tisdag, september 30, 2008

Finbesök

Nu har jag lite brådis, det blir ett snabbskrivet inlägg.

Idag har sötaste Anneli, med bifogad hund (Donna) varit på besök här! Riktigt trevligt, det är verkligen en människa som jag tycker om mer än många andra. Och hunden var en riktig sötnos också.
Lite lustigt att hennes hund heter Donna, det hette min hund också, då jag hade en. Men när hon avlivades var den här tioåriga Donna inte född.
Mer lustigt är att hon, Anneli, läser samma bok som jag! Och att vi bara ligger ca 20 sidor ifrån varandra! Det är sannerligen lustigt, vi har aldrig pratat om vad vi läser innan.
Men det är redan konstaterat att vi är rätt lika i många avseenden.

Vi tog en promenad med Donna, när det regnade som värst också. Bra inprickat där. Men jag hade paraply, så vi fick klämma ihop oss under det. Mysigt, men rätt blött ändå.

Filmen hon hade med sig, The Notebook, var en vacker film. Jag blev rätt trött där i soffan, i och med att jag hade klivit upp monstruöst tidigt (4:42) och dessutom en gång under natten, vid tvåtiden också varit på väg upp, i tron om att klockan var desto mer. Och jag hann inte sova något på eftermiddagen heller, i och med gästerna.

Sen bjöd jag på hamburgare och pommes, i och med att det är både lättlagat och gott. Både hon och jag skulle iväg en viss tid, då hon skulle hem och jobba natt, och behövde sova innan det, och jag skulle hämta min syster efter hennes träning, då mina föräldrar rört till det och glömt att de båda var upptagna med möten och sådant. Tur att jag finns!

Anledningen till att jag har bråttom nu är att jag ska se på TV från 20:00 och innan dess vill prova att installera The Sims 2 igen, för nu har jag köpt nytt grundspel! Hugaligen, bjöd på auktion på Tradera, men där verkar spelet sluta på drygt 200 kronor, och med frakt blir det ännu mer, så jag köpte på Flygfyren för 299 istället. Nytt, fräscht och hem direkt. Inte så många extra kronor för de faktorerna.
Håll tummen för mig att mina simsproblem nu är ett minne blott. Jag har sån sjuk byggaravbstinens!

Lev och må!

Eller, ordet är ju fritt och nu är det ditt.

Dagens ordverifiering: wujwjjn

måndag, september 29, 2008

Inget debakel

Jag förstår inte riktigt vart helgerna tar vägen. I ena stunden går jag och är så glad för att det är fredag och hälsar barn och föräldrar trevlig helg, när de går hem, för att sen återigen stiga upp 5:30 och vara på jobbet klockan 7:00 på måndagsmorgonen. Det som händer där emellan, det går så snabbt att hjärnan knappt hinner registrera.
Det är åtminstone känslan jag har inom mig på måndagar.

Det här har varit en dag utan större debakel eller mankemang. Debakel förresten, det tycker jag sannerligen borde stavas med ck, men det verkar det inte göra. Det är ett lite mystiskt och udda ord, som min mor trodde att jag hade hittat på (jo, jag gör ju så ibland), men ack nej, det hörs ju vad det betyder till och med. Problem och besvär och sånt man helst klarar sig utan. Men hur det egentligen stavas tycks höljt i dunkel, debacle från franskan verkar också förekomma. Nåja, det om detta.

När jag kom hem från jobbet idag så satte jag och gång och bakade enligt ett recept jag har fått av en kollega. "Elins gotterutor" heter de följaktligen (följaktligen är för övrigt ett annat, av få, ord som jag har svårt att stava till. Vill gärna skriva "följdaktligen"). De är rutor med tre lager; först mördeg, sen sylt och sist en kokostopping. Riktigt goda, men de var inte helt lätta att göra!
Dels att bre ut mördegen i formen var inte helt lätt, och sen att bre sylt på det var heller inte helt lätt. Men svårast av allt var att skära dem i rutor och behålla rutformen när de lyftes upp från plåten. Där kan vi tala om misslyckande, rent ut sagt.
Men goda gotterutor är det i alla fall!
Anneli kommer ju imorgon, så då har jag ju något gott att bjuda på. Finemangs. Men om vi ska äta mat, vilket vi nog bör, så har jag än inte klurat ut vad vi ska äta då. Det återstår att se.

När baket var avklarat, tog jag en promenad. Ingen av mina vanliga rundor, utan en nedåt stan, där kosan var inställd på Swedbank, där det skulle tas ut pengar. Det är för övrigt något jag gör väldigt sällan nu mera, tar ut pengar alltså. Men anledningen till att jag tog ut pengar, var mitt nästa mål; Badhuset.

Där bad jag om att förnya mitt simkort med tre nya månader à 255 kronor, något som jobbet betalar åt mig genom min friskvårdspeng (men jag måste lägga ut för denna). Det ska bli riktigt härligt att komma igång med simmandet igen. Mellan januari-april simmade jag också, men sen dess har det varit dåligt med den saken. Stella var min simvän ett tag då, men jag tror inte att vi simmade tillsammans mer än... ja, två gånger var det nog bara. Lite synd, men bättre det än inget! Nu är planen att jag ska simma både på måndagar vid 15:30 sådär och torsdagar samma tid. Om jag inte orkar simma två gånger i veckan (vilket jag hoppas att jag gör!), så kanske det blir tisdagar vid 13-tiden istället. Det återstår att se!
Och det återstår också att se om jag hittar någon ny simkompis, Stella får ju plaska runt bäst hon vill i Sollefteå nu.
Torsdag blir i alla fall första simdagen, för idag hann jag inte, imorgon kommer Anneli, på onsdag jobbar jag till sent, då det dels är arbetstid till 17:30 och sen är avdelningsplanering i två timmar eller så. Så torsdag får det bli.

Jag måste ju nämna Idol lite också. Tycker det nuvarande startfältet ser bra ut. Han, den nervöse som jag ville heja på finns ju inte med. Lite synd, men han var väl ingen riktig stjärna heller. Just nu, i startgroparna, så har jag två favoriter. Och båda är 16-åringar. Ena är hon tjejen som fick sjunga en gång extra i finalmötet med juryn och andra är han Johan som fick guldbiljett på armen och som det var lite svårt att först se om det verkligen var en kille eller tjej. Men jag tycker de båda verkar helt toppen! Heja, heja!
Jag förstår inte riktigt varför det var först förra året som jag fastnade för Idol, för jag tycker verkligen att det är kalasbra! Och det skäms jag inte för att säga. Eller skriva.

Imorgon ska jag samåka, 5:30 till jobbet. Hurra för det!
Nu har jag förresten slutat få Norrtelje Tidning på morgonen, så nu behöver jag inte gå upp 4:30 imorgon, utan kan gott kosta på mig att kliva upp 4:45, då det är läsningen som tar mest tid.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Dagens ordverifiering: aeqruce

söndag, september 28, 2008

Andra ronden

Nu är jag hemma hos mig igen. Skönt det, jag har inte varit här sen i förmiddags.

Så, nu har det sjungits och hurrats för far min, på 51-årsdagen. Så för precis ett år sen var det stor baluns där, men jag fick dåvarande smålänning på besök då också, så jag var inte jättelångvarig där. Herbert bodde med mig den helgen också, men han blev nervös av ny miljö+smålänning, så han gömde sig under soffan mest hela tiden.

Nu fick farsgubben en pepparkvarn i alla fall, det var det enda han sent om sider (för det kan väl fortfarande inte vara drycken cider man menar i det uttrycket?), knystade om att han önskade sig. En rejäl doning med 25 års garanti kostade jag på mig/honom.


Jag gjorde en snygg och god tårta!

Ja men i alla fall, nu har jag dagens SvD här, och har det jag tänkte nämna framför mig.

Dels så finns det tydligen förslag på att döpa om Arlanda till "Alfred Nobel Airport", och det måste jag säga att jag ställer mig positiv till. Men undrar om ARN då istället blir ANA? Ja kanske. Det var en riksdagsledamot som gett det förslaget i alla fall. Motreaktioner till detta var att flygplatsen istället borde heta "Polkagris Airport", då det skulle vara absolut svenskt. Just "Absolut Airport" var ett annat förslag. Men ack, det känns ju lagom seriöst. Liksom "Fredrik Reinfeldt Airport", som ju då får förkortningen FRA.
Fast jag måste säga att jag har ett eget förslag jag tycker snäppet bättre om ändå; "Astrid Lindgren Airport". Det behöver ju faktiskt inte bara vara historiskt viktiga män som får flygplatser uppkallade efter sig.

Vidare så läste jag att dåligt lokalsinne kan bero på en rubbning i hjärnan. Det känns ju lite lagom smickrande, för mig som har rätt dåligt lokalsinne. Lite "Eh, jo jag är rubbad, därför hittar jag inte..."
Haha, ja just snyggt.
Men läser man artikeln mer ingående så gäller det nog främst de extremt svåra fallen av lokalsinnesfrånvaro, det står om en kvinna som inte hittar alls i sitt närområde och som med största möda kan ta sig till och från sitt arbete, men i övrigt inte kan gå och handla eller så. Nu står det inte riktigt hur länge hon har bott på platsen, men ändå. Det är mycket mer extremt än hur jag fungerar/inte fungerar i det avseendet.


I Huskvarna var det inte helt lätt att hitta...

Nästa intressanta notis var att det nu är vetenskapligt bevisat att det är roligare att ge än att få. Seriösa studier har alltså gjorts, och kommit fram till det. Så, nu när julen står för dörren, vet vi det! Betryggande!

Sist men inte minst läste jag att Saturnus ringar har visat sig vara mer massiva och äldre än man tidigare trott. Undrar om de kom på det när de försökte köra vindrutetorkaren på rymdfärjan som enda ringpassagesåtgärd? Haha!

Det var allt för nu!

Ordet är fritt och ditt igen, varsågod!

Den biologiska klockan, eller något

Hm, jag börjar komma tillbaka till min naturliga helgsdygnsrytm, tror jag, för i och med att jag vaknade 7:31 igår, så orkade jag ju inte sitta upp till sådär ett-två-tiden på natten, som annars är lätt hänt på lördagarna. Jag gick istället och lade mig vid 23-tiden och läste fram till strax efter midnatt, och somnade omgående på det.
Så imorse vaknade jag vid åttasnåret och kände mig klar med sovandet.

