lördag, januari 31, 2009

Varför är jag inte förvånad?

Jag blir lite less på mig själv när jag inte kan hålla mig till min egen plan. Visserligen blir jag också lite glad på mig själv, att jag inte är så militant restriktiv hela tiden, utan har ett visst mått av spontanitet också.
Nu var det ju så att jag hade lovat mig själv att inte ta hem något folk den här helgen, liksom att inte åka till någon, för att bara få ägna mig åt mig själv och slippa eventuell irritation med utombördes och sånt, som onekligen kan uppstå när man är två att dela tangon. Jag är ju förstås medveten om att det krävs två för att det överhuvudtaget ska bli en tango, men ibland vill jag vila mina symboliska dansfötter.
Och jo, den biten har jag hållit än så länge. Men det ingick i den här planen att jag då inte skulle sitta uppe hela natten och sova för lite/sova bort kommande förmiddag. Jag tycker egentligen att det är helt lagom att kliva upp nån gång strax efter nio en lördagsmorgon, något som säkert många tycker är alldeles för tidigt. Men det är ju i relation till när man gick och lade sig. Jag strävar efter att få åtta timmars sömn när jag kan, och nio minus åtta ger ett, så senast ett ville jag ha kommit så långt i sänggåendet att dagens dagbok var författad och bokens kapitel läst, och att läslampan skulle släckas då.
Men där brast det. För jag fastnade på msn med en människa som jag bara pratar ibland med, men då pratar intensivt och länge med, och det var trevligt så jag kunde inte slita mig förrän strax efter tre på natten och då var klockan framme vid halv fyra när jag var klar med allt och släckte lampan. Nu hoppade jag över att läsa i min bok då, men dagbok ska skrivas varje dag (det är jag militant restriktiv på, och lättar jag lite på det så suckar jag frenetiskt dagen därpå, då jag ska skriva om både gårdag och presens). Och det blev ju alltså två och en halv timme senare än min tänkta sluttid, så följaktligen sov jag två och en halv timme längre imorse. Ganska precis 10:30 vaknade jag, och det är faktiskt lite sent om jag ska hinna med både att storstäda lägenheten, fritida mig, promenera till Harsjö för att både träna och dinera där. Jag hann som inte med fritidsbiten där, alltså då jag bara sitter och spelar eller läser eller promenerar utan mål och syfte eller besöker exempelvis apoteket (som jag skulle behöva besöka för att köpa det munskölj jag använder). Bah.
Men nu ska det bli bättring. Idag tänker jag inte vara inloggad på msn speciellt sent, hur trevligt det än må bli, så att jag kan göra det jag ska och sen lägga mig i tid. Fast imorgon har jag i och för sig inga direkta måsten att klara av, i och med att jag har gjort allt idag. Men ändå, jag tycker inte om att sova bort för mycket av förmiddagen.

Jag har också tagit mig samman och skrapat bort gamla skattemärken på bilen, innan jag satte dit nya. Det har jag aldrig gjort förr, och det straffade sig förra året, för föra årets skattemärke satte sig illa och orsakade mig oro för att det skulle lossna när bilen tvättades. Men jag gjorde inget som helst förarbete den gången, varken såg till att det var rent eller tomt på skattemärkesplatsen, men nu så! Det var ett jäkla pill att få bort alla lager av skattemärken, men det gick med en kniv och vilja av stål. Förra ägaren av bilen kan heller inte ha tagit bort gamla skattemärken, för jag fick fram många kulörer där. Det är ju ny färg varje år, och jag vet inte riktigt hur många färger de kör med, men minst de fyra standardfärgerna i alla fall.
När det var bortskrapat så körde jag till Statoil och fick bilen tvättad, innan jag satte på det nya märket. Dels var bilen i skriande behov av tvätt, och dels så ville jag att skylten skulle vara helt ren när det nya märket sattes på. Och det blev riktigt bra!


Otvättad bil, men bilden är inte från idag, så den var än mer skitig än såhär

video
I tvätten


Efteråt blev det mycket bra!

Det är ju skönt att det är minusgrader nu för tillfället också, för då tenderar det värsta stänket att stanna på backen, och bilen får därmed förbli ren ett tag. Så fort det blir plus och jag kör ut med bilen så är de 160 kronorna guldtvätt i princip bortkastade.
Men så fort det blir lite mer vårligt ska jag börja tvätta bilen själv igen. Det blir både billigare och bättre.

Just det ja! Igår blev jag faktiskt intervjuad på grund av den här bloggen! Javisst, en vän till mig ville intervjua personer bakom bloggar han tycker om, och jag blev först ut! Det kändes faktiskt hedrande. Så jag fick ett litet frågeformulär som jag satt och plitade med en stund, och nu finns min intervju där på hans blogg. Tyvärr kom jag i efterhand på mer jag hade att säga om bloggens framtid, men ja, det får jag väl ta en annan gång.
Hur som helst så blir jag alltid lika glad när mitt skrivande på något vis uppmärksammas!

Och ja, jag är ju lite dålig på att kommentera Let's Dance också känner jag. Inte för att jag på något vis har det kravet på mig, men det är ju ändå ett program jag följer och som jag har åsikter om. Jag tyckte igår att det var fantastiskt roligt att Morgan dansade sig till 40 poäng igår. Det allra bästa var att se hans reaktion när tiorna ramlade in. Fint att han och hans danserska blev så rörda! Och med all rätt, dessutom.
Sen bröt jag ut i ett stort gapskratt här i min ensamhet också, när programledar-David avbröt sig själv i en mening och sade ungefär "förresten, får jag slå dig allt vad jag orkar i magen?" till världens starkaste ma(n)...gnus. Det kom så oväntat och såg så löjligt ut, så jag satt verkligen och storskrattade åt det! Det är inte ofta jag gör det i ensamheten, men det händer tydligen ibland. Det är lättare att storskratta i sällskap.
(Tyvärr hittade jag inget klipp från det att länka till.)

Där trodde jag att jag var klar med dagens inlägg, men jag kom ju på att jag har filosoferat lite också. Jag har kommit fram till att hur skönt det än må vara att inte plugga (för det är verkligen skönt, jag saknar det inte), så är mitt liv just nu lite tomt. Med en pågående utbildning finns det ändå ett klart och tydligt mål att se fram och längta till, men nu har jag inget sånt mål. Livet tuggar på, och det går så vansinnigt fort när jag inte får längta så mycket. När jag hade både distansförhållande och distansplugg (och heltidsjobb), så hade jag mycket att längta till och se fram emot mest hela tiden, och då segade sig tiden fram på ett annat vis.
Eftersom jag inte har någon dödslängtan, så skulle jag gärna vilja ha något annat att längta till, så att min uppfattning om tidens takt kunde bromsas in lite. Jag vill ha något att räkna in dagarna till, där jag direkt på morgonen mentalt räknar ned en dag, och sen irriteras lite under dagens gång att jag gjorde den mentala bläddringen så tidigt, så att jag skulle stå ut med den nya siffran i ett helt dygn innan jag fick ticka ner ett hack till. Så var det mellan besöken med min dåvarande smålänning, när jag var som mest himlastormande kär, så räknade jag ner dagarna och började varje dag, direkt vid uppvaknandet med att göra dagens nedräkning. Sen gick jag runt med känslan att "ååh, det är fortfarande 23 dagar kvar", eller hur lång tid det nu var.
Därför ställer jag mig inte helt främmande dels till att påbörja något praktiskt projekt, med mål och syfte, där jag kan få längta till att det blir klart. Fast jag skulle vilja att det var något där jag inte kände mig helt låst alltför ofta, att jag bara ibland behövde piska mig på ryggen för att ta fart framåt.
Min första tanke har då varit att jag ska ta mig samman och skriva klart den skruvade berättelse jag har börjat på, så att den får ett riktigt slut. Jag är så bra på att börja skriva på saker och sen tröttna och aldrig avsluta, så det vore faktiskt ett projekt. Men kommer jag på något annat projekt så kanske jag svänger... fast det blir kanske egentligen ingen skillnad då, bara ännu en oskriven historia till.
Nåja. Jag är inte heller främmande för att ha ett nytt distansförhållande, om jag skulle hitta ett som känns bra. Eller ett där personen känns värd avståndet då, vill säga. Det är helt galet jobbigt med en sån distans, den erfarenheten har jag redan, men just den där längtan... den längtar jag efter. Distansförhållanden har sina bra sidor utöver det också. På något vis är det skönt att ibland få distansera sig, och det gäller nog allt. Även kärleken. Fast det förstår man (jag) ju inte då, när längtan bara känns som en plåga.

Hm, jag vet inte om jag kom någonvart med detta egentligen, men så tänker jag i alla fall, och en tanke behöver ju inte vara fullbordad.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

fredag, januari 30, 2009

Logiken i statistiken

Idag bryter jag in i det vardagliga triviala till... eh, ja det kanske förresten också är vardagligt och trivialt.

