söndag, augusti 31, 2008

En tid av liv

Min helg blev komprimerad till blott en dag nu, kan man säga, om man baserar det på vad jag tänkte att göra den här helgen. Jag hade ju faktiskt inte alls räknat med hångel och dylikt, som det ju blev i fredagskväll och första halvan av gårdagen. Det var ju förstås en mycket trevlig oplanerad helgsyssla, det måste jag säga.
Men idag har jag då både tagit tag i städning av lägenheten, och träning. Och liiite förkyld är jag ännu, men inte nämnvärt. Dock kändes det en smula tyngre med allt.

Men det om detta. Jag undrar om det kan vara så att jag håller på att bli kär. Det verkar ju vara en underbar person, men kan man bli det efter endast en träff? Jag vet inte vad det är för känsla jag har i mitt bröst annars riktigt, men känns så snabbt inpå. Liksom lite risk för att åka på en näsbränna, fast direkt på hjärtat. Och det vill jag inte ha, så jag måste kanske ta det lite försiktigt och inte anta för mycket. Eller anta, det är väl aldrig bra att bara anta utan att veta fakta. Jag får helt enkelt vara tydlig i mitt informationssamlande, så att jag sitter på rätt fakta och vet vad det är som händer och vad jag kan förvänta mig.
Men det här kändes som en överdrivet analyserande harang. Jag är ju så glad! Så glad att jag inte riktigt vet hur jag ska sätta ord på det!
Redan på tisdag ska vi ses igen, då ska jag skåda djupt in i de blå ögonen och se vad som händer i min magtrakt. För magkänslan, den är min vän. Det tror jag faktiskt. Den har förvarnat mig i mycket tidigt stadie om när saker kommer att bli fel, och också när det kommer att bli rätt. Ibland har den i och för sig helt uteblivit. Och ibland har den förblindats. Men jag måste nog ändå säga att den är min vän.

Det fina i kråksången är ju att vi ska ses på tisdag, som sagt. Alltså tre dagar efter att vi sist sågs. Och att bo så nära en... flirt? Gah, det är inte rätt ord. Inte dejt heller, det tycker jag inte. En potentiell livskärlek, det låter lite för stort också. Något däremellan får ni nog tänka er, i alla fall i nuläget. Ja, det jag ville komma till var i alla fall att förut har jag fått skynda väldigt långsamt i relationsutvecklingen, i och med att det då var 42 mil istället för dessa sju mil som det nu är mellan mig och min... ja, vad vi nu har för relation då. Oavsett vad relationen är idag, så vill jag att den utvecklas.
Men det sa jag nog, det blir lite rörigt i skrivandet om dessa tankar, eftersom tankarna om detta är just - röriga.

Har förresten kommit på mig själv med att tycka om ryggar. Varför? Ja, de är stora, varma och lena. Men det finns massa mer på kroppen jag gillar, nämligen allt. En del har ju så där att "hu, vad äckligt!" om vissa delar, men det har baske mig inte jag. Sen är däremot inte allt som kommer från kroppen så trevligt. Inte så mycket alls egentligen.

Jag blev så glad imorse, när jag åt frukost med radion på, för då drog en låt med ett välbekant intro igång. Det var ingen mindre än Covergirl av Melody Club, den är så jäkla glad, och det smittar av sig på mig, må ni tro.

Den här helgen är slut. Men sällan förr har jag väl sett fram emot en ny vecka, så som jag gör nu.

Det är helt klart en spännande tid i mitt liv nu. Det var så länge sen jag kände mig så här lätt, det har jag nog inte gjort sen årskiftet.
Och jag har börjat inse en del saker om mitt förra förhållande, men det blir nästan personangrepp, att ta upp det här, så det hoppar jag över.

Just ja! På jobbet sprang jag i fredags på en scen som såg så makaber ut, att jag inte kunde låta bli att fotografera det. Bilden är inte på något sätt arrangerad, det fanns inte ens barn ute vid den här tidpunkten.


Någon har gått ett tragiskt öde till mötes...
Och för övrigt så verkar det vara fin kvalité på min mobilkamera, i alla fall i det där ljuset.


Ordet är fritt, nu är det ditt.

Dagens ordverifiering: qmthps

lördag, augusti 30, 2008

Delirium

Det är ju fascinerande. Det var inte senare än i förrgår, som jag skrev inlägget "Himlastormande", om att jag vill känna kärlek och det ena med det andra. Jag har förut beklagat att jag hemskt gärna vill hångla också.
Och så igår (inatt) och idag, har det infirats! Jag kan ju förstås inte säga att jag är himlastormande kär, men onekligen har tycke fattats! Och det har varit en himlastormande tid, onekligen! Helt galet bra har det varit, allt.
Och visst stod jag på integritetsbromsen en del, för det finns vissa saker jag känner att jag vill vänta med. Och det respekterades. Men sicken egoboost för mig, att viljan att gå längre, fanns från min medspelare.
Jag har ju inte träffat någon sen håret höll av, och visste inte riktigt hur attraktiv jag egentligen kan uppfattas, har väl tvivlat lite på det där (typsikt dåligt tänkande), men alltså, shit, jag måste ha varit oerhört attraktiv! Åh, jag blir så glad! Naturligtvis, naturligtvis inte, var jag den ende att vara attraktiv. Oh nej!
Ah, det är helt underbart, låt detta (denna) drabba mig igen. Snart! Det är riktigt så att jag går och flinar sådär fånigt för mig själv, har kommit på mig själv med det flera gånger nu, så också i skrivande stund. Och det var länge sen jag flinade fånigt på det här sättet! Säkert flinar jag fånigt av andra saker, men ah gud, nu är det fånigt flineri, när det är som bäst!

I detta delirium så har saker behov som mat och sömn upphört att existera, verkar det som. Inget av det har jag ägnat rimlig mängd åt, men det ska jag snart ta tag i.

Så bläddrar jag till det mörkare kapitlet.
Idag är det precis tre år sen en liten, älskad femårig pojke dog. En pojke som jag hade starka grann- och arbetsband till, och som jag väldigt ofta tänker på fortfarande. Många, omkring hundra, barn har passerat mitt yrkesliv redan, om än att merparten av dessa hundra fortfarande finns bland de som nu går på förskolan, men jag har i alla fall aldrig träffat ett barn som var mer speciellt än detta. Och det säger jag inte för att han är död, utan för att han verkligen var något extra. Jag trodde verkligen att han skulle bli något stort, istället för att blott fem år gammal dö. Det är hemskt tragiskt.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Dagens ordverifiering: pbgugw

fredag, augusti 29, 2008

Set sail for tomorrow

Nu börjar det utstaka sig, Londonresan för mig och Tove. Valda delar av den är nu bokad, och mer där till ska så bli! Men lite dumt är att jag glömde att söka semester för den extra dag som jag skulle behöva söka för, på jobbet idag. Trots att jag var nere på kontoret flera vändor. Bah, minnet är kort och gott.
Hur kul som helst ska det bli i alla fall! 19-22 december är det vi har siktat in oss på. Cowabunga på det!

På jobbet idag har det mer eller mindre varit jättebra. Alltså verkligen. Eftermiddagen i synnerhet. Jag är har fått vara fruktansvärt oortodox och låtit två barn sitta i ett mörkt lekrum, med musik spelandes från min telefon, en i en utomhusbarnvagn, en annan i sagosoffan, med varsin liten bytta med pannkaka att äta med händerna ur, långt efter lunchtid.
Jag ska inte gå in mer på detaljerna där, men det är verkligen inte så våra rutiner brukar se ut, men jag fann nu det vara den mest lämpliga lösningen, för att de här barnen skulle hålla sig glada och också vilja äta. Det handlar alltså om två av de nya barnen, de som inte har kommit in i vår förskolelunk ännu. Men vi är så vansinnigt flexibla, jag och mina kollegor. Och alla metoder som funkar, måste vara bra metoder! Jag kan förstå att det utifrån sett både måste ha sett konstigt ut, och här låta konstigt, men det var så jäkla bra. Det bästa och mest pedagogiska jag har gjort på länge. Jag utgick helt ifrån barnens behov, och det blev ett helt strålande resultat. En pojke som ofta gråter högljutt och länge, blev helt tillfreds och charmig, en annan som tar sig hysteriska uttryck så fort leken avbryts för någon av våra vanliga rutiner (som lunch), satt och flirtade och skrattade med mig, där han åt sina pannkaksbitar. För faktiskt, det är viktigare att barnen känner en lust och ett välbehag inför förskolan, än att alla rutiner sitter som berget. Den viktigaste biten är alltid att nå fram till barnet, sen får verksamheten bli lite hattig ett tag, om så krävs. Förr eller senare kommer man alltid på banan.
Jag är så bäst på det jag gör ibland, jag känner verkligen det, dagar som dessa.

Men så till dagens mest överraskande bit; det ska dejtas. Och närdå? Om någon timme bara!
Det har väldigt raskt bestämts så, och ja, vem är jag att säga nej? På min hemmaplan också, vilket är mycket trevligt.
Och det här blev klart för inte alls länge sen, och i och med att det var väldigt länge sen jag dejtade (eller ja, egentligen har jag aldrig gjort det, mitt förhållande uppstod på annat sätt), så blev jag lite spattig när jag kom hem, för ca 20 minuter sen, och expressrengjorde lite här och där. Fuskstädade av sådant som jag vill ska se rent ut, för jag har ju inte städat på en vecka nu, då jag planerar att göra det imorgon. Men hur det blir med den saken, återstår att se. Det är tal om översovning också, nämligen. Det är tur att jag har en bäddsoffa utöver min säng, i fall jag känner att jag måste stå på integritetsbromsen. Jag menar, jag vet ju inte vad jag vill i ett sånt här ogjort läge.
Jag har inte ens hunnit bli speciellt nervös. Men det lär slå till när som helst. Faktiskt så är det nog så att det kryper på lite allt eftersom jag skriver här.
Nåja, jag är ju bäst, det konstaterade jag ju förut. Den känslan ska inte svika.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Dagens ordverifiering: gckdsp

torsdag, augusti 28, 2008

Himlastormande

Här sitter jag på fastande mage och har det ganska trevligt.
Jo, jag är hungrig, men jag vet ju att jag ska laga mat sen, och den känslan får mätta ett tag till.

Jag tror att min förkylning börjar lossna lite nu. Visst är där snor och host fortfarande, men inte i samma utsträckning. Imorgon ska jag nog, beroende på väder, cykla till jobbet. Det har jag ju inte gjort på hela veckan nu. Känns hemskt slappt, och dyrt. Fast jag har faktiskt budgeterat för bensinpengar också, så det är nog lugnt.