Och två så (relativt) tidiga helgsmorgnar i följd har jag inte haft på länge, men jag vet att innan internets tid (alltså innan jag hade tillgång till det i oändlig mängd), så var det ungefär den dygnsrytmen jag då hade (jag höll på skriva kroppsrytmen, eh, men den behöver vi inte tala om).
Det är hur som helst också den ungefärliga dygnsrytm jag vill ha också. Kanske inte att jag behöver vakna före klockan åtta en helgdag, men däromkring ändå. Jag trivs inte med att sova bort morgnar och förmiddagar.
Men det är ju å andra sidan trevligt att vara uppe länge också, om man har det allmänt trevligt. Det hade jag inte direkt igår dock. Inte för att jag hade det otrevligt heller, men det fanns som ingen anledning att hålla mig uppe. Jag satt faktiskt och jobbade lite med mallen till 2009 års föräldraenkät som ska gå ut någon gång under den tidiga våren, misstänker jag. Den årliga enkäten har de senaste åren fallit på mitt bord att utforma och sammanställa. Och det är onekligen sammanställningen som tar mest tid, utformingen handlar ju om att omformulera lite från förra årets enkät, lägga till lite och ta bort lite och så, så det är snabbt gjort. I år hade vi beslutat om att alla frågor skulle formuleras på ett sådant sätt att svarsalternativen Mycket bra, bra, mindre bra och inte bra, samt vet ej
kunde anges. Förut var det uppdelat så att flera frågor var ställda på ett sådant sätt att svarsalternativen var Ja, alltid, ja, oftast, sällan, aldrig och vet ej.
Men vi kom fram till att Ja, alltid och ja, oftast var för snarlika och därmed svårtolkade, så jag fick i uppgift att omformulera.
Och det har jag nu gjort! Så när det sen är dags för enkäten, ja då ligger den så gott som klar redan. Fast att skriva ut den i rätt antal kopior hör ju i och för sig till den tidskrävande delen av utformningen också. Just det, det fanns en tidskrävande del där också ja...

Fasen! Saken är den att jag sitter hos Herbert och skriver nu, men nu slog det mig att jag ju hade lagt fram SvD vid datorn där hemma, för att det var något där jag skulle skriva om. Men det minns jag ju inte nu! Får bli ett andra blogginlägg senare då.

Ja, anledningen till att det slog mig var att jag skulle skriva:
När jag så hade läst SvD, ätit frukost och fixat till mig, så åkte jag och handlade lite på Coop, för ovanlighetens skull. Mamma skickade sms och bad mig köpa lite inför kvällens middag, då familjen kommer hem från Malmö senare i eftermiddag och inte är alltför sugna på att handla direkt.
Coop är ju omgjort, och jag handlar i princip aldrig där, så det var inte helt lätt att hitta allting. Men det gick.
Sen åkte jag hem med maten hit då, till Herbert, och gav honom mat och kärlek också, innan jag så klädde mig för en löptur i elljusspåret. Då var klockan nog omkring 10:30 och det var strålande sol, vilket jag i och för sig ser att det fortfarande är. Men jag har nog aldrig motionerat vid den tiden förut här, jag brukar träna mer åt eftermiddagen till. Och på eftermiddagarna är det sällan mycket folk som rör sig i elljusspåret här, i alla fall inte såna som jag möter eller springer ikapp och om (för jag kan ju omöjligen veta om det finns i de delar av spåret där jag just då inte är). Men nu så, jag vet inte hur många estradörer och motionärer och svampplockare och hundrastare jag såg. Det var folk mest överallt! En ensam, okopplad hund sprang emot mig när jag springandes. Lite förbryllande att den sprang ensam tänkte jag, men så hörde jag att det var någon inne i skogen som ropade på den sen.
Tur för mig att jag inte är hundrädd, för det var en inte alltför liten hund.

Efter mina fem kilometers löpning väntade styrketräning och stretch i vanlig ordning, följt av dusch.

Och sen smällde jag till med mina kulinariska fördigheter och svängde ihop en tårta till min 51-årsfyllande far. Och den är minsann värd att visa bild på, så det får jag också ta och fixa i mitt senare inlägg. Har inte sladden till kameran här. Eller sladden till telefonen, menar jag förstås. Äger ju ingen fungerande kamera utöver den.
Tårtan blev riktigt fin i alla fall! Hoppas också att den blir god.

Och så hamnade jag vid datorn här, i väntan på att familjen ska anlända till busstationen, där jag misstänker att jag ska hämta dem. Herbert har legat i mitt knä större delen av datorskrivartiden, vilket har medfört att det har gått väldigt segt att skriva. Han måste hållas om med en arm, annars ramlar han bara ner, och det genererar ju i hälften så många skrivklara fingrar. Men det är lustigt, för det känns som det tar mer än dubbelt så lång tid att skriva med bara en hand.
Hur som helst så övergav han mitt knä någonstans i mitten av bloggskrivandet, så sen dess har det runnit som ett vatten.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Dagens ordverifiering: duxhkmvh

lördag, september 27, 2008

Mörk & märklig

Imorse vaknade jag 7:31 och började fundera på vilken tid jag började jobba, om jag hade försovit mig eller så. Men rätt omgående slog det mig att det var lördag och att jag kunde somna om. Men det gjorde jag inte! Vet inte när jag vaknade så tidigt en lördag utan att sen ha somnat om, sist. Det kändes konstigt.
Så jag hämtade den gigantiska bibban SvD-tidning+bilagor, slog på radion och lade mig i sängen och läste. Allt utom kulturdelen läste jag (om än att jag skumläste det mesta och hoppade över en hel del som av rubriken att döma inte lockade mig), sen korrekturläste jag en kvalitetsredovisning à 20 sidor från jobbet och markerade de fel jag hittade, innan det vid niosnåret blev dags att kliva upp.
Till frukost läste jag kulturdelen också, den hoppades inte över.

Och direkt efter frukost ställde jag mig och skalade och kokade potatis. Ikväll blir det plankstek nämligen, och jag märkte sist att pommes duchesse inte var helt lätt att spritsa när det fortfarande var helt nykokt och varmt, så nu satsar jag på en kylskåpskall duchesse att spritsa på plankan. Jag har dessutom överdrivit receptet med ett ägg extra, så jag hoppas det ger extra stelningseffekt sen i den gräddade fasen. Sist var det lite mört och skört.

Därpå åkte jag hem till Herbert och gav honom mat och gullade med honom. Jag stannade en stund så att han fick äta tills han var nöjd, sen tog jag ut honom och åkte hem och storstädade lägenheten. Städning av modell större alltså, i mitt varannanveckas-system. Så här är riktigt rent och fräscht nu!

Och efter det så tog jag cykeln ner på stan med siktet inställd på en rad olika affärer. Började med att gå in på Spel&Sånt med min Sims-skiva, för att be dem slipa bort reporna, i hopp om att det skulle lösa mina installationsproblem. En timme skulle det ta för det att slipa.
Sen gick jag till Brothers för att spana in kläder, men döm av min besvikelse när de inte hade något som föll mig i smaken. Där brukar det finnas kläder som känns "jag", men inte nu. I alla fall inte de till rimliga priser. Jag är inte en person som kan tänka mig att lägga hela månadsbeloppet (i klädväg) på en t-shirt, jag vill ha lite mer för pengarna än så. Tvärs över gatan på JC var det inte mycket bättre, men där hittade jag en relativt vit och snygg mössa som jag slog till på. Jag skulle vilja hitta vita fingervantar också, för det känns för dumt med de blå som jag har i jackfickan på min vita jacka.
Det är ju hemskt behändigt att i varje jackficka ha en mössa och ett par vantar. Eller ja, det ger ju två mössor per jacka då, och så menar jag inte. Matematiskt sett en halv mössa per två fickor och en vante i vardera. Då har jag uttryckt mig tydligt.
Och jag vill ju att det ska matcha rätt bra också, det är så snyggt med min grå mössa och grå fingervantar till den grå jackan. Tycker åtminstone jag. Och till de svarta vinterjackorna har jag svarta mössor och vantar. Eller min allra tjockaste kallvädersmössa är nog grön.
Sen jag tappade håret har jag investerat i många mössor, nu har jag nog sex stycken. Och en keps. Och en cykelhjälm. Och en peruk.
Det finns mycket att sätta på huvudet!

Nåväl, sen stegade jag vidare mot apoteket där jag inhandlade Helosan och munskölj. Det gick väldigt odramatiskt till, det enda anmärkningsvärda var att kvinnan före mig i kön, frågade om jag ville ha en påse av henne då hon råkade ta två. Men jag hade redan räknat med att lägga sakerna i min stora JC-kasse som bara innehöll en liten mössa. Så mannen bakom mig lade sig i och sade att han kunde ta den då.
Sen bar det av mot KappAhl, där jag fått rabattkuponger om 25 %. Men det var samma vanliga visa där, inget som var "jag", och därmed inget jag ville lägga pengar på. I huset mittemot huserar H&M, så jag gick in där också, men tro på fasen, fann heller inget där.
Men jag kanske har blivit för kräsen när det gäller kläder. Jag vill helst bara köpa sånt där jag känner "wow, vad snygg!", och det verkar ju inte gälla alltför mycket.

'Sen så återvände jag till den parkerade cykeln och cyklade genom staden bort till Skokanonen, och investerade i ett par svarta skosnören. Min plan var ju att ta de svarta conversens vita skosnören till de blå conversen, var ena skosnöre blev förstört i ena änden, när det åkte in i kedjan på cykeln, för att så köpa svarta till de svarta.
Och jag visste inte riktigt vad jag skulle ta för skosnören heller, men tänkte att en meter snöre borde räcka gott och väl.

Och därpå cyklade jag till Harsjövägen igen, och släppte in katten. Passade på att äta lunch där också. Till lunchen löste jag lite sudoku som låg framme på bordet. Men irriterande nog visade det sig att jag hade gjort fel någonstans, då jag i ett block inte kunde placera en åtta hur jag än gjorde, då den krockade med andra åttor vågrätt eller lodrätt i de lediga rutor som fanns. Då gav jag upp och insåg att en timme hade gått, så jag pussade Herbert hejdå-ses-imorrn och cyklade ner på stan igen.

