lördag, februari 28, 2009

Mållistan

Idag bloggas det sent, och så här i ingångsfasen av dagens bloggeriskrivande, så befarar jag att det är fantasitorka. Eller nej, det var helt fel ord. Min fantasi är oftast mer kreativ än vanligt just på lördagar, eftersom jag oftast tränar på lördagar. Och jag måste hylla träning för att det skärper mitt sinne till en mildare form av trans. Jag har säkert skrivit om det här förut, men när jag tränar så brukar jag leva mig in i en bok som jag tänker mig att jag ska skriva någon gång. Alltså, jag för mentalt handlingen framåt i en historia som ännu är oskriven, det finns bara en mindre seriös grund nedtecknad, men den hoppas jag någon gång orka ge mig i kast med att reformera till något bättre. Jonatan, som är den ende som har läst början på den oseriösa kladden, är lyrisk över den, men det tror jag mest är för att han verkar ha samma sjuka humor som jag. Gemene man och allmänna massor tror jag mest skulle fnysa, så därför är jag sugen på att skriva om den till något mer gångbart. Men vi får se, jag har inte full koll på vilka drömmar jag ska se till att uppfylla och vilka som alltid ska få ligga som ett mål framför mig.

Rent krasst tror jag egentligen att jag just nu har fyra stora mål i livet, vissa större och mer avlägsna än andra, men alla något som jag verkligen skulle vilja uppnå. Om jag ska rangordna dem från minst till mest viktigt, om än att alla för mig är viktiga, så lyder de som följer:
1. Ta busskörkort
2. Skriva en bok
3. Bli kär
4. Bli pappa
Ja, det är fyra saker av varierad art och värde som jag drömmer om. På fantasiplanet drömmer jag också om att vinna storvinst på triss, men mitt liv skulle helt klart inte kännas tomt och... hur sätter man ord på något som det längtas till? "längtigt" finns det ju inget som heter. Men det är det ordet som jag inte kommer på, som jag skulle vilja sätta efter
tomt där ovan.

Idag har jag känt ett uns av populäritet. Först ringde Joakim och frågade om jag ville komma över ikväll, men han ringde såpass sent att jag redan hade annat för mig (kvällen hade redan börjat, så att säga), så det passade jag på. Kort därpå fick jag sms av Robert som frågade om han fick ringa, och det sade jag att han hemskt gärna fick, men inte just då, i och med att jag precis hade klivit ur duschen och skulle äta mat med familjen. Han har dock inte ringt än, så det kanske var just då det passade honom.
Men men, jag är glad bara av att veta om att jag finns i andras tankar.

Och nu finns minsann Edet-versionen av Limahls
The Neverending Story i sin fulla längd! Det hurrar jag för! Hurra! Jag tycker den är toppenbra! Hoppas den inte blir omöjlig att få tag på bara.

Jag har varit ganska dålig på att ha med bilder i bloggen nu i ett par dagar, så nu har jag rotat fram en inte helt gammal bild i alla fall:


På jobbet tyckte en flicka att jag skulle ha en fin mössa på mig i leken, så då blev det så.

Så mycket mer att tjöta om idag blir det inte, håll till godo!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, februari 27, 2009

Män som hatar kvinnor

Ah, det här får klassas som en riktigt bra dag måste jag säga.
Dels öppnade jag idag, och då brukar ju klockan väcka mig 4:45. Imorse tillät jag mig att sova ända till 5:30, hoppade över hemmafrukost och var på plats på jobbet en halvtimme sent - sett från när min arbetstid börjar då. Jag var en halvtimme tidig sett från när första barnen anlände. Och frukost åt jag så på jobbet, så det var ingen förlust där.
Det enda debaklet med att göra på det sättet, alltså att i förväg förvissa mig om att barnen skulle komma senare än vanligt efterföljande dag, det var att jag ändå kände en liten orosklump i magen på morgonen, att jag kanske hade missat något och att det ändå skulle stå ett fruset barn och en ilsken förälder och vänta på mig när jag anlände. Men så var alltså inte fallet.

Helt galet lugnt på min avdelning var det idag också. Av avdelningens tolv barn (som på måndag expanderar till fjorton), så var blott två av dem på plats idag. Så jag och min kollega, vi hade alltså ett helt barn i var att ansvara för. Fast på förmiddagen tog jag merparten av det ansvaret (jodå, två klarar jag själv), och hade samling och gick ut själv med dem, så min kollega fick röja lite i skåp och sånt. Sånt där som inte hinns med riktigt annars, vilket är bra att få gjort ibland.
Jag bjöd på kladdkaka efter lunch och vila också, kan ju inte smocka i mig hela själv här hemma, och se det var ett uppskattat tilltag! Men inte undra på, så god som den var.

Sen fick jag sluta lite tidigare också, till följd av det extrema lugn som rådde. Slutade egentligen klockan 13, men jag kom iväg redan vid 12:20 tror jag. Förträffligt med en kort arbetsdag som förminskades i båda ändar!

När jag kom hem sen, så drog jag igång med storstädning av lägenheten. Det blev i sedvanlig ordning rent och fint.

Sen minsann, slog familjen på stora trumman och gick och åt pizza och såg sen premiären av Män som hatar kvinnor

Men, inne på min länkade sida där såg jag att The Neverending Story ska filmatiseras igen! Läs här bara! Den har jag ju babblat lite om förr.

Men men, tillbaka till filmen. Det var helt fullsatt, och jag hade fixat åt oss salongens bästa platser, så där satt jag och njöt i stora drag! Det enda som var lite... obekvämt, ja det var att jag hade en lång man precis framför mig, så jag fick vrida mig aningens snett för att se ordentligt, och det känns lite i nacken nu.
Filmen var oväntat bra, måste jag säga. Jag har ju nyligen läst hela trilogin (Stieg Larssons alltså) och fullkomligt sålts på den, så förväntningarna på filmen var ju smått skyhöga. Och mina förväntningar infriades förvånansvärt mycket. Visst, vissa (men mindre betydande) detaljer saknade jag, men i huvudsak kändes det mesta som att det täcktes upp. Och på ett mycket bra sätt också!
Tänk, på bara några dagar så går jag och ser två svenska filmer som jag måste ge toppbetyg! Både Patrik 1,5 och denna nu, ja det känns som mästerverk i sina slag! Svensk film lever alltså, det gäller bara att se bortom alla Beck- och Wallanderfilmer. Svensk action, det blir vanligen lite platt må jag säga.

Fast det är ju på böckerna som det mesta krutet för vurmande ska läggas, Millenniumtrilogin är fantastiska böcker. Läs dem, om du inte redan har gjort det!

Och på bokfronten då, så måste jag ju meddela att jag i förrgår läste ut min "Written in bone", denna engelskskrivna (och icke-översatta) roman som jag införskaffade mig i London. Det var också en riktigt bra bok som jag levde mig in ordenligt i. Och det var en fascinerande twist på slutet i den också, en som bekräftade misstankar jag fått i början av boken, men sen avfärdat allteftersom. Men känslan av "aha, det var alltså så!", den gillar jag. Då vet jag att jag har haft mina hjärnceller med mig.

Så igår öppnade jag Jan Guillos Vägen till Jerusalem. Det tror jag kommer vara en bokserie som kommer passa mig.

Hm, just det ja. Idag har jag blivit uppringd av dolt nummer ett par gånger också! En gång när jag låg inne på vilan, men då klickade jag bort det och förbannade mig att jag inte hade satt telefonen på ljudlös då jag skulle söva barn, men sen ringde det lite senare, och då klickade det i örat på mig igen. Och samma sak upprepade sig hemma också.
Sen ringde det på hemtelefonen hemma, och äntligen var det någon i andra änden. Lite som jag misstänkte, så rörde det sig om de här skojarna! Nu hade företaget åter bytt namn, till "Divine" eller möjligen "Divided" (jag hörde inte vad den käcka tjejen sade). Hon ville pracka på mig - hör och häpna; trosor! Jag sade att det har jag minsann ingen användning för och tack och hej.
Och sen, en kort stund där på, så ringer det från samma företag EN GÅNG TILL. Herregud, har de betalt för att stalka mig? Den gången var det en kille istället, men då sade jag "hörrö du, jag pratade just med en från Divi...(ja, vad de nu hette)", och då lade han på. Makalöst alltså, jag tänker aldrig acceptera något från dem igen.
Och som grädde på moset så hade det blogginlägg jag skrev om dem, fått ännu en kommentar när jag loggade in på bloggen sen! Det tycks vara ett sånt inlägg som folk googlar sig fram till i egen upprördhet och så inte kan låta bli att kommentera, trots att jag skrev det för över ett halvår sen nu.

Och så till sist, en liten trivialitet. Igår morse när jag var uppe med tuppen och lyssnade på Vaken, så intervjuade de en tandhygienist, som upplyste om något som ingen tandläkare har sagt till mig - nämligen att man inte ska skölja munnen efter tandborstning. Visst, jag har hört om kompisar som inte sköljer efteråt, men aldrig har någon fackman sagt det, så jag har inte lagt så mycket vikt vid det. Fluoret sköljs tydligen bort då. Så nu har jag ändrat om mina tandborstarvanor och sköljer och gurglar alltså inte efteråt, som jag förut har gjort. Däremot spottar jag riktigt ordentligt för att få ut allt.
Men munskölj använder jag på ju kvällen, så det är egentligen bara på morgonen som det blir skillnad för mig.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, februari 26, 2009

Klick i mitt öra

Nu tror jag mig vara helt återställd efter det som jag nu enbart tänker kalla njurstenssviterna. Magsår känns som att man kan stryka, för jag tycker allt jag läser mig till och folk jag pratar med runt omkring, får det att låta som att njursten är det mest troliga. Så njursten var det, säger jag nu.
Visserligen kan jag av och till få någon diffus känsla i den trakten i magen där jag hade så förbannat ont, men inte så att det påverkar mig på något sätt.

På jobbet har det varit bra och lugnt, bara sex barn på min avdelning, varav två gick hem före 14:00 och en insjuknade i feber. Så imorgon blir det nog väldigt lugnt, kan jag tro. Men det är ju som säkert skrivet förr, skönt med lite andrum.