Jag skulle vilja ha något slagkraftigt att skriva om idag, men vete fåglarna vad det skulle vara. Någon intressant betraktelse eller upplevelse från jobbet, kan jag nog inte påstå att jag har att dela med mig av.
Eller ja, på blöjfronten måste jag säga att jag verkligen har utvecklats! Förr tog det kanske en kvart för mig att byta en bajsblöja, men nu går det på ett kick! Härligt. Om inte annat så är det härligt att snabbare bli klar, för sysslan i sig finner jag inte så trevlig.

Kollade lite på skoj vad jag skrev om i bloggen för precis ett och precis två år sen. För två år sen var jag inne i den perioden då pengar inte var det största av mina bekymmer, så jag hade återigen köpt någon tröja då, troligen menade jag min grå huvtröja. Det var glada dagar, på alla vis. Jag höll på med FCZ, jobbade, hade inte flyttat hemifrån (ekonomiskt sett bra) och var upp över öronen nykär.

Upp över öronen nykär ja, det vill jag bli igen. Helt himlastormande, galet kär, då man glömmer tid och rum och allmäna fysiska tillstånd. Det måste vara något av det bästa här i livet. Och jag har ju faktiskt upplevt det en gång. Hoppas innerligt på att det upprepar sig.
Såg Shakespeare in love igår, och den blir man (jag) minsann lite kärlekskrank av. Mycket vacker film!
Och det slog mig, att de kärleksfilmer som verkligen fångar mitt intresse, är de som slutar i tragedi. Kanske för att filmer som är rakt igenom fjamsigt lyckliga, inte har så mycket till handling, kanske för att kärleken måste gestaltast så oerhört bra, för att kompensera slutet av handlingen. Jag vet inte riktigt, men filmer som har haft tragiska slut snarare än lyckliga, har jag på sistone tyckt varit mycket bra. Det gäller både Tristan & Isolde, som jag såg för några veckor sen, Nya Arn-filmen som jag såg i fredags och så gårdagens Shakespeare.

För ett år sen, då nojade jag lite över ett ondsketest jag hade gjort, där jag tydligen blev mer ond än någon annan jag kände. När jag nu läste det, så minns jag det, men det hade jag i övrigt helt glömt bort. Jag tyckte i alla fall att vissa andra borde få högre resultat än jag. Men icke, sa Nicke.

Men jag är faktiskt rent djävulskt ond ibland. Gällande mördarsniglar till exempel. Jag brukar sikta på dem både med cykel och löparskor. Inte för att skryta, men jag har ju väldigt bra syn, så ofta ser kan jag sikta in mig på dem långt i förväg också. Men det skulle jag aldrig göra om det inte var för att de var såna skadedjur. Vanliga sniglar och snäckor vill jag inte mosa.

Nåja, det om detta.

Nu gick en jingel för Borderline City i P3, och det utannonserades att det går på onsdagar 16:08, men hallå, det är ju slut nu. Mammas Nya Kille har åter gjort intåg i mitt liv på den tiden. Eller ja, i och för sig så jobbar jag till 17:30 på onsdagar, så jag hinner inte höra mer än möjligen sista timmen. Det var nog en fel jingelering, tror jag.
Men det var ändå trevligt, för jag gillar bakgrundsmusiken till jingeln. Såpass mycket att jag faktiskt mailade en ansvarig på SR för att få veta vad det var för musik, men ack nej, svarslös jag står.

Nu börjar det bli dags att åtgärda hungern. Det står kyckling på menyn idag. Hade så mycket i frysen, så det var dags att beta av lite där. Jag är lite så, att jag köper ett storpack av något jag är sugen på, äter lite av det och fryser in resten. Så min frys är ständigt full, i och med att jag oftare köper nya storpack än äter av det gamla. Det är åtminstone bra med full frys i en tid av ekonomiska nedskärningar i matbudgeten.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Dagens ordverifiering: nnizfsw

onsdag, augusti 27, 2008

Brusande brus

Det var ju ett mycket intelligent drag av mig, att laga min mustiga och goda köttfärssås igår - när förkylningen gör att mitt luktsinne (och därmed smaksinne) är gravt nedsatt. Det smakade inte mycket alls.

Fick ett utomordentligt hostanfall på kvällen igår också. Riktigt skriande och allmänt otrevligt, och det höll i sig länge. Börjar hosta lite nu, vid blotta åtanken.
Tänkte då att jobb idag, nog inte skulle vara aktuellt, men ställde klockan på att se hur jag mådde ändå. Det är en bister tid på så vis, alla är så oersättliga just nu. Så uppfattar i alla fall jag situationen.
Men jag ringde min mor på morgonen, då jag för övrigt inte kände mig så väldigt hostig, och frågade om de hade någon hostmedicin hemma. Fick jakande svar och laddade upp mig med en brustablett innan dagens krafttag började.

Var för övrigt länge sen jag drack brustablettsmedicin. Tålde det inte som barn (blev helt illamående bara vid tanken på det), så jag har väl kanske undvikit det lite sen dess. Och jag kan väl inte påstå att den här lösningen vad god, men den gick an i alla fall. Innehöll citronsyra och sådant, som fick det att smaka lite fruktigt.
Men grejen är ju, att det känns väldigt mycket att svepa ett helt glas med något som inte smakar kalas. Annat är det att svälja en liten tablett, det är ju över på en svalgöppning.

Dagen har sen varit bra. Långt mycket bättre än igår, tack och lov. Kanske att ljuset i slutet av tunneln nu kan anas, att det inte handlar om massor av veckor innan vi är i mål. Men det kan man aldrig veta. Barn är människor och människor är oberäkneliga.

Ett inre orosmoln tornar upp sig på min himmel. Vad ska jag göra med min gamla dator egentligen? Skärmen har jag ju annonserat ut till försäljning, men bara fått ett svar som löd "om jag har vägarna förbi, hör jag av mig igen", så det är inte så lovande. Jag menar, egentligen borde det gå att få igång den, genom att köpa nytt grafikkort eller så, och så har den till exempel både brännare och diskettenhet, vilket nya datorn saknar. Nu har jag i och för sig en extern dvd-brännare, men jag har inte lyckats så bra med musik i den, och det kan ibland vara trevligt att skapa en ny skiva till bilen eller så. Disketter är ju i och för sig gårdagens skåpmat, nu klarar man sig ju med USB-minne som är fasen så effektivt och smidigt. Så den kan gott vara där.
Men det är med att rota i teknik, det är inte min sak.
Och skulle jag bestämma mig för att kasta den i elektroniksoporna, då måste jag ju först se till att tömma hårddisken grundligt.
Elände med allt, orkar inte släpa fram och koppla ihop den, där den nu står i respektive bitar prydligt uppradad på tomma ytor längs mina väggar här.
Men jag vill heller inte ha den stående här, det stör mitt ordningssinne.

Jag håller på att ladda ner en sak som ett tag angav att beräknad nedladdningstid skulle vara 3y 46w, alltså tre år och fyrtiosex veckor. Himmel och bicycletas! Men nu har tiden gått ner till 3w 5d. Och i och med att det inte går speciellt snabbt, så är det väl den tid jag får vänta. Gäller bara att komma ihåg att starta nedladdningsprogrammet varje gång jag sitter vid datorn.

Nja, näe, men om jag skulle ta och köra lite långtradare igen. Har en körning mellan Vancouver och Dallas att tuffa vidare på.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Dagens ordverifiering: ihlkju

tisdag, augusti 26, 2008

Giv mig styrka, mental, så väl som fysisk

Generellt sett, när man har både goda och dåliga nyheter, så brukar man väl börja med de goda? Så gör också jag.

Inte för att det rör sig om en nyhet av något slag, men jag måste poängtera att jag har en väldigt god vän som heter Robert och bor långt bort i Högsäter. Han är en av få (men inte ende), som kan konsten att trycka på precis rätt knappar för att få mitt humör att nå en toppnotering, även i stunder då jag är väldigt förkylningshängig. Vi hade inte talats vid på ett tag i lördags, då det var dags för en långkörare på msn igen. Och han skrev ungefär "så bra, då har jag dig på msn varje kväll igen då! :D Har saknat dig ska du veta!", apropå att jag nu har ny dator och så. Galet glad blir jag av ett sådant bemötande! Antingen håller alltför många inne med att de har längtat efter mig, eller så är det alltför få som faktiskt gör det. Tankenöt, må jag säga.
Sen, hur jag själv är på den punkten, det är också något av en tankenöt. Jag hoppas åtminstone att jag är bra på att låta mina vänner veta att de är omtyckta, men är lite osäker på hur det faktiskt ligger till.
Robert är i alla fall av Anneli-kaliber, en person som jag har skrivit med i flera år, men aldrig träffat. Inte lika länge och lika djupgående som med Anneli då, men likväl. Och att träffa henne var ju fullkomlig succé som gav mersmak, så att träffa Robert vore också grymt kul.
Så det hoppas jag att jag satsar på framöver.

Men den här arbetsdagen kan bäst sammanfattas i en tondöv version av "hej, kom och hjälp mig" (som för övrigt nog inte ens är en sång). Det har i och för sig inte varit en dag som jag skulle klassa som en dålig dag, för jag känner nog alltid att det finns ljusglimtar i alla arbetsdagar. Men den här dagen har varit extrem.
Gudarna och alla andra ska veta, att jag tycker verkligen om dessa barn, och jag förstår att det är jobbigt för de nya, att komma in i våra rutiner och allt som är så olikt från hemmet och föräldras trygghet - jag känner verkligen sympati med dem. Men, som du anar, så kommer det just ett men, i kombination med min förkylning som gör att jag mest låter som en hes kråka med en öppen kran till näsa, så blir jag oerhört trött i huvud och öron av dessa mycket känsloladdade och högljudda stunder. När jag slutade jobba, 12:30, var jag helt redo för att lägga mig i framstupa sidoläge. Som jag har kämpat idag! Och jag är långt ifrån helt nöjd med resultatet, det känns som att jag snedfördelade min energi till att kretsa till främst ett barn, som för all del behövde min uppmärksamhet, men det finns det också fler som gör. Det känns inte bra i själen, när de gamla barnen tvingas bli större (som i mognare) än vad de egentligen kanske är, till förmån för att de nya kräver vår uppmärksamhet.
Nu har det inte gått till någon extrem ytterlighet i det fallet, men bara att det är en tendens, om än tillfällig, känns inte bra.

