fredag, februari 29, 2008

En skottdag som denna

...har inte bjudit på så mycket matnyttigt. Jag var på jobbet under dagen, förstås, och i och med att det är fredag så innebar det att jag inte var på min vanliga avdelning. Eller ja, vissa fredagar är jag där, men fredagar är den dag i veckan som har ett rullande fyraveckorsschema för oss alla, så det kan se lite annorlunda ut då. För mig gör det det, var fjärde fredag jobbar jag 8-16 på en av småbarnsavdelningarna. Och de är ju så söta! Gudars. Och bara fem stycken idag också, lugnt och skönt. Ingen av de som var blyg för mig tidigare, var nu det. Bra. Och alla somnade snabbt på vilan, trots att vi inte fick igång vilomusiken.

Sen hastade jag hem för att packa i ordning det sista inför morgondagens avfärd, samt städa, så att jag får komma hem till en ren och fräsch lägenhet. Hastandet berodde på att jag ville hinna klart så att jag skulle kunna bli hämtad hemma, av någon i familjen, då jag ska sova här, hos dem, i natt (eftersom vi sticker tiidigt imorgon). Men ack nej, jag hann inte, så det var mina väskor som blev hämtade och jag själv fick gå. Men men, en promenad dör jag inte av. Även om jag hade axelväskan med det allra sista i, på mig, och det är ju en rätt lång bit att gå, och den var tungt lastad, så nu är jag lite öm i ena axelmuskulaturen. Massage, någon?

I Let's Dance åkte Linda ut minsann. Synd och skam, men å andra sidan hade det varit synd och skam oavsett vem som hade åkt nu. Jag tycker som så att av de som var kvar så är alla charmiga och duktiga, lite olika i olika danser, men likväl. Hejar gör jag på Tina.

Imorgon bär det alltså av. Gud så härligt, semster, snö och slalom. Tre ess i rockärmen för min del alltså. Hajar du? Om inte så får du grunna.
Det kommer alltså inte att bli något bloggande nu förrän tidigast på torsdag igen.

Se upp i backen, tusen hål i nacken!

Dagens ordverifiering: cdyjw

torsdag, februari 28, 2008

Det rullar på

Jaha, det här är en sådan dag där jag känner att det inte finns så mycket att säga. Vi får se vad det blir, helt enkelt.

Jag hade en väldigt trevlig dag på jobbet. Barngruppen var väldigt liten i och med ett stort bortfall av lediga och sjuka, så det var ju rätt skönt. Jag menar inte att det finns barn jag inte vill ha där, men en mindre barngrupp är lugnare och mer harmonisk än en större, rent generellt.
Vi var till skogen på förmiddagen, och trots både termobyxor, fingervantar+fodrade tumvantar och mössa och raggsockor och hela baletten, så frös jag. Det snöade till och med en del! Inget som fastnade på backen, men ändå.
Har varit på ett väldigt bra humör och skojat med både barn och kollegor. Jag trivs verkligen på jobbet!

Fast nu har vi börjat se över hösten, och hur det än blir så kommer ju mitt arbetslag att splittras, det står ju rätt klart. Vi har ju de äldsta barnen, och alla våra 16 barn lämnar ju oss för skolan, så troligen får vi alla börja om i någon yngre grupp, med någon som redan haft de barnen. Nu trivs jag visserligen med alla mina kollegor, men med mina älgkompisar har det ju blivit en speciell jargong. Hur det än blir, så tror jag att det blir bra. Jag tycker i alla fall om barnen på alla avdelningar, och jag har ju jobbat på alla avdelningar, så jag känner alla barn, mer eller mindre. En fördel som inte alla andra har.

Jag fick sluta tidigare på grund av det låga barnantalet också, och körde då direkt ner på stan där jag hade lite ärenden att göra. Tyvärr fanns det ingen ledig parkeringsplats där jag hade tänkt parkera, så jag fick ta en annan parkering, och jag kom fram till att jag nog fick gå ungefär lika långt från bilen till apoteket, som jag hade fått gå om jag gick hemifrån och till apoteket. Men men.
Över huvudtaget är det ont om parkeringar i denna stad, tycker jag. De gånger jag har tagit bilen till badhuset (gå grund av väder ej skönt att promenera i), så har jag fått fickparkera. Som igår. Och att fickparkera är jag, i likhet med många andra, inget vidare på. Men i och med att badhusgatan (tror inte bara att den kallas så, utan att den faktiskt heter så) är rätt otrafikerad, så kan man ta sin tid åt fickparkerandet utan att bli speciellt stressad. Fast hur jag än gör så kommer jag en rätt lång bit från trottoarkanten, men men. Allt är inte lätt.

Jag var till Flygfyren för en stund sen för att inhandla chips och läsk, som jag var väldigt sugen på. Chipssorten jag ville ha, hade de snällt nog ställt allra högst upp. Så jag fick stå på tå och lirka och trixa för att få ner en påse.
Köpte även en bokrea-bok, vilket jag annars inte brukar göra. Fynda på bokrean, alltså. Men nu såg jag en stor kokbok för 99 kronor och tänkte att det kan ju vara bra att ha. Jag har ju ingen ordentlig kokbok. Så den står i hyllan i köket nu.

Och tidigare idag så tog jag mig samman och pluggade, och ja, jag skrev ihop hela rapporten på knappt två timmar. Så den är inskickad nu. Skönt, skönt. Men jag har inte fått betyg på förra rapporten än, så jag vet inte om jag måste komplettera den eller inte. Risken finns, men den är väl inte överhängande, hoppas jag.

På relationsfronten känns det hittills idag bra. Igårkväll drabbades jag av ett styng av irritation då jag tyckte att ett mönster vi hade innan pausen började upprepas igen. Men jag sade inget, för jag kan inte hela tiden picka och gnälla. Även om jag tycker att det är viktiga saker. Och jag vill inte orsaka något som gör mig deppig under den stundande fjällsemestern, så sånt spar jag till efter den. Om det då behövs.

Fjällsemestern ja, den har jag inte haft i åtanke på länge, men på lördag åker vi! En veckas semester, gud så skönt! Idag började jag packa lite också, och ja, jag får nog ta till mer än lilla rullväskan, då de varma kläderna ska ner.
Jag hoppas på massa snö!

Hrm, ja det blev ett inlägg också idag. Den här dagen faller alltså heller inte helt och hållet i glömska.

Dagens ordverifiering: trxrc

onsdag, februari 27, 2008

Aktiv, men lat

Ja, återigen tuffar livet på.

Det är underligt det här med relationer och pauser. Det sänkte mig ju totalt, som man har kunnat läsa om de senaste dagarna. Och det gjorde mig så glad när pausen tog slut och vi bestämde oss för att fortsätta. Men nu, nu känns det ungefär som att vi är tillbaka där strax innan pausen och det som utlöste den. Alltså, jag vet inte hur jag ska säga, men klart är att vi inte har tagit oss förbi detta ännu. Jag hoppas i alla fall att situationen blir till det bättre.
Och det ska jag jobba för också, såklart.

Kort och bra dag på jobbet. 8:30-14. Onsdagar är bästa jobbdagen.
Sedan: Simning. Och det är på ett sätt veckans höjdpunkt, det också. Jag tycker att det är en väldigt behaglig träningsform, om än att det är irriterande med klorvatten i mun och ögon och långsamma medsimmare. Men idag var det tillräckligt mycket utrymme för att simma om långsamsimmarna i alla fall, så det var bra. Och att basta är så skönt! Ensam i bastun var jag också, så det var ingen långpratare som fick mig att sitta längre än brukligt. Skönt.

Sen blev det storkok! Pasta och köttfärssås. Det sistnämda i mängder, då jag tänkte att det var lika bra att fläska på, så att jag har lite i frysen att ta fram till nästa fattiga period, som kan komma så tidigt som mot slutet av månaden. Man vet aldrig. Gott var det, mätt är jag.

Nu sitter jag här och borde plugga. Men ja, det är som igår. Lusten finns inte alls. Och jag tror mig kunna svänga ihop det där på någon timme sen efter fjällen också, om det krisar. Läser litteratur gör jag ju i alla fall, var länge sen jag hade tid med min skönlitterära bok som jag har läst (av och till) sen i mitten av december. Skulle kanske inte ha börjat med den då, utan väntat till efter denna utbildning. Men böckerna står ju i kö och väntar på mig nu. Fick två i julklapp som jag vill läsa.

Ha det bra, och lev och må!

Dagens ordverifiering: tozgaa

tisdag, februari 26, 2008

Nu är det slut

... på pausen!
Igår bröts tystnaden, inte av mig, och det kunde bara konstateras att vi båda hade saknat varandra och att slutet inte är här. Det var inte ens nära, fick jag höra. Gud så skönt!

Men det är klart, allt är ju inte på topp ännu, vi har fortfarande en del att jobba på. De sviktande känslorna för mig måste ju på något vis byggas upp igen, annars kommer det ju inte att bli riktigt bra.
Men jag är positiv och hoppfull, och det lät det som att jag inte är ensam om. Det här är en fas vi går igenom och tar oss ur.

Det är ju lite nackdelen (ännu en alltså), med distansförhållanden. I alla fall med mitt, för det tycks fungera så att vi aldrig får tid till att bråka om småsaker, som man gör i vanliga relationer, utan det blir istället väldigt få, men stora explosioner av känslor utlöses ungefär en gång om året. Förra våren var det också så, och så nu. I övrigt har det varit en rätt stabil relation. Vi passar bra ihop.

Och jag sa igår att nu kommer jag minsann att få sova gott och vakna fjäderlätt, när mitt sinne slapp denna farsot av trista känslor, och javisst, jag vaknade med ett ryck och skuttade upp och började klä på mig. Men jag fick snabbt klä av mig och gå och lägga mig igen, när jag såg att klockan bara var halv ett på natten. Jag hade alltså bara sovit i omkring en timme. Jaja, jag somnade om snabbt i alla fall. Hade nog varit skillnad om klockan hade varit halv fem, för fem klev jag ju upp sedan.

Hrm, nu försvann massa av det jag hade skrivit. Morr. Men men, på't igen.

Jobbdagen var bra, jag var tillbaka till mitt vanliga jag som skojade på ett sätt som bara jag gör, med både kollegor och barn. Och jag kom på mig själv med att småsjunga lite för mig själv nu och då, så harmonin verkar åter ha infunnit sig.

Efter jobbet så for jag till Ljuscenter (tror jag det heter) och letade efter en bordslampa att ha i vardagsrumsfönstret här. Sen jag bytte gardiner så har jag inte haft mina hängande fönsterlampor, eftersom sladdhärvan numer inte kunde döljas av en gardin, då jag inte har någon kappa nu. Så det blev inte snyggt.
Jag hittade en lampa efter mycket velande. Den kostade egentligen 475 kronor, men det visade sig att det bara var skyltexemplaret som fanns var, och den fick jag för 300 kronor istället. Hurra!