På Facebook har jag nu precis 100 vänner. Det är med mångas mätt inte mycket alls, i och med att det finns så många som har fler facebookvänner än så. Men med att att påtala att jag har hundra vänner vill jag inte skryta, utan bara föra lite statistik. För när man har hundra av något, så är det ju så lätt att tala i procent.

Av mina 100 vänner:
  • är 72% personer jag någon gång har träffat
  • är 23% personer jag aldrig har träffat, varav 4 procentenheter är folk som jag gärna skulle vilja träffa
  • är 5% personer som jag är osäker på om jag har träffat eller inte
  • är 20% inte vän med någon av mina andra facebookvänner.
  • är 29% gamla skolkamrater som jag inte har träffat sen den aktuella klassen upphörde
  • är 5% personer som jag då och då privat umgås med (och gillar't!)
  • är 5% personer som jag umgås/har umgåtts med i arbetslivet
  • är 16% relaterade till FCZ-produktionen
  • är 8% släktingar till mig
  • är 6% vän med mig för att jag har synts i TV
  • är 5% folk som jag är vän med för deras medverkan i radio/tv (4 radio, 1 TV)
  • är 2% relaterade till min förra relation (ex+ex's vän)
  • är 12% människor som jag attraheras mer eller mindre av
  • är 4% folk jag har sovit i samma säng som (varav 3 var av det intimare slaget, varav 2 ingår i ovanstående tolva)
  • är 2% personer där facebook är den huvudsakliga kommunikationen oss emellan och således de enda vänner jag egentligen skulle behöva ha där.

Vilken procent tillhör vilket namn? Du kan troligen bara vara helt säker på en punkt; den fjärde.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, januari 29, 2009

Bedammsugen

Jag blir så förundrad... Imorse vaknade jag av det lilla klick det blir i väckarklockan, när timvisaren landar på samma ställe som alarmvisaren, när alarmet inte är på. Återigen så hade jag ställt larmet när jag gick och lade mig - det vet jag - men när jag vaknade så var det avstängt. Vad gör jag på natten egentligen? Jag är ju vida berömd för att jag sover så stillsamt.
Men jag hade ju mobilen som backup, så jag var aldrig i farozonen.

På jobbet idag har det bara varit bra. Det blev dock lite körigt efter lunch, då jag skulle försöka hinna diska, men ständigt förhalades av kissnödiga barn, gråtande barn och framför allt telefonen. Idag har det varit en dag där hela styrelsen har varit frånvarande (samtliga tre med chefsposition alltså) av olika anledningar, så det föll på min lott att lösa morgondagens personalfördelning med de medel vi har att jobba med i dessa sjukdoms- och vård av barn-tider. Dessutom är det begravningstid för en kollega, så det fattas kort sagt lite folk. Igen. Men jag pusslade ihop det där på det som kändes som bästa och enklaste sätt. En vikarie får täcka frånvaron av två människor, en planeringstid får utebli och jag själv får komma in tidigare. Jag orkade inte ringa runt till avdelningarna och höra om någon annan ville, i och med att jag är den som stänger och redan jobbar 9 timmar, men nu blir det 9,75 timmar istället och det kan jag stå ut med. Det kändes lite ovant att vara i den beslutar- och samordnarrollen. Chef är inget jag drömmer om att bli, och inget jag tror att jag skulle passa som. Jag måste nog se till att samordna mig själv lite mer i så fall, jag är för spattig.

Efter jobbet åkte jag hem till min sjuka familj. Nej, jag menar inte att de är sjuka i huvudet, som det kan se ut som att jag menar, de har åkt på magsjuka. I alla fall hälften av dem, med katten inräknat. Han har alltså klarat sig, men mor och syster har det inte och far min var väl inte helt och hållet bra i magen heller, men åtminstone arbetsför.
Det var dock ett snabbt besök, jag skulle bara hämta en dammsugare.
Igår ringde nämligen far min och meddelade att han hade tagit rätt på en kvalitativ och inte så högljudd dammsugare åt mig. Han har hela tiden gjort sig lite lustig över att jag har haft en så högljudd dammsugare att jag har varit tvungen att ha öronproppar, och jag tror han tyckte att droppen som fick bägaren att rinna över gick då min dammsugarslang sprack och han fick hjälpa mig att tejpa ihop den. Han hade någon på jobbet som inte användes, så den har jag nu! Min gamla har jag burit ner i carportsförrådet, där jag kan använda den till att dammsuga bilen vid behov.
Bilen är förresten i skriande behov av att tvättas. Gul måste verkligen vara värsta bilfägen, smuts syns så oerhört tydligt. Mer än på vita bilar, vad jag kan se. Men det är ju som förgjort att tvätta nu, vädret är av den art att jobbet blir ogjort på nolltid. Och dessutom är det sån temperatur att det är 160-kronors macktvätt som är det jag har att välja på ungefär, och det kan jag inte vältra mig i direkt.

Jag har en bra relation till mitt ex också, måste jag säga. Eller, jag har kanske sagt det förr, men nu är den verkligen bra. Det känns som att vi är vänner (om än att vi inte umgås), och det är trevligt. På grund av yttre förändringar så finner jag det jag ser inte så himla attraktivt också, och det är ju faktiskt skönt. Jag kan på riktigt känna mig glad över hur kärlekslivet där framskrider, ja åtminstone så känns det som att det är på riktigt. Så då borde det vara det. Men när jag fick beskrivet för mig hur "vi höll händerna först och sen blev jag kysst", då kände jag ett visst mått av avund. Inte missundsamhet, utan bara att, åh, jag vill också hålla någons hand! Någon speciell då förstås, inte vem som helst. Herregud. För just att av kärlek hålla någons hand, oh, det är så stort och mäktigt! Och så vitt jag minns har jag inte gjort det med någon annan än just detta ex. De lösa förbindelser som har varit efter det har inte varit byggda på den kraften.

Inte heller idag har jag orkat fotoa något aktuellt, som dammsugaren eller så, så därför ska jag leta upp någon annan bild.

[letar]

Ah, det blev napp i Gotlandsmappen idag! Jag var ju på Gotland i somras, där jag cyklade tandemcykel och såg hjärtan på både mark och himmel.


Bästa cykeln!!


Stenhjärta


Molnhjärta

Den där stenen behöll jag dock inte. Det kan jag ångra lite grann, den var faktiskt fin i sin form. Molnen tog jag heller inte med mig hem, de lämnade jag kvar ovan Almedalen.

Gotland åker jag gärna till igen, det är en riktigt fin ö! Och gärna för att cykla tandemcykel också! I och för sig cyklar jag ju ensam på bilderna (jag har ju en bild högst upp i bloggen där jag cyklar ensam på tandem på Gotland), men det är ju för att min medcyklist är fotografen. Det är kul att cykla ensam, men roligare att cykla två!
Men i sommar blir det ju Turkiet istället. Där lär jag inte cykla, men väl ha det himla bra och säkert fota en hel del också. Det ser jag fram emot!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, januari 28, 2009

Apropå apropå

Jag apropå:ade ju lite på slutet i dagens första (det vill säga huvudinlägget, skriver jag två är det andra inte lika omfattande) inlägget idag, och nu vill jag göra en apropå att skriva två inlägg, för sist jag skrev ett inlägg nummer två, så innehöll det tre länkar till youtubefilmer med reklamfilmer på, bland annat Edets.

Nu är det så att jag vill precisera min relation till den. Musiken i reklamfilmen är en cover på musiken från filmen The Neverending Story, och det är i sanning en film som gick på högvarv i min senare barndom. Nyligen hittade jag trailern till filmen på youtube också, och själva trailern såg jag aldrig i och med att jag inte såg filmen då den var nysläppt, eftersom den kom 1984 och jag är född 1986 och säkert inte såg filmen förrän tidigast 1991 eller så, och då var det ju inte aktuellt med trailers längre.

Hur som helst, här är den, och jag tycker den är underbar! Blir man inte sugen på att se en film med en sån trailer så säg? Nu är ju kvalitén inte den bästa, men oh, och den musiken! Ja, jag var helt galet kär i musiken och elfenbenstornet när jag var liten, i perioder var det det enda jag ritade, när jag jag ritade. Se och njut.

Ordet är fortfarande fritt och ditt.

Livsfarligt

Jag är helt livsfarlig!
Ja, okej, inte livsfarlig som i dödlig, och därmed kan man styka prefixet "livs" där. Men farlig är jag, när det gäller risk till försovning!
För imorse vaknade jag 7:03 och tackade gudarna för det, eftersom min klocka då skulle ha givit signal tre minuter tidigare. Jag har på sistone försovit mig ett gäng gånger, de allra flesta utan att komma för sent till jobbet, och jag har de gångerna trott att jag har glömt att ställa väckarklockan kvällen innan. Alltså, alarmtiden har jag ställt in, men sen att dra upp knoppen i ON-läget, det är det som jag har trott mig glömma. Men igår, då
vet jag att jag ställde klockan! Alltså måste det vara så att jag stänger av alarmet i sömnen, det finns inte många andra alternativ. För klockans batteri är inte slut. Det här är en specialklocka som drivs av inte mindre än fem batterier (om jag inte minns fel), så den ska stå pall ett tag.