När jag kom hem från jobbet så drog jag fram bunkar och ingredienser och svängde ihop en kladdkaka! Hurra för det, det var så länge sen jag bakade något, och kladdkaka är ju smått fenomenalt gott!
Dessutom kom jag underfund med varför min bakform med löstagbar botten (en likadan finns överst i bild där på länken) har läckt så väldeliga ibland när jag har använt den, men andra gånger hållit tätt. Jag har helt enkelt inte förstått att det finns ett bestämt upp och ett bestämt ned på den, så ibland har jag helt säkert tryckt in botten i den övre ändan och således haft ramen upp och ned, utan att veta om det. För den håller tätt när jag har åt rätt håll, så fel på den var det nog aldrig. Ljushuvud som jag är.
Kakan blev väldigt god också! Jag tog mod till mig och modifierade det recept jag annars brukar utgå ifrån, där det står att ugnen ska stå på 150 grader. Jag tycker den kladdkakan blir så väldigt kladdig, helt rinnig nästan, så nu tog jag 175 grader istället. Inte dumt alls.

Kort på bakning så var det dags för middagfix också. Idag provade jag på en köttfärsgratäng med vitkål och curry, efter recept från senaste numret av Buffé. Det blev gott, men väldigt mättande. Jag orkade inte äta upp allt, trots att jag hade decimerat receptet. Men det är fasen så svårt att beräkna hur sådan mat ska räcka. Pasta och potatis har jag inga svårigheter med att mäta upp ganska precis så mycket som jag tänker äta, för jag har dels ett bra pastamått och dels så vet jag att två stora eller tre små potatisar är ungefär vad jag får i mig.
Den tredje allmängiltiga basvaran då, undrar du; ris, hur är det med det?
Det ska jag be att få tala om, att ris tillagas inte hemma hos mig. Jag har aldrig varit någon storätare av ris, även om jag nu tycker att det är helt okej, men hemma äts det inte. Jag misslyckades så kapitalt med kokning av ris den enda gång jag har provat på det här hemma, så det har aldrig fallit mig på läppen igen.

Kladdkakan intogs för övrigt som dessert på köttfärsgratängen. Eller ja, en rejält tilltagen bit då. Inte hela kakan.

Tordagar är den enda dagen i veckan då två program jag vill se krockar. Dels är det Lyxfällan som går 21-22 på trean och dels är det Hjärnstorm som går 21:30-22 på tvåan. Men det har jag numera löst genom att jag lite tidigare på kvällen tittar på förra veckans Lyxfällan på datorn och sen ser Hjärnstorm live när det går, och då helt struntar i veckans avsnitt av Lyxfällan. Det funkar finfint.

Och apropå lyxfälla så var det ju lön igår. Jag har ju inte varit sjukt på evigheter fram till nu i slutet av januari då jag fick feber och så det här med njurstenen då. Och allt, utom en sjukdag hamnade på den här lönen, så jag hade två karrensdagar och en sjukdag i avdrag, och det blir ganska mycket skralare klirr i kassan då. Speciellt med tanke på att jag förutom mina vanliga räkningar och mitt vanliga sparande (som ligger på ungefär 1460 kronor/månad) nu också betalar 1000 kronor per månad för turkietresan. Nu har jag två tusenlappar kvar att betala av på den resan dock, så när aprillönen kommer ska det vara klart. Men snålt blir det. På nöjesposten OCH klädesposten i budgeten finns ju en gemensam tvåhundring för den här löneperioden, och hälften (100 kronor) försvinner redan imorgon, då jag ska gå på biopremiär. Resterande hundring hoppas jag hitta fler bokreaböcker för, så kläder blir det nog inga denna månad. Men jag är lite sugen på att köpa nya vinterkängor (klassas som kläder), men det får vänta. Det kanske dessutom är billigare närmare våren.
Jag får i alla fall vara tacksam att det den här månaden varken är fordonsskatt eller tv-lincens som ska betalas! Men licensen lär komma nästa månad. Huga.

Just det ja! När jag satt vid datorn här för några timmar sen, så ringde mobilen. Och två sekunder senare, alltså innan jag hade hunnit svara, så ringde också hemtelefonen. Jag blev lite periplex över vilken telefon jag skulle svara i, så jag började med mobilen (som jag såg visade dolt nummer).
-Fredrik!
-klick-
Jag andades ut och tänkte vad bra, då kan jag ju svara i hemtelefonen då.
- Ja, det är Fredrik.
-klick-

Det klickade alltså i örat på mig i båda telefonerna! Lite skumt tycker jag, det kan ju inte röra sig om felringningar, sannolikheten att två personen skulle ringa fel och hamna på de enda två telefonlinjer som leder till mig och bara slänga på i örat på mig, den känns som att den är lika med noll. Och om det var någon som busringde, då måste ju den också ha haft tillgång till två telefoner samtidigt, så det känns lite avancerat. Om det då inte var två som busringde i så fall. Eller så var det något företag som trotsade mitt nix-medlemskap och ringde och sen inte hann med. Jag vet inte. Det har aldrig hänt förut att det har ringt i båda telefonerna samtidigt i alla fall.

Det slog mig idag att jag helt hade glömt bort min anmälan till Fredagsflörten också, men det har jag inte hört något om än. I min ansökan så skrev jag att jag bara har möjlighet att vara med var tredje fredag i och med mitt schema, och det är just den fredagen imorgon, men då är det någon Twiggie (stavning på det?) som ska vara veckans singel, hörde jag idag. Så jag kanske inte kommer med där, trots allt.
I hypnosprogrammet kom jag ju som väntat inte med i alla fall, för de skulle ju höra av sig senast 15 februari om det blev något, och till mig har de inte hört av sig. Men det tycker jag mest är skönt, det skulle nog mest vara jobbigt att vara deltagare i ett sånt program.

Nej men om jag så skulle ta och se Lyxfällan.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, februari 25, 2009

Tillbaka till verkligheten

Håhåjaja, nu är livet åter till det normala igen. Jag fick sova i egen säng i tyst lägenhet igen, istället för att ligga och lyssna på rosslig andning och bubbliga maskiner. Det var väldigt skönt.

Att jobba igen var ju också trevligt, men jag kände mig kanske lite slöare än vanligt. Fast jag har fortfarande en viss känsla av det som har varit, i magen. Alltså, det gör inte ont, men det känns inte som vanligt. Så precis 100% återställd är jag kanske ändå inte. Och magsårsmedicin äter jag ju nu också, trots att jag tror att det var njursten. Och enligt bipacksedeln på medicinen så är det rätt vanligt med biverkningar av olika slag, så det kan ju vara något sånt jag känner också? Det är ju så diffust med magen just, det är ju ofta den som blir orolig som konsekvens av vad man stoppar i sig, men när besväret redan från början satt i magen... ja, det är svårt att skilja dessa fysiska magkänslor åt. Psykisk magkänsla är ju något annat. Men men, det om detta.

I och med att det är sportlov så har vi en hel del lediga barn också, och det medförde på min stängardag, att jag kom ifrån lite tidigare. Skönt det, jag hade en ny maträtt att kämpa med här hemma, och det hade blivit klart så sent om jag hade kommit hem strax före 18, som jag annars gör när jag stänger.
Jag stekte nämligen strömming och gjorde sötpotatismos, och strömming har aldrig tillagats eller konsumerats i min lägenhet förut, så det var ju kul. Jag blev dock väldigt osäker på om man skulle äta skinnet eller inte, då det till och med satt fenor på dem, men efter ett telefonsamtal med min far så förstod jag att man har skinnet kvar men bör klippa bort fenorna.
Maträtten blev god, men inte sensationellt god. Kul i alla fall att vandra runt lite i fiskvärlden också, det är ju så lätt att fastna vid laxen.

Åh igår såg jag en av de bättre svenska filmerna. Ofta tycker jag att svensk film håller sämre kvalité än alla Hollywoodproduktioner som vi annars bombarderas med här, men Patrik 1,5, den var så bra och fin! Typiskt bra film att se när man bara vill känna hur fint livet kan vara. Eller kan bli.

Igår bjöd jag på mastodontblogg, så idag håller jag det lite kortare.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, februari 24, 2009

Njursten/Magsår

När jag oannonserat uteblir från bloggscenen så kan man nästan anta att något är fel, för jag bloggar ju faktiskt varje dag och brukar i förväg meddela om jag ska åka bort eller om blogg på annat sätt ska utebli (inte om du läser lunarstormbloggen då, för den glömmer jag bort ibland).

För det var minsann såhär, jag trodde mig ju ha träningsvärk i magen efter att ha styrketränat lite hårdare än vanligt. Det skrev jag också om vill jag minnas. Men mot söndagskvällen började den värken att eskalera. Vid klockan 20:00 åt jag en påse ostbågar och kände så att magen inte kändes speciellt bra. Det var inte illamående, så jag åt upp och tänkte inte mer på det. Sen, under natten så blev det bara värre och värre. Till slut kunde jag inte förmå mig att ligga ner, så vid tvåtiden på natten började jag fundera på om det kunde vara blindtarmen, för högg ordentligt i magen, ungefär vid naveln och lite till vänster. Så jag satte på datorn och sökte på blindtarmsinflammation, där det fanns ett nummer till sjukvårdsupplysningen. Så jag ringde. Och hon sa att blindtarmen brukar kännas på höger sida, men efter att jag hade graderat min smärta på en skala från 0-10 (där 0 är ingen smärta, 10 är värsta tänkbara smärta), till 7 så tyckte hon absolut att jag skulle åka till akuten.
Så jag klädde mig lite snabbt, ringde jobbets telefonsvarare och sjukanmälde mig och begav mig. Jag anlände vid 2:30 ungefär. Det var helt folktomt i väntsalen, så jag fick komma in direkt och fick lämna urinprov, ta blodprov (igen, det var ju bara någon vecka sen) bli klämd på och så fick jag ju svara på massa frågor. Det var först en sjuksköterska som tog sig an mig, men sen kom också en AT-läkare och undersökte och ordinerade voltaren som skulle ges via spruta i skinkan. Mysigt. Jag fick så nattens andra nålstick där bak och det hade en effekt på muskeln där bak som gjorde att det kändes som att jag hade fått en kraftig spark där. Men min smärta blev bara värre och klättrade uppåt 8-9, så när sjuksköterskan återkom nästa gång så fick jag en likadan spruta i andra skinkan och kände mig då sparkad i de båda halvorna av rumpan. Nu skriver jag ju det som att allt hände i rask takt, men det var en viss väntetid mellan varje besök av sköterska/läkare. Och jag kunde ju inte förmå mig att ligga ner ens, så där satt jag på sängen och stirrade på klockan, ungefär.