Mer hurra är att jag har handlat mat idag. Ordentlig mat till och med. De hade billig fläskfilé på Flygfyren, så jag köpte en till i påsk och en till idag. Ja, jag äter faktiskt inte en hel filé själv på en dag, men resterna frös jag in.
Det som inte var så hurra, var att jag skar mig rätt ordentligt på tummen, då jag skar upp filén. Det behöves tre plåster och två omgångar kirurgtejp, eller vad det nu är för apoteksköpt tejp jag har, för att få stopp på blödandet. Nu har jag rätt ont i den tummen.

Jag borde ägna mig lite åt pluggeri nu när jag inte är deppig längre, men bah, jag orkar inte. Jag har ju ändå hela fredagen efter fjällen på mig, då jag har semester en dag hemma också. Och jag brukar kunna svänga ihop en rapport på två timmar om det vill sig så, så det ska nog gå. Imorgon finns det ju också lite tid också.

Det ordnar sig.

Dagens ordverifiering: wtndpxu

måndag, februari 25, 2008

Mixed emotions

Nyss stod jag inte ut längre. Det där jävla vykortet med de stora, feta, rosa bokstäverna som skriker ut "TE QUIERO" har plågat mig länge nog, så jag vände för en stund sen på det och läste. Fast jag hade bestämt att jag inte skulle.
Men jag är så ofattbart trött på den här pausen nu, den går mig på nerverna. Jag känner inte ens det här unset av tillfredsställelse då vi bestämde oss för paus, eftersom jag då i alla fall skulle slippa att älta osäkerheten. Osäkerheten som aldrig någonsin gällande oss, har varit min.
Det heter ju att det är bättre att ha älskat och förlorat än att aldrig ha älskat. Och jag vill så gärna skriva under på det, men nu är det inte lätt. Jag vet inte ens var jag står. Har jag förlorat? Troligen. Men samtidigt så påstod ju någon sig veta något som jag inte vet, som skulle vara en anledning till att inte oroa mig. Men jag fattar inte!
Ju mer jag tänker på det, och det kan jag tala om att jag har gjort massor - varje dag, så känner jag att det är det fräckaste jag kan påminna mig om att någon har sagt till mig. Men det är klart, jag vet ju inte vad det handlar om, så jag kan inte döma värdet i själva påståendet ännu. Men det faktum att hon vet om det, men att jag måste vänta en hel plågsam vecka? Det är inte rätt!

Mina känslor bara svallar fram, det pendlar från allt mellan övergivenhet till saknad och längtan, ilska, sorg, besvikelse, lättnad (men den delen är inte stor), hopp, förtvivlan och konfundering. Med mera.
Konfunderingen avhandlar bland annat tankegången som följer:
Är jag bara en i raden av killar som det har varit roligt att ha ett tag, men som sen bara hamnar i den ointressanta högen och så rakt ner i soptunnan? Det har funnits tre såna före mig, men jag hoppas att den tid vi har haft gör att jag betyder mer än så. Vi har haft kontakt med varandra i kanske två och ett halvt år, träffade varandra för snart två år sen och har varit tillsammans i snart ett och ett halvt år. Det är avsevärt mycket längre tid än vad de andra hade, så vitt jag vet. Så jag borde vara värd att kämpa för. Speciellt som jag är en underbar pojkvän. Det måste jag vara, så mycket tid, energi, omsorg och kärlek som jag har investerat i detta.

Och det var så dumt på msn igår. Jag hade det personliga meddelandet "But love without pain isn't really romance" - en textrad från Röyksopps Only this moment, för att jag tycker både att låten och texten passar min livssituation rätt bra nu. Och trots att vi har paus, så ser jag ju ändå personliga meddelanden där också, och igår stod det först "The sweetest fall, I had it all, but I did let it go.", och det är säkerligen också från en låt. Jag kände när jag såg den att det kanske fanns ett visst mått av ånger och saknad där och då, men en liten stund senare så blev meddelandet "Jobba imorgon :)" Med glad smiley alltså. Hur kan den glädjen vara så genomträngande? Jag vet att det är att överanalysera när jag håller på så här, men vad annat kan jag göra? Jag har försökt att helt avskärma mig, men det har faktiskt inte gått. Och av det jag ser, blir det också bilder i mitt huvud. Det är mig ofattbart att glädjen över att få jobba tränger igenom det obehag som i någon mån borde finnas i en motsvarighet till den jag känner.

Jag längtar så till pausens slut, då jag för hoppningsvis får veta hur den här mardrömmen ska fortsätta.
Mardrömmar ja, det har jag. Jag drömmer hela tiden om detta, ömsom att jag får ursäkter och ömhetsbevis, till kalla fnysningar om att hembiljetten vid påsk måste ombokas, eftersom det bara skulle vara slöseri att stanna här i fyra nätter när det enda syftet med resan är att dumpa mig.
I natt vaknade jag vid klockan två och var helt säker på att jag hade fått ett sånt sms, och hade såklart svårt att somna om när jag insåg att det bara var inbillning.

Det här är onekligen en kris i mitt liv. Och krisens faser delas ju in i chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen. Jag passar väldigt bra in i reaktionsfasen nu, eftersom det betyder att jag har tvingats att öppna ögonen för det som har hänt också försöker pussla ihop det med min verklighet. Frågan "varför" dyker ideligen upp, och jag undrar över rättvisan i det inträffade.
Jag längtar till nyorienteringsfasen. Vad den nu än innebär rent praktiskt, så betyder den att mitt psyke i alla fall får slappna av och komma till ro.

Och det här med kriser för mig ju till mitt skolarbete. Jag kan inte komma till ro att sätta mig med det! Visserligen ligger jag rätt långt före redan, men det vore väldigt smidigt om jag kunde lägga mig ännu lite längre före, så att fjällveckan som börjar på lördag, kunde få vara helt pluggfri.
Fjällresan som jag med glädje såg fram emot förut. Men nu är det så jäkla svårt att känna glädje.

Kortet ja, det var ju där jag började. Det var väldigt anspråkslöst, men avslutades med en "köss". Och det är lite att spotta mig i ansiktet att skicka ett alla-hjärtans-dags-kort och sen en vecka efter det kungöra att kärleken till mig kanske inte ens existerar, särskilt som kortet kom fram efter denna kungörelse.

Dagens ordverifiering: jmxfwfb

söndag, februari 24, 2008

Osäkerheten tar över

Jag märker på mig själv att de här senaste dagarna har tärt hårt på mitt psyke, så att jag har börjat glömma viktiga saker, som det var meningen att jag skulle lägga på minnet sen pausen trädde i kraft.
Jag har helt enkelt glömt om pausen tar slut på onsdag eller torsdag. Jag vill minnas att jag till folk som jag har berättat för detta om har sagt torsdag, och eventuellt att jag torsdag då vi bestämde det till en vecka också, men det kan inte ha varit annat än onsdag den dagen det bestämdes, så det borde rimligen vara på onsdag som pausen ska ta slut. Men i och med att jag eventuellt sa torsdag och inte fick mothugg från det, att det minsann borde vara onsdag, och inte heller är jag som är den som ska bryta tystnaden, så blir det kanske torsdag?
Eftersom jag vill vara lite mentalt förberedd så har jag gjort en ansträning för att ta reda på vad det är som gäller. Jag känner att jag vill inte bli helt snopen på onsdagen om det är då det rasslar till, och jag känner också att jag inte vill sitta på spänn hela onsdagen för att det sen ska visa sig att det är torsdagen som gäller. Men så får det tyvärr ändå bli, om den lina jag har lagt ut inte ger napp.

Det blev att jag sov med katten i natt igen. Hans värme och närhet ger mig så mycket mer tröst än vad som går att beskriva. Jag känner mig nästintill glad och lycklig när jag ligger intill honom och hör honom spinna. Hans spinnande är ju också ett tecken på att han känner sig trygg med mig och dessutom också tycker om mig. Och det är precis vad jag behöver få känna nu.

Imorse tränade jag. Och av misstag så vände jag cykeln mot den spegel vi har i träningsrummet hos familjen, istället för utåt i rummet, så jag fick titta på mig själv under hela cykelpasset. Och jag tyckte inte riktigt om vad jag såg. Det såg ut som att jag har gått ner ytterligare i vikt och att ögonen var rätt insjunkna. Det kanske var till viss del inbillning också, för jag väger fortfarande mellan 52-53 kilo såg jag sen, så det är ju ingen markant nedgång. Vikten känns lite som att den beror på dagsformen också, svårt att säga exakt var man (jag) ligger.
I alla fall så tror jag att det går att fastslå att den här krisen tär på både kropp och själ.

Sen åkte jag, mor och syster hem till mig för att få de nya gardinerna uppsatta. Hela familjen åt sen middag här också, jag lagade till en god och mättande pasta carbonara, enligt eget recept, men med ingredienser som mor min betalade för. Jag är ju helt pank fram till imorgon.
Jag såg även på reprisen av Let's Dance, och utan att ha sett eller läst något om det, så gissade jag redan innan jag såg dem dansa, att det var Mi som skulle åka ut. Huruvida det var rätt eller inte, vet jag inte. De är alla rätt duktiga nu, och de har olika mått av charm också, så det är ju svårt att säga nu.

I alla fall så var det mycket strul med gardinerna, som är i vasstyg, då Ikea tycks ha slarvat med uppmätningen av dem, då en visade sig vara nästan en decimeter kortare än de andra fyra, och det fick resultatet att mor min fick klippa och sy en massa extra. Men hon är en klippa!
Nu sitter de så snyggt uppe, och av bitarna som blev över, har jag gjort två köksdukar, åtta tabletter och vardagsrumsbordsduk. Och de övriga bitarna som blev över ska jag skänka till jobbet.
Hade jag haft en fungerande digitalkamera så hade jag fotat och lagt in bilder här, men jag har fortfarande inte fått ändan ur gällande den, och mobilkamerabilder känns inte helaktuellt. Då behövs mer ljus.

Egentligen hade jag tänkt plugga nu, men jag är lagom motiverad till det. Det vore ju bra om jag fick nästa rapport klar innan nästa helg, trots att den inte ska in förrän, ja inte nu på fredag, utan nästa ändå. Men då har jag precis kommit hem från fjällen och vill kanske pusta lite. Men jag har några vardagskvällar att jobba på också. I och med pausen så är det inte lika mycket prat på msn om kvällarna. En rätt drastisk minskning är det faktiskt. Och på sms-fronten så är det skillnad nu också. I början av pausen var det många som skickade och ville höra hur det var med mig, men det har mattats ut lite, idag har jag inte fått ett enda. Det är lite tomt. Fast visserligen har jag inte skickat något heller.

Mitt sockersug har tagit fart också. Jag har konstant idag, känt mig sugen på läsk. Inte bra. Tur att jag har juice i alla fall.

Tack för nu.