ON och OFF-spaken, samt övrig baksida


Den aktuella klockan i sin helhet.

video
Och såhär låter väckningen just nu. Carl Bildt hälsar.

Hur som helst, nu kan jag inte nöja mig med dubbla väckarklockor bara på 4:45-uppstigningsdagarna, utan får ta det varje dag för att vara på säkra sidan. Mobilalarmet sätter jag någon minut efter, och det ska massor till om jag ska lyckas stänga av det i sömnen innan det har gått i gång. Det är mer än en spak som ska dras nedåt då.

Jag har haft en bra, men arbetssam, dag på jobbet idag. Visserligen ska ju arbete vara arbetssamt också, så jag ska inte klaga. Men vissa dagar är jag tröttare efter jobbet än andra, och idag är en mer trött dag. Inte trött mentalt dock, utan bara fysiskt. Kroppen har jobbat mer än vanligt idag, bland annat för att jag tog han om Servera-leveransen som kommer till skolköket några hundra meter i från förskolan, men som ska till oss. Och det innefattade lastande och lossande, och inte minst transportering av mjölk, fil, bröd, smör och kaffe (denna gång) på närmare hundra kilo totalt! Med vagnen jag drog det hela på inräknat, så var totalvikten garanterat minst hundra kilo i alla fall. Och att dra ett sånt schabrak upp för en rätt tvär och isig backe, det kräver sin styrka, det vill jag lova! Efteråt var det mycket skönt att barnen var nyvakna och gosiga, för då kunde jag sitta en lång stund i soffan med ett barn i famnen och inte känna dåligt samvete för det alls. När barnen är precis nyvakna vill många av dem sitta och gosa och ta det lugnt i soffan ett tag, så det var ju en win-win-situation där.
Jag har stängt förskolan också, och idag kändes det som att min avdelning var mer ostädad än vanligt när det var slut på barn. Övriga stängningsdagar brukar jag hinna städa ihop det mesta allteftersom barnantalet sinar, men idag var det som förgjort. Plockade jag i alla legobitar i legolådan så var det någon som välte ut den snart igen, likaså med klossarna och tågbanebitarna. Inte hittade jag alla bollar till borgen heller, det som känns som den viktigaste biten i städningen. När alla de fyra bollarna är på plats, då känns det som att få bingo i förskolestädning (ja, de kommer lätt bort).

Vad för borg undrar du? Jo, denna:


Omåttligt populär och enkel leksak.

Hemma var jag sen vid strax före 17:30. Jag hade tur, i och med att jag egentligen jobbar till 17:30, men de sista barnen gick hem ungefär vid 16:40, och efter städningen så åkte jag, och då var klockan omkring 17:10. Vadfalls, skolkade jag 20 minuter, tänker du kanske? Då kan jag upplysa nervösa och polisiära nerver med att jag har fortsatt jobba här hemma. Dels har jag lagt ut foton på förskolans intranät, dels har jag suttit och skrivit klart de IUP-papper som jag igår började på, och det har tagit bra mycket mer tid än 20 minuter. Men det bjuder jag företaget på, för det finns andra gånger då jag egentligen ska sluta 17:30, men får slut på barn tidigare och då åker hem och inte alls jobbar mer.
Det där med IUP som jag har gjort nu är för övrigt inget som måste göras, utan något jag gör för att underlätta min uppsikt över mina ansvarsbarns utveckling. Själva IUP i sig är något som måste göras, ja. Och IUP står alltså för Individuell UtvecklingsPlan.

Till middag gjorde jag det enkelt för mig och värmde på fryst krögarpytt och stekte ett ägg (och tog några gurkor till). Men oh så gott det är! Och jag måste slå ett slag för flingsaltet också, det hittills godaste salt jag vet!
Förut tyckte jag det var rätt larvigt med alla olika saltsorter som finns, jag menar salt är ju ändå inget annat än salt, men sen jag blev bjuden på middag hemma hos en kollega och hon hade flingsalt i en liten skål som man själv fick ta en nypa och strö över maten, så måste jag säga att jag ändrade uppfattning. Just smaken är väl som allt annat salt (du gissade rätt; det smakar salt), men konsistensen gör att den vinner pluspoäng. Det är lite kristalligt över det hela, och flingorna låter speciellt när de slår i varandra. Så det här har jag investerat i, och saltar friskt med.
Och stekt ägg, mums, det är ju också helt gudomligt gott. Speciellt när gulan går sönder och rinner ut över pytten... Mmm, egg yellow... (som Homer skulle ha sagt)

Apropå engelska och mina brister där (för jag tvivlar på att äggula heter egg yellow på engelska), så har jag börjat på en ny bok nu sen jag läste ut Liza Marklunds senaste häromdagen. Säga vad man vill om Liza, men hennes böcker är okej tycker jag. Böckerna om Annika Bengtzon är inte kanonbra, men de funkar. Hennes böcker om Mia Eriksson tyckte jag däremot var djupt gripande och väldigt läsvärda, men efter allt det här debaklet som har varit kring de böckerna så vet jag ju inte vad jag ska tro. Fast oavsett sanningshalt så förändrar det inte att böckerna är väldigt gripande.
Nu har jag inte kommit till själva apropå:et än, men ja, boken jag nu läser är inköpt i London och således på engelska.


Jo, jag köpte 3 för 2, och gav bort två i julklapp


Nu är klockan massor och nu först ska jag komma till ro lite. Det har varit rätt full fart ända till nu.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, januari 27, 2009

Tid för planering

Här sitter jag och känner fjällsugen knipa mig i tarmen. Det har ju kommit ett yttepytteslasklager med snö här, alldeles för lite och för blött för årstiden. Dagens vinter är alltså inte vad den borde vara, men som tur är så ska jag ju till fjällen vecka 13 och öva upp slalomtakterna. Jag är nämligen rätt bra på att åka snabbt men inte så bra på att åka snyggt, vilket man kan se på videon nedan, inspelad vid förra årets fjällvistelse.

video
Den hållningen hade Tony Irving inte gett så höga poäng.

Det är tisdag och alltså öppnings- och sluta tidigt-dag idag. Mycket trevligt. Imorse var jag inte alls sådär hysteriskt trött som de flesta som ska masa sig upp 4:45 nog kan vara (så också jag), utan ja, uppstigandet gick smärtfritt. På min öppningsavdelning var det hysteriskt lugnt också. Två frukostbarn var vad jag fick, och det är ju ytterst hanterbart. I icke-vinterkräksjuketider är det inte ovanligt att ha runt åtta frukostbarn på den avdelningen. På mitt jobb är det nämligen uppdelat så, att de äldsta barnen äter frukost för sig själva på sin avdelning (som ligger ca en halv kilometer från övriga förskolekomplexet), barnen från de övriga fyra avdelningarna äter frukost på den avdelning jag annars är stationerad på. Där kan frukostantalet svämma över på både höjd och bredd.
Men apropå vinterkräksjuka, så är alla barn på min avdelning friska. Men det är också personalen, så det är ju bara bra. Faktum är att jag idag,
äntligen kunde ha min planeringstid också! Förra terminen låg vårt personalschema så tight att det var många som inte fick någon planeringstid alls (alltså arbetstid utanför barngruppen då man planerar, förbereder och fixar sånt som behöver planeras, förberedas och fixas), men den här terminen har vi det bättre på den fronten, så varannan tisdag mellan 8-9:30 har jag planering. Men ofta är verksamheten hos oss som sådan, att gott och väl tre stycken ur personalen kan VAB:a (VAB står för Vård Av sjukt Barn) på samma dag, alternativt vara sjuka själva, och då spricker ofta det här med planeringstid, i och med att barngruppen ju måste komma i första hand och det ska finnas folk att täcka upp dem också.
Men idag hade vi täckning på min avdelning, så jag fick min planering! Det var riktigt skönt, jag kände att jag inte har tittat i mina ansvarsbarnspärmar på länge nu, och det är ju mitt ansvar att följa utvecklingen i deras IUP-pärmar (individuell utvecklingsplan) och också dokumentera deras förskoletid i deras portfoliopärm. Så jag ägnade mig åt att se över detta, samt ordna lite med foton på både personal och barn. Det har fallit lite på min lott att se till att nyanställd personal fotograferas, så att fotona kan appliceras till de "personalkartor" med namn och bild, som finns i varje avdelnings hall. Egentligen borde jag fota vår handyman och kontorissan också, men sen är det där jobbet komplett. De som far runt utan anställning och vikar ibland, de drar jag gränsen vid.