Jag blev så ordentligt matt av hela situationen, som jag efter mycket skrivande och sen lika mycket raderande (då jag kom fram till att jag trots namnlöshet, inte ska vara så ingående kring detaljer), så när jag kom hem sen, så lade jag mig - tröttare än vanligt - för att sova en välförtjänt eftermiddagslur. Räknade med att sova i en timme, för det är vad jag brukar göra dessa tidiga dagar, men telefonen, ja hemtelefonen till råga på allt, ringde efter kanske tjugo minuter.
Det ledde i och för sig till att jag inte hann falla i den där riktigt djupa sömnen, vilket också betydde att jag inte var så extremt seg när jag vaknade. Men likväl, jag hade velat sova längre.
Och vem var det som ringde? En försäljare!
En sån där irriterande försäljare som börjar med att påpeka att jag är kund hos dem (för att rättfärdiga samtalet till mig, trots mitt medlemskap i nix-registret). Han ringde från Tele2. Och först förstod jag ingenting. Kund hos Tele2, det är jag väl minsann inte? Jag har Halebop på telefonen, och innan dess hade jag Comviq, dessutom var det på den tiden då det bara hette så, inte med prefixet Tele2.
Men det visade sig handla om min digital-tvbox. Jag var "en av några slumpvist lyckligt utvalda" som kunde få ta del av ett nytt erbjudande i och med deras fusion med Viasat, vilket skulle kunna ge mig hela TV1000-paketet för en knapp tvåhundring i månaden.
Det finns fler faktorer som irriterar mig med detta, utöver att han väckte mig och bortsåg från Nix-registret.
1.Jag tycker att det är fel att säga att jag är kund hos dem, även om jag säkert i praktiken är det, i och med min digitalbox, men det är ju min bostadsrättsförening som har beslutat om att sluta med det kabelnät som fanns, och istället dela ut boxar och ett standardutbud av kanaler, och låta det bekostas av hyresintäkter bara. Såvida jag inte ville vara utan TV, så hade jag inte mycket till val där.
2."En av några slumpvis lyckligt utvalda" - Tjena mittbena. Jag tror sannerligen att det är en fras de säger till alla, för de lär väl vilja sälja sina tjänster till alla betalande.
3. Han gav sig inte riktigt förrän jag sade att jag har en väldigt knaper ekonomi nu, och inte har råd med extra utgifter (vilket, som ni vet, är helt sant). Och egentligen ska jag inte behöva säga det till honom, ett första nej bör räcka. Men ett "Nej, men jag ser inte så väldigt mycket på TV, och har inte tid att se så mycket film ändå", det bet inte alls.

Ibland känner jag bara att jag är för trevlig för mitt eget bästa. Egentligen skulle jag kunna säga "nejtack, jag ska inget ha", och lägga på. Men det finns en mental spärr där, precis som det finns mentala spärrar kring annat i mitt beteende, och troligen i allas beteende.

Men just det! Bortsett från alla ljusglimtar som har med barnen att göra, så finns det en annan från dagen. På morgonen kom det en stor lastbil, lastad med grus i första omgången, och sand i andra, och backade in i våra trånga grindhål, in på den snirkliga vägen mellan avdelningarna. Det var väldigt intressant att titta på, både för mig och barnen. Långa fordon fascinerar mig ständigt. Tur att jag hade barnen som täckmantel för att stå och glo.

Nu ska jag i det närmaste laga mat. Ikväll bjuder hushållet Lundebring junior på sin oslagbart goda köttfärssås (med tillhörande pasta) igen. Först till kvarn!

Ordet är fritt, nu är det ditt.


Dagens ordverifiering: onqqdnu

måndag, augusti 25, 2008

Antihistamin

Ju mer dagen gick igår, desto sämre mådde jag. Huvudet kändes som en riktig deg och näsan bara rann. Jag har ju inga näshår som stoppar upp någonting, så det kom små oaptitliga rännilar titt som tätt, samt att kvällen avslutades med näsblod. Något min kropp brukar ge ifrån sig för att signalera om att allt inte står väl till.

Jag laddade med ibumetin och nässpray innan sänggång, och fick faktiskt, när jag väl somnade; sova riktigt gott. Det var skönt. Sen skulle jag upp strax efter klockan fem på morgonen, men då var det så skönt att vakna, och känna att huvudet kändes mycket bättre. Då känns livet lättare, trots hosta och snuva.
Jag laddade med nässpray igen, och körde sen bilen till grannverkstaden, där den under dagen skulle bli fixad.
Och i och med att jag ändå inte var helt på topp, så hade jag redan riggat morgonen, så att jag skulle slippa cykla. Jag fick skjuts av min far till jobbet vid 6:30, i och med att jag började jobba klockan 7:00.
På morgonen var det lugnt på jobbet, men sen rullade det gång mer och mer. Jag tror nästan alla barn hade en gråtperiod på morgonen/förmiddagen. Det kändes i alla fall så, och somligare grät häftigare och mer otröstligt än andra. Men det är ju så i dessa inskolningstider, tyvärr. Fast själva inskolningsfasen börjar ta slut, för de barn vi började ha inskolning med för tre veckor sen, men det betyder inte per automatik, att de är okej med att bli lämnade av sina föräldrar och så vidare. Tungt är det.
Och ju längre dagen gick, desto täpptare och kraxigare blev jag. Jag glömde nässprayen hemma, och ja halsen blir ju ansträngd av att prata mycket, vilket är svårt att undvika på mitt arbete.

När jag så slutade, klockan 15:00, så kände jag mig helt slut. Satt dock kvar en liten stund extra, för att skriva vår avdelnings månadsbrev. Det föll på min lott den här gången, och det har jag inget emot, för jag tycker själv att skrivandet är min styrka.
Sen körde jag lånad bil hem.
Ja, min mor hade på morgonen åkt ut med cykelhållaren på, och sen cyklat hem då hon slutade vid 12:45, och lämnat bilen till mig. Det är tur att vi jobbar så nära varandra, ibland.

Sen duschade jag och promenerade till verkstaden för att hämta min bil och betala räkningen på 3752 kronor, som det sved hårt att budgetera för igår, när jag satt med alla dessa siffror som skulle in i september månads budget.
Att ha en sådan fast post, plus fast boendepost på 5551 kronor (hyra+amortering+ränta+försäkrin g) plus vissa andra poster som jag visste att jag inte kunde dra in på, ja då blev det väldigt snålt där det överhuvudtaget gick att snåla. Mat, sparande, nöje och kläder vill säga. Kläder blev det faktiskt en nolla på, jag har inte råd att köpa kläder denna månad. Det får gå.

Och jag räknade ju ihop augustis utgifter också, och det var inte helt kul. Jag hade inkomster på omkring 15 000 kronor efter skatt och sådant (en väldigt bra inkomstmånad för min del!), men hade utgifter på drygt 24 000 kronor. Det är alltså niotusen kronor back. Men så är det också ungefär vad ny dator+ ny skärm + ny mobil kostade. Utgifter som jag inte alls hade räknat med. Och från juli låg jag på tretusen plus också, så det faktiska underskottet blev ca 6000 kronor. Inte helt kul.

Efter verkstadsbetalning plus hämtning, tog jag bilen til Flygfyren (löjligt nära egentligen, men likväl som att köra den löjligt korta biten hem och sen gå/cykla dit när jag dessutom var så hängig, så kändes det bra). Har inte handlat på omkring en vecka, så mycket var slut. Jag fyllde sparsamt på.
Stötte på en gammal stamgäst från restaurangen jag jobbade på, som jag såg kände igen mig (av hennes blick att döma), trots att jag ser så radikalt annorlunda ut - tycker åtminstone jag själv, helt hårlös som jag nu är. Jag försökte säga hej till henne, men min heshet gjorde att det mer blev en blick och en öppen mun som mötte henne, för hej:et kom inte fram. Men hon förstod vad jag menade och sade hej tillbaka.
Vissa är bra på det här med att tolka signaler. Tur det.

Sen ringde jag till min gudmor som förut tipsade mig om att man kan göra egna antihistaminkurer med apelsin och ingefära, så jag ville ha mer exakta instruktioner på hur det skulle gå till. Jag hade nämligen investerat i både apelsin och ingefära.
Hon talade om att också olivolja behövdes, men det hade jag turligt nog hemma, så jag blandade till mig en drink av en halv, pressad apelsin, riven ingefära motsvarande ungefär en matsked, och så en skvätt olivolja i det. Blandade runt och drack sen.
Det var inte äckligt, men det smakade oväntat mycket. Ingefära är rätt starkt, och det hade jag inte inte koll på faktiskt. Men det kändes väldigt nyttigt i och med den starka smaken, som om det rörde om bland bakterierna och virusen ordentligt. Och i de härderna vill jag ha alla upprorsmakare jag kan hitta.
I och med att man inte kan köpa halva apelsiner, så har jag en apelsinhalva kvar, och mycket ingefära och olivolja, så en sån där kur ska jag ta mig imorgon innan jobbet också. Då kliver jag upp härliga 4:45 också. Mysigt.

Nu på kvällen har jag skrivit provkrönikor och skickat till Norrtelje Tidnings Chefredaktör, i och med att de söker krönikörer, och det nog kan vara något för mig. Jag skriver ju vanligen väldigt mycket, och tycker att det är kul också, så går det dessutom att både bli publicerad och tjäna en slant på det också, så vore det ju fina fisken.

Mitt i skrivandet ringde de från tidningen och påpekade att mitt tidsbestämda abonnemang löper ut den 9 september, men att de har ett nytt erbjudande som gör att man (jag) kan fortsätta ha tidningen och istället betala månadsvis. Och ja, jag fick ju se det lite som ett tecken, där satt jag och skrev saker som skulle till tidningen, och så ringde de där ifrån, så jag sade faktiskt ja. Det blir ytterligare en och en halv hundralapp, drygt att låta gå varje månad, men det får jag kanske igen, om jag blir antagen. Dessutom så måste jag ju faktiskt själv ha tidningen om jag jobbar med den, det tycker jag faktiskt.
Ska bli intressant att se vad som händer med krönikerskrivandet.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Dagens ordverifiering: sjwhyshc

söndag, augusti 24, 2008

Då kom polisen

Nu ska jag göra ett försök till att skriva om gårdagen, trots att jag inte heller nu, mår vidare bra.

Igår var det alltså (så vitt jag vet) sommarens sista FCZ-match. För övrigt den tredje denna sommar, så det har ju inte varit speciellt många. I Bollstanäs, Upplands-Väsby ägde spektaklet rum.
Och det var ju ett helt företag att ta sig dit. Buss till Danderyd, sen buss till solna, sen pedel till Upplands-Väsby, sen buss till Bollstanäs. Plus väntetid mellan varje nytt färdmedel. Jag lämnade lägenheten 10:45 och var framme på planen 13:30, så det tog sin tid. Ändå ligger det inte så långt bort, fågelvägen sett.
Nåja.