Dagens ordverifiering: vdfonogq

lördag, februari 23, 2008

Denna konstellation av tankar

Det här med pauser är inte lätt, när kommunikation fortsätter att komma till mig trots att jag ville att detta skulle bli den veckan då jag måste ställa in mig på hur livet som dumpad kan komma att se ut. Det är svårt att rensa bort precis allt som påminner om den relation jag nu försöker gömma (men inte glömma), i och med att det har varit dubbel uppsättning jular och födelsedagar under vår tid och därmed en hel del gåvor som finns lite överallt i mitt hem. Jag har i alla fall gjort mitt yttersta, som jag tror att jag redan har skrivit. Porträttet i bokhyllan är lagt med bilden nedåt nu (och det gjordes utan att jag tittade på bilden), bilden i plånboken är övertäckt med mitt badhuskort, väckarklockan med rösten är bortställd och jag har inte läst minsta lilla sms eller tittat på någon bild eller så, som skulle kunna få mig att hoppas på saker som kanske, och till och med troligen, inte kommer att ske.
Men vad hopplöst det är när det trillar in ett vykort från Spanien, från personen i fråga. Ett som är postat för någon dryg vecka sen, då vi inte var i den sitsen vi nu är i. Problemet är att problemen som har målats upp för mig med tvivel på kärleken till mig och avsaknaden av attraktionskraft från mitt håll, måste ha funnit redan då. Jag har ju själv kunnat fundera och analysera massor på detta, och situationen är verkligen inte ny. Av och till har jag nog rätt länge varit utsatt för ett slags själslig misshandel, som jag själv har valt att försöka bortse ifrån.
Och vad var det då för motiv på detta vykort? Inget klassiskt, utan det är en vit bakgrund och stora feta rosa bokstäver som säger: "TE QUIERO."
Nog för att jag inte har läst spanska, men jag vet vad det betyder. Men varför skicka ett sånt kort om osäkerheten är så enorm just i den frågan?
Jag har ännu inte läst vad som är skrivet på baksidan. Kortet ligger med de rosa bokstäverna uppåt ovan på det nedfällda porträttet och kommer att läsas tidigast torsdag, hade jag tänkt.
Men Siri sa en klok sak som jag inte alls hade tänkt på. Kanske gör det ännu ondare att läsa det sen, om/när det verkligen tar slut. Nu har vi fortfarande förhållandet, bara det att det ligger i träda.
Men hur gärna jag än vill läsa det så kan jag inte förmå mig. Jag måste kunna upprätthålla de förbund jag har med mig själv i alla fall, för hur ska jag annars kunna göra det med andra?

Jag vet att det låter som att jag har gett upp hoppet, men det har jag såklart inte. Någonstans djupt inom mig hoppas jag få höra ungefär "Förlåt, jag vet inte vad som har flugit i mig på sistone! Du är ju det mest värdefulla jag har! Jag älskar dig!" Men eftersom det är jag som är känslomänniskan i förhållandet så är chanserna minimala.

Det om det nu. Igår var jag i Stockholm och träffade en femtedel av hela FCZ, det vill säga fyra personer (jag inräknad då). Hemma hos Joakim var vi, jag och Johan och Andreas. Andreas var det jättelänge sen jag träffade sist. Eller som han själv uttryckte det "det var verkligen inte igår! Och inte i förrgår heller för den delen."
Det var trevligt att få avleda tankarna lite, om än att jag hela tiden inte lyckades jättebra. Jag drack mer än jag brukar och blev snurrig därefter också. Vi lekte någon lek där man skulle slå tärning och dricka det som var i glaset som var numrerat med siffran motsvarande antalet prickar tärningen visade, så jag fick dricka två glas öl och ett glas turkisk peppar, eller vad det hette, och det var ju inte jätteroligt för magen kanske. Alltså, det var ju små shotglas, men lik förbaskat så kan jag inte tycka om öl.
Men jag vantrivdes inte, det var roligare när leken övergick i sanning eller konsekvens. Fast är det så konstigt att jag är dålig på att dansa erotisk dans?

Sen åkte jag hem i natten och sov i min säng igen. Har inte gjort det under de tidigare två nätterna då jag har sovit på Harsjövägen med min katt liggandes tätt intill. Och det har verkligen gjort gott. Jag kände faktiskt till och med ett uns av lycka då han somnade, och började snarka, med huvdet nerborrat i mitt armveck. Herbert är och förblir en sann vän som aldrig slutar älska mig.

Var jag då bakis imorse? Mja, det var nog det närmaste jag har kommit hittills i mitt liv i alla fall. I och med min ensamhet här, så pratar jag ju inte så mycket. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte pratar för mig själv ibland, och när jag gjorde det idag så hörde jag direkt att jag hade det som kallas för whiskeyröst, och jag kände själv att min andedräkt antagligen inte var att leka med. I övrigt var det inte så farligt.

Lönebesked fick jag igår också, och som väntat så var detta en bättre lön än tidigare. På måndag dimper den ner och då har jag, som vanligt ett berg av räkningar att betala, men sen måste jag unna mig något också. Kanske i klädesväg, eller skoväg? Ja, nu behöver jag i och för sig verkligen inte nya skor, men snygga skor skänker mig en sorts billig lycka ändå, och den lyckan får jag väl försöka ta vara på. Det gäller att skrapa ihop all lycka jag kan, nu när det läcker så kapitalt. Eller så ska jag köpa en snygg bordslampa att ha här i vardagsrumsfönstret. För när nya gardinerna sen kommer upp, så kommer det inte bli snyggt med de hängande fönsterlampor jag nu har, då de har en härlig lite sladdhärva upptill, plus att de troligen skulle hamna bakom gardinerna.

Än en gång vill jag rikta en stor kram till mina vänner som värmer mig när jag fryser ända in i hjärtat.

Dagens ordverifiering: omcld

torsdag, februari 21, 2008

77 procent perfekt liv

Jag gjorde ett test i förrgår, under eftermiddagen eller något sånt, som sade att jag har ett liv som till 77 % är perfekt. Jaha, ja det kan väl stämma, tänkte jag. Jag var ju rätt nöjd med situationen och mitt liv i övrigt, men det är klart att inget är helt perfekt. Jag är ju ingen robot.

Skulle jag ha gjort testet senare i förrgår eller igår så hade jag nog landat nedåt 10% istället. Idag ligger jag nog snarare på 30%. Fast jag tänker mig siffrorna i lycka, inte i perfektion.

Mitt förhållande. Mitt älskade förhållande som har varat i snart ett och ett halvt år håller på att spricka sönder, trots att jag så gärna vill laga det med alla medel som finns. Men som jag har skrivit tidigare, det krävs två för tango. Och vi båda tycks inte ha samma vilja eller ens känna samma kärlek för varandra. Samma attraktion och samma begär. Det verkar som att vi är rätt långt ifrån varandra, numera inte bara sett i antal mil, utan också i relationen i sig.
Och jag vet fasen inte hur det kunde bli såhär. Men nu när det har blivit, så har jag insett att jag borde ha sett det tidigare, och kanske också reagerat mer än vad jag har gjort. Fast jag har ju reagerat. Mycket och ofta, och det har bara orsakat den här irritationen som har funnits oss emellan, så det har kanske inte bara varit upp till mig att reagera. Agera gjorde ju i alla fall inte jag, så för det skänker jag ett plus. Det var på tiden, verkligen. För vad jag än har intalat mig och trott mig se, så har det funnits stora brister i vårt förhållande en tid nu. Man kan nästan säga under en längre tid till och med, men mja, så lång tid hoppas jag ändå inte att det är.
Då kan jag inte känna mig så mycket annat än lurad och förd bakom ljuset.

Igår hade jag en av dessa riktiga mardrömsdagar, då allt sent i förrgår kom upp till ytan (via msn, inte helt optimalt alltså). Jag kände redan i förrgår att för att kunna gå vidare med mig själv så måste jag få gråta ut de värsta känslorna, men där i min ensamhet kunde jag inte förmå mig. Det är lustigt, jag kan rätt lätt bli tårögd av minsta berörande scen i en film, men när jag känner att jag själv behöver gråta så tar det bara stopp. Såvida jag inte börjar prata, alltså muntligt, om det och bli omfamnad och får känna mig omtyckt. Då brukar det brista ut. Och det är så jäkla skönt. Igår blev det till slut så, efter en natt med mer eller mindre två timmars sömn, och sen maskhållning på jobbet på det.

Jag var fortfarande inte det minsta glad igår, efter gråten heller, och mot kvällen så pratade vi igen, efter en dag av tystnad. Och rätt snabbt beslutade vi att en paus är det enda som går att göra nu. Visst, jag är inte så positivt inställd till det, men jag är inte positivt inställd till några av de alternativ jag ser i detta debackel. Det är nog det bästa för stunden.
Pausen innebär i alla fall att vi, under en vecka, inte ska ha någon som helst kontakt med varandra. Så därför hoppas jag inte att du läser min blogg nu, för det tycker jag är att inkräkta på pausen. Jag kan inte annat än be dig att låta bli det till torsdag i alla fall, för jag har ju faktiskt ingen aning om vilka som läser.

Som jag skrev tidigare så har procenten gått upp ytterligare idag. Jag sov med min katt i natt, och fick i alla fall sova i sex timmar, och det är ju tredubblet bättre än två. Det fina i kråksången är att jag hade kunnat sova längre, om inte mobilalarmet hade gått igång halv sex på morgonen. Men det var ju tid att stiga upp då. Jag kan inte sjukskriva mig genom detta, utan ska kämpa på. Fast idag sade jag för första gången på mycket länge nej till att jobba över, då det som vanligt fattas personal. Jag var visserligen lite mesig i mitt nej och sa att om de inte hittar någon annan lösning, så skulle jag ställa upp och att de fick återkomma, men de hittade tack och lov en annan lösning. I slutändan visade det sig att det inte behövdes sättas in någon mer, då barnen hade gått hem i rasande takt (så vitt jag förstod det i efterhand sen i alla fall). Jag tror det ligger lite slentrian i att ringa mig eftersom jag alltid ställer upp. Men som min kollega sa, det behöver ju faktiskt inte alltid vara jag. Trots att jag är anställd av väldigt mycket svårgerpolitik, så är jag ändå anställd på samma villkor som de andra, och hon själv fick ju aldrig frågan om hon kunde ställa upp. Och onekligen så ligger det ju något i det.
Fast när min mätare står på 77% så tycker jag att det inte gör något om jag jobbar, för jag behöver ju pengar. I synnerhet för att underhålla relationen med biljetter och mat och sånt som bär i väg i kostnad.

Hur som helst, den här pausen har jag verkligen tagit till mig. Jag är inte hemma nu, men när jag kommer hem så ska jag vända bort porträttet i bokhyllan, låta bli att använda den väckarklockan med rösten och inte titta på några bilder på datorn eller i telefonen. Inte läsa gamla sms, mail eller konversationsloggar heller. Och jag hade också tänkt att heller inte prata med någon av de två jag har på msn, som jag har där på grund av mitt förhållande. Alltså två personer som från början inte är mina vänner och därmed inte kan väntas stå på min sida i det här.
Men, om du nu ändå läser det här, så förväntar jag mig ändå inte att du gör på samma sätt med mig. Det är du som har tvivlet och kanske därför behöver titta på bilder eller läsa gamla sms om vi ska kunna fixa det här, för det är ju det vi försöker kämpa för.

