måndag, augusti 31, 2009

Prestationsångest

Nu kom jag på vad det var jag glömde blogga om tidigare!

Det är ju så att vi har dragit igång ett nytt verksamhetsår på förskolan, och det innebär ju alltid vissa förändringar rent naturligt, eftersom barnen växer och så.
Bland annat så blir det lite förändringar på ansvarsbarnsfronten när vissa barn lämnar avdelningen och nya börjar. Femton barn har vi på avdelningen, vilket ger fem ansvarsbarn i var till oss tre som jobbar där. Och att ha ansvarsbarn betyder egentligen inget mer än att det är det barnets föräldrar man har utvecklingssamtalen med, barnet i sig ska inte märka någon skillnad. Annat om det skolas in då, då är det ofta ansvarspedagogen som tar den första kontakten.
Hur som helst så går tre av mina gamla ansvarsbarn kvar på avdelningen, så dem fortsätter jag ju att ha. Sen har vi portionerat ut övriga barn bland oss lite på ett ändå ganska slumpmässigt vis. Ett barn passade inte en kollega så bra, då hon ändå umgås tätt med den familjen på fritiden då, men det var väl egentligen det enda vi tog hänsyn till. Eller ja, ska sanningen fram så var jag inte med när ansvarsbarnen fördelades, det gjordes lite över mitt huvud faktiskt. Men jag hade ju förstås i efterhand kunnat säga att nej, såhär vill jag inte ha det och så, men det känns ju förmätet. Och jag har inte så mycket att invända heller.
Men det finns det föräldrar som har.

När vi gick ut med vilka barn som skulle få vilken pedagog så fick jag ganska omgående höra av en av mina nya ansvarsbarns föräldrar att de blev så glada för att de hade önskat mig, och ja det var ju trevligt. Och idag så kom en förälder till mig och sa att hon var så ledsen för att de inte fick mig! Hoppsan sa, säger jag! Så jäkla bra tycker jag ändå inte att jag är, när det gäller utvecklingssamtalen. Jag är alltid rätt nervös inför dem och ibland lyser det igenom ordentligt kan jag tro.
Tydligen hade den här föräldern pratat med en annan förälder om det här på en bygdegårdsfest som var i helgen, varpå denna hade sagt att de är så nöjda att de har fått mig precis som de ville och så.

Hugaligen! Det är ju förstås jättetrevligt, men det känns som att det dras lite stora växlar här. De föräldrar jag redan har haft utvecklingssamtal med är ju inte lyriska över att ha just mig vad jag märker, så det känns lite uppblåst.
Men nu vill det till att jag har bra utvecklingssamtal i alla fall.

Det om detta.

Något särskilt?

Jag måste säga att det känns lite offside (som en kollega brukar säga), det här med att pressa ihop en massa trevligheter och socialisation under en vecka och slungas hem till en vardag som är helt annorlunda. Eller, jag menar ju inte att min vardag är otrevlig och att jag inte träffar något folk, men jag blir lite rastlös av att det inte händer något utan att jag själv sätter igång det nu. Och det känns lite ensamt att bo just ensam igen.
Fast det där är ju sånt som går över, men ja, i grund och botten tycker jag nog bättre om att ha människor nära inpå än att vara ensamvarg, även om ensamvargsrollen är den jag ofta väljer.

Men men. Idag var det åter jobb igen. Jag trodde att jag skulle vara monstruöst trött av att gå upp 6:45 eftersom jag i och med hemresa inte har sovit så mycket i helgen och dessutom kom jag i säng senare än tänkt igår också. Det gick dock väldigt bra att kliva upp och jag har inte känt mig speciellt trött alls under dagen, så jag tror sannerligen att den här resan har laddat mina batterier ordentligt. Det var roligt att träffa barnen igen, men jag kände verkligen att mina öron hade varit på semester från den ljudvolym som ibland (långt ifrån alltid som många förskoleskeptiker tycks tro) uppstår. Så just den blev jag lite trött på.
Jag hade bytt tid med en kollega som ville åt min tisdagsöppning nu vilket gör att jag får rätt sköna dagar både idag och morgon; 8-15 idag och 8-15:30 imorgon istället för 8-16 idag och 6-12:30 imorgon. Men det där bytet kom jag på först igårkväll, så då fick jag revidera min plan om att storstäda lägenheten på tisdag eftermiddag. Det har jag istället gjort idag, så här är nu rent och fräscht. Fast jag skulle behöva ta mig an en köksstädning någon gång också och torka av skåpsluckor, lådor och torka ur kylen också. Men allt tar sin tid.

Jag har noterat att jag har gjort en viss viktnedgång nu under semestern också, och det beror väl på att min aptit kom ur balans och att den faktiskt ännu sviktar något. Både igår till middag och idag till lunch så har jag inte orkat med så mycket som jag trodde och därmed tagit för mig och nu sitter jag och äter fil och müsli till middag eftersom jag inte hade någon lust till den korv som ligger i frysen och var planerad till idag.
Det är väl inte toppenbra eftersom jag redan väger "för lite", men ja, så länge jag håller mig över 50 kilo så tänker jag inte vara orolig. På senare år har jag vägt allt mellan 53-59 och låg imorse på 56. Men det där reder sig.

Nu har jag tvättstugan också, och det var ju en del att tvätta. Vet inte om jag ska ge mig i kast med det företag det är att ladda upp nytt album på facebook, men turkietbilderna, då jag kommer behöva springa ner dit omkring tre gånger till. Men ja, börja kan jag ju alltid.

Det känns som att jag glömmer saker och ting nu, jag har för mig att jag tänkte blogga om något särskilt idag, men med mitt minne så blev det ju bara lite allmänt dravel i vanlig ordning.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, augusti 30, 2009

Hesap lütfen!

Ja men se goddag igen, bloggen! Nu har jag inte skrivit på över en vecka, så det känns ju lite nästan lite ångestladdat att ta igen det, men ja, jag ska göra mitt bästa.

Anledningen till mitt frånfälle är ju alltså att jag har varit i Turkiet, närmare bestämt i Side.
Förra lördagen steg vi upp i ottan, efter att ha kommit i säng alldeles för sent (jag och Louise hade så roligt och såg en film på kvällen, så det blev inte sänggång förrän efter midnatt. Jag fick ett sånt hysteriskt skrattanfall som jag inte minns när jag fick senast, kunde inte sluta och fick nästan ingen luft för att jag skrattade så mycket, så trevlig kväll var det).
Uppstigningen var förlagd till 3:30 i alla fall, det kändes smått inhumant.


Här har jag varit vaken i en kvart, men av minen att döma är jag nästan kvar i sovstadiet.

Sen begav vi oss till Arlanda och vårt plan som avgick tidsenligt vid 7-tiden. Jag minns inte exakt starttid nu faktiskt.
Resan gick väldigt bra, och jag hamnade på fönsterplats, vilket jag alltid tycker är trevligt när det flygs.
På planet läste jag ut den första av de tre böcker jag hade med mig; Snälla pappa, nej. Två andra var turligt nog nedpackade.


När vi närmade oss blev det riktigt blå utsikt

Väl framme i Turkiet slog ju värmen emot som en vägg, precis som det brukar. Vet inte om det var extremt varmt just den dagen, eller som vi sen snabbt acklimatiserade oss, för det var enda dagen då jag kände att det nästan var olidigt varmt.
Efter lite transfer hit och dit kom vi till vårt hotell, där en sån där termometer satt på fasaden som skiftade mellan att visa tid och temperatur, visade 62 grader. Och inte farenheit, celsius! Fast den satt väl inte helt i skuggan förstås, men ja inte undra på att svetten lackade av att gå i skor och strumpor, dragandes på resväska.
Det blev till att snabbt byta om och uppsöka havet som låg ett stenkast från hotellet, kanske 50 meter eller så.
Glädjande nog upptäckte jag att mina ögon nu inte är lika känsliga för det salta medelhavsvattnet längre! När jag var på Rhodos (tror jag), så blev ögonen helt svedda och blodsprängda av vattnet, men nu gick det inte så långt. Klart att det har svidit lite av och till, men det överlevdes. Vattnet var ju så ljummet och skönt, så man kunde ju ligga i hur länge som helst. Det gjorde jag och Louise till en början också, med varsitt cyklop. Det fanns lite intressanta saker att titta på där nere, vi gjorde nya fynd varje dag.

På hotellets strandrestaurang åt Louise och jag en sen lunch då första dagen och blev serverade av en skojfrisk kille som först frågade varifrån vi kom och sen när vi ätit klart frågade "are you finnish?" Yes, sa ju vi förstås, men då fick vi ett "I thougt you were swedish!"
Honom kallade vi sen för Finnish-or-swedish (när han inte hörde) ända till vi fick veta att han hette Tolga (osäker på stavningen där). Bild på honom har jag inte, men han är lite lik Tony Almedia från 24. Han hade utseendet med sig, om jag säger så.
Vi åt också middag på samma restaurang då vi, i synnerhet jag var extremt trött där framåt kvällen och inte orkade gå någonstans. Jag provade något lät typiskt turkiskt, men jag inte alls visste var det var, men det visade sig vara en inbakad gryta (ja faktiskt!) med kyckling, paprika, champinjon och tomatsås. Rätt gott.
Då serverades vi bland annat av en annan kille som också var rätt pratsam (de var pratsamma, nästan allihop. Trevligt). Honom skulle jag få mycket mer att göra med sen, men det visste jag ju inte då.
Språkintresserad som jag är, så skrev jag ner de "bra att veta"-fraser som vi fått på broschyr av fritidsresor på en lapp och lade i fickan, och sade sen "hesap lütfen" när det var dags att be om notan. Pappa sade istället "hissa upp liften", funkade nästan lika bra.