Det var inte den stora uppslutningen på deltagare denna gång, endast åtta FCZ-killar, då det var sjumanna med en avbytare. Men det var en skön åtta tycker jag, och lagkapten himself, Joachim Almqvist var faktiskt med, för ovanlighetens skull. Men man kan ju inte begära så mycket mer deltagande där, då han både har gift sig och skaffat barn.
Motståndarna var P95:or, som jag nog måste säga är mitt favoritmotstånd. Inte för att de på något vis är lätta att vinna mot, men att spela mot gamla rävar känns helt lönlöst, de är både för stora och för skickliga.
Även om det gick lite sisådär för laget som helhet; vi förlorade med 16-3 var det någon som sa, själv hade jag inte alls koll på det, då jag var så fokuserad på bollen. Grymt fokuserad faktiskt!
Det är verkligen en utveckling från mitt håll. I början av FCZ-tiden var jag inte alls engagerad på planen, och visste inte alls vad jag skulle göra. Nu vet jag heller inte alltid vad jag ska göra, men nu har jag i alla fall en instinkt som talar till mig. Och jag är snabb! Måste nog säga att det just nu är jag och Farhad som är snabbast i laget, liksom de enda två med någelunda kondition. I alla fall av vad jag märkte igår, ingen av oss bytte av någon gång på den två gånger trettio minuter långa matchen. Men jag tror nog att de övriga var ute och pustade lite. Eller ja, för målvakten, Dalle, så blev det ju ett väldigt ofrivilligt avbyte, då han, när det återstod tre minuter av matchen, bröt ett finger.
Så vi fick hysa in en motståndarmålis, för de hade ju två. Jag tänkte för mig själv "undrar var hans lojalitet ligger", och tro på tusan om han inte släppte in det 16:e målet också. Men, jag får väl hoppas att han gjorde sitt bästa.
För mig är inte resultatet det viktiga, utan min egen prestation. Och det är väl det som gör mig till en individualist snarare än lagspelare, för jag bryr mig mest om hur jag presterar. Fast det betyder inte att jag inte passar bollen och så - det måste jag göra, för annars blir den stulen av mig. Och felet med mig är att jag fortfarande inte har lärt mig att trycka till bollen sådär skott-stenhårt, och det är ju nästan bara de skotten som målvakterna inte hinner ta.
Jag sprang som iller där på planen i alla fall.

Ja och just det, stortårna mår inte jättebra. Den olossnade nageln blev mer blå än tidigare, den nagellösa tån blev lite blodig.
Men det är så härligt att konstatera, att jag inte tänkte på att det gjorde ont där, under matchen. Verkligen helfokuserad var jag! Och inte heller gav jag utrymme för att känna efter hur jag mådde egentligen, det var först efteråt som jag kände att det nog var något på gång i kroppen.

Jag var hemma sen 18:30 i alla fall, och dinerade med familjen. Cyklade till dem, så att jag skulle kunna dricka ett glas vin, vilket jag också gjorde. Mycket god spis.

När jag sen skulle cykla hem så hade det skymt (säger man så om skymningen?), så jag lade på ett extra kål på cykeln, för att hinna hem innan det skulle bli alltför mörkt. Jag har inget fungerande cykellyse nämligen.
Men så var det poliskontroll på Roslagsgatan, och de hade ingen bil att förmana precis då, utan vinkade in mig istället. En polisman lyste på mig med en ficklampa och sa att jag måste sätta på lyset.
"Det är tyvärr trasigt," sa jag, och kände att det är ju ingen ursäkt.
"Ja, då får man leda cykeln", sa han.
"Om man inte vill ha böter på 500 kronor", tillade hans kvinnliga kollega.
"Oj, då är det bäst att jag leder cykeln då," sade jag och hoppades innerligt på att de inte skulle bötfälla mig.
"Ja, men så får du heller inte hoppa på cykeln så fort du kommer runt nästa kvarter", sa den kvinnliga polisen.
"Nejdå!", sade jag, och tillade ett "tack!". Jag kan förstå deras misstro där, men dels så skulle jag inte sväga av något kvarter, utan fortsätta den långa raksträckan fram, och dels så skulle jag aldrig få för mig att säga en sak och göra precis tvärtom, i synnerhet inte till polisen. Så jag ledde sen min cykel hela vägen hem, för de där 500 kronorna har jag verkligen inte råd att förlora.
Men mörkt blev det ju, och jag har ju lite dåliga erfarenheter av att gå ensam i stad i mörker, så det kändes inte helt bekvämt. Bytte sida av vägen att gå på, då min falksyn låångt fram såg att det kom mötande folk. Det är tur att jag ser så bra.
Sen mötte jag ett par mindre nyktra grannar, här på gården, som var rätt pratsamma, så jag berättade om mitt möte med polisen, och det resulterade väl i ett allmänt gnäll om den svenska polisen, som jag egentligen inte håller med om, men för grannfriden inte ordade så mycket om. Jag har respekt för polisen faktiskt, de gör ju sitt jobb. Och jag tycker att de har rätt också. Cykellyse är viktigt.

Sen kände jag mig mer eller mindre slut, när jag kom hem. Halsen ömmade och en allmän ofriskkänsla, låg tungt över huvudet. Började blöda näsblod också, toppen. Jag gjorde sen min vanliga huskur och tog en värktablett innan sänggång, men den fungerade inte helt på topp, för jag är inte helt på topp idag heller. Snor och näsblod i en mindre attraktiv kombination, och så halsen som har diskanten av en nerkörd skördetröska (vilket det inte bara låter som; det känns också så). Huvudet är lite segt också, men inte fullt så segt som igårkväll. Hoppas det går över i stor grad till imorgon, då arbetsveckan drar igång med fulla kanoner igen.

Och här sitter jag i nattskjortan ännu. Jag borde bädda sängen, äta frukost och ta en dusch. Men idag ska jag ta det piano.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Dagens ordverifiering: euieggag

lördag, augusti 23, 2008

Det lilla ordet

När jag för en gångs skull känner att jag har mycket att skriva, så finns inte orken för det. Fasen också. Jag håller på att bli sjuk, och har dessutom tagit ut mig massor idag. Så nu känns det inte guld och gröna skogar.
Ska skriva mer utvilad imorgon istället.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Dagens ordverifiering: ygwlfeh

fredag, augusti 22, 2008

Ain't easy

Det är inte enbart guld och gröna skogar med ny dator i alla fall, det märker jag nu efter att ha startat den några gånger. För den är väldigt svår att starta! Grymt irriterande, den fastar ofta i ett läge med svart skärm och ett litet vitt streck som blinkar, så jag får trycka in det fina kommandot alt gr+ctrl+delete för att starta om datorn ett par gånger, och ibland också trycka på enbart delete eller F12 också. Vet inte vad det är som gör att det sen till slut går, för jag är ju ingen haj på sånt här alls. Men frustrerande är det, det här är ju en snabb dator, men det tar bra mycket längre tid att starta den, jämfört med min gamla.

Men men. Det om detta.

Det är helg! Oh, den är så efterlängtad, för det här har varit en vecka som har slitit på mig som få andra veckor. I alla fall rent mentalt.
Dessa inskolningar tar på krafterna oerhört. Min första inskolningspojke, som har nu bara har två inskolningsdagar kvar, och som hittills har varit ganska stabil, har nu börjat bryta ihop så fort något som inte är fri lek står på agendan, så som morgonsamling, blöjbyte och lunch, då blir det gråt så det skvätter. Men han är go, för han kramar mig så krampaktigt när jag försöker trösta honom, så han tar i alla fall inte avstånd från mig som person/pedagog. Och det får jag ju se som en liten vinst i det hela.
Men så här är inskolningslivet. Det blir bättre sen.

I afton har jag varit på bio. Premiär till och med, det är inte alltid jag kommer iväg på såna fina evenemang. Det var den Arn - Riket vid vägens slut på duken. Enligt mig, som inte har läst böckerna om Arn, mycket bra. Min mor däremot, är inte lika begeistrad, hon har däremot läst böckerna. Men hur ofta är det inte så, att filmatiseringar blir besvikelser, för att böckerna har gett en skyghöga förväntningar? Jag tycker att det är rätt skönt att inte ha läst böckerna just av den anledningen. Men båda filmerna har imponerat betydligt mer på mig än vad jag innan trodde, så jag är nu istället, sugen på att läsa dem.
Filmen var av den storslagna och gripande karaktär, som är den typ av filmen som jag gillar allra mest. Och vacker var den också. Ja, jag vill ge den full pott, betygsmässigt. Fem silfverskedar av fem möjliga.

Sen blev det snabbmat utan dess like. Familjen anlände till pizzerian på klockslaget 20:37,
de stängde egentligen inneserveringen klockan 20:30 och hela restaurangen klockan 21:00, men vi fick komma in. Fast de ställde upp stolar runt omkring, så det blev inte riktigt den behagligt avslappnade middagen.

OS måste för övrigt börja närma sig sitt slut. Skönt, viskar jag lite lätt, för att inte uppröra någon. Men jag har ju flertalet tidiga morgnar med uppstigning klockan 5:00, eller tidigare ändå (som idag, 4:37), och då är det ju vanligen det mysiga programmet Vaken med P3 & P4, men det har på sista tiden utgått tillförmån för upphetsade sportreportrar som flåsar fram orden i ett tempo som inte alls är behagligt vid den tiden på morgonen.
Men imorse! Då jag alltså klev upp 4:37 (av misstag, trodde jag hade ställt klockan på 4:45), då var det Vaken igen. Ah, hurra för det!

Imorgon stundar FCZ-fotboll igen. I Upplands-Väsby, av alla ställen. Det verkar vara krångligt att ta sig dit, hitifrån sett. Men det ska nog gå bra.

Mindre bra är kanske att jag igår drog bort min ena stortånagel, den som sist jag spelade fotboll blev blå. Och under den, hade den nya nageln inte alls kommit långt, så det finns mycket oskyddad tåmark där. Och det är ju fotbollsskorna som orsakar mina blånaglar. Men det kanske inte finns något att oroa sig för, när där inte finns någon nagel som kan bli blå? Ja, det återstår att se. Tejpad ska storpotäterna vara i alla fall, för säkerhets skull.