Jag hann dock inte med att göra allt jag skulle, så när jag gick hem vid 12:45 så tog jag med mig lite pappersjobb att göra här hemma. Fast först sov jag förstås min vanliga tisdagslur. Den här gången somnade jag gott, sov i ca 40 minuter och vaknade liksom förra veckan utan att min värld var upp och ned. Annars brukar jag blir så yr och förvirrad av att sova på dagen och vakna utan att veta var jag är och varför, men både förra tisdagen och idag så hade jag koll på läget.

Tvättstugan har jag haft också, och det var ovanligt lite att tvätta den här gången. Men det har varit ovanligt mycket de föregående två tvättiderna, så det var på tiden att ett lågvattenmärke dök upp. Det som fick mig att fundera lite, var att det enbart låg ett par "hemmakläder" (tröja+byxor) i tvätten, och det känns ju kanske lite väl långt, att gå i samma kläder i en hel vecka (jag tvättar bara på tisdagar), om än att jag bara har kläderna hemma och inte på jobbet. Men så kom jag på att jag var sjuk i veckan som var och då skrotade runt i sovtröja och morgonrock och sådant. Så det var kanske inte så konstigt ändå.

Apropå sovtröja ja, så kan jag meddela att jag såhär på vinterhalvåret inte bara sover med fluffigt fibertäcke, utan också har alldeles för stor t-shirt, kalsonger och oftast också raggsockor på mig. Jag brukar ha så jäkla svårt att få upp värmen om fötterna där i sängen, så det är väldigt skönt med sockorna då. Ibland hinner jag få upp värmen och ta av dem, innan jag somnar, ibland vaknar jag under natten och tar av dem, men oftast sitter de på natten igenom.

Jag skulle vilja ha fler bilder med idag, men jag har inte fotat något aktuellt, så jag vet inte vad jag ska dra till med. Fast om jag kunde rota fram en snart årsgammal skidfilm, så måste jag kunna rota fram gamla foton också.

[rotar]

Det finns lite i gömmorna!


Fyra månader gammal bild på bekväm katt i min famn


Ett år och fyra månader gammal bild på 50-årsfödelsedagsfar, syster, farfar, undertecknad, farfars sambo

Tja, minsann, det finns ju massa potentiella bloggbilder, om man nu som jag, tycker att alla bilder är potentiella bloggbilder, så jag inte alltid orkar skriva om bildernas sammanhang.


Men nu är det nog för denna gång.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, januari 26, 2009

Det kommersiella inlägget

Här följer tre reklamfilmer som jag, mest på grund av musiken, tycker är mycket mycket bra:

(Konsumera mera!)

Måndag i mängden

Det snurrade runt rätt bra i huvudet efter den där hypnosen i alla fall, och jag drömde intensivt om den också. Igår när jag låg i sängen och insåg att jag bara hade en epilog i min bok kvar att läsa (eller rättare sagt, när jag hade läst ut den), och funderade över vad jag skulle sysselsätta mig då innan det var dags att sova (för att börja med ny roman då kändes lite väl maffigt), så kände jag först en viss ånger över hypnotiserandet. Jag tänkte på hur dumt det måste ha sett ut och så. Men sen kom jag till sans; vad fasen ska jag känna så för? Jag menar, i så fall är ju hela hypnosgrejen dum och det kan jag inte göra mycket åt. Om något av mitt hypnosbabbel skulle visas i tv så får jag se det som en bjudning på mig själv.

Jag vaknade i alla fall 6:50 och både ryckte till och svor när jag såg var klockan var! För jag trodde att jag hade lyckats försova mig igen, i och med att jag börjar jobba klockan 7:00 på måndagar. Men sen slog det mig att jag inte börjar klockan sju längre, utan att jag kan kliva upp då, när jag nu börjar 8:30 på måndagar. Skön insikt, men pulsen hade redan gått upp då tyvärr.

Jag körde till jobbet sen och insåg nästan direkt efter att jag hade kört ut från min infart, att jag låg alldeles bakom en kollega till mig. Hon och jag börjar samtidigt på måndagar, och hon bor längre bort på min väg (inte på min gata), och förra måndagen blev det att jag kort inpå utfarten hamnade alldeles bakom henne och låg kvar där hela vägen till jobbet. Så blev det också idag, jag hade henne precis framför hela tiden.
Nästa måndag ska jag vara ute två sekunder tidigare, så att jag får hamna först.

På jobbet var det sig likt. En uppsjö av VAB:ande kollegor och många barn på plats. På min avdelning är det nu ingen som är sjuk, trots att vinterkräksjukan med flera sjukor går rätt intensivt nu, men det var några som var lediga ändå, så nio stycken barn hade vi.
Det jag inte riktigt väntade på jobbet dock, var att en kollega frågade mig om jag rakar huvudet varje dag, eller hur jag gör för att hålla det så extremt obefintligt med hår på huvudet. Jag trodde faktiskt att det hade framgått till alla, att jag har min alopecia. Men uppenbarligen inte. Hon hade inte alls tänkt på att jag varken har ögonbryn eller ögonfransar heller, så alla ser väl inte de attributen i ett ansikte, antar jag. Rent allmänt alltså.

När jag kom hem så duschade jag och satte igång att göra mat; pasta med champinjonstuvning. Det var det inte så länge sen jag åt, men jag hade lite champinjoner och matlagningsgrädde att göra mig av med, så då passade det rätt bra. Det är ju gott och framför allt mättgörande.

Nu sitter jag och lyssnar på gamla rockballader (just nu I wanna know what love is) och trivs. Jag har en bättre dag idag än vad jag hade igår, så kan man allt sammanfatta det hela. Och då var det inte fel på själva dagen igår, mest på sinnesstämningen från morgonen och natten som hängde med mig lite för länge.

Senare är det Prison Break på femman, 22:00! Jag har fortfarande inte gett mig hän med att ställa in kanalerna på videon för att kunna spela in (vilket borde vara bra mycket enklare nu när jag inte har något digitalbox att ha med i inspelningsberäkning, så trots att jag kliver upp 4:45 på tisdagar så sitter jag och tittar på TV till 23 på måndagar. Och sen läser jag helst en liten stund också, alternativt skriver dagbok, om jag inte redan har gjort det för dagen. Och nej, hittills idag har jag inte skrivit. Igår skrev jag i reklampauserna till trollkarlsavslöjarprogrammet.

Förresten så har jag ju inte kommenterat Let's Dance på ett tag. Som jag jublade när det stod klart att det var Blondinbella som åkte ut i fredags! Nu dansade hon visserligen inte sämst, men jag står bara inte ut med henne som person.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, januari 25, 2009

Inte i mitt esse

Min sinnesstämning är som en jojo ibland. I fredags kväll/natt hade jag så galet roligt och levde livets glada dagar till max. Igår kväll var det istället väldigt segt med allt. På msn var folk inte så pratglada (kanske inte jag själv heller?) och mot natten till fick jag besök också, men det kändes inte som min högtidsnatt för besök. Men nu ska jag högtidligt lova mig själv att nästa helg ska jag bara vara för mig själv nästa helg, om inget oerhört extravagant som jag inte bara kan tacka nej till, skulle dyka upp då. Och familjen är exkluderad, förstås. Helgsmiddag med dem är bara gott och trevligt. Men i övrigt så tänker jag inte låta en möjligheternas helg (för uppvilan och liknande) störas av något. Jag ska sova på natten!
Äh, men nu ska jag inte gnälla mer om det i alla fall. Jag är nog mer trött på mig själv än någon annan egentligen.

Jag har varit på casting i Stockholm idag. Min febriga dag skickade jag in en ansökan till programmet "Jag vet vad du gjorde förra lördagen", och fick dagen efter ett telefonsamtal och tid för casting inbokat till söndagen, alltså idag.
Anledningen till att jag sökte till det kan man ju klia sig i huvudet om, men det handlar mest att jag ville prova på annan hypnos än den jag redan har provat på (visserligen med samme hypnotisör), som mest gick ut på att känna sig trygg och segerviss inför FCZ:s slutmatch. Nu var det lite andra saker som hände istället.
Men det kändes som att hypnosen bara fungerade delvis på mig, jag kände mig inte så styrd som jag förväntade mig. Fast jag överraskade mig själv lite också och sa konstiga saker som jag inte alls väntade mig att jag skulle säga. Hur som helst så kan det komma med sekvenser från castingen i programmet sen också, så jag kan inte avslöja så mycket.
Jag räknar i alla fall inte med att komma med, av de urval ifrån castingarna i både Göteborg, Malmö och nu Stockholm de borde ha att välja bland för att hitta de åtta som behövs, så borde det finnas de som är mer intressanta än jag. Senast 15 februari vet jag i alla fall, och vet jag inte innan dess så vet jag ändå att det inte blev något.