Men jag måste ju ändå ställa in mig på att det faktiskt kommer att ta slut. Jag vill inte det, men jag måste. Det känns fel att ljuga för sig själv och tro att de problem som har blivit uppmålade, går att lösa genom en veckas frånvaro. Naturligtvis har jag hopp, och jag vill ju verkligen att det ska lösa sig, men jag har svårt att se att det kan gå den vägen.

Men så, när jag loggade in på msn förut idag, så skrev en av de här vännerna till mig. Alltså en av dem som jag tänkte skulle ingå i pausen. Hon undrade hur jag mådde och jag svarade ju som det är, att det är väl rätt bra nu, men att jag inte är lycklig över tillvaron. Då skrev hon ungefär:
"Håll ut, det kommer att gå bra ska du se ;)"
Nu ser jag att jag inte fick till det precis som det faktiskt var, för av det hon skrev så framgick det tydligt att hon visste något som jag inte vet. Så jag var tvungen att fråga om det var så, och det fick jag bekräftat att det var, men att hon inte kunde säga mer än så.
Men vad fasen?
Hur kan man säga så till mig nu? I grund och botten kanske hon inte har en aning om vilka problem vi faktiskt har eller vad hennes ess i skjortärmen verkligen betyder i praktiken, för just oss två. Hon har inte ens sett mycket av oss tillsammans.
Hur det än blir så kommer jag väl få veta vad det var hon menade när pausen löper ut på torsdag, men ändå! Jag ville inte få såna här förhoppningar som mycket väl kan visa sig att vara falska. Jag gör ju verkligen allt nu för att verkligen pausa i relationen, så att jag kan få perpektiv på den genom den tankeverksamhet som jag ändå inte kan styra över. Som i badhuset idag, så hade jag glömt att jag har en bild i plånboken, på samma sida som badkortet. Och jag hann ju skymta den då jag tog fram kortet, innan jag raskt fick sätta tummen för och sen trycka ner badkortet över det.

I alla fall så tycker jag att det är fel att ge mig såna hintar. Även om jag kämpar för en fortsatt kärleksrelation, så måste jag tillåtas förbereda mig på att det kan ta slut, för annars kommer jag troligen helt att gå in i väggen.
Jag sa i alla fall till att hon också måste ingå i pausen och tänker inte prata mer med henne fram till torsdag kväll, som tidigast.

Det här är en orolig tid, det måste jag säga. Men någonstans har jag ändå landat i att vi har tagit beslutet om paus, för det känns nu mycket bättre jämfört med att leva i det här osäkra, osagda. Eller osagda, mycket är ju faktiskt sagt, men det är ändå en ovisshet för mig att bara gå vidare utan att låtsas om något, då så kraftiga ord har blivit sagda. Jag tror att det här nog ändå är bästa sättet nu, om än att jag inte gillar någon av alternativen, som sagt.
I mitt horoskåp (som jag av en slump läste) i aftonbladet igår, stod det "Du längtar efter romantik. Du är inte alls nöjd med de alternativ ditt nuvarande kärleksliv har att erbjuda"
Herregud så sant, för en gångs skull.

Och innan jag går vidare från detta ämne i bloggen så måste jag verkligen frambringa ett stort och hjärtligt tack till alla som har stöttat mig och orkat lyssna. Det är bäst att inte nämna någon för att ingen glömma, men ni är flera, om än i olika grad, och jag uppskattar det oerhört!

Så. Det här blir det jättelånga inlägget, men å andra sidan så har jag tidigare mest varit irriterad och skrivit inlägg utan mening. Idag tycker jag i alla fall att jag har mening och hoppas det finns något intresse i att läsa.

Dagen idag då, den har faktiskt förflutit bra. Jag upptäckte att jag kan skratta och skoja nu när den akuta klumpen i bröst/mage har försvunnit, även om jag såklart hela tiden har den här situationen och pausen i åtanke.
På jobbet var det trevligt i alla fall. Men om jag ser tillbaka på igår, då jag mådde så mycket sämre, så var barnen nog ännu härligare då. Det var som om de läste av på mig att det inte var läge att köra med mig då, och många ville kramas och sitta i knä och så, och att kramas är alltid skönt när man är nere. I alla fall för mig.

Efter jobbet drog jag som sagt till badhuset och simmade mina vanliga 40 minuter utan att ha en aning om hur många längder det blev totalt. Ett tag var jag helt ensam i motionsslingan, och det var grymt skönt. Men jag förstod ju att det inte skulle hålla i sig länge, och det gjorde det inte heller. Men en tillräcklig stund för att jag skulle uppskatta det.
I bastun sen, träffade jag min gamla hemkunskapslärare Stefan. Först gick vi förbi varandra och hejade, och jag hade egentligen ingen aning om han kom ihåg mig eller hejade bara för att det var ett bekant ansikte. Men sen när han kom in där i bastun så sa han direkt "Jaha, ja nu är jag ju väldigt nyfiken på att höra vad du har gjort sen sist." Citatet är kanske inte helt ordagrannt, men ungefär så.
Så jag berättade om allt utom kärleksliv och FCZ. Jag tänkte att kärlekslivet har han inte med att göra och FCZ får han ta upp själv om han har sett det. Och det blev ju en bra pratstund, i synnerhet när han sen skulle berätta om allt sitt. Och det var ju åttio grader där inne, och tunn som jag är, så klarar jag inte av att basta jättelånga stunder. Så från att ha suttit längst upp så fick jag stegvis flytta mig neråt, i takt med att jag förstod att han fortfarande hade mycket kvar att berätta. Till slut kände jag att jag nog måste ursäkta mig och gå ut och duscha, men det slapp jag faktiskt, för han reste sig själv till slut. Då var jag ju inte sen att haka på, så samtalet fortsatte i duschen också. Eller han satt på en bänk och pratade, och jag duschade. När jag sen stod och torkade mig så tänkte jag väl egentligen röra mig upp mot omklädningsrummet då jag kände mig torr, men det blev inte så i och med pratet, så jag stod kvar där med handduken om mig och lyssnade och pratade.
Rätt som det var hände det som jag befarade skulle hända inne i bastun; det svartnade för ögonen. Jag har ätit väldigt dåligt (dåligt som i lite) det senaste dygnet (eller inte nu, nu sitter jag med många ugnspannkakebitar i magen, men då) också, och har ju tidigare märkt av svimningstendenser vid extrem hetta i kombination med att stå upprätt.
Så jag sa helt enkelt som det var, och han blev ju genast orolig och sa att jag skulle sätta mig ner, så jag satte mig där på bänken vid honom, och han hämtade kallt vatten till mig också. Väldigt snällt och trevligt må jag säga.
Yrseln lade sig sen i och med det kalla vattnet och till slut kom jag därifrån.
Fast jag menar inte på något sätt att jag pratade ofrivilligt med honom, det var väldigt trevligt att han hade den pratlusten.

Men nu har jag skrivit i en halv evighet och måste avsluta. Pappa ska ha datorn.

Över och ut.

Dagens ordverifiering: uvpso

onsdag, februari 20, 2008

Vad fan trodde jag?

Varifrån kom meningen "Nu har det vänt"? Det låg inte ett uns sanning i det!

Den här kvällen har varit något av det jobbigaste jag har varit med om. Mitt liv håller på att falla i sär, känns det som. Men nog är jag logisk nog att förstå att det inte är hela mitt liv ändå, men hur ska jag kunna se till det jag har om jag förlorar den del jag älskar mest?

Just nu känner jag att jag skulle vilja fly till en plats där jag åtminstone fick leva i illusionen av att allt var bra, hellre än att illa fäkta.

Det finns så mycket jag skulle kunna skriva nu, men jag vill verkligen att den här situationen ska lösa sig på bästa sätt. Och det gör den inte genom att jag har världens monolog.

Förresten ska jag kliva upp och jobba om drygt fyra timmar, och jag har inte ens bäddat upp sängen än.

Helvete!

tisdag, februari 19, 2008

Nu har det vänt

Åtminstone delvis. Själva magkänslan har nog vänt i alla fall, sett till föregående inlägg.

Medan relationsfnurran fortfarande var ouppklarad så pratade jag med Joakim, och det resulterade i att vi ska träffas på fredag, och hurra för det! Det är trevligt att också ha andra relationer att förlita sig till, relationer som inte behöver bli komplicerade.

Och fnurran klarnade sen också, så det var ju bra. Visserligen känner jag att situationen ännu inte är den ideala. Eller ideal kanske den aldrig blir, men den är inte riktigt där den har varit då det har varit som bäst. Jag förstår inte var all denna irritation, från båda sidor, har fått sådan drivkraft ifrån. Vad hände med tålamodet? Eller ja, jag benade ju lite i det där igår ändå, så helt bortblåst när det gäller mig själv är jag väl inte, men ändå så tycker jag att jag skulle kunna behärska mig såpass också under de förhållanden för att föra ett gott samtal med den jag älskar, men samtidigt så ligger ju mycket i bemötandet jag får också. Men jag försöker ju se det från andra hållet också. Överreagerar jag ständigt? Men samtidigt; ska jag behöva tåla det som jag faktiskt tycker försämrar situationen?

Nåja, jag minns att jag var lite, tja, deppig är väl att ta i, men lite "off", när jag kom hem från Island i somras. Men jag hoppas verkligen inte att jag lät det gå ut över någon annan än mig själv. Hur det faktiskt ligger till där vet jag dock inte.

Nu tänker jag släppa det här för stunden.

Jag har varit i skolan idag, igen. Det var väl trevligt mestadels. Men en i min klass (och grupp) förstår jag mig inte på. Beskrev lite om det i fredags också, och idag var det likadant. Vi hade i klassen gruppvis fått olika problem som vi skulle lösa och sen presentera för varandra efter en viss tid. Vi i gruppen satte i gång att diskutera och försöka komma fram till vad själva problemet var, för det var inte helt självklart, och sen då hur vi skulle lösa det. Den akuella människan satt tyst hela tiden, sedan skrev hon lite för sig själv och sa till sist att vi borde lägga fokus på det övergripande och inte det specifika, sen var hon tyst en lång stund igen, och sen reste hon sig och gick ut ur rummet utan ett ord.
Stämningen blev visserligen mycket bättre sen hon gick, men va fasen, så ska det ju inte vara. Till saken hör att vi andra fem är mellan 21 och 25 år, hon är någonstans 35-40, så ett lite vuxnare beteende är kanske ändå att vänta sig. Men men, det är klart att det kan ligga orsaker till det där som jag inte känner till, men för en grupps skull så kan man ändå kosta på sig att åtminstone säga "nej, nu klarar jag inte av detta längre" eller något. Att bara gå tycker jag är lite futtigt.

På lunchen blev jag återigen frustrerad i caféterian när den bakade potatisen återigen tog slut precis innan jag skulle beställa. Ska det vara så svårt att ha ett ordentligt lager av potatis?! Så jag fick beställa en sallad istället, och den fick jag vänta på också. När den väl var klar så tappade hon, som jag misstänker driver stället, den nästan i golvet. Suck.