På Spel&Sånt fick jag både positiva och negativa besked. Det positiva var att det inte skulle kosta mig något, det negativa var att det inte gick att få bort alla repor, då det var repor från ovansidan av skivan som var såpass djupa, att det var spåren av dem, som syntes igenom på undersidan. Shit pommes, då går det inte att installera Sims 2 på nya datorn.
Men så började jag fundera hur de där reporna egentligen kunde ha uppkommit. Jag är ju försiktig med mina skivor och har ju inte använt skivan på jättelänge, då man i simsvärlden hela tiden använder den senaste expansionsskivan och jag har ju alla expansioner (utom den senaste som jag avvaktar med att köpa in till dess att jag över huvudtaget får igång spelet på datorn). Så det var ju märkligt, för skivan funkade ju sist jag använde den.
Men så slog det mig! Jag har ju i flera års tid haft själva grundspelet utlånat i och med att jag själv inte behövde det! Suck, det är alltså tack vare en f.d vän (som nu mer är mer av en bekant på grund av ickeumgänge) som på ett eller annat sätt har stått för den åverkan och lämnat tillbaka spelet utan att ha sagt ett ljud om det. Nog för att hon kanske inte märkte det själv, men det troliga är ju att spelet slutade fungera när reporna blev för svåra. Dåligt.
Inte vill jag köpa ett nytt spel jag redan har heller.
Men så slog det mig - igen! (blåslagen vid det här laget!)
Tradera, där kan man säkert hitta ett billigt och begagnat grundspel, så där började jag söka när jag kom hem sen.
Och jag har hittat en del, varav jag leder en auktion nu. Vågar inte leda fler auktioner, för det är ju bindande att köpa vid vinst, och det vore ju snopet att vinna två auktioner med identiska varor.

Nyss så snörade jag om mina skor, bara för att konstatera att en meter skosnöre inte alls är standard till converse, 125 cm är nog snarare det vanliga.
Så jag hade inget annat val än att sluta snörningen två hål tidigare än innan, men det blev rätt snyggt ändå. Det är ju många som inte snörar sina converse ända upp, men det har jag alltid känt mig tvungen att göra, eftersom de lösa ändarna annars skulle bli gigantiskt långa.


Det blev som nya skor av det hela! Snyggt!

Och mitt i skrivandet nu, så ringde det på dörren. Utanför möttes jag av en komisk syn, två unga killar som sålde jultidningar. Det komiska med dem var att den ene (utan att överdriva) var dubbelt så lång som den andre. Visserligen såg de inte ut att vara i samma ålder, kanske sådär 8 och 13-14 år gamla, men det fick mig att le inombords. Kanske utombords också, det vet jag inte, jag sade nejtack i alla fall, och det var tack och lov inte påstridiga.

Det får mig att tänka på telefonsamtalet med Joakim igår. Han berättade att han extraknäcker som telefonförsäljare också, så vi pratade lite om moralen och taktiken där, och det är verkligen så att telefonförsäljare inte ska ge sig vid det första nej:et, utan ytterligare argumentera för sin sak. Det är rätt ruttet egentligen.

Nu är klockan snart plankstek!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Dagens ordverifiering: mmiagqoe

fredag, september 26, 2008

I came to this world with nothing

... and I leave with nothing but love.

Joakim är allt för söt! Han ringde mig under dagen, utan att jag märkte det, då jag hade glömt telefonen på ljudlöst läge, efter att ha sovit middag med barnen, och ringde sen igen nu på kvällen och frågade om jag ville komma på tacokväll hos honom. Det var ju riktigt snällt, jag som fått inställt besök idag. Men han ringde precis när jag stod och svängde ihop våfflor, och de kunde jag inte bara lämna dem vind för våg, och de+ätning och uppvaskning av köket var jag inte klar med förrän vid 19-tiden, så det blev så sent, det är ju en bra bit att åka, till Bergshamra också. Men han är så snäll, som tänker på mig!
Vi hade istället ett trevligt telefonsamtal om våra respektive jobb och hans praktik på en gymnasieskola. Och lite annat blev avhandlat också förstås. Skoj!

I övrigt har det varit en bra dag. En dag var tredje vecka börjar jag jobba så sent som klockan 9:00, vilket ger en sovmorgon à 7:30-uppstigning, och det är fasen inte att förakta. Tre timmars (höll på skriva ihop det till "trimmars") sovmorgon sett från 4:30-dagarna. Woho!
Och tur hade jag med stängningen, idag igen. Sista barnet gick hem ca 16:20, så jag var efter lite dammsugning, släckning och låsning på väg hem vid kanske 16:35 eller så, trots arbetstid till 17:30.

Våfflor åt jag ja, och alldeles för många. Den laddning jag gör räcker till sju våfflor, och ungefär fyra åter jag mig behagligt mätt på och fem sådär lite extramätt, som man ibland vill äta sig när det är något gott. Men då återstår ju bara två, så det brukar sluta med att jag äter upp alla sju, för två är inget att spara på. Det duger inte till något.
Så jag får skylla mig själv, att magen känns som en sprängfull tunna!

Lyxade till det lite inför matlagningen, med en liten drink bestående av martini och 7-up. Nu är jag ju van att dricka martinin som den är, så det kändes kanske lite blaskigt på ett sätt, men det var ju sött och gott. Vardagslyx, det ska man unna sig då och då!

Och fy fasen för dessa myggor! Vissa dagar går det knappt att vara utomhus på jobbet, både pedagoger och barn blir ju helt uppätna av dem! Nu har jag visserligen rätt tur när det gäller mygg, oftast, för det brukar bara klia en liten stund och sen gå över. Men irriterande är det, när man blir konstant attackerad. En sån eftermiddag var det idag.
Så brukar det minsann inte vara på hösten, det är ju på vår och försommar som myggen brukar härja som mest.
Det är minsann trist att getingarna (gjorde också utevistelsen rätt plågsam på jobbet) försvann för att ersättas av dessa blodsugare.

Igår var det sista avsnittet av Vem kan slå Filip och Fredrik, och det var i vanlig ordning väldigt bra och underhållande. Jag har sett samtliga nio avsnitt med förtjusning, och hejat på "tv-tvillingarna" varje gång. Dels för att de två första utmanarna var för jäkla kaxiga i förhand, men när det kom till kritan inte var så imponerande alls, och dels för att den här veckans utmanare dessutom var så pinsamt dålig på geografi. Vid frågan var Mekka ligger, så pekade hon på blindkartan någonstans i Ukraina, såg det ut som på den gränslösa kartan. Pinsamt, det hör ju till allmänbildningen att åtminstone ha ett hum om var islams heligaste stad ligger. Men innan det magplasket, hejade jag av och till lite på henne, just för att hon var en tjej som verkade vara det svåraste motståndet för dem, i många av grenarna. Och det är ju tufft!
För övrigt måste jag framhäva att Ingvar Oldsberg är en fenomenal programledare. Han har precis rätt personlighet för programlederi, tycker jag!

Men nu är det helg! Hoppas den inte kommer kännas så rekordkort som förra helgen bara. Det vore en plump i protokollet.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Dagens ordverifiering: ynrtfs

torsdag, september 25, 2008

På agendan; A-ekonomi

Så jäkla kul att göra denna månads budget var det inte. Visst lade jag på extra här och där, bland annat så mer än fördubblade jag matposten, från septembers drygt 900 kronor till nu 2000. Fast det bör tilläggas att jag i kategorin mat, räknar allt som jag köper på Flygfyren. Det kan handla om plastpåsar och kastruller såväl som potatis och juice. Det jag inte räknar in under mat, inköpt där, är sånt som istället passar under kategorin nöje eller kläder. Det är väl frågan om jag kommer upp i 2000 kronor, nu när jag har lärt mig att leva ekonomiskt på matfronten, men det är ändå skönt att ha svängrum.
Jag hade gärna pumpat in mer pengar i just kläder och nöje, nog för att det nu blev mer än för senaste månaden, men ja... Mycket vill ha mer.

Vidare så börjar det klarna lite i mitt försäkringsträsk! Jag har nu tittat igenom de papper jag har, och det verkar inte bättre än att jag hade tre olika sjuk- och olycksfallsförsäkringar. En via Trygghansa, en via Folksam (den som nyligen startade för att jag inte skickat in något om att jag inte ville ha den - jag som inte ens har sett några såna papper) och så en via jobbet. Jobbförsäkringen gäller mig som person, även utanför jobbet, så egentligen är båda de andra onödiga, för den via jobbet betalar jag inget för. Men Trygghansaposten (den som jag trodde var min bostadsrättstilläggsförsärk ing - förbannade autogiron man ibland blir påtvingad! Kollen försämras så radikalt.), den verkar både rätt bra och är dessutom inte dyrare än 109 kronor i månaden, så så länge det inte blir kaptial finanskris så också jag känner att enda lösningen är att pumpa in 700 miljarder dollar i budgeten, så tror jag att jag behåller den.
Men Folksamförsäkringen, den ringde jag och sade upp med detsamma jag upptäckte denna trippelförsäkring.
Det som nu är oklart är var min bostadsrättstilläggsförsäkr ing egentligen är, dess autogiro alltså. Det var visst en försäkring genom Folksam också, men det autogiromedgivande jag har med dem, är för det pensionssparande jag har startat genom dem. Jag sparar 300 kronor i månaden, och gireringen ligger på ca 364 kronor i månaden, så möjligheten att både pensionsförsäkringen och bostadsrättstilläggsförsäkr ingen har klumpats ihop finns ju, men det verkar ändå lite konstigt, kan jag tycka. Jag trodde de där övriga 64 kronorna var den vinst Folksam vill göra på mig.
Nåja, jag borde ju märka om jag skulle stå oförsäkrad. Det gjorde jag ju tämligen omgående när Trygghansa tog bort min trafikförsäkring på gamla bilen, genom okunskap från mig och lurendrejarfasoner från dem. Då fick jag böter från trafikförsärkingsföreningen på sammanlagt... ja, jag tror det var 1500 kronor. Inte roligt.

Men det som är roligt med löning är ju att jag känner att jag kan kosta på mig en storhandling då, så en sådan har jag ägnat mig åt på eftermiddagen. Köpte en present till pappa som fyller 51 på söndag också, så det blev en rätt dyr slutsumma. Men presenten räknar jag in under övrigt medan resterande kostnad förstås klassas som mat. Matposten borde ju snarare heta livsmedel, men det är så långt ord att få plats med i mariginalen i kassaboken.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Dagens ordverifiering: fzmpq

onsdag, september 24, 2008

En hårodyssé


Fredrik - med äkta hår 3 månader innan det föll av



Fredrik - utan hår (idag)



Fredrik - är ytterst tveksam till om peruken kommer användas (idag)



Fredrik - har aldrig kikat fram bakom en lugg förut (idag)

Sammanställning

Tillåt mig att säga hallå i min lilla låda, jag har nu gått igenom min kassabok för inkomster och utgifter (varför heter det inte ingifter & utgifter eller inkomster & utkomster?) för september månad, jämfört med min budget för samma period, och jag har hållit budgeten!
Matposten, eller ja, livsmedelsposten, landade på 909 kronor, men vad budgeterad till 1500, så där har jag verkligen dragit in! Bilposten överskred budgeten, i och med att jag glömnde att ta med försärkingen i beräkningen. Övrigtposten överskreds också, i och med att jag inte hade tagit med passförnyelse i beräkningen.
Men det landade på ett överskott på - håll i dig - sex (6) kronor! Det kunde man inte tro men förra månadens facit i hand, underskott på 9317 kronor, och så nu den tunga verkstadsposten på 3756 kronor också. Men det gick!
Hurra för mig!
Imorgon ska jag ta och göra budget för oktober. Det är faktiskt riktigt roligt att budgetera och summera, du borde testa det!