Nu måste jag kolla upp resväg!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Dagens ordverifiering: xxrfvcgc

torsdag, augusti 21, 2008

Ny dator i mitt hus

Då var det premiärdags - jag sitter nu vid min nya dator och skriver blogg. Javisst, det första inlägget (förhoppningsvis) av många på denna goa dumburk. För en gångs skull har allt gått bra gällande installation och sånt, och det är ju sannerligen trevligt. Annars brukar något alltid strula. Fast än ska jag inte ropa hej. Jag har inte riktigt fått till allt med de program som finns på den externa hårddisken. Vill till exempel logga in på msn från filerna där, så att jag förhoppningsvis får ha kvar alla mina ljud. Men jaa, vill det sig illa så försvinner alla ljud. Och det är ju i sanning trist, för ljud är ju något av det roligaste med datorer. Det tycker jag minsann.
Nåja, jag är åtminstone glad över att ha en fungerande dator och en stor och fin skärm till den. Det är först nu, med denna nya skärm, som jag inser varför jag har haft såna problem med att webcamen ständigt har ramlat, hur jag än har ställt den. Den är ju gjord för att sitta på en plattskärm! Suck, sånt borde ju framgå när man investerar i saker.

Dagen har varit bra, men intensiv i vanlig ordning. Jag har kanske sagt det förr, men jag säger det i så fall igen; jag längtar verkligen till att denna inskolningsperiod är över. Jag är riktigt trött på inskolning nu. Inte på barnen och inte på föräldrarna för den delen heller, men på själva fenomenet. Det är påfrestande för alla parter, det tror jag verkligen.

Jag kände mig dock lite opedagogisk, när jag insåg att jag hade tutat i en pojke att "blunda!" betyder "lyft mig och släng mig bland kuddarna!", för jag lekte en sådan lek med honom (ja, jag var givetvis försiktig, jag är ju faktiskt professionell på det jag gör), men jag sa just "blunda!" till honom första gången. Sen, när vi hade slutat den leken, så kom han och sa "Fiigik, blunna" (Alltså: "Fredrik, blunda") många gånger, och det var tydligt att han menade att vi skulle fortsätta med den leken.

Sen cyklade jag hem. Och efter några kilometer så hällde regnet ner. Men nu hade jag en plastpåse att stoppa och försluta mobilen i, så jag behövde inte oroa mig för den, i den så småningom plaskvåta fickan. Det var ju inte alls länge sen jag sist cyklade och blev genomblöt, men då regnade det precis sista biten. Nu regnade det i stort sett hela vägen, fast det slutade faktiskt när jag kom in i Norrtälje, så jag hann torka lite. Inte mycket, men på armarna, ansiktet och huvudet (under hjälmen) kände jag mig torrare. Så det var ju trevligt, trots att det nog föll större mängd regn på mig denna gång, än sist.

Tog efter dusch och torra kläder mig en promenad till OKQ8 för att hämta ut antivirusprogrammet som jag beställde tillsammans med datorn, men som uppebarligen hade en dags längre leveranstid än själva datorn. Så sen jag installrat det, vågade jag mig ut på internet igen. Hade ju potentiellt kunnat surfa ut redan igårkväll, men jag avstod, skyddslös som jag var.
Det fula i den kråksången är att jag helt nyligen förnyade virusskyddet på gamla datorn. Betalade för två år dessutom, och har bara hunnit använda fem månader av det. Det är trist. Och inte verkar någon vilja köpa min gamla skärm heller. Fast det är väl inte att undra på; vem investerar i begagnad tjockskärm i dessa dagar?
Nåja, men även om det kostade mig resurser som jag egentligen inte hade till förfogande - fick ju nalla av sparkapitalet - så är jag nu glad över datorn. Den är ju faktiskt betalad och klar, inga krediter och avbetalningar här.

Nu ska jag se om jag får igång msn, sen måste jag börja med maten.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Dagens ordverifiering: cmjywqo

onsdag, augusti 20, 2008

Kvalitetstid

Här sitter jag och har lite kvalitetsövertid på jobbet. Slutade kl 17:30, men jag måste ju passa på att använda en fungerande dator när jag kan. Vädret är ju dessutom fint, så har inget regn jag måste skynda mig att cykla hem före. Skönt.
Jaha, vad händer här i livet egentligen? Inte massor. Och samtidigt; mycket. Så känns det. Det är mycket som händer på jobbet, men i övrigt står livet rätt still. Problemet är ju bara att det står ju faktiskt inte still, hur mycket det än känns som det. Jag åldras ju hela tiden, jag också. Inte så att det är påtagligt än, jag är ju fortfarande blygsamma 21 år gammal. Men i november tickar den siffran upp lite.
Och det finns ju vissa saker jag skulle vilja ta tag i här i livet, innan det glöms bort och nöts fast och bara blir pannkaka.
Träffa folk och hitta rätt, det skulle jag verkligen vilja göra. Jag vill baka in lite kärlek i livet igen. I och för sig var jag aldrig riktigt klar med det, då kärleken ryktes ifrån mig, men det är ju inte mycket att göra något åt nu. Och det har det för den saken skull heller aldrig varit. Konstant faktum, kallar vi det.
Men det är inte lätt; att skilja agnarna från vetet. Fast för att bli bra i den konsten, så måste man väl skörda en hel del vete där agnet misskiljs från vetet.
Och jag är inte den som tycker att det är helt lätt och rakt igenom jätteroligt, att träffa nytt folk. Nej minsann.
Men en klar hit blev det ju att träffa Anneli i fredags i alla fall! Det kändes riktigt avslappnat och härligt. Så det är kanske så man ska göra, maila i drygt fem års tid, sen ses. Finemang, jag bokar in några dejter i almanackan år 2013.
Jaja, det reder sig väl.
Fattigt är det, onekligen. Igår åt jag trista köttbullar och torftiga makaroner till middag, och idag lär det väl inte bli mycket till ändring. Fast jag har ju ägg hemma, borde hitta på något med det. Annat än omelett då, för det kräver sina ingredienser, tycker jag. Kanske ska steka och ha på smörgås bara? Ja, det kan funka.
Har försökt göra mig så ohungrig jag bara kan, genom att proppa i mig kanske tio kakor, som har blivit kvar sen planeringsdagarna. De andra på det här bygget tänker mycket på sin vikt och kropp, men jag har lite reserver att fylla på, utan att oroa mig. Dessutom ska jag ju snart cykla de 15 kilometerna hem, så då förbränner jag väl en del också.
Tänk om det är så att jag sitter här, och så ligger en avi om att datorn finns att hämta ut, där hemma i brevinkastet? Ja, det blir nog till att börja avsluta här i vilket fall som helst. Stämpla ut och låsa bygget.
Ordet är fritt, nu är det ditt.
Dagens ordverifiering: ibqkmh

tisdag, augusti 19, 2008

Det hopar sig

Hej och hå. Ingen ny dator i sikte ännu, så jag får tampas på med denna dator med i det närmaste obefintlig grafik. Så den eventuella uppgången i stavfel beror på att jag inte riktigt ser vad jag skriver.

I natt snurrade jag till det och klev upp och var på väg att klä mig på allt sånt, fast klockan bara var drygt 1:00. Visst skulle jag upp tidigt (4:45), men det där var ju lite extremt. Jag kunde tack och lov somna om efter den bravaden.

På jobbet har det varit både lite upp och ner idag. På uppsidan finns bland annat att mina två inskolningspojkar en lång stund lekte med varandra och mig, vilket kändes jättebra. Annars är det ju svårt att fokusera på två barn samtidigt, hela tiden, vilket man (jag) helst vill göra under inskolningstiden. Den av "mina" pojkar som har kommit längst i inskolningsprocessen, åt med oss idag för första gången också. Och det gick jättebra, så det känns riktigt skönt.

På minussidan idag, så har många av barnen, såväl gamla som nya, av och till varit mer eller mindre oroliga idag. Och det har klumpat ihop sog lite för min inskolningskollega, som nu skolar in tre barn, på ett vis som har gjort att vi nu har bestämt att från och med imorgon, så tar jag över inskolningen av en av hennes flickor också, så att hon bättre kan fokusera på hennes första två.
Så nu ska jag alltså ha tre inskolningar parallellt. Det kommer nog att bli rätt tufft, men det ska gå. Kanske lite väl intensiv start, då jag förut aldrig har inskolat någon, och vips, så är det tre samtidigt. Men livet är inte alltid så jämnt fördelat.

Ur yrkesmässig synpunkt, ser jag fram emot nya datorn också, för jag har lite jobbrelaterade saker jag skulle vilja börja skriva på, och där kan jag ju inte riktigt chansa på samma sätt som här i bloggen. Men jag har fått mail om att paketet är på väg, så det borde ju nå mig innan veckans slut.

Hemma här, sov jag i vanlig ordning en lur när jag kom hem. Det blev inte riktigt den där djupa komasömnen, som brukar slå till när jag sover mitt på dagen, efter en tidig morgon. Jag var inte fullt så förvirrad när jag vaknade, men seg så till tusen. Det är en och en halv timme sen jag vaknade, men jag känner fortfarande en viss seghet i huvudet. Det är ju nackdelen, att behöva dras med det, för att ta bort trötthet.

Den här veckan måste jag nu leva på mat jag har i frysen, vilket i och för sig inte är så lite, men jag skulle vilja handla en del tillbehör också, men jag måste verkligen sätta inköpsstopp för resten av veckan, minst. Det får bli att dricka vatten och äta lite torrt och grönsakslöst. Idag tror jag att det blir makaroner och köttbullar. Har haft ett paket köttbullar i frysen i massvis med månader, men jag tycker egentligen att det är väldigt trist med köttbullar, så de har liksom blivit legande där.

Just nu har jag två närmål att längta till alltså:
1 Slutet på inskolningsperioden
2 Ny dator

Och ja, lön ser jag väl mer än någonsin fram emot. Fast samtidigt inte, eftersom jag vet att jag har ovanligt många och dyra räkningar (och liknande) som väntar.

Gårdagens inlägg var för övrigt nummer 666, anade jag bakom alla ränder och allt flimmer.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Dagens ordverifiering: bynst

måndag, augusti 18, 2008

Duchesse

Gud, jag förstår inte varför jag envisas med att använda den här datorn, för grafiken är verkligen värre än värst just nu. Jag ser i princip inget alls, inte hur jag än fixar och trixar.Men det var ändå underligt, för när jag startade datorn, så var bilden till en början helt som vanligt. Inte minsta rand eller flipper. . Och så höll det sig ett bra tag, så jag tänkte "oj oj, säg nu inte att jag har beställt en ny dator i onödan!2, för det vore ju så typiskt min tur. Eller min ivrighet, snarare. Men ja, som jag redan har avslöjat, så är bilden nu sämre än någonsin, så det känns rätt bra att veta att ny dator är på gång.
Har fått mail om att det är på gång också, från posten sett, så det är ju bra.