På söndagen började vi med det mönster som sedan höll i sig nästan hela veckan. Mor och far vaknade först i sitt rum, vägg-i-vägg med mitt och Louises och knackade lätt på väggen mellan när det var dags att vakna och gå och äta frukost, vid åttarycket. Jag vaknade dock oftast innan det och gick upp och gjorde min toalett innan knacket kom.
Toalettdörren var för övrigt en tunn ihopfällbar och icke-låsbar historia, så vi fick instruera varandra i när man fick komma in och ut därifrån, och ibland var det bra om den som inte var på toa satte på musikkanalen på tv:n, så att inte precis alla ljud skulle skrika i hela rummet.
På musikkanalen, som visade sig vara italiensk (Radio Number 1) där de mellan varje låt upprepade sin slogan "accendi due il mondo" som sen satte sig på min hjärna förstås.
Hotellfrukosten var kanske fin och så, men min mage vill sällan ha mycket av det som erbjuds på utrikiska frukostar, trots att det inte är något fel på det. En smörgås med bara smör och någon skiva vattenmelon blev standardfrukosten.

Sen blev det ju en heldag på stranden förstås, följt av siesta, dusch, middag i staden och kvällsdricka på strandrestaurangen.


Det är gött att leva

Alla dagar såg ut så, mer eller mindre, för det var så varmt på dagarna (mellan 35-40 grader i skuggan såg jag på mer pålitlig termometer), så andra aktiviteter kändes lite överambitiöst.

Däremot så blev jag och Louise väldigt sugna på parasailing som vi såg att det fanns hur många båtar som helst längsmed stranden som sysslade med det. Så på måndagen tog vi oss iklädda badkläder en promenad längs stranden och tog redan på vilka priser som gällde på olika ställen. Det slutade med att den båt som var närmast oss kom med bästa priset, så vi gick och hämtade pengar och mor vår, som skulle få följa med och fotografera. Far i stugan var ute på egna äventyr, nämligen rakning med kniv.


Här sitter vi och väntar på att få komma ut till båten

Väl ute på båten fick vi sen vänta på att en till last med folk skulle komma, en tysk familj. Trots att vi kom på båten först, så var det ändå duon i den familjen som skulle åka, som fick åka först. Men det gjorde inte mig något, för då hade ju vi vårat kvar efter att ha sett hur det skulle gå till. Nervös var jag dock, som jag alltid är när jag ska upp på höjder då jag inte är omhuldad av ett flygplan.


Här riggas jag på


Sen kopplades vi fast till fallskärmen...


Och så skickades vi iväg!


Hugaligen så högt upp vi var!

Riktigt härligt på det där läskiga viset var det, men min nervositet släppte när Louise fick syn på sköldpaddor i vattnet. Och så tydligt som de syntes från den höjden förstod vi ju att det inte var några små varelser det rörde sig om heller. Totalt sju stycken tror jag vi såg.

Sen levde vi strandlivet till kvällning och gick sen ut och åt efter siesta och dusch. Dusch förresten, hela veckan har jag bara duschat i kallvatten, då det fanns jättevarmt och jättekallt vatten att välja på i duschen, och varmt inte kändes att föredra. Och det har förutom strandduschen (också den kall), blivit uppemot tre duschar per dag. En kort före siestan, för att känna att man duger för att lägga sig på sängen, en ordentlig efter siestan för att arrangera sig för kvällen och ibland en före sänggång. Visserligen hade vi välfungerande luftkonditionering på rummet, men den kunde man bara ha igång när man hade i strömbrickan i väggen. Den satt ihop med nyckeln och ville man inte lämna olåst så fanns det alltså ingen ström i rummet dagtid = varmt vid hemkomst till rummet.

På väg till restaurangen gick vi förbi den lokale moskén och minareten där imamen ropade/sjöng ut böner eller böneanrop - så påläst är jag inte - lite nu och då. Det ljöd över hela nejden tack vare högtalarna. Men det är intressant att uppleva lokal kultur.


Minareten

Det var ju och är mitt i ramadan också. Det märkte vi i och för sig inte av så mycket, eftersom de flesta vi stötte på inte verkade vara vidare bokstavstroende. Men på restaurangen där vi åt middag undrar jag om inte en serveringskille (överallt var det bara killar och män som serverade på restaurangerna!) hade fått solsting eller något, för han började hälla i det vin vi hade beställt, i kylhinken. Nu hann han inte hälla mer än någon droppe, innan en annan serveringskille sprang och stoppade honom. Men komiskt må jag säga!


Utsikten var dock inte att klaga på

Sen gick vi till gamla staden och sprang på ett gammalt Apollontempel från, ja mer än tvåtusen år sen, så vitt jag förstod. Och det fick man gå omkring och ta på hur som helst! Kändes rätt mäktigt. Men i övrigt verkar de inte K-märka kulturskatter på samma sätt där, som här, för vårt hotell var mer eller mindre insprängt i ruiner också. I och för sig mysigt på alla vis, men ja, inte riktigt så som man tänker att det fungerar med antika ruiner här hemma (fast det har vi väl knappt några)


Jag och resten av Apollontemplet

På kvällen sen blev det lite drink (kaffedrink med baileys för min del) på strandrestaurangen och mer prat med den andre servitörkillen som jag då fick veta hette "Machmud"... Alltså, jag trodde att han hette så, ända till jag fick veta att det stavades Mahmut. Kanontrevlig kille på alla vis, som jag direkt kände att jag ville prata mer med och lära känna och så. En rätt ovanlig känsla från mitt håll, då jag är extremt dålig på att lära känna nytt folk IRL.
Han visade sig vara 86:a, precis som jag, men visade sig också rätt snart vara mer intresserad av Louise, min fjortonåriga syster, än av mig. Kanske inte så konstigt på ett sätt, då hon är lång och snygg (förstår jag ju, även om jag inte tänker så själv. Fast jag tänker ju förstås inte att hon är ful heller, för ingen man gillar tycker man ju är ful. Åtminstone tycker inte jag det).
Han uppvaktade henne mer och mer och hon gillade det då.

Dagen därpå investerades det i ett strandpingis-set som jag och Louise roade oss mycket med. Vi kör alltid så att vi räknar varje träff som bollen slår mellan racken utan att ramla i drickat (jo, vi stod i vattnet). Rekordet blev till slut 164 första dagen.
Varje dag kom en mängd försäljare till stranden också. Den mest originella hade bakverk av olika slag på huvudet och ropade "Reka-reka... Bullarbullar! Svenskabullar, Sexiga bullar" och gud vet vad.


Håll balansen!

Till lunch här skojade Mahmut på med oss och gav en blomma till Louise och också en kaptensmössa som det komiskt nog stod "With love from Katarina" i.


"I don't remeber Katarina anymore", sade han

Han utmanade mig i armbrytning också, och hej och hå, tänkte jag. Hans arbetararmar som bär både tunga restaurangbrickor, glas, bord och stolar mot mina som gör lite armhävningar och bär ett och annat barn emellanåt, det förstod jag ju hur det skulle gå. Innan gjorde vi upp om att om hann vann så skulle jag bjuda honom på glass, och om jag vann skulle han bjuda mig på öl. Fast jag ändrade det till glass också, eftersom jag inte ville ha öl.
Hur som helst så var jag helt chanslös! Han slaktade mig sannerligen.
Glass fick jag dock inte tillfälle att bjuda på förrän dagen efter.


Mahmut, vinstglass och systern min som han gärna höll sig nära

Dagen därpå tog jag mig samman och klev upp tidigt, vid 6:30 ungefär, iklädde mig badbyxor och tog mig en springtur längsmed stranden. Barfota alltså. Det var hur härligt som helst, har aldrig njutit så av att springa. I synnerhet i slutet när jag spurtade, då kändes det som att jag flög fram. Fick grym mersmak av det i sinnet, men fötterna fick det inte. De mådde inte bra av barfotaspringning, då sanden hade en riktigt grov peelingeffekt på dem och skinnflådde dem här och där. Så det blev inget mer löpande, då jag inte fick det att läka riktigt med den konstanta barfotaheten som jag var tvungen till i och med bad och så. Saltvatten och sand i såren, mja, det har inte den bästa läkeeffekt.
Just den dagen var jag hungrigare än vanligt till frukost, av löpningen då, och slog på med tre smörgåsar, ägg och melon.

Mahmut gav min syster en ros och strök över "Katarina" i mössan, samt skrev sitt namn på hennes arm vid lunchen och kramade henne som ett led i uppvaktandet.


Mahmut, Louise, jag och så kom tydligen Assam (osäker på stavningen) med i bakgrunden

På väg hem från restaurangen vi den kvällen åt mat på, då jag åt grillspett som inte smakade något alls, stannade jag till på en viss butik och investerade i Björn Borg-kalsonger. Jag är inte mycket för märkeskläder, känner mig mest som en reklampelare om det är stora loggor och så, men kalsonger ser ju inte mer än de utvalda i alla fall.


Här handlade jag

På kvällen sen, på strandrestaurangen när mor och far gått och lagt sig så satt Louise och jag kvar och spelade kort, och så småningom fick vi sällskap av Mahmut, som förvisso var i tjänst (men det var han alltid när vi träffade honom, de har ju så jäkla långa arbetsdagar på sommarsäsongen). Det var galet roligt! Tydligen är turkiska kortlekar inte alls som svenska, så vi fick lära honom enkla spel som "Woman" (dam alltså) och "Turn-ten" (vändtia). Han tog sig bra och planen var att fortsätta spela tills han vann, men klockan sprang på och till slut kunde han inte fortsätta och fick fortsätta att jobba, även om han flera gånger under spelet förståeligt nog ursäktat sig och sprang och tog en beställning eller liknande. Tolga tjatade dock på honom rätt mycket, han var nog inte jätteglad i kortspelandet. Men Tolga och Mahmut är bästa kompisar också, så det var väl vänskapligt tjat.
Jag tyckte i alla fall att kortspeladet var resans höjdpunkt!

Kom på en filosofisk tanke apropå det till frukosten dagen därpå. Allt vi uppskattar och sätter värde på kan egentligen läggas in i tre kategorier. Den första och ytligaste är förstås materiella ting. Under resan är det till exempel böckerna jag läste och kläderna jag köpte (köpte två tröjor på Turkiska Ullared 1 också, har dock bara bild på 3:an eftersom det var "Fredriks butik" och fotovärt därav). De sakerna hade jag nog varit nästan lika lycklig utan dock.
Andra kategorin är då upplevelser. Det är ju strået vassare än materiella ting, i nästan alla lägen tycker jag. Resan i sig är ju en sådan, och höjdpunkten från den; parasailingen.
Den sista och enligt mig bästa kategorin är då relationer. För det är ju det man (jag, men säkert många fler också) mår bäst av. Det är helt galet roligt att lära känna nya människor, och då har jag förstås Mahmut i åtanke. Han var sannerligen resans höjdpunkt!