Och klockan är inte 15:07:45 utan 3:07:45 här

Jag läste också en broschyr om sjuktransporter, ungefär det enda bläddervänliga som fanns i rummet. Sen kom jag underfund med att det gick att ligga på min högra sida i alla fall, så jag lade mig till slut. Men medicinen dödade inte min värk, så vid fyra- halv femtiden på morgonen bestämde AT-läkaren (en ung kvinna för övrigt, för att krossa din vision om att det var en medelålders man) att jag skulle läggas in på avdelning. Kirurgavdelningen, där jag borde höra hemma, var dock full, så jag fick läggas in på medicinavdelningen.
Sköterskan frågade så om jag kunde tänka mig att åka rullstol dit, men jag sade att jag helst går. Hon frågade mest för att se om jag skulle behöva köras i säng dit. Men även om magen bultar så har jag ju ben att använda, resonerade jag.
Sköterskan gav mig så ett sista nålstick, denna gång ett införande av ett sånt här litet rör i vilket man kan spruta in medicin eller sätta dropp, om så nödgas. Sen gick vi.

Från det professionella bemötandet av både sköteska och läkare på akuten, möttes jag något mindre professionellt av nattens personal på medicinavdelningen. Hon som tog emot mig och läste i journalen där jag svaren på de frågor jag ställts, fanns nedskrivna sa "jaså, du har en sån där modern sjukdom" och syftade på min alopecia och menade att det är modernt att raka huvudet. Det kändes lite... Ja, inte helt genomtänkt sagt av henne. Jag har ju inte rakat huvud för att det har med någon trend att göra.
Jag bad också om något slagt tillstånd för att få fortsätta ha min bil på tretimmarsparkeringen (jag hade ställd P-skivan på 7, eftersom jag betvivlar att eventuella kontroller börjar tidigare än så, men insåg att jag inte skulle komma därifrån innan dess), och fick då efter lite om och men ett sådant, som jag fick gå ut och lägga synlig i vindrutan.
Sen fick jag smyga in till det rum jag skulle få ligga i. Det var ett mörkt rum där jag skymtade en man som sov och som rosslade något förfärligt när han andades, och där i en säng blev jag så avlämpad. Jag lade mig på den sida jag kunde ligga på och försökte att sova, men det gick ju väldigt trögt i ljudet av slemmande gubbe.
Medan timmarna förflöt upptäckte jag att jag också kunde lägga mig på rygg till slut. Det var skönt, för liggsår känns nära till hands när om man bara ligger i ett läge. Men smärtan fanns där hela tiden, fast den låg då nere på ungefär 5.
Jag hade även sms:at min mor, som vid 5:30-tiden klev upp och såg sms:en, så hon och far min kom och hälsade strax före klockan 7 på morgonen. Besöket föranleddes av att samma sköterska som påtalade min "moderna sjukdom" smög in och viskade att "de närmast sörjande är här". Visst, jag uppskattar humor, men hon hade lite fel ton för att det skulle låta roligt.
Jag hade legat med kläderna på hela tiden, så jag gick upp mötte dem, och vi satte oss i samlingsrummet och pratade. Far min kunde inte stanna så länge, men modern tyckte att de kunde klara sig utan henne på jobbet, så hon var hos mig större delen av dagen. Jag ordinerades fasta också, i händelse av operation (som jag blev nervös för, tanken på att någon skulle skära upp mig lockades jag inte av), och fick dropp inkopplat så småningom.


Från min arm...


... till denne följeslagare

Droppet satt tack och lov på en ställning på hjul, så det var lätt att förflytta sig med den. När jag låg på Karolinska akuten på sensommaren 2006 så satt droppet fast i sängen, så jag fick hålla i själva påsen när jag behövde gå på toan, och det slutade med att jag råkade vända banan där så blodet åkte ut i påsen istället för att innehållet åkte ut i blodet.


Här är vi alla tre, jag, dropp och ställning

Jag fick vänta bra länge på att en kirurgläkare kunde ta sig till medicinavdelningen och undersöka mig, men fick veta att jag hade datortomografiröntgentid klockan 14:50 och att jag inte fick äta något innan dess och inte dricka annat än en liter vatten som skulle påbörjas hinkas i ungefär en timme innan.

Magen höll sig i bättre skick genom dagen utan medicin, det pendlade mellan 2-5 på smärtskalan ungefär, så jag satt länge där i soffan, för det kände inte lockande att gå in och trängas med gubben.

Men dropp är lite urindrivande, så snart var jag tvungen att gå in på rummet för att använda toaletten. Då såg jag att jag inte hade delat rum med en, utan två gubbar. Och det var inte min närmsta granne som var den som andades så fruktansvärt tungt, utan en bortre som jag inte hade sett då jag först anlände till rummet.
Den trögandade mannen fick åka hem på eftermiddagen, och då upptäckte jag att min närmsta gubbgranne var riktigt trevlig. Han berättade intressanta delar av sitt liv för mig, hur han som 21-åring hade flyttat hit från Schweiz och så småningom blivit lärare på byggprogrammet på Roden, min gymnasieskola och tagit sig an "värstingklasser" och liknande. Kontentan var att han kände att han hade gjort något viktigt i livet, och jag tror det var viktigt för honom att få prata om det eftersom han dagen därpå (idag) skulle operera hjärtat. Och jag kan tro att det ger lite dödsångest.

Sen då, vid 13:50 ungefär, så fick jag påbörja bälgning av vatten. En liter skulle in, och det var ett inte helt lätt jobb kan jag säga. Med droppet ikopplat så var jag inte speciellt törstig och jag blev ju kissnödig redan som det var, så när jag började konsummera vattnet så fick jag springa, med mitt droppställ, på toa var och varannan minut. Jag tror jag gick en gång i kvarten i alla fall, ibland oftare. Och vattnet blev väldigt ogott. Det är ju faktiskt rätt jobbigt att trycka i sig något man inte alls är sugen på eller känner behov av att stoppa i sig, även vatten.

Mitt i vattendrickandet fick jag så träffa den kirurgläkare som skulle undersöka mig, och han kom inte riktigt fram till om det var njursten eller magsår, vilket också AT-läkaren på akuten hade pendlat mellan. Tydligen hade jag lite blod i urinet (inte synligt för ögat), och det antydde mer på njursten vad jag förstod, men att det inte gjorde ont när läkarna testslog mig i ryggen antydde att det kanske ändå var magsår.
Hur som helst så fick jag omeprazol, en magsårsmedicin. Den var i tablettform, tack och lov. Droppet var ju inkopplat, så mer sprutmedicin skulle ju innebära dygnets femte nålstick, och det var jag inte så sugen på.

Medicinen gjorde varken till eller från, kändes det som, det kändes mer som att värken smög undan av sig själv allteftersom tiden gick.

När jag hade klämt i mig den sista decilitern så jublade jag inombords och rusade åter på toa. Sen blev jag hämtad av en sköterska och skulle följa mig till röntgenavdelningen, och på vägen dit hittade jag en toa som jag frågade om jag hann smita in på. Det hann jag, men då pekade hon ut resten av vägen istället för att följa med. Det var en väldigt trång toa att få blats med både mig själv och droppstället. Tur att vi båda var/är rätt smala.
I dörrhålet till det väntrummet satt det en uråldrig kvinna i rullstol som också väntade på röntgen, så henne fick jag och min följeslagare (droppställningen) krångla oss förbi. Hon fick komma in på röntgen rätt snart, och då började jag känna hur toabehovet pockade på igen, så då var jag i valet och kvalet huruvida jag skulle hinna gå på toa igen, innan det blev min tur. Men jag gjorde den riskbedömningen att jag skulle hinna, så jag hastade bort till den trånga toaletten igen.
När jag kom tillbaka så gick det ett halvt hjärtslag innan det så var min tur att komma in på rönten. Kvinnan där frågade om jag behövde gå på toaletten först, i och med att det skulle ta en kvart i datortomografen. Jag sade att jag precis hade varit på toa, så jag fick ta av mig en tröja och hasa ner byxorna (men inte kalsongerna, tack och lov. Det hade jag fått ta av tillräckligt många gånger redan) och lägga mig på britsen. Jag tycker det är lite obehagligt med röntgen också, när jag har vetskapen om att det är radioaktiva strålar som genomborrar min kropp. Men när jag låg där och fick magen inskjutsad några gånger, så blev jag full i skratt åt maskinens röstinstruktioner, med bifogade bilder, om hur jag skulle andas under tiden. Rätt som det var så sa maskinen "håll andan" varpå en ett uppblåst ansikte tändes, och sen räknade en klocka ner från fem och så tändes ett ansikte med en glad (och antagligen andande människa) varpå rösten sa "andas igen". Det som fick mig att bli full i skratt var att jag såg att displayen för nedräkningstid på hur länge man skulle hålla andan, hade en hel tom rad till, så jag föreställde hur det skulle vara om rösten sa "håll andan" och så skulle displayen räkna ner från 60 istället. Håhåjaja.
Så fort jag var klar där med röntgenmaskinen fick jag springa på toa igen.


Jag och mitt dropp var inne på toan många gånger

Jag hade fortsatt matförbud, i väntan på svar från röntgen, så jag fick hålla till godo med min gottepåse på ställningen. Magen kändes hela tiden bättre och bättre, och det var en rejäl lättnad. Till slut fick jag veta att man inte såg något fel på röntgenbilderna och att det då inte fanns skäl att hålla mig fastande längre, så droppet kopplades bort (det hade ändå tagit slut) lagom till middagen. Och då hade jag ju inte ätit mat på ett helt dygn, så magen kändes väldigt tom. Jag åt med mycket god aptit av sjukhussoppan och fick påfyllning både en och två gånger. I och med att jag var den ende ungdomen bland en massa gamlingar där på avdelningen, så var nog min aptit snäppet större än genomsnittets.