Sedan var det föreläsning på eftermiddagen. Första timmen var rena sömnpillret, för det var direkt efter maten (paltkoman slog till), i kombination med att jag satt väldigt instängt och obekvämt. Till andra passet bytte jag och några andra plats till en rad länge bak, där vi från början också hade tänkt sätta oss, men där det då var avstängt med ett snöre. Men senare var det borttaget, och det var tur det, för där var benutrymmet betydligt mer generöst, så då kunde jag röra mig lite mer och där med hålla mig vaken bättre.
Föreläsningen i sig höll inte toppklass, men med lite viskningar till grannen så blev det ganska roligt ändå. Ena föreläsaren var en tant som liknade Meatloaf, och hennes ögon gick nästan aldrig att se, för när hon tittade ut över publiken så reflekterades taklamporna hela tiden i hennes glasögon, och när hon tittade ner så såg det ut som att hon sov.
Själva ämnet var i alla fall konflikthantering, och det är ju ett viktigt ämne, och stundtals kom de båda föreläsarna med bra saker, men det hade ju varit roligare om de talade lite högre, rörde sig lite mer och belyste frågan från flera perspektiv.

Imorgon är det jobb och simning. Tjofaderittan!

Dagens ordverifiering: wdvsr

måndag, februari 18, 2008

Håll huvudet kallt

Åh det är sannerligen inte den positiva eran som råder just nu. För första gången på länge börjar jag känna att det närmar sig lögn, då jag svarar att det bara är bra med mig, då folk frågar. Och det var länge sen jag kände så.
Men visst, det är inte så farligt heller. Jag tror någonstans att det har blivit en kollision i mitt inre med heltidsjobb+övertid, heltidsstudier, akut pengabrist, irritation i relation, sämre kost (till följd av pengabristen), mer träning och så vidare. Och det låter ju massor, jag ser ju det, men jag känner mig oftast inte stressad faktiskt, utan tycker att jag har koll på situationen. Men det är kanske det som händer nu, saker glider ur mitt grepp.

Men vad kan jag göra? Jag tycker hela tiden att jag gör mitt bästa med allt. Men jag är ju sannerligen inte opartisk i frågan. Jag skulle behöva någon som tydligt pekade på att "det och det gör du fel och kan förändra!", för som det är nu så är jag rätt förvirrad.

Skolan är jag i alla fall klar med i maj, lönen blir bättre från och med nu, och mer pengar löser ju en del. Relationsirritationen hoppas jag reder upp sig ikväll. Annars måste jag nog dunka huvudet i väggen tills det gör det.
Träningen mår jag bara gott av, så den tänker jag inte sluta med. Eller ja, jag får mer eksem av att simma i det klorstinna vattnet, men det påverkar mig inte i så hög grad ändå.
Så enligt prognosen är det i alla fall ljusare tider som väntar.

Men något annat som jag förstås inte blev speciellt glad av var att jag var tvungen att boka av mina biljetter till Vetlanda som jag hade bokat till helgen 11-13 april. Åh suck. Anledningen till det är inget jag kan göra något åt eller klaga på, men det är fasen så trist. För det lär ju inte gå att flytta fram datumet, utan tvärtom kommer det bli senare. Och relationen skulle klart må bättre av att vi ses oftare än mer sällan.

Men någonstans i botten av mig själv så ser jag ljust på fortsättningen.

Dagens ordverifiering: twakdx

söndag, februari 17, 2008

Läs inte

För det finns då inget bra att skriva idag.
Inte mer än att jag har skrivit klart en skolrapport som inte ska vara klar på länge (bra, så kan jag börja på nästa snabbt och sen vara pluggfri i fjällen), och att den nya gardinstången nu sitter uppe här i rummet, men att gardinerna inte gör det. För såklart så var det något fel. Dels är de för långa, dels har de ingen fålla och dels är de för breda för själva hållarna. Bah! Jag blir tokig! Alltid ska det vara krångel, alltid!

Och tränat har jag gjort. Och tvättat bil. Men slangen läckte något infernaliskt, så jag fick skölja bilen genom att kasta vatten från hink på den. Blött och tidskrävande.

Och jag vet inte vad det är med mig, jag försöker att vara snäll och rar och gullig, men jag blir mest irriterad och irriterande. Fast det krävs ju två för en tango också.

Ja, med facit i hand kan man ju säga att det var bortkastad tid nu.

Dagens ordverifiering: itkrfyw

lördag, februari 16, 2008

Uppsala

Igår sov min syster över här, och det var trevligt. Vi spelade mycket tv-spel och såg på Let's Dance. Roligt var det i alla fall. Det är härligt med henne, jag blir rätt utflippad när det bara här hon och jag. Liksom aningens mer extrem än den extrema sida jag ibland har. Men det är tur, hon både står ut med mig och tycker att jag är rolig. Och hon och jag ska ju ha varandra livet ut också, är det ju liksom meningen. Potentiellt sett så kan ju precis alla andra i mitt liv bytas ut, och föräldrarna ska ju trots att dö före oss, så hon och jag måste hålla ihop. Så är det bara. Men jag hoppas såklart att jag har fler livslånga relationer.

Ja vidare så var jag med familjen till Uppsala idag. Vi gick på Bauhaus och Ikea. Fast det hela inleddes med lunchbesök på Max. Och alltså, jag är ju så ovan vid att äta på såna där hamburgerrestauranger, så jag blir ju lite off, liksom jaha, man säger vad man vill ha på ett ställe, går till ett till och säger en gång till och betalar, väntar på maten där och tar sen dricka själv. Fantan var vit och smakade vatten, så den hällde jag bort.

Nåja. På Bauhaus köpte jag en sån här förgreningssladd eller vad det heter, för det börjar bli jättetrångt och fullt i mina fyra eluttag vid bokhyllan där jag har tv:n med alla dess apparater. Så nu är det mer ordning där.
På Ikea inhandlades olika gardinkomponenter, så nu är jag snart av med mina julgardiner här i storrummet. Bra det. Dyrt blev det dock, och jag hade redan minus åtta kronor på kontot, så ja, nu är det fattigt värre. Fast jag såg ju detta som investeringar och tog det från sparkontot. Men ändå.

Inne på Ikea så var det någon kvinna som stod och stirrade på mig när jag inte såg, berättade mor min. Sen log hon när jag låtsades ha ett ärende åt hennes håll för att se vem det var. Jag kanske var en riktig kvinnomagnet i hennes ögon? Haha!

Och nu känner jag ingen i Spanien längre. Skönt det.

Förresten så skulle morfar ha fyllt 86 år idag, om han hade levt. Men han dog 75 år gammal.

Dagens ordverifiering: xcmkimw

fredag, februari 15, 2008

Kämpar på

Vad trött jag blir på mig själv. Det känns som det bara är negativa tankar som kommer fram när jag sätter mig här och ska försöka komma på något att skriva. Och jag är absolut inte rakt igenom negativ, så jag förstår inte varför det blir så.

Får väl köra en liten sammanfattning av dagen då. Det har ju varit skoldag idag, och det är ju som det är. Inget jag är speciellt sugen på, men samtidigt lite skönt med omväxling från jobbet också. Men det är alltid så rörigt! Lärarna har inte koll på papper och instruktioner och tidsplaner och gud vet vad, så det tar alltid lång tid till att reda ut sånt. Lite frustrerande.

En annan smått frustrerande sak är att jag i min lilla trivsamma grupp har fått tillskott som gör hela stämningen lite mindre trivsam. Hua. Visst, det är inte vidare rättvist att tala om folks dåliga sidor när de inte hör, men ja, vissa klickar man bara inte med. Och så är det med den saken. Vi hade ett grupparbete idag som jag tror hade gått fasen så mycket smidigare om vi hade varit vår ursprungskonstellation. Eller ja, den konstellation som jag ingår i. I och med att folk har hoppat av utbildningen allt eftersom, så har vi fått möblera om i grupperna, och jag är den första som fick byta grupp, men det upplevde jag inte att någon tyckte var dåligt, möjligen undantaget av de i min gamla grupp där i vart fall en uttryckte glädje över att ha just mig med i gruppen, då jag är enda killen.

Jag längtar verkligen till att den här utbildningen är klar, där i slutet av maj. Hurra för det, säger jag. Visserligen så trivs jag med många i klassen, men det här är en börda som jag gladeligen blir av med. Kämpa på!

Till lunch hade jag räknat med att äta caféterians bakade potatis, men trots skyltar om den så visade det sig att de som var kvar var reserverade. Bah, så dålig framförhållning av personalen där. De borde ha mer koll på när folk som går distansutbildningar har sina innedagar. Vi har ju precis läst en kurs i kommunikation på min utbildning, och de kanske borde tillämpa den lite mer internt på bygget också?
Så det fick bli en pastasallad med mozzarella och parmaskinka. Visst, jättegod, men det var ju inte vad jag egentligen ville ha.
Men i och med att jag har jobbat på restaurang själv så vet jag att det är rätt tacksamt när man behåller sitt gnäll för sig själv, som kund/gäst, så det gjorde jag. Tills nu då.

Men vi fick sluta lite tidigare i alla fall, tack o lov, för lärarna hade planerat in att vi skulle se en film som de hade glömt bort att vi redan har sett. Skönt, må jag säga. Speciellt med tanke på att nästa skoldag inte ligger en månad bort, som i vanliga fall, utan är redan på tisdag.

Jaha, i övrigt då så ska jag äta middag med familjen och sen ta min syster med hem hit och så ska hon sova kvar här. Vi ska se Let's Dance och spela tv-spel. Och jag hoppas att hon tänker på att köpa något gott, för mina pengar är ju som sagt slut. Visserligen har jag både popcorn och en öppnad (men återförsluten) påse lantchips i skafferiet. Lantchips är inget jag brukar köpa, men de är kvar sen FCZ-Johan var här (och nej, jag brukar inte kalla honom FCZ-Johan, men i och med att jag har en annan Johan i mitt liv som jag oftare skriver om så känns det rätt befogat). Han tycker nämligen mycket om lantchips, gärna med kantarellsmak. Det låter lite suspekt, men jag skulle gärna testa. Vi hittade dock inte såna på Flygfyren, då, för en vecka sen. Men Joakim hade ju en idé om att vi skulle äta baconinlindade dadlar, så det köpte vi också.

Nåja, det blir trevligt med lite syskonumgänge i alla fall.

Och fasen vad den här veckan har gått fort! Kanske är för att jag har haft så mycket att göra, men det känns verkligen som att det nyss var helg. Nåja, helger är alltid välkommet. Tyvärr kommer den här tidshasten också resultera i att det rekordsnabbt blir måndag igen, befarar jag.

Över och ut.

Dagens ordverifiering: uprpzxkd

torsdag, februari 14, 2008

Den tålmodige pojkvännen... är jag nog inte

Idag känns det som att jag inte har så mycket att skriva. Men jag får göra ett försök ändå.