Jag fick också se summan av ränta och amortering för den här månaden, och den ligger nu 200 kronor högre än normalt! Fasen, räntehöjningarna slår hårt, jag som tidigare har sett den där summan sakta gå ner, i takt med att mer har amorterats. Det är bistra vindar som blåser i min ekonomi, annat kan man inte konstatera.


Jag var ute och promenerade förut, och möttes av en kille i shorts och röd mössa, lite udda klädsel en rätt ruskig dag som det ändå är/vvar. Han såg allmänt trevlig ut, och han log som bara den mot mig, när vi möttes, så jag tänkte först att det kanske var någon jag borde känna igen, eftersom han såg ut att ladda såpass för att hälsa. Men han sa inget, så då funderade jag om jag borde säga något istället. Men det var lika bra att jag inte gjorde det, för det visade sig sen att han inte alls hade tittat på mig, utan på någon som gick bakom mig, utan att jag hade märkt det.. De kände uppenbarligen varandra.
Jaja, så kan det gå, man kan inte vara i händelsernas centrum jämt.

Idag började vi med inskolning av ytterligare två barn på jobbet. En pojke som blir mitt ansvarsbarn, och en flicka som blir min kollegas. Och som en första dag kändes det riktigt bra. Jag hade ju dessutom min "gamla" inskolningspojke där, och vi är inne i fasen att han nu ska lämnas, men han är så skön, för han bryr sig inte nämnvärt när mamma går, utan leker för glatta livet. Det är skönt det, då är han lite självgående, när jag nu har en ny pojke att försöka knyta an till. Men jag tror att det kommer gå bra, det kändes som en lugn och harmonisk pojke.

Och jag har varit en riktigt mästerkock och bjudit mig själv på plankstek här i lägenheten. Det var en del jobb, speciellt med pommes duchessen, men det blev väldigt bra i slutändan. Gott så det förslår! Jag blev mättare än vad jag misstänkte är hälsosamt. Men det är en konst att hantera spritsen, det kan jag konstatera. Inte helt lätt att spritsa duchessen.
Men nu börjar snåltiderna, gällande mat (och det mesta annat också), för jag har ju som sagt, ett rejält budgetunderskott nu, som jag ska försöka hämta upp.

ORdet är fritt, nu är det ditt.

Dagens (extremt svårlästa) ordverifiering: urtwud

söndag, augusti 17, 2008

Regnet det bara öser ner...

Jag sitter ju här och vill ut och springa, men det har regnet hittills satt stopp för. För nej, jag tycker inte om att springa och bli plaskblöt.
Fast, hm, det kanske är uppehåll nu? Det får bli ett kort inlägg i så fall.

Jag har lagt ut min gamla datorskärm, den som det ju faktiskt inte var något fel på, på annons i Norrtelje Tidning. Satte ett rätt blygsamt pris på 400 kronor för den, för jag hoppas ju på att bli av med den, snarare än att tjäna storkovan.

Jag har promenerat i detta regnväder från hemmet till föräldrarna, en promenad som enligt min stegräknare i telefonen landade på precis fyra kilometer. Jag trodde att det var 3,6, men ja, man kanske inte ska lita alltför mycket på en stegräknare heller.

Okej, nu ser jag att det inte har slutat regna. Det var då typiskt. Kanske blir att jag tränar via motioncykeln istället då, men det känns ju motigt, för jag cyklar ju redan så mycket. Vill ju springa!

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Dagens ordverifiering: klhfbq

lördag, augusti 16, 2008

Altan vs. Veranda

Det blir inte mycket till blogg idag. Trots att jag har ansträngt mig, att ta mig till en annan - fungerande - dator, så har jag inte speciellt mycket att komma med idag, känner jag. Det är ju inte trist kanske.
Och sen är jag inte helt hemma på det här tangentbordet heller, så det blir ju en del fel då och då. Lite smått störigt. Men jag är ju inte den som har lärt mig rätt fingersättning, jag har istället lärt mig mitt tangentbord utan och innan.

Men jag har städat mitt hus idag. Eller lägenheten i alla fall. Var jag fick hus ifrån, vet jag inte riktigt. Jag tänkte "jag ska inte skriva rum", och så blev det hus. Jaja, lägenheten är ren och fräsch i alla fall.
Jag tänkte duscha senare ikväll också, så det blir den här jättegoa känslan av att krypa ner helt ren i en renbäddad säng. Mumma!

Jag sitter här och wikipedialäser om skillnaden mellan altan och veranda. Den är ju hårfin, tycker jag. Såpass hårfin att jag inte är riktigt säker på skillnaden. En veranda är en låg balkong i markplan, oftast inglasad men har alltid tak. Skilladen verkar vara att en altan är uppburen av pelare. Men det står också att en altan oftast är öppen. Så var blir det då av ett trädäck som är på pelare, och har tak? Ja minsann, inte helt lätt att utröna.

Åt en hel del till middag idag, då det har varit snålt om mat på sistone. Åt en inte alltför avancerad lunch på jobbet igår vid tolvtiden, sen blev det inget förrän vid 22:45 när jag kom hem, och då bjöd huset på en tallrik fil. Och till frukostlunch idag blev det tre frallor. Så mat kändes det som att det var ett tag sen, så jag vräkte i mig av kött och potatis, som det bjöds på av grillkocken, tillika far i stugan.

Jag läste ut min bok idag, Gone, baby, gone, som den heter. Den tog ett par veckor att läsa, var inte helt igenom jättefängslande, om än att den inte var dålig på något vis.
Och det var den sista olästa boken i min bokhylla, så nu ska jag låna litteratur av min mor. Första boken i Stieg Larsons milleniumtrilogi står nu på tur. Den tror jag kommer passa mig som handen i handsken.

Igår använde jag tankeöverföringskraft förresten! Såg en snygg människa gå på bussen då jag var på väg hem på kvällen. Tror det var vid Roslags-Näsby. Och då tänkte jag "du får gärna sätta dig bredvid mig" Och så blev det precis så också! Haha, underbart. Och väldoftande, dessutom. Vi språkade dock inget, men jag myste för mig själv där.

Jag har talat med en kusin i telefon idag. En norrlänsk kusin som jag träffar en gång vart femte år ungefär, så vi är inte så tajta. Men hon var trevlig där i luren. Trodde faktiskt att vi skulle träffas idag, för hon är i krokarna, men så blev det inte.

Jag har beställt en ny dator nu i alla fall. Suck, vilket underskott det blev i min kassabok då. Där märks det ju inte att jag tar av mitt sparkapital, utan där står jag nu på nästan minus sjutusen. Men jag ska verkligen försöka att hämta upp det. Men det blir svårt.
Och så är det ju bilen nästa måndag också. Herregud. Fast då är det löning också. Tur det, åtminstone.

Imorgon står det träning på tablån. Ska bli härligt att ta sig en vända i spåret.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Ordens dagverifiering: crrkjce

fredag, augusti 15, 2008

Ett under

Ja, det är ett under, att jag ens ger mig på att skriva. Jag ser inte hälften av de bokstäver jag sätter på pränt, med denna misär till dator. Så om det finns konstiga stavfel och liknande, så tror jag du nu har ett hum om varför.


Klandra mig inte...

Det här har varit en speciell dag. Efter åratal av mailande fram och tillbaka, ett och annat telefonsamtal och ett gäng sms, så träffades Anneli och jag första gången idag. Och jag som alltid brukar vara nervös för att träffa nya människor, var inte speciellt nervös denna gång. Det känns som att vi känner varandra utan och innan på något vis. Vi vet så mycket om varandra som inte så många andra vet, det är liksom den här väldigt förtroeliga (finns ett sådant ord?) vänskapen. Den uppskattar jag högt. Att vi inte har träffats innan har bland annat berott på att vi båda har haft en liten rädsla av att allt kanske skulle raserar om vi träffades och vi helt enkelt inte funkade ihop IRL som IDL (ja, jag måste ju använda min egenuppfunna förkortning ibland).
Lite, lite nervös var jag när jag stod och väntade på henne vid busshållplatsen Lindarängen vid Frihamnen i Stockholm, men det släppte direkt när jag såg henne. Det var så härligt att ses och kramas! Testa det du också, med någon som du har mailat intensivt, av och till, med i minst fem år.

Hur som helst så skulle vi ju sitta i publiken i Boston Tea Party, så vi började omgående att leta efter rätt hamnmagasin, där inspelningen skulle äga rum. Vi hade inte så gott om tid, då det på biljetten stod att pubilken skulle infinna sig en halvtimme före utsatt tid (17:00 var den utsatta tiden), och klockan var väl 16:20 när vi sammanstrålade.
Nåja, efter visst irrande, så hittade vi rätt. Var en liten folksamling där utanför byggnaden, bland annat Filip och Fredrik (och superfemman och husbandet), så då kändes det som att vi var på väldigt rätt ställe.
Plötsligt var det någon som stötte mig i sidan och sa hej till mig. Jag blev lite förvirrad, för jag kände verkligen inte igen människan. men jag svarade väl ungefär "hej... känner vi varandra?". Och då sa han något i stil med "Ja, men är det inte du som var med i FCZ?"
"Joo...." säger jag, och funderar lite på hur sjuttsingen någon kan känna igen mig därifrån nu, så olik mig som jag är. Han sade:
!"Jag är ju Patsy, vi var ju på Shout Out Louds tillsammans! Toves kompis, du vet?"
Då trillade poletten ner! Pinsamt att jag inte kände igen honom, men han hade inga glasögon nu, och det var nog garanterat det som gjorde det. Vi har ju varandra på msn och allt.

Jag förstår inte riktigt varför publiken skulle infinna sig en halvtimme innan utsatt tid, när vi inte fick komma in på våra platser i studion förrän en halvtimme efter utsatt tid. Lite illa, men det var ju trevligt att stå och prata med Anneli också.
Till slut fick vi så gå in, vi hamnade långt bak i den allmäna studioingångsträngseln, så Anneli och jag hamnade absolut högst upp på bublikläktaren och lär inte synas ett smack i programmet, då ingen kamera passerade våra huvuden. Fast det gör ju i och för sig inget.
Programmet handlade om mat, och de gästades av Carl-Jan Grankvist, och han är ju minsann rätt rolig. Fast det var kanske lite segt att det tog omkring tre timmar att spela in ett avsnitt, när de sen är 46 minuter i TV. Fast jag vet ju precis hur det är. Om vi filmade 1000 timmar med FCZ, så visades kanske tio av dessa.
Men programmet var nästan rakt igenom roligt, så den största jobbigheten var att de konstant pratade om mat, och där satt jag och hade inte ätit något sen lunch vid tolv, och klockan sprang på och blev över nio innan det var färdiginspelat. Fysikern i Superfemman, Patrik, utförde roliga experiment på stuiogolvet. Jag säger bara; prova att dricka cola light med mentol i munnen, och se vad som händer.