Vad finns det egentligen för övrigt att rapportera om idag?
Tja, jag hade tur på jobbet idag, var den som stämplade ut sist idag och därmed stängde bygget och hade arbetstid till 17:30, men redan 16:30 hade de sista barnen gått hem. Så inte alltför sent därpå kunde jag bege mig hem, efter stängningsproceduren.

Följande stycke kan du helt hoppa över att läsa egentligen, känner själv att den mest blev ett mischmasch av tid och stress och press.
Men förmiddagen måste jag säga var väldigt stressig. Vi har beslutat att var fjärde vecka ha gemensam sångsamling avdelningarna emellan (storbarn och småbarn var för sig dock), just på onsdagen den veckan. Detta för att från varje avdelning kunna frigöra en ur personalen, så att de frigjorda tillsammans ska kunna ha verksamhetsmöte tillsammans med vår administrative chef. Och den onsdagen var det idag.
Jag började jobba 8:30 och samlingen var från början tänkt att börja 9:00, men flyttades fram till 9:30 eftersom det var då min kollega stämplade in (jag älskar det uttrycket!). Detta gjorde att vi fick ta en snabbsamling avdelningsvis inne först.
När jag kom var det allmänt rörigt. Dörren mellan de båda småbarnsavdelningarna var fortfarande öppen och barnen från de båda avdelningarna var överallt. Min muslimske vikariekollega var på plats redan, och grannavdelningen kände kanske att det inte var läge att lämna henne ensam med alla våra barn. (Nej, jag betonar inte hennes religion för att den har någon som helst relevans egentligen, utan för att jag igår skrev lite om henne och just att jag tyckte det var intressant att prata lite religion, men det jag ville framhäva nu var bara att det rör sig om samma vikariemänniska.)
Det droppade in nya barn hela tiden, och barn blev ledsna av olika anledningar, samtidigt som bajsblöjorna duggade tätt. Dessutom skulle saker förberedas, som fruktskivning inför samlingen och dukning inför lunchen. Allt på halvtimmen mellan 8:30-9:00.
Och på halvtimmen 9:00-9:30 skulle alla barn hinna komma in, vi skulle hinna få in alla till samlingsrummet och städa bort sakerna därifrån, så att samlingsmattan kunde läggas ut. Sen skulle det hinnas med att sjunga vår hej-sång om alla barn, samt äta den frukt som ändå hanns med att bli iorninggjort. Och vi skulle dessutom på den här tiden se till att de blöjlösa barnen kissade och sen klä på alla barn ytterkläder. Det var alltså jag och min kollega på tio barn, och det tar verkligen sin tid att få en hel sån här process att bli klar, för det händer hela tiden så mycket. Nya bajsblöjor, telefonen som ringer, barn som slåss eller smiter ut, utan kläder, till exempel.
Så vi hann inte ut till 9:30, vilket gjorde att verksamhetsmötet började lite senare ändå.
Sen drog det dessutom ut på tiden väldeliga, så tiden mellan 10:25-10:45 var rätt stressig också, för vi brukar gå in igen vid 10:30 för att hinna med att byta blöjor, tvätta händer och bädda i sovrummet, så att allt sånt är klart innan lunchen kommer. Oftast är det dessutom jag som hämtar den, och då går jag just vid 10:45. Och idag skulle jag hämta den också, men barnen kom inte in den tid de brukar i och med att min kollega på mötet behövdes på plats också, för vikarien (inte någon) kan gå in med tio barn samtidigt och klä av och byta på alla, för då blir det helt kaos. Och inte var det dukat och bäddat heller, så sånt fick ske i samband lunch och vila.

Summan av kardemumman är att allt var rätt sent och rörigt.
Men sen blev dagen bättre igen.

Jag tog mig samman och torkade ur bestiklådorna i köket. Det behövdes onekligen.

Hemma har jag ätit laxfilé, kokt potatis, haricot verts, majs och dillmajonäs till middag. En också rätt förekommande rätt, men denna gång tillagade jag laxen i ugnen istället för i stekpanna. Och det var ju succé! Vid stekning blir någon sida alltid lite för svart och kryddorna inbrända. Men i ugn, då blev det en mycket fin färg på firren, och kryddningen var intakt.

Perukbilder och sådant blir det nog i ett separat inlägg om en stund, för nu är det idol som gäller!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Dagens ordverifiering: xpnzygd

tisdag, september 23, 2008

Swim, swim!

Och så ett PS:

Jag tycker Frida Hyvönens Enemy Within är fantastisk! Speciellt "swim swim" (som jag tror att hon sjunger åtminstone). Hittar den inte på youtube, men här går den att få hem.

DS

A hair day

Hrm hm. Igår fick jag planer grusade. Eller ja, rentav förstörda. Helt grymt trist, nu blir jag ensam på fredag och hela helgen. Jag var inställd och inbokad på umgänge, familjen åker till Malmö och Tove åker Sollefteå (ja, jag tror det är där Stella bor), så det blir inte mycket folk kvar alls, av de jag ofta eller ibland umgås med helgvis. Kvar har jag Herbert då, katten. Det får jag väl säga alltid är något, men mer hade jag önskat.

Nåja, jag var besviken över det igår, men det har väl runnit av mig nu. Så nu går jag vidare.

En av mina närmaste kollegor är sjuk nu, vilket gör att vi har haft en vikarie inne på avdelningen idag, och ska ha så imorgon också. Det är en muslimsk kvinna som jag aldrig har jobbat med förut, och det är minsann riktigt intressant. Jag visste faktiskt inte ens att ramadan pågår just nu, men åjo, det gör den.
Ja, det är riktigt fascinerande med andra kulturer, för det är verkligen skillnad på den islam man ser i massmedia och den vardagsislam som jag tror 99% av alla muslimer ägnar sig åt. Jag ställde ganska många frågor om traditioner och sådant, hoppas inte hon ansåg mig alltför påstridig. Mångfald berikar!

För övrigt klev jag upp 4:30 idag, jag försov mig alltså inte (i likhet med förra tisdagen), men det var helt grymt segt att vakna. Eller ja, vaknade gjorde jag, men det kändes som att hjärnan var en kletig kolasås. Jag hade sovit alldeles för få timmar, för jag somnade väl någon gång vid 23:30, och natten innan sov jag också för lite.
Sen försovningen har jag alltid ställt både väckarklocka på gå upp-tid, och mobilen på fem minuter efter gå upp-tid. Men nu när jag skulle öppna, då slog jag på stort och satte dessutom klockradio på två minuter efter fem minuter efter gå upp-tid. Men precis som alla dagar med två inställda alarm, så hade bara behövts ett för att väcka mig. Så också idag.

När jag skulle gå hem 12:30, så var det lite svårt att slita sig från den pojke som jag har skolat in, och som är så väldigt fäst vid mig. Det skär lite i mitt hjärta när han blir ledsen av att jag gå.

Sen åkte jag rätt omgående in till Stockholm, hade ju äntligen fått tid för att hämta peruk, peruk som beställdes i ett rätt tidigt skede av min alopecia universalis. Ända ute till Fruängen skulle jag, men det är ju tacksamt att slippa byta tunnelbanelinje i alla fall. Fast jag hade otur när jag kom ner i Danderyds tunnelbana, för där missade jag preciiis ett tåg mot Fruängen när jag kom ner, det var precis så att dörrarna stängdes när jag kom ner alltså. Och nästkommande tåg gick bara till Telefonplan! När jag för en gångs skull, skulle åka till ändhållplatsen, ja då passar det att skicka fram tåg som inte kör dit.
Men till slut så kom jag iväg i alla fall. Trösten får väl vara att jag fick åka ett nytt tåg dit, tåget till Telefonplan var ett gammalt.

Väl i Fruängen blev jag lite konfunderad över den vägbeskrivning jag hade fått, för den stämde inte riktigt med vad jag såg. Men det är ju inte så stort däromkring, så jag hittade rätt snabbt rätt.
Och där blev jag sittandes och fick vänta på min tur, medan jag hörde det vanliga frisörpladdret mellan frisören/perukmakaren och kunden före mig.
Till slut så blev det min tur i alla fall, och då pratade vi en del först, sen blev det att börja prova lite peruker då.
Det kändes helt jättekonstigt! Irriterande hårstrån mot panna och nacke och allmänt värmande om huvudet. Plus att min spegelbild blev helt banal.
Och inte hade det gått att få tag på den peruk jag hade beställt, så vi fick prova oss fram mellan lite annat hon hade där. Och saken är att perukbidraget ligger på 4000 kronor per år, så det är ju ändå snart nytt år, och då kan jag ju söka något mer "jag", och nöja mig med lite vad som nu, i och med att jag ändå inte lär använda peruken så mycket. Jag är ju rätt nöjd med mig själv ändå, åtminstone med huvudhåret, jag har ju vant mig vid att vara utan och skäms inte över det.
Men vi hittade något där som fick duga, och det klipptes till och fixades, och sen gick jag därifrån med håret på.
Hade dock kepsen på också, för hon rekomenderade att ha just keps på i början, skulle vara bra för formen tydligen.
Men när jag så satt på tunnelbanan på väg hem, så fick jag sån fruktansvärd spänningshuvudvärk och blev helt illamående, typ åksjuk. Det blev tydligen lite för mycket tryck runt huvudet. Men jag härdade ut längst t-baneresan i alla fall, för det var så fullt där på tåget, och jag tänkte att jag inte riktigt var beredd att ta av mig kepsen och riskera att håret följde med, för jag hade ju inte riktigt kläm på hur löst/fast det satt.
Men när jag så satte mig på bussen hem sen, då tog jag av kepsen, och rätt omgående försvann både huvudvärk och illamående.
Så tips till dig som vill framkalla sjuksymptom; bind något runt huvudet och dra åt alldeles för hårt vid tinningarna till.