Men även om jag tyckte att hypnosen bara fungerade halvbra på mig, så kände jag mig allmänt sinnesslö sen när jag skulle ta mig vidare mot Drottninggatan där jag skulle träffa Tove. Det kändes som att jag tänkte och talade långsamt. Men men, det var trevligt att träffa henne också, det var ju nu några veckor sen.
På H&M (de har ju oh så mycket trevligare utbud i huvudstaden än här) hittade jag en tröja på rea, med extra nedsatt pris för att den hade ett hål i sömmen. Dessutom hade jag en rabattkupong à 20% också, så från att ha kostat 298 (uppskattar jag i alla fall), så fick jag den nu för 70 kronor. Äntligen min tur att fynda!
Jag hittade också en annan tröja på rean som jag var lite sugen på, men den fanns bara i medium, och vissa tröjor är alldeles för oformiga på mig i storlekar större än small, så också den. Och då tänkte jag att rea eller ej, jag kommer inte känna mig vidare snygg i den ändå. Så det fick vara. Tyvärr är det ju så att utbudet på rea-galgarna inte är det mest åtråvärda, så något annat hittade jag inte. Men min 70-kronorströja är jag nöjd med!


Varför det ser ut som att det brinner i mitt kök vet jag ej, och röda ögon orkade jag inte göra något åt.

Inte har jag ätit middag annat än tre wasa sandwichs och en drickyoghurt i Stockholm vid 16-tiden, men jag är grymt osugen på att stå i köket och feja. För att inte göra det här till en anorexiblogg ska det tilläggas att jag nog kommer tina de kanelbullar jag har i frysen och ta ett glas mjölk till dem. Det blir bra.

Och nej, inte blev det någon träning denna helg heller! Jag skulle ju träna igår, men jag känner mig så halvdan (förkylningstendenserna duggar tätt), så det kändes som att utmana ödet lite väl mycket några dagar efter feberutbrott. Nästa helg är det nya tag som sagt!

Och imorgon är det nya jobbtag också! Det blir trevligt.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

lördag, januari 24, 2009

Nu blev det jättemärkligt

Inlägget "Se där ja" som jag skrev efter "Destroy everything you touch", hamnade inte längst upp i bloggen, utan nedanför "Destroy..." Så kronologin är inte riktigt på topp där.

Destroy everything you touch

Igår kväll och påföljande natt hade jag en av de roligaste kvällar (nätter) man möjligen kan ha i en fysiskt sällskapslös lägenhet! Som jag mådde!

Början till det extrema välmåendet började med att jag, via Tove (the divined), fick fatt i en låt som jag hade längtat efter i flera, eh, ja det är ju pinsamt kort tid egentligen, men ja, i flera minuter. Underbara Destroy everything you touch med Ladytron. Jag är för tillfället helt kär i den låten. Texten talar till mig sådär fint som bara sång kan göra, och i samklang med rätt tonart så blir det ju ljuv musik av det hela. För visst känner också jag ibland att jag förstör allt jag rör vid. Och då känner jag mig såhär:



Ingen förmedlar känslor och uttryck bättre än Pluto

Tove och jag sade godnatt tillvarandra vid ettiden på natten då hon skulle sova, eller i alla fall logga ut från msn. Jag som hade varit uppe sen 5:30 var rätt mosig och hade då just den där låten på repeat för att jag ville ha det en stund innan sänggång. Lyssna in mig riktigt ordentligt vill säga.

Men så var det ju så att jag hade en annan konversation igång, med en västkusting. Och vi hade så galet trevligt och roligt tillsammans, så jag fastnade på msn i ytterligare två timmar, och under de två timmarna gick alltså låten fortfarande på repeat.
Västkustingen förkunnade att han ibland läser min blogg, vilket var mer än jag visste, och så sa han dessutom att han tycker att jag skriver bra! Jag vet inte vad bloggläsare i allmänhet tycker och tänker om mitt skrivande, men jag är långt ifrån nöjd med skrivandet varje gång, och lika långtifrån säker på att den som läser hör den ton jag vill frambringa. Inte för att jag på något vis har en klart manus i huvudet på vad jag ska skriva, men de gånger då det flyter bra, så är det som att jag skriver det som rösten i huvudet säger mig. Ja, det låter kanske inte helt mentalt friskt, men det jag ville komma till är att jag blev helt fantastiskt glad över att han tycker att jag skriver bra! Komplimanger kan man aldrig få för många. Och gällande mitt skrivande så överöses jag inte alltför mycket med komplimanger ändå. Det är förvisso jag som skriver månadsbrevet på min avdelning på jobbet, det som går ut till föräldrarna alltså, eftersom jag "gör det bäst", men det är ju inte ett skrivande som jag lägger så stor vikt vid. Bloggberöm däremot, oh så det värmer!

Samtalet drev vidare in på hans blogg, som av olika anledningar handlar om en silverfisk med karaktär. Och det hela spann i väg till att jag berättade om en fiktiv karaktär jag under mina tonår skapade på en community, en konstnärspoet som var en mycket osannolik människa på det stora hela, men ja... äh, det ska jag inte gå in för mycket på. Hur som helst så lyssnade han uppskattande och intresserat, så det fick mig att tänka att han kanske har precis samma udda humor som jag har, som jag tror att folk inte riktigt förstår sig på. Alltså inte det jag skrattar mest åt.
Det är nämligen så att för att underhålla min egen humor, den som inte riktigt klarar av den typen av underhållning där krystade komiker ska säga roliga saker (visst, ibland blir det roligt, men oftast inte så extremt), så har jag skrivit en berättelse, eller saga eller vad man kan kalla det, utan rim och reson där min sorts humor bara flödar fritt. Den kretsar kring en drottning i ett land där en viss grönsak helgas högst. Det finns inte mycket till sammanhang som binder ihop det jag hittills har skrivit, det är mest ett flöde av nya karaktärer och ord hit och dit. Och det har nog hela tiden tänkt att ingen annan än jag själv skulle förstå det roliga med, för som jag kan bryta ihop när jag läser den där berättelsen. Alltså i skrattanfall då, vill säga. Om jag inte läser den för ofta då, vill säga.
Hur som helst så provade jag honom genom att ge honom en bit ur berättelsen, för att se hur det skulle falla ut. Och tilläggas bör att vi hade våra webkamror på, så jag såg det reaktionella i annat än bara bokstäver och smileys. Och vilken reaktion! Som han skrattade! Han riktigt låg dubbelvikt där vid sin dator och kippade efter andan när han läste!
Och (nu har jag börjat fult många meningar med ordet och) det smittade sig ju förstås till mig, precis som att det är smittsamt om någon i samma rum som en skrattar hysteriskt, så är synliga msnskratt också smittsamma! Det också i kombination med att jag själv läste berättelsen förstås.
Så han fick hela alltet sen, i alla fall det jag har på datorn. Grunden till det hela är skrivmaskinsskrivet och finns således inte elektroniskt.

Det blev en natt av skratt, med andra ord!

Klockan var väl vid 3:30 när jag kom i säng, men då inleddes en sms-konversation med en annan part, som klargjorde ett och annat, och det var riktigt bra, det också. Det blev precis som jag ville ha det, och det fina i kråksången var att jag inte var ensam om att vilja ha det på det viset. Det inte alltid fisk som behöver rensas, utan luft likaså. För skönt blir det.

Så först 4:30 släckte jag min lampa och somnade, och drömde en dröm om det av de rum jag senast hade i villan jag är uppvuxen i, och förstod då inte riktigt var jag var sen när jag vaknade vid 10:30-tiden. Fast det tog ju inte många sömndruckna sekunder innan jag kände igen min lägenhet.

Man kan sammanfatta det hela med att jag mår gott, mycket gott. Det närmaste att sätta fingret på som är vageln i ögat i sammanhanget är att min hals har en liten, liten tendens till ömhet inuti sig. Och det brukar resultera i förkylning.
Rent handlingsmässigt är den andra vageln i ögat att jag nu ska sätta mig och betala räkningar och sånt. Jag tippar på att jag kommer göra av med närmare tiotusen kronor på ett bräde nu i och med fordonsskatt och reseavbetalningar och också det sparande som jag kassabokskt sett ser som en utgift, fast det såklart inte är det. Men allt som går från lönekontot lär totalt sett bli i den ligan, åtminstone när de fördömda autogirona (som mitt kontrollbehov har mycket svårt för) är dragna.

Det är ju dock hemskt trist att avsluta ett glädjens inlägg med himmelsmoln, men en blogg om min vardag måste ju ta upp många delar av vardagen.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Se där ja

Om det är god fingertoppskänsla eller god koll på ekonomin, det vet jag inte, men det kommer att bli inte alls långt ifrån de 10 000 kronor i mina olika räknings-, avbetalnings- och sparposter som jag i förra inlägget siade om. Nu ligger jag på 9211 avbrända kronor, men autogirona, de kommer dra på med ytterligare 1300 kronor ungefär (tack bilförsäkring, pensionssparande, personförsäkring och autosparhundring för det).
Nåja, men jag ska nog inte gå i konkurs den här månaden heller.