Under dagen läste jag ut den andra boken, en bok jag lånat av en kollega. Nattfåk hette den (Johan Theorin heter författaren). Det var en spännande thriller som utspelade sig på Öland. Gillade den skarpt! Började så på min sista bok; Samlarna av David Baldacci. En uppföljning på Kamelklubben som jag också både läst och äger.

Under dagen slogs strandpingpongrekordet med råge också! I hela 388 slag höll vi bollen undan från dopp! Kändes smått osannolikt att räkna så långt. Vet inte riktigt hur det lät i de andra strandgästernas öron dock med det ständiga räknandet, men men. Det bjuder jag på.

När det var dags för lunch på strandrestaurangen så frågade jag Mahmut om han ville spela kort ikväll igen, varpå han svarade "of course!", så det var ju trevligt.

På kvällen när vi hade ätit på restaurang igen så gick vi på stan med målet instället på presenter till Mahmut som vi fått veta skulle fylla 23 på vår avresedag, alltså igår. Jag tycker att det är svårt att köpa present till någon jag inte känner så bra, som dessutom jobbar så mycket att tid för annars knappt inte finns (han jobbade mellan 11-ca 04 varje dag, dock med tre timmars siesta mellan 15-18, men sju dagar i veckan. Ledig tid var till största del sovande, så vitt jag förstod), dessutom i en stad där det mest säljs turist-krimskrams. Men han hade under någon av det föregående dagarna bjudit på godis som jag inte tyckte var kanongott, men tänkte att han väl gjorde det, så en sådan påse siktade jag in mig på först. Sen kom jag också på att han berättat att Tolga, alltså den andre serveringskillen och han delade rum och att han ibland väckte Mahmut på morgonen genom att hälla en hink vatten på honom. Så jag tänkte att en vattenpistol skulle han ju behöva, liggandes laddad under sängen så att han åtminstone kan skjuta tillbaka. Det var inte helt lätt att hitta. När jag hittade en övade jag mig i prutning också och fick ner priset en del.

Tyvärr blev kvällen något av en besvikelse. Louise och jag satt och spelade kort för oss själva på restaurangen i väntan på att Mahmut skulle bli tillgänglig. Vi avverkade diverse tvåmansspel, och i längden är det ju inte jättekul. När han passerade en gång frågade jag om han hade tid snart och han svarade "yes, I just have to work a little bit first". Men det nästan direkt när han sagt det så hamnade han sittandes vid ett annat bord längre bort, där han både tände en cigarett, pratade och skrattade. Det var förstås inget fel med det, men när klockan närmade sig ett på natten och Louise och jag hade suttit och spelat i en halv evighet och han fortfarande satt där så orkade vi inte vänta längre och gick besvikna därifrån. Eller, jag var besviken i alla fall. Klart att han ska bry sig om andra gäster också, men att ha sagt "of course" till att spela och "I just have to work a little bit first" och direkt sätta sig med andra, det går emot åtminstone mina principer. Så jag ska erkänna att jag blev lite sned där.

Han bad dock om ursäkt för det där till Louise dagen därpå, gästerna hade varit extremt pratiga sa han. Och ja, ursäkter uppskattar jag.

Dagen förflöt då i vanlig ordning med sol och bad till en början.


... och läsning

Jag hoppades på att den här kvällen, som alltså var fredagen och den sista helkvällen vi hade, skulle bjuda på kortspel med Mahmut igen, men under dagen ändrades förutsättningarna plötsligt. När Louise gick iväg på toaletten ensam (ofta gick vi tillsammans, då allt vattendrickande ofta orsakade kollektiv kissnödighet), så märkte jag att det tog väldigt lång tid för henne att komma tillbaka. När hon väl gjorde det så sa hon att hon nu suttit i Mahmuts knä också, och ja det var ju trevligt för henne tänkte jag. Han är stilig och charmig på alla vis, så jag missunnar henne inte och tänkte väl inte mer på det.

Men när vi på kvällen fick ändra våra matplaner då vi trodde att vi satt på en restaurang med härlig utsikt, fast det visade sig vara en (sjabbig) pub med härlig utsikt, till att gå och äta där på strandrestaurangen så blev det debakel.


Utsikten var det i alla fall inget fel på

Louise ville inte gå dit av anledningar jag inte riktigt förstod, och det fick jag veta när vi redan var där. Hon hade fått nog av Mahmuts närmanden och jag fick en känsla av att något som jag inte visste om också hade hänt och blev i det närmaste illamående (vet inte om bara detta orsakade det hela eller om min mage också var hemskt less på restaurangmaten), men jag fick ju eftersom jag redan var på restaurangen då haspligt förklara för Mahmut att Louise var upprörd och inte orkade träffa honom nu. Han hade inte direkt tid att prata då, så jag fick förklara för Tolga också. Jag visste ju inte riktigt vilka ord jag skulle använda, så det där var riktigt jobbigt. Men Tolga sa att han skulle prata med Mahmut i alla fall.

När vi sen gjorde en helomvändning till en annan restaurang så gjorde också min mage snudd på helomvändning. När jag gick in min mat så fick blotta anblicken av den mig att rusa iväg på toaletten där jag i och för sig inte gjorde annat än sköljde ansiktet med kallt vatten, men jag kände mig rejält... icke-bra i magen.
Det slutade med att jag gick i förväg tillbaka till hotellet och Ullared som vi bodde grannar med och köpte mig en t-shirt där. Mina tankar susade hit och dit, jag vill ju gärna vara vän med Mahmut, för även om han faktiskt är för gammal för Louise, åtminstone i hennes (men också mitt) tycke, så tycker ju jag om honom mycket. Och jag tänkte på då att kortspelandet ju gått i stöpet och presenterna vi köpt och mössan som skulle lämnas tillbaka. Hualigen.

Jag mötte också Mahmut som jag förmodar hade talat med Tolga och som bad om ursäkt och sa ungefär att han förstod att han måste lägga band på sig och ta hänsyn till hennes ålder. Han sa också att han skulle be om ursäkt till henne och också till våra föräldrar. Det tyckte jag lät bra.
Alltså, jag vet inte hur jag får det att låta genom skrivandet nu riktigt, men jag var inte riktigt orolig att han hade gjort något... Ja, var fasen ska man dra gränserna, men något rent sexuellt kränkande. Ja det kan man ju skriva en hel essä om, men det beror förstås på själv var man sätter sina gränser. Oskyldig uppvaktning med blommor och kramar tycker jag är okej, men ja nu var det inte det jag skulle gå in på. Jag kunde hur som helst inte tänka mig att han gjort något som i min värld räknas som fult.
Det har dock många andra gjort under resan, det är fasen inte lätt att vara lång, blond och vacker. Och fjorton. Till slut började Louise och jag gå armkrok när vi gick omkring, just för att vissa killar skulle respektera henne mer. Men det är ju hemskt fel, att respekt till kvinnor ska komma genom män! Nåja, hur som helst, det kaptilet ska jag inte valsa in på.

När familjen sen sammanstrålade tror jag att jag fick klart för mig vad som hände i alla fall. Och jag förstår att det är en stor grej när man är fjorton, men för mig hade det inte riktigt varit det. Så ja, jag slapp känna den osäkerhet det faktiskt blev också från min sida, inför Mahmut sen.

Igår då, hemresedag, så gick jag fram och sade grattis till honom och ville också få fram att jag inte är arg på honom och vill vara hans vän i alla fall, även om hon kanske inte vill det. Men det fick jag inte riktigt fram, men jag hoppas att han förstod att jag inte var arg i alla fall. Jag gav honom presenterna och lämnade också åter kaptenshatten som varit i Louises ägo under veckan.
Det blev dock inte att han bad henne och övrig familj om ursäkt (om än att jag inte tycker att han behövde be våra föräldrar om ursäkt heller, men det kan ju ha med kultur och så att göra) heller, tror inte riktigt att han vågade det. Men han gjorde sitt bästa för att vara social och trevlig ändå, och jag tycker nog att det blev det bästa som kunde bli av det hela ändå. Givetvis fick jag inte spela kort mer med honom, han vågade ju inte närma oss på det viset igen och tid fanns inte riktigt till det igår heller. Det märktes dock att han var på helspänn, för när pappa reste sig då det var dags att lämna restaurangen och hotellet till transferbussen så hoppade han högt där han stod och plockade på ett närbeläget bord.
Jag tror att han var rädd att pappa skulle slå honom eller så, men vi funkar inte riktigt så i min familj. Kanske om det hade varit allvarligare förstås, det kan jag inte svara för. Istället tog vi i alla i hand och kramades och tog farväl av varandra. Till mig sade han något i stil med "please return next year! And stay for two weeks! Or three! Or a month!" Sött. Men det har varken han eller jag mycket för, för i november åker han på militärtjänstgöring, berättade han tidigare i ett mindre muntert ögonblick. Jag förstod ju att han inte var pigg på det, men att han inte hade något val. Och det skulle pågå i 15 månader om jag förstod rätt, så nästa sommar skulle han inte jobba där. Och jag för min sida kan inte åka till Side nästa sommar, när planen är inställd på New York istället.
Men om två år däremot, och om han jobbar kvar, då hälsar jag gärna på!
Har lagt till honom på facebook också, efter visst mankemang med att komma fram till hans efternamn, men ja, det återstår att se när den förfrågan bekräftas då jag är väldigt osäker på om han hinner sitta något vid dator nu. Han är ju välkommen till Sverige också, i alla fall för min del.