Grönsakssoppa med smörgås, oh så gott det i stunden var!

Min far kom och hälsade på igen där kring middagstid också. Trevligt.

Mot kvällen till, fick jag veta att de ville ha kvar mig över natten i och med att felet ännu inte var riktigt utrett och jag fortfarande ändå hade viss (men i sammanhanget för mig rätt obetydande) värk. Och då fanns det plats på kirurgavdelningen också, så jag fick lämna min trevlige (och under natten tyste) granne. Det kändes lite trist, jag trivdes bra med både personal och honom. Ja, för dagpersonalen gav ett betydligt bättre äntryck än hon som tog emot mig där på natten. Och kvällspersonalen likaså.

På kirurgavdelnigen möttes jag av riktigt trevliga sköterskor också, men visades in i ett rum som jag skulle dela med en gubbe som det bubblade om. Vet inte vad det var, men det var ett konstant bubblade ljud från någon apparat eller något, som han var ansluten till. Det här var en gubbe av den uråldriga modellen också, så han sov större delen av tiden. Jag förstod faktiskt inte om han var kontaktbar eller om han låg i någon form av koma under gårdagskvällen.
På kvällen fick jag leverans av tandborste och lite övriga hygienartiklar.
Jag var bra trött också, jag hade ju knappt sovit alls under det gångna dygnet, så efter att ha suttit i den avdelningens grupprum och sett på tv, så gick jag och lade mig vid niotiden.
I rummet med koma-bubbelgubben var det tänt, men jag tänkte att jag fick väl se till att ordna upp saker och ting där då, så jag släpade fram den avgränsningsskärm som fanns uppställd mot en vägg, och ställde mellan våra sängar som stod mitt emot varandra och släckte ner. Jag läste i min bok ett tag, och släckte så min läslampa och somnade till ljudet av bubblet.

Jag sov förvånansvärt gott ändå, men vaknade någon gång under natten av att jag hade ont där droppet hade varit inkopplat (jag hade ju fortfarande en liten slang som gick rakt in i blodomloppet där). Men "ont" är ju ett relativt begrepp förstås. Det kändes i den, ont hade jag ju haft i magen. Men det var helt borta då, upptäckte jag. Jag somnade om.
Vid sextiden kom en sköterska in och tog tempen på gubben hörde jag, och tog sen tempen på mig också. Efter det kunde jag inte somna om, så jag smög in på toaletten och bytte från de sjukhuskläder jag hade sovit i (men ej fotat mig i), tvättade mig och tog på mig rent och smög så upp och ut i grupprummet och läste i boken i någon timme, innan det så blev frukost. Boken är för övrigt på upphällning nu, denna "Written in bone", då jag hann läsa massor där på sjukhuset.

Frukost var kalasgott. Jag låg ju fortfarande lite efter med ätandet, så jag tog glatt en tallrik med fil och flingor, två smörgåsar ett ägg och lite fläderdricka. En vanlig tisdagsmorgon brukar jag äta en smörgås och dricka ett glas juice, så det här var lite kontrast.
Jag var inställd på att invänta ronden som skulle gås vid 11 för ytterligare provtagningar, och blev så trött efter frukost, att jag gick in i det nu ljusa rummet och lade mig igen. Där blev jag varse att gubben inte alls låg i koma, för han var vaken då. Men inte vidare pratsam. Så jag läste en stund och drog sen på mig täcket och blundade.
Vid 9-tiden kom kirurgläkaren in och började bakom skärmen med gubben, och sen kom han så och pratade med mig också och sa att fler provet inte behövde tas, eftersom allt verkade så bra och röntgenbilderna heller inte visade något, så då blev jag utskriven! Åh så skönt!
Med mig fick jag ett recept på ytterligare magsårsmedicin, eftersom läkaren ändå ansåg att den hade hjälpt mig, så sådan ska jag äta i två veckors tid nu.
Personligen är jag mer inne på att det var njursten, eftersom både AT-läkare och sjuksköterskor hade varit mer inne på det, och förbättringen kom ju efter AT-läkarens voltarensprutor i baken som kunde ha effekt på njursten och före jag fick magsårsmedicinen. Men men, huvudsaken är att jag mår bra, och jag lär inte må sämre av att ta en magsårstablett en gång och dagen i två veckor.

Sjukhusvistelsen kostade mig sammanlagt 350,50 kronor, något som jag inte hade budgeterat för såhär dagen före löning, så jag trodde att min plan om att besöka bokrean på Coop var tvunget att skjuta på framtiden. Men en koll via datorn visade att jag hade 206 kronor kvar på kontot, så jag for till Coop och handlade hela sex böcker för 200 kronor. Kvittot gick dock på 201,50 kronor, i och med att påsen inte var gratis.


Jag ska hugga in på Arn-serien inom kort

Hemma kunde jag så konstatera att jag återigen hade sprutblåmärken i mina armveck.


Blodprovsarmen


Dropparmen

... och hur jag ser ut där på skinkorna, har inte ens jag själv sett än.

Imorgon blir det åter jobb igen! Hurra!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, februari 22, 2009

I morteln

Jag sa det förra söndagen och jag säger det igen; jag är bra på att matplanera! Hela veckan gick utan att jag behövde kompletteringshandla, och nu har jag åter matplanerat för kommande vecka och handlat. Den här gången planerade jag för många rätter som jag aldrig har provat, med ingredienser jag inte brukar använda. Det fick mig att köpa bland annat kryddorna muskot och kummin. Muskot hittade jag snabbt, men kummin, som jag fick leta efter det! Spiskummin var lätthittat, men det var ju inte det jag skulle ha. Det är två helt olika kryddor, kan jag upplysa om. Till slut hittade jag kummin i påse, hel och inte malen som det stod att det skulle vara i receptet. Men jag tänkte att jag får väl låna hem mina föräldrars mortel och mortla då.
Men nu ska jag inte gå händelserna i förväg.
Min storhandling idag resulterade i två fyllda kassar, tungt som satan att släpa hem den kilometer jag har att gå från Flygfyren, så det är tur att jag har lite armstyrka. Och när jag så kom hem och packade upp, så insåg jag att jag redan förra veckan hade köpt muskot, så nu har jag två oöppnade förpackningar muskot, en med kvarn och en färdigmalen. Det lär räcka till dödagar, för det känns inte som en krydda som kommer användas dagligdags.

Jag var också och lånade morteln, glad i hågen över att få mortla.


Här ska mortlas!

Men... Antingen har jag helt fel mortlingsteknik, eller så är kummin en omortelbar krydda. Det gick inte, hur jag än tryckte och gned och hade mig, kumminen förblev av samma storlek. Också när jag minskade mängden i morteln (för jag hällde upp lite väl mycket som bilden visar), så förblev resultatet detsamma. Men jag får väl använda den hel då, om det ska vara så. Det går nog, det också.

Jag ska också prova mig på att steka strömmingsfilé i veckan! Annars brukar jag mest köpa lax när det ska ätas fisk, men på det viset blir jag ju lite trött på lax, så ja, nu ska jag prova på nyheter!
Och jag kostade på mig att köpa ett helt kilo köttfärs också! Jag ska visserligen bara använda ungefär ett hekto den här veckan, men resten portionerade jag upp i ungefärliga tvåhundragramsportioner och frös in. Eller frös? Är det jag som skriver med dialekt nu? Fryste, heter det nog egentligen. Nåja. Det är ju så att just 200 gram brukar vara lagom för vad jag äter, när jag ska göra köttfärssås. Men de minsta förpackningarna som finns på Flygfyren inhyser 400 gram, och det är dessutom mager och extra dyr färs, så den köper jag inte, utan jag brukar köpa den vanliga då, och den finns i närmare halvkilosförpackningar som minst. Och när jag så gör köttfärssås på en hel sån bytta, så blir lite mer än hälften kvar, hur mätt jag än äter mig. Och jag tycker inte att det är jättekul att frysa in och sen tina upp färdig köttfärssås, så nu ska jag istället tina upp köttfärsen och laga fräscht ändå. Hurra!

Veckans soppa blir en ost- och spenatsoppa förresten, det blir bara nya saker att prova på den här veckan. Mycket roligt!

Kvittot för veckohandlingen gick på 524 kronor, så det var rätt saftigt, men jag tror att det i längden blir bra att handla stor mängd mer sällan, än liten mer ofta.

Haha, ja nu kan jag känna att det finns fog för att beskylla mig för att ofta skriva om mat, vilket jag har fått en pik om en gång. En vänlig pik, bör tilläggas. Men det är ju så, att i min vardag så lagar jag ju mycket mat, och det är ju min vardag jag skriver om.
Jag tål ju inte tanken på att steka fiskpinnar eller färdiga köttbullar eller så, så det blir ju mycket mat från grunden, och det är ju på alla sätt mer tidskrävande (men godare!), och ja, då blir det helt enkelt mycket mat som snurrar i tankarna när det är dags att blogga.