Och så här belamras skrivbordet när det har betalats räkningar

Ordet är ditt och fritt, fortfarande.

fredag, januari 23, 2009

Ljus och mörker

Ah, det kändes riktigt bra att jobba idag igen. En dryg dag (nästan två dagar)s oplanerad och olönande bortavaro från jobbet, det gjorde mig tydligen sugen på att jobba igen. Inte för att jag hade tappat sugen innan, men ja, idag kändes det riktigt bra.
Jag hade dock något av en tuff morgon en stund med ett väldigt ledset barn, en "tålig" julgranskula som gick i krasch och ytterkläder som inte ville åka av. Men nu är barnen så underbara att de, trots sin låga och mycket låga ålder i alla fall ger mig debaklena en i sänder då jag är ensam pedagog eller vuxen eller vad ni nu vill läsa mig som. Inget krockade, och det är alltid tacksamt! Är det någon gång det är tjorvigt att ha mitt jobb så är det när man är ensam vuxen och allt händer samtidigt.
Men merparten av dagen har jag jobbat på avdelningen för de äldsta barnen, min gamla hemmahamn alltså. Det kändes rätt ovant, jag brukar bara jobba där över frukost på tisdagar, men nu var det alltså heldag med samtliga rutiner, och det var jag och byggets mest nyanställda donna som jag jobbade där, så ingen av oss var helt insatta i rådande rutinbasis, men med större barn är det kommunikativa lättare och dagen förlöpte med samtliga överlevande.
Denna nyanställda verkar för övrigt vara en riktigt trevlig kollega! Salut!

Mindre salut och mindre överlevnad rapporteras från Belgien. Fasen så det skar i mitt hjärta när jag i bilen på väg hem från jobbet hörde att någon galning med kniv hade tagit sig in på en förskola och dödat två barn och en anställd på en förskola i Belgien. Och dessutom skadat ett tiotal till, fysiskt. Och psykiskt skadat ofantligt många, kan jag tro. Och det var på avdelningen för de allra yngsta också! Alltså, jag blir galen!! Hur psykiskt sjuk man än må vara, så ska ropet på hjälp och uppmärksamhet riktas åt annat håll (och med andra medel förstås), inte mot de mest värnlösa och oskyldiga!

Men men, nu ska jag inte låta sinnet förmörkas alltför mycket ändå. Mitt liv är ju ändå helt okej, ja bättre ändå. Jag är så nöjd med tillvaron! Som Coldplay säger: Viva la vida! Eller för dig som är obekant med spanjolskan; Leve livet!
Och den låten måste jag ju också hylla. Nej, jag upptäckte den inte idag, och inte igår heller, men det är i sanning en låt som håller! Det må spelas till tusen, men jag älskar den likväl! Hurra!

Och ja just det, festkommittémänniska som jag på jobbet är, alltså arrangör av personalmys utanför arbetstid, så har jag idag bokat bord och hämtat menyer och allmänt förberett det som komma skall om två veckor. Hurra igen!

Let's Dance är det också, utröstning snart. Laila står på sig som min favorit, men visst Mr Muscle är ju också dansant!
Jag tycker Carl-Jan kan få retirera denna gång. Fast så blir det bergis inte.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

torsdag, januari 22, 2009

Tack, kropp!

Åh, vad jag tycker om min kropp ibland. Dels blir jag ju sjuk väldigt sällan, och när jag väl blir det, så jobbar kroppen bort det sjuka snabbt!
Igår lade jag mig med 38,5 graders feber vid 22-tiden efter att ha sovit större delen av dagen. Jag tog en ibumetin alldeles innan jag lade mig, och vaknade sen vid sjutiden imorse med 36,8 graders feberfri kroppstemperatur! Och magen har ju varit up and running sen efter 16-tiden igår, så magsjuka fick jag ju inte heller. Däremot har aptiten varit sviktande, så jag har inte ätit så mycket igår och idag, men jag ska i alla fall göra mig någon form av ordentlig middag sen, för nu börjar jag känna en viss hunger igen.

Så jag ringde till jobbet imorse och meddelade att jag imorgon ska jobba igen. Tydligen har kräksjukan slagit till på allvar där nu, då flertalet kollegor och dessutom både kocken i skolköket OCH hans vikarie har drabbats, så både skolan och förskolan stod utan lunch idag. Ja, det är klart att barnen inte svälter, nödlösningar finns. Men ändå, det är på riktigt nu. Så än ska jag inte andas ut bara för att jag inte fick den i den här svängen.
Rent kroppsligt var jag väl för övrigt redo att jobba redan idag, men dels var jag redan sjukanmäld och dels så har vi en regel på jobbet att man ska ha minst en feberfri dag hemma och minst två kräkfria dagar, för att undvika att smittan sprids. Den gäller ju också oss som jobbar där.

Igår, i feberyran, anmälde jag mitt intresse till att delta i ett tv-program och idag ringde de från produktionsbolaget och bokade tid för casting och mailade över papper att fylla i. I vanlig ordning anmälde jag mig mest på skoj, som jag gjorde för HCZ (som resulterade i plats i FCZ), men antingen söker det för lite folk eller så skriver jag bra ansökningar. Kanske rentav att jag har lite förtur nu, när jag redan har varit inne en sväng i tv-branschen? Man vet aldrig.
På söndag ska det castas i alla fall. Det blir nog nervöst, kan jag tro. Jag räknar dock absolut inte med att komma med i programmet (som jag är osäker på hur mycket sekretess det råder kring detta, så därför säger jag inte alltför mycket mer om det nu). Men men, casting är en kul grej att gå på!

Friskheten till trots, har jag inte satt foten utanför lägenheten idag. Armen har dock varit ut på balkongen och hängt upp de mjukisbyxor jag hade på mig under sjukdom igår, på vädring, men jag behövde inte ta ut mer av kroppen än så för det ärdendet. Jag tror baske mig inte att jag kommer ut heller, så idag lär stegräknaren i telefonen ligga kvar på 0.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

onsdag, januari 21, 2009

Slå bakut

Idag får jag fatta mig kort, för jag har som ingen ork att sitta här.

När jag vaknade imorse, efter att ha sovit i 8,5 timmar (lägg det till de nästan 2 timmarna jag sov på eftermiddagen så kan man redan där ana oråd), så kände jag ett distinkt illamående, placerat i magen. Först tänkte jag att jag bara inbillade mig i och med att det är såna tider nu och att minsta magbesvär inte alls behöver vara vinterkräksjuka.

Jag fick i mig min vanliga mängd frukost, en smörgås och juice, men med något större fokus på juicen den här gången. Jag var väldigt törstig.

Gick ut till bilen sen och kände att frisk luft gjorde gott, så jag trodde jag skulle orka med att jobba.
Anlände till jobbet strax före 8:30, då jag började och höll lågan uppe fram till 10-tiden då jag kände att illamåendet och yrsel helt hade tagit överhanden, trots att jag var ute i friska luften och åkte hem, förvissad om att jag skulle kräkas.

Hemma lade jag mig i soffan och såg på Arkiv X med en hink nära till hands, eller ja, min skurhink, för någon annan hink äger jag inte. Jag orkade knappt se klart avsnittet förrän jag somnade i soffan. Tyvärr var det så soligt (enda gången jag säger tyvärr om det, tror jag), så jag vaknade med gassande sol i ansiktet långt innan jag kände mig färdig med sömnen. Då var klockan nog vid 13 (och hemma var jag vid 10:30). Då flyttade hinken och mig till sängen och lade mig där och halvsov och var halvvaken till nyss, vid 16-tiden.
Och faktum är att illamåendet är så gott som borta. Någon slags oroskänsla har jag i magen, men det kan mycket väl vara för att jag inte har ätit mer än frukostmackan och ett halvt päron på hela dagen.
Däremot så har jag fått feber! Mätning nyss visade på 38,2 grader, och det är ju inte jättemycket i och för sig. Fast när jag är feberfri brukar jag ligga någonstans på 36 komma något-grader, så det är alldeles tillräckligt för att huvudet ska kännas brinnande och fötterna iskalla.


Jag fick feber, bara av att höra ditt namn

Det verkar alltså som falskt alarm på kräkfronten, och rött larm på febersjukan istället. Det går ju både feber och magsjuka parallellt på jobbet, så förhoppningsvis fick jag den lindrigare varianten ändå.

Men imorgon blir jag hemma i alla fall. Inte sen i mars 2007 har jag varit sjukfrånvarande från jobbet, men nu blir det alltså till att i framtiden ändra det till att jag inte sen i januari 2009 har varit sjukfrånvarande.