När det så var slut, så började vi leta oss tillbaka till hållplatsen vid Lindarängsvägen, och det var inte helt lätt. Men så kom vi nästan till Nordisk film på Tegeluddsvägen, och där har jag ju varit många gånger, så därifrån hittade jag.
Fast bussen hade för min del slutat gå, så jag fick gå till Tekniska högskolan, medan Anneli hade buss mot Slussen. Ser fram emot att träffa henne igen!

Kändes inte helt bra att gå längs Valhallavägen ensam, för trots att det var väldigt dunkelt, så brydde sig ingen om att tända gatlamporna, förrän jag hade hunnit en bra bit. Jag drog mig för att gå i parksträngen i mitten, den som sen mynnar ut i busstationen Tekniska högskolan. Det var ju just i en mörk sådan parkremsa mellan två vägar, som jag i Huskvarna nästan blev misshandlad. Så jag höll mig på trottoaren, och var noga med att inte se förbipasserande män i ögonen, allt för att osynliggöra mig. Kändes dock lite bättre när gatlamporna tändes, då vågade jag mig in i mitten.
Men det är trist att rädslan ska finnas som en grund i botten av magen.

Du har inte glömt bort att jag har skrivit det här utan att se merparten av vad jag skriver va? Starkt av mig!

ORdet är fritt, nu är det ditt.

Dagens ordverifiering (fantastiskt om jag lyckas se den i detta datortillstånd): bhxjdt

torsdag, augusti 14, 2008

Typisk bra och dålig skit

Åh, jag blir tokig!! Det här som började som en så bra dag, övergick i att bli en hemskt tung och ekonomiskt deprimerad dag.

Men som sig bör, när man har goda och dåliga nyheter, så börjar jag med de goda.

Idag har vi på jobbet haft den första av två planeringsdagar. Verksamheten är alltså stängd, och vi har inte ens befunnit oss ute på arbetsplatsen idag, utan istället i Kvisthamrastugan (som jag tror att den heter), och bedrivit teambuilding och liknande under leding av Brenton Bate. Det var inte första gången jag stötte på honom, för han ingick även i ett avsnitt av FCZ, det då vi rodde stora vikingabåtar till leda. Jag fick då inte den bästa av bilder av honom, för jag gillade inte alls sättet som det hela då var upplagt. Kort sagt kan man säga att vi hotades att straffas om vi misslyckades med hans uppgifter, t ex genom att inte klara att ro den stora vikingabåten hit och dit för att plocka upp x antal tennisbollar ur vattnet på en bestämd tid. Det var sex personer som rodde båten, om jag inte minns fel. Så det var väldigt svårt. Hur som helst så motiveras jag inte att anstränga mig hårdare om jag vet att det finns något straff i luften; då tappar jag helt sugen på att försöka.
Men det var då.
Nu har jag fått ändra uppfattning om mannen i fråga, och det är ju alltid trevligt när uppfattningsförändringar är till det positiva. Det har varit jätteintressant och roligt idag. Vi har gjort många roliga övningar och lyssnat på intressant teori. Och jag märker på mig själv när jag tycker att något är intressant, för då tenderar jag i att hålla mig alert och inte då och då gäspa, som jag ofrånkomligen gör, när jag en föreläsning av någon anledning inte fångar/fängslar mig. Det var bara lite precis innan slutet, som jag avfyrade en och annan gäspning, för då var jag rätt trött.

Imorgon kommer den tyngre av planeringsdagarna, den då vi istället ska vara ute på arbetsplatsen, och gå igenom alla rutiner och allt sånt. Vilket i och för sig ska bli roligt, det också, men det blir ju inte så mycket lekkänsla över det.
Men jag ska ju i och för sig smita lite tidigare på eftermiddagen, för att hinna ta mig till inspelningen av Boston Tea Party, som jag tidigare har skrivit om. Det ska bli väldigt roligt, Anneli och jag ska gå.

När jag kom hem idag gjorde jag vitkålssoppa till middag. Den blev rätt god, men ingen direkt smaksensation. Hade dock ett halvt kålhuvud som jag behövde göra mig av med.

Men sen började bekymren. Jag startade i vanlig ordning upp min dator, som jag brukar när jag är hemma. Jag vill ju blogga och msn:a och läsa mail och allt sånt. Men när datorn är uppstartad, så ser jag att det är konstiga och färgglada ränder över hela skärmen.
Hoppsan sa, tänkte jag och började trycka in sladdar som eventuellt satt löst, då jag på senare tid har börjat vrida min gigantiska skärm i närmare 180 grader mot soffan, för att se på olika serier, liggandes i soffan. Någon sladd kunde ju glappa.
Men det blev ingen som helst förändring av det. Inte heller av att jag startade om datorn. Så då drog jag slutsatsen att det var fel på skärmen, och åkte helt sonika till Elgiganten och köpte en ny. Tänkte att det här problemet vill jag ju få bort så snabbt som möjligt, och jag får väl ta av mitt sparade kapital om det kniper (vilket det lär göra när jag sen betalar den kommande verkstadsavgiften för bilen).
Så jag satte mig och kopplade ihop den nya plattskärmen. En fin, platt och stor historia.
Men så, när jag satte igång datorn, med den nya skärmen tillkopplad, så var det ingen som helst förändring. Samma färgglada ränder som gjorde i princip allt oläsligt fanns där. Så det måste vara något fel i själva datorn.
Och jag kan ju ingenting om sånt där, men jag öppnade upp burken och kollade, men såg förstås inget som såg ut att fela. Dammsög försiktigt bort det damm som hade samlats där, och provade igen. Men nix nej, ingen förändring.
Så jag måste troligen köpa ny dator också, och det känns ju som ett riktigt nackskott i dessa utgiftstyngda tider, då jag nyligen har köpt ny mobil (oväntat, eftersom den gamla sade upp ett gäng av sina funktioner), idag avfyrade närmare tre tusen kronor på en skärm som egentligen inte behövdes och så den kommande verkstadsnotan för bilen à 3700 kronor. Det blir tufft! Jag kommer tvingas ta rätt mycket av mitt sparkapital, och det känns ju inte alls kul, för det räknar jag redan med att behöva nalla av, inför den Londonresa som planeras med Tove. Nu tänker jag dock inte låta den hotas av det här.
Men jag måste göra en helomvänding inför nästa budgetplanering (som sker vid löning). Måste dra ner på allt som kan dras ner på, såsom kategorierna nöje och kläder. Där ska jag försöka hålla mig kring noll kronor, men det lär inte hålla. Men så lågt som möjligt. Maten måste jag också ta mig en funderare över, liksom de övriga utgifterna som går att undvika. Det blir fasen inte roligt. Men det är det inte att vara mobil-, bil- eller datorlös heller.
Ge mig styrka!

Ett ljus i det ekonomiska mörkret är att jag fick en bonuschek på 50 kronor från ICA idag. Normalt sett brukar jag max få 25 kronor i månaden. Men nu var det för perioden juni och juli, så det är väl inte att undra på då.

Nu sitter jag hemma hos mina föräldrar, för det hade inte gått att skriva blogg hemma. Jag ska passa på att kolla lite datorpriser när jag ändå är här, ska satsa på att köpa ny till helgen. Tror jag.
Tur är det ju att jag har en extern hårddisk, som jag hoppas ha det allra viktigaste på, så som allt som lyder under "mina dokument" Och det mesta andra från den interna hårddisken.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Dagens ordverifiering: spqahv

onsdag, augusti 13, 2008

Mitt allra första blogginlägg

Bättre sent än aldrig.
Det fanns egentligen aldrig någon början på den här bloggen, inget "hej och välkommen" och "här kan du läsa om..." osv. Nej, beroende på vilken blogg man läser, så kastades man mer eller mindre in i sammanhanget som läsare ändå. På lunarstorm skrev jag väldigt sporadiskt och intetsägande med start då jag var fjorton år, och blogspot-bloggen startade utan något som helst sammanhang, bara för att jag ville föra ut min blogg från lunarstorm, så att användare utanför den communityn skulle kunna läsa också. Och där startade jag helt sonika en dag med att kopiera det jag skrev i lunarstormbloggen, utan bakomliggande förklaring eller liknande.

Men nu tänker jag göra ett försök till vad som skulle kunna vara ett första inlägg. Men inte ett första inlägg som ligger bakåt i tiden då, utan ett inlägg som tar avstamp här och nu.
Och det blir väl mest en presentation av mig, kan jag tro. Det är så jag tänker börja i alla fall.

Jag heter Fredrik (har inga mellannamn) Lundebring. Det faktum att jag inte har några mellannamn, beror på att jag döptes tillsammans med min nio år yngre syster (då jag var nio år gammal alltså), och då själv fick avgöra om jag skulle ha några mellannamn. Eftersom jag ditintills inte hade haft några, så kändes det bara konstigt då tyckte jag, och jag avfärdade mammas idé om att jag skulle heta Henning, efter min morfars far. Idag hade jag inte haft något emot att heta Henning, eller för den delen Birger som morfar själv hette, eftersom han betydde mycket för mig, under sin levnadstid (en tid som upphörde 1997). Men jag är också nöjd med att inga mellannamn ha, det känns lite unikt i sig.

I skrivande stund är jag 21 år, 8 månader och 27 dagar gammal. Omkring två timmar kan man också lägga till, för jag föddes 18:15 den 17 november 1986.
Och nej, jag satt inte och räknade efter dagarna själv, utan jag använde mig av birthday.se.
Nästan omgående efter min födelse hamnade jag på sjukhus och fick operera magen, för att den stötte ifrån sig all näring.

I ettårsåldern var jag ett farligt barn som bet allt och alla. Fast jag menade nog inget illa, inte egentligen. Hur som helst så ådrog jag mig i denna ålder faktiskt en polisanmälan för det beteendet, och i och med att samhället på åttiotalet såg annorlunda ut än hur det gör idag, så fick jag en personlig assistent av den anledningen. Så ligger landet inte riktigt idag.
Förskoleklass (lekis), lågstadie- och mellanstadietiden tillbringades på skolan i byn Drottningdal, där jag är uppvuxen. Visserligen är jag inte född där, men det huset byggde mina föräldrar året då jag skulle fylla två, så jag har inga minnen av något tidigare boende.
Den skoltiden ser jag såhär i backspegeln som underbar.