För övrigt såg jag min gamle lärare Göran Berglund på busstationen i Norrtälje innan jag åkte in till Stockholm. Honom har jag inte sett på snart fyra år, men han såg sig lik ut. Har inte sett någon av mina lärare sen jag slutade gymnasiet, vad jag kan minnas. Jag ser fasen så lite folk egentligen, det finns många som jag förundras över att jag aldrig springer på, på stan. Men en del i att jag inte träffar på vissa, är väl att jag inte går på Mobergs.

Men nu ska jag se tv!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Dagens ordverifiering: udzajl

måndag, september 22, 2008

Speglar mig på ytan av en bottenlös sjö

Idag hände något som nu inte har hänt på bra länge.
Jag kände nämligen efter jobbet, att jag hade rört på mig lite väl lite under dagen, och klädde mig så efter hemkomstdusch för att gå en promenad. Solen sken dessutom, så ja, det var ju allmänt härligt att vistas utomhus. För solen har verkligen lyst (eller fördunklat) med sin frånvaro på sistone. Inte i helgen dock, men innan dess.
Hur som haver, så mötte jag ganska omgående ett ungdomsgäng här helt nära min bostad, och när vi precis gått om varandra så sa den ena killen "ey, det är ju du från ZTV!"
Jag fick ju följaktligen vända mig om för att replikera, och då blev det ett "ja, just det!", trots att jag aldrig har synts på ZTV.
Men att det ens går att känna igen mig från FCZ-tiden det är mig ett under. Nästan i alla fall. Han sa det i och för sig på ett sätt som att vi har träffat varandra förut, och det tror jag nästan att vi har. Inte för att jag känner igen honom, men det finns en kille med invandrardrag, som jag vet ville fota sig med mig när FCZ spelade i Norrtälje, och som jag sen sprang på här vid min bostad långt senare, som troligen var den killen (han pratade i alla fall om att vi hade fotats då), och ja, jag misstänker att det återigen var han nu.
Undrar vad han gjorde med den bilden? Om han tittar på den ofta? Eller så har han bara ett bra ansiktsminne.

Igår såg jag en hemskt bra film, för... ja, det var säkert tredje gången. Pay it forward (eller "Skicka vidare", som den heter på svenska). Den gick på femman för övrigt. Tycker det är en riktigt fin film, bra budskap helt enkelt. Och trots att jag har sett den förr, så blev jag helt tårögd över slutet också. Berörande filmer är att föredra!
Den rekommenderas för den osedde.

Och det känns riktigt bra att ha lagt de sista pengarna på att fylla upp kylen, så att jag vet vad jag ska äta varje dag den här veckan! Det var ett tag sen jag planerade så bra, så ibland har det ju fått bli mackor och sånt till middag, men nu blir det mat varje dag! Idag bjöd hushållet upp till middagsvals Stadardaise, det vill säga min hemgjorda variant av pasta carbonara. Det är nog den rätt jag lagar till absolut oftast. Eller ja, kanske hamburgare då, bara för att det är så enkelt och jag alltid har en uppsjö av dem i frysen (trots att jag knappt aldrig köper hamburgare... det är en skum ekvation). Nej men denna specialversion av carbonara, som jag visserligen varierar lite olika, den är både lätt och god! Dagens recept var följande:

Pasta, så mycket som du tänker äta. (minsta hålet på pastamåttet för min del)
Ett paket bacon
En burk crème fraîche (fet modell för dig med samma kroppshydda som jag, smal för dig med motsatt)
Lagom antal ärtor
En halv burk majs
Ett klippe haricot verts
Svartpeppar, nymalen

Pastan kokade jag i nästan åtta minuter, tillsammans med majs och grönt, för att sedan hälla av det och blanda i cremè fraîchen och en liten stund ställa tillbaka kastrullen på den varma, men avstängda plattan, så att crèmen inte skulle ha så avkylande effekt. Baconet skars i småbitar och stektes, blandades sen ihop med pastaröran och svartpepprades grovt. Mycket svartpeppar för min del!
Mums.
Annars brukar jag inte ha andra grönsaker än ärtorna, men däremot blanda i riven ost med crèmen och också en äggula. Men variation förnöjer, i synnerhet som ingrediensinnehavet varierar.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Dagens ordverifiering: nhklih

söndag, september 21, 2008

And I wanna feel like that

Jag måste säga att jag har inspirerats lite av trenden att skriva kortare blogginlägg ändå. Fast att hålla mig till ett ämne per inlägg är ändå att ta i, då skulle de blir så många inlägg istället. Och jag vågar inte lova något heller, snart kommer kanske ett mastodontinlägg igen, man vet aldrig när saker och tinger behöver vädras ut. Nu ska jag hålla mig ganska kort i alla fall, tänkte jag.

Häromkvällen, tror det var i fredags, när jag skulle gå och lägga mig, stod jag i badrummet och borstade tänderna. Klockan var väl precis efter tolvslaget tror jag, då jag plötsligt fick ett sms, hörde jag utifrån nattduksbordet (där telefonen låg). Jag trodde mig veta vem som smsade den sena timmen, men när jag såg gick till telefonen fick jag en överraskning. Det var från 118020 och stod "Viorica Hora" och ett telefonnummer och en adress i Alvesta, samt en länk från hitta.se.
Hur kan det bli så? Har någon bekostat en förfrågan, och angett mitt telefonnummer? Men det är ju märkligt, för vad jag förstår så är det ett nummer man själv smsar till, och då borde ju svaret komma till samma telefon som man skickar ifrån, eller?
Och just att personen i fråga heter Hora i efternamn, det känns ju som att det är något ytterst suspekt över det. Visserligen finns det fem personer i Sverige som har just det inte alltför smickrande efternamnet, men ändå, det känns som att det lurar en uggla i mossen. Eller så är det en hund begraven någonstans.
För jag har verkligen inte skickat någon sådan förfrågan, söker varken Vioricor eller Horor. Och jag använder heller inte såna betaltjänster, det är ju bra mycket smidigare att själv kolla upp på hitta.se eller så, om det är något nummer eller någon adress jag vill ha rätt på.
Skumt.
---
Ibland vet jag inte vilken typ av humor jag har, men den är onekligen min egen, för jag kan skratta så gott åt mig själv ibland.
Jag stod nämligen hos familjen och vispade vaniljsås till en äppelpaj som syster min och jag hade bakat nu i helgen, och så letade jag i skåpen efter en karaff att hälla över vaniljsåsen från bunken till. Min mor öppnade då ett skåp och visade, varpå jag utbrast "jaså, DÄR är snipan!"
(en snipa är inte bara en sorts båt, utan också en porslinsanordning lämpad för såser)
Och som jag skrattade åt det sen! Det lät så jäkla kul! Det är precis som mitt och Toves "jaså, DEN orkidén!"
Så hon om någon kanske förstår det roliga, men ja, jag ställer mig tveksam ändå. Ibland verkar det som att det bara är jag som förstår det jätteroliga i tillvaron. Men jag mår så gott av att skratta, så anledningen spelar egentligen ingen roll!
---
För övrigt: Jag har ändrat mig angående Norrtelje Tidning, och tänker inte bli löpande autogirosprenumerant. Jag ogillar autogiron starkt, och sen tackade jag ju ja till det där erbjudandet för att de ringde precis då när jag satt och skrev provkrönikor till dem, och jag såg det som ett tecken. Men nu har två gästkrönikor publicerats, båda skrivna av äldre damer. Den ena skrev om hur det är att bo högst upp i ett höghus, den andra om hur det är att bo i Roslagen och inte älska det.
Bo och bo, tant och tant. Känns ju väldigt innovativt. Så när det nu verkar som att det inte blev något krönikerande (kåserande kallar man nog det) för mig, så blir det heller inget prenumererande. Jag har ju SvD på helgerna (fre-sön) nu i två månader, och det räcker. Morgonradio är rasande trevligt sällskap till frukost också. Och ekonomiskt!

Och så bra gick det att skriva ett kort inlägg.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Dagens ordverifiering: qggyeewn

lördag, september 20, 2008

I insure you

Det har slagit mig, att det finns ett område i min ekonomi, som jag har väldigt dålig koll på. Jag försöker ju att ha fullständig koll på allt genom att föra kassabok och leva budgetenligt och så, men det finns en utgiftspost som jag bara betalar på, utan att ha egentlig aning om vad jag betalar för. Och det är alla dessa försäkringar! Ärligt talat så vet jag inte ens hur många jag har.
Många betalas med autogiro också (denna förbannade betalningsform!), så nej, det är inte alls lätt att ha koll. Det jag verkligen har koll på, det är min bilförsäkring. Den vet jag precis vilken utgiftspost den har, för det försäkringsbolaget heter Sveland, och det sticker ut lite från allt Trygghansande och Folksamiga.
I och med att jag är med i Kommunal, så har jag i alla fall hemförsäkring genom dem. Och någon slags sjukförsäkring ska jag ha genom jobbet också, men den antar jag bara gäller för jobbrelaterade åkommor. Men jag tror att jag har någon personförsäkring också... och bostadsrättstilläggsförsäkr ing, och nu har jag tydligen, genom att inte skicka in ett "nej tack", startat någon annan typ av försäkring som är åt samma håll, det där person-, eller sjukfall-, eller olycksfallsföräskringhållet.
Jag har ingen tillräcklig koll, helt enkelt.
Det känns som att jag skulle vilja att någon försäkringsexpert (naturligtvis oberoende sådan) skulle komma och säga "den här behöver du, den här är onödig och den här är ju alldeles för dyr", och rensa upp i träsket åt mig. För jag varken förstår eller tycker det är roligt att ens försöka förstå, hela det här försäkringsträsket.

Och när vi ändå är inne på näringslivsbiten, så kan jag för dig som inte har koll på't, meddela att bensinpriset har rasat med först 50 öre, sen ytterligare 20, och så nu 20 öre till. På Jet här i Norrtälje kostar bensinen således 12:54 kronor litern nu.

På torsdag är det äntligen löning igen! Budgeten av de pengarna ser jag fram emot att göra, trots att den alltid lika ovälkomna tv-licensen har droppat in en kvartalsfaktura nu också. Jag blir alltid lika irriterad när den kommer, för det känns som att det var såpass nyligen jag sist betalade den. Men uppenbarligen går kvartalen i ett jehu.
Hur som helst, så ska jag pumpa in lite pengar på "unna mig"-fronten, något det har varit extremt dåligt med nu. Inga kläder och inga nöjesutgifter har jag haft, och maten har det varit hemskt snålt med.
Men det bör, enligt kalkylerna, bli bättre tider från torsdag.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Dagens ordverifiering: evomwrrs

fredag, september 19, 2008

Lycka

Igår gick jag och lade mig med en känsla av att ögonsituationen kanske hade blivit något bättre, och hoppades innerligt på att nattens långa blundtid skulle få allt att bli bra igen.