Resan hem gick bra, men var smått seg på så vis att planet lyfte 23:25 lokal tid och landade 02:15 lokal (alltså svensk) tid. Eftersom jag är dålig på att sova på plan, så ägnade jag mig dels åt dagboksskrivning, sen läste jag ut min bok och så tittade jag lite på Ducktales som visades på flygplans-tv:n. Men jag slumrade nog lite också. Satt längst ut och kunde således inte se mycket av utsikt, och dessutom satt jag bredvid främlingar så ja, mycket att sysselsätta sig med fanns ju inte. Plus med att sitta ytterst var ju att jag kunde sträcka ut åtminstone ett ben. Skönt. I övrigt är det obekvämt att sova i flygplanssäten.
Med bagageuthämtning, långtidsparkeringshämtning och diverse sådant, plus resa från Arlanda, så var jag inte hemma förrän vid fyra på morgonen/natten. Lätt slö.
Men jag tog mig samman och packade upp och kunde heller inte låta bli att starta datorn heller. 94 notifikationer på facebook hade jag, varav säkert 90 av dem var meningslöst nonsens och typ fyra var "Den och den har också kommenterar hans och hennes status". Jo, ja just det, några gillanden av egna foton var det också..


Lite färg har jag fått!

Vid fem kom jag i säng och sov till tio. Sen fick jag ta i tu med det svenska livet. Sammanställde augustis budget, gjorde septembers, betalade räkningar, matplanerade, tankade bil, handlade och tränade.

Men det är lustigt med semesterveckor. Väl på plats i Turkiet kändes det som att tiden stod still. Kanske för att jag var så lite klockstyrd också, då jag inte hade klocka med mig. Men ja, när man gör samma saker och dessutom mestadels slöar dagarna igenom, ja då går tiden inte snabbt.
Hemma nu igen däremot, så känns det nästan som att tiden har gått så fort att jag nästan blir tveksam till om jag faktiskt var där.

Klockan är massor och jag har skrivit och lagt in bilder sen 19:16. Huga, ångesten i början var befogad. Imorgon hoppas jag ge mig på projektet med att lägga in bilderna på facebook. Det finns ju avsevärt många fler bilder än de jag bjöd på här.

Ordet är fritt, äntligen är det ditt.

fredag, augusti 21, 2009

Hold on, Casey!

Ah, då är det semester igen! Den fjärde semesterveckan totalt detta år, och förmodligen också den sista. Jag har ju en femte att ta ut, liksom om jag vill, några sparade dagar från föregående år, men jag känner att om jag inte kommer på något då jag verkligen vill och behöver vara ledig en vecka nu under hösten (i januari får jag ju 25 nya semester dagar till förfogande), så sparar jag nog dem och kan då under 2010 kosta på mig både en veckas fjällsemester på vintern och sen fyra veckors semester på raken under sommaren. Skulle vara toppen med längre sammanhängande ledighet! Och under de där fyra veckorna ska ju en USA-resa klämmas in är tanken. Tove och jag dryftade saken som lättast igår, så att det inte glöms bort.

Vädret för semester nu är kanske inte optimalt. Eller ja, det beror ju förstås på vad man vill göra på semestern. Men jag är en typisk sol- och badmänniska, så det är ju vad jag vill göra. Och eftersom jag ska till Turkiet imorgon, där dagstemperaturen i skuggan ligger på mellan 35-40 grader, så lär jag inte klaga! Eller ja, det är kanske i varmaste laget, men en vecka ska jag allt stå ut. Det gäller att hålla huvudet kallt och dricka mycket bara.
Fantastiskt skönt att komma bort ska det bli i alla fall! Ah, ser fram emot detta så!
Mindre ser jag väl fram emot uppstigning imorgon, då vi ska lämna Norrtälje redan 4:15, så en uppstigning vid 3:30 sådär är väl att vänta. Men men, det kan ju sovas både i bil, på flyg och tas siesta när vi kommer fram!

Så nu kommer jag inte att blogga på en vecka. Jag kommer inte ens att ha med mig någon klocka nu, mobillös som jag är, så min mentalitet ska ställas in på mañana manãna och jag tänker låta kroppen styra, inte klockan. Woho!
Och inte tar jag med mig bärbara datorn heller. Känns som onödigt släpande ifall de inte har samma sort elluttag där nere som här hemma. Så det här med att skriva bloggutkast varje dag, uteblir också. När jag kommer hem får det bli något mer kortfattad redogörelse baserat på dagboksskrivning.
I övrigt har jag hela tre romaner med mig, i händelse av att det skulle bokslukas grovt. Men den jag läser nu Snälla pappa, nej är på upprinning. Och boken jag ska ta efter vet man ju inte hur snabbt den avverkas, så lika så bra att ta med ännu en.
Hoppas nu bara att jag inte glömt något i min packning. BBB, check. Bok, badbyxor och några bombyten. PPP, halvcheck. Pengar har jag med, men det ska växlas på Arlanda. Passet är med. Pilletterna finns hos mor min.

Nu ska jag ta mig dusch, ikläda mig åkaivägkläder och åka iväg till Harsjö där jag tillbringar den korta natten.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, augusti 20, 2009

Självbelöning

Här sitter jag i väntans tider. Fast inte de gravidas väntans tider då förstås. Det gör nog däremot en kollega till mig som hade beräknad förlossning igår, men där jag inte tror att det har kommit igång med något födande än.
Hur som helst så väntar jag på att en annan kollega ska komma förbi för att få nycklar och lite uppvisning av vad som vattnas skall, då jag är i Turkiet. Det är ju i princip bara en dag kvar nu, för på lördag vid 4:15 är det ju tänkt att Norrtälje ska lämnas och det är ju ingen tid att räkna som en dag.
Fast i alla fall; det var först vid 19-tiden hon skulle komma, så min väntan just nu är inte så befogad.

Äntligen är bilen klar och betalad också! Woho! Idag var den på verkstad sista gången för en tid nu (får jag hoppas), och slutsumman landade på 2117 kronor. Det är ju hur man än vrider och vänder på det mycket pengar, men det är samtidigt ett ohyggligt, eller nej, snarare ett hyggligt bra pris. Jag hade väntat mig (och där med budgeterar för) mer, så det var positivt!
Firade det med att ge efter för mitt sushisug och skippade således den tilltänkta pytten för att istället ta en promenad till sushihaket vid lilla torget. Där måste jag säga att servicen sjunkit ett hack, eftersom det tog väldigt lång tid för det unga biträdet att göra i ordning/plocka fram sushin. Det var en kvinna för mig i kö och jag tror att jag väntade i säkert tio minuter innan det ens visade sig någon i kassan och sen ytterligare 5-7 minuter innan jag fått min sushi+ingående soppa och begav mig hemåt. Med det vanliga biträdet som jag också tror är ägare av stället, går det betydligt snabbare. Men det är klart, alla måste få vara nya och oerfarna.
Förstår inte vad det är med sushi som gör det så vansinnigt gott, men det tycker jag verkligen att det är nu! Eller ja, inte vansinnigt gott, men i alla fall väldigt gott. Och väldigt sugen på det kan jag bli emellanåt också. Soppan tyckte jag var väldigt god nu också, det mindes jag inte riktigt att jag tyckte från sist jag åt den. Men då var det å andra sidan vinter och promenaden hem hade en viss avkylande effekt på den då.

Men apropå avkylande, så är jag lite irriterad för att jag återigen glömde kvar en lilla saftflaska som jag fått med hemgjord... ja, jag tror att det är fläderblomssaft, av en tredje kollega som hittills inte har nämnts i inlägget. Den vill jag ju dricka innan jag piper iväg till Turkiet, så imorgon är sista chansen.
Däremot kom jag ihåg att ta hem en märkpenna och lite klistermärken, så nu har min röda resväska en FL-logga och lite guld- och silverstjärnor här och där. Så nu bör jag känna igen den på banden.

I övrigt har jag nog inget mer att säga, så:

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, augusti 19, 2009

Snabbe onsdagen

Det här har varit en svischande onsdag må jag säga. Onsdagar kan jag annars tycka är rätt sega i och med att jag stänger på onsdagar, men ånej, dagen har gått så fort. Dessutom började jag jobba en halvtimme tidigare för att täcka upp för en kollega som ville vara med sin dotter som hade sin allra första skoldag idag. Och så skulle jag dessutom lämna in bilen på verkstaden igen, så morgonen blev ju lite tidigarelagd.

Men att det har varit skoldag har sannerligen märkts! Det är liv och rörelse på ett helt annat sätt i trafiken där vid åttatiden och många barn med ryggsäckar och axelväskor överallt. Eller överallt, men nära skolorna i alla fall. Och jag passerar väl en fem-sex stycken på väg till jobbet (lite beroende på hur generöst man räknar). Men det är härligt att se tycker jag!
Och det är härligt att vara igång med de vanliga rutinerna på jobbet också. Tror det har varit frånvaron av dessa som har fått sommaren att kännas rätt seg, samt förstås ett lågt barnantal. Idag kan man då inte påstå att vi hade ett lågt barnantal. Alla femton barn på min avdelning var på plats idag! Men nu är de ju ett år äldre än vad de var förra året vid den här tiden, och det märks att de har mognat! Det är inte alls samma stress att ha femton 2-3-åringar än att ha femton 1-2-åringar. Fast vi hade inte femton förra året, vid hade till en början tolv och till slut fjorton stycken. Men det var desto körigare. Fast ja, det är kanske tidigt av mig att göra prognoser efter endast en dag med full pott. Men bra har det känts, just idag i alla fall.
Något annat som förvisso har känts bra, men mest ovant och snudd på obekvämt, är att ha haft klocka på armen igen. Skolstarten fick bli klockstarten för mig, eftersom jag ju inte har någon mobil att förlita mig på heller.


