste säga att jag blir lite småtrött nu. Här har jag precis genomlevt en månad utan mobiltelefon och i och för sig vant mig av med den rätt bra, men det har ju ändå varit ett socialt verktyg som har tagits ifrån mig. Nu har jag mobiltelefon igen, men nu lyckas inte att komma in på facebook. Jag kommer inte ens till startsidan! Redan igår började det krångla lite där inne, så ja, jag undrar om det inte är Obama nu ändå som testkör sina internetavstängningsknappar... I och för sig är min egen trafik på facebook inte så grov, alltså jag är inte jätteaktiv. Gillar något här och kommeterar något där, men så mycket mer än så är det inte. Dock känns det ändå väldigt frustrerande att inte komma åt sidan alls! Eller, det är en sanning med modifikation. Sant är att jag inte kommer någon vart av att skriva in www.facebook.com, får bara upp att sidan inte kan visas och så. Men jag har en snabblänk som går direkt till det quiz jag har skapat, och via den kommer jag just dit, där jag också kan se hur många av mina vänner som är inloggade och också hur många nya och vilka notifikationer jag har, men jag kan därifrån inte gå längre än så. Inte till startsidan och inte till min egen sida. Gah!
Och eftersom jag ser att andra är inloggade så tror jag rätt bestämt inte att Obama har stängt av Facebook, det verkar vara i vanlig ordning bara hos mig som felet ligger. Och det skulle inte förvåna mig det minsta om det är jävlaskit-Norton som orsakar det. Förvisso, sen jag uppgraderade min licens, så kan jag ansluta digitalkameran till datorn igen (något som upphörde att fungera när programmet förut ville uppgradera sig självt)... ändå fanns det inget förutom det faktum att datorn slutade hitta kameran preics i anslutning till den uppgraderingen, som tydde på att det var Norton som var boven. Inte att stänga av allting eller ens ta bort programmet fick datorn att känna igen kameran.
Nu, med facebookproblemet, har jag i och för sig inte försökt att avinstallera Norton, det vågar jag inte nu när jag precis har betalat över 700 kronor för det, men jag har provat att sänga av alla funktioner och låtit datorn en kort stund vara helt öppen för allehanda intrång... Lik förbannat gick det inte att logga in på Facebook! Jag blir så jäkla irriterad, teknik ska bara fungera!

Och vidare på samma vals, så är det ju så att med ny telefon (om än en av samma modell som tidigare), så måste det ju installeras inställningar för mms och grps igen, och tänk att det alltid ska strula också! Jag har nog aldrig varit med om att det bara är att skicka START till 4433 (som man gör med halebop) och att allt sen flyter så smidigt som det borde. Visst, jag får sms om att jag snart kommer få mina inställningar, och jag får dem sen också och startar sen om telefonen precis som jag ska, men lik förbaskat kan jag inte surfa i telefonen, och därmed inte kolla facebook därifrån heller.
Nu kan man ju tro att facebook är livsnödvändigt för mig. Det är det förstås inte, men ja, beroendeframkallande är det ju allt, och jag känner mig nog mer vilsen utan facebook än utan mobiltelefon måste jag säga. Fast det kan ju bero på att jag redan har vanan inne av telefonlösheten då.

Jag har faktiskt inte använt telefonen speciellt mycket sen jag fick tillbaka den. Jag tänker inte på att jag har den med riktigt, om den inte gör ljud ifrån sig. Och det gör den inte, har bara fått ett enda sms skickat till mig där skickaren visste att jag fått tillbaka telefonen, utan att jag själv skickade först. Så nej, någon explosion på telefonfronten har det inte blivit än. Nu har jag ju börjat med armbandsur på dagarna igen, så jag behöver ju inte ens ta fram telefonen för att kolla vad klockan är. Och miniräknaren som också är en frekvent anledning till att jag tar fram telefonen, den hade jag förut en snabbgenväg till som gjorde den väldigt lättillgänglig. Nu har jag råkat satt kodminnet på den knappen, och hur ofta använder man det egentligen? Jag gör det aldrig. Och inte vet jag hur man ersätter en genväg med en annan.

Man kan alltså inte direkt påstå att tekniken är med mig idag. Fast när är den det egentligen? Känns som att jag allt som oftast beklagar mig över något tekniskt som felar.

Jag får vända mig åter till min filosofiska uppdelning kring uppskattningar, alltså att allt med uppskattningsvärde kan delas in i kategorierna materiellt, upplevelser och relationer. Teknik tycker jag mest klassas in till det materiella, även om det kanske finns inslag av både upplevelser och relationer i det, och det materiella är ju ändå det som är lättast att klara sig utan. I-landsproblem är alltså just vad jag har.
Det gör mig dock inte mindre irriterad.

Ordet är fritt, nu är det ditt.