Jag vaknade till någon gång mitt i natten och skulle se vad klockan var, men då tittade jag bara med höger öga, för jag tänkte att nu ska jag baske mig inte öppna vänsterögat förrän det är dags att kliva upp. Sen somnade jag om.
Och när det så var dags att kliva upp, ja, hurra, ögat kändes jättebra! Kanske inte helt hundra som vanligt, men absolut godkänt. Väl godkänt till och med!
Så fruktansvärt skönt, annars skulle jag ju bli tvungen att kontakta sjukvård och sånt, och det är ju varken gratis eller härligt på något sätt. Jag förklarade ju igår om hur jag känner inför sånt som har med att petning och liknande ögonen. Men nu slipper jag det!

Och jag kan handfallen konstatera att det är helg igen. Det här har varit en av de snabbaste veckorna i mannaminne. Jag förstår faktiskt inte vad som hände med den, vart blev den av? Men jag hälsar helgen hjärtligt välkommen, det är ett alltid lika skönt avbrott i vardagen.

För övrigt fick jag ett språkligt slag idag. Alltså, något slog mig, och det var inom det språkliga.
Att säga att man ska hämta något, det måste ju komma av att man ska ta hem det. Hem-ta, hämta. Ja, det tror jag verkligen. Och det är garanterat ingen ny eller sensationell upptäckt, men jag har aldrig tänkt på det förr.

Och här sitter jag och läser i SvD att världens nu äldste levande man, japanen Tomoji Tanabe igår fyllde 113 år. Han har åtta barn, 25 barnbarn, 52 barnbarnsbarn och sex barnbarnsbarnbarn. Tänka sig, här sitter jag med noll i avkomma och han har sammanlagt 91 stycken. Bra jobbat!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Dagens ordverifiering: lpypgkjw

torsdag, september 18, 2008

I spy with my little eye...

Jo, det ena ögat fungerar faktiskt utmärkt, i vanlig ordning. Och synmässigt fungerar det andra ögat också perfekt. Så min syn är det inget fel på. Men som du säkert anar, så kommer det just ett men här.
Saken är den att jag imorse vaknade med en något stickande känsla i ena ögat, men det är inte något ovanligt, åtminstone inte för mig då jag är nyvaken. Lampor som tänds i halvt sovande ögon, det kan sticka till lite. Men det brukar ju gå över inom loppet av några sekunder bara.
Men den stickande känslan (lokaliserad till under övre delen av vänster ögonlock), höll i sig genom hela frukosten och ja, hela hemmatiden på morgonen, innan jag vid 6:30 gav mig av mot jobbet.
Och inte gick det över under dagen heller! Nu är jag inne på fjortonde timmen med den här fruktansvärt irriterande känslan i ögat. Och det inverkar delvis på mitt humör.
Jag avskyr allt som har med ingrepp på ögat att göra. Jag tål det helt enkelt inte! Om jag någon gång får ett synfel, så kommer det aldrig någonsin att vara tal om att operera ögonen och troligen kommer jag aldrig att sätta in ett par linser heller, för jag klarar bara inte av att peta i ögonen, eller att någon annan gör det. Jag kan inte ha ögonen öppna under vatten, och jag kan inte trotsa reflexen att tvinga samman ögonlocken, när jag ska få ögonen sköljda, trots att jag vill bli av med eländet som irriterar och är fullt medveten om att det är ofarligt att skölja ögonen med koksaltslösning, men det går inte. Inte så länge jag ser vad som händer.

Jag bad min mor att göra ett försök att skölja ögat under förmiddagen, men det gick inte, hur vi än försökte.

Men när jag så kom hem sen, så stod jag framför spegeln och tittade på ögat, och kom på ett sätt som sköjlning kanske skulle fungera. Jag pressade upp både den undre delen av ögonlocket, och det övre, samtidigt som jag riktade pupillen så långt ner jag bara kunde, så att hela irisen doldes av det undre ögonlocket, och endast ögonvita framträdde i gluggen där, då skulle jag ju faktiskt inte se när den där ögonsköljningen kom emot mig, speciellt inte om jag blundade med andra ögat.
Så senare gjorde jag och min mor ett nytt försök, och det lyckades faktiskt rätt bra på så sätt att jag nu fick lösningen i ögat. Hemskt obehagligt var det, men det gjorde ju egentligen inte ont, så jag förstår inte varför jag ska vara så fobisk mot det där. För det är jag verkligen! Skrev förut om min inställning till spindlar som att den inte riktigt kan räknas som fobisk, men det kan nog det här med ögonen ändå. Om jag hade möjligheten att få ögat bra utan något som helst ingrepp på det, genom att ha en tarantella i handen, så skulle jag nog faktiskt göra det. Och då blir jag lite nervös bara jag ser en bild av en mjukisdjurstarantella. Men ögonen är det snäppet värre med.

Hur som helst, så fungerade inte den "lyckade" sköljningen heller, det känns nu precis lika irriterat som det har gjort under merparten av dagen.
Det kan ju vara något litet sår som inte går att skölja bort, och det kan också vara inledningen till en ögoninflammation (hemska tanke!), då åtminstone ett barn på min avdelning nu är hemma med just ögoninflammation.

Jag hoppas desperat att det går över under natten, i och med att det uppkom under natten. En lång tids blundande är medicin jag kan stå ut med.

I övrigt har det varit diabetesutbildning på jobbet nu på eftermiddagen/kvällen. Ett barn har drabbats av diabetes, och hela personalstyrkan ska förstå vad det innebär och veta hur barnet och situationen ska hanteras. Det tycker jag är väldigt bra, men någonstans inom mig är jag tacksam för att jag inte jobbar på den aktuella avdelningen, för även om jag förstås tycker om det här barnet, så känns det som en väldigt nervös tanke, att jag skulle ha ett sådant ansvar med sprutor och pennor och högt och lågt blodsocker och åtgärder. Jag skulle nog lätt kunna bli nervös och göra fel.
Hur som helst är det bra, att vi alla får en grundinformation, för rätt vad det är så kommer vi bli tvungna att stuva om i personalgruppen när magsjukan härjar som värst eller något liknande, och då kan det ju inte stå någon där och inte ha en aning om hur man gör.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Dagens ordverifiering: gvbjau

onsdag, september 17, 2008

Ödets ironi

Hu, igår var jag både upprörd och uppe i varv, så jag fick inte med riktigt allt jag hade tänkt.

Den här dagen har varit mycket bättre. Bara det faktum att jag vaknade i tid, spelade en stor roll för den känslan. Idag har jag nog inte stressat det minsta, inte vad jag har märkt i alla fall. Det ska väl vara nu då, när jag ger mig på att skriva blogg klockan 19:52, då jag ska se på tv från 20 och till läggdags. Men jag misstänker att det får bli reklampausskrivande och så.

I alla fall så fick jag igår känslan av att någon eller något jävlades med mig. Något som somliga skulle kalla kosmos, gud, ödet eller andar. Vad jag själv tror på av de där sakerna vet jag inte.
Men i alla fall, jag försov mig ju igår, genom att helt enkelt ha legat i någon typ av koma, så att jag inte hörde klockan då den ringde. För den måste ha gjort det, klockan var ställd när jag kom hem. Så jag stressade ju på som en kokande kräfta, i och med att det brukar komma barn precis efter klockan 6:00, då jag skulle ha varit på plats, men jag var ju inte på plats förrän klockan 7:03. Men just igår, så kom inga av de första barnen förrän precis vid 7:00!

[tv-paus]

För vad är det för mening med att jag ska försova mig och stressa öronen av mig, om när det inte gjorde så stor skada?

Det är lite samma känsla som inför det faktum att mobiltelefon, dator och bil alla på ett eller annat sätt havererade, nästan samtidigt, vilket gav mig extra utgifter på omkring 14000 kronor. Det blev en väldig smäll för mig, endast 6000 av dessa tog jag från sparkontot, resten lyckades jag pressa in i budgeten, men det gör ju att jag nu lever på under existensminimum.
Kunde inte dessa haverier sprida ut sig lite?
Den/det som bestämmer över sådant måste skratta gott åt mig.

Men men, det om detta.
Idag cyklade jag återigen till jobbet, nu betydligt mer påpälsad än sist. Sist jag cyklade var det ca 12 grader varmt på morgonen, så då åkte jackan av efter en stund. Imorse var det 4 grader, så då hade jag mössa under hjälmen, fingervantar och jacka konstant på. Samt varmare skor. Har börjat med kängor på jobbet nu.

[tv-paus igen]

Dagens aber är att dragkedjan på min jobbarjacka gick sönder när jag skulle cykla hem från jobbet, vid 17:30. Det det var ju så kyligt ute då också, så jag tog ena av mina extratröjor som händer på jobbet, över den långärmade tröja jag redan hade, som i sin tur satt över en t-shirt, och ovan på detta blev det den trasiga, öppna jackan. Samt mössa, vantar, halsduk. Ja jag hade förstås strumpor, byxor och kalsonger också. Och kängor. Och hjälmen. Men det var nog baske mig allt.
Och det höll jag värmen bra med! Fick ta av mig jackan när jag började närma mig Norrtälje också, så varmt hade jag.
Men jag måste ju se till att få den dragkedjan lagad, när pengar finns, för jag vill absolut inte ta någon av mina hemmajackor dit. Jackor på jobbet blir smutsiga på nolltid, och jag vill inte gå runt i smutsig jacka på fritiden. Ack nej.

Det känns som att det var mer jag ville få skrivet idag, men jag minns baske mig inte.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Dagens ordverifiering: euksqqg

tisdag, september 16, 2008

Stress och press

Hela den här dagen har varit... ja, den värsta dagen i mitt liv, det är att ta i, men den värsta dagen på länge.