Hur det blir på fredag vet jag ännu inte. Är det feberfritt imorgon så finns möjligheten att jag jobbar i alla fall. Det är ju inte direkt gratis att vara sjuk.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

tisdag, januari 20, 2009

Inte ens idag hade jag användning för nyhetskanalerna

Imorse var det upp som en sol vid 4:45 igen då, i och med att jag började jobba klockan 6:00 då. Det var en riktigt gäspig morgon, hade varit oh så skönt att sova mer. Och när jag väl kom till jobbet så möttes jag av den ena sjukanmälan på den andra, så det slutade med att jag satt ensam där till ca 7:05 innan de första barnen kom. Skönt på sitt sätt, men segt i övrigt. Just den timmen är det rätt viktigt att aktivera sig om inte dagen ska fastna kvar i det där trötta stadiet. Men i och med att jag på tisdagar öppnar på en avdelning som ligger en halv kilometer ifrån min egen avdelning, så fanns det rätt fort inte så mycket att aktivera mig med, så största delen av den tiden satt jag på en stol och lyssnade på radio. Bekvämt sätt att tjäna pengar på, men segt i huvudet blev det. För att aktivera mig något så försökte jag räkna ut hur mycket jag tjänar per sekund, och kom fram till att det borde vara 3,125 öre om jag inte minns fel. 1,875 kronor i minuten i alla fall. Som en rätt så dyr samtalstaxa ungefär.
Nåja, barnen kom till slut, liksom min avlösande kollega, så jag kunde sen röra mig bort mot min avdelning.
Fast idag skulle jag inte vara på min avdelning, utan på en avdelning i grannhuset, i och med att en kollega nu har insjuknat i magsjuka (peppar, peppar, ta i trä!). Det kändes både kul och trist, för just idag av alla dagar hade vi ett födelsedagsbarn på min avdelning, och det har vi inte haft sen i september (inga höstfödda!), och det var inte vem som helst, utan det barn som var min första inskolning och som jag har kämpat massor med innan han blev den stabilaste av dem alla. Barn man har kämpat med och för har som sagt (igår var jag inne på det) lite större plats i hjärtat.
Men samtidigt så skulle det bli kul att få vara med lite större barn också. När jag berättade för ett barn på den aktuella avdelningen att jag skulle var där idag, då sprack det upp ett leende från kind till kind i det ansiktet. Det var en så härlig reaktion!
Därför kändes det sen lite trist igen, när barnantalet på den avdelningen blev såpass lågt, att jag kunde vara på min egen i alla fall. Barnen där var ju inställda på att ha mig, men jag ville ju faktiskt fira "mitt" barn.
Så, så blev det till slut. Jag var med och firade.

Jag skulle ha slutat 12:45 idag också, men sysslorna efter lunchen blev klara så snabbt att jag för en gångs skull kunde kompa av lite, och gå redan klockan 12. Meningen var att vi skulle kompa bort all komptid i klämdagarna vid jul, men jag hade så mycket inarbetat att jag inte blev av med det på de tre dagar jag sökte kompledigt för. Då jag sökte visste jag ju inte hur mycket jag skulle ha, så jag sökte två semesterdagar och tre kompdagar (och fick då sammanhängande ledighet mellan 19 dec -5 jan). Men med facit i hand hade jag kunnat vara ledig den 5 jan också, men nu har jag istället lite komp att krafsa av. Och den 12:e februari blir jag av med ytterligare tre timmar där, för då ska jag sluta klockan 12 på en dag då jag egentligen slutar 15, för att göra nytt allergitest.

Under dagen gick mitt skosnöre i arbetsskorna sönder igen (det var provisoriskt lagat fram till nu), så efter jobbet åkte jag till Skokanonen och köpte nya skosnören. Det är alltid lite chansning att köpa skosnören, för jag vet inte hur långa som behövs. En meter drog jag till med, för jag tänkte att det måste ju räcka, men det visade sig att det var kortare än det gamla. Men inte så kort att det inte gick att använda, som tur var.

Sen åkte jag hem och dråsade ner i min soffa för att sova middag. Det har ju de senaste öppningsdagarna inte gått så bra, men idag sov jag i nästan två timmar (omkring en timme och 40 minuter), och jag var inte alls sådär däst och förvirrad när jag vaknade. Skönt, skönt. Den där sömnen behövde jag helt säkert. Jag tror inte att det kommer att bli svårt att somna ikväll i alla fall, känns inte så. Och sen har jag ju sovmorgon till 7:00 imorgon, så om jag somnar framåt midnatt eller så, gör inte så mycket.

Sen har jag spelat massor med GTA och haft tvättstugan parallellt med det. Blev så glad när jag såg att tvättstugan var obokad på tiden före min, så jag kunde börja tvätta långt före utsatt tid. Det är alltid skönt att slippa vänta med det. Och jag hade väldigt mycket tvätt igen, trots att det bara var en vecka sen jag tvättade sist. I och för sig hade jag bäddat rent i sängen, men det gör jag ju varannan vecka, så det kan inte bara ha varit det som gjorde kvantiteten. Och jag såg också att jag inte har använt måndagsstrumporna den här veckan (igår), så det får mig att undra vilka strumpor jag egentligen hade då. Jag brukar rätt konsekvent använda mina veckodagsstrumpor (svarta, med dagens namn på anglosaxiska upptill) och vara medveten om när jag inte gör det, men nu har jag ingen aning.

När jag hade tvättat klart och spelat en bra stund, så pausade jag för att ta mig till Flygfyren och köpa lite mat. Då fick jag se att det storsnöade ute i plusgraderna, så då blev jag måttligt sugen på att gå. Snö+plusgrader=blötslask ju. Men då kom jag på att jag kunde ta bilen och samtidigt passa på att köpa en ny växt till köket! Jag har inte velat investera i det, de gånger jag har gått, för jag tänker mig att växterna nog tar skada av en kilometers promenad i omkring nollgradigtemperatur.


Snö på Carl Bondes väg


Snö på Flygfyrens parkering

Så på Flygfyren spanade jag bland gröna bladsavdelningen och fann så en Benjaminfikus - torkas lätt mellan vattningarna, ljus till halvskugga, ej direkt sol som ettiketten angav. Perfekt för mitt kök, för med min vattningsgrad så torkar de lätt mellan gångerna och köket ligger mot norr, så där är det aldrig direkt solljus annat än tidiga sommarmorgnar, då vid 4-5 på morgonen den den av året då solen skiner sådags. Det ser jag för övrigt fram emot. Det är så mycket trevligare att gå upp i ottan om man märker att solen har vaknat före en själv.
Jag träffade även min gamla lärare på Flygfyren. Inte gammal som i uråldrig och egentligen inte gammal på annat vis heller, i och med att det är den lärare jag senast har haft, så sent som i våras, på min barnskötarutbildning. Hon frågade lite om jag funderade på att vidareutbilda mig ytterligare och så, men nej, i nuläget har jag ju inga såna planer.

När jag kom hem igen så slängde jag min döende mara (jag har ingen aning om vad den heter egentligen, men den har på sistone gått under det arbetsnamnet här) och gav plats åt Benjamin.


Adjöss med dig!


Välkommen till mig!

Sen så fortsatte jag spela lite, men kom på att klockan 18 här är 12 i Washington, och slog då på CNN för att se Obamas insv... ja, hur böjer man det? Insvurning? Insvärjelse? När han svors in i alla fall. Och gud så pampigt! Jag har nog aldrig sett en presidentinsv... (det där) live förut. Helt ofantligt mycket folk och pampig musik och lätt nervös soon to be president. Han tappade bort sig lite i själva eden och höll sen ett ståtligt tal som jag frentetiskt fick zappa mellan CNN, BBC och Sky News för att se, eftersom samtliga av dessa nyhetskanaler tycktes kollapsa av trycket, för på alla kanaler störde det ofantligt i både bild och ljud, så jag varker såg eller hörde allt.
Men jag har på känn att det där är en president i min smak, någon jag nog kan beundra rentav.
Tyvärr hade jag ju förut en dröm om att han skulle bli skjuten, men den får vi hoppas var en osanndröm.

Apropå dröm ja, så blev det lite lusigt idag. För igårkväll avslutade jag ett sms-konverserande med "hälsa på mig i drömmen" innan jag skulle lägga mig.
Nu har jag ingen aning om vad jag drömde, men på jobbet berättade en kollega att hon hade drömt att jag passade hennes barn hela natten fast hon förstod inte varför hennes tonåringar skulle behöva passas.
Så drömdejten slog lite fel där, kan man säga.

I alla fall, när jag så stängde av GTA sen, detta beroendeframkallande spel, så blev jag måttligt besviken. Tydligen hade jag varit inloggad på msn sen jag startade datorn vid 14-tiden och så hade folk som jag gärna hade pratat med börjat prata med mig under eftermiddagen men förstås loggat ut då till slut, eftersom det gick timmar innan jag såg. Nu är båda de offline. Bah!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

måndag, januari 19, 2009

Trivs man på jobbet, så gör man.