17:55:50 såg det ut såhär, sen tog jag av mig klockan

Jag hade inte barn ända ut till stängningstid heller, men jag stannade kvar närmare en timme efter att sista barnet hade gått hem, för att författa utkast till månadsbrev. Det har ju varit min uppgift att på min avdelning skriva dem, men nu när hälften av mina båda kollegor har bytts ut, så ville den "nya" att vi skulle rotera med det där så att hon också får skriva. Och ja, det får jag väl gå med på, men jag skulle helst skriva dem själv. Jag tycker att det är roligt att skriva dem och jag vågar påstå att jag skriver dem bäst också. Men det här första månadsbrevet när det är mycket att informera om, det ville jag skriva i alla fall, så nu har jag ett förslag att presentera imorgon.
Sen bar det av i lånebilen till Enebyverkstaden igen, för ja... kan det bli femte gången nu på kort tid? Men det var inte den roliga "pickisen" som verkstadsmannens son säger, utan någon halvskruttig volkwagen. Till min glädje verkade felet med oljeläckaget nu vara lokaliserat, men det kunde inte åtgärdas utan specialbeställda delar. Men dessa skulle komma imorgon, så då gör jag mitt förhoppningsvis sista besök dit för en tid. Fast det är mindre än hundra mil till att serviceboken tycker att det är dags för service igen, och det kan ju bli rätt snart då.
Hur som helst ska det bli skönt att avsluta den här affären. Jag har ju snålat och haft mig rätt rejält den här månaden för att förhoppningsvis ha råd utan att ta från sparkonton när den räkningen ska betalas. Så nu har jag drygt 5000 kronor kvar på lönekontot, en väldigt hög siffra för att vara så långt gånget in i månaden.
Fast jag hoppas sannerligen inte att räkningen blir så hög, för det är tänkt att 1000 av de kronorna ska växlas in till turkiska lire.

På kvällen försökte jag förgäves att få tag i min mor eftersom en kollega som jag bor nära, erbjöd sig att komma hit och vattna blommor och ta in post när jag är borta, så jag tänkte att mor min kunde ta med sig och ge mig mina reservnycklar som de har, så att jag kan vidarepassa dem till kollegan. Det var hemskt snällt att fråga, för jag har lurat lite på hur jag skulle göra med det där. Tycker inte att jag känner och förlitar mig på grannarna tillräckligt mycket för att be någon av dem, så jag tänkte att att det fick lov att klara sig en vecka utan att bli gjort. Men även om blommorna klarar sig, så är det ju snyggt om brevfacket kan tömmas i alla fall nån gång under veckan. Jag får ju alla dessa reklamblad så jag inte har en "reklam nej tack" på facket, så på en vecka kan det nog bli en redig trave där i. Speciellt nu som både IKEA och Mio-katalog har kommit den här veckan. Det kan ju vara fler kataloger på ingång.
Hur som helst så fick jag inte tag i mor min, varken på hemtelefon eller på mobil. Hade ju annars varit enkelt bara att sms:a, för då krävs ju inte att man svarar på en gång, men den möjligheten har jag ju inte nu.
Dessutom hade jag bekymmer där med mobilnumret också, för det kan jag inte så bra i huvudet, så jag fick kolla via datorn. Och min bärbara telefon slår ju alltid in en fyra först, och eftersom väldigt få nummer inte börjar på noll, så måste jag ju ringa från min fasta telefon. Och den står inte vid datorn, så jag memorerade numret eftersom jag ändå kan det rätt bra och bara behövde påminna mig lite. Men när jag ringde så kom jag helt fel till någon kille som jag först inte hörde och som aldrig verkade höra mig. Så jag lade på. Felet jag hade gjort var att jag visserligen hade memorerat numret väldigt bra, men tagit 073 istället för 070 i början.
Ingen svarade, varken på hemtelefon eller mobil, så till slut tänkte jag att då får jag väl åka och hämta nycklarna själv då. Vill ju ha dem imorgon.

När jag gick ut till bilen hade jag solen i ögonen då jag gick längs carportslängorna. Såg dock att något rörde sig vid bilarna mittemot min, så jag hejade förstås, eftersom jag gör det till grannarna. Fick ett rätt glatt tonårspojkshej tillbaka, så det hade inte alls varit den grannen jag trodde att det var. När jag skuggade mina ögon såg jag att det var unga tu som stod där och hånglade.

Sen kom jag hem och tog tag i påbörjan av packning. Jag har inte gjort någon riktig nedräkning innan, men idag kom jag fram till att det bara är tre dagar kvar till avresa! Och i och med att vi ska lämna Norrtälje så tidigt som 4:15 på lördagsmorgonen (natten), så kan man ju säga att det är två dagar kvar bara. Hög tid att börja fundera över det där alltså.
Och det ena leder ju till det andra, så när jag rotade fram necessären så hittade jag lite gamla skolpapper också. De bor nämligen tillsammans, min barnskötarutbildning och necessären. Läste då i en av få rapporter jag har utskrivna (som jag själv har skrivit alltså), och fick mig ett gott skratt när jag såg att jag hade skrivit något om att "man inte rår för vilket kök man föds in i", när jag menade att "man inte rår för vilket kön man föds in i". Det var en en strof ur ett långt genusutlägg, men ja, lite fel blev det ju. Men ingen kommenterade på det då, så ja, det framgick nog vad jag menade.
Och när jag skulle hitta min handbagageväska, så slutade det med att jag satt och sorterade min plastbytta med den uppsjö av vantar, halsdukar och mössor jag har. Det närmar sig ju tyvärr säsong för dem. Jag tycks ha en fäbless för att samla på mig sånt, för jag kom fram till att jag har fyra halsdukar, sju mössor (men jag vet att jag ska ha en till någon stans, saknade en grå) och ett otal vantar, varav tre eller fyra stycken var singelvantar vars motsvarande kompis är borttappad. Men men, bra att ha tänkte jag och vek och hop och lade ner. Fast rätt mycket lade jag i en påse att ta till jobbet och fylla på min korg där också.

Sen kom jag i alla fall gång med packningen och det är ju ack så trevligt att packa i en stor väska, så att mycket går ner och det ändå känns att mer får plats.


En bra början.

Debaklet med min nyinköpta väska är att den är vansinnigt mainstream och att jag har begränsade möjligheter till att personliggöra den på ett bra sätt. Knepigt att känna igen den på rullbanden då, tänker jag.
En liten Idolreflex har jag satt fast i ett av blixtlåsen i alla fall, för den tror jag inte att jag kommer ha annan användning för. Fick det för en korrekt avstämning en av få gånger då jag handlat på Coop. Jag tänker mig att jag ska låna en bra märkpenna på jobbet imorgon och rita lite på väskan.

Men apropå Idol, ja, tv-programmet alltså, så måste jag ju säga att det var lite kul igår, för jag kommunicerade lite med puddingen Robin Bengtsson som var med där sist det begav sig. Är vän med honom på facebook "bara för att", och på sistone har han skickat diverse inbjudningar hit och dit (som jag förutsätter att han har skickat till alla på sin vänlista). Igår kommenterade jag en grej han skrev - och han svarade på den specifika kommentaren! Roligt!

Ah, och vilket regn det var igår. På kvällen huserade jag i tvättstugan en del, och det var riktigt mysigt att stå där nere i halvdunklet och se hur det forsade ner utanför. Regn är snäppet mysigare i marknivå än någon trappa upp, tycker jag. Det är fint att se dropparna studsa.

Men nu får det räcka för idag (gah, höll på att skriva tidelag!)

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, augusti 18, 2009

Virrig i vanlig ordning

Ah, nu känns det som att jag är tillbaka på banan igen, när det kommer till min tisdagsuppstigning som är förlagd till klockan 4:45 på morgnarna. Imorse var första gången sen semestern som jag vaknade strax före väckarklockan och kände mig redo att kliva upp då. Alltid skönt när det är så! Men då tittade jag ändå på Prison Break igår, och det slutar ju 23. Och efter det var jag dessutom tvungen att läsa en liten stund, så att jag kommer in i min nya bok lite. Den är av typen "Pojken som kallades Det", men tyvärr lite mer taffligt skriven, så det är både hemskt och ibland tyvärr tröttsamt att läsa. Boken heter i alla fall "Snälla pappa nej", om jag inte skrivit det förut. Det är en tunn bok i alla fall, så jag hoppas läsa ut den rätt snart. Har lånat en annan bok av en kollega som hon rekommenderade så varmt. Den kommer att följa med till Turkiet på lördag!

Ja, apropå Turkiet ja, så har jag smått funderat vad jag ska packa i. Har en gammal och nött resväska som jag har ärvt efter min morfar, men den är lite för liten när det är en veckas bortavistelse där det troligen ska släpas hem mer än det åktes iväg med. Har även en liten väska på hjul som är utmärkt när bortaviselsen är ungefär en helg lång. Men den är såklart för liten nu. Annars brukar jag låna en resväska från familjen om jag ger mig iväg på egna äventyr, men nu ska vi ju åka tillsammans. Så efter tips från min andra avdelningskollega (den av de båda som jag inte lånade boken av), så åkte jag till Coop och inhandlade en ny, stor väska för 399 kronor. Inte så fasligt dyrt!

Men nu går jag händelserna i förväg lite. Tillbaka till morgonen. Den var kanske inte den bästa på jobbet, om än att den sett till barnantal var väldigt lugn. Tre frukostbarn hade jag, men en av dem var extremt ledsen sen mamman haft lite tid över och följt med in till frukostbordet och suttit där en stund. Hm, ja nu är jag ingen barnpsykolog av något slag, men utdragna avsked brukar sällan vara speciellt bra för varken barn eller förälder.
Sen mådde jag väl inte kalasbra heller, när magen min beslutade för att upprepa sitt beteende från fredagen. Det gjorde ont och lätt illamående blev jag, fast inte illamående av det slag som när man (jag) ska kräkas då, utan ett annat illamående. Som tur var gav det med sig efter någon timme. Annars var jag på vippen att packa ihop och sjukskriva mig när kollegorna började droppa in. Men det behövdes aldrig, och lika bra det, när jag nu hade kort dag rent automatiskt.