Det hela började med att jag vaknade 6:48. Om du läste bloggen igår och har gott minne bör du redan där haja till. Om inte så ska jag förklara.
Att vakna 6:48 just idag, innebär att jag hade försovit mig med två timmar och arton minuter. Ingen liten försovning alltså. Jag skulle ju börja jobba klockan 6:00, och hade där med ingen chans i helvete att komma i tid. Det var ju fysiskt omöjligt. Paniken steg i min kropp, när jag insåg det, blott någon sekund efter uppvaknandet. För när jag börjar klockan 6:00 på tisdagar så innebär det också att jag är den som öppnar den avdelning jag jobbade på förra året, den som ligger flera hundra meter från resten av förskolekomplexet.
Och är det någon gång man inte får försova sig, så är det när man öppnar! Det säger ju sig självt, då finns det ingen annan på plats att ta emot barn och föräldrar. Katastrof är vad det är.
Som tur är, så har vi det här verksamhetsåret börjat med att öppna på två ställen, alltså dels avdelningen där jag skulle öppna, och också på den avdelning där jag nu jobbar i huvudsak, så det fanns i alla fall någon annan på bygget, det visste jag ju. Men ändå, att föräldrar och barn skulle åka till rätt avdelning först och så mötas av en låst dörr och sen behöva åka vidare till resten av förskolan, det kändes inte bra alls.
Så jag ringde till min avdelning och den kollegan som var där, yrvaken och svamlade på om hur det låg till. Hon lugnade mig en smula genom att säga att inga barn från den avdelningen ännu hade kommit dit, så kaos hade det inte blivit.
Jag tog deo under armarna, kastade på mig kläderna, låste dörren och sprang ut till bilen. Mer tid än så på morgonen fick jag inte, jag som skulle kliva upp extra tidigt för att slippa stressa. Suck.
Sen körde jag, ja huvuvida jag höll laglig hastihet eller inte kan du ju spekulera i, och anlände till jobbet klockan 7:03. På vägen hade min kollega ringt tillbaka och meddelat att två barn från avdelningen jag skulle till, hade kommit till henne, samt att en mamma hade ringt henne från den aktuella avdelningen, och kollegan hade då bett henne att vänta där, i och med att jag skulle komma max fem minuter senare.
Jag hade redan i bilen rotat fram rätt nyckel som jag höll i högsta hugg, för jag tänkte att höjden av pinsamhet, skulle ju vara om jag i all stress inte hittade rätt nyckel bland de väntande föräldrarna och barnen.
Men till min stora förvåning var det tänt inne på avdelningen, då jag kom fram. Och upplåst.
Där inne var en mamma och sammanlagt tre barn. Jag ursäktade mig och frågade hur de hade kommit in. Tydligen hade dörren varit olåst! Mycket slarvigt av den som skulle ha låst igår, men sannerligen rätt tid att pricka in en sån miss på.
Mamman där var absolut inte arg eller så, hon var lika god och glad som vanligt och sa ungefär "ja, här blev jag dagisfröken ett tag!" (nu är termen "dagis" inte något jag brukar använda, men ska det citeras så ska det ju göras som det sades.)
Så hon fick åka sen, och jag började göra frukost till mig och de övriga barnen där, och snart hade det fysiska lugnet infunnit sig. Men det psykiska, det var det värre med.

Jag vet inte hur många av mina kollegor som senare gav mig en eller annan pik för det där, men det får jag väl bjuda på. Jag tror vi alla har samma farhåga över att försova sig vid öppning.

Men inte tar det hela slut där. Å nej.
Jag är den som allt som oftast hämtar maten från det närbelägna skolköket där vi caterar [kejtrar] lunch. Den ska hämtas vid 10:45, och det var också då jag infann mig där. Skolkocken där befann sig en bit bort, men log och sade "allt är riggat och klart!", samtidigt som några av mina gamla förskolebarn gick förbi och frågade vad jag höll på med. Jag tog den vagn som lådorna var lastade på och gick min väg igen.
Och först när jag kom fram till avlastningsstället, så upptäckte jag att det fattades en matlåda. Och kort därpå stack en kollega ut huvudet från en annan avdelnings dörr och sade att kökskocken hade ringt och sagt att jag hade missat en låda, min avdelnings, naturligtvis. Och kort därpå ringde det på min mobil också, där jag fick höra att en avdelning bara hade fått skinksås i sin matlåda, ingen pasta.
Så jag fick vända tillbaka med vagnen och hämta det som kvarstod. Det visade sig också vara allergimat till allergikerna, så när jag sen åter hade kommit till avlastningsstället, så fick jag dels gå med pasta och allergimat till den sida där det behövdes, dels med allergimaten till en annan avdelning, och så till sist med "min" egen låda.
Jag förstår dock inte om felet var mitt eller skolkockens, för jag hörde verkligen orden "det är riggat och klart!", men det kan ju hända att han egentligen sade "det är inte riktigt klart!" Jag vet faktiskt inte.
Hur som helst så gjorde det ju att jag fick ett stort stresspåslag - igen. För vi blev ju försenade med ätandet på min avdelning då. Kanske onödigt att stressa upp sig över att vi fick äta tio minuter senare än vanligt, men det gjorde jag. Magen var ju redan igång, så att säga.

Och så en positiv paus.
När jag slutade jobba så åkte jag till polisstationen för att se om mitt pass var klart. Och när jag väntade på min tur, så studerade jag de kartor som satt uppsatta på väggen där i väntehörnan. Det var kartor över Norrtälje med olika sorters statistik. Det som fascinerade mig mest var statistiken över var utomhusmisshandel hittills hade ägt rum i år (eller om det var statistik från 2007, det minns jag inte), och betryggande nog, så har det inte varit någon misshandel alls (som har polisanmälts) i området där jag bor. Men jag känner mig väldigt trygg här också, alltid när jag cyklar hem i mörkret från mina föräldrar, så kan jag känna en viss oro i början av färden, men så fort jag har kommit upp för Bergsbacken (då jag ändå har minst en kilometer kvar), så slappnar jag av, för det känns som en så lugn bit. Och det är det bevisligen också!
Nåja.
Mitt pass var klart, och jag blev dessutom förvånansvärt nöjd med bilden, trots att den togs på ett sätt där jag egentligen inte alls hann förbereda mig. Så det var ju positivt.

Positivt är också att det nu finns en peruk som väntar på mig, fick jag veta under eftermiddagen. Den ska jag hämta om precis en vecka.

Vidare på positiva sidan är att när jag kom hem så hade jag egentligen ingen plan på att sova. Jag brukar ju sova på eftermiddagen på tisdagar, i och med att jag vanligen kliver upp så tidigt, men jag tänkte att det inte skulle behövas idag. En av kollegorna på min avdelning sa dock "du kommer sova gott när du kommer hem", men jag sa till henne att jag inte planerade att sova idag, i och med att jag ju hade sovit bra mycket längre på morgonen.
Men, när jag kom hem till min mörka lägenhet (persiennerna var nere), så tänkte jag att jag måste ju läsa morgontidningen. Och det kunde jag ju för en gångs skull göra i sängen då, i och med att den stod obäddad. Annars brukar jag inte befinna mig i sängen annat än nattetid.
Och när jag låg där så kände jag hur tröttheten sköljde över mig. Så jag ställde telefonen på alarm, så att jag skulle hinna duscha innan det var dags att gå ner i tvättstugan.

Med ett ryck vaknade jag sen, och trodde att jag hade försovit mig igen! Jag hade inte hört någon telefon! Men klockan var precis alarmdags, så jag måste ha stängt av alarmet utan att veta. (imorse däremot, måste klockan ha ringt sig hes och till leda, för jag kontrollerade klockan när jag kom hem, och den stod mycket riktigt på 4:30 och var dessutom inte i avstängt läge).
Så jag fick ett nytt stresspåslag i magen.

När jag så hade duschat och lassat in tvätt (fick dock inte plats med allt, då jag bland annat tvättade min jobbarjacka igen, då den dagen efter förra veckans tvätt, fick sig en omgång som gjorde att den såg skitigare ut än någonsin).
Men när jag hade fyllt de två maskinerna, så klädde jag mig propert i halsduk och ny mössa, och gick ut och promenerade. Tänkte att jag måste bli av med klumpen i magen på något vis, och kände att promenad kunde göra susen.
Jag gick en helt ny runda för min del, så jag visste att de två vanliga jag annars alternerar emellan, skulle bli för långa. Jag skulle ju hinna med att låta en maskin till tvättas och torkas på min tvättid.
Den här rundan blev en väldigt stadsplacerad, vilket gjorde att jag såg lite folk. Trevligt, mötte bland annat Christoffer Asp från min gymnasieklass, som jag inte har sett sen studenten. Visste inte om han skulle känna igen mig, olik mig som jag är, men han hälsade.
Kände mig för övrigt rätt snygg under promenaden, tyckte jag hade klätt mig bra, och så sträckte jag dessutom mycket på mig, och jag vet ju att hållning är snyggt. Även om kanske ingen annan tyckte att jag var snygg, så är det ju trevligt att jag själv fick känna så i alla fall.

Jag avslutade promenaden med att på Flygfyren inhandla den juice som jag alltid dricker till frukost.

Sen, när jag fick ner i tvättstugan igen och förde över tvätt från maskinerna till tumlare och torkskåp, samt lassade in en ny omgång tvätt i en av de båda tvättmaskinerna, och gick sen upp till mig för att bland annat skriva ett ursäktsmeddelande till de berörda föräldrarna från imorse, på vårt intranät.

Sen, när jag gick ner i tvättstugan igen, för att ta ut sängkläder från tumlaren och föra över den sista maskinen tvätt till torkavdelningen, så möttes jag i dunklet där nere av en granntant!
Och vad gjorde hon?
Jo, hon stod och tittade i torkskåpet, på min tvätt som torkade där.
Jag blev så förvånad, så jag kom mig inte för att säga annat än "Hej...", varpå hon vände om och mumlade något om i stil med "jag skulle bara...", och så tände hon lampan (ja, hon var ju där i dunklet, som sagt), och gick ut.
Jag begriper inte. Visserligen hade hon tvätt med sig, men varför trodde hon att hon skulle kunna börja tvätta en och en halv timme innan hennes egen tid började? Jag hade ju bara haft stugan just så länge av mina tre timmar, och hade lika lång tid kvar.
Inte för att det hade gjort mig något, om hon hade börjat tvätta, om det hade varit så att maskinerna var lediga, men vad skulle hon göra i torkskåpet egentligen!
Mänsklig nyfikenhet kanske, men gah, den upprör mig ändå! Min tvätt ska inte andra bläddra bland.
I och med att jag inte visste var hon bor eller vad hon heter, så tittade jag ute på bokningstavlan sen, och såg att hon hade brickan med nummer 51-74, så jag åkte upp i huset för att leta upp lägenhet 74. Jag själv bor i lägenhet 66 (på min bricka står det alltså 51-66), så jag anade att det var i samma hus. Och mycket riktigt. En Svensson som bor på något av de övre planen. Värdefull information, om det visar sig att jag skulle sakna något plagg. Men jag tvivlar på det.
Och inte för att det skapade ytterligare stress, men arg blev jag!