Och just det ja! Det har snöat väldeliga här nu! Härligt! Eller ja, väldeliga är ju en överdrift i jämförelse med det snökaos som förlamade Norrtälje här i slutet av november, det är nu en måttlig mängd som har trillat från skyn. Det lite olustiga i sammanhanget är att det i säkert två veckors tid har varit minusgrader, men i stort sett snölöst (bara lite skrap på backen), men nu när det väl kom, då är det nollgradigt. Går temperaturen upp mer, då blir det ju bara slaskelände av allt. Spänn på med minusgraderna, tack!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, februari 21, 2009

Badkar bör utnyttjas

Det här har varit en riktigt skön dag. Jag vaknade tidigt, redan vid halv sju eller något först och fick känna den här fina känslan av att jag kunde sova längre, det fanns inget tvång på att gå upp. Jag sov ytterligare nästan två timmar innan jag klev upp. Och när jag klev upp, så gjorde jag något ovanligt som att bada! Riktigt härligt sätt att börja dagen på, jag låg i vattnet i ganska precis en timme. I början låg jag och läste i min engelska bok, men efter ett kapitel orkade jag, trots att det är en pocket, inte hålla händerna upp över ytan, utan fick lägga ifrån mig boken och låta händerna sjunka ner i det varma vattnet och bara lyssna på den lugna musiken som strömmade ut på lagom volym från min stereo. På den skivan finns bland andra denna och denna. Mycket avkopplande!
Och istället för att ha galet varmt vatten, som det lätt blir när bad tappas upp av mig, så hade jag snäppet varmare än när jag duschar bara. Allt för att slippa den enorma dåsighet som annars träder in för mig och gör att jag vill öppna fönster och annat, vilket varje gång resulterar i att det svartnar för ögonen och en gång resulterade i att jag förlorade medvetandet helt. Det ville jag förstås undvika att upprepa, och det lyckades jag riktigt bra med. När jag kände att jag hade badat klart så reste jag mig etappvis och mycket försiktigt, lik en åldring (kan jag tro), för att det inte skulle snurra till och svartna allt för mycket för ögonen. Lite svart flimrade ändå förbi, men i måttlig mängd.

Sen, mjuk och varm och framför allt väldoftande, satte jag mig och åt frukost. Sen fick jag via sms en förfrågan om jag ville fika med mor och syster på stan lite senare, och det ville jag. Så jag inväntade klockan genom att spela Sims (jag har ju klarat ut GTA nu, det var tydligen de sista uppdragen jag skrev om här förut), sen promenerade jag ner. Det som var lite synd var att solen sken under hela tiden då jag var hemma, men sen när jag gick ut så var det molnigt.


Jag tog mig en profilbild med halsbandet på sniskan, i solgasset

Men som tur var, så tittade solen fram igen, innan promenaden var till ända.

Jag har tränat också, denna lördag var det premiär på att cykla träningscykel i 45 minuter (jo, så länge brukar jag cykla. 45 minuter och 17 sekunder, för att vara exakt) med musik i hörlurar istället för från stereons högtalare. Jag vet inte om det var just det som gjorde det, men jag hade sån jäkla energi hela tiden. Mitt mål är att på dessa 45 minuter hinna 18 kilometer, då jag kör varannan låt på lättaste motståndet och varannan på trögsta. Oftast är det inga större problem. Om jag har såsat till lite i mitten av programmet så brukar jag kunna ta igen det på sista låten för att komma upp i de 18 kilometerna, och är jag i ett bra flow så kan jag komma upp i sådär 18,2 kilometer utan att jag anstränger mig extra på slutet. Idag gjorde jag ingen extraansträngning alls, men jag landade på 18,8 kilometer! Wihu för det!
Positivt med att ha musiken direkt i öronen istället för dånandes från stereon var ju också att jag inte störde någon av de övriga familjemedlemarna, då jag vill ha rätt hög volym när jag tränar. Det negativa som var, var att det blev väldigt svettigt att ha öronen helt inneslutna i dessa kåpor under hela tiden. Efter min cykling är jag ju ingalunda klar med träningen, då styrketränar och sedan stretchar jag i nästan lika lång tid, så min helgträning tar i runda svängar en och en halv timme.

Jag tänkte på en sak gällande min mage också. De flesta brukar ju inte ha några problem med att få sin mage att bukta ut lite mer än vad den gör när de är avslappnade, om de spänner ut den. Man ser alltså lite tjockare ut då. Jag är ju rätt smal till min uppbyggnad, och jag har kommit underfund med att jag inte kan spänna ut magen då jag har ätit mig proppmätt. Det går bara inte, det är som att den då redan utnyttjar allt extrautrymme som finns där inne. Jag provade med detta precis efter middagen nämligen.
Men nu, när jag har promenerat de 3,6 kilometerna hem igen, i rask takt, så går det att spänna ut den lite. Jag har alltså förbränt en del. Men det är ju lite fascinerande att veta att min kropp gör sig så tjock som möjligt när jag äter ordentligt. Det kanske jag ska tänka på någon gång, om jag vill se extrasmärt ut.

Och åter apropå magen, så tror jag att jag använder en annan teknik när jag gör situps nu, för plötsligt har det blivit så jäkla mycket, och jag kan rentav ha träningsvärk efteråt. Det tycker jag bådar gott, för en tränad mage är ju bra snyggt, i lagom mätt tillstånd då vill säga.


2001 såg min mage mer tränad ut än vad den då var

Ja nu sitter jag här och hoppas att jag inte blir alltför långdragen vid datorn. Jag tycker att det är rätt trevligt att komma i säng i hyfsad tid, för att sen kunna kliva upp i hyfsad tid dagen därpå.
Imorgon är det ju söndag igen, och då ska det till att matplaneras för en ny vecka, och sen veckohandla. Jag har faktiskt klarat mig hela veckan nu på förra söndagens storhandling, så jag måste ha planerat rätt bra, trots att jag gjorde slut på äggen i hastigare takt än beräknat, samt köpte en dålig avokado. Eller så hann den bli dålig i min ägo. Det vet jag ju ingenting om.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, februari 20, 2009

Inga fokusillusioner

Det här blir nog ett inlägg där jag skriver lite hur som helst och sen disponerar om styckena så som det bäst passar sig. Men efter som det både är sagt och gjort när du väl läser, så är ju det här egentligen ett vansinnigt onödigt stycke för mig att skriva. Men lik väl sitter jag och trycker in tangent efter tangent på samma stycke. Fast syftet är nog att jag vill flagga för att jag inte brukar göra så, jag brukar skriva rakt upp och ner och sen får kronologi och allt sånt stryka på foten om sig så bör. Eller har blivit. Nu ska jag försöka vara lite bättre än så.

Den här dagen, denna fredag den tjugoende februari 2009, har varit bra. Visserligen bröts en unik trend idag. Tisdag, onsdag och torsdag har samtlig personal varit på plats på jobbet, och det har inte hänt sen innan jul. Och jag vet inte när innan jul heller för den delen. Men bra skönt är det. Och dessutom går det lite sjukor bland barnen nu, så det har varit lite lugnare än vanligt på jobbet, vilket ju är lite skönt. Mer andrum åt alla.
Men idag var en av mina avdelningskollegor hemma med krassligt barn. Det var illa för min del, då denne kollega igår fyllde år och lovade att till idag baka och ta med kladdkaka! Gah! Men men, jag får väl smälla ihop en egen i helgen. Det var länge sen jag bakade något nu, och jag tycker ju både om själva bakningsprocessen och uppätandet.

Jag var ju stängaren också, alltså den som har arbetstid till 17:30 som sen ska släcka och låsa bygget. Nu hade jag fredagstur och blev barnlös redan 16:15 och kunde kort därpå göra min sorti! Mycket trevligt. Och än trevligare var att ett barn som inte hämtades av en förälder, utan av en ur fritidspersonalen på det fritids som ligger granne med min förskola. En av få som arbetar där och som är min ålder, men som jag inte har sett mycket av innan. Men shit, vilken snygg människa! Härligt! Fast synd att jag inte har upptäckt det tidigare, där har jag ju verkligen missat något.

Hemma sen tog jag i tu med lillstädningen (ja, i varannan-systemet så är det denna vecka dags för lillstädning) av lägenheten och gjorde sen pytt i panna till middag. Jag vet att jag kanske lite ofta fördjupar mig i mat, men jag måste göra det också idag. När jag hade pytten i ugnen (ja, den blir ju godast så!), och skulle steka mig ett ägg, så gjorde jag en fasansfull upptäckt och kom till en än mer fasansfull insikt. Jag hade redan gjort slut på äggen! Jösses, skulle jag behöva torräta pytten? Vad torftigt. Men så kom jag på att jag har kvar rhode island-dressing från salladsätandet igår, avokadosalladen utan avokado, så det fick bli pytt med rhode island. Det var godare än man kan tro, men i valet av ägg och rhode island, så väljer jag ändå ägg.

Jag har varit slö med fotograferandet ett tag nu. Och jag vet att blogg-med-bild är snäppet roligare att läsa än blogg-utan-bild, så nu ska jag rota fram något gammalt igen:

[rot]

Åh, jag hittade inte de bilder jag hade tänkt mig! Så jag fick rota en bra stund för att komma fram till något vettigt. Fast bilden i sig är nog rätt ovettig. Och den är så gammal att den är inscannad och inte digitalt överförd. Före digitalkamerans och mobilkamerans tid alltså. Kanske inte före dess existens, men i alla fall innan jag hade dem i min ägo.


Sådär roar jag mig ibland i kombination med bastu och fjäll. Här var året nog 2003.

Haha, ja det där var kanske det mesta kropp jag har bjudit på i bloggen hittills? Håll till godo, prinscreena, spara ner och bara njut. Om det nu är min kropp du tar mig för.

Och lite filosofi:
Fokus, det är vad man gör det till. Jag insåg igår att jag har haft fel fokus kring viktiga ting här i livet, och därmed fått en snedvriden bild av min framtid. Rent realistiskt sett så kan jag ju inte veta något om min framtid, då jag varken är synsk eller klärvojant (claire-voyant tycker min franska ådra att det ska stavas), men det är ju så att om jag går runt och tänker "det kommer aldrig hända!", då är det klart att det inte kommer hända heller. Drömmar slumpslår in så otroligt sällan. Men om jag istället ställer in mig på att "jag ska...!", då ändras ju allt. Förutsättningar, sinnelag och målfokus. Med allt jag vill, vill jag, och ska försöka, tänka att "jag ska!", det tror jag blir bäst.
Visst, det kan leda till besvikelse också. Men vad är bäst? Att vara besviken ända fram till att det går att konstatera att "nej, jag gjorde det inte" och sen fortsätta vara besviken, eller att vara förväntansfull ända fram till man möjligen kan konstatera att det inte blev av ändå, och sen vara besviken. Det känns ju som ett givet val.