Det är jag som har hand om sovvilan den här veckan, och det har jag upptäckt är lite handikappande utan klocka, eftersom jag ju sommartid inte har armbandsur och nu också är utan mobiltelefon. Jag tappar ju begrepp om hur länge jag blir liggandes där inne, speciellt när jag själv slumrar till. Så min plan imorse var att börja med armbandssäsongen igen, eftersom vädret är rätt pissigt nu och jag nog inte behöver oroa mig för att få en vit rand från det breda armbandet. Men, klockans batteri hade uppebarligen dött i sommar (den tredje i någon månad, såg jag på datumvisaren), så det blev ju inget med det.
Därmed hade jag ett ärende till, efter Coop-besöket. Då bar det av ner på stan med uret. Bilburen var jag ju förstås eftersom jag ogärna promenerar i ösregn med stor resväska, och det är sannerligen inte ofta jag har min bil nere på stan. Men ibland händer det!
Jag gick med raska steg mot den av alla urmakare och smyckesaffärer på Tullportsgatan som jag brukar gå till för klockservice, men blev helt förbryllad när jag såg att det nu låg en Synsam-butik i den lokalen. Tänkte att det hade jag minsann ingen aning om, att ett sånt byte ägt rum. Så jag vände för att gå tillbaka mot en av de klockskyltar jag passerade på vägen, och såg när jag kom fram till skylten att jag bara hade gått för långt, att den klock- och guldsmedsaffären låg på precis samma ställe som den brukar. Hjärnan måste väl ha slagit slint.

Jag har ju redan brutit mot allt vad kronologi heter i det här inlägget, men faktiskt så var det så att direkt när jag kom hem från jobbet så stack jag inte alls ut och gjorde mina ärenden på stan, nej då tog jag istället tag i den storstädning av lägenheten som borde ha gjorts i helgen, men som uteblev på grund av något sviktande hälsa och sinne. Men jag tänkte att det här med magen verkar ju kunna komma och gå lite som det vill, och i synnerhet komma på morgnarna, så även om jag under morgonen hade mått likadant som i helgen, så var det lika bra att passa på att städa medan jag mådde bra. Det kan ju slå om när som helst!

Till middag idag gjorde jag blomkålssoppa, efter ett recept som jag (dumt nog) inte läste noggrannt alls. Jag tänkte att blomkålssoppa har jag ju gjort förr och det är inte svårt alls, så jag gjorde mest efter eget huvud. När jag tyckte att den var klar och jag smakade av, så smakade den i princip ingenting. I och för sig hade jag saltat väldigt lite, eftersom jag tänkte flinga på flingsalt på tallriken sen. Men den hade inte ens mycket till grundsmak, så jag saltade på mer i kastrullen och rörde om. Slog även på en skvätt matlagningsvin som jag tänkte kunde ge mer must i smaken.
Men sen kom jag på vad jag hade gjort för fel. Jag hade ju inte haft någon buljongtärning i! Ack och ve. Så jag smulade ner och rörde runt och hade mig. I slutändan blev det ganska gott, men inte riktigt så gott som det borde ha blivit om jag hade gjort rätt från början.

Nu ska jag kila ner i tvättstugan och portionera upp tvätten från maskinerna till tumlare och torkskåp. I tumlaren kör jag strumpor, kalsonger, sängkläder och kläder som enligt tvättråden tål tumling, samt kläder som jag inte är rädd om (som enligt tvättråden inte tål). I torkskåpet körs således de kläder jag är rädd om och handdukar, då handdukarna blir strävare då. Och sträva handdukar vill jag ha!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

The pebbles forgive me

Ah, nu känns det som att jag är tillbaka på banan igen, när det kommer till min tisdagsuppstigning som är förlagd till klockan 4:45 på morgnarna. Imorse var första gången sen semestern som jag vaknade strax före väckarklockan och kände mig redo att kliva upp då. Alltid skönt när det är så! Men då tittade jag ändå på Prison Break igår, och det slutar ju 23. Och efter det var jag dessutom tvungen att läsa en liten stund, så att jag kommer in i min nya bok lite. Den är av typen "Pojken som kallades Det", men tyvärr lite mer taffligt skriven, så det är både hemskt och ibland tyvärr tröttsamt att läsa. Boken heter i alla fall "Snälla pappa nej", om jag inte skrivit det förut. Det är en tunn bok i alla fall, så jag hoppas läsa ut den rätt snart. Har lånat en annan bok av en kollega som hon rekommenderade så varmt. Den kommer att följa med till Turkiet på lördag!

Ja, apropå Turkiet ja, så har jag smått funderat vad jag ska packa i. Har en gammal och nött resväska som jag har ärvt efter min morfar, men den är lite för liten när det är en veckas bortavistelse där det troligen ska släpas hem mer än det åktes iväg med. Har även en liten väska på hjul som är utmärkt när bortaviselsen är ungefär en helg lång. Men den är såklart för liten nu. Annars brukar jag låna en resväska från familjen om jag ger mig iväg på egna äventyr, men nu ska vi ju åka tillsammans. Så efter tips från min andra avdelningskollega (den av de båda som jag inte lånade boken av), så åkte jag till Coop och inhandlade en ny, stor väska för 399 kronor. Inte så fasligt dyrt!

Men nu går jag händelserna i förväg lite. Tillbaka till morgonen. Den var kanske inte den bästa på jobbet, om än att den sett till barnantal var väldigt lugn. Tre frukostbarn hade jag, men en av dem var extremt ledsen sen mamman haft lite tid över och följt med in till frukostbordet och suttit där en stund. Hm, ja nu är jag ingen barnpsykolog av något slag, men utdragna avsked brukar sällan vara speciellt bra för varken barn eller förälder.
Sen mådde jag väl inte kalasbra heller, när magen min beslutade för att upprepa sitt beteende från fredagen. Det gjorde ont och lätt illamående blev jag, fast inte illamående av det slag som när man (jag) ska kräkas då, utan ett annat illamående. Som tur var gav det med sig efter någon timme. Annars var jag på vippen att packa ihop och sjukskriva mig när kollegorna började droppa in. Men det behövdes aldrig, och lika bra det, när jag nu hade kort dag rent automatiskt.

Det är jag som har hand om sovvilan den här veckan, och det har jag upptäckt är lite handikappande utan klocka, eftersom jag ju sommartid inte har armbandsur och nu också är utan mobiltelefon. Jag tappar ju begrepp om hur länge jag blir liggandes där inne, speciellt när jag själv slumrar till. Så min plan imorse var att börja med armbandssäsongen igen, eftersom vädret är rätt pissigt nu och jag nog inte behöver oroa mig för att få en vit rand från det breda armbandet. Men, klockans batteri hade uppebarligen dött i sommar (den tredje i någon månad, såg jag på datumvisaren), så det blev ju inget med det.
Därmed hade jag ett ärende till, efter Coop-besöket. Då bar det av ner på stan med uret. Bilburen var jag ju förstås eftersom jag ogärna promenerar i ösregn med stor resväska, och det är sannerligen inte ofta jag har min bil nere på stan. Men ibland händer det!
Jag gick med raska steg mot den av alla urmakare och smyckesaffärer på Tullportsgatan som jag brukar gå till för klockservice, men blev helt förbryllad när jag såg att det nu låg en Synsam-butik i den lokalen. Tänkte att det hade jag minsann ingen aning om, att ett sånt byte ägt rum. Så jag vände för att gå tillbaka mot en av de klockskyltar jag passerade på vägen, och såg när jag kom fram till skylten att jag bara hade gått för långt, att den klock- och guldsmedsaffären låg på precis samma ställe som den brukar. Hjärnan måste väl ha slagit slint.

Jag har ju redan brutit mot allt vad kronologi heter i det här inlägget, men faktiskt så var det så att direkt när jag kom hem från jobbet så stack jag inte alls ut och gjorde mina ärenden på stan, nej då tog jag istället tag i den storstädning av lägenheten som borde ha gjorts i helgen, men som uteblev på grund av något sviktande hälsa och sinne. Men jag tänkte att det här med magen verkar ju kunna komma och gå lite som det vill, och i synnerhet komma på morgnarna, så även om jag under morgonen hade mått likadant som i helgen, så var det lika bra att passa på att städa medan jag mådde bra. Det kan ju slå om när som helst!

Till middag idag gjorde jag blomkålssoppa, efter ett recept som jag (dumt nog) inte läste noggrannt alls. Jag tänkte att blomkålssoppa har jag ju gjort förr och det är inte svårt alls, så jag gjorde mest efter eget huvud. När jag tyckte att den var klar och jag smakade av, så smakade den i princip ingenting. I och för sig hade jag saltat väldigt lite, eftersom jag tänkte flinga på flingsalt på tallriken sen. Men den hade inte ens mycket till grundsmak, så jag saltade på mer i kastrullen och rörde om. Slog även på en skvätt matlagningsvin som jag tänkte kunde ge mer must i smaken.
Men sen kom jag på vad jag hade gjort för fel. Jag hade ju inte haft någon buljongtärning i! Ack och ve. Så jag smulade ner och rörde runt och hade mig. I slutändan blev det ganska gott, men inte riktigt så gott som det borde ha blivit om jag hade gjort rätt från början.

Nu ska jag kila ner i tvättstugan och portionera upp tvätten från maskinerna till tumlare och torkskåp. I tumlaren kör jag strumpor, kalsonger, sängkläder och kläder som enligt tvättråden tål tumling, samt kläder som jag inte är rädd om (som enligt tvättråden inte tål). I torkskåpet körs således de kläder jag är rädd om och handdukar, då handdukarna blir strävare då. Och sträva handdukar vill jag ha!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, augusti 17, 2009

Operation tomaträddning

Idag känns det då inte som att jag har skrivinspirationen med mig, tycker inte att det finns så mycket att rapportera om.
Måndag som det är, har ju inneburit jobb. 8-16 precis som schemat (nu tänkte jag stava det "skema", herregud) säger. Inga konstigheter under dagen, annat än att det kändes som att arbetsdagen gick väldigt fort. Tycker ofta att eftermiddagarna vill sega sig fram, men inte idag. Och skönt är ju det, för även om jag gillar mitt jobb så tycker jag varje dag att det är väldigt skönt att komma hem, helst ju förr desto bättre.

Hemma lydde jag ett råd gällande min tomatplanta som jag fick av en kollega, nämligen att klippa bort alla oväsentligheter som inte är tomater, så att den växtkraft som möjligen kan finnas kvar, fokuseras till tomaterna och inte tillväxten i övrigt. Så jag gjorde lite efter eget huvud och råkade tyvärr klippa bort en kvist med tomater, men det var ändå fler tomater än jag trodde.