Så det här har minsann inte varit någon kalasdag alls, jag har mest bara mått dåligt. Helt utan puss-sms har jag hittills stått också, så ja, det här är en dag jag snabbt vill riva bort ur almanackan och minnet.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Dagens ordverifiering: oerom

måndag, september 15, 2008

Tv-reparatören

Imorse klev jag ambitiöst upp klockan 5:00 med siktet och humöret inställt på att cykla. Och det regnade minsann inte, men lik förbaskat blev det bilen ändå. Varför? Jo, det var ju kolsvart när jag klev upp och väldigt dunkelt fortfarande där vid 6:00, då jag skulle ha behövt cykla iväg. Och jag har ju ett högst ickefungerande cykellyse, tyvärr. Nej, med denna mot mörkergång blir det onekligen snart ett definitivt slut på cyklandet till och från jobbet. Men på onsdag, då börjar jag 8:30 och får följaktigen sticka hemifrån 7:30 vid cykling, och då ska det åtminstone vara ljust. Så det kanske blir årets sista cykeldag. Det eller fredag. De övriga dagarna börjar jag för tidigt. Och lagom till detta så har bensinpriset åter skjutit i höjden.

Nåja. Det har varit en trevlig dag på många vis. På jobbet var vi en samlad styrka av ordinarie personalare på min avdelning, vilket var väldigt skönt. Barnen var goa och glada också, vilket alltid känns extra bra.
Och vidare så har sms:en mer eller mindre strömmat in. Det är alltid härligt, speciellt de som avslutas med "puss" och dylikt.

I de snåla tider jag nu lever i, gjorde jag idag potatis- och purjolökssoppa. Även gullök var det med i receptet, samt buljong, salt och peppar. Jag festade dock till det genom att pressa i en vitlöksklyfta också. Och det där skulle ju koka samman och sönder för att sen vispas ut till en något sånär slät soppa. Men jag tänkte att nu när jag ändå har en mixer, som jag inte alltför ofta använder, så kan jag ju ta och bruka den istället. Och vilken succé! Soppan blev den slätaste du kan tänka dig, och också vansinnigt god! Riktigt smakrik faktiskt, så det var sannerligen tummen upp för det. Receptet finns på sidan 488 i Rutiga Kokboken, för dig som undrar. Med två stycken smörgåsar till blev det en riktigt mättande måltid.

Sen klädde jag mig för att gå en promenad, som jag tänkte avsluta med ett besök på Flygfyren, för att köpa min juice som jag är mer eller mindre beroende av.

Jag hjärta jucie

När så klev ut ur lägenheten så såg jag att ytterdörren på våningen ovan, snett mittemot min, stod öppen. Där bor Gunborg, granntanten som jag har hjälpt med tv:n två gånger, och som jag alltid brukar vinka till, om hon sitter på balkongen sin, när jag kommer gåendes mot porten från carportslängorna sett. Det är ju inte så ofta en lägenhetsdörr står på vid gavel, utan att någon människa syns till, så min uppmärksamhet riktades ditåt. Röster hördes också, så jag antog att hon precis hade fått besök, och släppte det där och började gå trappan ner mot porten.
Men när jag så kom ner till bottenplan, så hörde jag något i stil med "... ring på hos honom där, är du snäll, han kanske kan."
Instinktivt tänkte jag att det kunde ju vara mig det talades om, så jag stod kvar där nere och avvaktade och lyssnade på vad som hände. Och så hörde jag min ringklocka gå igång. Eller ja, jag vet inte om alla andras ringklockor låter precis lika som min, men precis min signal var det i alla fall. Så då gick jag upp och såg att det stod en ung kille där utanför min dörr, och Gunborg stod där uppe vid sin dörr. Hon är ju 84 år och inte så rörlig, så hon går inte gärna i trappor. Så jag frågade:
"Söker ni mig?"
Killen såg något besvärad ut och såg menande på Gunborg och sade:
"Damen där undrar om du kan hjälpa henne med tv:n"
Då log jag inombords. Kanske utombords också, det vet jag inte riktigt. Jag är absolut ingen tv-expert, brukar själv behöva ta till min pappa när min krånglar, men jag har hittills löst hennes problem, och det är alltid trevligt att komma upp sig i huset lite, och se lite andra vyer än de man ser från mina fönster på första våningsplanet. Så jag gick upp till Gunborg, och killen gick in till sig (eller sin mamma snarare, jag tror då rakt att han är en utflugen son), och Gunborg välkomnade mig in. Jag fick ju då klä av mig hela ytteroutfiten som jag hade bemödat på mig (mössa, jacka, halsduk, skor och fingervantar), och så bjöd hon mig att sitta i stolen mitt emot tv:n.
Den här gången förstod hon inte var hennes tv-kanaler hade tagit vägen, och jag lyckades i och för sig inte sätta tillbaka dem på rätt kanalplatser, (batterierna i henens fjärrkontroll var nästan döda, så det var så segt att sitta med och försöka klicka), men jag hittade åtminstone de kanaler hon var intresserad av (svt1&2). Jag förstår dock inte varför de hade bytt plats och heller inte varför den andra killen inte kunde få fram det. Så ohyggligt oteknisk kan nog ingen manlig åttiotalist vara, då jag annars räknar mig som väldigt oteknisk. Men han kanske helt enkelt inte är den hjälpsamme typen, för han kändes ju rätt besvärad av hela situationen. Och inte visste han Gunborgs namn heller. Men Gunborg var nöjd över att ha kanalerna på plats också. Lite jobbigt var att hon satte tv:n på högsta volym medan jag fortfarande var där (hon hör inte så bra), så det var rätt svårt för mig att försöka prata med henne, och framför allt att höra vad hon sa.

Nåja, sen gick jag ut i alla fall, och kom rätt snabbt på att jag hade glömt plånboken hemma. Så jag funderade då på att vända och hämta den, eftersom jag bara hade kommit till mitten av cykel/gångbanan mellan fotbollsplanerna här utanför, då jag kom på det. Men det var så jäklans mycket folk och fotbollsspelare där (oh en var så snygg!), så jag kände mig inte helt motiverad att göra en 180-gradersvändning. Så imorgon får jag klara mig utan min juice, för den är helt slut nu. Det blir bittert. Men jag har mig själv att skylla, jag kunde ju gott ha vänt om, om jag var tillräckligt motiverad. Men ja, hela morgonen imorgon är rätt bitter ändå, för då kliver jag upp 4:45. Fast jag tror fasen att jag ska börja kliva upp 4:30 de dagarna istället. Normalt sett tar jag en timme på mig från uppstigning till hemifrånåkning, men de dagar då jag börjar jobba klockan 6:00 har jag bara gett mitt 45 minuter, men det är fasen stressigt om jag ska hinna äta och läsa tidningen och allt sånt. Jag sover ju ändå alltid en stund när jag kommer hem sen, så en kvart hit eller dit på morgonen, det kan kvitta. Nu är det ändå lika mörkt 4:30 som 4:45 också, så det lär inte skilja i tröghet att gå upp.
Kontentan är att jag inte gillar att stressa på morgonen. Det ger en så dålig start på dagen.

Vidare har en viss besvikelse sköljts över mig under eftermiddagen.
Jag hade siktet inställt på att spela årets sista FCZ-match på lördag, den var sedan länge inbokad, och skulle äga rum i Linköping. Den här sommaren har det känts så rackarns bra att spela fotboll med FCZ också, då jag har varit i så bra form, medan många andra i laget inte har varit det (vilket har gjort mig till en av de bästa i laget, och det är en galet ovan känsla). Och jag hade under eftermiddagen fått mail från Tore, där han undrade vilka som skulle med och så, och jag var snabb på att anmäla mitt intresse. Sista matchen liksom, den vill jag ju inte missa, för i och med att FCZ hela tiden blir mindre och mindre hett och ihågkommet, så är det inte säkert att det blir någon mer säsong med dem nu (säsong betyder inte tv-inspelningssäsong, det blev det bara två av), så ja, jag ville ju mjölka ut det sista där. Och so far, so good, ellerhur?
Men så kom ett till mail från Tore, där han skrev att Linköpingsarrangören hade dragit sig ur. Det blir alltså ingen match.
Fasen alltså, den här matchen har varit inbokad i, ja jag vet inte hur många månader, och så ställer de in fem dagar innan planerad avspark? Det är dåligt.

Det är också dåligt att som serviceyrkesmänniska beklaga sig över att man inte har hört av sig rörande förseningar av leverans av den peruk som jag för länge sedan har beställt i och med min alopecia, som ger mig ekonimisk ersättning från landstinget just för att skaffa en peruk. Ett erbjudande som jag tycker är rätt kul, för vem tycker egentligen inte att det är mer eller mindre kul med peruker? Det är något skojigt över dem.
Hur som helst, så beklagade hon sist jag mailade och frågade vad som händer, och sa att hon skulle höra av sig igen absolut senast på torsdag. Nu är det måndag, så hittills har hon gjort fyra dagars övertramp i sitt eget löfte. Det är så jäkla illa att lova saker man inte kan hålla. Bättre då att inget lova.

Vidare så måste jag säga att alopecin ändå gör mig lite nedstämd fortfaranade. Inte så att jag blir deprimerad eller så, men nu kan jag verkligen se hur snygg jag var, då jag hade allt det hår som folk normalt sett har. Ögonbryn, ögonfransar och så huvudhåret. Det såg jag inte riktigt då, men det är ju så också, att man ser ju inte vad man har, förrän man förlorar det. Det är riktigt jävla sant.
Okej, jag svor i bloggen. Det är ungefär lika ovanligt som att jag svär i verkliga livet. Så jag hoppas att det framgår, att det ligger en viss tyngd bakom mina ord i den här frågan.
Det är nu väldigt exakt ett år sen vi tog det fotografi som förstorades upp och ramades in, och blev min fars 50-årspresent från mig och min syster. Det som nu hänger i vardagsrummet där hemma hos dem. Och varje gång jag ser den bilden så slås jag av hur fina ögonbryn jag hade och så vidare och så vidare. Jag behöver inte sitta och älta precis hur snygg jag tyckte jag var, för då låter det väl som att jag har förälskat mig i den gamla bilden av mig, men så är det inte. Det är bara en sorg jag har inom mig, även om den är rätt bearbetad ändå.
Jag kan bara hoppas att håret kommer tillbaka, även om det troligen aldrig gör det.



Syster & bror för ett år sen. Nu är hon något längre än mig! Skam på torra land!


Törstig är jag, nu får det bli ett glas vatten.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Dagens ordverifiering: caggk