Nu kommer jag så till punkten då jag känner att jag är färdigskriven för idag, så nu ska jag alltså pussla om styckena till den ordning du just har läst.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, februari 19, 2009

Avokadodebakel

Nu har jag nyss lagt på efter ett trevligt telefonsamtal med Jonatan Lejonhjärta. Eller nej, Robertsson är det visst. Faktiskt blev det två telefonsamtal, eftersom min telefon är så fin i kanten att den tappar bort nätet, dör och gör ny nätsökning lite när det passar den själv. Nåja, det var trevligt.

Innan dess åt jag middag, och idag slog jag på stora trumman och gjorde avokadosallad! Ah, det är ju så gott, men sist jag köpte det på restaurang, så fick jag ju inget ägg. Så det tänkte jag åtgärda nu, plus att jag också hade ruccola, för det är ju så jäkla gott. Problemet var bara, visade det sig när jag svängde ihop själva salladen, att avokadon jag hade köpt var dålig. Så vad annat att göra, än att göra en avokadosallad utan avokado? Så fick det bli, och mätt blev jag. Det var gott ändå, fast avokado är ju så grymt gott med räkor, och jag hade ju räkor i salladen, så ja, det hade sannerligen inte suttit fel.

Dessförinnan ändå, ja, det blir kronologiskt bakvänt idag, så har jag jobbat. Arbetstiden idag var 7-15, vilket är en bra och skön tid. Det var en lugn dag, med en födelsedagsfyllande kollega som fyllde 35, så henne firade vi med lite rulltårta. Gott! Fast det var butiksköpt sådan, och det är fasen inte lika gott. Men jag klämde i mig tre skivor ändå, i kontrast till mina kvinnliga kollegors enskiveätande. Endast ett barn var vaket vid fikadags också, men hon avböjde helt till att äta (därav min tredje bit, annars hade jag nöjt mig med två). Se kvinnor, säger jag bara.

Då var dagen rapporterad. Nu har jag ju gott om utrymme för lite filosofi också. Men jag vet inte vad det skulle handla om. Eller jo, jag kan dra till en vals om lögner. Jag upplever mig själv som en väldigt ärlig person som sällan ljuger och mår rätt dåligt när jag väl gör det (oh så det känns som att jag har skrivit om detta förut). Igår ljög jag dock lite, för jag fick ett sms med en inbjudan till något jag inte ville gå på. Och efter lite svarslös vånda så fick jag knåpa ihop ett svar. Först tänkte jag att jag skulle låtsas att jag inte hade sett sms:et alls, och därmed inte svara, men så talade mitt samvete mig lite till rätta i alla fall. Tystnad och ignorans är bland det värsta jag själv vet, när det gäller hur jag vill få respons, så jag tänkte att jag måste ju ändå själv vara snäppet bättre än så. Därför blev det att jag provade lite olika modeller på sms innan jag bestämde mig för: "Hej och grattis! Nej, jag kan inte då. Ha så kul!" Det känns inte helt bra, eftersom jag visst kan, men helt enkelt inte vill. Men varför jag har så svårt för att säga till folk när jag inte vill, det vet jag baske mig inte. Det är en svaghet hos mig.
Fast i och för sig, nu när jag tänker på det, så är jag inte alltid dålig på det. I vissa situationer är jag faktiskt bra på det. Ibland för bra.

Nåja. Apropå dagens rubrik, så återfinns ju ett av mina favoritord - debakel - med där. Det är ju ett ord som inte används allt för ofta av så många andra, men jag använder det flitigt. Så flitigt att man kan googla ordet och hamna på min blogg som en av de högsta träffarna. Det är rätt kul, måste jag säga!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, februari 18, 2009

Ett litet inlägg

Idag har jag inte så mycket att säga. Kom hem från jobbet för en timme sen ungefär och har sedan dess duschat och ätit. Och på jobbet har det inte hänt så mycket anmärkningsvärt, det har varit en rätt lugn och bra dag.

Men jag måste slå på stora trumman för att jag har fastnat för två sånger... eller ja, nu lät det ju mer gammalmodigt än vad jag hade tänkt. Två låtar som handlar om vår huvudstad, den som ligger blott sju mil ifrån mig nu. Den ena är Loerentz & M.Sakarias Stockholmserenad, den andre är Simon Norrsvedens Stockholmssången. Ingen av dem är i och för sig vidare representativa för vad jag brukar lyssna på, undantaget då att båda brukar (eller har förut brukade) spelas i radio, och jag är ju en radiolyssnare. När tv:n inte är på här hemma, vilket den inte så ofta är, så är radion på. Om jag inte känner ett behov av att lyssna på musik jag har i min ägo då. Eller om det är något program jag inte orkar med. Pang Prego, Din gata och P3 Apelsin är tre program som ofta får mig att stänga av.


Nej idag blir det inte mer, jag har ingen riktig skrivarinspiration (eller motivation) idag.

Shit! Jag frittade inte ordet igår! Överlevdes det? Idag gör jag det i alla fall, som vanligt:

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, februari 17, 2009

Klarhet

Imorse vaknade jag 4:45 på given signal från klockan, men det gjorde inte min mage. Den kom till fullt (eller ja, normalt är kanske bättre ord) liv först kring lunch. Innan dess bubblade och orsakade allmänt obehag. Vet inte riktigt vad det kan bero på, igår var allt bra och nu är det bra igen. Men men. Ibland får jag känna på att jag lever också.

I och med att jag började jobba tidigt, så slutade jag också tidigt. Och jag har ju tänkt mig att byta ut min tisdagstupplur mot tisdagspromenad istället, så det var just vad jag tog mig en, då jag kom hem. Fast först fick jag klarhet i vad som har hänt med Gunborg, min åldrade granne som inte har synts till på månader och vars lägenhet har börjat tömmas. Jag sprang på en av tömmarna i trapphuset då jag skulle ut på promenad, och gick först förbi honom för att i några sekunder samla mig, och vände sen och ursäktade mig och frågade hur det egentligen står till med henne. Han verkade uppskatta frågan, för han stannade liksom upp i sina rörelser istället för att fortsätta och snabbt snäsa av mig. Hon har tydligen fått plats på vårdhem (det misstänkte jag ju lite), men åkte tydligen så sent som i torsdags in på sjukhuset i och med att hon är i så dåligt skick nu. Det var ju tråkigt att höra, men samtidigt skönt ändå att hon i alla fall lever. Eller ja, mest skönt att jag fick veta. Jag kan ju tänka mig hur föräldrar till försvunna barn känner sig när de inte vet om de är döda eller inte, med tanke på hur mycket (om än inte massor) jag har tänkt på det här, då jag inte har vetat. Jag sade i alla fall att jag ska hålla en tumme för att hon piggnar på sig, och det tackade han för.

Sen gick jag så ut på min promenad, denna gång utrustad med den kamera som inte sitter fast på mobilen (fast jo, den var också med). Tänkte att jag kanske kunde fota vackra promenadmotiv som jag passerade, och det gjorde jag också. Det var bara det att allt gjorde sig ändå inte så bra på bild. Men här följer några i alla fall:


Bro till Borgmästarholmen


Sitt- och skräpplats


Här vill jag sitta på våren

Igår fick jag, i sedvanlig måndagsanda, reklamsvepet i brevlådan. Den innehöll bland annat Coops reklamtidning. Vanligtvis brukar jag lägga hela svepet direkt till papperåtervinning, men igår gick jag lös på just Coops tidning och insåg att det snart är bokrea! Det är ingen happening jag brukar ägna uppmärksamhet åt, men i år vill jag gå lös och inskaffa bra böcker. Förra året köpte jag ICA:s rutiga kokbok (inte på Coop dock), men i år skulle jag vilja sikta in mig på lite skönlitteratur, lägga pengar från nöjesbudgeten på det, helt enkelt. Och jag blev också sugen på att göra en riktigt bjässestorhandling, liksom köpa mat för en månad eller två! Eller ja, två veckor är kanske mer realistiskt med tanke på bäst-före-datum och sådant. Men i alla fall mer att jag inte planerar så noga vad jag ska äta, utan köper på mig lite allmänt av det ena och andra (mycket grönsaker!), och sen ser vad det kan bli och såklart kompletteringshandlar lite när så behövs.
I slutändan kanske det skulle visa sig att det var galet att göra så och att jag måste kasta massa råvaror som blivit dåliga, men ja, jag skulle vilja prova. Kanske i nästa löneperiod? Den börjar ju på nästa onsdag.

Just ja, jag måste ju meddela att jag igår då provade att i GTA faktiskt samarbeta med med storskurken och klarade också det uppdraget. När jag gjorde uppdraget där jag skulle döda honom, så slutade det med att min karaktärs flickvän blev dödad. Nu fick hon leva, men tappade respekten för min karaktär när han var så ryggradlös och lät pengar styra moralen, och dessutom blev karaktärens kusin dödad istället. Så man kan säga att väg 1 innebar inga pengar för samarbete, dödad fiende och dödad flickvän, väg 2 innebar massor med pengar för samarbete, levande fiende och dödad kusin. Och på samarbetesvägen (väg 2), så ska man ändå som nästa uppdrag döda fienden som hämd för kusinen. Frågan är vad som var rätt väg att välja där. Men nu har jag i alla fall massor med pengar.

Nu ska jag nog spela lite.

måndag, februari 16, 2009

Den söta potatisen

Ah, här sitter jag och är mätt och belåten efter att ha provat en ny soppa; sötpotatissoppa. Det fanns på sidan 27 i senaste numret av Buffé, för den som blev extra nyfiken. Riktigt gott! Sötpotatis är en rotfrukt som är för lite i ropet tycker jag, så jäkla gott som det är!
Jag visste inte om sötpotatisens existens förrän jag blev introducerad för den av en kock, och det var 2003 vill jag minnas. Eller om det var 2004. Något av de två åren, det är jag tvärsäker på. Men nu tror jag mer på 2004.
För inte så länge sen experimenterade jag för att försöka göra pommes duchesse på sötpotatis. Det blev väldigt gott, men alldeles för rinnigt. Skulle ha haft lite mer vanliga potaisar och mindre grädde (jo, jag tog en skvätt grädde i).