Jag är trött på att ha smålänningen i Spanien. Kom hem, säger jag. Om än att hem är 42 mil bort så är kommunikationen så mycket enklare där och då.

Jag var tvungen att åka tidigare från jobbet idag, för min syster hade blivit utelåst hemma och skulle vidare på dans efter skolan, så hon behövde komma in och byta om. Jag var den som slutade tidigast, så jag kunde tänja lite på gränserna och åka. Skönt att komma ifrån tidigare, då jag har jobbat mycket över på sistone.

Har tidigare rapporterat om extremfattigdomen också, och den är brutal och total nu. Var tvungen att tanka, och besinnålen hade sjunkit längre än den brukar innan tankning, och priset är ju högt också, så slutnotan blev de dryga 400 kronorna. Och det var ju var jag hade på kontot också, så sen fick jag planera inför det lilla matinköp jag hade planerat att företa mig. Trodde jag skulle behöva ta till min nöd-peng som jag har i säkert förvar på obestämd plats, men så såg jag att jag hade en rabbatkupong på 25 kronor på ICA plus att jag hade rätt många tior i plånboken, så jag räknade ut att jag kunde handla för omkring 85 kronor. Och med scanner så ser man ju slutpriset hela tiden, så det är bra. Jag handlade för 25+29,50, så det funkade ju. Tyvärr så kom jag för sent på att jag hade glömt crème fraîche, så det blir till att improvera nu till middagen. Lite gräddfil har jag, men det känns måttligt bra som substitut.

Imorgon är det skoldag också. Hualigen, omotivationen är stor. Men den rapport som jag senast skickade in och som jag verkligen tyckte var min tunnaste och sämsta hittills, blev faktiskt godkänd. Bra det.

Och strul med ett av mina tradera-köp är det också. För omkring en vecka sen vann jag en auktion på det spel jag har haft svårast att få tag på, så jag förde över pengar på en gång och säljaren skickade det där under helgen också, så det borde ha kommit fram måndag eller tisdag. Möjligen onsdag. Men ännu har jag inte fått det! Vete katten vad som kan ha hänt, för jag misstror inte säljaren då hon dels bara har positiva omdömen (över tusen, dessutom), och dels för att vi tidigare har gjort en affär som gick både snabbt och smidigt. Så jag har mailat henne och hon har sagt att hon ska göra en reklamation till posten om det inte kommer inom kort. Jag skulle höra av mig igen, och det ska jag göra också.

Dagens ordverifiering: cvoiy

onsdag, februari 13, 2008

It's in your eyes

Hujedamig, jag känner mig lite utpumpad. Det har varit en tuff start på den här veckan med plugg, personalmöte och övertid. Idag har jag dessutom simmat, senare än vanligt i och med att jag jobbade två timmar och en kvart längre än i vanliga fall, men då kände jag mig energisk som få, men det har efter 40 minuter intensivt simmande och sen också bastubad försvunnit till en lojhet. Rätt behaglig dock.

Tvättstugan har jag i skrivande stund också, känns inte helt motiverat. Men i och med att Joakim och Johan sov över här i lördags (de fick tränga ihop sig i min bäddsoffa), så hade jag en dubbel uppsättning lakan och övriga sängkläder som skulle tvättas, så tvättkorgen var full på alla bredder.

Igår lyssnade jag på Kort och gott från Christer i P3, alltså Christers kortare kvällsupplaga, då jag missade dagssändningen. I alla fall så var temat typ "udda kroppligt" och folk fick ringa och maila in om konstigheter med och kring kroppen. En kvinna ringde in och sa inledningsvis att hon kan kisa utan att kisa, alltså utan att klipa ihop ögonen. Jaha, hur fasen går det till? tänkte jag, men så berättade hon vidare, och det hon menade var att hon kan ändra skärpan på sina ögon så att hon kan gå från att se kristallklart till jättesuddigt på någon sekund. Och alltså, jaha, vem kan inte det, tänkte jag? Men det kanske är så att alla inte kan det, för hon nämnde att hon har perfekt syn, och det har ju jag också, så det kanske är något man kan bara då? Jag har aldrig reflekterat över att denna kunskap skulle vara något unikt i alla fall, men jag har också kunnat det så länge jag kan minnas. Jag tycker dock att alla borde kunna det, för man måste ju ändra skärpan på ögonen beroende om man tittar på något som är nära eller något som är långt bort. Fast återigen, har man synfel så är man väl sämre på att ställa in skärpan och kan kanske inte styra det på samma sätt? Hrm hm.
Jag har provat min mors glasögon, och för att se klart i dem måste jag anstränga och sudda till skräpan på mina ögon. Och far min har grövre synfel och är inte närsynt som mor min, utan... ja det här andra.. Jag kommer inte ihåg vad det heter nu. I alla fall så måste jag anstränga mina ögon till max och kan hur jag än ändrar med skärpan i mina ögon inte se helt klart igenom dem.

Det var dagens ögonutläggning.

Jag längtar till nästa lön. Nu har jag omkring 400 kronor på kontot, och bilen behöver tankas typ imorgon eller på fredag och så värst mycket mat har jag inte, så det blir knapra tolv dagar nu. Men tv-spelsaffären drog ju iväg, fordonsskatten skulle betalas och jag har bjudit folk på lördagsmiddag två helger i rad, istället för att själv äta bortabjuden. Och lördagsmiddag kräver lite finare mat, tycker jag, så det blir ju lite dyrare då.
Men nu, till den här lönen så kommer jag ju dels att få min heltidslön som grundlön och sen har jag hittills jobbat 16 övertidstimmar och så vitt jag vet så är det ingen sån där tung utgift som typ tv-licensen eller fordonsskatten som kommer ta pengar direkt när de kommer. Däremot har jag en faktura på virusskydd à 540 kronor, men den summan klarar jag mig i två år på sen, så det är ju en investering. Slår man ut det så kostar det mig ungefär 73,9 öre om dagen under den perioden.
Men den här utgiftsposten är i alla fall inte så stor som fordonsskatt och liknande, så jag hoppas på en mer ekonomiskt stabil månad sen. Dessutom är löneperioden 25 feb - 25 mars lite kortare än övriga tjugofemte till tjugofemte, eftersom februari är kortare på slutet.

Jaja, det om det.
Och om allt, för idag. Tack och hej.

Dagens ordverifiering: jsmkfz

tisdag, februari 12, 2008

Det man inte vet, lider man heller inte av.

Åh jag vet inte. Jag kanske är larvig och mesig?
Jag har ju min smålänning i Spanien för tillfället, och har liksom ställt in mig på att kommunikationen då ska vara kraftigt decimerad under den tiden. Så jag har inte suttit aktivt på msn lika mycket de här dagarna, då jag inte på långa vägar pratar lika mycket med någon annan där, men varit inloggad och haft statusen "inte vid datorn" i och med att jag inte har suttit vid datorn, utan gjort annat, men ändå lämna dörren öppen för att höra (jag har ljud på) om någon vill mig något, i såklart så har jag då en speciell i åtanke.

Det har dock varit så att det har loggats in och skrivits till mig då jag har suttit i annat, varpå jag då glatt har flugit upp i datorstolen med skrivsugna fingrar och läsglada ögon, men av olika omständigheter som att spanjorer har stått lutad över axeln eller att datorn har delats med resekamrat och så vidare, då har det blivit extremt knackigt. Det var lite så att om jag skrev och frågade en sak eller så, så kunde jag få vänta i fem minuter för att sen få ett svar som baserades på ett, två eller möjligen tre ord. Frustrerande om något, då jag sitter vid datorn för att enkom stirra i det där fönstret där aktiviteten är så frånvarande och egentligen höll på med något annat.
Men alltså jag är inte oförstående, jag förstår att det kanske inte är så lätt om man är många i rummet som man måste prata med samtidigt eller om man sitter två personer inloggad på två olika msnadresser på en och samma dator. Men jag kan inte hjälpa att känna mig lågprioriterad då jag sitter och skriver och sen får vänta galet länge på ett ord som sen inte bygger vidare på någon konversation alls.

Så igår skickade jag ett sms och ombads att bli blockerad de gånger det loggades in och det ändå inte fanns speciellt mycket tid och energi till att prata, för jag tycker det skulle underlätta för mig att slippa att se den där gröna onlinegubben, utan i godan ro få tro att snutten min är så upptagen att datorn inte ens är påslagen. Och kanske har jag fått gehör, för idag har det inte varit någon som helst kontakt oss emellan. Men det var naturligtvis inte så jag menade. Sms vill jag fortfarande ha, och msnkontakt för den delen också, när det är så att tiden vid msn används till att prata och inte vänta.

Jag hoppas i alla fall inte att mina upprikiga och ej gnällinriktade försök tas på allvar och respekteras, men inte överdrivs.

Dagens ordverifiering: jexco

måndag, februari 11, 2008

Sagostund har guld i mun

Måndag, måndag. Alltid måndag. Så känns det.

Och jag jobbade i vanlig ordning mellan 8:30-19 idag, och trots att jag helst ville göra klart så snabbt som möjligt på slutet, då jag städade, så snubblade jag över en Mamma Mu-bok som jag inte har läst förut. Och Mamma Mu är ju så underbar, så jag var tvungen att stänga av dammsugaren, sätta mig i soffan och läsa den. Helt klockren, den vill jag läsa högt för barnen!

Nåja, det om det.

Jag skickade nyss in det som jag själv nog tycker är min sämsta skolrapport hittills. Jösses, det förvånar mig inte det minsta om jag måste komplettera, då den bara blev på sju sidor med innehållsförteckning och allt sånt inräknat. Och själva resultatdelen är bara på en sida, så ja, det känns tunnt. Tilläggas bör är att jag skriver med dubbla radavstånd och har feta marginaler, då rapportmallen ser ut så.
Men va fasen, det är drygt tre månader kvar av utbildningen, och hittills har det gått väldigt bra hela tiden, så en svacka måste jag också kunna få. Dessutom är det inget personligt krav jag har, att bli Väl Godkänd. Godkänd räcker.

Nu vill jag tv-spel spela.

Dagens ordverifiering: awbgjj

söndag, februari 10, 2008

All that noice, all that sound

Ack så trött jag är. Men det finns det en förklaring till.

Joakim var alltså här igår, och med sig hade han Johan Mickels också. Det visste jag dock en stund i förväg, men inte så långt i förväg att jag hann planera maten efter det, så det blev lite hippt som happt (skriver man så?) med det, men bra blev det.

Trevligt att träffa några från den delen av FCZ som det faktiskt är trevligt att umgås med, det måste jag säga. Och speciellt att vara på min hemmaplan också, vilket det sällan blir när man har med stockholmare att göra.
Det var i alla fall hur kul som helst, vi åt och drack och spelade kort och senare också monopol. Johan förlorade kapitalt, kan tilläggas. Men vi hade så roligt, hittade på specialregler med chans- och allmänningskorten och ja, kul var det.