Hoppas att de mognar!

Sen gjorde jag vegetarisk middag bestående av en paprikaröra (med morötter också) och pasta, efter eget recept. Gräddigt och gott!

Nu är jag hemskt sugen på att spela Rollercoaster Tycoon 2, ett spel som jag återinstallerade efter besöket på Gröna Lund. Det är riktigt roligt, speciellt när man har vänt finanserna till plus och därmed kan bygga bergochdalbanor för brinnande livet! Men det är en konst det där, dels att bygga banor som överhuvudtaget fungerar och kommer runt, men det riktigt svåra är att göra banor som blir lagom snabba och spännande (och inte får för högt kräkbetyg). Ja, det är skoj!

Och det ska bli spännande att se Prison Break ikväll också, det kändes ju verkligen som sista avsnittet for ever and ever förra måndagen, när hallåan annonserade att det skulle vara tillbaka ikväll (vilket tablåerna också säger).

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, augusti 16, 2009

Särdeles söndag

Nu vill jag nog påstå att min mage är så gott som bra igen, så det är det fritt fram att salutera för. Någon som mår mindre bra och som snart istället lär få en begravningsfanfar är min tomatplanta. Den ser för bedrövlig ut nu, trots att jag gör mitt allra bästa för att få den att trivas.


Sköldpaddan Tora betäcker inte, hon stöttar


Dessa lär aldrig mogna... Får kanske prova stekta gröna tomater

Det har varit och är fortfarande hemskt blåsigt idag, men min bil var kvar på harsjö, så jag hade inget annat val än att ta cykel till Flygfyren för att göra min veckohandling. Det blev mycket mindre än vanligt nu, då jag förra veckan skippade två middagar och har kvar ingredienserna som får komma till användning imorgon och på tisdag istället. Men irriterande var att jag dels på plats i affären kom på att jag hade glömt min bonuscheck à 50 kronor hemma. Och när jag väl kom hem så såg jag att jag också hade fått en annan kupong som gav mig 5 % rabatt på hela inköpet vid ett tillfälle, giltig till 30/8 vilket ju är rätt snart. Men å andra sidan så hinner jag precis komma hem från Turkiet till dess, så då får jag se till att ta med den.
Väl hemma såg jag till att min apelsinhylla var fortsatt välfylld!


Min drog

Sen blev det till att göra någon nytta. Igår uteblev ju både städning och träning, men idag tog jag tag i träningen i alla fall. Jag tänkte mig att det skulle vara extra skönt att springa i blåsten, men det blåste inte vidare mycket på min dryga milsträcka. Även om det inte var så varmt som det har varit de senaste gångerna då jag har sprungit (har ju gett mig ut när det har gassat som värst nästan), så var det varmt och svettigt ändå. Håll fick jag också, men jag kämpade på och sprang hela den lite längre versionen av min milaspringning, så omkring 12 kilometer tror jag att det blev. Har ju ingen telefon som mäter sträckan åt mig längre, och det är ju lite trist.

Men nu måste jag flagga för ett barnprogram som kanske fallit lite i glömska, men som jag har skrattat riktigt mycket åt på YouTube här i dagarna, fantastiskt roligt! Det är alltså Grodan Boll jag talar om. Fantastiskt trevlig ton och humor där i! Och Plåtnicklas sång gillar jag också särdeles. Hurra för det!
Grodan Boll och Kalle Stropp är figurer som jag efter att ha hört i radion på ett flygplan till Kreta (2003) imiterat lite av och till sen dess, men nu ger jag mig i kast med papegojan också!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, augusti 15, 2009

Fynd och ofynd

Hm, den här magåkomman jag har verkar jag inte ensam om att ha; min syster är väl förutom katten den ende i familjen som inte har beklagat sig över magen idag. Fast jag är mycket bättre, just nu känns det ingenting. Det är som att det kommer lite i intervaller nu istället. När jag vaknade imorse kändes det inte bra alls, så då beslutade jag att ställa in både storstädning och träning idag, och istället ägna mig åt något lagom ansträngande men istället välbehövligt - bilstädning- och tvätt. Jag har inte tvättat bilen på, ja jag vet inte hur länge sen det är nu... Men sommaren har varit rätt skonsam mot bilen, jag har inte varit ute och kört på blöta vägbanor när det inte har regnat, för det är främst av sånt skvätt som bilen brukar bli smutsig på sommaren. När det däremot regnar samtidigt som jag kör på en blöt vägbana, så verkar det sköljas bort lika effektivt som det sätter sig.
Det som bilen dock var mer eller mindre full av, var insekter som uppenbarligen inte väjat för mig. Och det är ju ett smärre helsike att få bort. Fast ja, bilen har ju redan sina skönhetsfläckar.
När jag städade bilen invändigt som var än längre sen, så gjorde jag en trevlig och en mindre trevlig upptäckt. Den trevliga var att jag hittade en tia inkilad i spåret på vilket man skjuter bak förarsätet. Den fick jag fram med pincett. Den mindre trevliga upptäckten var att det låg ett tuggat tuggummi i en hålighet i väggen där bak. Någon av fåtalet baksätesåkare jag har haft i bilen har alltså tagit sig friheten att spotta ut ett tuggummi där! Misstankarna far osökt till västkusten och Robert med anhang, eftersom det är ytterst få andra som har suttit i baksätet på min bil. Fräckt.
Men men, nu är bilen ren både ut- och invändigt. Sprayade och torkade med lite såpavatten på instrumentbrädan och så, så jag hoppas att den luktar fräscht också.

Nåja, men sen kändes det lite väl slappt att varken träna eller städa när jag mådde helt okej senare... Men då var jag och bilen redan på Harsjö (där den tvättades) och så fick det förbli. Jag rakade ansikte och huvud i alla fall, så någon nytta blev gjord. Även om alopecian gör att det är ytterst lite skägg att raka bort, så är det samma härliga känsla av nyrakad..het(?) nu som förr tycker jag. Och det känns, trots att ansträngningen känns så onödig, skönt med nyrakat huvud också istället för de spridda skurar av hår som har beslutat sig gör att trotsa universalisformen, då egentligen inget hår alls ska växa på kroppen. Så hade jag det ju också mellan våren 2008 till våren 2009, då spridda skurar så smått blev fler och fler, men aldrig tillräckligt många. Har även fläckvis behåring på armar och ben nu också. Några fjun i ögonbrynen likaså, men de tycks ständigt lossna ändå, för de rakar jag naturligtvis aldrig bort, eftersom jag hemskt gärna vill ha ögonbryn. De växer dock aldrig till sig. Men det om detta.

Vi åt lite kräftor tillsammans i familjen, och det var riktigt gott! Men det är ju fascinerande att kräftlukten ska sätta sig så, både i händer och kläder. Händerna luktar fortfarande lätt av kräfta trots att jag flera gånger har tvättat mig riktigt ordentligt med tvål och vatten.

Sen blev det kortspel med oss med mer eller mindre magbesvär, då syster valde att sätta sig vid datorn istället (ett val hon ofta gör; men det gjorde [och gör?] jag å andra sidan också i den åldern). Gruka spelades och denna gång med enkronor istället för tandpetare som insats. Kalaskul var att potten om hela nio kronor vanns av mig! Fast tre av dessa var ju mina egna från början, så vinsten blev ju sex kronor. Mor min drog dock fram ett mynt som hon kallade fejkmynt, men när jag såg det så såg jag ju direkt att det var finlandskronan. Eftersom jag har hänt lite på riksbankens hemsida i både ränte- och valutaärenden så hade jag faktiskt koll på det, om än att jag inte kunde sätta fingret så exakt på att den hade med upplösningen av unionen med Finland att göra, men jag visste att det var ett giltigt mynt som bara tillverkas i år. Och dum som jag var sa jag att hon inte skulle spela om det, utan behålla det och ta en annan krona istället. Hade jag inte sagt det så hade den ju varit min nu!
Men vi kom också fram till det, att det måste vara lite förvirrande med de olika utseendena på enkronorna vi har, om man är en utländsk turist. Om jag inte räknar galet så finns det nu inte mindre än fem giltiga versioner av enkronan. Dels den gamla med förre kungen, dels den med en ung, men nuvarande kung, dels milleniemyntet och dels nya "vanliga" enkronan och så detta 2009-mynt. Det måste ju vara lätt förvirrande!

Imorgon ska jag skärpa till mig och åtminstone träna i alla fall. Städningen får vi väl se om jag hinner med också, hela dagen går ju i stort sett om det både ska storstädas och långspringas på samma dag.
Apropå det ja, så gjorde jag de här "international friends fact" som jag tror det heter på facebook, när man ska svara på massa slumpmässiga frågor om slumpmässigt valda vänner. Eller ja, man ska svara på påståenden snarare, ja eller nej alltså. Flera gånger fick jag frågan om jag trodde att han eller hon "kan springa en mil utan att stanna?" och mja, det var jag ju osäker på i många fall, men jag tänkte att om någon annan gör det där och får frågan om mig så hoppas jag att han eller hon klickar på ja, för det kan jag verkligen! Jag kan ju springa rätt mycket mer där till utan att stanna, om förutsättningarna är de rätta.

Nej nu är det nog så då frittar jag:

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, augusti 14, 2009

Inkurant

Hualigen. Jag är sannerligen inte helt kurant måste jag säga. Igårkväll när jag tittade på Juno (en film som föll mig ordentligt på läppen, riktigt härlig), så kände jag mitt typiska "nu kommer jag bli magsjuk"-tecken; salivet rann till i munnen utan att jag kunde styra det. Och imorse, innan det var dags att åka iväg och jobba, så var jag på toaletten inte mindre än tre gånger inom loppet av en halvtimme. Det är fritt fram för spekulationer om konsistensen jag presterade, för jag tänker inte gå in närmare på det.
Sen samåktes det till jobbet. Skönt med planeringsdagarna på så sätt att jag nu tre morgnar i rad har börjat jobba klockan 9:00 och därmed klivit upp mellan 7:30-7:45 de här dagarna. Då har jag känt mig utsövd!
Det var jag som körde mig och två till, till jobbet, eftersom min bil behöver gå en del nu, så kanske det där förbaskade läckaget kan lokaliseras nästa vecka. Jag vill få den där bilaffären ur världen snarast möjligt nu.