Härlig färg har denna sötpotatis också

Men nu slog det mig! Jag skulle ju ha i en klick crème fraîche i soppan nu, men den glömde jag alldeles av. Tur att det blev så gott ändå!

Just ja, igår skrev jag ju lite om mitt spel, GTA, där jag fick välja mellan att samarbeta med eller döda en före detta fiende till karaktären, och då hade jag ju provat att samarbeta med honom, men då hade jag misslyckats med uppdraget då jag råkade välta i den lastbil jag på slutet skulle köra och jaga en kille med pengar (detta på grund av att det forne fienden åter svek). Så jag sparade inte, för att jag tänkte att jag skulle välja att döda den här forne fienden istället, eftersom det verkade vara det enda rätta. Så gjorde jag det uppdraget då, men ack! Det slutade med att min flickvän (eller ja, karaktären jag spelar's flickvän) blev dödad! Hm, jag måste prova att åter spela och se om ett samarbete med skurken ändå kan leda till att hon får leva, eller om hon dör oavsett utgång. Jag misstänker att hon nog dör oavsett, men det får jag ju inte veta om jag inte provar.

Det har varit en bra dag idag också. Jag kände mig så oerhört glad imorse då jag anlände till jobbet, detta mest för att ett skämt som påbörjades redan i fredags, mellan mig och en mamma till ett barn på en annan än min vanliga avdelning, som handlade om att hennes son ville bjuda med mig på deras kommande Thailand-resa, det blev skämtsam stämning redan i fredags då hon fick höra det, och det fortsatte alltså imorse. Härligt!

Inte är det Prison Break ikväll heller, så förhoppningsvis kommer jag i säng i bättre tid än 23:00 som det brukar bli, med tanke på att jag ska upp 4:45 imorgon. Men jag kan inget lova, jag är ju inte sådär trött att jag känner för att lägga mig klockan 21, som jag ibland gör.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, februari 15, 2009

En stilla söndag

Jag börjar bli riktigt bra på det här med att matplanera. Hurra för det! Söndagar har blivit den dag i veckan då jag styr upp vad jag ska äta i den kommande veckan och också inhandlar det som behövs, och det är ju riktigt bra att få till en sån rutin. I senaste numret av Buffé hittade jag flera intressanta recept på soppor som jag ska prova framöver, och jag ska börja med sötpotatissoppa imorgon. Sötpotatis är mig en mycket kär rotsak, så det kan nog inte misslyckas. Eller jo, jag kan misslyckas, men jag tror att en lyckad soppa är väldigt god.

Så jag började denna dag med att ligga i sängen (varför befinna sig någon annanstans en söndagsmorgon), med postitlappar, penna, kokbok och Buffé, och så knåpade jag ihop veckans ätande. Sen duschade jag och promenerade till Flygfyren för att genomföra denna veckohandling, samt köpa gott frukostbröd. Söndagar är ju också den dag då jag slår på lite extra på frukosten. I och för sig kan jag göra det på lördagen också, om jag har ägg hemma, men på lördagar brukar jag ha annat på min mentala att göra-lista, så jag brukar inte ta mig tid att inhandla god frukost då.

Efter frukost och tandborstning (klockan var då långt gången förmiddag), så klädde jag åter på mig ytterkläderna och tog mig en mållös promenad. Eller jo, ett mål hade jag, och det var att se ett hus på en specifik adress, på vilket min gudmor har vunnit budgivningen. Det ligger inte alls långt ifrån mig, så jag tänkte att jag ville se hur det ser ut (utifrån då, jag var ju förstås inte in). Men så vitt jag vet så är inga papper påskrivna ännu, så än är det inte säkert att det blir en flytt dit.

När jag hade varit hurtig länge nog, så gick jag hem och spelade tv-spel. Super Mario till N64:at blev det, och det var ju ett tag sen. Men jag lyckades ta några nya stjärnor i alla fall. Tror jag gick från 76 till 81 stjärnor, så jag börjar ju närma mig de 120 slutgiltiga. Och slutstriden mot Bowser kan jag ju ta när jag känner för det.


Där är jag snart - det krävs ju färre än 57 stjärnor uppenbarligen

Ja, det har blivit ganska mycket spelade idag. Jag har byggt på ett hus i Sims och försökt göra ett uppdrag i GTA som jag misslyckades med. Jag fick välja om jag skulle döda eller samarbeta med en man som jag trodde jag utan tvekan skulle få döda (att inga andra alternativ skulle komma), så då blev jag tvungen att bara därför, prova att samarbeta med honom. Men han svek i vanlig ordning, så jag misslyckades till slut. Inte sparade jag spelet heller, så jag ska fasen döda honom i nästa omgång. Lära mig av mina misstag, jag har benådat för ofta i det där spelet!

Nyss såg jag Merlin på ettan, en härlig fantasyserie! Det är som en saga, och vissa sagogestaltningar fastnar jag ju för. Som filmen Stardust, till exempel. Det är lite samma stuk på denna serie och den filmen.


Ung trollkarl och snyggt slott, jo jag tackar!

Senare ska jag också se på trollkarlen som avslöjar trolleritricks på femman. Själva upplägget är i och för sig riktigt löjligt, en maskerad man som struttar runt med massor med lättklädda tjejer och böjer på handlederna och sveper med fingrarna, det hade räckt med att bara avslöja tricken, för det är ju det i alla fall jag vill se. Inte det andra tjafset.

Imorgon är det ny arbetsvecka igen. Snart ska jag få nytt schema förresten! Vi måste modifiera schemat lite, och det blir förbättringar för min del! Det är nämligen så att det alltid är någon på min avdelning som går hem klockan 15 (på torsdagar är det jag), men det måste förlängas till 15:30, eftersom det blir så stressigt stunden mellan 14 och 15, då de två som är kvar både ska servera mellanmål, städa av detta, byta blöjor och klä på alla barn för utevistelse, och helst också städa upp inne på avdelningen. En extra halvtimme där kommer göra under. Och det innebär att jag ska få sluta en kvart tidigare på tisdagar (nya stopptiden blir förra terminens 12:30. Inte fel) och få börja tre kvart senare var tredje fredag (9:15!! Så sent har jag inte börjat på hela läsåret, känns lyxigt! Då kan jag kliva upp 7:45, eller rent av 8:00 om jag vill lyxa till det ordentligt!). Så det känns bra!

Det om detta!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, februari 14, 2009

Lördag med danmarksminne

Lördag - veckans bästa dag. Så är det bara. Fredag ligger dock bra till för den utmärkelsen också, men den är bara näst bäst. Fast jag tror jag en gång redan har rangordnat veckodagarnas betydelse för mig. I sjunkande ordning är de i alla fall lördag, fredag, söndag, torsdag, tisdag, måndag och sist onsdag. Att helgen kommer först är rätt givet, sen gäller sorteringen efter hur bra arbetstid jag har, i kombination med avståndet till kommande helg.

Nåja, nu har jag återigen börjat på ett sätt som jag inte alls hade tänkt mig. Fast å andra sidan så är det en dag av det slag idag, att jag inte riktigt vet var jag ska börja. Eller vad jag ska fylla inlägget med överhuvudtaget, för den delen.

Det har varit en väldigt slapp och skön lördag, det måste jag säga. Jag glömde att skriva det igår, men jag fick en inbjudan av Joakim via sms att komma hem till honom och dricka lite "skitvin", och det tyckte jag var en trevlig fråga, men jag tackade nej. Visserligen börjar det nu bli några helger sen jag gjorde något "vettigt", om man avser en vettig spendering av helger till att umgås och dricka alkohol. Visserligen gör jag det med min familj, men jag tänker utanför de ramarna. Jag kände att jag inte orkade åka in till storstan på fredagskvällen och så har jag inte riktigt kommit över att han och fler i de kretsarna vet bra mycket mer om mitt privatliv än vad jag vill att de ska veta. Nu kan man ju förstås tycka att mitt privatliv är en öppen bok för alla som läser bloggen, men det har läckt såna detaljer dit som jag aldrig ens för mitt liv skulle blogga om. Också jag sätter en gräns för vad som är privat egen- och kännedom om mig, och det känns helt enkelt obekvämt att umgås i de kretsarna just nu.
Det jag skulle komma till är att jag också idag känner att det var ett bra beslut, för det var skönt att vakna relativit tidigt (vid niosnåret), och det hade jag säkerligen inte gjort om jag hade åkt dit och kommit hem mitt i natten/tidigt på morgonen.

Jag kokade ett ägg och åt en smörgås till frukost, samt den obligatoriska apelsinjuicen, innan jag så satte mig vid datorn och spelade lite. Jag tröttnade dock rätt fort (trots att jag har rätt mycket kvar på GTA så börjar jag tappat suget där lite; skjuta folk och krocka bilar är bara kul i vågor), så sen packade jag min träningspåse inför promenad till Harsjö. Jag tänkte i samma veva ta med mig soppåsen då jag gick (inte ta med den till Harsjö, utan till soprummet), men jag fick en rätt obehaglig överraskning då jag lyfte upp påsen för att knyta ihop den. Den hade hål i sig, och ut på golvet sipprade en vätska som doftade stark och söt jordgubb. Inte den värsta doften i sopsammanhang kanske, men heller ingen vätska eller doft som jag ville ha på mitt köksgolv. Så jag fick svabba lite snabbt efter att jag hade lagt den trasiga soppåsen i en hel och tömt själva sopkorgen vätska, innan jag så började min promenad. Den var förlagd bra mycket tidigare än vanligt, kanske en och en halv timme, så nu kunde jag i lugn och ro (fast rackarns fart ändå) träna mitt vanliga träningsprogram innan det var dags för middag. Det var skönt. Annars brukar det bli lite stressigt mot slutet av träningen, då jag hör hur det fräser i stekpannor och porslin som ställs på plats, för jag vill ju både hinna stretcha och duscha innan jag äntrar middagsbordet.

Efter middagen spelade vi kort, Plump bland annat. Det var riktigt länge sen, och riktigt kul, för det gick så bra för mig. I alla fall till en början, jag klarade mig gång på annan utan att plumpa. I slutet klantade jag mig lite och hade otur också (det är ett väldigt svårt spel, speciellt med den variant vi använder oss av i min familj), så jag kom i slutändan på andraplats, efter min far. Mor blev trea och systern fick jumboplatsen.