Under sommaren 1995 drabbades jag av osteomyelit i min höft, orsakat av stafylokockbakterier, vilket ledde till sjukhussängliggande, rullstolsåkande, stolpiller och penicillinkur hela sommaren (endast det sistnämnda gällde hela sommaren, det andra klarades av på en vecka). Risken för att jag skulle behöva amputera hela benet var överhängande.

Högstadietiden förpassades till Svanbergaskolan, i byn med samma namn. Dit cyklade jag till en början, men det slutade jag med när cyklingen orsakade kräkning vid ankomst en dag. Jag stressade på väldigt, av någon anledning. Och att starta en vana med morgonkräkningar, det hade jag inte kroppsliga resurser för. Så det fick bli till att åka buss sen, en omständig resa med bussbyte i Norrtälje, trots att det egentligen var världens omväg. Så trots att skolan inte låg mer än sju kilometer bort, så åkte jag hemifrån 7:15 och var hemma 17:20 under större delen av den här tiden.
Och jag minns högstadietiden med blandade känslor. Jag hade å ena sidan det väldigt roligt, men å andra sidan var det väldigt jobbigt också. Tonåringar i den åldern kan vara fruktansvärt elaka.

Och gymnasietiden spenderades på Rodengymnasiets samhällsprogram. Jag valde media i andra hand och handels- och administration i tredje hand, men kom in på mitt förstahandsval. Och jag både stortrivdes och vantrivdes under den här tiden. Den verkliga stortrivseln kom inte förrän mot slutet av sista året, då jag hittade nya vänner i klassen. Större delen av den här tiden handlade om att hålla näsan ovanför vattenytan.

Det känns inte som att mitt liv började på riktigt förrän 2005, året då jag tog studenten och tog körkort, bland annat. Men inte av de anledningarna. Nej, det var då jag började finna mig själv och åkte iväg på långresor (inom rikets gränser dock) alldeles själv. Där kommer ju körkortet visserligen in, då jag körde min lilla Ford Fiesta både till Skåne och Småland under olika resor. Fast det var i och för sig år 2006.
2005 var också året då jag skaffade mig en snygg frisyr. Jag hade inte bytt frisyr på åratal innan dess, var allt för fast i samma hjulspår.
2005 var året då jag började träffa annat folk också, liksom mer åt dejtinghållet. Det ledde året därpå till att jag skaffade mitt första förhållande, som varade ända till mars i år.


Så här såg jag då ut


På jobbfronten har jag hållit mig sysselsatt. Parallellt med gymnasiet jobbade jag även som städare på helgerna, på en förskola ute i Drottningdal, där jag ju som sagt är uppvuxen. Fast familjen flyttade därifrån 2005, in till Norrtälje. Och jag med den, förstås.
Jag jobbade även på kyrkogården där ute tillhörande Roslagsbro Kyrka, under fyra somrar. Ett jobb som jag aldrig riktigt trivdes med, då det till 90% bestod av att dagarna i ända klippa gräs. Ett tyst, tråkigt och tungt jobb. Inte tyst på så sätt att gräsklipparen var tyst, men jag hade öronproppar och hörde inget av omvärlden.

Jag har gått första dagen på en kurs i att bli dammsugarförsäljare också, men efter den första dagen kände jag att det inte alls var något för mig. Jag såg framför mig hur mitt sociala liv helt skulle rasa samman, i och med att att de hade väldigt höga krav på att ordna ett visst antal visningar i veckan = arbeta dygnet runt. Dessutom framgick det inte förrän på kursstartsdagen att det var dammsugare man skulle sälja. Jobbet annonserades bara som "säljare", och det kan ju betyda väldigt mycket.

Istället svarade jag på två utannonserade jobb i Norrtelje Tidning, och fick båda. Det ena var på en restaurang/pizzeria i Solbacka, det andra var hos en familj på en gård utanför Rimbo. Arbetsuppgifterna var på restaurangen att servera samt köra ut mat, då de även sysslade med hemkörning. Det var ett väldigt dåligt betalt jobb, men jag gillade mina kollegor och chefer, och tyckte oftast att det var roligt att jobba. Men det var ett jobb som i huvudsak utfördes fredag-söndag, och i och med mitt andra jobb, betydde det att jag aldrig var ledig. För på gården jobbade jag måndag-fredag med att mata hästar, hänga tvätt, förbereda mat och i huvudsak städa familjens hus. Det var för övrigt också lågavlönat.
Jag sade upp mig efter tre månader hos familjen, då jag sökte till realityserien HCZ, till vilken jag kände att chansen var stor att jag skulle komma med i. Och jag tänkte att om jag ska ha en chans att hinna med en månads uppsägningstid, innan det skulle dra igång, så var jag tvungen att säga upp mig där i december, och jag resonerade som så, att det inte skulle bli någon större förlust även om jag inte kom med i HCZ, eftersom jag aldrig riktigt trivdes på det jobbet, och bensinpengarna för att ta sig dit, inte var så långt ifrån det jag fick i lön där.

Jag blev kallad till intervju och casting och slutcasting för HCZ, men där tog det stopp. Och med facit i hand, är jag väldigt glad för att jag inte kom med.

Istället fortsatte jag slita på restaurangen, och började istället på vardagar att jobba på förskolan jag tidigare hade städat på, men nu i barngrupp istället. Det handlade ju då om olika vikariat hit och dit, och väldigt få fasta timmar i veckan, men det fattades i princip alltid folk, och jag jobbade så gott som måndag-fredag varje vecka där istället. Så återigen jobbade jag veckans alla dagar, och kände till slut att jag höll på att gå in i väggen av det. Jag drömde inte om annat än pizzor i stressiga drömmar, och jag hann aldrig göra annat än att jobba, inte ens nödvändiga saker som att städa och träna (två sysselsättningar som länge har varit väldigt viktiga för mig, och som det känns som kaos i hjärna och kropp, om jag blir utan).
På restaurangen sade jag till slut upp mig, när jag insåg att jag skulle kunna leva på lönen från ett jobb bara, samt att jag kände att jag verkligen behövde helgerna fria, i och med att mitt förhållande då inleddes.
Ja, det blir inte helt kronologiskt i skrivandet här, men det är väldigt svårt då allt går i varandra.

På den förskolan blev jag sen kvar på, och där jobbar jag än. Men det är stor skillnad på mig som 18-årig orutinerad, outbildad vikarie och som snart 22-årig utbildad, något mer erfaren och fast anställd. Jag trivs väldigt bra med mitt jobb nu.

Men jag fick göra en paus från jobbet under sommaren 2006, då jag blev tillfrågad att delta i FCZ, baserat på min ansökan till HCZ.


Under FCZ-tiden

I mars 2007 flyttade jag hemifrån, till den bostadsrättslägenhet jag fortfarande bor i. Kuriosa är att i mars 2007 var också då jag senast var sjukskriven. En hel dag kostade jag då på mig att vara hemma från jobbet, då jag hade hög feber och var allmänt nedgången. Sen dess har jag faktiskt hållit mig frisk, om än att jag förstås har haft mina smärre förkylningar av och till, men mest av. Men när jag känner mig inte helt i toppform, så brukar jag lösa det genom att kvällen innan jag går och lägger mig, ta en värktablett och sen sova gott på det. Då brukar jag må bra, dagen därpå.

I oktober 2007 gjorde jag mitt livs andra stora affär (efter lägenheten), då jag sålde min Ford Fiesta från 1993 för 4000:- och köpte en Renault Mégane från 1997 för 30 000:-
En bil jag till en början var väldigt nöjd med, men som jag sen har kostat på säkert en dryg tiotusing till, åtminstone om man räknar in de 3700 kronor som jag inom kort ska betala för att åtgärda ännu några i raden av fel. Men men, den är åtminstone snygg. På håll.


En snygg fasad säger dock inget om innehållet

När året skiftade från 2007 till 2008 låg mitt förhållande på sin absoluta topp. Därpå rasade kvalitén på det, vilket nog spädde på den inre stress som troligen är en av anledningarna bakom mina utbrott av eksem och mitt utbrott av sjukdomen alopecia universalis, som till en början gjorde att mitt ena ögonbryn blev lite mer hårfattigt än det andra, men som växte till att jag fick en kal fläck i håret i nacken, för att sen få fler och större kala fläckar, och slutligen tappa allting vad hår heter. Fast håret på huvudet lät jag raka bort rätt omgående när jag insåg vidden av de kala fläckarna och åt vilket håll det barkade hän.


Hårfager


Eksemet har slagit till både här och där

Jag har nyligen börjat budgetera och kassaboksföra mitt flöde av pengar, något som känns som en riktig ekonomisk vinst.

Det var en väldigt komprimerad version av mitt liv.

Varför skriver jag då blogg?
1. För att jag kan.
2. För att jag vill.

Jag tycker om att skriva, skriver just nu både blogg och privat dagbok, och jag har faktiskt mina funderingar på att starta en andra blogg också, men det återstår att se, hur det blir med den saken. En del projekt stannar i planeringsstadiet, tyvärr. Men jag tänker mig att det skulle bli en blogg som tar upp den del av de vardagliga trivialiteter som jag inte tar upp här, och heller inte i min egna dagbok, utan fokusera på annat som mina tankar kretsar kring. Det skulle inte handla om att skriva varje dag, för att "skriva av sig", som jag gör här och nu, utan att skriva då jag verkligen hade något genomtänkt att säga om vissa ämnen.
Men som sagt, det är bara på planeringsstadiet ännu.

Vad ger den här bloggen dig då?
Den ger dig en inblick i min värld, och den kanske också skänker dig lite glädje, i och med att jag ibland bakar in min speciella humor i det jag skriver. Jag förväntar mig inte att alla ska förstå den, för det är inte alla som förstår den då den inte är i skriftlig form heller.
Hur som helst så uppmanar jag aldrig någon att läsa bloggen, men den tycks ändå läsas rätt flitigt. Och det är roligt!
Jag önskar dock att fler valde att kommentera och uttrycka sina åsikter om det jag skriver, om man nu bemödar sig med att läsa. Det är värdefullt för mig.

Avslutningsvis: Min livsstatus just nu - levande och lagom lycklig. Det finns utrymme för bra mycket mer lycka i mitt liv, men jag är inte olycklig. Och jag känner mig inte slö och avtrubbad, utan att det spritter i kropp och sinne!

Och som ett PS. Det finns massor att tillägga, jag vet. Jag har ju inte ens skrivit om mina bussdrömmar. Men någonstans måste också jag begränsa mig.

Ordet är fritt, nu är det ditt.

Dagens ordverifiering: voyenm