Jag satt och diskuterade med en kollega idag, om hur bra jobb vi har egentligen. Ingen av oss känner på morgonen eller kvällen innan "oh fy, imorgon ska jag jobba igen!", så som man säkert kan känna inför många andra jobb. Men vi har ett jobb som det är roligt att gå till! Hurra för det! Så var det inte när jag jobbade på kyrkogården, de somrar jag gjorde det. Då var det högljudda mentala suckar och stön inför tanken på varje arbetsdag, för det var så otroligt ensidigt, ensidigt och jobbigt att gå ensam med öronproppar i öronen och dra en gräsklippare framåt och uppåt en hel dag.
Men på vårt jobb vet man inte riktigt vad som ska hända från dag till dag, bortsett från den grovplanering som finns. Och det är så mycket roligare att jobba med de levande än med de döda också, måste jag säga. Hurra för det!
Men det är klart, efter en ledighet, så kan jag ju känna att det skulle vara trevligt att vara ledig längre, men det har inte så mycket med jobbet i sig att göra, utan med ledigheten. Och helt kul att öppna klockan 6:00 på morgonen är det kanske inte alltid heller, liksom att stänga. Men då är det mer tiderna än själva helheten. Barnen är så underbara! Idag fick jag världens bamsekram av ett av mina ansvarsbarn, helt "oprovocerat" från mitt håll. Det värmer så gott! Annars är jag av den sort att jag gärna kramar barnen, men när det kommer från motsatt håll så känner jag ju sannerligen att jag är uppskattad.
Sen är det lite roligt hur det blir just mina egna ansvarsbarn som jag känner lite extra för, också de (eller den, i det här fallet) som jag själv inte har skolat in. Att de är mina ansvarsbarn betyder egentligen mest att det är jag som har den mesta kontakten med deras föräldrar och att jag följer utvecklingen i deras individuella utvecklingsplan, men barnen själva borde inte märka av vem som är deras ansvarsperson, annat än under inskolningen då, när det är den som har mest hand om dem. Men likväl dras jag lite extra till dem, och de till mig. Fast jag tycker verkligen om alla tolv barn på min avdelning, de är alla gobitar på sitt eget unika vis.

Hemma sen har jag tagit på mitt händiga anlete och ändrat om med mina tavlor lite. Inte de som sattes upp igår, utan andra. Det var nämligen så att den här sextetten tavlor som sattes upp igår, hamnade med ovankanten en bra bit (12 cm närmare bestämt) högre upp än den stora granntavlan, så där knackade jag bort XB-kroken och satte upp en ny, 12 cm högre upp och hängde tillbaka tavlan. Och sen fick jag ju då flytta upp nästkommande tavla också, enligt samma procedur. Plus att jag rotade fram en väldigt liten tavla som jag satte på en annan vägg, för att täcka upp två hål som fanns där. Det blev på sammantaget bra. Men inte har jag fotat det i förväg som jag brukar innan jag bloggar, men jag får väl ta ett foto nu och lägga in.

[klick, klick]

Fast hur jäkla bra blev det egentligen? Det ena fotot blev suddigt och sen tappade jag kameran i golvet när jag skulle sätta i sladden till datorn! Fick hjärtsnörp när jag provade att starta kameran och den inte gick igång, men det var inte värre än att jag missade knappen med fingret. Den startade när jag tryckte rätt. Tur!!


Suddigt, men nu sitter de lika högt.


Den bortersta upphöjda, plus den lilla nyuppsatta

Nu ska jag komma på något att äta till middag. Jag var en sväng och handlade krokar på Flygfyren med min syster igår ju, och funderade då på vad jag skulle äta idag, men jag kom inte på något då, så jag köpte inget. Alltså måste jag vaska fram av det jag har. Och i kylen är det inte mycket, gurka och tomat ungefär. Men jag har alltid köttbullar i frysen och makaroner i skafferiet till exempel, men det är ju bara det att jag aldrig blir sugen på det. Färdiga köttbullar är så trist!
Sen har jag alltid hamburgare och pommes i frysen också, men det blir nödlösning desto oftare, och så sent som i fredags åt jag det. Känns lite snart inpå att upprepa.
Sen har jag diverse saker i frysen som skulle kräva lite mer av kylen också, som lax som vill ha potatis och sås, eller fryst köttfärs som vill bli upptinad långt iförväg.
Ofta i såna här lägen är det förrädiskt lockande att ringa till pizzerian jag har 200 meter bort och beställa något av det billigaste, men så kan jag ju inte göra varje gång. Jag har en budget att hålla. Och en vikt också för den delen, men den behöver jag inte bry mig om direkt. Jag väger 54 kilo och är 175 cm lång, vilket ger ett BMI på 17,6. Gränsen för undervikt går vid 19,0 så övervikt är långt bort för min del.
När jag blir alltför hungrig lär jag hitta på något i alla fall.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

söndag, januari 18, 2009

Tårta & tavlor

Det här har varit en söndag som har sett aningen annorlunda ut än min genomsnittliga söndag. "min average söndag" tänkte jag först skriva, innan jag kom på det svenska ordet. Ibland har jag hjärnan med mig, ibland släpar den efter.

Jag ställde nämligen klockan på väckning, och det är inte ofta jag gör det på helger när jag bara ska vara hemma. Men det var en väldigt lindrig väckningstid; 9:30 ställde jag klockan på. Och då brukar jag ha vaknat av mig själv, men jag tänkte att jag ville undvika att råka sova till 11 om det skulle vilja sig så.

Men idag så hade jag bjudit in familjen hit på lunch, och de skulle anlända klockan 13. Min plan var att svänga ihop en smörgåstårta till dem, för sist jag gjorde en egen och åt, så bjöd jag ju faktiskt ingen, och det var hemskt synd, så god som den var.
Och nu ser jag att när jag skrev att "min plan var", så kan man tro att det i slutändan inte blev smörgåstårta. Men jodå, jag låg och fejade hela förmiddagen, och till slut hade jag den klar. Jag använde mig av samma grundrecept som förra gången, men gjorde personlig modifikation också denna gång. Kaviar som i kalle-varianten använde jag inte (blä), jag körde på ren rom istället och så hade jag avokado istället för sallad och tomat. Knippan dill uteblev för fryst och upptinad dill och sen stämmer inte måtten det ringaste, allt har jag tagit efter behag istället. Men annars så!



Större krävs när det är fyra personer som ska äta

Familjen anlände redan vid 12:40, men då var det redan dukat och klart. Halva familjen är tidspessimister (mor och jag) och andra halvan är mer åt det tidsoptimistiska hållet (far och syster), men det verkar som att minoriteten av de tre styrde denna gång. Fast ja, ärligt talat kan jag inte säga att jag har några konkreta exempel på att min syster är tidsoptimist. Jag vet inte om hon brukar vara sen eller tidigt när det är hon själv som styr sin tid. Hon kanske kommer precis på utsatt tid? Men det är ju nästan att vara åt det optimistiska hållet måste jag säga.
Nåja.
Det var himla gott i alla fall, lät alla fyra uttrycka.

Sen var huvudsyftet med visten att de skulle hjälpa mig att sätta upp mina nya tavlor, och det visade sig var projektus enormus med mina betongväggar. Jag hade bett pappa fixa någon form av spik som går att spika in i betongen, så han hade med sig stålspikar. Problemet var bara att de hade för stort huvud för krokhålet i tavlorna, så då var den tänkta lösningen att vi skulle sätta fast snöre bakom tavlorna och hänga den på spikarna på det viset istället. Snöret skulle familjen också ta med, men ack, det hade de åkt ifrån. Så mor och far promenerade till Flygfyren medan jag och syster underhöll oss med GTA. När de sen kom hem och tavlorna var färdigknutna, kunde vi konstatera att betongväggen inte gick att genomborra speciellt långt med dessa stålspikar. De stack ut ohyggligt långt när det tog stopp och inte gick att slå i dem längre. Så det fick blir såna där jobbiga XB-krokar, och det visade det sig att jag bara hade tre hemma, så då fick jag och syster ta oss en promenad till Flygfyren och inhandla det.
Men till slut så, så satt alla tavlorna där!


På min vägg

Men det var mig en osedvanligt generös familj jag hade idag, för när den äldre generationen var på Flygfyren och inhandlade snöre, så var de också förbi in på Franks Färg och köpte mig en stor hallmatta också. De hade tröttnat på min lilla i kombination med mitt militanta "håller på mattan, det är nystädat!". För det är nystädat lite för ofta här, ur den aspekten kanske. Så det var himla bra, men jag hade faktiskt tänkt att köpa en själv till personaleventet här hemma fredagen den sjätte februari. Men nu slipper jag det.


Nu har jag ett pussel av mattor. Välkomstmattan bör centreras lite ser jag

Ikväll ska jag lära mig fler trolleritrix på femman!

Ordet är fritt, nu är det ditt.