Den här planeringsdagen handlade mycket mindre om teori och desto mer om praktik, och det var skönt. Fast tungt, eftersom hela min kropp har varit i ett rätt skälvande tillstånd under dagen, om än att magen har blivit bättre och fler toalettbesök av den typen inte har behövts. Men jag har kännt mig allmänt matt och skakig. Skulle vi ha haft öppet som vanligt så skulle väl en sjukdag ha varit på plats, men nu tyckte jag det kändes onödigt.
Jag kämpade på med att få fint på avdelningen och hjälpte även till med lite tunga lyft och sånt till andra avdelningars förmån. Merparten av fixandet ägnade jag dock åt att göra årets födelsedagskort till barnen, sådana som de får ta hem när de fyller år alltså. I år blir det personliga ugglor för alla, passande nog när min avdelning heter just Ugglan.

Lite andra ärenden hade jag i nejden också, och det fick mig att stöta ihop med bygdens snygging och då lite mer än hälsning utbyttes så fick jag, om än att jag verkligen inte fiskade efter det, veta att jag inte har något att hämta där då det redan finns en kärleksrelation där. Fel sort för min del också. Så det kan jag ju lika bra lägga ner tankeverksamheten på, den som har tickat rätt ordentligt de senaste dagarna. Men nästa vecka är sista veckan som snyggingen är kvar i bygden, sen ska det bli studier istället för arbete. Sorgligt, men det lär väl få känslorna som ändå är omöjliga att mattas av snabbare. Så på så sätt är det väl "bra".

Någon större aptit hade jag inte på jobbet och åt således knappt något, vilket nog var bra för magen, för när jag sen kom hem så kände jag mig till slut hungrig i alla fall, men för slut för att laga den mat jag hade planerat för. Igår orkade jag inte heller laga den mat som var planerad, så jag hoppas att grejerna håller sig i kylskåpet till början av nästa vecka, då jag bör må bättre och kan laga till maten. Igår blev det istället fil och müsli, idag ringde jag och beställde en pizza. Kanske inte det bästa när magen är i olag, men även om jag hade sushi i åtanke, så orkade jag inte med tanken att ta mig till Lilla Torget heller, så det blev min lokala pizzeria som fick rädda mig då. En promenad på 100-200 meter gick i alla fall an. Och pizzan gick ner.

Nu under kvällen har jag varit lite social på msn igen, var några dagar sen jag var det nu. Har ju haft en konflikt med Robert (som är den jag annars brukar prata mest med där), men nu tror jag att vi har lämnat den bakom oss. Tillika har jag pratat med Tilda som är en fin vän som under några års tid har flyttat från Falköping till Schweiz till Skottland och är nu på väg till Uppsala (kan hända att jag inte har alla orterna rätt där, men någelunda rätt är det i alla fall), så vi ska nog ta och hälsa på varandra då. Det skedde senast 2003. Hm, vad är det med 2003 egentligen? Det var ju då jag senast var på Gröna Lund också, om man borträknar sommarens besök. Saker från 2003 verkar upprepa sig. Men vad mer hände då som kan vara att vänta? Hrm, jag skulle kunna lusläsa min lunarblogg och sia i det, men det orkar jag inte.
Sen har jag också pratat med en kollega som har semester som kommer av avlösas av mammaledighet, då hon inte bara är på tjocken, utan nu har kommit till kanontjocken då förlossningen är beräknad till onsdag. Andrea heter hon, och henne gillar jag verkligen också. Är såklart glad för att hennes flicka ska få ett syskon (en bror har jag i motsats till övriga världen satsat mina hästar på), men jag kommer ju att sakna henne på jobbet. Fast vi skulle inte jobba på samma avdelning nu ändå, men förra hösten var det hon och jag och en till kvinna som sparkade igång småbarnsverksamheten på Ugglan. Innan dess hade det varit en storbarnsavdelning. Nu är det bara jag kvar av ursprungstrion som jag hade så roligt med. Det är förstås inget fel på de kollegor jag nu har, men ja, om jag saknar någon konstellation av de alla jag har hunnit jobba i på jobbet nu, så är det den som rådde förra höstterminen.

Nu drog den här låten igång på radion, och den måste jag säga att jag tycker är rätt bra. Lite konstig, men bra. Jag gillar högheten som nog klassas som falsett, på slutet.

Min FCZ-lagkamrat Tore bjöd igår in till ett evenemang på Facebook som jag gärna hade gått på om två veckor, om det inte hade varit så att jag är i Turkiet då. Tydligen ska han, Andreas (också från laget) och tränare Glenn Hysén vara med i Hål i väggen och jag hade ju gärna suttit i publiken där och hejat på dem om jag hade haft möjlighet. Än hellre hade jag varit med i laget förstås, måste ju vara riktigt kul att anpassa kroppen till de där hålen som kommer mot en. Men men, så ligger landet och det är inte mycket att göra något åt.

Igår läste jag äntligen ut Riket vid vägens slut, bok nummer tre i Arn-serien och den sista där han är i livet. Den fjärde heter Arvet efter Arn och handlar således om tiden efter hans död. Den kommer jag spara lite på, även fast den står och väntar i bokhyllan. Men det gör även två andra, om än att den ena är utlånad till min mor för tillfället. Så jag kommer att börja läsa en bok som heter Snälla pappa, nej nu. En bok som säkert är väldigt hemskt.
Det ska ju tilläggas också att Arnböckerna är bra, för det tycker jag verkligen, men de är inte jättefängslande och jag har ju sett filmerna redan, så själva huvudhandlingen är jag ju rätt bekant med. En paus där känns välbehövt nu i alla fall, eftersom jag har läst de tre om Arns liv på rad nu.

Nej nu blir det nog till att se någon film. Hoppas jag hittar någon som jag tycker är minst lika bra som gårdagens film, alltså Juno.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, augusti 13, 2009

Kort och koncist

Ja idag och imorgon är förskolan alltså stängd för planeringsdagar som jag nämnde igår, och i samband med det nämnde jag ju också att jag ämnade att klä mig snyggare och så, så ja idag var jag en snyggare version av arbetar-Fredrik, och hurra för det, för det blev interaktion som jag ej räknat med, med traktens snygging. Kul det! Synd bara att jag inte kom mig för att småprata lite mer än det rent formella.

Men det var ju en parentes kanske, och en rätt luddig sådan. Dagen i övrigt bestod av föreläsning och reflektion över läroplanen. Inte jätteroligt kanske, men uppfriskande för sinnet ändå.
Imorgon tror jag att det blir roligare, när det till största del kommer handla om att fixa på avdelningen.

Äh, det råder skrivtorka i hjärnan idag, så jag avrundar väl här.

onsdag, augusti 12, 2009

Kvalitet och inkvalitet

Imorse hände det som i princip aldrig händer - jag stängde av radion.
Alltså, när jag är ensam hemma och i bil och så, så har jag alltid radion på och alltid P3 för det tycker jag är kanalernas kanal av de kanaler jag får in. Men jag tycker på sistone att kvalitén har dalat ofantligt. När jag körde till jobbet och lyssnade på Morgonpasset Sommar, som förr var ett av mina favoritprogram, så tryckte jag faktiskt i en cd-skiva istället för att härda ut när det värdelösa inslaget "Radio Frihamnen" med bröderna Schulman drog igång. Och hela Morgonpasset Sommar kan man egentligen kasta i papperkorgen, vikarierna som driver det hela bara fjantar sig hela tiden och jag har ganska svårt för fjanteri i radioprogram som inte är utstakade humorprogram om man säger så, när de i programmen som betecknas som samhälls- och kulturprogram lägger sig på en så låg nivå, ja då orkar jag inte riktigt längre.
Andra program jag inte riktigt står ut med är Pang Prego, Din gata, Funky town och Lilla Al-Fadji.
De program jag tycker är riktigt trevliga att lyssna på är Vaken (men det ligger nog mer på P4 redaktionen), Christer, P3 Kultur och Blind Date. Övriga program är också småtrevliga.

Men men, det om detta. Jag började så sent som klockan nio imorse, så sent började jag aldrig annat än i specialfall hela förra verksamhetsåret, men nu ska jag vänja mig med att börja klockan 9:00 på onsdagar och 9:30 var fjärde fredag. Sett ur morgonperspektiv är det ju jätteskönt. (Sett ur eftermiddagsperspektiv inte lika skönt).
Dagen förflöt bra, på de allra flesta sätt. Utom att min mage inte riktigt har varit med mig idag. Vi har inte riktigt stretat åt samma håll känns det som, utan att gå in på mer delikata, eller inte så delikata, detaljer där.
Vi hade personalmöte på kvällen också, men när jag nu fick börja klockan nio en dag när det arbetas till 19:00, då kändes det helt okej. Det är värre dagar då jag har börjat sex eller sju på morgonen.
Och imorgon och på fredag är förskolan stängd för planeringsdagar. Det hoppas jag blir trevligt och givande.
Inledningen av personalmötet var förresten väldigt trevligt, för då fick vi de ytterställ som vi tidigare har fått välja och vraka bland. Jag valde ett varmare vinterset och det tror jag kommer göra nytta. Jag har ju så mycket fula kläder på jobbet i och med att jag lever lite med idén om att det inte är någon idé (hrm, idé om idé, det hade jag nog kunnat formulera bättre), att ha fina kläder på jobbet. Det är för övrigt rätt trist, det finns stunder då jag känna mig fin, eftersom det faktiskt händer att jag möter fina människor. Och då menar jag inte klädmässigt fina alltså. Nej, ibland känns det dumt att vara så nedklädd. Fast rent praktiskt så är det inte dumt alls, för det är faktiskt ingen större idé att ha kläder man är rädd om. Rätt vad det är så har någon kissat på en, snutit sig på axeln, kladdat med målafärg eller skvätt lera eller gud vet vad.


Om jag har allt det där på mig bör jag väl inte frysa?

Hm, nej nu ska jag se på Lyxfällan.

Ordet är fritt, nu är det ditt.