Johan är ju rolig också, för han har ju sina små funderingar om saker och ting, precis som jag. Igår vid kanske halv fyra på natten så sa han något i stil med "Jag undrar vad som händer om man går in på Clas Ohlson och tar med sig två mjölkpaket som man sen lägger upp bland de andra varorna på bandet" Och så utvecklade han det där mer och mer, och det blev bara sjukare och roligare! Som jag skrattade!

Men jag undrar vad det är som händer med mitt möblemang. Det känns som att det bara vill gå sönder. Stolen jag sitter i nu, datorstolen alltså, den har för vana att spotta ifrån sig små plastbitar och skruvar då och då, och det är väl inget jag har reflekterat så mycket över. Men igår när jag skulle dra upp ryggstödet lite, så lossnade det helt och hållet! Lyckades dock sätta tillbaka det, men ja, jag gissar att det inte är en vidare permanent fastsättning.
Och sen när jag skulle dra till mig stolen så tog jag tag i ett armstöd, och vad hände då? Jo, det lossnade. Men det gick också att sätta tillbaka, men ja, tittar man underifrån så syns det att den håller på att säga upp sig permanent också.

Och så idag, när jag skulle ställa tillbaka några vinglas i vitrinskåpet så faller glasdörren plötsligt ur sin gänga! Och jag förbereder mig ju på en riktig krasch, då den som sagt är av glas. Tror till och med att jag blundade för att stålsätta mig själv, men kraschen uteblev. Jag såg den att den undre gängan höll det hela på plats, så jag skyndade mig att hämta en skruvmejsel för att dra åt den övre. Men det vete fasen om det blev så mycket bättre. Får öppna dörren varsamt hädan efter.

Och till råga på allt så blåste mitt eiffeltorn i golvet och gick sönder i eftermiddags. Det är alltså en termometer formad som eiffeltornet och som jag nu under vintern har haft stående i fönstret i badrummet (som stod öppet för vädring), då den bara går ner till noll och då kanske inte bör stå ute under vintern, tänkte jag.

Jaja, men det är väl värdsliga saker.

Johan smög sig i alla fall upp vid halv åtta imorse för att åka och jobba i Stockholm men Joakim dröjde sig kvar desto längre. Han ville ju inte vakna nån gång, så till slut tröttnade jag på att ligga vaken i sängen och klev upp och duschade och åt frukost. Kändes lite ovant att smyga omkring i sin egen lägenhet, men så gjorde jag. Andra övernattningsgäster brukar vakna rätt samspelt med mig.
Jaja, Joakim vaknade i alla fall till slut så då satt vi och pratade lite allmänt innan han sen åt frukost och traskade iväg.
Och sen dess har jag ätit mat och pluggat. Inte i världens bästa pluggform kanske, men ibland måste också jag tvinga mig.

Nu ska jag tvinga mig att spela tv-spel!

Fast just ja, jag träffade ju Siri med (ny för mig) pojkvän igår också. Han var lite av en personifiering av uttrycket "hård utanpå, mjuk inuti", för då jag och Tove tittade på hans facebook-sida så fick vi båda (tror jag åtminstone, annars får jag tala för mig själv) bilden av att han var en riktig hårding. Men han var så trevlig så, passar nog bra ihop med Siri.
Lycka på färden där!

Dagens ordverifiering: yoxco

lördag, februari 09, 2008

Socialt

Ja idag har jag minsann hittills varit effektiv. Och mer därtill ska det bli.
Vaknade vid 8:30 och gick upp kort därpå och började städa, efter frukost då, vill säga. Sen klippte jag naglarna, packade en påse och åkte till Harsjö för att träna. Lade mig dock att gosa med Herbert först och kom sen på att jag hade packat allt - det vill säga rena kläder och hygienprodukter - utom träningskläder! Jaja, men jag lånade av pappa (som inte var hemma), så det blev ju lite säckigt och så. Han är några storlekar större på samtliga längder. Sen åt jag en lätt lunch med mor och syster och for därefter till Coop som jag nyss kom hem ifrån. Igår handlade jag ju inför kvällens middag, men glömde helt bort grönsaker. Så det var det jag fick komplettera med idag.

Om ca 45 minuter ska jag träffa Siri också, och hennes pojkvän som jag inte har en aning om vad det är för människa. Ska bli intressant.

Joakim hörde nyss av sig via sms och skrev att han är bakfull nu och skulle höra av sig igen lite senare. Det är ju han som ska hit ikväll och äta. Och jag bara måste få utklassa honom i Diddy Kong Racing också! Eller ja, han kanske är jättebra, man vet ju aldrig.

Siris föräldrar och jag bor i princip grannar, och det är där jag ska träffa henne, så nu ska jag spela lite innan jag traskar dit.

Dagens ordverifiering: hywkyvzd

fredag, februari 08, 2008

Middagsplaner!

När Joakim och jag talade i telefonen igår... eller var det i förrgår? Ja, det var det. Då så pratade han i alla fall om att eventuellt träffas idag. Idag visade det sig att han skulle till Haninge, men frågade om jag ville följa med. Haninge ligger ju åt helskotta långt bort, så det tackade jag nej till, men vi spann vidare på idén om att träffas och umgås, och det har nu slutat i att han kommer hem hit imorgon på middag! Woho, så roligt! Och då får jag inviga tv-spelet på någon också, hoppas jag. Ah, så kul!

Siri har en liten middag hemma hos sina föräldrar som jag bor ett stenkast ifrån och frågade om jag ville komma, men hua, det var så mycket folk som jag inte känner där, så kände inte riktigt för det. I avseendet vara-på-bortaplan-och-känna-en-br 9;kdel-av-folket-där så är jag inte den mest hågade människan.

Jag åt upptinade, påvärmda gamla våfflor till middag och känner nu ett lätt illamående. Väldigt lätt dock, så jag hoppas inte det eskalerar. Jag har ju chips! Det ska avnjutas till kvällens Let's Dance.

Johan åkte till Barcelona idag, den spjuvern. Men det var inte en nöjesresa, utan en del i en praktikvecka, så att säga. Fick sms från honom just, att han hade kommit fram och att allt gått bra så här långt. Skönt det, jag hoppas han får en riktigt fin tid. Jag menar, såna där resor kan ju bli precis hur roliga som helst. Se bara på skolresan till Vitryssland 2005. Så kul som jag hade då kan jag inte minnas att jag har haft sen dess. Och då menar jag inte att nedvärdera upplevelserna efter det, för jag har varit med om massor sen dess i och med fcz och kärleksliv och allt, men just i avseendet roligt så. Bäst sa jag inte.

Igår vann jag min tredje traderaauktion förresten, så inom kort har jag de tre spel jag hade satt upp på min wanted-list. Eventuellt fyra också, för jag har lagt ett skambud på ett annat spel som jag minns att jag tyckte var lite häftigt då senast jag hade ett N64. Alltså, de tre spel jag nu har köpt (varav två har kommit hittills) är spel jag en gång redan ägt. Jag är faktiskt rätt konservativ när det gäller spel och är sällan sugen på att prova nytt. Det ska vara om det kommer något spel i vilket man kan köra buss eller möjligen något där man får bygga mycket, typ sims.

Men nej, nu väntar Supermario på mig!

Dagens ordverifiering: kxguijfl

torsdag, februari 07, 2008

Den långa dagen

Jag hade idag från början räknat med att jobba från 7-14, vilket sedan ändrades till 7-15:30, och vilket slutgiltigt, i min tankebana blev 7-18. Men, ack inte då. När jag satt inne på kontoret där vid 16:30 och då räknade med att ha planeringstid fram till 18, så undrade jag varför en av mina chefer fortfarande var kvar. Och hon svarade "ja, det är ju kurs här i kväll. Måste förbereda lite."
Hoppsan sa. Massagekursen ja... Den hade jag helt glömt bort! Framför allt att jag hade anmält mig till den. Så det blev ju istället arbetsdag mellan 7-20, och då fick jag knappt inget som jag hade planerat att ägna planeringstiden till, gjort.

Det ingår ju i vårt arbete att massera barnen, så därför hålls det nu och då (fast väldigt sällan, men det har hänt förr) kurser i massage. Så ja, det var till att kursa på kvällskvisten. Det innebar bland annat givandet och tagandet av en helkroppsmassage, och det var ju för all del trevligt. Speciellt att få, för att ge var mest obekvämt och lite sådär, ja inte jättehärligt att bli så mycket mer intim med en (ca) 46-årig kvinnlig kollega än vanligt.
Åh, det lät ju fånigt. Men ja, vi brukar inte ha kroppskontakt med varandra, så det var ju lite ovant. Jaja, jag började att ge i alla fall, så sen hade jag ju det härliga kvar.

I påsk får jag smålänskt besök igen. Lång väntan dit, men kanske, kanske, att det går för mig att ta en korthelg där nere innan dess också. Vi får se.

Dagens ordverifiering: sxslv

onsdag, februari 06, 2008

Det dyra samtalet

Ah, idag kom ett spel som jag köpte på Tradera. Oh så kul!

Men nu ska jag ta dagen lite kronologiskt. Jag jobbade mellan 8:30-14, och det var väl för all del trevligt. Hade visserligen samlingen själv idag, och två pojkar var ju mer bångstyriga än Mongo Bongo i egen hög person. Suck, tröttsamma barn är så trist. Men å andra sidan så är glada och trevliga barn riktigt härligt, och jag får ju båda delar. Mest av det senare, dessutom.
Det blev också bestämt att jag imorgon ska jobba över 2,5 timmar igen. Egentligen slutar jag klockan 14 på torsdagar, men nu har jag planeringstid därefter också, så då är sluttid 15:30, men nu är det alltså två och en halv timme ovanpå det också, och då blir det 18:00 istället då. Och jag börjar ju dagen redan klockan 7, så det blir ju en rätt lång dag. Min chef som frågade om jag kunde jobba över sa dock "men hur mycket jobbar du egentligen?" för hon ger mig ju extratider rätt ofta, men har väl aldrig riktigt räknat efter. "Rätt mycket", svarade jag, för det har varit rätt mycket nu ett tag. Har ju gått upp i heltid, plus att det har varit mycket extra. Men men, februarilönen ser jag fram emot, för den kommer bli en av de bättre då jag nu får hela min avtalade lön (i och med heltidstjänsten) plus att det inte är något bortfall för skoldag, då jag är ledig var fjärde fredag och februariskoldagen faller sig just på en fredag, plus allt det här extra. Och marstiden blir ju bra, för i och med att februari är en kortare månad så är ju tiden mellan lönedagarna något kortare.

Efter arbetsdagens slut så åkte jag hem, bytte till snyggare byxor, jacka och skor och gick till badhuset och simmade. Idag var det ganska mycket mer folk (barn främst) än förra onsdagen, och flera av dem hade fått för sig att husera i motionsslingan. Visst, de simmade, men ja, väldigt långsamt, så det blev ju smått frustrerande. Det är ju rätt smalt, och köra om är lite svårt när det är möte. Så då fick jag rätt många gånger simma på som sjutton för att hinna om då jag hade ett möte som närmade sig. Det blev väl lite extra motion i och för sig, men det är å andra sidan skönast att simma i egen takt.
Och så bastade jag när mina 40 minuter hade gått, och ack så skönt det är. Jag tycker verkligen om att basta, det ger mig en väldigt härligt känsla i kroppen.