Promenaden hem ägde rum mellan 20:20-21:00 ungefär och var tämligen lugn och kall. Det brukar generellt sett vara färre ute och röra på sig i staden en lördagskväll om det är kallt, och det verkar vara än färre som gör det om det är kallt i kombination med att det är melodifestivalen (som jag alltså inte följer). Det är trevligt att promenera och filosofera.

Nu har jag rotat fram bilder som har två och ett halvt år på nacken, tagna av mig i samband med FCZ, från en av de första och det nog allra galnaste resan jag gjorde med den produktionen. Spelplatsen är Danmark och tidpunkten är ungefär klockan 4:20 på morgonen. Jag hade mycket svårt att sova på det unkna, kvava och alldeles för varma loft vi hade fösts in i, så jag gick upp i ottan och fotograferade omgivningarna.


Dansk morgon på lerig gård


Mer morgon, mer lera


En av alla knäppa stationer som lerpölen till gård innefattade


Den där rekommenderar jag inte för den åksjuke

Ja det var en resa utöver det vanliga, och du som har sett (och minns) första avsnittet av andra säsongen i FCZ har ett hum om vad jag menar.
Men man kan inte säga annat än att sommarmorgnar är väldigt vackra, jag ser fram emot att ha det så där ljust vid 4:20 på morgonen! 4:20 är för övrigt den tid jag stiger upp om jag får för mig att jag ska cykla mina 15 kilometer jag har till jobbet, en dag när jag börjar jobba klockan 6:00. Det har hänt faktiskt.
Cyklingen är något annat jag längtar efter också, det var ett skönt sätt att börja dagen med så mycket cykling, och det var också skönt att avsluta dagen med det. Plus att jag fick så jäkla snygga vader! Visserligen är mina vader fortfarande rätt snygga, om jag får säga det själv, men de får inte alls samma träning nu som de har fått, och framöver kommer att få.

Nu får det räcka för idag. Antingen ska jag socialisera mig på msn en stund, eller så ska jag se en film. Har inte riktigt bestämt mig för vilket än.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, februari 13, 2009

Flört i sikte?

Nu ska jag börja med att klocka mig själv. Jag vet inte varför men ja, jag vill se hur lång tid det här tar. Klockan är nu 21:27, och det är antagligen den tid som kommer stå i slutet av inlägget också, alltså den tid som blogger, och inte jag själv, anger, för det har jag minsann lagt märkte till att det inte är publiceringstiden, utan fönstringsöppningstiden som visas där.
Nåja.

Det var egentligen inte vad jag hade tänkt börja med, men jag tänker så mycket ibland och allt kan man inte börja med. Jag tycker att det är riktigt roligt ett inlägg om blodprover genererade i hela tre instämmande och igenkännande kommentarer. Jag är inte bortskämd med multipla kommentarer, så det tycker jag var väldigt kul! Får väl se till att inrikta mig mer på sjukvård då, om det är det folk går i gång på! "Livets vardagliga sjukvårdstrivialiteter" - Here I come!

Och då får jag ju se till att bjuda på uppföljningen av gårdagens nålstick. I det första sticket, när hon fick joxa runt i ådran, utan att få något blod, tror jag något gick lite sönder, för jag har som ett avlångt blåmärke vid det ingångshålet nu, om än att det är mer rött än blått.


Igår vid borttagande av skyddshölje (Siri, vad kallar man de där proffplåstren?)


Och idag ser det ut såhär. Notera att jag har en musmatta med Nalle Puh

Lite känns det än idag, när jag petar där också. Men men, på en smärtskala från ett till tio, så får jag allt klassa det som en etta.
En tvåa däremot, har jag på min tumme. En liten självspricka som nu har två-tre veckor på nacken har spruckit upp ordentligt och stött ifrån sig blod av och till igår och idag, där har det ömmat vid minsta islag och svidit helt åt helskotta när jag skalade apelsiner på jobbet imorse.

Idag är det så fredag den trettonde, men jag tycker inte att jag har sett mycket otur komma i min väg just idag. Nej, det där tycks inte bita på mig riktigt. Det jag kom att tänka på med att det är den trettonde idag är att det är den fjortonde imorgon och därmed alla hjärtans dag. Det fick mig att fnula lite, för det här är första året sen 2006 som jag inte har någon som brinner i mitt hjärta på denna dag, men jag hade som inget minne av hur den här dagen under 2007 och 2008 uppmärksammades. Och då är det väl gudskelov att jag bloggar, för det är ju så vansinnigt lätt att bläddra bakåt i bloggen för att se vad som hände i min hjärna förr i tiden, speciellt lätt är det på lunarbloggen, men den läser ju majoriteten av er inte. Och det gör ni rätt i, för övrigt. Men men, det visades sig att jag varken 2007 eller 2008 ens nämnde att det var alla hjärtans dag, så det kan inte ha varit något märkvärdigt alls över de dagarna. Och det är ju bra det, för jag tycker att det är en rätt larvig dag.

Nyss var det Let's Dance och det enda som imponerade stort på mig var proffsdansarnas show på slutet. Mycket vackert, och alla vackra gestaltningar av ont mot gott går hem hos mig!
Men i övrigt tycker jag att de verkar lite tröga. Till och med jag förstår att de tjänar fler jurypoäng på att ägna sig mer åt själva dansstegen än allt det fladdriga och showiga runtomkring.
Jag hoppas att Carl-Jan åker ut. Eller Scott. Tyvärr tror jag att Kitty ligger illa till.

Och när vi ändå är inne på tv-svängen så har jag satt saliven rejälv i vrångstrupen här när jag såg en reklamfilm förut, där de påstår att träindustrin skulle vara bra för miljön, att man ska välja trä när man bygger och tjolabalola, allt vad de nu sa. Visst, trä kanske är det bästa alternativet. Men bra för miljön? Sen när är det bra för miljön att skövla skog? Regnskog? Hyckleri på hög nivå, säger jag.

Efter att ha storstädat lägenheten så tänkte jag unna mig en pizza, då jag inte orkade sätta igång med matlagning. Men så tänkte jag om, och beställde istället en avokadosallad. Jag vill försöka vara lite sundare nu, även om en viktuppgång på ett futtigt kilo inte är något att varken bråka om eller oroa sig för, så ser jag det ändå som en varningsklocka. Min far var smal som en speta i min ålder, men simsalabim, han är det inte längre, så det lär inte vara för evigt för min del heller.
Tyvärr var det så att jag kastade mig in i ett viktigt samtal på msn från tiden att jag ringde och beställde till det att jag skulle hämta salladen (ett tidsspann på en kvart bara), men jag var tvungen att låta mig komma lite för sent till salladen, för mitt ex hade viktiga att säga, eller ja, han behövde prata av sig helt enkelt. Och jag ville lyssna.
Han säger jag, ja. Ibland outar jag det, oftast inte. Men idag är en sån dag.

Detta för att jag tänkte rapportera att jag återigen har gjort något galet. Eller ja, med mina mått mätt och mina nerver framför allt, så är det galet. Då och då kryddar jag tillvaron med att ge mig i kast med saker jag absolut inte vågar genomföra, typ hoppa fallskärm (gud så jag inte vågar det, men gud så jag gjorde det!), åka till främmande nyårsfester och gå på tv-programscastingar. Nu har jag anmält mig till Christer i P3:s programpunkt "Fredagsflörten", och det är ett riktigt praktexempel på sak jag inte vågar. Jag vågar inte spontanflörta och dejta och framför allt inte i radio, men nu ber jag ändå om att få göra det. Jag tycker att det har varit alldeles för många han söker henne och hon söker honom nu på fredagsflörtarna, och enda sättet att påverka det i annan riktning är väl att ställa upp själv. För dig som är helt obekant med programpunkten så är det alltså som så att en person anmäler sig som veckans singel (det är alltså det jag har gjort) och får diverse promotion så att folk får ringa in och anmäla dejtintresse. Redaktionen sorterar fram så att man får tre kandidater som ska övertyga en, varav man sen endast får med sig en av dessas telefonnummer (ute i växeln, inte över riksradioetern). Om jag kommer med, då lär jag ha ben av gelé. Fast jag får väl stänga av radion och låtsas att det bara är en människa jag pratar med i telefonen.
Jag tror dock att sannolikheten är rätt stort att jag kommer med, eftersom det som sagt har varit väldigt många straighta flirtar på sistone.
(Jo, jag föredrar nog att stava det flirt framför flört, men programmet heter med ö, så därför blev det lite blandad stavning nu.)

Nu hoppar jag lite i ämnena här, men när jag var på pizzerian för att hämta min sallad, så såg jag på Aftonbladets förstasida (framsidan alltså), att Mia Eriksson från Liza Marklunds bok "Gömda" (med uppföljare) nu träder fram och talar ut. Jag kunde inte låta bli att köpa tidningen, så det gjorde jag. Sist jag köpte en tidning, var då mannen som förföljde/förföljer henne trädde fram och talade ut i Expressen, så det där är verkligen en historia som intresserar mig. Jag har läst böckerna och fascinerats och skrämts ordentligt av dem, och blivit väldigt brydd över debaklet som har rått kring sanningshalten i böckerna. Men jag tror på Mia, och jag tycker att förminskandet och förnekandet av hennes upplevelser är förkastliga.

Jag har också äntligen fått prata lite med min syssling Malin, som fyllde år häromdagen och som för en knapp vecka sen (tror jag det var) lämnade landet för det brinnande landet långt borta, Australien. Jag har tänkt ganska mycket på henne när jag har hört om brandrapporteringarna, men nu fick jag veta att hon inte alls är i de trakterna av landet, så det var ju skönt. Hon verkade ha det rätt bra, med undantag för en trilsk pojkvänsmor. Rätt klassiskt problem dock, så det var nästan lite komiskt när hon berättade om det.

Klockan är 22:00, så det här tog alltså 33 minuter.

Ordet är fritt, nu är det ditt.