Och så promenerade jag hemåt, via flygfyren. Köpte en juice igen, för det gör jag nästan alltid, då jag tänkte att den jag nu har öppnad snart är slut. Men när jag kom hem så visade det sig att jag förutom den öppnade också hade en oöppnad, så nu har jag tre jucieförpackningar då, men men. Det går åt, det kan jag lova. Jag dricker vansinnigt mycket juice, speciellt nu när jag har zinktabletter och flytande magnesium att ta kvällstid också. Och det där flytande magnesiumet smakar urgus, också uppblandat med vatten, men med juice så funkar det fint.

Sen kom jag hem till tv-spelet i alla fall, som jag satt och spelade och måste ha varit så pass inne i, så att jag missade att telefonen ringde. Eller så var jag helt enkelt inte hemma när den ringde, för plötsligt så såg jag att jag hade ett missat samtal från Joakim, lagkompis. Och han ringde förut en kväll då jag var i tvättstugan, men telefonen var här vid datorn. Så nu tänkte jag att jag måste trotsa min snålhet och ringa upp, trots att det är mobil till mobil och han dessutom inte har halebop. Och det var ju ett bra val av mig, för han är riktigt trevlig att prata med, och vips så hade vi pratat bort en timme. Det kostade mig ganska precis en hel månadsförbrukning; 49 kronor, men men. Trevligt var det! Och jag har ju gratis sms just nu, så månadsförbrukingen hade ändå blivit svår att uppnå.
Han pratade om att eventuellt hitta på något på fredag, och ja, det vore ju kul! Vi får se vad det blir av det.

Nu måste jag nog återgå till tv-spelet. Imorgon får jag nog ett till på posten, förresten.

Dagens ordverifiering: pqrsv

tisdag, februari 05, 2008

Trötterdagen

Idag är jag så trött. Klev i vanlig tisdagsordning upp klockan 5:00 imorse, men slutade inte jobbet i vanlig tisdagsordning klockan 14:00, utan 16:30. Och de sista 2,5 timmarna så var jag på en avdelning som inte helt är min hemmaarena, om än att jag är rätt hemma på alla avdelningar, men jag tycker det är lite trist när jag är den som kommer och som måste ta kommandot i personalgruppen också. Eller grupp och grupp, det var jag och min äldsta kollega som jobbade där, och hon är ju ändå schemalagd mycket på den avdelningen, så jag tycker nog att hon kunde dra lite mer i trådarna. Men men.
Det är härliga barn i alla fall.

Igår vann jag en auktion på Tradera förresten! Woho! Så imorgon bör ett roligt spel dyka upp på posten. Ikväll avslutas en annan auktion, som jag också hoppas vinna. Hurra, i så fall.

Jag orkar inte skriva så mycket mer idag. Jag har tvättstugan också, och den ska inte glömmas.

Eller ja, jag kan ju berätta om de goda varma mackorna jag åt till middag. Vitt bröd, skinka, grön paprika, rödlök, soltorkade tomater, ädelost, vitlök, svartpeppar, vanlig ost. 200 grader i mitten, 7 minuter. God spis!

Dagens ordverifiering: phayu

måndag, februari 04, 2008

Here we go again

Jaha, då sitter man här med facit i hand igen. Det är en ny vecka. Återigen. Det är ju lite surt när jag så gärna hade velat att helgen fortsatte, men nejdå, det här med måndagens intrång är rätt svårt att stoppa.

Det har ju varit arbetsdag igen, men det har väl för all del varit trevligt. Inte mycket att anmärka på.

Till middag idag gjorde jag ett riktigt gott ihopkok, mestadels av rester från helgen. Det jag köpte till var crème fraîche.
Jag kokade pasta och ärtor och stekte bacon, rödlök och röd paprika. När pastakoktiden var nästan ute, så hällde jag av vattnet och rörde ner crème fraîchen, en rå äggula, riven ost och lite hackade soltorkade tomater, och ställde sen tillbaka det på den avstängda, men varma plattan. Där blandade jag sen ner innehållet i stekpannan (alltså bacon, rödlök och röd paprika). Det hela svartpepprades, och det blev riktigt delikat, vill jag lova. Fett kan tyckas, men både ost och crème fraîche var av modell mager.

Jag bjuder just nu som en tok på tv-spel till Nintendo 64 som jag vill ha på Tradera. De jag har nu är inget som intresserar mig. Jag vill ha Super Mario, Diddy Kong Racing, Goldeneye och eventuellt Carmageddon. Alla utom det förstnämnda är roliga att spela då man är två. I och för sig vet jag inget om det sistnämnda i det avseendet, men det har jag däremot spelat på datorn och där fanns en buss som jag blev lite kär i.
En auktion avslutas om en dryg timme och jag leder hittills och har ett maxbud som ligger en bit över mitt nuvarande bud dessutom. Hoppas, hoppas!
Det här går kanske inte i linje med bra åtgärder för en svidande budget, men jag har koll på mina pengar. Tro inget annat.

Dagens orverifiering: itplc

söndag, februari 03, 2008

Ren lycka

Känslan som den här helgen har gett mig, hoppas jag bära med mig och minnas länge. Till att börja med; i fredags fick jag sluta tidigare från jobbet och hann därmed i lugnan ro med att både tvätta bilen, handla, städa och fräscha till mig innan min smålänske gäst och älskling dök upp vid 21-tiden. Innan dess hann jag dessutom sätta mig och se över tv-spelet lite igen, och tro på sjutton! Till slut lyckades jag få igång det! Men det var en vansinnigt krånlig väg jag gick, så inte undra på att jag hade haft svårt. Jag hade nämligen både digitalbox och dvd påslagna, och så tryckte jag igång spelet. Först blev det ingen reaktion, men sen blev bilden alldeles vågig. Då insåg jag att jag var något på spåren, för tidigare så hade jag inte fått någon reaktion alls. Sen så bytte jag till själva dvd-kanalen, och där, där såg jag tv-spelsbilden flippra omkring samtidigt som själva "sätt i en dvd"-bilden flimrade på andra halvan av bildutrymmet. Och efter en stund så stängde jag av dvd:n, och DÅ! Då gick det! Hurra! Men så stängde jag av spelet och se om det gick att starta två gånger. Men nej, då var jag tvungen att starta dvd:n igen, och sen stänga av. Knasigt.

Smålänningen min tittade dock på det där sen, och hade en något enklare lösning som varken krävde påslagen digitalbox eller dvd-spelare. Jag har nämligen inte AV-kanalen på kanal noll på tv:n, som jag hela tiden har trott, och den ligger heller inte på någon kanal som är markerad med en siffra, utan den hade tydligen en alldeles egen knapp på fjärrkontrollen, som jag inte alls kände till. Pinsamt. Men men, det är bra om vi kan komplettera varandra.

Helgen förflöt i ett härligt flöde sen. Mycket mys och lite bio och god mat. Härligt så det förslår!

Filmen vi såg var I am Legend, och ja, den var väl helt okej. Bättre filmer har jag sett, men absolut sämre också.

Idag skiljdes vi så åt nästan på klockslaget 14:00 och det är ju alltid tungt. Men det är desto mindre tungt nu när nyförälskelsen har lagt sig och det är mer den trygga och stabila relationen och när vi dessutom har haft en underbar tid tillsammans. Nu kan det dock vara så att vi inte ses nästa gång förrän i påsk. Lång tid dit, men ja, det finns inte mycket att göra åt den saken. Dessutom behöver det då inte bli fredag-söndag, utan istället torsdag-måndag. En salut för det! Jag längtar som få.

Sen så har jag hunnit med att träna på eftermiddagen idag också, så det här har varit en helg som har varit väldigt optimal. Jag har hunnit med allt jag brukar göra på helgen och dessutom haft underbart sällskap.

Dessutom har jag fått betyg och kommentar på mitt hemprov som jag gjorde i torsdags, och jag blev godkänd. Hurra för det också! Den här gången hoppade jag över VG-delen i och med att jag kände mig för stressad för den. Och då kunde det ju inte bli bättre än G, så det är jag ju riktigt nöjd med.

Det enda som är lite aber nu är att jag, trots att det bara är nio dagar sen löning, nu är riktigt fattig igen. Det är dyrt med besök, och jag hade väl egentligen inte riktigt råd att bjuda på bion. Men jag tycker att det hör till! Men jag ska också komma ihåg att lite av fattigheten beror på att jag har lagt ut 255 kronor som jag ska få tillbaka av jobbet och typ 318 kronor för en sistaminutenbiljett till Nässjö, som jag ska få överfört av snutten min. Pengarna från jobbet får jag troligen dock inte förrän vid nästa löning, så det blir ju knapert ändå. Det är ju tv-spelet som har kostat mig alldeles för mycket, men jag får väl tycka att det är värt det ändå, i och med att jag hade börjat oroa mig för att jag kanske skulle vara tvungen att köpa en ny TV.
Måste nog låna lite av mitt sparkapital igen, för jag måste i dagarna förnya mitt antivirusprogram, plus att jag tror att bilförsäkringsautogirot snart dras.

Men, en riktigt toppenhelg!

Dagens ordverifiering: qwsruwg

fredag, februari 01, 2008

Sätta sig lite

Ah, skönt att få sätta sig ner lite. Det har varit rätt osittigt fram till nu, kan man säga. Jag har jobbat mellan 8-14 (tack vare underbara kollegor fick jag gå 14 istället för 16, men å andra sidan skulle jag egentligen ha börjat 10:45, så vi är alla underbara), sen har saker bara avlöst varandra. Först åkte jag till Statoil och tvättade bilen - gratis. Var sjätte tvätt är ju gratis, och det var min sjätte nu.
Sedan bar det av mot flygfyren för att inhandla det sista inför helgen nu, då besök väntas om sisådär fyra timmar. Och sedan - storstädning! Mitt i storstädningen avbröt jag för matförberedelser också, i och med att det ska serveras tacos ikväll. Inte en maträtt som jag hade valt om det var en ensamfredag, men nu är det ju inte det, och gästen min har fått orda. Jag är nämligen inte vrålförtjust i tacos, tycker mest att det är svårätet och varken jättegott eller osmakligt.
Så grönsaker och lök har hackats.

Därefter återupptog jag städningen som jag nyss avslutade i och med att jag skurade mig bort hit mot datorn, där jag tänkte sitta i väntan på att golvet ska torka. Vilket det nu har gjort, så snart ska jag gå och ta en dusch.

Det här kommer att bli en underbar helg. Intensiv och kort, men underbar. Imorgon blir det biobesök och gomiddag. Så då har jag inte tid för blogg.

Har du en hälften så bra helg som jag kommer få, då är du lyckligt lottad.
Över och ut.

Dagens ordverifiering: voyaahpm